Bokrecension: Obestämda artiklar | Per Wästberg

Obestämda artiklar är skriven av Per Wästberg (f. 1933), författare och tidigare chefredaktör och kulturredaktör på Dagens Nyheter. Boken utkom år 1981.

* * *

Obestämda artiklar är en mycket tilltalande samling ”personliga annotationer, minnesfragment, reseintryck, litterära reflexioner, skämt och infall”, såsom Per Wästberg beskriver texterna i efterskriften. Texterna har tidigare till stor del tydligen varit publicerade i Dagens Nyheter under rubriken ”Motroten”, även om en del nytt material också finns med, och annat material har redigerats.

Per Wästbergs prosa är mycket välklingande. Den har inte en sökt eller uppstyltad karaktär, den känns inte som att den försöker vara vacker eller poetisk, utan den känns sådan på ett spontant vis, vilket rimligen kräver ett känsligt språköra av sällsynt slag hos författaren. 

De saker som Wästberg tar upp är av allehanda slag, och han har i boken ordnat sina fragment och småstycken i kapitel efter ämne. Ibland handlar det om en plats han besökt, varvid han ger intryck och observationer. Ibland handlar det om författare han läst. Ibland bjuder han på formuleringar som är eller skulle fungera utmärkt som aforismer. 

Den generella tendensen uppfattar jag som lärt skeptisk. Det är en människa som sett mycket, som rest mycket, som läst mycket, som med bibehållen ödmjukhet tolkar sin omvärld och förklarar den utifrån sitt perspektiv, med en sund öppenhet. Och med öga för de talande detaljerna.  

* * *

Wästberg skriver jordnära om Frankrike, om engelska Sutton Courtenay där George Orwell är begravd, om religion och politik – men utan störande polemik. Han tittar in genom fönstret i ett hus där Virigina Woolf bodde med sin make. I boken finns minnen återgivna. Det vardagliga blandas med det unika. Genom Wästberg får vi erfara Venedig och New York och flera olika platser i Afrika: Kenya, Tanzania, Senegal.

Många av de reflexioner Wästberg gör, ibland liksom i förbigående, är mycket träffande:

”En del religiösa tror att deras liv på jorden förlängs ut i evigheten – såsom guldfiskarna tycks tro att akvariets vatten fortsätter bortom glaset.”

”En misslyckad bok är en där vid slutad läsning inte bara verkligheten ser oberörd ut utan även läsaren är det.”

”Om vi bara kunde skala av oss våra roller och stiga fram bakom dem, vem skulle vi då likna där vi sträcker på oss i ljuset, återfödda? Utan  några som helst masker – en fullständigt oigenkännlig figur.”

Bland personerna Wästberg skriver om återkommer J. L. Borges, för övrigt en enastående författare. Men han skriver också om Sven Hedin. Och om Anais Nïn, som Wästberg en gång sett på en restaurang i Paris. Sven Delblanc skymtar förbi, och det gör också Oscar Wilde och Chinua Aschebe. Och många fler.

Och en charmig skildring rör hur Wästberg under ett besök på Tivoli i Köpenhamn tappar bort sin kalender, och han känner en aning av frihet när allt inbokat, alla möten, plötsligt inte längre är tillgängligt för honom.

* * *

Obestämda artiklar är en utmärkt bok att läsa för dess språkliga skönhets skull, för dess stämnings skull och för dess insikters skull. Man får känslan av att följa med in i Per Wästbergs privata värld, och därifrån med honom skåda ut på den yttre världen såsom han ser den.
– – –
Per Wästberg, Obestämda artiklar. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1981. 235 sidor.

Bokrecension: Ön Sachalin | Anton Tjechov

Anton Tjechov

Ön Sachalin (ry. О́стров Сахали́н) är skriven av Anthon Tejchov (1860–1904), rysk författare, dramatiker och läkare. Boken utkom första gången i sin helhet på ryska 1895. 

Jag har läst en förkortad svensk översättning av Hans Björkegren och Victor Bohm i en upplaga från 1975.

* * *

Sydöst om ryska kusten och norr om Japan finns en långsmal ö. Den är ungefär lika stor som Västergötlands yta fyra och en halv gånger om. Ön heter är Sachalin och fungerade som rysk deportationsort och fängelseö från år 1875. Dit, över 600 mil från Moskva, skickades mördare, tjuvar och andra oönskade personer från västligare delar av landet för några år upp till livstid.

Året 1890 reste författaren Anton Tjechov dit och såg under några månader till att prata med mängder av deporterade människor och andra som vistades där. Han kom att beskriva sina iakttagelser i en bok som heter just Ön Sachalin. 

Tjechovs metod för att få möjlighet att träffa många människor är att genomföra en folkräkning. Det kan väl också förklara den återkommande befolkningsstatistik som han förmedlar, även i den förkortade översättning som jag läst. Genom sitt uppdrag kan Tjechov resa och knacka på snart sagt överallt. Han ska ha sammanställt fler än tiotusen indexkort över invånare på ön.

Boken har Tjechov skrivit utan många utropstecken eller interjektioner. Författaren låter skildringarna och vittnesmålen tala för sig själva, och snart känner sig läsaren själv klaustrofobiskt instängd på den stora ön.

* * *

Det fanns olika typer av deporterade på ön. 

Det fanns inlåsta straffångar som kedjats fast i vagnar för att hindra rörelse. 

Det fanns fångar som fick ägna sig åt straffarbete ute, som till exempel att arbeta i gruvor eller som uppassare åt tjänstemän. En fånge kunde bli kolonist och få sig tilldelad en i regel på tok för litet tilltagen åkerlapp tillsammans med andra kolonister. Och så kunde man till sist avancera till bonde, varvid fängelset helt släppte taget om personen som lämnades att försörja sig själv. 

På Sachalin utdelades kroppsstraff med spö eller piska och avrättningar förekom. Kvinnor som kom till ön, ibland i sällskap med sina deporterade män eller fäder och ibland som fångar själva, kom i mycket stort antal att bli prostituerade.

Fångarna är i allmänhet mycket underdåniga mot icke-fångar och förväntas svepa av sig mössan när de kommer i närheten av en sådan. Kortspel verkar av Tjechovs skildring vara utbrett, och då givetvis kortspel om pengar och varor, vilket leder till att en del deporterade kan bli tämligen rika och äga tusentals rubel medan andra är mycket utblottade. Smutsen, särskilt för de fångar som bor i fängelserna, är oerhörd. 

* * *

Rymningar var inte ovanliga För det mesta lyckas de inte. Men benägenheten att rymma kunde också utnyttjas på så vis att äldre deporterade lurar med mer nyligen deporterade på ett rymningsförsök, varvid de äldre helt enkelt snart mördar dem de fått med sig tar vara på vad de nu kan ha förfogat över. En äldre man sägs ha dödat 60 personer på detta vis.

Andra som rymmer försvinner på tajgan. Åter andra tas fast av sådana som jagar dem. Men nästan alla fångar, oavsett hur långt de kommit i sin process, verkar drömma om att en gång återse hembygden som de förvisats ifrån.

Klimatet, särskilt på norra delen av ön, inbjuder inte till odling. De kolonier som grundas av överheten har sällan möjlighet att frodas. Om jag förstår det rätt kommer många kolonister att leva på de bidrag av mat som de får från fängelserna. Vägsystemet utan för samhällena verkar underutvecklat, vilket kan göra det svårt att förflytta sig från plats till plats.

* * *

Till de mer omskakande skildringarna i boken hör Tjechovs beskrivning av hur en fånge piskades. 

Omständigheterna var sådana att en viss fånge försökt rymma. Han blev upptäckt när han försökte lämna ön på en flotte och hanns upp. Vid undersökningen visade det sig att han ankommit till Sachalin året innan, dömd för trippelmord. Men av något överseende hade han aldrig fått de 90 piskrapp han dömts till, ej heller hade fjättring vid kedja åstadkommits. 

Nu ska dock piskningen ske, och Tjechov är närvarande. 

Fången läkarundersöks och när läkaren konstaterat att fången förväntas överleva straffet binds denne fast vid en lutande bänk. Bödeln, som själv är dömd för att ha halshuggit sin hustru, drar ner fångens byxor till knäna och börjar låta den tretungade piskan vina över honom. Fem slag åt gången, sedan byter bödeln sida. Redan efter de första fem slagen har den misshandlade kroppen börjat bli blåaktig. Efter ett tag orkar inte fången längre tala eller vädja. Han vrålar och väser. 

Tjechov orkar inte se på mer utan går ut ett tag. Till sist har 90 slag uppnåtts.

”Man befriar snabbt Prochorovs händer och fötter och hjälper honom att resa sig. Stället man slagit på är purpurblått av kontusioner. Det blöder. Tänderna skallrar, hans ansikte är gult och fuktigt och blicken irrande. När man ger honom droppar biter han krampaktigt i glaset . . . Man fuktar hans huvud och för honom till sjukavdelningen.”

Tjechov konstaterar strax efteråt: ”Kroppsstraffen förråar och förhärdar inte bara fångarna utan också de personer som verkställer och bevittnar dem.” Tjechov noterar att en del utförare blir så förråade av kroppsstraffen att de finner nöje i dem.

* * *

Ön Sachalin berättar om ett sätt att hantera förbrytare på som, även om avsikten är annorlunda, inte på minsta sätt verkar i korrigerande riktning, utan enbart i förvarande och bestraffande riktning. Humaniteten minimeras i hanteringen och fångarna behandlas som odjur. Detta kombineras med vad som verkar vara en föga effektiv byråkrati och delvis direkt inkompetent styrning på ön. Resultatet blir misär.

Den översättning av Ön Sachalin som jag läst är som nämnts en förkortning. Med de 234 sidorna har man låtit bli att inkludera ytterligare omkring 175 sidor från det ryska originalet. Av förordet förstår vi att detta redaktionella beslut tagits mot bakgrund av att det i boken finns ”en del motsägelser, upprepningar och statistiska data som är ganska tröttande och intetsägande för en modern läsare.” Genom ingreppet ska boken alltså bli mer läsvärd eller åtminstone lättläst. 

Jag är alltid mycket tveksam till denna typ av strykningar i översättning av böcker. Men med boken nu läst är jag glad att man översatt den åtminstone så här långt, och att jag fått ta del av den åtminstone i denna utsträckning.

För det är en läsvärd bok. Den berättar om ett samhälles avigsida, om ett straffsystem som ägnar sig åt bestraffningar som kan vara grymma i paritet med de brott som de dömda själva begått, eller värre. Om ett straffsystem som inte förbättrar samhället så mycket som det förråar det.
– – –
Anton Tjechov, Ön Sachalin. Övers. Hans Björkegren, Victor Bohm. Stockholm: AWE/Gebers, 1975. 234 sidor.

Bokrecension: Hitlers död | Luke Daly-Groves

Hitlers död. Sanningen om den 30 april 1945 (eng. Hitler's Death. The Case Against Conspiracy) är skriven av Luke Daly-Groves. Boken utkom på engelska 2019. Jag har läst verket i svensk översättning av Hans Dalén, i eboksupplagan från 2020.

* * *

Vad Daly-Groves gör i Hitlers död är att genom analyser av brittiskt och amerikanskt underrättelsematerial från tiden för andra världskrigets slut och tiden efter belysa vad som hände kring Hitlers död. Mycket av materialet han använder sig av är nyligen helt eller delvis frisläppt efter att ha varit sekretessbelagt sedan det arkiverades.

Dessutom motverkar Daly-Groves konspirationsteorier inom ämnesområdet. Han visar att de slutsatser som slogs fast av undersökaren och historikern Hugh Trevor-Roper redan något år efter kriget i stor utsträckning håller än i dag, i ljuset av vad som senare offentliggjorts.

Enligt Daly-Groves analyser av underrättelsematerialet hans arbete med andra källor gick Hitlers död till som följer.

Adolf Hitler och Eva Braun drar sig tillbaka till ett rum i Führerbunkern i Berlin. Där sätter de sig i en soffa och tar sina liv. Sannolikt skjuter Hitler sig i tinningen och Eva Braun tar gift. Det kan dock inte helt uteslutas att Hitler också tar gift – antingen enbart eller samtidigt som skottet. 

De två kropparna tas sedan via bunkerns nödutgång upp till marknivå, där de placeras i en krevadgrop och översköljs med bensin. Eftersom rysk artillerield ligger på hårt, kastas en brinnande, bensinindränkt trasa från området vid nödutgången till platsen där kropparna ligger. De antänds. De närvarande gör nazisthälsning och drar sig tillbaka till bunkern. 

Därefter blir händelseförloppet mer oklart. Daly-Groves menar att det är rimligt att anta att resterna av Hitlers och Eva Brauns kroppar inte bara förtärs av elden, utan också förstörs ytterligare genom det bombardemang området utsätts för. Det är möjligt att det som är kvar av kropparna endast är mycket skadat material. 

Ryssarna är de som först når platsen, och de hanterar på något vis situationen. Genom åren obstruerar de sedan avseende att låta västmakterna få del av vad de verkligen kommit fram till. Sannolikt tas åtminstone en bit av Hitlers käke omhand, eftersom det förefaller som att den identifieras som just Hitlers av hans tandläkare. 

”De flesta historiker är överens om att sovjeterna lyckades hitta Hitlers tänder. Dessa har identifierats av hans tandläkare, bekräftats genom röntgenjämförelser och underkastats modern kriminalteknisk analys.”

Käkbiten finns i dag i ryskt arkiv. Den skottskadade kraniebit som man länge trott var Hitlers har genom DNA-undersökning på senare år visat sig komma från en kvinna. Daly-Groves framför som förklaring att kraniebiten kan komma från någon av de andra döda kroppar som befann sig på platsen.

Exakt vad som hände med Hitlers kropp kan alltså i dag inte slås fast. 

Däremot kan det helt övertygande antas att Hitler verkligen tog sitt liv den 30 april 1945 och att det inte finns rimliga, hållbara skäl till varför man bör misstänka att han skulle ha lyckats fly den tyska huvudstaden för att till exempel via u-båt ta sig till Argentina, som varit en konspirationsteori.

Daly-Groves skriver med anledning av dessa överlevnadskonspirationer:

”Det är tydligt att när dokumenten som konspirationsteoretikerna åberopar analyseras i sitt hela sammanhang finns det ingen konspirationsteori som överlever närmare granskning.”

Daly-Groves menar följaktligen att det inte finns några som helst hållbara bevis som belägger att Hitler skulle ha överlevt den 30 april 1945. 

Genom att hänvisa till underrättelsetjänsternas dokument kan han visa att inget av de många spår som undersöktes avseende Hitlers påstådda flykt ledde till något annat än intet. Att uppgifterna likväl undersöktes menar Daly-Groves kan ha helt andra förklaringar än att man faktiskt trodde att Hitler var dold på någon plats. Till exempel att man ville man närmare undersöka de personer som spred sådana rykten, i syfte att hitta andra nazister som flytt Tyskland eller nazistiska sammanslutningar som efter kriget försökte hålla nazismen vid liv – bland annat genom att hävda att Hitler aldrig dog. 

* * *

Hitlers död är född ur en akademisk uppsats. Det märks också i bokversionen. Där finns den akademiska krispigheten och där finns också noggrannheten med en mycket stor mängd fotnoter – och det är ju jättebra. Men där finns också en hög svansföring, som noga understryker den egna forskningens betydelse, fastän de genom nya källstudier i nytt material i första hand – vad jag förstår – bekräftar och styrker de historiska rön som redan är allmänt accepterade. 

Sådan bekräftelse är också mycket viktig. Men det krävs onekligen ett visst mod att bära huvudet så högt som Daly-Groves gör, hur stor den egna mödan än varit. 

Besynnerligt framstår också det mycket långa och något bombastiska kapitel som avslutar boken, vari Daly-Groves fått för sig att han ska tacka snart sagt alla människor han haft med att göra de senaste åren, vare sig det är hans flickväns föräldrar, sina mor- och farföräldrar, folk på universitet, värdar hos vilka han fått bo. Man kunde förledas att tro att han ägnat femton år åt att författa den definitiva boken om andra världskrigets historia.

Men det är en mycket intressant bok att ta del av. Daly-Groves visar på vikten av noggranna källstudier, och likaså på vikten av att gå dit bevisen leder, och att inte hantera dem selektivt för att passa det narrativ man redan på förhand formulerat. 

Daly-Groves har uppenbarligen grävt djupt i arkiven, och det må var och en som intresserar sig för tiden och ämnet vara honom djupt tacksam för. Genom hans forskning står slutsatsen än mer fast: Hitler dog den 30 november 1945 genom självmord, vad som nu än hände med hans kropp efter att den bränts utanför bunkerns nödutgång. Det finns inga bevis som belägger någonting annat.
– – –
Luke Daly-Groves, Hitlers död. Sanningen om den 30 april 1945. Övers. Hans Dalén. Lund: Historiska Media, 20NN. Eboksupplaga. 328 sidor (i tryckt upplaga).

Bokrecension: Färdsätt | Carl-Erik af Geijerstam

Färdsätt. Essäer och porträtt är en samling texter av Carl-Erik af Geijerstam (1914–2007), lärare, författare och poet. Boken utkom år 1983.

* * *

Det är en samling texter av skilda slag som möter läsaren av Färdsätt. Där finns litterära reflexioner, där finns minnesbilder och skildringar av drömmar och där finns kontemplativa funderingar kring konstnärskap och andra delar av livet.

Allt är formulerat med en ödmjuk stämma, som aldrig ropar och skriker, utan långsamt och varsamt tar läsaren med på exkursioner. 

Carl-Erik af Geijerstams huvudsakliga konstnärliga projekt förefaller vara att se det bekanta på nytt, att försöka nå barnets fascination över det nära och enkla, som en blomma – det egentligen bekanta och därför lätt förbisedda. 

* * *

En mängd författarskap behandlas eller refererar af Geijerstam till. Således möter Tjechov, Tolstoy, Harry Martinson, Carl Jonas Love Almqvist, Johannes Edfelt, Swift, Goethe, med många fler. Författarskapen är honom nära; han har en innerlig läsares relation till dem.

Åter och återigen möter Vilhelm Ekelund, som helt uppenbart varit en viktig samtalspartner för af Geijerstam, fastän de – vad jag vet – aldrig träffades. Men af Geijerstam förhåller sig ideligen till Ekelunds konstnärskap och ibland Ekelunds sätt att formulera sig. Och med Ekelund delar af Geijerstam kärleken till skogen och naturen.

Särskilt intressanta i samlingen är de porträtt som af Geijerstam skriver av personer han mött. En del nära, som hans föräldrar, en del sådana som mer skymtat fram under hans barndom. 

Utmärkt är skildringen av hans latinlärare, en icke på något sätt smickrande framställning, men likväl välvillig och balanserad; texten är skarpögd och mildögd på samma gång. Ett och annat minne som af Geijerstam skriver ner kunde nog upplevts som alltför privat för att äga mer allmänt intresse, om det inte varit för att dessa dessa betraktelser bärs upp av af Geijerstams finstämda språk, som saknar överord men har stor träffsäkerhet.

* * *

Färdsätt är en kontemplativ bok, full av minnen och intryck fästa på pränt med stor språklig skicklighet. Det är en bok att vila tillsammans med, att sjunka in i och att ta till sig – nog gärna stillsamt.
– – –
Carl-Erik af Geijerstam, Färdsätt. Essäer och porträtt. Stockholm: Författarförlaget, 1983. 256 sidor.

Bokrecension: Makten och heligheten | Dan Jones

Benediktinermunk

Makten och heligheten. En berättelse om Europas medeltid (eng. Powers and Thrones. A New History of the Middle Ages) är skriven av Dan Jones (f. 1981), brittisk författare och populärhistoriker. 

Boken utkom på engelska 2021. Jag har läst boken i svensk översättning av Allan Klynne i eboksupplagan från 2023. 

* * *

Om man berättar om tusen års historia i en enda bok kan den boken mycket väl bli full av dramatik, färg och personligheter. Precis sådan är nämligen Dan Jones Makten och heligheten, som på ett mycket förtjänstfullt sätt skildrar åren mellan det västromerska rikets fall och reformationens genombrott. 

Boken liksom författaren är britt, och därför är det inte mer än naturligt att det ligger en viss tyngdpunkt på teman som knyter an till England, eller att teman belyses delvis ur ett särskilt engelskt perspektiv. Men helhetsgreppet är likväl större: europeiskt, så klart, men också asiatiskt och med tiden amerikanskt. 

Hunner bryter fram och senare mongoler. Germanska stammar migrerar och vikingar gör sig påminda över stora områden. Munkväsendet sprider sig, precis som riddarväsendet. Ett oräkneligt antal konflikter utspelar sig och striderna påminner oss om hur oerhört grym den medeltida krigföringen kunde vara, en krigföring som inte sällan knyter an till antingen korsets eller halvmånens religioner. 

* * *

Makten och heligheten är en populärhistorisk bok, men populärhistorisk i ordets allra bästa mening. Den blir inte ytlig, trots att den måste vara översiktlig. Varje enskilt kapitel kunde utvidgas till hela bokserier, men Jones lyckas hålla balansen. Han följer sin röda tråd, som både är kronologisk och tematisk. Och referenserna är mycket generöst tilltagna för den som vill gå vidare. 

För min egen del blir boken en stimulerande ögonöppnare. Min blick har ofta varit vänd mot antiken, där jag känner mig relativt hemma och bekväm. Medeltiden är för mig – och jag tror det stämmer för många – töcknig och svåröverblickbar. Jones sprider ljus över epoken och det som blev typiskt för den. Jones visar hur mycket som finns att hämta av kunskap från detta årtusende, och hur nära man kan komma också många av dess mer omskrivna personer. 

Boken kan på grund av sin översiktliga natur givetvis inte gå ner i den grå vardagen särskilt mycket, utan måste följa de stora linjerna. Men den känns trots det aldrig ytlig. Jones hinner med både att göra stora konflikter begripliga och att presentera ett och annat stridsområde inom historievetenskapen. Han tar i sin framställning särskild hänsyn till sådana krafter som väl i nutiden fått särskild emfas: migration och klimatets betydelse för den historiska utvecklingen. 

Språket är ledigt, sällan men någon gång möjligen något publikfriande. Det är fråga om en läsfröjd. Vi som är relativt vana vid att läsa historisk facklitteratur känner väl till dess ofta torra karaktär, men Jones visar hur det går att skriva mustig historia och ändå vara seriös och vederhäftig. 

Så man läser och man fascineras och man gläds över att Jones låtit sitt stora medeltidsintresse ta sig uttryck i detta ståtliga verk, där läsaren möter korsfarare, akademiker, araber, upptäckare och mängder av kungar och furstar, alla med sina särskilda intressen och agendor. Jones presenterar, men inte bara det: han förklarar på ett pedagogiskt vis, så att man får en förståelse av åtminstone de stora dragen i de händelseförlopp som var aktuella mellan västroms fall och reformationens genomförande.

* * *

Dan Jones Makten och heligheten är en utmärkt bok för den som å ena sidan vill lära sig mer om medeltiden och å andra sidan vill göra det på ett lättillgängligt och intagande vis.
– – –
Dan Jones, Makten och heligheten. En berättelse om Europas medeltid. Lund: Historiska Media, 2023. E-boksversionen.

Bokslut 2023

Antal inlägg: 43 (2022: 39, 2021: 67). 

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 3,6 (2022: 3,3, 2021: 5,6)

Antal recenserade böcker: 2023: 42 (2022: 38, 2021: 60)

Totalt antal recensioner sedan 2008: 1032.

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Om plikterna av Cicero och Expedition Kon-Tiki av Thor Heyerdahl.

Planer för 2024:

Ett mål med denna litteraturblogg var att skriva 1000 recensioner. Det målet nåddes under 2023. Jag har emellertid fortsatt att skriva recensioner därefter, och det känns just nu som att det är något jag kommer att fortsätta att göra – kanske främst för att det är ett effektivt sätt för mig att reflektera kring den litteratur jag läst.