Bokrecension: Carnivora | Lars Gyllensten

Carnivora är skriven av Lars Gyllensten (1921–2006). Boken utkom första gången 1953. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Det är inte lätt att säga hur man ska kategorisera Carnivora. 

Boken, vars titel betyder ”rovdjur”, består av korta prosastycken, som i allmänhet uttrycker cynicism. Särskilt hudflängs ideologier och konformism av olika slag. Boken skrevs i början av 1950-talet och det ligger ju därmed nära till hands att försöka hantera nazismen som nyss fanns så närvarande med anhängare och medlöpare av öppet eller mer dolt slag. Till det kommer en annan ideologi med sitt folk: kristendomen. Också kristendomen får värjspetsen mot livet. Allt väl så långt.

Men det är något trött och skissartat över helheten. Språket hotar ofta att falla samman, som om det inte fått styrsel nog genom att formas och styras. Språket är ibland mycket oklart och jag har svårt att förstå varför Gyllensten inte är tydligare. Han lyckas göra mig frustrerad när han låter mig läsa om gång på gång för att han utelämnar skiljetecken eller leker med associationer.

Man kan av hans efterord, som väl tillkommit med denna upplaga, eller åtminstone inte med första upplagan, utläsa att han anser boken vara den mest missförstådda i hans produktion, och det är inte konstigt. 

Vi får i efterordet också veta att styckena är ”konversationsövningar” som utspelar sig mellan 

”Goya – den märkte bäraren av en äkta lidelse – och papegoja – en nyckfull, oförbindlig pratsamhet.”

Detta gör ingenting klarare, utöver att vi då bör förstå det som att Gyllensten skriver texterna utifrån olika berättarroller och alltså leker med författaridentiteter. Det sammanfallande, frustrerande, språket kan möjligen hänföras till den pratsamma papegojans berättarroll, och det mer sammanhållna, bitska till Goyas berättarroll. 

Det är likväl oklart. Det må varit modernistiskt fräscht att leka med språket, men ett medvetet söndrigt språk förmår inte förmedla lika mycket som ett som man i alla fall försöker få att hänga ihop. Eller hur ska man tänka om det följande:

”När Valentin dansar är det kött som rör sig mjukt utan knakande gångjärn lusten rör med en slev i köttet en penna skaver smidigheter okyska närmande mellan det alltför fria och det alltför bundna.”

Kanske är det poetiskt. Kanske är det fri lek.

* * *

Men det finns pärlor bland de många korta prosastyckena. 

Några texter är särskilt drabbande. Till exempel den bara en halvsida långa texten om hur livet fortsätter i självmördarens lägenhet: möglet växer till: ”Livet slet sig och gick frigång...” Och den bara något längre texten om hur livet fortsätter på ett gammalt slagfält, där de döda genom jorden finns i smultron som plockas och äts av nya generationer.

Iskall cynism kan vid lyckliga tillfällen vara befriande och mycket väl ge trovärdiga skildringar av människor. Respektlösheten skänker sina egna poänger. Som när ett stycke berättar att om någon sammanlade alla de bitar av Jesu förhud som sägs förvaras runtom i världen skulle de tillsammans bilda ett två meter långt rör. Så rispar Gyllensten med svart humor de naivt frommas blinda godtrogenhet. 

Och Gyllensten gycklar med yttre respektabilitet och avtäcker mörker. Instrumenten kan vara ironi och sarkasm. — 

Ett justitieråd piskar en flottist. En omtyckt fotograf arrangerar möten mellan ”små vargungar” från parken och fina herrar, och hotar de förra till tystnad om de blir skadade under mötena. Gamla nazister övergår till katolicismen. Och Herren Gud låter katedralen Sacré Cœur klara sig från bomber, som bara träffar de trångbodda i deras bostäder däromkring. I en studentkällare sitter en öldrickande karl med en klackring på fingret som han tvingat av en jude 1941, efter att ha drivit in en piprensare av metall i den senares öra. Och efter bombbregnet över Nürnberg har tortyrinstrument i rådhusets källare klarat sig och varsamt restaurerats och ställts ut.

Ibland använder dessutom Gyllensten genomskådliga alias för personer som förekommer i texterna. Vi har ”biskop Gärs i Uddevalla”, det vill säga biskop Giertz. Och vi har ”professor Habilius”, det vill säga Ingemar Hedenius. 

* * *

Det finns vackra delar av Carnivora. Många andra delar står jag kall inför; de når mig inte och jag förstår dem inte. Om vi använder tanken på att Gyllensten använder två olika berättare: Goya och papegojan, så är det väl papegojan som jag inte förstår.

För min del kan jag inte förstå varför inte boken renodlades till en serie svarta, cyniska mikronoveller; för det är de svarta, cyniska mikronovellerna som jag anser vara de starkaste delarna i boken. De mer vildvuxna, mer experimentella texterna är för vildvuxna och för experimentella för att jag ska kunna ta dem till mig.
– – –
Lars Gyllensten, Carnivora. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1967. 111 sidor.

Bokrecension: Liv och nytta | Ingemar Hedenius

Liv och nytta är en essäsamling av Ingemar Hedenius (1908–1982). Boken utkom år 1961.

* * *

Ingemar Hedenius är förmodligen Sveriges mest välkända filosof, och definitivt den svenska filosof som blivit och ännu blir mest läst. Hans kamp mot vidskepelse, tankeoreda och orimligheter behåller i allra högsta grad sin relevans än i dag, och hans ibland utmanande tankeövningar förmår ännu engagera dem som tar del av dem.

I essäboken Liv och nytta är ett bärande tema olika aspekter av nyttomoral, en form av etik som Hedenius förespråkar. 

Den som använder sig av en nyttomoral reflekterar inför en handling kring hur handlingens konsekvenser bör komma att bli. Vid avvägningen mellan olika handlingssätt handlar anhängaren av nyttomoralen i enlighet med vad som rimligen ger nyttigast följdverkningar. Man räknar inte med en pliktetik, där absoluta påbud bestämmer vad som är rätt och fel och rätt och fel under alla omständigheter. 

Nyttomoralen kräver reflexion, ja, kalkylering med möjliga konsekvenser innan den förordar det ena eller det andra, snarare än att som pliktetiken stipulera att något i sig är gott eller ont oavsett omständigheter.

Hedenius sammanfattar effektivt:

”Nyttomoralens princip är, att man aldrig skall välja det alternativ som har de sämre följderna och att varje annat incitament till handling skall åsidosättas, om det är nödvändigt för att tillgodose nyttomoralens princip.”

Detta leder onekligen till en del konsekvenser. Till exempel på området brott och straff. 

En vanlig föreställning är att den som begått ett brott ska och bör straffas och straffet ska stå i direkt proportion till hur allvarligt brottet anses vara. Hedenius kallar denna föreställning halvt religiös och halvt magisk. Nyttomoralen räknar inte med sådana saker som egentlig skuld eller med en fri vilja, skriver han. Sådana saker existerar inte i sig själva, utan hör till den magiska sfären. 

Därför anser den som är anhängare av nyttomoral, ”att själva begreppet 'straff' avlägsnas och ersätts med sådana begrepp som 'vård', 'förvaring', 'uppfostran' och 'återanpassning'.” Det är en hård karamell för den att tugga på som har den föreställningen i ryggraden att den ska lida som åstadkommit lidande och att denna form av bestraffning har ett egenvärde. Vad ett sådant straff dock gör är enbart att utöka lidandet, inte att direkt angripa det som är det egentliga problemet: de oönskade handlingarna, som effektivare angrips på annat vis.

* * *

Hedenius inbillar sig inte att en värld utan ondska kan åstadkommas. Världen kommer alltid att stå på minussidan vad gäller lidande. Ondskan väger alltid tyngst. 

”Till livets villkor hör missförhållanden, som har en sådan natur och utbredning, att ingenting av det vi kallar vackert och gott kan rubba det förhållandet att livet på det hela taget är en ond affär.”

Vad människan och humanisten kan göra, är att helt enkelt försöka begränsa och minska andelen ondska. Det innebär också svåra avvägningar, där en grymhet på kan komma att minska ett lidande som bedöms som större än vad grymheten åstadkommer. 

”Hur vi än beter oss kommer vi att få ett tillstånd, som alltjämt är ont, och det är det mindre onda som bör eftersträvas.”

Till exempel, för att återgå till detta med brott och straff, hålls många dömda brottslingar inlåsta och det innebär ett lidande . Men släpps de utan vidare ut, riskerar ett större lidande för fler i samhället att bli följden. Därför är inlåsandet är nödvändigt. 

”Gängse moral vill inte se verkligheten, och aningslöst anser den sig därför kunna fördöma alla grymma handlingar, även när en grymhet skulle hindra ännu mer grymhet.”

Vi bör vilja se verkligheten rakt i ansiktet.

* * *

Det har en tillnyktrande effekt att läsa Ingemar Hedenius, i denna bok liksom i andra hans böcker. Han argumenterar med en stringens och logik som krossar allt motstånd, och han gör det på ett språk som även den filosofiskt helt oskolade förmår ta till sig, så länge man koncentrerar sig. För Hedenius är inte en filosof man läser för avkopplings skull. Men följer man honom skärper han i bästa fall läsarens syn på omvärlden.
– – –
Ingemar Hedenius, Liv och nytta. Stockholm: Bonniers, 1961. 212 sidor.

Bokrecension: Mot Lop-nor | Sven Hedin

Färjan med Hedin vid arbetsbordet.

Mot Lop-nor. En flodresa på Tarim är skriven av Sven Hedin (1865–1952). Boken utkom första gången 1954 och har försetts med förord av Gösta Attorps.

* * *

Mellan åren 1899 och 1902 var upptäcktsresanden och geografen Sven Hedin ute på en av sina stora expeditioner i Centralasien. Denna resa berättar han om i de två volymerna som utgör Asien. Tusen mil på okända vägar (1903). 

Nu är det ju så att omfånget på den ändå populärt hållna skildringen möjligen kan skrämma från läsning. Förmodligen är det därför som man på 1950-talet valde att tillgängliggöra verkets tolv första kapitel – med ett antal nedstrykningar – i Mot Lop-nor. En flodresa på Tarim. 

Denna del av det nämnda verket berättar i stor utsträckning om de månader 1899 som Sven Hedin färdades nedför floden Jarkent-Darja, som går upp i floden Tarim, samtidigt som han gör allehanda mätningar och ritar en karta över floden.

* * *

Sven Hedin är verksam som kartograf under en tid när de stora upptäcktsfärdernas tid närmar sig sitt slut. Snart kommer flyget och underlättar sådant arbete som han under färden på Tarim får ägna sig åt manuellt strax över vattenytan. Efter ideliga kompassavläsningar vid varje sväng i floden för han med enorm noggrannhet ner på papper hur floden ormar sig fram. Dessutom mäter han inte sällan vattnets rörelsehastighet och volym. 

Sin huvudsakliga arbetsplats har han på en flotte eller en färja, som bemannats av män med stavar som kan hålla färjan på rätt kurs. Själv sitter expeditionsledaren Hedin i öppningen till det tält, som ger honom utsikt föröver. Där har han tillverkat ett skrivbord, och där kan han arbeta. Han har även konstruerat ett mörkrum ombord, där han kan framkalla de fotografier som han tar under resan.

Parallellt med färden utmed floden rör sig en karavan som längre fram ska möta upp Hedin och hans allt större flotta av kanoter och andra småbåtar förutom färjan. 

Naturupplevelsen verkar vara något enastående. Emellanåt träffar de på lokalbefolkningen och lokala ledare som man bjuds på mat av. Ibland far man genom stäpp, ibland genom skog. Öknen finns länge i närheten. Ofta är floden djupt nedskuren i sanden. Inte sällan möter större eller mindre hinder som man får försöka navigera förbi eller över. Allteftersom anlitar man nya vägvisare bland de människor man möter under färden.

* * *

Det är givet av Sven Hedin är ledare för expeditionen. Vid ett tillfälle när han ska undersöka en sjö i närheten av floden och det är svårt att ta sig fram i vätan bärs han helt enkelt. Han ger varje intryck av att vara en herreman medveten om sina privilegier: det är han som betalar, de andra i expeditionen är alla mer eller mindre hans tjänare, inte hans medarbetare.

Det går inte att ta miste på att Sven Hedin tycker mycket om expeditionslivet. Det bjuder på många äventyr, han gör en vetenskaplig insats och befäster sitt rykte som geograf och upptäcktsresande. 

Dessutom besitter Hedin en enastående förmåga att i text sedan skildra sina resor. Han gör det på ett levande och medryckande sätt som är svårt att värja sig emot, även om de många exotiska namnen på vattendrag och orter är svåra att navigera bland, för det saknas i denna bok något som jag hade uppskattat mycket: en enkel karta. 

* * *

Sven Hedin skriver om sina upplevelser med en sällsynt inlevelse och en synnerligen vacker svenska. Berättelsen om flodresan kunde fungerat som äventyrsroman, och numera: varför inte som en miniserie.

Denna bok är illustrerad med Hedins egna teckningar, bland annat från resor från samma område tidigare. Originalboken i två band rymmer också otaliga fotografier från resan som hade kunnat berika också detta verk. Och läsaren får stifta bekantskap med hur det kunde te sig när en gentleman med självklar resning på huvudet gav sig iväg för att upptäcka och kartlägga sådant som västerlandet ännu inte visste mycket om.
– – –
Sven Hedin, Mot Lop-nor. En flodresa på Tarim. Förord: Gösta Attorps. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1954. 292 sidor.