Bokrecension: Seneca | Bo Lindberg

Seneca d.y.

Seneca. Människosläktets lärare är skriven av idé- och lärdomshistorikern Bo Lindberg (f. 1946). Boken utkom 2010 som bok nummer 124 i Svenska Humanistiska Förbundets serie.

* * *

Det finns förvånansvärt mycket bevarad text av Seneca den yngre (c. 4 fvt – 65 evt). Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria förefaller känna den mycket väl, och tar med läsaren på en lärd och medryckande odyssé genom Senecas idévärld och den stoiska skolans historia, som ger grund och anledning till följande reflexioner.

Kanske har stoicismen lite dåligt rykte: sträng, pliktmedveten, präktig. Lindberg nyanserar denna bild betydligt, genom att belysa hur stoikern Seneca, förvisso kanske själv en nyanserad stoiker, förhåller sig till frågor som har med livet och samhället att göra.

* * *

Den stoiska filosofin var en antik visdomslära, och förhållandevis jordnära, även om där också fanns metafysiska antaganden. En grundläggande sak är uppfattningen att det är vår föreställning om fenomenen som är det som framkallar vårt lidande, snarare än fenomenen själva. Således är inte döden i sig ett lidande, men vår föreställning att döden är en olycka gör att vi lider och skyr den.

Den vise lär sig att förhålla sig oberörd av det yttre i syfte att behålla en slags inre balans, en jämvikt som inte kan ruckas av vare sig framgång eller motgång. Allting som ligger utanför människans egen kontroll är adiafora, oviktigt, även – så anstötligt för oss nutidens människor! – nära anhörigas liv, som den strängare stoicismen framhåller. Men allt man fått ska den vise vara redo att förlora.

Man förstår härav att stoicismen framförallt sysslade med att kultivera den inre människans motståndskraft och förmåga att uthärda livet, vad det än innebär. Men stoikerna, visar Lindberg, förordade inte nödvändigtvis ett tillbakadragande från samhället, så länge man inte genom sin verksamhet i samhället tvingades kompromissa med sina dygder.

Lindberg beskriver hur det hos Seneca själv fanns en dubbelhet här. Han hade varit hovman och lärare till den blivande kejsar Nero, men under sina sista år hade han dragit sig tillbaka för att idka filosofin; men också då är han verksam, om än för framtida generationer som tar del av hans studier och lärdomar.

* * *

Som Lindberg skriver, är stoicismen främst en form av ”terapi”. Den ska råda bot på sådant som stör sinnet, som oro, avund, otillfredsställelse. Den vill att affekter inte skall förmå störa balansen. Man ska leva i nuet, inte oroas för eller hoppas på framtiden. Vägen dit går via förnuftet, förnuft i en högre antik mening, som finns i alla människor. Människan kan förmås att inse att hon kan parera Fortunas blandning av slag och smek genom att vilja allt som sker i ödets fastlagda bana. Människan kan förmås att se sina felaktiga föreställningar, och genom att ändra dem också ändra sin upplevelse av världen.

Seneca talar ofta om Gud, men det är knappast fråga om Gud i kristen mening, även om kristna längre fram fick användning av stoiska inslag, som Lindberg beskriver. Huruvida det finns något liv efter döden förefaller han ha en ambivalent inställning till. Och där äldre stoicism helt tar avstånd från att uppleva affekter, synes Seneca ha en något mildare inställning.

Seneca har genom tiderna ådragit sig kritik för att hans liv stämde dåligt överens med hans lära. Detta eftersom han av allt att döma var förmögen, fastän han prisade fattigdomen.

Jag kan tycka att det är en orättvis beskyllning. Rikedom kan man ha eller inte ha: den är adiafora den också, den stoiska poängen är att man inte skall låta rikedomen påverka sig, lägga hinder i vägen för den apatheia som är stoikerns inre mål, och som inte är synonymt med nutidens negativt laddade begrepp apati. Stoikerns apatheia handlar om oberörbarheten av det yttre, det inre absoluta lugnet som eftersträvas som mål.

* * *

Bo Lindberg har med sin bok utfört en stor kulturgärning och vidgat möjligheterna för en svensk publik att bekanta sig både med den stoiska traditionen och Seneca som dess representant. Och Lindberg nöjer sig inte med att beskriva Seneca i det förflutna. Han följer den stoiska traditionen och Seneca fram genom tiderna, och mot slutet av boken resonerar han till och med om hur stoiska lösningar skulle kunna appliceras som vishetslära i vår egen tid. Det är mycket fascinerande.

Och jag är benägen att tänka, att nog har stoicismen en roll att spela: en sekulariserad stoicism som uppmanar oss att inse hur våra föreställningar styr hur vi erfar det som drabbar oss eller kan drabba oss är till exempel mycket lockande åtminstone i mina ögon.
– – –
Bo Lindberg, Seneca. Människosläktets lärare. Stockholm: Atlantis, 2010. 188 sidor.

Fragment: När jag köpte mjölk. (Ett prosapoem)

Gick till affären och plockade ett paket mjölk. – Bakom kasssan stod en högrest man med horn i pannan och överkroppen bar. ”Pan,” sa jag, ”är inte död.” – Han såg på mig med kattsmala ögonen, log med skarpa tänderna. ”Nej,” sa han, ”den store guden Pan lever.” – Så gav han mig växel och utanför, när jag vänt mig om, såg jag – det var stängt och släckt. ”Den store guden Pan lever,” tänkte jag och gick hem. Gryningen glödde på mina händer.

Bokrecension: Drömmar som förplikta | Per Erik Ljung

Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare är en samling texter av litteraturvetaren Per Erik Ljung (f. 1943). Boken utkom 2009.

* * *

Per Erik Ljung tillhör de främsta Ekelundexperterna. Få forskare är lika lämpade att ge ut en bok om Ekelund och hans omvärld än han.

Och vilken samling utgör inte Drömmar som förplikta! Där möter vi detaljerade studier av Ekelunds författarskap ur olika aspekter, men vi får också lära oss om de talrika förbindelser som finns mellan Ekelunds författarskap och andra författare – inte minst modernisterna, där hans böcker stundom förefaller fungerat nästan som andaktsböcker, ehuru han själv hade blicken fästad på klassiker ur det förflutna och inte intresserade sig särskilt för samtidens böcker.

Ekelunds författarskap förblir emellertid gåtfullt, han är omöjlig att definiera och passa in i ett fack. Kanske är det därför det också är så fruktbart att studera vad han skrivit. Det har en förmåga att ständigt ge mer: nya insikter, nya impulser, nya utmaningar.

Hos honom finner vi en djup förtrogenhet med själva naturen, som spelar en stor roll i hans texter. Ljung har till exempel skrivit en hel essä om trädet som figur i Ekelunds texter. Men vi möter också det klassiska, antiken, förstått lika mycket som ett slags ideal som en epok: den raka linjen, det solbelysta, det behärskade i litteraturen.

Ekelund är en utforskare, både av sig själv och världslitteraturen. Ljung skriver träffande: "Ekelund skriver om andra, och skriver om sig själv, och till sig själv." Samtidigt, frestas man tillägga. Och det är inte alltid lätt att följa honom i denna upptäcktsfärd på jakt efter förhållningssätt till livet. Stundom är språket så nydanande, så fyllt av nya betydelser, att det trotsar det begripliga om man inte har tillgång till nycklar, nycklar som vi kanske endast kommer åt genom att läsa ännu mer Ekelund – och böcker av Ljungs slag.

Likväl är Ekelunds eminenta språkkänsla nog en av de starka dragningskrafter som gör att det är svårt att släppa honom, när man väl börjat läsa vad han skrivit. Varje ord i den strama prosan som samtidigt dallrar av poetisk balanskonst finns där synbarligen av en anledning. Det ligger en trollkraft i detta.

Det är intressant att se hur denna kraft verkat under 1900-talet. Ljung ger mängder av illustrationer och analyser av detta.

* * *

Vilhelm Ekelund är inte en litteraturvetare eller litteraturhistoriker i formell, akademisk mening; han är en konstnär, som dock konsekvent förhåller sig till den litteratur och de författare som han läser, hans beläsenhet är uppenbarligen enorm och hans intresse för vad som tänkts och skrivits outtömligt.

Det är rimligen en anledning till att han fascinerar både författare och personer som har intresse för litteratur både inom och utom akademien. Någon har kallat honom en författare för författare, och Ljung presenterar namnkataloger över personer som varit medlemmar i Vilhelm Ekelundsamfundet, som kom till för att möjliggöra utgivningen av hans böcker. Bland dem hittar man namn som Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Harry Martinson, Pär Lagerkvist, Knut Jaensson, Astrid Lindgren, Nils Ferlin och många fler.

Namnen på dem som hörde till Ekelunds läsare bland författare tar inte slut där: Gunnar Ekelöf, Gunnar Björling, Edith Södergran kan nämnas som exempel. Ekelunds böcker spreds måhända sällan i större utsträckning hos publiken i allmänhet – men Ljung visar hur många av tidens andra författare uppskattade honom. Det bör, tänker jag, gett honom en särskilt inflytande.

* * *

Drömmar som förplikta tar med läsaren på en odyssé genom Ekelundska vatten. Den kräver rimligen läsarens intresse, men ger också rikt utbyte: givande vyer likväl som detaljobservationer under färden. Genom rikliga hänvisningar till andra verk kan boken dessutom fungera som vägvisare till ytterligare fördjupning. Flera gånger stryker jag under titlar och författare i noterna som jag gärna skulle vilja återkomma till.
– – –
Ljung, Per Erik, Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare. Lund: ellerströms förlag 2009. 350 sidor.