Bokrecension: Onda makter och goda | Bengt Lidforss

Onda makter och goda: Uppsatser i blandade ämnen är en samling artiklar av Bengt Lidforss (1868-1913). Boken utgavs 1909.

* * *

Biologen, skribenten, socialisten Bengt Lidforss kunde vara långt mer än en nagel i ögat på sina motståndare; de som träffades av hans polemik upplevde det nog ofta som att de fått ett elegant och välriktat verbalt slag i ansiktet.

Genom att lyfta fram de argument och resonemang som hans fiender själva använt, och sedan belysa var de brister, lyckas Lidforss i allmänhet sätta fingret på det han uppfattar som de angripnas grundlösa uppfattningar, deras förstockelse – deras dumhet.

Bengt Lidforss synes nämligen vara helt allergisk mot dumhet och intellektuella brister när dessa egenskapers bärare framträder med pretention att övertala och bli tagna på allvar.

Han drar ner alla himlens blixtar och oväder över var och en som propagerar för reaktionära åsikter, fumlar runt med naturvetenskapen – som är en av hans paradgrenar som biolog – eller företräder en kristendom som kräver tro på det orimliga och övernaturliga.

Och lyckas någon uttala sig i en kombination av dessa perspektiv – ja, då är det ingen ände på den förödmjukelse de har att vänta, när väl Lidforss tagit till pennan.

* * *

Det är mot etablissemanget som Lidforss rasar. Själv är han socialdemokrat, och dessutom den förste universitetsläraren i landet som ansluter sig till partiet. Han tar lika tydligt avstånd från rörelsens vänsterflygel som från reaktionen.

Steget att gå med i partiet var nog så radikalt i hans hemmiljö: ett konservativt professorshem. Nog fick Lidforss problem att ta sig fram karriärmässigt inom universitetsmiljön, där politiska uppfattningar emellanåt satte folk på tvären mot hans avancemang, men omsider blev han dock, liksom sin far, professor.

Men Lidforss slår mot sina ståndsbröder, ofta i försvar för arbetarna. För honom är det givet att begåvning inte står i samband med vilken samhällsgrupp man tillhör. Ser han idioti eller galenskaper eller arbetarfientlighet bland bland akademiker, kyrkans folk eller andra, så agerar han utan hänsyn, ett enfant terrible av den högre borgerliga miljön.

Och nog hamnar han snett ibland.

Det finns stråk av misogyni i texterna, liksom av rasbiologiska slutsatser och antisemitism. I dessa avseenden är Lidforss onekligen ett barn av sin tids idéer; han genomskådar inte alltid samtidens idéer. Men rasbiologins legitimitet var given för honom som biolog, och det vore kanske orimligt och anakronistiskt av oss i dag att förvänta oss att han landat i andra åsikter än han därvidlag gjorde.

* * *

Nu är de strider som fyller många av sidorna i Onda makter och goda sedan länge begravda, liksom de personer som en gång var inblandade. Det gör inte texterna antikverade. De är nämligen fantastiska exempel på en utsökt stil.

Lidforss är kvick, elegant elak, stundom förintande kritisk, utan att bli vulgär eller tappa balansen. Det är, om man så får skriva, en mycket aristokratisk polemik han skriver: upphöjd utan att dra sig för att ta upp ämnen av vad slag det vara må, elitistisk utan att bli högdragen, och på gott humör även när han är uppretad.

* * *

I grova drag kan artiklarna i Onda makter och goda delas upp i två kategorier: dels mer politiska texter, dels mer polemiska.

I en text skriver han ett mycket fränt porträtt av den ryske tsaren Nikolaj II, som då fortfarande regerade. Kejsar Wilhelm II porträtteras också, men det porträttet mynnar oväntat nog ut i en hyllning av Bismarck. Han skriver:

”Kraft och mod äro dock dygder alltför sällsynta för att man icke skulle kunna hylla dem även hos en motståndare.”

Lidforss angriper också professor Vitalis Norström, en då för tiden känd konservativ filosof. Efter att i detalj gått igenom och trasat sönder två artiklar där professorn angriper arbetarna och socialisterna, blir Lidforss omdöme om Norström, att:

"… som socialfilosof är han ingenting annat än en stortalig moralist med bristfälliga kunskaper, oklart huvud och ett tarvligt hjärtelag."

En del utrymme ägnas också åt kristna naturvetare som försöker kombinera evolutionsteorin med kristen religion. Då är Lidforss på hemmaplan. Han är ju forskare i biologi och vet alltså vad han talar om, när han talar om evolutionen, och han är väl inläst på de senaste teologiska rönen från kontinenten, vilket får de svenska företrädarnas religiositet att framstå som föråldrad och förstelnad.

Rent besynnerligt blir det när en professor Quennerstedt försöker försvara Jesu obefläckade avelse – att Jesu moder Maria blev gravid utan att en man hade sex med henne – genom att dylika saker faktiskt är kända från naturen.

Lidforss verkar road av denna obstinata nödadvokatyr.

Han påpekar att de moderna teologerna tillhör jungfrudogmens ”argaste motståndare”, och andrar sedan att graviditeter utan befruktelse från en hane visserligen förekommer, hos t.ex. vattenlöss, men också hos en del andra arter genom yttre manipulation, varför Lidforss uppmanar ”den modärne apologeten” att visa:

"… huruvida det varit värme, mekaniskt tryck eller kemisk inverkan, som försatt ’den ädla jungfrun’ i det tillstånd, vartill annars mannens personligaste medverkan brukar vara nödvändig."

Lidforss fortsätter genom att skriva, att om nu jungfrufödelse kan ske naturligt bland människor, varför då inte anta att de många andra "religionsstiftare och heroer" som skall ha fötts på så vis, också gjorde det, och så slutklämmen:

"Ja, vem vet om det icke mitt ibland oss än i dag finns heliga män som ha uppkommit genom jungfrufödsel! Man gör ju stundom bekantskap med skribenter så blottade på allt manligt tänkande att man närmast skulle tro dem härstamma från en ändlös rad av gamla jungfrur, som sedan urminnes tider fortplantat sig partenogenetiskt."

Kvickheten är nattstånden nu, men man kan nästan känna träffen den fick in när det begav sig.

* * *

Onda makter och goda innehåller nitton uppsatser, några av dem uppdelade på ett par eller några delar när de först publicerades som tidningsartiklar.

Somliga av texterna äger intresse av historiska skäl – till exempel Lidforss referat av möten han varit med på, som ger oss en känsla av hur det kunde låta på socialistiska möten vid seklets början. Andra är intressanta främst på grund av sin formuleringskonst – som de många polemiska artiklarna.

Man kommer att bli obehagligt berörd då och då när man läser Lidforss. Måhända när han skriver något om rasblandning, måhända när han skriver något om kvinnor.

Men vi berövar oss upplevelsen av en enastående stilist om vi av dessa anledningar skyr hela hans produktion. Och inte bara hans produktion skulle ju i så fall få låsas in i giftskåpet: också mycket annat av det som skrevs när det begav sig skulle få stå vid Lidforssartiklarnas sida.

Istället får det som vi idag reagerar mot säga oss något om den tid i vilken texterna skrevs. Och vi får läsa med kritiska ögon, som vuxet och medvetet folk brukar. Kanhända kan vi rentav få lära oss något av Lidforss texter som kan vara oss till gagn i de opinionsstrider vi måhända ramlar in i än i dag.
– – –
Onda makter och goda: Uppsatser i blandade ämnen, Bengt Lidforss. Framtidens förlag 1909. 233 sidor.

Bokrecension: Mårbacka | Selma Lagerlöf

Mårbacka är skriven av Selma Lagerlöf (1858-1940). Boken utkom första gången 1922. Jag har läst en upplaga från 1944.

* * *

Tidsramen och kronologin är flytande i Mårbacka. Huvudfokus ligger på Selma Lagerlöfs egen tidiga barndom under vad som måste vara 1860-talet.

Lagerlöf berättar som utanförstående berättare: Selma själv, den unga flickan, skildras i tredje person. Men berättandet går också betydligt längre tillbaka: det berättas om tidigare generationer på gården under stora delar av 1800-talet och väl någon gång ännu längre tillbaka.

* * *

Mårbacka målar upp ett svunnet 1800-tal och en typ av liv som då kunde levas i någorlunda välbärgade kretsar på landsbygden. Familjen Lagerlöf hörde inte till aristokratin i egentlig mening, men tillhör ändå en slags landsbygdsöverklass.

Lagerlöfs minnen ger en god inblick hur tillvaron kunde te sig för dem som tillhörde det segmentet i samhället: hur man lekte som barn, hur man åt, vad man gladdes åt. Mycket upplevs idag som föråldrat, men de berättelser som var levande kring den unga Selma Lagerlöf har behållit sin kraft och mystik: den spökande prästen, näcken som i hästgestalt visar sig för farmodern, varsel. Det är dessa berättelser som är Mårbackas starkaste.

Men när herrgårdskulturen skildras i barndomsskimmer blir det väl sockersött och svårsmält åtminstone för en nutida läsare. Kulten av fadern löjtnanten står en till sist upp i halsen. Och det hör väl tiden till att inte skarpare reagera på den patriarkala kultur som var självklar och det klassamhälle som var lika givet. Lagerlöf framträder inte som kritiker av gamla tider, utan mer som idylliserare.

Det hade varit intressant att göra en klassanalys av Mårbacka.

I allmänhet skildras nämligen det vanliga folket, allmogen, som en aning grovhugget och inte särskilt skärpt. Medan det finare folket är jättefint, med eller utan sina egenheter. På så vis upplever jag emellanåt Lagerlöf som aningslös inför det hårda liv som måste varit verklighet för drängar och allmoge runtom gården Mårbacka, en gård som löjtnanten så gärna ville göra till herrgård.

* * *

Det vemod som ligger över efterskriften accentuerar det förgångnas skönhet i författarens minne. Det är då året 1919, den sjuttonde augusti. Selma Lagerlöf åker till kyrkogården med en vacker krans. Det är hennes faders hundraårsdag. Han och nästan alla de andra som förekommit tidigare i boken ligger nu begravda.

Lagerlöf noterar att ingen längre minns vilken festdag den sjuttonde augusti varit förr om året, när löjtnanten firades med skådespel och uppträden på sin bemärkelsedag. Selma går över kyrkogården till graven.

"… mitt sorgsna hjärta grät över att de lågo där döda, alla dessa, som jag älskat. Far och mor, farmor och faster och den gamla hushållerskan — alla hade jag varit med om att mylla ner här i djupet."

Vid det laget hade det älskade Mårbacka en tid gått ur släkten, men Selma Lagerlöf hade ett tiotal år före kyrkogårdsbesöket som hon skriver om kunnat köpa tillbaka gården och bland annat genomfört den ombyggnad som fadern enligt Mårbacka själv planerat: att lägga till en övervåning och göra huvudbyggnaden mer herrgårdslik, ja, fin nog att kunna ta emot konungen själv.

* * *

Selma Lagerlöf hade ett fantastiskt språk. Det är skenbart enkelt, men i sin enkelhet emellanåt mycket suggestivt. Det finns en ton i berättandet som drar in läsaren i sagokretsen.

Trots att Selma Lagerlöfs böcker gick ut i massupplagor är det inte svårt att tänka sig att hon berättar just för dig och ett litet sällskap, kanske samlat vid kakelugnen i salen på Mårbacka, i en tid före elektriskt ljus och när löjtnant Lagerlöf fortfarande sitter i sin stol och läser tidningen. Det är magin i Selma Lagerlöfs berättande.
– – –
Mårbacka, Selma Lagerlöf. Bokklubben Svalan, Albert Bonniers förlag 1944. 327 sidor.

Bokrecension: Bengt Lidforss | Nils Beyer

Bengt Lidforss

Bengt Lidforss: En levnadsteckning är skriven av journalisten och författaren Nils Beyer (1903-1994). Boken utkom första gången 1968. Jag har läst en upplaga från 1987.

* * *

Bengt Lidforss är en traditionell biografi med begynnelse i sitt studieobjekts föräldrageneration och med slut i död, begravning och eftermäle. Arbetet bygger på omfattande källstudier, inte minst i privata brev, som det generöst citeras ur.

Biografin är utmärkt utförd, om än med en tydligt apologetisk tendens. Beyer uppskattar Lidforss.

* * *

Bengt Lidforss yttre levnadsöde är i mångt och mycket ett icke särskilt bekvämt sådant. Länge levde han ett påtagligt bohemiskt liv. Alkoholkonsumtionen var tidvis stor, och han kämpade till döddagar med ekonomiska bekymmer.

Förälskelser skakade honom, och det faktum att han var bisexuell gjorde inte livet kring sekelskiftet enklare. Därtill kommer hur illa han behandlades av det konservativa Sverige, när hans vandel adderades till hans vetenskapliga meriter när det var dags att få tjänster.

* * *

För sin tid var Lidforss radikal och han hade två huvudfiender.

Den ena var kristendomen, som han såg som en förljugen ideologi med förljugna företrädare.

Den andra var den reaktionära kapitalistiska bourgeoisien, som han såg som en bromskloss rörande arbetarklassens livsvillkors förbättring men också rörande frigörandet av dess potential, inte minst ur intellektuell synpunkt.

Värt att notera är att Lidforss själv kom från en gedigen borgerlig bakgrund: han var professorson, och fadern var en av dessa mycket konservativa, patriarkala män vars likar han ägnade livet åt att bekämpa. Faderns och sonens personliga relation verkar emellertid ofta ha varit god, om än rejäla slitningar förekom. Föräldrarna var nog tidvis synnerligen oroliga för sonens dåliga anseende och ständiga strider i tidningsspalterna och från talarstolar.

Lidforss radikalism hade tydliga gränser vänsterut. Han var socialdemokrat och tog avstånd från den tidens ytterlighetsvänster, som representerades av ungsocialister och anarkister.

* * *

Biografin rör framförallt människan Bengt Lidforss som person, som journalist och som polemiker. Beyer uppger själv att han inte går in djupare på Lidforss naturvetenskapliga forskningsmöda.

En djupt personlig sak som jag dock önskar att Beyer gått djupare in på – i den mån det nu är källmässigt möjligt – är Lidforss bisexualitet, något som ju var synnerligen känsligt under tiden. Men vid biografins utgivande 1968 var homosexuella relationer åtminstone avkriminaliserade.

Särskilt upplever jag det som att Beyer tassar osedvanligt försiktigt kring Bengt Lidforss och Vilhelm Ekelunds relation. Vi får veta att de hade en nära relation, men också att Ekelund tydligen misshandlat Lidforss svårt, varför är dock mer oklart.

* * *

Lidforss hatade kristendomen. Han lägger inga fingrar emellan när det gäller att kritisera eller avhåna kyrkliga företrädare när dessa framträder med anspråk i kulturdebatten.

En person som hamnade i skottlinjen var den konservative biskopen Gottfrid Billing. Denne var prokansler vid Lunds universitet och försökte lägga religiös-moralistiska hänsyn till vilka utnämningar som gjordes. Lidforss och de radikala ville naturligtvis inte att forskningen vid universitetet skulle hämmas av sådana överväganden.

Lidforss angrep gång på gång den konservativa biskopen; till exempel genom att samla citat ur dennes utgivna predikningar som skulle vittna om prelatens brist på stilkänsla.

Också Nathan Söderblom fick känna på Lidforss spetsiga penna. Lidforss kunde inte tåla luftiga argument med obskurant innehåll, eller att teologiska anspråk skulle komma lättare undan intellektuell granskning än vetenskapliga anspråk.

Generalangreppet på kristendomen gjorde Lidforss i Kristendomen förr och nu (1911). Genialiskt nog byggde den rejäla boken på de allra nyaste teologiska rönen från Tyskland, vilket gjorde att svenska teologer som gick i strid med Lidforss om boken samtidigt demonstrerade att de inte var med sin tid vad gäller hur teologin utvecklats på kontinenten. Lidforss använde teologin för att attackera teologin.

* * *

Biografin ger också en intressant tidsbild av kulturlandskapet i Sverige under decennierna kring förra sekelskiftet.

Åtskilliga författare och kulturpersonligheter har stått i någon form av relation till Bengt Lidforss.

Berömdast av dem är väl August Strindberg, med vilken Lidforss tidvis hade goda förbindelser, inte minst när Strindberg gav sig in på naturvetenskap. Vänskapen slets emellertid svårt. Dock var det givet att Lidforss under Strindbergsfejden stred för sin gamle vän mot Heidenstam och Böök, och mot den avlidne Oscar Levertin.

Hjalmar Branting var en annan person som Lidforss hade goda relationer till. Denne socialdemokratiske hövding talade på Lidforss begravning 1913.

Och giganten Georg Brandes skall som åhörare vid ett tal där det sades att det fanns få som Lidforss i Danmark ha utbrustit att det alls ingen fanns som han.

Om Lidforss är oförtjänt ställd i skuggan i dag, var han en central figur – hatad och beundrad – i sin egen tid.

* * *

Lidforss var intelligensaristokrat och elitist. Hans engagemang i arbetarnas villkor synes bland annat vara dikterat av att det var slöseri med mänskliga resurser att inte ta tillvara begåvningar ur arbetarleden: att dessa hade det mycket svårare att ta sig fram än begåvningar och halvbegåvningar ur borgerligheten.

Det finns obehagliga drag i Lidforss åsiktsflora. Karln var antisemit och rasbiolog.

Beyer för en resonerande diskussion i frågan om antisemtismen. Han lyfter fram Lidforss förakt och avsky för den brölande tyska antisemtism som han mött under sina många år i sitt älskade Tyskland. Men samtidigt kan det omöjligt förnekas att Lidforss gärna spelade ut antisemitkortet, som Beyer också påpekar, när han gick till angrepp mot någon som händelsevis inte bara var hans motståndare utan även jude. I en person förenar så Lidforss antisemtism med anti-antisemitism. Att olika människoraser hade olika lynnen var för honom, biologen vid förra sekelskiftet, självklart.

* * *

Lidforss blev till sist professor, och det i Uppsala. Han avskydde uppenbarligen staden, och när han efter en kortare tid blev professor i Lund torde det varit med lättnad han återvände dit.

Det är mycket intressant att följa turerna kring Lidforss befordringar. Särskilt hur en legendflora utbildats kring den tidigare som bohemiske akademikern och hur denna tillåtits influera vid röstningar kring huruvida han skulle få docentstipendium.

Beyer skärskådar åtskilliga av dessa Lidforss-historier, och visar gång på gång hur anklagelserna varit utan grund. Fakta i fallet är emellertid att Lidforss förefaller varit en mycket omtyckt lärare som entusiasmerat sina studenter, och av allt att döma var hans vetenskapliga insatser av betydande slag inom sitt område.

* * *

Lidforss dog ung. Han blev bara fyrtiofem år, men hade lidit av ohälsa länge. När han avled hade han sedan ett tag vetat att hans dagar var räknade, eftersom han hade diagnosticerats med ett artärbrock, som hotade att närsomhelst brista. En tid av intensivt arbete hade föregått bortgången: han ville få så mycket klart som möjligt av sitt vetenskapliga arbete, där mycket endast fästs i hans tydligen osedvanligt goda minne och inte på pränt.

I begravningsprocessionen skall omkring tretusen personer ha gått med. Främst av dem alla gick muraren Anders Nilsson, en veteran i den skånska arbetarrörelsen. Femtiotvå röda fanor fladdrade.

* * *

Bengt Lidforss måste kallas ett snille.

Snillet kom tydligen till uttryck främst genom två kanaler: hans vetenskapliga arbete, och hans polemiska arbete. Jag har ingen aning om i vilken grad hans vetenskapliga arbete än i dag är av betydelse utöver dess historiska roll, men vi kan konstatera att hans utmärkta stil och frejdiga stridslust fortfarande i allra högsta grad är värd att ta del av.

Lidforss är en betydande gestalt i den unga arbetarrörelsens och socialdemokratins historia.

Hans livsöde är tragiskt men hans agitation i skrift och tal påverkade omgivningen. Ingen religiös mörkerman eller reaktionär opinionsbildare gick säker när de hamnat i Lidforss blickfång: hans penna naglade fast och hans ord avklädde varje fiende intill dess att de bara sprattlade patetiskt framför honom.

Och den typen av polemiker var väl inte vanliga då och är väl det inte heller i dag: polemiker som i med- och motvind hänsynslöst går till storms mot det oklart tänkta, det förnuftsvidrigt hävdade. Vi kan nog ha en hel del att lära oss av gamle Lidforss fortfarande, fastän han själv hade sidor som vi numera anser vara förnuftsvidriga. Han var hursomhelst, trots sin skarpa blick, en människa av sin tid.
– – –
Bengt Lidforss: En levnadsteckning, Nils Beyer. Norstedts faktapocket 1987. ISBN: 91-1-873281-X. 459 sidor.

Bokrecension: Bartleby, The Scrivener | Herman Melville

Bartleby, The Scrivener: A Story of Wall-Street är en novell av den amerikanske författaren Herman Melville (1819-1891).

Novellen publicerades i sin ursprungliga form i Putnam’s Magazine 1853 och trycktes om med smärre ändringar i The Piazza Tales 1856. Jag har läst Project Gutenbergs e-boksupplaga.

* * *

Vi får aldrig veta namnet på berättaren i novellen, men vi får veta att han driver en juristbyrå på Wall Street. Där har han två anställda skrivbiträden och en springpojke. Och han bestämmer sig för att annonsera efter ytterligare ett skrivbiträde.

Snart dyker Mr Bartleby upp och får tjänsten. Han arbetar nitiskt, är mycket tystlåten, äter aldrig lunch. Men snart börjar han ge sitt alldeles egna svar när han får ett uppdrag:

"I would prefer not to."

Första gången gäller det att gå igenom ett mindre dokument. Men det dröjer inte länge innan det gäller allt mer. Till slut föredrar han att inte skriva alls.

"I would prefer not to."

Berättaren vet inte hur han ska hantera sitt besynnerliga skrivbiträde. Den givna responsen, att avskeda honom – nej, det blir inte av. Han blir så konfunderad och fascinerad att han avstår från att kasta ut honom Och Bartleby förblir där på byrån: han är där först på morgonen, är kvar där sist på kvällen. Även om han efter ett tag mest verkar tillbringa dagarna med att stirra ut genom fönstret på tegelväggen rakt emot.

* * *

Berättaren misstänker att Bartleby är sjuk, att han lider av själssjukdom. Han känner stor empati med honom, försöker på allt sätt resonera med honom, men kommer ingen vart. Bartleby har gått in i sin egen värld och stannar alltmer apatisk kvar där.

När inte Bartleby kan flyttas på, så får helt enkelt byrån flytta. Berättaren öppnar den i andra lokaler. Bartleby blir kvar i de gamla, till förtret för de nya hyresgästerna. Till sist får ändå polisen föra bort honom, och han hamnar i fängelse, där han snart går under.

* * *

Berättaren binds vid Bartleby av sin omsorg men också sin nyfikenhet: Bartleby är en gåta, som inte velat berätta någonting alls om sig själv. Det verkar som att skrivbiträdet fascinerar chefen, som därmed avhålls från att agera mot honom med mer brutal kraft.

Men samtidigt har berättaren ett företag att driva. Han slits mellan att göra det rimliga ur företagets perspektiv – att kasta ut den besynnerlige Bartleby – och sin empati.

Berättaren framstår som genomsympatisk. Bartleby framstår som kvaddad av livet, kanske ohjälpligt förlorad. Onåbar för berättarens omsorger, även när berättaren till sist i någon slags desperation erbjuder Bartleby att flytta hem till honom, intill dess att de kan komma på en lösning.

* * *

Bartleby, The Scrivener är en psykologiskt mycket intressant berättelse.

Melville förser oss med knapphändig information, och möjliggör ju därigenom för oss som läsare att själva fylla ut historien med reflexioner. Vem är Bartleby egentligen? Vad är det som gör att han helt enkelt slutar att vilja göra något? Varför går han till sist under? Symboliserar han något?

Ja, Bartleby, The Scrivener skulle lätt hålla för en rejäl diskussion bland intresserade läsare.
– – –
Bartleby, The Scrivener: A Story of Wall-Street, Herman Melville. Digitaliserad som epub hos Project Gutenberg av Steve J. Nelson, Clara T. Nelson.

Bokrecension: Verklighet till döds | Harry Martinson

Verklighet till döds är skriven av Harry Martinson (1904-1978). Boken utkom första gången 1940. Jag har läst en faksimilupplaga från 1990.

* * *

Verklighet till döds är en sammansmältning av ett manifest och skönlitteratur, med delvis självbiografisk bakgrund.

Grovt kan boken delas in i tre delar. Den första delen handlar om en författarkongress i Sovjet. Den andra delen handlar om en sjöman vars fartyg torpederas: han drunknar sedan långsamt i havet. Den tredje delen, som är den mest omfattande, handlar om arbetet med att rekrytera svenska frivilliga till finska vinterkriget, och om när protagonisten själv tjänstgör vid fronten.

Boken är radikalt civilisationskritisk.

För Martinson – om vi utgår från att det är hans uppriktiga meningar som uttrycks i verket – är det industrialiserade samhället alienerat från det djupare mänskliga livet. Enligt honom har civilisationsprocessen efter slutet av 1800-talet hamnat bortom kontroll. De mjuka värdena har ersatts av maskinernas exakthet. Civilisationen skenar.

Det Martinson lyfter som motgift mot en internationell, nivellerande maskincivilisering, är bland annat en hembygdsnationalism, som tar sig tid att finna värden i skogens sus, i eftertänksamhet, i ett hyllande av ungefärligheter och ett dröjande vid naturens skönhet.

”Vi har sagan, suset, stämningen, overkligheten, tidlösheten. Vi har minnets diktande ögon, vi har bundenheten till förgångenhetens och förgänglighetens landssorg — dess blidare namn är vemod. Vi har skogstrollen och sjöarnas befriade glis och istidens oerhörda ära.”

Men den stora maskincivilisationen tar inte hänsyn till det unika; den maler bara ner allt till en massa, dödar det individuella. Bensinen kastar fram människorna, filmen skapar falska verkligheter, en platthet breder ut sig, där ”den tomma prestationsreligionens [haltlöshet]” kan regera.

Sverige förstörs av civilisation, en precis, jäktande maskincivilisation, där klockorna är människornas pådrivare snarare än tjänare.

* * *

Harry Martinsons kritik av industri- och maskinsamhället uttryckt som en kosmopolitisk kultur som tränger ut det unika kan lätt uppfattas som naiv; åtminstone uppfattar jag honom som romantiserande i den grad han möjligen föreställer sig att det var bättre att vara människa i torp- och backstugorna innan elektriciteten hittade dit, under hungerår och iskalla vintrar.

Men han är en drömmare och en konstnär.

”Det enda han hade kvar var det vaga och veka, det drömska. För detta vaga, veka och drömska ville han strida mot allt som trängde hårt på, vad det vara månde.”

Och i det kan man känna igen sig: i hans längtan bort från den ickemänskliga tillvaron till den djupare självmedvetna mänskliga tillvaron – en självreflekterande eftertänksamhet med utrymme för andra värden än prestationens supremati och slaveri under tid och produktionsnivåer.

Martinsons hat mot maskincivilisationens utbredning får honom att reagera starkt mot både den tyska och sovjetiska civilisationens maskinella övergrepp på andra kulturer. Dessa aggressiva länders vilja att trycka andra under sig är i Martinsons ögon, förstår jag det som, åtminstone bland annat ett uttryck för maskinkulturens nedtryckande av unicitet under det icke-mänskliga bensin-och plåtväldet.

* * *

Harry Martinsons alter ego i Verklighet till döds heter Holger Tidman. Det är Holger Tidman som är med på författarkongressen i Sovjet, och det är Holger Tidman som försöker rekrytera svenskar till Finlands hjälp och som senare själv tjänstgör i iskylan.

Genom Tidman möter vi Sovjets personkult av Stalin som måste stött Martinson för pannan, och också realiteterna i snön i norra Finland när granaterna exploderade och kulsprutorna genomborrade männniskokroppar.

Det är en påminnelse också det, om hur lågt människoliv värderas, när de stora civilisationerna vässar tänderna mot mindre kulturer. Hugger de som de en gång gjorde, så syns av människorna snart inte mer än förfrusna händer som sticker upp ur drivorna.
– – –
Verklighet till döds, Harry Martinson. Harry Martinson-Sällskapet/Carlssons Bokförlag AB 1990. ISBN: 91 7798 337 8. 216 sidor.

Bokrecension: Gunnar Emmanuel | Sven Delblanc

Gunnar Emmanuel: en tidlös berättelse är en roman av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1978. Jag har läst en upplaga från 1980.

* * *

Redan berättartekniskt är Gunnar Emmanuel en riktigt bra roman! Författaren Sven Delblanc skapar i boken sitt alterego, en version av sig själv inom romanens värld: berättaren Sven Delblanc, lärare, författare.

Denne romanens Delblanc uppsöks i maj 1978 av hälsingesonen Gunnar Emmanuel Eriksson, som ska gå Delblancs kurs i Skapande svenska till hösten.

Gunnar Emmanuel har varit med om något besynnerligt och besynnerliga saker fortsätter att hända honom under månaderna som följer.

Vi får snart veta av berättaren Sven Delblanc att Gunnar Emmanuel är försvunnen när historien skrivs ner. Och att berättaren Sven Delblanc själv redigerat och konstruerat hans historia av vad som finns kvar.

Romanen består av tre typer av text. Det är den fiktive Delblancs berättelse i första person, och det är citat ur det som Gunnar Emmanuel skrivit, och det är den fiktive Delblancs redigeringar och rekonstruktioner av Gunnar Emmanuels egen historia, bland annat utifrån de fragment av historien som den fiktive Delblanc försökt få någon reda i.

Det här är intrikat, mångbottnat berättande i sin prydno!

* * *

Om man bortser från berättandet en stund och fokuserar på vad romanen handlar om – så är det tidsresor. Gunnar Emmanuel faller ur tiden på märkliga vis, och återfinner något av sig själv i andra människor i andra tider.

Om det nu verkligen händer.

Berättaren Sven Delblanc tror hursomhelst inte på Gunnar Emmanuel, men tycker att hans historia är värd att formulera och berätta.

Vi kan notera att berättaren Delblanc är något av en nidbild av den verklige Delblanc, såvitt jag förstår det: han utmålas som lite smådryg, småradikalt pessimistisk, lite raljerande, ironisk.

Ett elegant drag är att låta Gunnar Emanuel i sina anteckningar bli kritisk mot berättaren – till en viss gräns, innan han får rader strukna, där Gunnar Emmanuel enligt berättaren har ”tröttande utvikningar, ovidkommande polemiska utfall och sådant mera.”

Men Gunnar Emmanuel far genom tiderna, åtminstone som han upplever det, och stannar helt kort eller länge, och faller så tillbaka till samtiden igen. Han blir Albert och har en intim stund med drottning Victoria. Innan dess har han varit slav hos en romersk krigare och flytt från dennes närmande. Och han hamnar i Frankrike under mitten av 1700-talet och får se sin flickvän skickas till konungen som mätress.

Underliggande är Gunnar Emmanuels sökande efter flickvännen Vera, som mystiskt försvann i Tensta kyrka under en utflykt. Vi förstår att hon reste i väg i tiden, att hon kanske rentav hörde en annan tid till redan från början och blott var besökare i Gunnar Emmanuels samtid.

* * *

Intressant och värt att lägga märke till är att Gunnar Emmanuel inte reser genom tiden och förblir Gunnar Emmanuel. Han snarare blir en del av personer i det förflutna. Det beskrivs som att han är "en kådig furukärna" inom dem, inte identisk med dem.

I vilken grad just han, personen Gunnar Emmanuel med sina specifika minnen och sin specifika personlighet, är närvarande i det förflutna under sina resor, är inte helt klart.

* * *

Gunnar Emmanuel är en riktigt bra bok, särskilt om man intresserar sig för skickligt berättande. Delblanc skriver mästerligt, och lyckas skapa meningsbärande lager på varandra, och dessutom behåller han en helt realistisk ton även när innehållet nalkas fantastiken.

Vi vet inte med säkerhet om Gunnar Emmanuel i romanen verkligen reser genom tiden. Eller om det endast sker inom honom. En del tyder på att det är fråga om verkliga tidsresor, men säkra kan vi ändå inte vara. Frågan lämnas åtminstone delvis öppen för diskussion.

Romanen Gunnar Emmanuel fäster sig vid läsaren och tvingar henne att fundera kring den: vad som ska uppfattas som verkligt, och hur olika perspektiv påverkar hur vi uppfattar tillvaron.
– – –
Gunnar Emmanuel: en tidlös berättelse, Sven Delblanc. Bonniers 1980. ISBN: 91-0-045054-5. 223 sidor.

Bokrecension: Att stilla herrevrede | Bengt Ankarloo

Att stilla herrevrede: Trolldomsdåden på Vegeholm 1653-1654 är skriven av historikern Bengt Ankarloo (1935-2008). Boken utkom år 1988.

* * *

Fallet som skildras i Att stilla herrevrede rör trolldom.

Det är i mitten av 1600-talet. Jörgen och Kerstin Möllare bor i närheten av adelsgodset Vegeholm i danska Skåne. De sköter om traktens kvarn, mölla, som står på godsets mark och har det materiellt sett riktigt bra.

Av någon anledning hamnar de i dispyt med Edela och Iver Krabbe, herrskapet på godset. För att avvända herrevreden och dessutom skada herrskapet anlitar man olika typer av trolldom. Resultatet blir en domsprocess som till sist dras inför kungs.

* * *

Vad är det att skriva historia? Jag menar att det är den frågan som Bengt Ankarloos Att stilla herrevrede på olika sätt förhåller sig till och handlar om – lika mycket som det historiska trolldomsfallet.

Ankarloos fortgående exemplifieringar och resonemang visar hur man kan svara på frågan, alltså – hur en historiker kan angripa sitt stoff, hur det kan tolkas, hur det kan sättas in i ett sammanhang. Och inte minst: vad man faktiskt inte kan besvara utifrån de bevarade källorna. Ankarloo skriver:

"Att drömma och dikta är en sak, att veta en annan."

Det är en viktig principiell skillnad mellan en skönlitterärt berättande och en historisk undersökning, påpekar Ankarloo. Den historiska undersökningens resultat är strängt underkastade källornas kvalitet och uppgifter. Där inga källor finns, kan vi inte skriva historia.

* * *

Ett intressant påpekande hos Ankarloo är, att vi gärna tänker oss historien som ett pussel eller som ett detektivmysterium som har sin lösning. Han menar att bilden är missvisande. Jag förstår det som att han menar, att den historiska undersökningen inte alls nödvändigtvis går ihop sig, att det inte alls nödvändigtvis finns en enskild lösning på historiska problem, att man kan komma fram till svaren.

Ibland är allt man har fragment, som kanske dessutom motsäger varandra. Svaren uteblir, och slutsatserna måste bli provisoriska eller i vilket fall inte heltäckande.

I historien om Kerstin och Jörgen Möllare, de som har hand om kvarnen, vet vi inte säkert vad som var ursprunget till konflikten med herrskapet på godset, Edela och Iver Krabbe. Vi vet att kvarnens dammlucka togs bort av Iver Krabbe och några av hans karlar. Var det på grund av skatter och avgifter? Möllan var ”det ojämförligt största skatteobjektet i bygden”, skriver Ankarloo.

En gång var de visst på god fot, Krebbes och Möllers. Herrskapet var med när Kerstin och Jörgen lät döpa sin dotter. Edela var gudmor och Iver var fadder; det var en hedersbevisning. Men något hände. Och hur hänger konflikten ihop med den kusk och den ihjälskjutna hund som också figurerar? Vi kan inte veta.

* * *

Hur skriver då Ankarloo historia kring detta fall? Jo, på ett mycket elegant vis. Det finns vissa källor som berättar om de specifika personerna och vad de har sägs ha gjort.

Men Ankarloo sätter också in de enskilda indviderna och tiden i sitt sammanhang. När man till exempel för fallet inför kungs, måste man ta sig till kungen, som för tillfället befinner sig i Odense. Varför inte i Köpenhamn? Jo, för en pestepidemi rasar och kungen och rådet har satt sig i säkerhet. Och så får vi som läsare en liten exposé över pestutbrottet i fråga, och därmed en lite vidgad förståelse för tiden.

Ankarloo utreder också försörjningssituationen i trakten där Kerstin och Jörgen bodde. Därigenom kan han dra han slutsatser kring hur stor skörden borde vara, för att man ska ha möjlighet att försörja ett visst antal personer i ett hushåll.

Han jämför detta med uppgifterna om jordegendomar i bevarade källor och kan på så vis få en god bild över det jordekonomiska läget i bygden, vilket i sin tur dessutom har krävt att han översatt tidens måttenheter till sådana som kan förstås i dag.

Ankarloo belyser också att 1600-talets människor i vissa avseenden har en radikalt annan världsförståelse än nutidens människor. Att trolldomen stod i centrum för konflikten kan verka märkligt för en människa som hela sitt liv fått lära sig att sådant är vidskepelse. Men för dem, då, var det i allra högsta grad något verkligt. Ankarloo skriver:

"De trodde och förstod i relativ enighet, men vi kan inte tro deras tro, inte ha deras förståelse. Att då läxa upp det förflutna hjälper oss inte."

Och så är det ju. Vi kan konstatera att vi knappast tror att några knappnålar, benfragment och andra ting under en tröskel i sig själva kan åstadkomma vare sig lycka eller olycka. Men vad hjälper det att vi applicerar denna vår insikt på dåtiden, då man trodde att så var fallet?

För att förstå människorna då måste vi i alla fall försöka sätta oss in i hur de tänker kring dessa saker: att trolldom var ett mycket potent hot mot människors hälsa och liv. Att det var något som måste bekämpas för människors väl.

Inser man detta, inser man också det naturliga i att man inledde brottsmålsprocesser mot dem som på dessa vis gav sig på medmänniskor. Det var knappast ovanligt att gärningsmän likväl som offer utgick från att trolldom kunde ha en stor effekt.

* * *

Processen nådde sitt slut. Kerstin Möller dömdes till döden. Jörgen Möller döms till livstids straffarbete. Två hade bistått i råd och dåd: Inger Amme dömdes till landsflykt och Maren Storpe – ja, henne kan jag inte se att vi får veta vart hon tar vägen.

Genom att studera processen har Ankarloo låtit oss få en pedagogisk inblick i historisk arbetsmetod. Han har visat oss hur olika källor kan utvinnas på information, och hur man kan få fullödigare belysning på det studerade genom att sätta in människor och händelser i ett större sammanhang.

Han har också betonat vikten av källkritik och att vi inte nödvändigtvis kan nå fram till en heltäckande bild av det förflutna. Och han har gett oss en historia. Det är historien om några människor, en kvarn och en konflikt i mitten av 1600-talet.
– – –
Att stilla herrevrede: Trolldomsdåden på Vegeholm 1653-1654, Bengt Ankarloo. Författarförlaget 1988. ISBN: 91-7054-573-1. 164 sidor.