Bokrecension: Philobiblon | Richard de Bury

Richard de Burys biskopssigill.

Philobiblon är skriven 1345 av den brittiske biskopen Richard de Bury (1287-1345). Boken trycktes första gången 1473 och jag har läst en svensk översättning av Axel Nelson (1880-1962) i en utgåva från 1967, som försetts med efterord av Thure Nyman (1899-1983).

* * *

Richard de Bury var bibliofil: han älskade böcker. Han hade dessutom förmånen att få en sådan position att han hade möjlighet att skaffa sig många böcker.

Thyre Nymans efterord till Philobiblon berättar att han var son till en riddare och kom att bli lärare till den blivande Edward III. När denne blev kung kom Richard de Bury att få fina uppdrag, bland annat utomlands, där han också kunde leta reda på böcker att utöka sitt bibliotek med. Av påven Johannes XXII fick han ett biskopsämbete efter kungens rekommendation.

I Philobiblon skriver han om hur viktigt det är med böcker. Han skriver om hur de andliga måste förkovra sig i dem. Han skriver om hur de ska skötas. Han skriver om hur han själv samlar böcker. Och han skriver om hur han tänkt sig att hans bibliotek skall skänkas till Oxfords universitet efter hans död, samt ger direktiv kring hur utlåningen då skall gå till.

Någon sådan donation kom emellertid aldrig att förverkligas. I dag finns blott två böcker kvar som man med säkerhet vet kommer från Richard de Burys egen samling.

* * *

Philobiblon skrivs - självklart - till en kristen publik och hänvisningar till Bibeln återkommer ideligen, även om Richard de Bury gör en våldsamt symbolisk tolkning av bibelställen emellanåt. Han gisslar munkar och andra som inte tillräckligt vinnlägger sig om studier och bokläsande. De bör akta böckerna högt, näst efter gudstjänstkläderna och kärl som används vid mässan.

Men det saknas inte hedniskt-antika referenser. Särskilt Aristoteles höjs till skyarna.

de Bury menar att böckerna är vapen mot det icke-kristna. Och att i dem seklernas visdom samlats.

"... talets kraft förgår med ljudet, och den sanning som ligger dold i tanken, är en undangömd visdom och osynlig skatt, men den sanning, som framlyser i böckerna, längtar att uppenbara sig för varje läraktigt sinne."

Ja, allt annat i form av penningsamlande eller nöjen må sättas i andra rummet, bakom böckerna. Själv förklarar han hur han inte sparat någon möda för att samla på sig böcker, och de han inte fått köpa, har han gärna låtit skriva av.

"... vi älskade handskrifter mera än mynt och föredrogo tunna häften framför tjocka hästar."

Böckerna skall vårdas. I ett långt avsnitt gisslar Richard de Bury skolgossen som inte på rätt sätt sköter om böckerna de läser. Ja, denne låter snor droppa i böckerna i vinterkylan. Han har smutssvarta naglar och gör märken med dem i böckerna. Han lägger gräs som bokmärken, som omsider multnar bort. Han äter över den uppslagna boken. Och så babblar han över böckerna så att "spottsalvor" faller ner. Och så tar han i böckerna med svettiga händer.

Så skall man alltså inte förfara med de dyrbara böckerna.

* * *

Philobiblon får sägas vara ett mycket tidigt exempel på en bok som uttryckligen tar upp biblioteksväsendet. Syftet var ju att Richard de Burys böcker skulle utgöra ett eget bibliotek på Oxford. Och även om det inte blev så, är han i Philobiblon mycket noga med att anföra hur utlåningen skall ske, att man ska ta säkerhet och att biblioteksvårdarna noga skall föra bok över utlånade titlar.

Fastän Philobiblon är skrudad i en synnerligen kristen dräkt, tycker jag mig märka att den är skriven av en man som verkligen älskar böcker för deras egen skull, ja, en man som har sin glädje och tröst i de volymer han samlat:

"Böckerna glädja oss, när framgången lyckosamt ler, de trösta oss utan att övergiva oss, när lyckan hotfullt går i moln."

Och vidare:

"Huru högt bör icke böckernas underbara makt skattas, då vi genom dem skönja världens och tidens gränser och liksom i en evighetens spegel betrakta så väl de ting, som äro, som de, som icke äro!"

De orden gäller ännu, långt efter att Richard de Bury lagts till vila och hans böcker skingrats. De gäller för både de böcker vi har i bokhyllorna och de vi studerar i eboksläsare. Och genom sin bok, har Richard de Bury också infogat sig själv som en av dem som kan skymtas i den "evighetens spegel" som han skriver om.
– – –
Philobiblon, Richard de Bury. Övers. Axel Nelson. Efterord av Thure Nyman. Sällskapet Bokvännerna 1967. 108 sidor.

Bokrecension: Furstarna | Ivar Lo-Johansson

Furstarna: En krönika från Gustav Vasa till Karl XII är skriven av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Boken utkom 1974.

* * *

Vem skriver de obesuttnas historia? Vem skriver historien för dem som stått i furstemaktens skugga? För dem som inte skrivit själva, som levt sina liv utan att avsätta många märken i källorna?

— En omöjlig uppgift så klart, men ett substitut kan skapas av romanförfattarna. De kan återskapa världen åtminstone såsom den kunde ha varit, och ge röst åt dem som funnits eller som kunde ha funnits. En illusion av verklighet, som kanske ändå säger något om verkligheten som sådan.

För Sveriges historia är inte enbart deras kungar, som Geijer dock hävdade, och vilket Lo-Johansson ironiskt citerar i Furstarna. Sveriges förflutna tillhör allmogemannen, pigan, soldaten likväl som kungen, prinsen, fältherren. Den skrivna, formella historien har ofta uppehållit sig vid de senare. De förras historia kan formuleras av romanförfattaren.

Och det har ju Ivar Lo-Johansson gjort med den äran till exempel i Statarna.

I Furstarna berättas likväl i stor utsträckning om konungar och högt uppsatta människor. Men man anar fler lager: där finns bönderna, fångarna, allmogen. De bleknar inte bort i kontrasten med glansen från krönta huvuden, utan finns där lika självklara. Och glansen från de krönta huvudena — ja, den glansen är föga glimmande.

* * *

Furstarna är skriven i krönikestil och består av åtta berättelser som mycket väl skulle fungera som fristående noveller, även om de hör ihop. De presenteras inte i kronologisk ordning, men utspelar sig mellan Gustav Eriksson Vasas tid och tiden närmast efter Karl XII:s död. Och vi möter i historierna flera av de regenter som rådde då.

Men här är det inte fråga om nationalromantisk hjältedyrkan. Inte heller kan man hävda att det är ett nedsablande som det är fråga om, även om Lo-Johansson visar föga reverens.

Regenterna framstår som högst vanliga människor om än med ovanliga uppgifter, utförda med självklar maktfullkomlighet. Och deras makt riskerar ständigt att klämma eller krossa undersåtarna. Men Lo-Johansson visar ingen reverens.

Den polariserade bilden av Karl XII — som väl kvarstår in i vår tid — illustreras träffsäkert genom att Lo-Johansson låter både en Karl XII-dyrkande fransman och Karl XII:s fiender komma till tals: där står så två bilder av kungen, oförenliga, och än i våra dagar svåra att balansera.

* * *

Det tillhör diktarens oantastliga privilegium att dikta.

Furstarna är inte facklitteratur, utan romankonst utförd på historiskt stoff. Lo-Johansson skapar sina furstar utifrån sin tolkning av dem, och blåser liv i dessa hans varelser som väl kan ha större eller mindre likhet med originalen. Hur rätt han träffar är upp till historikern att avgöra.

Men det kanske är mindre viktigt. Lo-Johansson skapar litteratur, utsökt berättad litteratur, av det förflutna. En realistiskt utformad litteratur som låter furstar framstå med sina skavanker, men som också emellanåt låter den stora, annars tysta allmogen skymta fram, som när Vemdalsfolket sörjer att deras enda kyrkklocka skall skickas till Lübeck.

Berättandet är rakt och effektfullt, utan krumbukter, såsom krönikor skall vara. Repliker läggs ibland in utan angivande av vem som sagt det: replikerna blir då uttryck för allmän mening, som kommentarer till skeendet. Och formen tillåter att stora tidssjok koncentreras, så att längre perspektiv blir tydliga.

Resultatet blir en kärnfull prosa, lättillgänglig och medryckande. Furstarna är ett exempel på utmärkt historisk skönlitteratur.
– – –
Furstarna: En krönika från Gustav Vasa till Karl XII, Ivar Lo-Johansson. Albert Bonniers förlag 1974. ISBN: 91-0-039099-2. 289 sidor.

Bokrecension: Senatorn | Lars Gyllensten

Senatorn, med underrubrikerna En melodram, En bildningsroman, En bildningsmelodram, är en skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1958. Jag har läst en utgåva från 1965.

* * *

I Gyllenstens Senatorn befinner vi oss i en socialistisk stat. Vi får inte veta så mycket om den, men en revolution har genomförts för åtskillig tid sedan. I denna stat finns en ämbetsman, en senator, vid namn Antonin Bhör. Han arbetar som något slags jurist: han är delaktig i att rannsaka och utdela domar.

Men Bhör är sjuk. Först plågas han av malaria, men där finns något mer: en kognitiv dissonans får honom ur balans. Något har kommit in mellan hans övertygelse och den verklighet han har omkring sig. Av sin chef med det hemska namnet Treblinka beordras han ta ledigt, resa iväg.

Antonin Bhör hamnar i någon stad, på något hotell. I den staden kommer han att försöka knyta kontakt med två personer. Men hans djupa ensamhet inför dissonansen och hans utanförskap är hela tiden påtagliga: det går för honom inte, verkar det som, att nå fram till andra människor, inte på riktigt, inte på djupet.

Bhör försöker göra sig förstådd hos en ung hisspojke på hotellet, och utvecklar en låsning vid honom: särskilt sedan senatorn insett att han dömt hisspojkens broder till fängelseläger, där denne senare dödas under ett flyktförsök.

Han försöker förklara sina bryderier, invecklar sig i långa monologer — men når inte fram.

Hisspojkens förvirring är påtaglig, och under ytan finns därtill en spänning: erbjuder hisspojken i själva verket möjligheten inte enbart till kontakt genom samtal, utan genom sin kropp? Men Bhör är inte homosexuell, bedyrar han. Bhör vill nå hisspojken genom sina ord. Det misslyckas. De förblir främlingar för varandra.

Den andra kontakten etablerar Bhör med en kvinna, Elisa. När han råkar henne i hotellets restaurang lämnar hon abrupt sitt sällskap inklusive sin make, och följer honom. Hon bevisar sin frihet, sin möjlighet till frihet. Men är likväl tom.

De två försöker glömma sina respektive ödsligheter genom att ge sig åt varandra, men når varandra bara delvis genom samtal. Det kroppsliga delar de, men hur de sträcker sig mot varandra med ord, hakar de inte i varandra helt. De hittar och anar en ömhet i varandra, men förblir främlingar.

* * *

Senatorn är en höglitterär roman. Stilen är oantastlig, suggestionen stor. Den skapar en oro och man känner med Bhör, som försöker få ordning i hur han egentligen upplever sin situation, hur han blir vilsekommen, när inte den stora makt som styrt honom längre förmår hålla honom kvar, upprätt. Ideologin avtynar och dör i hans tänkande och han står kvar med en — tomhet.

Bhör säger till hisspojken:

"Jag gjorde vad jag kunde för min gud, och jag hade det ganska bra med honom. Men sedan alltför länge känner jag inte igen mig i honom mer. Han har inte mina drag, och jag har inte hans."

Senatorn är också en trögläst roman. Den är komplex. Den yttre handlingen är inte det relevanta: den kan sammanfattas i några meningar. Den yttre realismen är inte heller vidkommande, egentligen.

Det är den inre, kognitiva dissonansen som är centrum, känslan av tomhet, förlust, ensamhet. Känslan av att mista sin tro och uppleva sig ha svårt att kommunicera det, eller åtminstone att få gehör för det. Som om en församlingsmedlem i en pingstkyrka plötsligt försöker förklara hur han mister tron för de som fortfarande tror, eller för de som aldrig trott: i båda fallen blir det en avgrund emellan dem. Ett främlingskap mellan människorna.

Senatorn tar ett steg bort, utan att veta vart han går.
– – –
Senatorn, Lars Gyllensten. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1965. 206 sidor.

Bokrecension: Under det höga valvet | Marian Ullén (red.)

Esaias Tegnér

Under det höga valvet: En Tegnérbok sammanställd av Smålands akademi är en antologi med texter av olika författare om Esaias Tegnér. Redaktör var Marian Ullén (f. 1934) och boken utkom 1996.

* * *

Tillbaka till Esaias Tegnér igen! — Jag har det inte alldeles lätt med att förklara vad det är med den gamle skalden som drar så. Hans dikter - hur välkomponerade de än är - står kvar i en annan tids ideal. Hans tal - hur välformulerade de än är - hade inte kunnat avhållas i dag.

Men ändå. Tegnér bemästrar det svenska språket närmast till fulländning. Det är ett skäl till att fortfarande läsa honom. Sedan är det personen själv: nu är det kanske svårt att föreställa sig hur stor han en gång var. Men stor var han. I förordet till Under det höga valvet står det:

"Genom sina dikter och tal blev han den mest berömde bland svenskar i sin samtid och den som lästes flitigast, både här hemma och ute i stora världen."

Mannen bakom hyllningarna och geniförklaringarna är dock av kött och blod. Han led av sin melankoli. Hans kvinnotycke är omtalat. Hans snille är ovedersägligt. Och för mig väcks ju också frågan om biskopens religiositet: var han över huvud taget kristen, kristen på ett sådant sätt att Jesus var hans själs frälsare?

Kort sagt: Esaias Tegnér fascinerar mig. Under det höga valvet föder den fascinationen på ett märkvärdigt bra vis.

I antologin samlas en lång rad texter som belyser Tegnér och hans tid ur olika vinklar. Här ryms texter om hans verk, om hans bakgrund, om hans relation till Småland, om hur han mottogs i Amerika, om hans syn på naturvetenskapen, om begreppet ljus i hans tid och diktning. Och mycket mer.

Texterna är också sinsemellan av olika slag. En del är skönlitterära, andra strikt akademiskt analyserande. Många utformas med essäns frihet och allvar. Spretigheten i de olika ämnesvalen täcker in rejäla stråk av Tegnér och det tegnérska.

* * *

Tegnérs inställning till en kristendom han som biskop företrädde tycks inte ha varit alldeles glasklar. Ämbetet tog han möjligen åtminstone delvis på grund av att det förbättrade hans ekonomi: inkomsterna fördubblades därigenom. Hans vänner och hans hustru avrådde honom från att byta sin plats som professor i Lund mot biskopsstolen i Växjö.

Ja, Tegnérs texter är fulla av kristendom, men det är något där som — saknas. Biskop Anders Wejryd uttrycker, att Tegnér nog tog till sig Fadern och Anden i gudomen, men att det inte var samma sak med Sonen. Wejryd skriver:

"Med den sida [av gudomen] som är Sonen, Jesus Kristus, fick Tegnér brottas mer och kom nog aldrig fram till något viloläge."

Tegnér, som synes ha menat att ingen är riktigt bildad som inte har fötterna placerade på antikens marmortorg och som helst ville att alla skolelever skulle studera latin och gärna grekiska, rymde mer, mycket mer, än luthersk ortodoxi. Peter Nilson skriver:

"Han [Tegnér] var humanist och rationalist med sina andliga rötter i antiken; någon renlärig luthersk prästman blev han aldrig."

Och ärkebiskop Yngve Brilioth, som citeras i boken, uttrycker i ett tal vid Tegnérjubileet i Växjö 1946:

"Var Tegnér kristen? Det finnes anledning att ställa frågan. [---] Det skulle vara tanklöst och okunnigt att utan vidare besvara den frågan jakande."

Mot pietisterna, läsarna, i stiftet for biskopen varligt fram. Svärmeri såg han det som, men han ansåg att man hellre borde låta det vara än att genom motstånd få fenomenet att sprida sig.

Själv ägnade Tegnér sig inte minst åt kyrkobyggande.

Hans ideal var de nyklassicistiska kyrkor som numera är så vanliga runtom i landet, kallade Tegnérkyrkor eller mer gemenligen: Tegnérlador. Han var inte skapare av kyrkotypen, men de har kommit att associeras med honom.

Det var rena linjer som gällde, det skulle vara ljust. Inga distraktioner. De äldre, små, mörka medeltidskyrkorna fick stryka på foten, ibland icke utan motstånd. Marian Ullén berättar att det under Tegnérs år som biskop byggdes 32 nya kyrkor i stiftet, och ytterligare tolv nybyggen beslutades. Ullén skriver också att många ombyggnader genomfördes.

Staden Växjö som sådan var han väl föga trakterad av. I ett brev till Carl August Adlersparre, som citeras i boken, uttrycker han:

"Att vara i Vexio, det är detsamma som att vara uti ett förpestat land!"

Nog för att Tegnér gärna var cynisk och sarkastisk i sina brev, men uttalandet uttrycker knappast författarens trivsel i staden.

* * *

Detta om en av de sidor av Tegnér som jag inte riktigt blir klok på: hans kristendom och religiositet. Det är en aspekt som belyses i Under det höga valvet, och som ställs i viss korsbelysning från olika håll. Många fler aspekter av Tegnér lyfts givetvis fram. Allt bidrar till att skapa en fylligare Tegnérbild.

Vi har också en enastående möjlighet att faktiskt lära känna Tegnér. Någonstans mellan 2500 och 3000 brev har bevarats efter honom. Stig Tornehed skriver att det kanske är breven som längst kommer att överleva av Tegnérs produktion. Det kan vara så.

Tegnér dog 1846, för drygt 170 år sedan. Men i förvånansvärd grad är fortfarande hans ord levande, hans metaforer träffande, hans bildningsideal möjligen föråldrat men ändå lockande, det bildningsideal som jag tolkar som att all sann bildning börjar i antiken.

Dikten "Det eviga" läses kanske ibland, och möjligen kan nån fortfarande utbrista "Kung Karl, den unge hjälte" eller förhäxas av strofer i "Mjältsjukan", Tegnérs beskrivning av sin melankoli och förtvivlan. Men på det stora hela är det nog få som läser Tegnér. Likväl:

"Gårdagens hänförelse har dämpats eller slocknat – men det förtar inte betydelsen av det som en gång var."

Så skriver Olle Wingborg. För alla oss som uppskattar historia står Tegnér som en självklar historisk gestalt under svenskt 1800-tals första hälft: en nationell och internationell berömdhet, en kulturpersonlighet, en litterär storbegåvning. Det är ytterligare en anledning till att intressera sig för honom: att lära känna vår kulturhistoria, det kulturella landskapet i förfluten tid.

— Så visst. Tegnér må vara död sedan mer än 170 år. Hans personlighet, hans ord och betydelse förblir.
– – –
Under det höga valvet: En Tegnérbok sammanställd av Smålands akademi, Marian Ullén (red.). Norstedts 1996. ISBN: 91-1-963922-8. 260 sidor.

Bokrecension: Skoltal | Esaias Tegnér

Esaias Tegnér
Träsnitt av H. P Hansen

Skoltal är en samling tal av Esaias Tegnér (1782-1846). Boken ingick som volym IV i den utgåva av Tegnérs Samlade Skrifter som utgavs av Världslitteraturens förlag.

* * *

Jag gick in i mitt arkiv (läs: källarförrådet) och där på en hylla hittade jag några volymer av Esaias Tegnérs samlade skrifter. Det är nätta, slitna små böcker, helfranska band, från 1920-talet. En av dem rymde Tegnérs Skoltal. Jag har ägnat de senaste dagarna åt att läsa igenom den.

Så fick jag känna en fläkt från 1800-talets första hälft: höra orden växjöbiskopen talade till lärare, elever föräldrar, märka av dagens frågor i ordvändningarna, njuta hans stil, ta del av hans uppfattningar i utbildningsfrågor. Det var en enastående upplevelse.

I somt framstår Tegnér som framåt, i annat konservativ. I en del frågor är han snarast reaktionär, åtminstone anakronistiskt betraktad från år 2018. Han hyllar det i skolorna som han uppskattar, men rappar det han är missnöjd med. Han moraliserar över samtidens later, och anför gärna texter från klassisk tid.

* * *

Totalt rymmer Skoltal tjugo tal. Det första hölls på Växjö gymnasium i maj 1824, det sista i juni 1844 på samma plats. De tal som inte är avhållna på där, hölls i Jönköpings skola. Som biskop i Växjö stift var Tegnér s.k. eforus, det vill säga skolornas högste tillsyningsman. Han verkar ha tagit för vana att hålla tal vid skolårets avslutande, när han haft möjlighet därtill.

Skall man säga något sammanfattningsvis om talens innehåll är det några frågor som återkommer.

Först och främst bland dem är frågan om de klassiska språken, latin och grekiska, vars ställning Tegnér med liv och lust försvarar på institutionerna. Han vill "rädda forntiden undan den närvarande, som vill förtränga henne."

Och det av flera skäl. Han menar att de klassiska språkstudierna lägger en bra grund till framtida språkstudier, han menar att de ger eleverna direktkontakt med den av honom så hyllade klassiska tiden, och även om studierna inte båtar till annat, så lär de dock eleverna arbetssamhet.

Tegnér betonar också vikten av att eleverna studerar inte enbart under skoltid, utan också ägnar sin fritid åt studierna. Nutidens diskussion om läxornas vara eller inte vara hade på honom förmodligen verkat ytterligt absurd.

För honom är det självklart att den som verkligen vill lära sig något också plöjer ner frivilligt arbete i kunskapsjakten. Det torde också förbereda eleven på akademiska studier, där friheten är större och arbetsdisciplinen därför desto viktigare. Tegnér säger:

"Den, som ingenting lär utom lärosalen, den förfelar sin bestämmelse, den är och blir en bildningens ögontjänare."

Skolan är för Tegnér också en uppfostringsanstalt - ordet då uppfattat utan negativ klang: skolan skall lära eleverna goda seder, såsom ödmjukhet och blygsamhet, och vördnad för dem som är bättre och äldre. Det arbetet, inskärper han dock, är fåfängt om inte den primära utbildningen i detta sker redan i hemmet.

"Påminnen er, att det icke blott är skolfliten, utan även hemfliten, som bygger kunskapen."

* * *

I mångt och mycket är Tegnér vid det här laget en konservativ man. Han förkastar långtgående demokrati, och varnar för nya bruk inom skolväsendet. Men samtidigt är han inte helt låst inför behovet av förnyelse. På ett ställe står det:

"Det gamla är ofta gott, det är mognat, det är prövat, dess verkningar kunna beräknas, dess fel kunna mildras eller förebyggas. Men det nya är också ofta gott, och endast det förstockade sinnet förkastar det utan granskning."

Konservatismen är nu även av politisk art. Tegnér är monarkist.

"... det gives i Europas närvarande skick ingen annan rimlig statsform än den kungliga."

Att folket skulle styra sig självt i demokratisk ordning ger han inte mycket för.

"Folket, som har tusen huvuden och just därför är huvudlöst; folket, som beslutar i dag vad det ändrar i morgon; folket, som har slumpen till statsråd och nycken till regeringsform! —"

Han gillar dock det demokratiska inslaget i Sverige, att ingen utestängs från ämbeten genom sin börd. Snillet kan nå "statens högsta ämbeten", ja, fråntaget det kungliga då, får vi lägga till.

* * *

Det finns emellertid också en varnande, moralistisk ton i talen. Tegnér tar flera gånger upp det tidens lyte, som han finner "sällskapssjukan" vara, där unga studenter och elever sugs upp i ett socialt liv, inte klarar av att vara ensamma, ägnar sig åt tal utan djup och mening. Tegnér dundrar:

"Vad kraft, arbetshåg och duglighet för stat eller kyrka, för fäderneslandet i allmänhet, kunnen I vänta er, I föräldrar, av detta sällskapssjuka, visiterande, spektakelsökande, namnsdagsblåsande släkte?"

Vi får anta, att Tegnér hellre ser studenten lägga sin tid på studier och allvarlig kontemplation än på ett omfattande festande.

* * *

Tegnér var biskop. Hur stor kärlek han än hade till det hedniska Roms och Greklands författare och skalder ("... de romerska skalderna äro skolans husgudar ..."), så är hans tal marinerade i kristendom. Så var också skolorna till viss grad också avsedda att förse kyrkan med präster, förutom att de skulle förse staten med ämbetsmän.

Någon tvåregementslära finns för Tegnér inte beträffande sekulärt och religiöst när det kommer till skola och kyrka.

"... kyrkan är en lärosal, och lärosalen en kyrka; den, som går ur templet in i skolan, han har ännu ej överskridit det heliga området, han befinner sig ännu på vigd jord."

Skolan och kyrkan är ännu förmälda med varandra med olösliga band. Tegnér kan inte se någon konflikt mellan tro och vetande, och att lasta honom för det vore nog anakronistiskt.

"... det religiösa är den egentliga kärnan av alla mänsklig kunskap och den yttersta föreningspunkten för allt vetande."

* * *

Esaias Tegnér var en man av sin tid, men ett unikum på många sätt. Hans prosa är starkt levande, även där man i dag ser ämnet som hopplöst föråldrat.

Tegnér gjorde själv en lysande akademisk karriär. Han antogs till universitetet som sextonåring. Tjugoett år gammal blir han docent. Tjugonio år gammal får han professorstjänst i grekiska. Senare prästvigs han. Han kom också med tiden att väljas in i Svenska Akademien samt alltså att vigas till biskop i Växjö.

I dag är han väl mest ihågkommen som skald, och då bland annat som författare till Frithiofs saga. Men det lönar sig att läsa också en sådan volym som Skoltal. Det tidiga 1800-talets värld väller då in i rummet där du läser, Tegnérs välklingande svenska och träffsäkra metaforer fyller huvudet, och vare sig man ler lätt åt det nu arkaiska eller nickar instämmande åt annat, så sveps man ohjälpligt med i vältalarens ordflöde.

Han, som knappast var obekant med Cicero, var nog något av samma andes barn på det svenska 1800-talet.
– – –
Skoltal, Esaias Tegnér. Samlade Skrifter, volym IV. Världslitteraturens förlag 1929. 285 sidor.

Bokrecension: Brödrabataljonen | Eino Hanski

Brödrabataljonen är en roman av Eino Hanski (1928-2000). Boken utkom första gången 1979. Jag har läst en upplaga från 1988.

* * *

Det är omöjligt att läsa Brödrabataljonen utan att tänka på Väinö Linnas Okänd soldat. De utspelar sig under samma tid, i samma miljö. Men perspektivet är ändå helt annorlunda. I fokus i Hanskis bok står nämligen inte de nationalfinska männen som strider mot ryssen, utan ingermanländare.

Ingermanland är ju ett geografiskt område som delvis sträcker sig runt Finska viken. Det har tillhört olika länder genom tiderna. En gång var det svenskt. När boken utspelar sig tillhör det Ryssland. Men befolkningen var delvis finsktalande.

Eino Hanski, som förutom författare även var skulptör och därutöver hade en rad olika arbeten, växte själv upp på ingermanländskt område, i Leningrad, nuvarande S:t Petersburg. Han var med om tyskarnas inringning av staden och flydde över Ladogas is ut ur belägringen. Efter omfattande äventyr kom han, hans syster och mor till Hudiksvall och Sverige. Han bosatte sig senare i Göteborg.

I flera böcker har Hanski skildrat fattiga ryssars livsvillkor i Sovjet. Och så har han alltså skrivit Brödrabataljonen, om ingermanländska soldater.

* * *

Tajmo Inkeriläinen är huvudperson i Brödrabataljonen. Ingermanländare är han, och som sådan har han inkallats till sovjetiska Röda armén för att strida mot finnarna. I bokens inledning blir han tillfångatagen och blir krigsfånge. Av en händelse har en av de finnar som tar dem om hand namnet Koskela, precis som en av huvudpersonerna i Okänd soldat.

Därefter får man följa Tajmos och hans kamraters öden i olika fångläger, innan de finsktalande bland dem får erbjudande om finskt medborgarskap och frihet om de ställer upp som soldater i den finska armén.

Tajmo är en av dem som tackar ja, fastän det innebär fronttjänstgöring. Han och hans kamrater vet att dem inte väntar några goda dagar om de flyr över till sovjetiska sidan: Stalin for inte milt fram med dem som blivit tillfångatagna och överlevt.

När kriget till sist är slut kommer det stora förräderiet. Som en del i villkoren för separatfreden mellan Finland och Sovjet ingår att ingermanländska före detta sovjetiska soldater skall utlämnas. Mannarna sätts på tåg och skickas mot gränsen. I dag vet vi att underofficerarna omgående sköts ihjäl av sovjeterna, och att meniga sändes till Sibirien, där de blev kvar till Stalins död.

* * *

Det finns alltså en inneboende, stark spänning i romanen. Hanski bygger sin framställning på åtskilliga intervjuer med dem som var med när det begav sig. På så sätt ger han röst åt dem, dem som talade finska, tvingades i sovjetisk armétjänst, togs till fånga och sedan förråddes i fredens namn.

Vi vet nu att fångvaktarna, de finska soldaterna, som vaktade i tågvagnarna som tog de ingermanländska vapenbröderna tillbaka till Sovjet, sällan var stränga. Många lyckades fly. En del tog sig till Sverige.

Boken är således en skildring av utanförskap: av att höra varken till det ena eller till det andra. Det är också en bok om brutalitet: brutaliteten i de finska krigsfångelägren. Och det är en bok om viljan till överlevnad: att soldaterna ställer upp för krigstjänst igen, tror på löftena om att de ska få en ny livssituation om de bara överlever kulor och granater fram till krigets slut.

Det är djupt gripande. Och det blir inte mindre drabbande av att Hanskis språk är mycket direkt och okonstlat. Kargt skildrar han de olika färgstarka ingermanländarna och hur kriget kommer åt dem, hur somliga av dem blir sjuka, somliga av dem dör: antingen i läger eller i strid.

Brödrabataljonen väcker återigen medvetandet för hur krig söndrar, förstör, brutaliserar. Hur två folk med samma språk under statsintressens tryck kan rikta kulsprutor mot varandra och döda, enbart av den anledningen att de inte tillhör samma nationalitet.
– – –
Brödrabataljonen, Eino Hanski. Litteraturfrämjandet/En bok för alla 1988. ISBN: 91-7448-467-2. 233 sidor.

Bokrecension: Drömmar om rosor och eld | Eyvind Johnson

Drömmar av rosor och eld är en historisk roman av Eyvind Johnson (1900-1976). Boken utkom första gången 1949. Jag har läst en upplaga från 1974.

* * *

Den katolske prästen Urbain Grandier fanns i verkligheten. Han brändes på bål för häxeri år 1634 i den franska staden Loudon. Historien om honom plockas upp av Eyvind Johnson i Drömmar av rosor och eld, och utgör basen i roman som inte är dokumentär, men ändå, som det heter, är inspirerad av verkliga händelser.

Johnson använder en intressant berättarteknik i Drömmar om rosor och eld. Han sammanför en mängd olika perspektiv på den centrala händelsen och andra händelser i den lilla staden. Olika personer får komma till tals, och Johnson anpassar prosan efter dessa personer och deras uttryckssätt. Det gör att Urbain Grainier - som han heter i romanen - belyses från olika håll, liksom utvecklingen i allmänhet. Romanen byggs upp av längre eller kortare delar som tillsammans ger en helhetsbild.

* * *

Vem är han då, prästen Grainier i Johnsons version? Jo, en vacker karl, med stort tycke för kvinnor. Och också kvinnor synes dras till honom. En gång ska han ha gjort en borgarflicka med barn, vilket väckt ont blod i de släkter som var förbundna med henne. Men senare ingår han nattetid och i hemlighet ett äktenskap inför Gud med Madeleine de Brone. Och han skriver en anonym text mot kyrkans celibat.

Samtidigt tycker han att kardinal Richileus ansträngningar för att riva gamla hugenottbefästningar i staden är olämpliga. Den store kardinalen anas genom hela romanen, men kommer aldrig i förgrunden. Han finns som ett dunkelt och hotande spöke alldeles utanför berättelsen. Man pratar om honom, men han framträder aldrig själv i händelseförloppet, annat än indirekt.

Kort sagt: prästen Grainier har sina fiender och han har sina vänner.

När så ett utbrott av besättelse drabbar ett nunnekloster i staden försöker man koppla detta till honom. Är det då inte han som är häxmästaren? Är det då inte han som sänt demonerna i nunnorna? Och nunnorna vrider sig och anklagar honom.

Men genom den märkliga korsbelysning som Johnson förser oss med anar vi snart, att det inte alls är fråga om demoner, utan vi anar att det som drabbar kvinnorna snarare rör sig om någon slags med avund och åtrå sammankopplad sexulneuros: de påstått besatta åtrår den vackre prästen, drömmer om honom, vill ha honom.

Och det slår ut i ett masskådespel, där flera av dem får ligga på kyrkgolvet inför exorcister och svara på frågor med dåligt latin, vilket får somliga att ifrågasätta hur verkliga demonerna kan vara. När Grainier senare begär att få utfråga de besatta på grekiska - ty demoner sägs vara mångspråkiga - nekas det honom.

* * *

Grainier framstår som en mänsklig präst. Han älskar kvinnor och kvinnor älskar honom. Mest älskar han sin Madeleine, som han hållit sig till i åratal.

Som mycket mänsklig framstår också en av de mer framträdande betraktarna i romanen, ämbetsmannen Daniel Drouin, som skriver dagbok och en slags protokoll över vad som sker i staden. Han är lite högfärdig, lite feg. Han gömmer sig bakom sin ställning som ämbetsman hellre än att gå till sin vän Grainiers uttryckliga försvar. Han spottar inte i glaset och är svårt förtjust i Cicero.

Grainier verkar som en avgjort ädlare gestalt än Drouin, men Drouin är å andra sidan mer vardaglig, en vem som helst av oss vanliga människor. Men Grainier är enligt Johnson också en modern människa i stor utsträckning.

Han kan tvivla, men inte tänka sig ett liv utan Gud, kan inte tänka sig ett liv där han inte är präst. Samtidigt opponerar han sig mot den kyrka vari han är verksam. Han går inte över till protestanterna, alltså hugenotterna.

Och den ömhet med vilken Johnson berättar om Grainier och Madeleines kärlek till varandra är utsökt finkänslig. Han blir till ett helgon, närapå, men inte ett oåtkomligt, sterilt helgon, inte vitmenad och avlägsen, utan helt enkelt en vänlig själ med slående puls.

* * *

Eyvind Johnson skriver tidigt i boken:

"Alla som samlar kvinnor och män och barn omkring sig och säger 'Jag ska tala om sanningen för er', ljuger. Vi kan inte med så kort mänsklighetstid bakom oss känna sanningen. De skulle i stället säga: 'Jag skall visa er vad jag tror vara en av möjligheterna till sanningen'..."

Och något i den vägen kan väl tänkas stå som motto över Drömmar om rosor och eld. Det är en fiktiv roman, försänkt i en historisk verklighet. Den bjuder på tänkbara möjligheter: målar ett porträtt av den tidens och platsens värld med färger och nyanser som till sist ändå måste beslutas av konstnären, om än konturerna redan är givna.

* * *

Grainier avrättas. Han torteras och bränns levande på bål, men bekänner sig aldrig vara häxmästaren bakom demonbesättelsen av nunnorna.

Eyvind Johnson låter honom få ett äreminne i sin suggestiva, rörande och välskrivna Drömmar om rosor och eld.
– – –
Drömmar om rosor och eld, Eyvind Johnson. Bokförlaget Aldus/Delfinserien 1974. ISBN: 91-0-039681-8. 392 sidor.