Bokrecension: Okänd soldat | Väinö Linna

Okänd soldat (fi. Tuntematon sotilas) är en roman av Väinö Linna. Boken utkom år 1954 på finska. Jag har läst boken i en svensk utgåva från 1957, i översättning av N.-B. Strömbom.

* * *

Okänd soldat är inte en roman om generaler eller om marskalk Mannerheim. Den handlar inte om strategiska överväganden och pilar på en karta vid något högkvarter. I ytterst liten måtta handlar den om politik.

Vad den istället beskriver är livet för enskilda finska soldater på fältet under fortsättningskriget 1941-1944. Det är landsbygdspojkar och stadsynglingar som sammanförts på exercisheden och sedan kallats ut för att med vapen i hand gå ryssen till mötes.

* * *

Okänd soldat är en osminkad berättelse, mycket långt från Fänrik Ståls nationalromantiska värld. Boken är full av hunger, mörker, oländiga skogar, befallningar om anfall och befallningar om att hålla en viss bit mark.

Men framförallt är det en berättelse om människor: först många, främst ur en viss kulsprutepluton, sedan färre, allteftersom deras antal tunnas ut när de såras eller dödas. Men nya rekryter fyller på allteftersom det är möjligt.

Vi har den tyste, barske fänrik Koskela, som äger mannarnas respekt genom sitt okonstlade sätt och personliga mod. Någon respekt liknande den för Koskela lyckas soldaterna inte få för dennes överordnade Lammio, som håller på formen och disciplinen på ett annat vis.

Vi har socialisten Lahtinen som gärna brister ut i små politiska betraktelser och gärna pikas för att ryssarna minsann inte verkar ha det särdeles bra. Vi har den tväre och livsfarlige Lehto. Den muntre och bullrande Hietanen. Och så fänrik Kariluoto, som övervinner sin egen rädsla och blir allt mer stridis. Soldaten Vanhala är sammanhangets skojare, med särskild fallenhet för att recitera radioutsändningarnas högstämda utgjutelser.

Och många, många fler.

* * *

Det hela börjar karskt nog. Med tyskarnas offensiv längre söderut tycks man ha medvind. Mot senare delen av boken bryts optimismen och byts om inte i defaitism så i full medvetenhet om att kriget förloras. Det är också dessa två delar som får störst utrymme i boken: den offensiva rörelsen och den defensiva rörelsen. Ställningskriget som utspelade sig i mitten går Linna hastigare förbi.

Men soldaterna knarrar, lider och dör oavsett världsläget.

Många härdas, någon annan har svårare att få hantera värvets grymhet och farlighet. Granatskärvor sliter sönder kött och kulor genomborrar huvuden. Linna är inte rädd för att låta läsaren vara med om att personer som man lärt känna plötsligt skjuts till döds. Men mannarna lyder, om än under protest, när någon kulle skall intas eller någon skyttegrav tömmas. Ofta hungriga. Ofta utan riktig vila. Ofta under beskjutning.

* * *

Väinö Linna deltog själv i fortsättningskriget. Det han skriver om känner han väl till. Det ökar nog än mer på realismen i Okänd soldat. För det är en mycket realistisk berättelse vi får ta del av. Någon glorifiering förekommer inte. Romanen är ständigt markbunden.

På ett sätt måste Okänd soldat betraktas som en proletärroman, men här är proletärerna soldater, och klassamhället den militära hierarkin.

Personskildringarna är mångbottnade; ingen enda soldat eller officer framstår som kartongartad. Man tror helt enkelt på att Koskela, Hietanen och Lahtinen finns som verkliga människor. Och kanske gjorde de också det: kanske har de lånat sina drag och egenheter från människor författaren själv träffat i skogarna under de åren.

En god del av dialogen är skriven på rejäl dialekt. Översättaren skriver i förordet att han tagit hjälp för att få dem realistiska, och att han även utverkat tillstånd av Linna att få byta hemort för någon soldat, för att det lämpar sig bättre för dialektens överförande till svenska. Det blir knepigt att läsa ibland, men man vänjer sig.

* * *

Okänd soldat är och förblir en stor krigsroman. Den pågår, tar sin tid att läsa och släpper inte greppet om läsaren förrän sista sidan. Det är inte en bok om generalerna och de högre officerarna, utan om soldaterna, underofficerarna, plutoncheferna. Och kanske just därför blir den en bok också för just generalerna.

Och framförallt är det en bok för alla oss som vill förstå något om hur kriget var utmed marken, bakom kulsprutan eller k-pisten, i ofarbara skogar, i hunger och i ständig närhet till döden.
– – –
Okänd soldat (fi. Tuntematon sotilas), Väinö Linna. Övers. N.-B. Strömbom. Bonniers folkbibliotek, Albert Bonniers förlag 1957. 393 sidor.

Bokrecension: Skyddande belägring | Heinrich Böll

Skyddande belägring (ty. Fürsorgliche Belagerung) är en roman av Heinrich Böll (1917-1985), nobelpristagare i litteratur 1972.

Boken utkom på tyska 1979 samt i svensk översättning av Eva Liljegren 1980.

* * *

Skyddande belägring utspelar sig under några dygn i en fiktiv version av Västtyskland, någon gång på 1970-talet.

Tidningsägaren Fritz Tolm blir vald till arbetsgivarföreningens chef. Han är en äldre man, mycket godmodig. Han bor med sin hustru Käthe på det lilla slott han varit i tillfälle att köpa, där också föreningen har sina möteslokaler.

Uppdraget som arbetsgivarföreningens chef är ett föga avundsvärt värv.

Tiderna är sådana, att man från det offentliga är ständigt beredd på attentat från vänsterterrorister. Därför är bevakningen av Tolm och hela hans familj mycket sträng. Snarast parodiskt omfattande. De har polisvakter i trädgården och inne i slottet, deras samtal avlyssnas och så snart de ska besöka en plats får de sina vakter med sig som kontrollerar allt omkring dem. Detta gäller både främst gamle herr Tolm själv, men också och inte minst dottern Sabine, liksom folk som kommer i deras närhet.

Det händer inte så mycket. Romanen skapar istället känslan av den atmosfär som måste finnas där värnandet av säkerheten blivit så utbrett att friheten blir påtagligt lidande. Boken belyser miljön ur många olika perspektiv, genom många olika personer. – Ja, personerna är så många att det är direkt förvirrande. Men man lär sig allteftersom vem som är vem.

Stora delar av texten är utformade som ett slags inre monologer: berättaren återger hur personen som det för tillfället handlar om tänker. Den egentliga framåtdrivande handlingen får alltså stå tillbaka för ett omfattande reflexivt berättande, även om det reflexiva berättandet sömlöst övergår till dialoger och beskrivande prosa.

* * *

Skyddande belägring är en tung bok att läsa. Styckena är - jag frestas säga: tyskt - långa, nästan klaustrofobiska i sin täthet, men äger ändå tankens lätthet och kan hoppa liksom tankar kan hoppa associationsvis, och lämna tidigare spår inte riktigt avslutade. Tankestrecken är många, som skiljer en oavslutad mening från en ny tankegång.

Men det finns en inre spänning i historien också. Två av Fritz Tolms söner har eller har haft kopplingar till vänstern som gör dem inte helt rumsrena. En tidigare svärdotter har flytt utomlands med sin son och misstänks ha med terrorism att göra. Dottern Sabine, den djupt katolska, är olycklig i sitt äktenskap och har blivit gravid med en strikt och allvarsam polisman.

Och så finns ju det ständiga hotet med i bilden: kan ett attentat komma att förverkligas?

* * *

Skyddande belägring tillkom i en specifik tid, en tid då Röda armé-fraktionen verkade. Men boken ställer frågor av övergripande karaktär.

Främst av dem är kanske problemet kring hur mycket frihet man är beredd att ge upp för att få säkerhet? Fritz Tolm lever ett strängt övervakat liv, där han inte ens kan ge sig ut på en cykeltur utan att eskorteras av poliser. Tidigare attentatsförsök har gjorts, så faran är reell, men är risken värd att ta för att få en högre kvalitet på livet, ja, ett friare liv?

Boken handlar om familjen Tolm och personer i deras omgivning. Men temat kan appliceras på ett helt land eller en hel kultur. Kanske kan hela Skyddande belägring läsas som en allegori över ett samhälle där säkerheten blivit en sådan prioritet att friheten förkvävs eller åtminstone kraftigt begränsas.

Och då ställs också vi inför frågan – i vår tid – om vilka inskränkningar i friheten vi är beredda att göra för vår säkerhets skull. Och i vilken mån sådana inskränkningar skulle förmå hindra en kraft som väl bestämt sig för att angripa oss.
– – –
Skyddande belägring (ty. Fürsorgliche Belagerung), Heinrich Böll. Övers. Eva Liljegren. Albert Bonniers förlag 1980. ISBN: 91-0-044995-4. 299 sidor.

Bokrecension: Den gamla goda tiden | Sven Ulric Palme

Den gamla goda tiden är skriven av historikern Sven Ulric Palme (1912-1977).

Boken utkom i en första upplaga 1956 och i en andra, omarbetad upplaga 1970. Jag har läst versionen från 1970.

* * *

Den gamla goda tiden kan sägas innehålla tre huvuddelar med artiklar och tryckta radioföreläsningar.

Titeln hänför sig till den första delen, som i populär form undersöker om det egentligen var bättre förr. Den andra delen fokuserar på olika aspekter av livet i staden, främst Stockholm, i samband med industrialiseringen och främst ur ett arbetarperspektiv. Den tredje delen består av artiklar i blandade ämnen.

* * *

Låt oss gå direkt på boktiteln, som Palme gör till sin första problemställning. Det korta svaret på problemet är att det absolut inte var bättre förr. Han ger åtskilliga exempel på varför det förhåller sig så, och reflekterar över varför folk emellanåt har den uppfattningen.

Framförallt kontrasterar han svenska förhållanden vid mitten av 1900-talet, då dessa texter kom till, med 1800-talets Sverige.

Han poängterar det ständiga hotet av svält förr, och hur dödstalen frampå våren, då vinterförråden började sina, kunde vara femtio procent högre än under resten av året. Han skriver om trångboddheten i städerna och den allmänt höga barnadödligheten. Han berättar om det utbredda superiet, som gjorde vardagen uthärdlig för hårt arbetande folk.

Han attackerar också föreställningen att människor var mindre ensamma förr. Nu finns föreningar och möjligheter till samvaro. Då mötte man sällan personer utanför den egna socknen eller ens byn, ensligt belägna gårdar med knappt eller inte alls farbara vägar kunde långa tider bli helt isolerade.

Därtill var man i stor utsträckning utanför dagens nyhetsflöden: radio fanns så klart inte, och de tidningar som fanns nådde endast i mycket begränsad utsträckning utanför städerna.

Palme skriver:

"Många socknar var stora, med väldiga skogar mellan bebyggelsen, med svårfarbara vatten långa tider av året, och väglösa."

Och på ett annat ställe:

"Människornas ensamhet, deras isolering i små enheter, på gården, i byn, i bygden, är något av det mest karaktäristiska för forna tiders vardagliga liv."

Inte minst hade kvinnorna det svårt i förgången tid. Utan preventivmedel var varje graviditet ett hot mot livet, och även då födseln blev lyckad, dog ohyggligt många barn tills framåt 1850-talet, då förbättrade livsomständigheter istället resulterade i att befolkningsökningen tog fart.

* * *

Med allt detta sagt må ett annat citat från Den gamla goda tiden anföras:

"I verkligheten skall varje tid bedömas efter sina förutsättningar, varje samhälle efter sin tids, liksom varje människa."

Det borde vara en gyllene regel vid all historieforskning.

Vi kan inte mäta 1800-talets Sverige efter samma måttstockar som 1950-talets eller 2000-talets. Torparkvinnan som ligger i sin sjunde barnsäng året 1850 kunde inte veta av och jämföra sin situation med hur livet skulle te sig för 2000-talets människor.

Hon kunde rimligen inte tänka sig ett samhälle där överheten har sådan omsorg om individernas välmående som nu är fallet, eller ett samhälle med de hjälpmedel vi nu tar för givna: varmvatten i kranen, inomhustoalett, mediciner, kylskåp. Och möjlighet att duscha eller bada varje dag, om man så önskar.

Förmodligen har Palme en poäng när han kommer in på att lycka inte var för vanligt folk, och inte heller att de räknade med det. Lycka var för dem som hade pengar till det, och inte ens dessa, de rikaste bland de rikaste, torde haft en aning om att genomsnittsarbetaren 1950 skulle ha bekvämligheter i sin lägenhet som samhällets toppar saknade 1750. Palme skriver

"Vår stora 1600-talsdrottning Kristina bodde långt sämre än den svenske arbetaren i dag i hans moderna tvårummare eller trerummare med w.c., varmvatten och bad, särskilt om man tänker på hygienen."

Jämförelsen får således stå för oss: vi kan jämföra hur vi har det i dag med hur våra förfäder hade det för tvåhundra år sedan. Vi kan inte jämföra vår situation med hur detta släktes barnbarns barnbarn kommer att ha det, endast spana bakåt.

Och då måste det generella svaret bli, att vi i allmänhet har tillgång till ett liv långt mycket bekvämare och hälsosammare än vad de som kommit före oss haft.

Det kan möjligen anföras att Palme målar upp det förflutna i väl tunga, svarta färger: han tillåter knappt några ljusglimtar. Men kontrastverkan är tydlig, och hans poäng är klar: det finns ingen anledning att drömma sig tillbaka till förflutenhetens samhälle.

* * *

Stilarna i Den gamla goda tidens texter är av olika slag. De inledande är av populär art, de mittersta, om industrialismen och dess påverkan på Sverige, är av stramare slag. De avslutande åter av mer friare, historiskt essäartad typ.

Av dessa sista fängslar mig särskilt "Dagligt liv på 1100-talet", som är en genomgång av Alexander Neckhams skildring av sin resa till Paris, dit han reste för att studera på universitetet år 1178.

I övrigt är också studien om 1800-talets kvinnliga prostitution i Stockholm särskilt intressant.

Det visar sig där, att de prostituerade var förvånansvärt många i staden, och att de oftast kom från medelklassen. De ägnade sig ofta några år åt detta värv, synes ofta ha kunnat göra vissa förtjänster, särskilt som unga, och sedan har de inte ovanligtvis återgått till den syssla de hade före tiden som prostituerad, alternativt försvinner de ur det bevarade källmaterialet, kanske ibland för att de bytt namn.

Kunderna synes företrädesvis ha kommit från den borgerliga sfären. Vad beträffar de prostituerade flickorna och kvinnorna från medelklassmiljö kan yrket ha varit ett sätt att skaffa en ekonomi som gör att de undviker att glida ur sin klass.

* * *

Den gamla goda tiden är en intressant volym, koncis och med åtskilliga inblickar i inte minst svensk socialhistoria. Vare det nu mig främmand att idyllisera det förflutna landsbygdslivet, men min fascination för detsamma har växt.
– – –
Den gamla goda tiden, Sven Ulric Palme. LTs förlag 1970. 151 sidor.

Bokrecension: Möten med Morrissey | Len Brown

Möten med Morrissey (eng. Meetings with Morrissey) är skriven av journalisten och teve-producenten Len Brown. Boken utkom på engelska 2008 och på svenska 2010, i översättning av Björn Lundqvist. Jag har läst en upplaga från 2012.

* * *

Jag började lyssna på The Smiths och Morrissey omkring år 2004, i samband med att Morrissey släppte comeback-albumet You Are The Quarry. Jag fastnade snabbt. Dels lockade väl det något exklusiva i att ingå i ett sammanhang som svartsjukt höll på sin artist, men dels så var det ju detta med texterna.

Jag ställdes inför en sorts popmusik som jag tidigare sällan mött: en popmusik som var djupt poetisk. Texten var hos Morrissey inte ett tillägg till musiken, utan poesi i sin egen rätt.

I sin biografiska bok Möten med Morrissey kallar Len Brown det artisten skriver för "poetisk pop", och det är mycket träffande. Morrissey förfaller aldrig till tomt skrammel, löst svammel. Han har, skriver Brown, en...

"... förmåga att göra vilket ämne som helst till en treminuters poplåt – ju mer känsligt och utmanande desto bättre."

Vi kan ju ge några exempel på ämnesval: koma, köttindustrin, monarkin, The Moor-Murders, transvestitism, lesbianism, självmord, integrationsproblem, homosexualitet, Mellanösternkonflikten, brittisk politik, högerextremism, handikapp, prostitution, mental ohälsa, och mycket mer... Ja, han förmår till och med skriva om kärlek på ett sätt som inte är klichéartat.

Det säger sig självt att en poet som skriver om udda och känsliga ämnen, dessutom ofta på ett mångtydigt och gärna ironiskt vis, riskerar att missförstås och kritiseras.

En röd tråd i det som Morrissey skriver och sjunger är hans förmåga att ställa sig på utanförskapets sida, och träda i en roll utifrån det perspektivet. Han kan därigenom sjunga om hyrpojkar ("rentboys") på Piccadilly i London och beskriva deras liv inifrån, kryddat med en rejäl mängd gammal bögslang.

Han kan beskriva en moders förtvivlan när hennes son ansluter sig till National Front, och han kan med målande ord slå ner på hur djur slaktas och blir till mat på våra tallrikar.

Morrissey lever sig in i perspektivet som han skriver utifrån. Och utmanar.

* * *

Men nu till Len Browns Möten med Morrissey. Brown beskriver Morrisseys liv från uppväxten fram till 2008. Mest emfas lägger han självklart på hans aktiva tid som sångare, först i The Smiths och sedan som soloartist.

Därtill anstränger sig Brown nåt infernaliskt med att försöka spåra Morrisseys inspirationskällor och avslöja de många lån och referenser som återfinns i hans texter – från litteratur, främst Oscar Wildes verk, från musik, från film och teve, inte minst artistens en gång så älskade Coronation Street.

Len Brown betraktar emellertid inte biografins föremål helt utifrån. Han beundrar Morrissey och han har intervjuat honom flera gånger under åren, och så blivit vad det verkar en aning bekant med den ökänt skygge sångaren. Men när han jämför Morrissey med andra han intervjuat skriver han:

"Det är faktiskt så att när man väl träffat Morrissey framstår 99 procent av alla andra intervjuobjekt som ointelligenta, tråkigt normala och småfega – till och med menlösa."

En icke föraktlig del av biografin består av material som stammar från eller återger egna intervjuer med Morrissey, men också anekdoter, som när Brown av en händelse sprang på Morrissey i en bokhandel och fick lästips, eller den något komplicerade intervju då de två schasades ur en för tillfället stängd park.

* * *

Oscar Wilde är och förblir Morrisseys stora inspirationskälla. Brown skriver:

"För Morrissey har Wilde alltid varit den avgörande influensen. Han stod för god smak, mod, skönhet och viljan att utmana etablissemanget."

Ja, till och med i hans sätt att formulera sig i intervjuer märks denna påverkan. Han svarar inte alltid rakt upp och ner på raka frågor, utan ofta blir svaren till en liten verbal lustifikation, en ironiskt dråplighet, en tvetydighet. Det gör givetvis att det är svårt att fånga in Morrissey och hans åsikter i ett traditionellt raster. Man kan helt enkelt inte veta var man har honom.

Tvetydigheten visar sig om och om igen i låttexterna. Fastän Morrissey själv — självklart – aldrig tydligt sagt något om sina preferenser, förutom när han förr ofta etiketterade sig som asexuell, ligger många av texterna påtagligt öppna för tolkning i samkönad riktning. Också här kan man se hans förkärlek för att ställa sig i minoritetsgruppens skara, hylla och skildra utanförskapet, som också Len Brown poängterar. Han skriver:

"Morrissey föreföll tala för dem som stod utanför, för de unga människor som inte kunde eller villa leva upp till samhällets förväntningar."

* * *

Möten med Morrissey låter oss som läsare få lite pejl på poppoeten framför andra. Det är inte så att det i egentlig mening blir personligt, det kan vi glömma. Men lite ytligt bekant med hans sätt att vara, tänka och tala, det kan vi kanske bli.

Det kan trötta en person som vare sig engelsman eller nördigt superintresserad av dylikt, att Brown så gräver ner sig i att till varje pris hitta referenser och kopplingar som ligger bakom Morrisseys formuleringar. En och annan av dessa speglingar synes en aning långsökta.

Men när han för ett helt lexikalt appendix till boken över mer än hundra personer och band – i regel komplett med små biografier – som har eller kan tänkas eller möjligen har inspirerat Morrissey, så blir jag trött. Men å andra sidan har jag därigenom fått möta en rad mer eller mindre obskyra brittiska artister och skådespelare som jag väl aldrig hört talas om förut.

Ytterligare en sak måste nämnas rörande den svenska utgåvan. Och det är att den inför en eventuell ytterligare upplaga borde gå igenom både en och två korrekturläsningar till. Några korrekturfel här eller där gör föga, men när de blir påfallande många stör de läsningen.
– – –
Möten med Morrissey (eng. Meetings with Morrissey), Len Brown. BTM Books 2012. ISBN: 978-91-85651-24-5. 364 sidor.

Bokrecension: Förberedelser till flykt | Lars Gustafsson

Förberedelser till flykt och andra berättelser är en novellsamling av Lars Gustafsson (1936-2016). Boken utkom första gången 1967. Jag har läst den i e-boksutgåvan från 2016.

* * *

Förberedelser till flykt utkom år 1967. Lars Gustafsson skriver i ett efterord från 1976 om receptionen av novellsamlingen. Han beskriver hur den blev välvilligt recenserad, innan den försvann bakom horisonten, men dock kom att få liv i översättningar utomlands, enskilda noveller för sig eller i sin helhet.

Men framförallt ger han i efterordet en nyckel till hur de experimentella novellerna skall förstås.

"Att skapa ett tomrum och låta läsaren ana att det har ett innehåll utan att detta innehåll någonsin kommer till synes, så skulle man alltså kunna karakterisera den grundläggande tekniken i denna bok. [---] Denna bok handlar om en enda sak, om tomrummet."

Det är en träffande beskrivning. I de elva noveller som boken rymmer saknas nämligen något, i större eller mindre grad. Det är något som inte berättas. Det finns just – ett tomrum. Ett tomrum som läsaren själv fyller med innehåll utifrån det som faktiskt berättas.

* * *

I novellen "Thorn" ställs vi inför ett det mystiska i ett på kartor uppdykande och försvinnande hus. Vi får inga förklaringar. Det ges utrymme för en outtalad berättelse inom berättelsen.

En annan novell, "Bakunins resa", tar slut där den i normala fall borde ha börjat. Något oerhört avslöjas för läsaren. Inte heller där får vi förklaringar. Historien som liksom tagit sats i flera sidor avstannar i omedelbar tystnad när den avbryts. Och så står läsaren där igen, vid ett tomrum. Berättelsen som inte berättas får utrymme att formas i läsarens eget huvud.

Kanske tomrumstekniken kommer till allra störst uttryck i den mästerliga "Fragmentarisk text*". Hela novellen består av en lång fotnot. I fotnoten förs ett lärt resonemang om vad som förefaller vara en saga. Allt vi får veta om texten som kommenteras är det som kommer till uttryck genom kommentaren, indirekt eller i form av citat. Likväl formas hos läsaren någon form av bild av hur sagan i sina huvuddrag kan ha sett ut. I tomrummet utbreder sig en berättelse.

Konkurrerande med "Fragmentarisk text*" i att dra tekniken till sin spets är "Slutspel i Whorfington". Där har författaren låtit novellen bestå av ett slutkapitel i en tänkt roman. Allt läsaren får sig till livs är alltså avslutningen: hela den föregående romanens handling och innehåll kan man bara få en känsla för genom dess avrundande kapitel.

Jag vill också särskilt nämna en av mina favorittexter i Förberedelser för flykt. Nämligen "Sportfiskarna".

Där är det ett frånvarande hot som finns i tomrummet, ett hot som aldrig får konkret form, och som det lämnas åt läsaren att skapa sig en uppfattning om. I novellen skildras några sjöar som sommartid besöks av mängder av sportfiskare. Då och då flyter ett ruttnande djurkadaver förbi.

Detta och annat låter oss förstå att det finns något farligt alldeles utanför bild, något som alltmer sätter bygdens invånare i skräck.

* * *

Förberedelser till flykt är hypnotiserande experimentell litteratur. Det i efterordet utvecklade målet med texterna, såsom jag uppfattar det – nämligen att skapa ett tomrum som vi anar äger ett innehåll – når författaren på ett utmärkt vis, och i de olika novellerna på olika vis.

I praktiken blir novellerna underlag för ett författarens medskapande med läsaren. Novellerna blir så att säga kompletterade av läsarnas egna berättelser. Det resulterar i en sällsam läsupplevelse.
– – –
Förberedelser till flykt och andra berättelser, Lars Gustafsson. Albert Bonniers förlag 2016. E-bok 1.0. E-boksproduktion: Bonnierförlagen digital. ISBN: 978-91-0-016205-4.

Bokrecension: Det gångna är inte en dröm | Theodor Kallifatides

Det gångna är inte en dröm är en självbiografisk roman av Theodor Kallifatides (f. 1938). Boken utkom år 2010.

* * *

Vad är en självbiografisk roman? Efter att ha läst Theodor Kallifatides Det gångna är inte en dröm, uppfattar jag - åtminstone i detta fall - benämningen som ett sätt att säga att stoffet i boken är självupplevt, men skildrat med författarens oinskränkbara frihet, och med en skönlitterär känsla för stil. Boken kunde varit en dikt, men är det inte.

Det gångna är inte en dröm handlar om författaren och Grekland, landet där han föddes, formades och som han omsider lämnade. Ett land som för honom rymmer en oöverblickbar mängd av minnen, som slår emot honom ur det förflutna.

Vi får följa den unge Kallifatides som hand i hand med morfar vandrar från hembyn Molai till Athen, för att där återförenas med föräldrarna. Det är ett Grekland statt i inbördeskrig, efter att nazisterna lidit nederlag och lämnat landet. Det är ett land med djupa sår och djupa splittringar, inte minst mellan röda och nationalister.

Kallifatides far var lärare och röd, och som sådan har han en gång angivits i hembyn och suttit fängslad av nazisterna. Och än följer arvet efter detta den unge Kallifatides. Själv skulle han senare bli tagen av den hemliga polisen i samband med en demonstration, och därför hamna i rullorna.

* * *

Trots svårigheterna och såren från Grekland, skildrar Kallifatides sitt gamla hemland med ömhet. Där finns barndomsminnena, kamraterna och de första kärlekarna. Där finns de gamla kaféerna där gubbarna sitter och pratar bort tiden och dricker gott. Där finns skolgången. Där börjar han skriva.

Det slår mig vilken machokultur det verkar ha varit att växa upp i den miljön. Kännbart också för Kallifatides till exempel genom sitt i somligas ögon misstänkta förfarande att studera på en teaterskola i ungdomsåren.

Det vanligaste och värsta man kan anklagas för, verkar ha varit att som man föredra andra män. Det uttrycks bland annat i Kallifatides storebrors vana att då och då utsätta honom för den så kallade accelerationen: han sätter ett finger i baken på lillebror för att erfara om denne finner det njutningsfullt eller fasansfullt.

Men Kallifatides är inte homosexuell. Och ger i boken inte uttryck för någon aversion gentemot homosexuella. Han förefaller tämligen svag för kvinnor, från det att han med ständigt kåta kamrater åser hur någon kvinna i grannskapet i avslöjande klänning hänger tvätt, intill dess att han inleder hängivna kärleksrelationer med olika flickor under årens gång.

* * *

Det gångna är inte en dröm är uppdelad i tre block. De två första handlar om tiden i Grekland, det sista handlar på sitt sätt också om Grekland, men från utvandrarens och tidvisa återvändarens perspektiv.

Det sista kapitlet knyter ihop säcken, inte minst genom Kallifatides närmast triumfatoriska besök i hembyn under ett evenemang då han hyllas av en lokal litteraturförening. Runt åttahundra personer möter upp.

Då är hans föräldrar döda, men den by där hans far angavs för nazisterna och där han själv var den röde lärarens son, har nu öppnat sin famn för honom, och ger till och med en gata namn efter honom.

* * *

Kallifatides skriver mycket bra. Det finns många guldkorn i boken som är väl värda att notera som citat att särskilt återvända till. Bland annat:

"Litteraturens uppgift är att rädda livet från glömskan. Döden kan man inte göra något åt, men glömskan."

Men hela framställningskonsten är beundransvärd. Den får här göra tjänst som skildrare av en komplicerad relation till ett land med en komplicerad historia. Därtill som skildrare av mer självklara relationer: till föräldrarna, till vänner.

Texten i sig är inte komplicerad. Den är klar, klingar rent. Som kyrkklockor, för att använda en av Kallifatides egna metaforer. Eller som det egeiska havets vatten, men utan att skuggas av de många fånglägren som en gång fanns på öarna, där de som misshagade regimen kunde spärras in.

Något som jag personligen uppskattar är att den antika grekiska mytologin ofta närvarar i texten. Inte som huvudmotiv, utan som självklara referenser och hållpunkter.

* * *

Kallifatides skriver också:

"Jag har aldrig förstått behovet att lägga ut inälvorna till allmän beskådan. Själen är inte en dagstidning."

Det kan synas självmotsägande i en självbiografisk text, men det är i sådant fall endast skenbart. För Kallifatides, trots berättelsens öppenhet – inte minst i sexuella ting – fläker inte ut sig, skvallrar inte. Han skapar helgjuten litteratur av sina minnen. Man känner sig inte som en fluktare när man läser Det gångna är inte en dröm, utan man erfar att man tar del av ett konstverk.

* * *

Jag är tacksam för att Theodor Kallifatides tar med mig som läsare till sina minnen och till det Grekland han växte upp i. Han ger dessa minnen – både de vackra och de svåra – ett värdigt monument i denna självbiografiska roman. Han har därigenom onekligen räddat denna del av livet från glömskan.
– – –
Det gångna är inte en dröm, Theodor Kallifatides. Albert Bonniers förlag 2010. Omslagsfoto: Solveig Edlund. Formgivning: Marina Mattsson. ISBN: 978-91-0-012481-6. 231 sidor.

Bokrecension: Skollärare John Chronschoughs memoarer (I-II) | August Bondeson

Skollärare John Chronschoughs memoarer utkom i två volymer, den första med undertiteln Från uppväksttiden och seminarieåren, den andra med undertiteln Från hans första läraretid. De är skrivna av August Bondeson (1854-1906), författare, folklivsskildrare och läkare.

Bokens två volymer, först utgivna 1897 och 1904 är såsom faksimil återutgivna i ett band av Suecia Rediviva 1985.

* * *

Jag har lärt mig ett nytt uttryck! Uttrycket är att någon "är en riktig Chronschough", med vilket förstås en halvbildad viktigpetter. Och nu har jag läst upphovet till talesättet, nämligen den fiktiva självbiografin Skollärare John Chronschoughs memoarer.

Ursprungligen var verket tänkt att bestå av tre delar, men författaren August Bondeson hann bli sjuk och avlida innan den tredje delen blivit färdig. Helheten består därför av två böcker.

Den första boken är den mest omfångsrika. Den skildrar Johannes Perssons på Krontorpet uppväxt och hans tillvaro på lärarseminariet i Göteborg, en stad han flyttar till från sin halländska hembygd.

Den andra boken är kortare, och utformad som en klassisk roman, med kapitelindelning och episodisk uppbyggnad, medan den första boken är mer flödande kronologisk och detaljerad.

* * *

Johannes på Krontorpet lever med sin avgudande moder; fadern är död sedan gossen var liten. Johannes har läshuvud, och därför får modern i hågen att hennes son är ämnad till stora ting. De två vandrar så till prästen i bygden, en stram schartauan för övrigt, och framställer den frågan om inte månne Johannes kunde skickas att läsa för att bli biskop.

Kyrkoherden roas av detta, men lyfter fram som mer realistisk möjlighet att Johannes kunde bli folkskollärare. Så Johannes skickas efter att ha avslutat sin elevtid i den ambulerande skolan på bygden till kyrkoherden, som tar honom i förberedande lära, och efter att i några år vikarierat som lärare på bygden skickas han till folkskollärarseminariet i Göteborg.

Där får han veta att det finns förvirrande många personer med efternamn som slutar på -son. Har man ett sådant, uppmuntras man att byta. Då Johannes finner sitt förnamn väl bondskt kortar han dessutom ner det. Således blir det John Chronschough, uttalas Kronskog.

* * *

Chronschough framstår i sin självbiografi som en träbock, helt utan fallenhet för humor. Han tar sig själv på oöverträffat allvar, är självrättfärdig som få, och framhåller ideligen sin allmänna förträfflighet vad beträffar studieresultaten. Några närmare vänner får han inte många av. De två närmaste hamnar han dessutom i konflikt med.

Men för auktoriteter har han all vördnad.

När han efter läsning av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus hamnar i religiösa tvivel är det inte resonemang om Rydbergs uppfattningar som bringar honom åter till tron, utan lydnad för kristendomsläraren på seminariet. Och varje blinkning eller ord av uppskattning från personer över honom i samhällshierarkins lärda sfärer ser han som bekräftelse på sin egen förträfflighet.

Fullkomligt blind för sin egen stubbiga självgodhet och magnifika självbild vandrar han så genom livet. Han får sin examen, givetvis återigen påpekande sina utmärkta betyg, bäst i klassen, och återvänder till hembygden där han blir ordinarie folkskollärare.

* * *

På ett sätt är Chronschough inte bara en en lustig satir av en viss slags personlighet. Han är också en tragisk gestalt, som inte förmår att lyfta blicken från sin egen navel, inte kan låta bli att nedvärdera alla som han anser sig mer bildad än och allt han anser vara bondskt. Man tycker helt enkelt synd om honom – i någon mån.

Och kanske kan en och annan rentav i Chronschough och hans håg för lärdom och hans fallenhet för lärdomshögfärd återfinna något av sig själv

Författaren August Bondesson lär inte gjort sig särdeles populär bland landets folkskollärare när böckerna kom ut. Men bland allmänheten blev den fiktiva självbiografin av mäster Chronschough desto populärare.

Numera omnämns böckerna kanske sällan, men dess kvaliteter har inte gnagts av tidens gång, utan tvärtom fungerar den numera dessutom som tidsdokument: den vittnar något om hur det var bland allmogen vid 1800-talets slut, och inte minst ger den glimtar av Göteborg, såsom det såg ut för mer än ett sekel sedan.
– – –
Skollärare John Chronschoughs memoarer: från uppväksttiden och seminarieåren, Skollärare John Chronschoughs memoarer: Ny följd: Från hans första läraretid, August Bondeson. Faksimil 1897/1904. Efterskrift av Teddy Brunius. Suecia Rediviva 1985. ISBN: 91-7120-192-0. 318+134 sidor

Bokrecension: Vem var Folke Bernadotte? | Stig Hadenius

Vem var Folke Bernadotte? är en biografi skriven av Stig Hadenius (1931-2010), historiker och professor i journalistik. Boken utkom år 2007.

* * *

Alla känner till Raoul Wallenberg. Alla känner till Dag Hammarskjöld. Färre känner kanske till Folke Bernadotte. Faktum är, att det tidvis varit märkligt tyst om honom och om hans livsverk, ett livsverk som stundom hyllats, stundom ifrågasatts.

Hadenius biografi lyfter återigen fram Bernadotte och ger hans person ett välvilligt porträtt, delvis i mild polemik mot dem som önskat nedvärdera eller underminera hans insatser.

Mest känd är väl Folke Bernadotte för sin genom Röda korset organiserade och av Sveriges regering stödda uppdrag att rädda skandinaviska koncentrationslägerfångar i andra världskrigets slutskede. "Vita bussarna" brukar det kallas, på grund av att de många bussar som användes var just vitmålade och försedda med det röda korset.

Dessförinnan hade Bernadotte organiserat två större krigsfångeutbyten i Göteborg. Och hans sista sysselsättning blev den hart när omöjliga uppgiften att medla i Palestinakonflikten, en sysselsättning som också ledde till att han mördades i september 1948.

* * *

Hadenius försöker komma Folke Bernadotte in på livet. Som material använder han många tryckta källor, men också privata brev och texter i media. Fram träder en egentligen ganska vanlig man, om än försedd med grevetitel och nära släkt med kungahuset: Gustaf V var hans farbror, kronprins Gustaf Adolf hans kusin och gode vän. Hans farfar Oscar II.

Folke Bernadotte verkar inte ha varit någon djuping. Intellektuella intressen saknade han. Den tidigare kavalleriofficerens styrka låg istället, framhåller Hadenius, i hans stora organisationsförmåga, som kom väl till användning bland annat inom den av Folke Bernadotte älskade svenska scoutrörelsen, som när det begav sig var en synnerligen viktig ungdomsorganisation. Bernadotte var dess ledare under flera år.

Folke Bernadotte engagerades också för internationella uppdrag, något som väl underlättades av hans amerikanska kontakter: hans hustru Estelle var amerikanska, hans svärfar stormrik.

* * *

Kritiken mot Bernadotte har inte minst riktat in sig på hans påstådda antisemitism. Hadenius visar att en sådan beskyllning inte äger något påvisbart som talar för sig: i bevarade yttranden eller brev finns ingenting av antisemitiskt slag. Och bland de skandinaver han räddade i Vita Bussarna-aktionen fanns många judar.

Vidare, att Folke Bernadotte personligen förhandlade med Heinrich Himmler bör inte heller läggas honom till last. Folke Bernadotte var en pragmatiker och insåg att den bästa chansen han hade för att få någon form av tysk tillåtelse att evakuera de koncentrationslägerfångar han riktat in sig på, var att tala direkt med den nazistiska ledningen. Så blev till sist det farligaste under räddningsaktionens utförande inte nazisterna, utan engelskt bombflyg.

Det var vidare ett genomgående drag i Bernadottes organisatoriska strategi att söka direktkontakt med människor: han trodde verkligen på de enskilda mötenas förmåga att få saker uträttade. Och att få saker uträttade utan att de hamnar i utdragna diskussioner och förhandlingar, det var vad Bernadotte ville. Så var det under hans hjälparbete efter kriget. Och samma sak gällde när han sedan fick FN:s uppdrag att medla i Palestinakonflikten.

Kanske kan det också ha bidragit till helhetsbilden att Folke Bernadotte mördades av den sionistiska terroristorganisationen Stern-ligan, som reagerat starkt mot Bernadottes olika fredsförslag, vilka ansågs hota Israels autonoma existens. Och en betydande del av den nyfödda israeliska statens medborgare synes varit föga trakterade av Bernadottes kompromissförslag, som bland annat innebar att Jerusalem borde bli en internationell stad, satt under FN:s styrelse. Det kan ha påverkat den vid tiden Israelvänliga opinionen i Sverige.

Någon fred mellan kompromissovilliga araber och israeler lyckades den skicklige organisatören inte frammana. Hans slut kom i baksätet av en bil i Jerusalem, där han sköts till döds med sex skott. Och oron mellan araber och israeler kvarstår som bekant fortfarande.

* * *

Folke Bernadotte agerade inte på egen hand, vare sig i Röda korset eller FN-tjänsten.

Men han synes ha varit pådrivande motor genom sin vilja att nå snabba resultat och hans till synes helt genuina fredskärlek. Kanske är denna hans handlingskraft och vilja till aktivitet något att ta med sig som inspiration av hans liv.

Folke Bernadotte var, tycker jag mig utläsa ur Hadenius bok, en vanlig karl med ovanligt driv. Och det räckte långt och bidrog till att lindra tusentals nöd och kanske rentav tusentals liv.
– – –
Vem var Folke Bernadotte?, Stig Hadenius. Historiska Media 2007. ISBN: 978-91-85377-72-5. 255 sidor.

Bokslut 2017

Antal inlägg: 80 (2016: 90, 2015: 84)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 6,7 (2016: 7,5, 2015: 7)

Antal recenserade böcker: 67 (2016: 79, 2015: 65)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Pestens år av Magnus Västerbro och Kains memoarer av Lars Gyllensten.

Planer för 2018:
Fortsatt recenserande.