Bokrecension: Hedendomen i historiens spegel | Catharina Raudvere, m.fl. (red.)

Tors fiskafänge

Hedendomen i historiens spegel: Bilder av det förkristna Norden är en samling texter utgivna inom forskningsprojeketet Vägar till Midgård – Nordisk hedendom i långtidsperspektiv (2000-2007). Redaktörer för boken, som utgavs 2005 som publikation nummer sex från projektet, var Catharina Raudvere, Anders Andrén samt Kristina Jennbert.

* * *

Titeln på föreliggande bok är sällsynt väl vald, eftersom de olika essäerna ur olika aspekter fokuserar på receptionen av hedendomen främst men icke uteslutande i senare tid. Det handlar alltså om hur det hedniska materialet och de hedniska idéerna speglas i eftervärlden, hur man förstått dem och använt sig av dem.

De åtta olika författarna har använt sig av några av sina olika infallsvinklar för att problematisera ett antal olika ämnen. Vi får således läsa om hur Odensgestalten skildras i Saxos Grammaticus Gesta Danorum. Vi får myten om Tors fiskafänge med jätten Hymer problematiserad och satt i ett större perspektiv genom en jämförelse med en på sin tid spridd kristen liknelse.

Läsaren får också stifta bekantskap med 1700-talshistorikern Sven Lagerbring och hans förhållande till förkristen nordisk historia. Vi får också ur konsthistoriskt perspektiv en inblick i svensk 1800-talskonst skildrande norröna motiv.

Därtill ställs vi inför en marxistisk genomgång av Nibelungentraditionens frånvaro av arbete, en intressant redogörelse för modern asatro – som visar sig i allt väsentligt vara en synnerligen modern företeelse. Ytterligare en text analyserar den danska tecknade serien Valhalla och avslutningsvis får en ganska svårbegriplig text om televisionens roll i fragmenterandet av historien, enär den icke med ett ord berör norrönt material.

* * *

Det ursprungliga stoffet är som det är: vi möter det i Eddorna, i sagorna, på runstenar. Dessa källor till kunskap om förkristen nordisk kult och kultur är emellertid inte självförklarande. Varje tid och väl i princip varje läsare måste ta till sig stoffet utifrån sina förutsättningar och sin kunskap och förhålla sig till det utifrån det kunskapsläge som den personen befinner sig i.

Det är alltså inte så lätt som att man kan läsa den äldre Eddan och sedan tro sig ha en karta över hur livet i den fornnordiska världen tedde sig. Vad vi får är fragment, vad vi får är produkter av en annan kultur: dessa utgör skärvor som måste problematiseras, såsom flera av forskarna i Hedendomen i historiens spegel förtjänstfullt gör.

Inte minst Henrik Jansons text om Tors fiskafänge är ur detta perspektiv fascinerande. Essän gör att man måste ställa sig frågan huruvida fiskemyten ursprungligen kunde finnas till utan den kristna liknelse som dokumenterats tidigare, eller om läget måhända är det omvända: att den germanska myten påverkat kristna förkunnare långt innan den skrevs ner.

Ingenting är självklart inom ett ämnesområde som är så dunkelt och där källmaterialet är så sprött.

Problematiseringen som förhållningssätt är nog det jag i första hand tar med mig från läsningen av Hedendomen i historiens spegel, nämligen vikten av att ständigt läsa, läsa om, tolka och sätta texterna i samband med varandra och i sitt sammanhang, för att på den vägen försiktigtvis kanske träda närmare wie es eigentlich gewesen, alltså: hur den förkristna världen egentligen kan ha sett ut i Norden.

Svaren kan vi kanske aldrig få, men för den sakens skull bör vi inte upphöra med försöken att nå dem.

* * *

Som en del av forskningsfältet som behandlar norrön kult och kultur innehåller Hedendomen i historiens spegel intressanta informationer och reflexioner. Boken ger ytterligare några pusselbitar i ett pussel vars motiv vi inte säkert känner och vars omfång likaledes måste vara okänt.
– – –
Hedendomen i historiens spegel: Bilder av det förkristna Norden, Catharina Raudvere, Anders Andrén samt Kristina Jennbert (red.). Nordic Academic Press 2005. ISBN: 978-91-87675-24-9.

Dikt: Naglfar

I fören står fadern –
fadern till Hel
och till Fenris
och ormen –
i fören på nagelskeppet,
och varma vindar viner.
Med kräklan slår han i relingen:
"Framåt, mina döda! Framåt!"
Och skeppet kränger
och skymningen faller.

Loke och Sigyn

"Loke och Sigyn" (1863) av Mårten Eskil Winge (1825-1896)

"Då kunde fängsel man vrida 

av Vales tarmar, 

ganska fasta voro 

fjättrarne snodda. 

I kedjor såg hon ligga 

under Kittellunden 

en led skepnad 

med Lokes drag. 

Där sitter Sigyn 

i sorg hos maken, 

föga väl till mods. 

Veten I än mer och vad?"

Völuspa, v. 34-35

Bokrecension: Augustus | Adrian Goldsworthy

En ung Augustus

Augustus: En biografi är skriven av brittiske historikern Adrian Goldsworthy (f. 1969) och översatt till svenska av Charlotte Hjukström. Boken utgavs både på engelska och svenska första gången 2014.

* * *

Goldsworthy har tidigare skrivit en biografi om Julius Caesar, som jag skrev om här.

I Augustus förs läsaren återigen tillbaka till den enastående romerska civilisationen. Det är ett prassel av togor, ett klingande av svärd, ett huggande av marmor som möter oss. Det är viskningar i pelargångar, diskussioner i curian och tal från Rostra.

* * *

Augustus är lättläst. Den är skriven på ett populärvetenskapligt vis, men har samtidigt en mycket omfattande notapparat och litteraturförteckning som nog skänker tillfredsställelse också åt den mest kritiska läsaren av den historiska professionen.

Likväl är det svårt att få grepp om bokens huvudperson, princeps Augustus, född Gaius Octavius. Han skymtar fram som människa av kött och blod mest i de anekdoter och brev som finns bevarade — som till exempel när vi får veta att han inte var en morgonmänniska och att han ibland slumrade till i sin bärstol.

Skildringen är i regel strikt kronologisk: först hände detta, sen hände det, och det ledde i sin tur till detta. Kronologin är indelad i större perioder av Augustus liv. Det kronologiska upplägget skänker konturerna av ett liv, det ger ett schema, men föga kött och föga blod.

* * *

Emellertid är det svårt att dra någon annan slutsats av Goldsworthys genomgång, än att Augustus var en enastående statsman, hur många lik han än trampat på för att nå dit han omsider nådde. Genom sin hänsynslöshet och sitt strategiska sinnelag lyckades han svinga sig upp till den gudaförklarade Julius Caesars maktposition, hans mormors bror och tillika styvfar. Och sedan vidare.

Samtidigt förmådde han, trots att han genom sin kontroll av rikets arméer ägde den absoluta makten i imperiet, bevara ett sken av legitimitet och republikanism. Det byråkratiska och ämbetsmannastyrda riket hade kvar sina questorer, tribuner och konsuler, även om Augustus själv till sist var den som bestämde. Rom blev:

”… en monarki i alla avseenden utom till namnet …” 

Själv föredrog Augustus titeln princeps, den främste medborgaren. Att kalla honom kejsare är anakronistiskt, eftersom titeln inte existerade i hans egen tid, utan då fortfarande var Augustus familjenamn: Caesar. Men för hans reella position är det ändå en rimlig beteckning: han var härskaren, hur intakt beslutsapparaten i romerska riket än var till skenet.

* * *

Augustus var på det stora hela älskad, förstår vi av Goldsworthys bok. Efter att inbördeskriget som följde på maktkampen efter mordet på Julius Caesar avslutats kunde Augustus med några få undantag låta freden breda ut sig inom riket. Och när han nått upp i dryga trettioårsåldern hade han inte längre några rivaler om makten kvar.

Han var vad vi skulle kunna kalla en upplyst despot, som klarade av att bli motsagd i senaten och rent av skämtad med och om. Han verkar själv haft sinne för humor. Och sina många livvakter till trots var han nästan ofattbart tillgänglig för medborgarna: en vanlig plebej kunde äga realistiskt hopp om att personligen få träffa romarrikets envåldshärskare.

Därtill var han generös: han såg till att de fattigaste invånarna i Rom fortsatte att få gratis säd, och efter en del storartade framgångar vid rikets fronter kunde samtliga stadsbor belönas med generösa penninggåvor.

Augustus visste helt enkelt hur man höll sig väl med folket, och avböjde gång på gång diverse hedersutnämningar som senaten ville skänka honom. Han restaurerade monumentala byggnader och byggde nytt: som han själv lär ha sagt, han till ett Rom av tegel och lämnade ett Rom av marmor.

* * *

Vi anar i Augustus lätt den skicklige strategen, som vilade sin maktposition på en tjänstvillig armé och en tillgiven allmänhet. De som representerade de allvarligaste hoten mot hans personliga uppgång rensades ut genom mordaktioner — proskriptioner — redan efter det stora inbördeskriget under hans tonårstid. Därefter följer decennier av maktkonsolidering.

Stenhård var han emellertid mot sin egen familj, som han verkar ha velat göra till ett mönster för romersk dygd. Sin egen dotter landsförvisade han för resten av livet på grund av hennes otrohetsaffärer: han lät ingen skugga falla över sig själv och varje orosmoln nära honom fördrevs.

* * *

Julius Caesar, legend redan i Augustus tid, var fältherren som blev statsman och diktator. Augustus var aldrig främst en fältherre: sådant överlät han åt sina militära förtrogna. Efter den första tidens krigföring var statsmannaskapet hans sysselsättning.

Och vi förstår att Augustus under sitt långa liv — han blev nästan åttio år — måste ha arbetat i extrem omfattning, för att lyckas hålla alla trådarna till alla Roms angelägenheter i sin hand eller i sina få förtrognas händer.

Och vad vann han på det? Av Goldsworthys framställning får jag intrycket att Augustus verkligen brann för Roms bästa, att han såg staten nästan som sin egen trädgård, som han vårdade och ansade med fingertoppskänsla. Han tog sig inte dit han tog sig av begär efter rikedom eller lyx: trots sin förmögenhet levde han förhållandevis enkelt i relation till hur han kunde ha levt.

Ja, han ville ha makten, men kanske var det så enkelt att han ville ha den för att på bästa sätt kunna sköta om sin stat, sin egen trädgård, som han inte lät ogräs eller vilddjur förstöra.

* * *

Adrian Goldsworthys Augustus: En biografi är allmänbildande och välskriven. Det hör emellertid till sakens natur att man lätt blir förvirrad av alla namn, men framförallt de på romerskt-aristokratiskt vis oerhört komplexa släktrelationerna. Goldsworthy är dock pedagogisk och upprepar förhållandena för läsaren, och dessutom finns släkttavlor till hjälp.

Själv väljer jag att inte hänga upp mig på de mer intrikata släktsambanden, och tillåter mig istället att fira en läsfest i Augustus sällskap under Goldsworthys värdskap – på Forum Romanum, i Germanien och Gallien, i Grekland och hela den antika värld som var känd för honom som till allt utom namnet var monark i Rom.
– – –
Augustus: En biografi, Adrian Goldsworthy. Övers. Charlotte Hjukström. Historiska Media 2014. ISBN: 978-91-7545-156-5.

Bokrecension: Tjänstekvinnans son I-II | August Strindberg

En ung August Strindberg

Tjänstekvinnans son I-II utgör de två första delarna i en självbiografisk serie om fyra volymer skrivna av August Strindberg (1849-1912).

De två första delarna utgavs 1886-1887 under titlarna Tjänstekvinnans son: En själs utvecklingshistoria (1849-1867) och Jäsningstiden: En själs utvecklingshistoria (1867-1872). Boken är försedd med efterord och kommentarer av Hans Lindström. Rune Helleday har dessutom bl.a. medverkat med kartografiska kommentarer.

* * *

Jag läste nog Röda rummet för tidigt, för därefter kom jag att uppfatta Strindberg som olidligt tråkig. Att han sen dessutom är så populär gjorde väl sitt till för att få den litterära elitisten i mig att backa några steg från svensk litteraturhistorias kanske största namn.

Nu har jag läst in mig lite mer på Strindberg och som läsare har jag förhoppningsvis utvecklats sedan mina tonår. Därmed vågar jag utan skam säga att mitt första omdöme, som höll sig länge eftersom jag inte utmanade det, i allt väsentligt var felaktigt, uppåt väggarna felaktigt.

Den bedömningen stärks nu efter läsningen av de två första delarna av Tjänstekvinnans son.

* * *

Tjänstekvinnans son är experimentell och hypernaturalistisk; vad Strindberg vill åt säger undertiteln: En själs utvecklingshistoria. Strindberg gör ett ingående, intet skonande, studium av sin egen person, med huvudsakligt fokus på psykologiska faktorer: varför han blev som han blev.

Ett lätt flor hänger han månne framför skeendena genom att kalla sig själv för ”Johan” och genom att byta en del namn här och var, vilka tydligen var enkla nog att dechiffrera för samtiden. Själv erkänner Strindberg även att han här och var går ifrån verkligheten, och de omfattande ordförklaringarna visar att han nog någon gång misstagit sig eller konstruerat kring detaljer och kronologi.

* * *

Vem är det då som kommer läsaren till mötes i Strindbergs självporträtt? Vem är gossen och ynglingen vi får följa från födsel till dryga tjugoårsåldern? Vad är det för bok?

Jo, det är ett hänsynslöst uppgrävande av det förflutna, ett analyserande och ett sökande efter kausualsamband. Det är nakna skildringar av även det mest privata – något som givetvis retade upp samtidens mer kristligt och konservativt sinnade recensenter.

Johan själv framstår som något obeständig, som flackande mellan det ena och det andra, sökande sin plats, sin roll. Han byter mellan skolor, han byter framtidsplaner. Ett tag ska han bli läkare, ett tag vill han till teatern, ett tag jobbar han som lärare.

Men alltid skaver något, alltid finns en malande melankoli, en rädsla för att göra bort sig, en vantrivsel. Och länge hänger faderns fördömelser och nedlåtenhet över honom.

Johan själv är tillkommen i ett blandäktenskap som gjorde något av skandal på sin tid, enär modern, en tjänsteflicka levde samman med fadern, en borgarklassen tillhörig handelsman. Johan trivs icke med underklassen, fastän han känner samhörighet med den; han känner hur dess representanter är råa, vill dra ner honom. Men å andra sidan verkar han inte riktigt känna sig hemma i borgerliga hem eller i överklassammanhang, även om han trivs där.

Det sliter i Johan. Skuld och skam river i honom. Länge hemsöks han av tidens groteskt fördomsfulla uppfattningar om onani, och han känner sig säker på att han skall dö vid tjugofemårsåldern, som en famös pamflett förkunnade såsom öde för dem med självbefläckelse belastade.

Kristendomen figurerar till och från i Strindbergs studie. Endera stunden är Johan läsare, pietist, senare teist eller ateist; han känner sig genomskådat den skenvisdom som de fromma tror sig besitta, han ser en själviskhet i deras sysslande med sin egen helighet.

* * *

Känsliga ämnen avhandlas med vad som måste varit smärtsam uppriktighet. Strindberg backar inte för att skriva om — om och om igen — hur Johan ”går till flickor”. Vid något tillfälle behandlar han homosexuella inviter. Frågan om självbefläckelse har redan berörts, och upptar ett icke obetydligt utrymme i texten.

Men såsom känsligt torde väl också de raka omdömena om personer omkring honom räknas, inte minst hans beskrivningar av hemlivet, där inte minst styvmodern och fadern får sitt bemötande av den unge Strindberg utlagt.

Strindberg var säkert ett besynnerligt barn, förvisso med sällsynt begåvning, och i familjens famn verkar han tidvis känna av en kvävande klaustrofobi. Först i tidigvuxen ålder verkar Strindberg och fadern nalkas varandra, då som vuxna inför varandra.

* * *

Av det utförliga efterordet och av de detaljerade kommentarerna till texten av Hans Lindström är det uppenbart att Strindberg gått långt i sina ansträngningar för att knyta sin berättelse nära wie es eigentlich gewesen. Han rekvirerar vid författandet litteratur å ena sidan, och ungdomsalster av sin egen hand å andra sidan. Långa stycken av dessa senare sprängs in i texten.

Men självbiografin är en vansklig metod att nalkas sig själv genom.

Det är omöjligt att veta när de uppfattningar som Johan ger uttryck för verkligen är den unge Strindbergs, och icke den mognade och härdade, tillbakablickande Strindbergs uppfattningar. Att göra en sådan urskiljning är jag oförmögen till, men det skadar nog inte att ha perspektivet med sig.

Det vore väl å andra sidan enastående märkligt om texten i sin helhet inte i någon mån utgör en syntes av den unge Strindbergs liv från den unge Strindbergs perspektiv, med den äldre Strindbergs uppfattningar utifrån den äldre Strindbergs perspektiv. Ja, och något annat påstår för övrigt inte Strindberg heller. Och Strindberg: ja, det är det hela hursomhelst.

* * *

Tjänstekvinnans son I-II är en enastående läsupplevelse.

Språket är friskt och hastigt: Strindberg skrev snabbt, mycket snabbt. Emellanåt känner jag som sentida läsare möjligen att en del skiljetecken som givit andningspauser förflyktigats av själva fartvinden. Uppriktigheten är en annan stor behållning: genom att Strindberg skriver om sådan som man väl knappast ofta talade högt om i samtiden, upplever man att man kommer nära människan Johan, det vill säga August.

Den psykologiska dissektionen måste sägas ha varit lyckad: åtminstone upplever jag det så nu, separerad av halvtannat sekel från det som beskrivs. Strindberg är död, men tamigtusan han lever och sprudlar i sina texter!
– – –
Samlade Verk. Nationalupplaga. 20. Tjänstekvinnans son I-II, August Strindberg. Red. Hans Lindström. Norstedts 1989. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: The Captain of the Polestar and Other Stories | Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle

The Captain of the Polestar and Other Stories är en novellsamling skriven av Sir Arthur Conan Doyle (1859-1930). Samlingen utgavs första gången 1890.

* * *

The Captain of the Polestar and Other Stories innehåller tio berättelser av olika slag. Flera innehåller maritima motiv. Samtliga berättelser ger stort utbyte, är kraftfullt och suggestivt skrivna, och känns sina drygt 120 års ålder till trots färska.

De flesta novellerna är skrivna i jagform, där en berättare skildrar något självupplevt, som inte sällan tangerar det övernaturligas gräns.

Måhända en av de mer kända och inflytelserika berättelserna i samlingen är ”J. Habakuk Jephson’s Statement”. I novellen berättar läkaren Jephson om sin tur med det legendariska skeppet Mary Celeste (i Doyles version: Marie Celeste).

I verkligheten påträffades Mary Celeste drivande utanför Portugals kust 1872. Av besättningen hittade man aldrig ett spår, även om en av livbåtarna var försvunna.

Conan Doyle använder denna händelse, men spinner ganska fritt kring fakta i både stort och smått med den konsekvensen att en omfattande mytflora uppstått kring Mary Celeste, ett skepp som Doyles novell förutan antagligen långt ifrån varit så känt som det nu är. Den svårutrotade föreställningen att ett blodigt svärd hittades ombord fartyget bör till exempel kunna härledas till Doyle snarare än hur det egentligen var.

Berättelsen är emellertid god, även om den endast med största ansträngning kan fungera som en förklaringsmodell till vad som egentligen hände. Själva grundförutsättningen för berättelsen, att doktor Jephson överlevde den övriga besättningen och kunde berätta om vad som hänt, är till exempel helt påhittad: ingen i besättningen om en handfull personer återfanns.

”J. Habakuk Jephson’s Statement” blir hursomhelst ett lysande exempel på hur man i fiktionens värld kan använda sig av och väva in stoff ur den konkreta verkligheten och därigenom med absolut frihet skapa en ny verklighet i skönlitterär form.

* * *

Betydligt ruskigare än den ändå ganska jordnära historien om Jephson och Mary Celeste är den tvådelade novellen ”John Barrington Cowles”. Också här möter vi en man som känner att han måste berätta vad han erfarit. Hans gode vän har nämligen kärat ner sig i en fantastiskt vacker kvinna, som precis blivit ledig efter en uppbruten förlovning.

Men hos vår berättare, Barrington Cowles, börjar snart varningsklockorna larma. Nog är kvinnan vacker, men hur kommer det sig att hennes förste fästman dränkte sig? Och hur kommer det sig att den senaste föll handlöst i alkoholmissbruk, och varför verkar kvinnans släkting, som bor med henne, fullkomligt livrädd för henne?

* * *

Arthur Conan Doyles teknik vad gäller berättarperspektivet fungerar mycket väl i sammanhanget. Att låta berättelserna i flertalet fall i samlingen nå läsaren som vittnesbörd av någon som själv varit där, men som inte står över själva händelseförloppet skapar illusionen av en stor trovärdighet, men det skapar också närhet och omedelbarhet i förhållande till det skildrade.

Inte minst gäller denna trovärdighet när Conan Doyle, själv hängiven spiritist, börjar röra sig i det naturligas utmarker.

I förhållande till Poe, som jag nyss läste, är Conan Doyle betydligt mer tillgänglig i sin berättarstil: det finns inget arkaiserande i språket. Den skräckgotiska stämning som ofta finns hos Poe är inte tillstädes hos Conan Doyle: där Poes prosa är rusig är Conan Doyles prosa nykter, om bilden tillåts.

Fastän ingen av dem ryggar för att beskriva ruskiga ting har de två helt olika atmosfärer: Poe sveper in läsaren i en känsla av mystik, en lukt av gamla världar, medan jag upplever att Conan Doyle har en mer dokumentär ingång, där berättaren är lika förvånad som någon annan över de märkligheter han varit med om.

* * *

Förutom de här ovan beskriva texterna finner vi alltså ytterligare en handfull noveller i The Captain of the Polestar and Other Stories, där vi till exempel märker av titelnovellen, om en stissig men respekterad valbåtskapten som börjar ana att något finns där ute på isflaken.

”John Huxford’s Hiatus” utforskar hur händelser långt bort genom orsakssamband kan förändra livet för människor någon helt annanstans.

I ”The Ring of Thoth” möter vi en gammal egyptisk präst som genom ett elixir förlorat möjligheten att dö.

Den ganska humoristiska ”That Little Square Box” handlar om en överspänd passagerare på en båt som tror sig kommit ett förestående terroristdåd på spåren.

Och utöver dessa finner vi i The Captain of the Polestar and Other Stories ytterligare ett antal goda historier, mycket läsvärda.
– – –
The Captain of the Polestar and Other Stories, Arthur Conan Doyle. 1890. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.