Bokmässan 2012

Jag for till Bokmässan i Göteborg i dag. Det var några år sen sist. I år blev det av igen. Och det var några väl spenderade timmar — timmar, eftersom det är allt jag klarar av i trängseln och värmen och myllret av röster och rörelser.

Som vanligt var väl de intressantaste inslagen förlag som Symposion, h:ström, Vertigo och andra. Och lite underhållande var det allt, att Vetenskap och Folkbildning fått sin plats rakt emot Livets Ords förlag...

Några seminarier blev det inte för min del; jag hade fullt upp med att tränga mig fram mellan alla båsen på golvet.

Och så detta med känt folk; det var gott om dem med, kända från bokbranschen — och annat. Således satt Björn Hellberg och signerade böcker, Björn Elzén från Hydra mixtrade med tekniken för att Staffan Heimersson skulle höras, Anders Jacobsson och Sören Olsson talade om Bert på en scen, Steffo Törnqvist var också på mässan, Glenn Hysén såg jag någonstans, ärkebiskop Anders Wejryd stod och pratade med någon på Svenska kyrkans område och Carl-Michael Edenborg från Vertigo passerade jag också.

* * *

Det blev några inköp:

Birgitta Forsman: Gudlös etik: En befrielse ur religionens tvångströja, Fri Tanke.

Gabrielle Wittkop: Barnahandlerskan, Vertigo.

Bo Lindberg: Seneca: Människosläktets lärare, Atlantis, inköpt hos Svenska Humanistiska Förbundet.

Margaret Clunies Ross: Hedniska ekon: Myt och samhälle i fornnordisk litteratur, Anthropos.

Och från Hallongrottan ett vykort med fotot som föreställer Oscar Wilde och Lord Alfred "Bosie" Douglas.

* * *

Nog hade jag kunnat gå där någon timme mer. Men kroppen var mätt på att trampa omkring, ögonen var mätta på synintryck, och parkeringstiden på upphällningen när jag tog mig därifrån. Jag återvänder dock gärna om något år igen.

Citat: Kafka om böckers verkan

Ur ett brev från Franz Kafka till Oskar Pollack, skrivet 8 november 1903.

"Manches Buch wirkt wie ein Schlüssel zu fremden Sälen des eigenen Schlosses."

Övers.

"Mången bok fungerar som nyckel till främmande salar i det egna slottet."

Bokrecension: The Horrors and Absurdities of Religion | Arthur Schopenhauer

Arthur Schopenhauer 1859

The Horrors and Absurdities of Religion är en samling texter av Arthur Schopenhauer (1788–1860), översatta till engelska av R. J. Hollingdale. Företrädesvis återfinns de i original i Parerga und Paralipomena. Nedan har jag konsekvent översatt citaten till svenska för att prosan skall flyta lättare, trots att texterna ursprungligen skrevs på tyska.

* * *

Arthur Schopenhauer tillhör väl de mer aparta filosoferna bland de stora skriftställarna. Trots det, eller kanske snarare tack vare det, är det givande att läsa honom.

The Horrors and Absurdities of Religion utgörs av en mängd essäer och aforismer, skrivna av honom. Titeln på samlingen, som satts postumt, kan möjligen tyckas vara något skev, eftersom boken knappt huvudsakligen handlar om religion. Däri ryms alla möjliga olika typer av reflexioner — från kunskapsteoretiska resonemang och ställningstaganden kring metafysiken till det förmodade sambandet mellan människors uppsyn och deras karaktär.

Men låt oss ändå fokusera på Schopenhauer och religionen. Man bör då först känna till, att Schopenhauer var djupt influerad av buddismen och österländsk filosofi. Hans livshållning är i grunden pessimistisk. Den vilja till liv som han ser överallt omkring sig, är för honom något som ska kväsas och begränsas så mycket som möjligt — för med livet följer ändå bara lidande på den långa eller ofta korta sträckan mot döden.

 * * *

The Horros and Absurdities of Religion börjar med en dialog, där gestalterna Demopheles (bokstavligen "folkälskare") och Philalethes ("sanningsälskare") diskuterar religion. Den förre menar på det stora hela, att religion är en folkets filosofi, och att den har ett visst berättigande som allegorisk förmedlare av sanning, och i det att den skänker folket tröst.

Den senare frågar sig dock, varför han borde respektera en samling lögner, bara för att andra människor är enfaldiga. Filosofi är för Demopheles elitens sätt att hantera djupare frågor om existensen, medan religion får ta hand om det för den stora massan: "religion är metafysik för folket".

Philalethes tycker att man därigenom låter religionen komma undan alltför lätt, och att man på så sätt gör religionen blott till ett verktyg, inte till något som skall tas på allvar för sin egen skull. Han menar vidare, att religionen grundas blott på en övertygelse utan skäl, och kan därför inte nås av sakskäl när man kritiserar den.

I synnerhet blir religionen stark, fortsätter han, när den inympas i de unga, i vilka den slår rot och blir mycket svår att komma åt. Så stark, menar Philalethes, är religiones kraft när den inympats sedan barnsben, att den förmår tysta både samvete, medlidande och medmänsklighet.

Philalethes får därefter fortsätta med att beskriva religionens hämmande effekt för utvecklingen, när Schopenhauer låter honom beskriva, hur religionen — mer specifikt den kristna varianten av religion — lagt en hämsko på all intellektuell och i synnerhet filosofisk utveckling under hela sin era.

När någon väl brutit sig ur kristna, invanda tankemönster har han lidit risk att liksom Bruno och Vanini helt enkelt raskt tas ur leken med eldens hjälp.

Det inträder, säger Philalethes, aldrig i den djupt religiöses sinne, att han kan ha fel när han mäter sin egen religion med en annan religionsvariant, eftersom hans egna religiösa uppfattningar a priori är säkra, och får utgöra den sanna måttstocken för andra uppfattningar.

Demopheles invänder, att det vore fel att ta den tröst religionen innebär ifrån någon, utan att ersätta den med något bättre, varpå Philalethes påpekar, att det inte är att ta något ifrån en människa, när man ger henne kunskap om att något hon hållit för sant är fel: snarare ger man dem en liten bit sanning istället. Visst har människan metafysiska behov, men religion förefaller, säger han, inte så mycket vara svaret på det behovet, som ett missbruk av det.

Philalethes hävdar vidare, att religionens utrymme i samhället krymper, sedan den mist sin förmåga att påtvinga sina trossatser på folket, till nöds med hjälp av bålet, och sedan allmän kunskapen ökas hos folket. För att religionen ska kunna finnas, måste okunskapen också finnas: "...religioner är som lysmaskar: de behöver mörker för att lysa", säger han. Han hyser förhoppningen att religionen snart ska lämna Europa, liksom en barnpasserska som man vuxit ifrån, och att en lärare istället träder i den förras ställe.

Vad gäller moralisk utveckling, ställer Philalethes Demopheles, efter att ha kontrasterat den gyllene antiken med den europeiska medeltiden, inför den kraftfulla retoriska frågan: "Generellt talat, kan du hävda att mänskligheten verkligen blivit moraliskt bättre på grund av kristendomen?"

Den vindlande debatten — där jag givetvis håller på den stringente Philalethes, men där man inte kan vara riktigt säker på om man inte finner lite av Schopenhauer själv i båda gestalterna — avslutas med att de två diskuterande vännerna vandrar i väg, efter att ha kommit överens om att religionen har ett Janusansikte: man kan koncentrera sig på den dystra sidan av religionen. Eller så kan man koncentrera sig på den tillmötesgående sidan.

Och kvar står läsaren med en hel hög av gnistrande och vassa formuleringar.

* * *

Religion, menar Schopenhauer i en av aforismerna, är den högsta formen av tämjning, i det att den tämjer de intellektuella förmågorna. Det finns, skriver han, inte någon uppfattning som är så absurd, att den inte skulle kunna fästas i huvudet på en människa, om man börjar påverkan tillräckligt tidigt.

Motsatsen till religiös tro är kunskap. Kunskap, säger Schopenhauer, är hårdare än tro, och krossar tron där de kolliderar. De två bör därför hålla sig ifrån varandra. Själv kan jag inte se vad kunskapen har att förlora på att krossa tron; kanske ser Schopenhauer någon praktisk nytta med religionen ändå, som han antyder i dialogen som inleder textsamlingen.

I en senare aforism fortsätter Schopenhauer på samma tema, och menar att det är gravt felaktigt, att förvänta sig att vetenskapen kan fortsätta att utöka sina domäner, utan att komma i konflikt med religionen.

Vetenskapens utbredande kommer att hota religionens själva existens. "Fysik och metafysik är religionens naturliga fiender", skriver han, och: "Religionerna är okunskapens barn, och de överlever inte länge utan sin moder". Får man in både tro och kunskap i samma huvud kommer det till en strid: kunskapen är som en varg, och tron som ett lamm. Vem som vinner förstår vi.

* * *

Det finns ingen konkret uppenbarelse, i form av en helig skrift, ingiven av Gud. Människorna må kalla på Gud i det höga, skriver Schopenhauer, men vad de får är präster som hävdar att de hört Guds svar. Vi får då minnas, att det inte finns några uppenbarelser, utom de visas tankar. Så vare sig man dör och litar på sina egna tankar, eller om man dör i tron på religionen — så dör man i tron på vad som stammar från människans tankevärld och människans åsikter.

* * *

Ett huvudproblem med kristendomen är, att man förväxlar bokstavlig sanning med metaforisk sanning. Religionerna vågar inte erkänna att de är uppbyggda av en metaforisk diskurs, utan måste hävda att deras dogmer är bokstavligen sanna; att se på dogmerna blott som metaforer och liknelser skulle, tror de, skada religionen.

Bokstavligen tagna blir religionerna absurda; men genom att ta sig an dem metaforsiskt kan de blir användbara, rentav tilldragande.

Schopenhauer ser försonande drag i kristendomen. I dess världsförakt finner han en beröringspunkt med sitt österländska tänkande. Han ser därför Gamla testamentet som bärare av ett optimistiskt, och därmed falskt, budskap, där människorna fokuserar på livet här och nu, medan Nya testamentet befordrar asketism, och ett dödande av livsviljan.

När protestantismen gjorde sig av med celibat och asketism, halshögg den därför sin kristendom, från Schopenhauers buddisktiska perspektiv. Som i detta känns helt främmande för min syn på asketism, men är begriplig utifrån Schopenhauers livssyn.

* * *

Schopenhauer ser viljan till liv i alla levande varelser. Han menar, att alla levande varelser binds samman av denna nästan fysiska kraft. Således vänder han sig starkt mot den judeokristna synen på djur. Han ser dem inte som några underordnade varelser, annat än att människan fått ett mer utvecklat medvetande, utan som en del i ett rike, där människan är lika mycket djur som de.

Och vi, säger Schopenhauer, är ett vilddjur. Man glömmer ofta bort det, menar han, och förfäras över när vilddjuret emellanåt visar sig under civilisationens fernissa; men det är människans sanna natur: vilddjurets natur. Och den civiliserade världen är blott en maskerad, som nödtorftigt döljer detta faktum från oss.

Ett av kristendomens stora fel, menar Schopenhauer, är att den dragit en gräns mellan människan och djurvärlden — en värld som hon egentligen tillhör, och inte är satt över. På så vis har kristendomen degraderat djuren till blotta ting i förhållande till människan.

Ja, Schopenhauer uttrycker det med sitt ofta explosiva språk, som att man måste vara både blind, döv och stum om man inte förstår att djuren till sitt väsen i grund är detsamma som vi, och att skillnaden ligger blott i intellektuell förmåga.

* * *

Man kan i The Horrors and Absurdities of Religion hitta olika typer av omdömen om religion från Schopenhauer. En del förhållandevis toleranta, i synnerhet där de religiösa uttrycken ligger nära hans egna österländskt inspirerade filosofiska uppfattningar.

Men för religionen som sådan ger han inte mycket. Han är noga med att påpeka att buddismen är ateistisk. Att den religiösa tron står i motsats till kunskap och vetenskap. Att moral inte har något med religion att göra. Så inte är Schopenhauer någon vän av religion, även om han i sin filosofi emellanåt rör sig i gränstrakterna, österut, i mystikens gränsland.

* * *

The Horrors and Absurdities of Religion är en mångfacetterad samling texter, liksom Schopenhauer var en mångfacetterad tänkare. Därför blir den emellanåt särskilt spännande att läsa, när den på ett elegant sätt utmanar de egna tankarna. Och andra gånger upplever jag att den på ett briljant sätt bekräftar den ateistiska och naturalistiska livsåskådning jag själv har.

Schopenhauer är en elitistisk och pessimistisk karl. Han har en hel hög fördomar och antikverade uppfattningar i mer praktiska frågor. Men vad gäller religionen och dess betydelse för samhället har vi mycket att lära av den gamle filosofen, som blev en sådan inspiration åt självaste Nietzsche.
— — —
The Horrors and Absurdities of Religion, Arthur Schopenhauer, Penguin Books — Great Ideas 2009. ISBN: 978-0-141-19159-1. 105 sidor.

Bokrecension: God: The Failed Hypothesis | Victor J. Stenger

"Abtei im Eichwald", Caspar David Friedrich. Detalj.

God: The Failed Hypothesis. How Science Shows That God Does Not Exist är skriven av fysik- och astronomiprofessor emeritus Victor J. Stenger (f. 1935).

* * *

Stenger undersöker i God: The Failed Hypothesis de vetenskapliga skälen för en tro på den gud som presenteras i kristendom, judendom och islam. Tvärtemot många andra vetenskapsmän, menar Stenger, att Gud visst kan bli föremål för vetenskaplig undersökning. — En Gud som gör avtryck i den fysiska världen, kan också undersökas.

Visserligen, menar Stenger, är inte frånvaro av bevis bevis på frånvaro av det man undersöker. Men frånvaro av bevis där bevis borde finns av det man undersöker, bör ställa saken i ett annat ljus.

Han avfärdar därmed den tvåregementslära som blivit kutym: att religion ska tiga om vetenskap, och vetenskap om religion. Stenger tar sig an att ge oss en översikt över vad vi egentligen vet. Till exempel om sådant som möjligheten av att det finns en icke-materiell själ, eller huruvida medvetandet helt kan förklaras utifrån naturalistiska modeller; huruvida vi har några belägg att anta att de tusentals böner som sänds till en Gud ovan där har någon konkret verkan; om universum verkligen förefaller designat, eller kan ha  naturliga orsaker — och mycket, mycket mer.

* * *

Stenger är noga med att påpeka, att undersökningsobjektet inte är alla tänkbara manifestationer av gud — så att säga gud i allmänhet — utan mycket specifikt de gudar som presenteras just inom kristendom, judendom och islam, så som de av tradition har beskrivits.

Stengers undersökta modell av Gud har följande egenskaper:

- Han är skapare och uppehållare av universum.
- Han är skapare av ordningen i universum och naturlagarna.
- Han har möjlighet att bryta mot naturlagarna och agera i den fysiska världen.
- Han är skapare av livet och människan, och har en särskild relation just till människan.
- Han har givit människan en icke-materiell själ.
- Han är ursprunget till etiken.
- Han har uppenbarat sin vilja i heliga skrifter och genom direktkommunikation med utvalda människor.
- Han döljer sig inte avsiktligt från någon människa som söker honom.

Och så tar sig Stanger an, att undersöka denna hypotetiska gud punkt för punkt. Den gud som överlever Stengers kritik må kunna existera. Men i så fall omöjlig att identifiera som de kristnas, judarnas eller muslimernas gud.

* * *

Själv är jag humanistiskt skolad. Det innebär att en hel del av Stengers naturvetenskapliga jargong går över huvudet på mig, när han som partikelfysiker börjar skriva om kvarkar och supersträngar och ritar upp diverse formler. Jag menar mig dock inte vara mer naturvetenskapligt obildad än den genomsnittlige pastorn eller prästen, som likväl förefaller sig mena ha kunskap nog att avfärda evolutionen eller universums 13,7 miljarder års ålder.

Men jag får i Stengers strida ström av spännande och fascinerande naturvetenskapliga rön försöka ta vara på det som fångar mig särskilt, och lämna den mer avancerade partikelfysiken åt partikelfysikerna...

* * *

Jag tillåter mig att referera några få punkter i boken, för att ge exempel på Stengers argumentationsteknik och kritik.

Är världen designad?

Man bör komma ihåg, att kreationismen och dess aningens mer sofistikerade moderna släkting Intelligent Design inte är något som tas på allvar av naturvetenskapsmän, helt enkelt därför att de belägg som krävs för att tas på allvar i vetenskaplig diskurs, inte har kunnat visas upp av dess företrädare. Stenger är noga med att påpeka, att det inte finns någon konspiration mot Intelligent Design, som förtrycker sanningen.

Det handlar helt enkelt om, att när man hävdar något som kastar omkull all annan forskning inom området, bör man ha konkreta belägg för det man hävdar, utöver fromma funderingar: man bör kunna motivera sin hypotes på så vis, att den förefaller vara en rimligare förklaring till de fynd man gjort och de kunskaper man fått, än vad man tidigare gjort.

Intelligent Design-rörelsen har inte lyckats presenteras en sådan hypotes. Och därför lyser artiklar som förespråkar Intelligent Design också med sin frånvaro i de tunga vetenskapliga publikationerna.

Stenger menar, att de flesta vetenskapsmän skulle bli förtjusta om Intelligent Design-rörelsen kunde uppvisa sådana belägg för sina teorier som krävs i en vetenskaplig kontext, eftersom det skulle öppna upp för ett stort, nytt forskningsfält. Men han fortsätter:

"...intelligent design, in its current form, simply incorporates neither the evidence nor the theoretical arguments to warrent such attention."

Evolutionsteorin stor givetvis i särskilt fokus när det gäller frågan om huruvida världen är designad. Stenger visar hur evolutionsteorin gjorts alltmer sofistikerad sedan Darwin först formulerade den, och hur den accepterats av i stort sett hela den vetenskapliga världen. Varför? För att den fungerar och förklarar tillvaron på ett tillfredsställande vis.

Det ofta framförda religiösa argumentet att man inte funnit några mellanformer mellan olika evolutionära stadier är helt enkelt inte sann, påpekar Stenger i sammanhanget.

"In the past decade, science journals, as well as the media, have been full of these finds. A simple Internet search will yield hundreds of examples of transitional species."

Evolutionsteorin kunde, säger Stenger, lätt motbevisas, om man hittade fel typ av fossil i fel fossillager, till exempel om man hittade däggdjur i ett fossillager från en tid där endast triboliter och koraller borde funnits. Men — inget sådant har hittats.

Evolutionsteorin som biologisk förklaringsmodell är helt enkelt ohotad, eftersom inga rimliga eller sakliga invändningar mot den har presenterats. Även om vi i dag inte vet den exakta processen som skedde när själva livet en gång tändes, så har vi...

"...no reason to conclude that life itself could not have had a purely material origin."

Stenger fortsätter med att teckna kreationismens och Intelligent Designs historia — i mycket en politisk historia, för övrigt — och för att exemplifiera hur kreationistiska argument misslyckas, tar han itu med en av de vanligaste invändningarna mot evolutionsteorin: hur något så komplext som ett öga skulle kunna ha utvecklats från ett mindre utvecklat stadium. Stenger beskriver här, hur ögat inte förefaller vara designat alls: vare sig dåligt eller bra, helt enkelt inte designat.

Stenger fortsätter med att visa, att om människan nu vore designad, så hade designern gjort ett rätt mediokert jobb: våra revben möts inte, och utsätter så för de vitala inre organen för risker, leder slits ut, ögonen är känsliga, benen i kroppen mister mineraler som gör dem allt känsligare för benbrott.

Kapitlet om design avslutas med följande eleganta formulering:

"Indeed, Earth and life look just as they can be expected to look if there is no designer God."

* * *

Den särskilda uppenbarelsen

Ett annat kapitel som jag fastnar för, är det om vilket tillit vi kan ha till de särskilda uppenbarelserna, alltså de heliga texterna. Här är Stenger i någon mån inne på ett område där jag känner mig mer hemma, än i den kosmologi han tidigare beskrivit.

Stenger börjar kapitlet i fråga med ett träffsäkert citat av en Archer L. Gleason, som avslutas:

"...if the biblical record can be proved fallible in areas of fact that can be verified, then it is hardly to be trusted in areas where it cannot be tested."

Det finns inga profetior som bevisligen förutsagt framtiden. De förutsägelser som sägs förutsäga till exempel saker och ting i Jesu liv är givetvis värdelösa som belägg för att profeterna såg in i framtiden.

När texten i Psaltaren säger "Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig", så är inte det ett vettigt belägg för att han där profeterar om Jesu sista ord på korset. Givetvis kände Jesus till orden i Psaltaren, och tog till dem i den outsägligt pressade situation han var — om nu inte kristna personer helt enkelt lade orden i hans mun när texten skrevs ned.

För att en profetia ska vara användbar som belägg för Bibelns vederhäftighet som skrift med gudomliga anspråk, behöver profetiorna vara vågade: det vill säga — de måste kunna flagrant misslyckas, likväl som uppfyllas.

Och sådana profetior finns — och misslyckas. Till exempel Jesu upprepade löfte att komma tillbaka innan lärjungarna hunnit dö.

Och vi har mer. Jesaja förutsäger att Damaskus ska upphöra att vara en stad. Damaskus finns kvar än i dag. Enligt Sakarja ska Nilen torka ut. Den finns kvar än i dag. Hezekiel talar om att Egypten skulle ödeläggas i fyrtio år. Så skedde inte.

Vi kan vidare konstatera, att skapelsemyten i Första Mosebok (tja, de är i och för sig två, varandra motsägande skapelseberättelser), helt enkelt inte stämmer med fakta. Himlen anges vara ett "fäste", vilket det minst av allt är, Bibeln anger vidare att pi är 3 (vilket väl må vara den förlåten).

Josua ska ha tågat omkring Jeriko och låtit blåsa i trumpeter som fick murarna att falla. Problemet är bara att arkeologin visar, att Jeriko inte var bebott vid den tidpunkten, eftersom det förstörts nästan tusen år tidigare.

Judarnas ökenvandring ska ha pågått i fyrtio år och innefattat ett väldigt tåg om 600 000 personer. Likväl finns det inga som helst arkeologiska belägg för att dessa judar ens var i Egypten, och än mindre vandrade omkring i Sinaiöknen, trots att vi har arkeologiska belägg för bosättningar om mycket mindre bosättningar som judarna ska ha besökt — men ingenting alls så gammalt att det kan dateras till när uttåget bör ha ägt rum.

Samtidigt kan vi än i dag skåda in i Ramses II:s förtorkade ansikte i Egypten, som av allt att döma kan sägas vara samtida med när judarnas flykt från Egypten skulle ha skett. Ett ansikte som Stenger berättar att han själv sett in i.

Så varför skulle man tro på vad Bibeln har att säga om dessa ting, när historievetenskapen och rimlighetsanalyser står så skarpt emot vad den förkunnar?

* * *

Stenger skriver också mycket mer. Men att referera det, gör månne inte innehållets komplexitet rättvisa. Stenger är helt medveten, om att zeloter kommer att bortförklara allting — oavsett vilka belägg man visar dem för att deras tro är orimlig, när den gör anspråk på att säga något faktiskt om den konkreta verkligheten som är inom räckhåll för vetenskaplig undersökning.

Men för dem som inte är fanatiker — det vill säga: de som sätter sitt intellektuella samvete över religionens diktat — verkar nog God: The Failed Hypothesis starkt, i det att den med intellektuell skärpa blottlägger apologetiska försvar, avslöjar när religionen smyger sig in på vetenskapens område, och visar hur världen är en fantastisk plats, fastän inga gudar verkar finnas. — Ja, hur världen verkar vara en mer fantastisk plats utan än med dessa nedärvda stammytologier.
— — —
God: The Failed Hypothesis. How Science Shows That God Does Not Exist, Victor J. Stenger, Prometheus Books 2007. ISBN: 978-1-59102-652-5. 302 sidor.

Bokrecension: Kjell | Kjell Eriksson

Kjell är en självbiografisk uppväxtskildring skriven av radiomannen Kjell Eriksson (f. 1975).

* * *

Eftersom radiolyssnande inte är en av mina starkare grenar — det blir mest kortare lyssnande när jag kör bil — var Kjell Eriksson själv okänd för mig, innan dess att jag såg och uppskattade honom i teve-programmet Ballar av stål. Han är komikern jag såg driva med Sverigedemokraterna, utklädd till kängurun Kjellgurun. Han är också den man som under ett debattprogram om mobbning effektfullt och direkt sågade Wille Craafords precis framförda låt, som verkade ha som budskap att den som en gång varit mobbad förblir mobbad livet ut.

* * *

Trots att Eriksson föddes åtta år före mig, så bjuder boken på stor igenkänningsfaktor: alltifrån skolläkarens makt till Skogaholmslimpans utseende finns med. Men Kjell är inte endast en nostalgitripp för oss som växte upp på åttiotalet och nittiotalet. Framför allt är boken en uppgörelse med en barndom och uppväxt som outsider. 

Kjell Eriksson skriver om sin övervikt, och hur han retades av både kamrater och lärare för sina extrakilon. En av de vidrigaste personerna i hela berättelsen är en klassföreståndare, som tar varje tillfälle i akt att platta till Eriksson — vare sig det nu gäller hans vikt eller något helt annat. Erikssons beskrivning av hur utlämnad man som barn är till dessa auktoritetsfigurer skakar om.

Skildringar av nära relationer med vänner lyser med sin frånvaro. Jag får intryck av att Eriksson måste varit en ensam människa som ung, och som genom sin barndoms utanförskap blir en sann överlevare; en person som tar sig igenom ständiga förödmjukelser och genom små steg i rätt riktning lyckas skapa utrymme för den person som han egentligen är.

* * *

Kjell är på många sätt skriven ur barnets perspektiv. Språket är mycket tillgängligt och över prosan ligger hela tiden en ironisk och underfundig humor, som effektfullt belyser hur absurd och nedlåtande omvärlden ofta är. Vare sig nu den personifieras av Erikssons auktoritativa far eller av en trakasserade klasskamrat.

Kjell är en bok som bör läsas. Inte bara av dem som förträngt hur utsatt ett barn ofta är — både för självkritik och andras kritik. Utan av var och en som vill ta en resa till åttio- och nittiotalets Sverige, ett land av nästan identiska radhus, grannavund och likformighet. Kanske har inte så mycket ändrats egentligen.

— — —

Kjell, Kjell Eriksson, Bonnier Pocket 2010. ISBN: 978-91-7429-110-0. 255 sidor. Min upplaga innehåller, förutom ursprungstexten, även material från Friends och ett nyskrivet efterord av Kjell Eriksson.

Bokrecension: Sekelskifte | Erik Osvalds (red.)

Sekelskifte är en antologi med texter som tidigare publicerats i tidskriften Populär Historia. Redaktör var dåvarande chefredaktören Erik Osvalds, numera VD på Historiska Media.

* * *

Övergripande tema för den eklektiska samlingen artiklar är förra sekelskiftet och tiden däromkring. Vi presenteras för en optimistisk tid, när tron på den välgörande teknologin ännu inte besudlats av krigsmaskinerna under första världskriget — även om en del av artiklarna sträcker sig så långt fram som till förspelet till andra världskriget och även blickar än längre fram.

* * *

Bland annat får läsaren stifta bekantskap med det följande.

Anders Ekström presenterar intressant Världsutställningarnas historia, vid vilka de olika nationerna bjöds in att visa upp sina — främst teknologiska — framsteg: som året 1889 i Paris, då elektriskt ljus för första gången gjorde det möjligt att ha kvällsöppet.

Jan Hult ger en livaktig bild av hur man under 1800-talet började förbereda och sedan såg till att förverkliga projektet att dra en telegrafkabel över Atlantens botten — ett projekt som i beskrivningen framstår som ett hart när omöjligt företag att åta sig: kilometerlånga kablar, någon enstaka centimeter tjocka, sänks ner djupt i havet och läggs långsamt stenkast för stenkast ut. Det krävdes några försök, innan drottning Victoria 1858 kunde sända ett meddelande till president Buchanan. Den linjen dog efter någon vecka — och man fick börja om.

En märklig berättelse om hur Sverige 1910 ockuperade mark på Spetsbergen — vars nationella tillhörighet i början av 1900-talet var osäker — för att bryta kol är skriven av Torgny Nordin. 1925 satte en brand stopp för det projektet.

Den svenska kustturismens historiska rötter kartläggs av Orvar Löfgren, som beskriver hur ett överklassnöje förvandlade de kala klippor som ansetts så frånstötande till en plats för ett åtråvärt sommarnöje: att flytta ut från staden, och ägna sin semester åt att bo på pensionat eller kurort vid havet.

Ulla Britta Ramklint skriver en kulturhistorisk artikel om "La belle époque". Hon beskriver däri hur denna märkliga yttring av en blasérad och livsnjutande aristokrati. Eller av konstnärssjälar och esteter som likväl passar in i mallen — som en viss Oscar Wilde. Ramklint skriver:

"Ingenting borde tas helt på allvar, varken pengar eller fattigdom, kärlek eller död. Esteticism var allt, den arabesk man gjorde av sitt liv."

Och nog stämmer den beskrivningen rätt väl in på hur åtminstone jag tänker mig denna kulturyttring.

* * *

Fler intressanta artiklar finns med i antologin, som bildar en fin, men inbjudande spretig, samling texter från den högklassiga tidskriften Populär Historia. Sekelskifte är en utmärkt bok att stoppa i innerfickan och läsa ur på resor och små lediga stunder. Eller för den delen i ett svep under en kväll.
— — —
Sekelskifte, Erik Osvalds (red.), Historisk Media 1996. ISBN: 91-971992-1-4. 146 sidor.

Bokrecension: Borgmästarens dotter | Steven Ozment

Borgmästarens dotter: En skandal i en tysk stad på 1500-talet är skriven av historikern Steven Ozment (f. 1939).

* * *

Det är något fascinerande med Ozments projekt i Borgmästarens dotter. Genom vad som förefaller vara ingående analyser av femhundra år gamla källtexter rekonstruerar han ett människoöde i en sydtysk stad under första halvan av 1500-talet.

Texten handlar om Anna Büschler (1496/1498–1552). Hon var dotter till rådmannen och flerfaldige borgmästaren i staden Hall, Hermann Büschler. Anna var involverad i en lång rättslig fejd med sin far, och sedan med sina syskon. Tack vare dessa omständliga juridiska turer, som sätter avtryck i källorna, och ett antal bevarade brev och andra handlingar, får vi möjlighet att följa detta människoöde, som annars förmodligen skulle varit oss i princip okänt.

Sammanfattningsvis är det följande vad som sker: Anna lever ett fritt liv, klär sig utmanande och skaffar sig två älskare; möjligen delvis parallellt. Annas utagerande liv skapar skandal i Hall, och framförallt känner sig fadern förnärmad, inte minst sedan Annas brevväxling med de två männen hittas — en brevväxling som delvis överlevt in i vår tid.

Hermann Büschler tar till i dag ofattbara åtgärder, och låter bland annat kedja fast sin vuxna dotter i hemmet i ett halvår. Därifrån lyckas hon dock rymma. När fadern dör visar det sig att Anna gjorts i princip arvlös, och därför fortsätter fejden om pengar mellan Anna och hennes syskon. Åtskilliga olika domsinstanser blir involverade, men Annas framgångar är få — och mitt under pågående juridisk process avlider hon.

* * *

Det är intressant, om än också lätt förvirrande, att få denna snabbkurs i arvsrätt inom det av religionsstrider härjade tysk-romerska riket. Genom att juridiken fästs kring en människa av kött och blod, Anna, som vi får följa genom decennierna, blir skildringen levande, även om källmaterialets art ändå i mycket enbart låter henne bli en skymtad gestalt, vars motiv och känslor möjligen anas bäst i de kärleksbrev av hennes hand som har bevarats.

Men med Anna Büschler som centrum för berättelsen, kan Ozment också måla upp ett sammanhang, och göra vissa utvikningar om situationen i Europa och det dåtida tysk-romerska riket, inte minst angående den då högaktuella kampen mellan protestanter och katoliker. Och eftersom Anna trots allt blir en enbart skönjd person, hade jag önskat att dessa utvikningar varit fler, kanske mer omfattande.

Kanske hade berättelsen — som visserligen är utmärkt — fått ytterligare lite mer puls, om kontexten för Annas liv målats upp i än fler färger, i än fler penseldrag. För det är trots allt kringhistorien som fängslar mig mest; samtidigt som Annas liv i mycket förblir en tragedi och ett kämpande mot makter som hon bara i liten mån förmår rubba.

* * *

Det faktum att Steven Ozment lyckas få ut så mycket material att han kan sammanställa en biografi över "en så gott som okänd person", som han själv skriver, är berömvärt. Detta återskapande av ett liv ur de textliga kvarlämningarna är uppenbarligen ett verk av en historiker med lidelse för sin profession.

Språket i Borgmästarens dotter är nyktert och textens uppställning är rationell. Fotnoter finns i stor rikedom, för den som önskar fördjupning eller som vi dyka djupare ned i någon del av skildringen.
— — —
Borgmästarens dotter: En skandal i en tysk stad på 1500-talet, Steven Ozment, Natur och Kultur 2000. ISBN: 91-27-08139-7. 262 sidor.

Off topic: Stanley Sjöberg, homofientlig

Twitter, måndagen den 3 september 2012