literature connoisseur

Bokrecension: Ekot av ett skott | Alf Henrikson

2012-01-27T21:59:00.007+01:00

Kungliga Operan (Gustavianska Operan) stod färdig 1782.
Ritning av Karl Fredrik Adelcrantz 1775. Detalj.

Ekot av ett skott: Öden kring 1792 är skriven av Alf Henrikson (1905–1995).

Den 16 mars 1792 sköts Gustaf III i ryggen av kapten Jacob Johan Anckarström, under en maskerad på Operan. Den 29 mars avled konungen i sviterna efter sin skada. Vid det laget hade Anckarström och åtskilliga medlemmar av den sammansvärjning som stod efter konungens liv infångats.

* * *

Men Ekot av ett skott handlar inte främst om Gustaf III som person, och fastän själva förutsättningen och utgångspunkten för alla texterna i boken är det där skottet på maskeradbalen på Operan 1792, så är det och kungens efterföljande död ändå endast inledningsvis i fokus. Ekot av ett skott handlar nämligen främst om personerna runtom Gustaf III: de som ville se honom död, de som ville ha revolution, de som stod honom nära, de som jagade de sammansvurna.

Framställningssättet är kaleidoskopiskt och mosaikartat, nästan fragmentariskt. Mängden namn som förekommer i den knappt 300 sidor långa boken är häpnadsväckande: 151 personer passerar revy. Betänker man att själva brödtexten är blott 207 sidor lång, blir persontätheten än mer överväldigande.

Till exempel förekommer inte bara den adlige och ganska förmögne attentatsmannen Anckarström, utan även hans fru, hans svärfar, hans far, hans bröder, hans frus nye make efter Anckarströms död. Överhuvudtaget spelar utnystandet av de invecklade släktförhållandena i den svenska 1700- och 1800-tals aristokratin stor roll. På så vis får också Henrikson utrymme för sin benägenhet att väva in allehanda anekdoter och diverse kuriosa i berättelserna.

* * *

Nåväl, intrycket man står kvar med, efter att ha tagit sig igenom boken, är att sammansvärjningen nog var tämligen omfattande. Missnöjet med den i praktiken enväldige kung Gustaf III, som gjort slut på Frihetstiden, var omfattande, inte minst hos adeln, som väl kände sig överkörd. Man kan också betänka Gustaf III:s vanvettiga och ensidigt framprovocerade krig med Ryssland några år före attentatet.

Då hade en grupp officerare på eget bevåg skrivit till ryska kejsarinnan och förklarat kriget olagligt. Dessa karlar kallades sedan Anjalamännen, efter platsen där brevet skrivits. Sjuttiosju dödsdomar blev resultatet av detta militära uppror mot svenske kungen; endast en dödsdom gick i verkställighet: överste Johan Henrik Hästesko halshöggs i Stockholm år 1790. En av dem som åsåg avrättningen var just Jacob Johan Anckarström, som senare skulle berätta att han sedan den dagen börjat fundera på att ta livet av konungen.

* * *

Själva brödtexten flyter alltså böljande fram över bokens drygt 200 första sidor. Den är indelad i kapitel, som var och en har ett särskilt ämne, oftast en särskild person med någon form av koppling antingen direkt till skottet på operan, eller till någon person som i sin tur har det.

Henrikson använder sig medvetet av långa citat med bevarad ursprungsstavning. I regel föredrar jag refererande text framför citat: men här fyller citaten ett väl avvägt syfte — att låta läsaren komma ytterligare något närmare de personer dessa texter rör, vare sig texterna är författade av någon i bokens persongalleri, eller berör någon av dem.

Bokens senare del utgörs till stor del av ett litet uppslagsverk, där personer som förekommit i brödtexten återkommer i bokstavsordning, med en kort biografisk notering, samt ofta med en del kuriosafakta om dem eller deras ättlingars öden. Denna del känns aningens enahanda att läsa; men så är jag också svagt allergisk mot att läsa listor ordnade i bokstavsordning...

* * *

Att läsa Alf Henrikson, är att slå sig ner vid brasan och lyssna till en mycket god berättare. Den upplevelsen har jag också när jag läser Ekot av ett skott. Henrikson har en enastående förmåga att levandegöra de personer och de skeenden han skriver om. Även om Ekot av ett skott kan upplevas som svår att hänga med i — åtminstone för någon som jag, som inte är särdeles väl påläst på senare delen av 1700-talet och det begynnande 1800-talet — så är det en glädje att ta del av den. Och då främst dess renodlat berättande första del, innan berättandet styckas upp och sätts in i bokstavsordnade namnposter.

Och vad gäller mina gamla antipati mot Gustaf III, grundad främst i det framprovocerade kriget mot Ryssland, så har den inte försvagats av Henriksons bok; framförallt har min bild av männen bakom sammansvärjningen, och inte minst exekutorn Anckarström, färgats i än ljusare nyanser, genom att jag fått deras sammanhang och motiv något mer klara för mig.
— — —
Ekot av ett skott: Öden kring 1792, Alf Henrikson, Bra Böcker 1986. 273 sidor.

Stig Sæterbakken död

2012-01-25T17:42:00.007+01:00

Norske författaren Stig Sæterbakken är död. Hans svenska förläggare, Vertigos Carl-Michael Edenborg, skriver gripande om sin vän på Vertigomannen vittnar, och delar med sig av det avskeds-sms han fått av Sæterbakken.

Själv har jag av Sæterbakken läst bara Osynliga händer, som jag skrev några uppskattande rader om i ett inlägg 2009.

Läs gärna Jenny Högströms vackra brev till Sæterbakken i Helsingborgs Dagblad: "Helvetes jævla dritt".

* * *

Edenborg berättar, att översättningen till svenska av Sæterbakkens senaste bok, Gjennom natten, blev klar i går kväll, och kommer att ges ut till hösten.

Bokrecension: Ateistens handbok | C.-A. Wachtmeister (red.)

2012-01-22T03:24:00.009+01:00

Ateistens handbok är en antologi med kristendomskritiska texter sammanställda av Claes-Adam Wachtmeister (f. 1931). Skriften hör samman med en sammankomst anordnad av föreningen Verdandi i december 1961, vars rubrik var "Ateistens villkor".

En del av bidragen i boken är tryckta föredrag från detta möte, andra texter är ämnesrelaterade på annat vis. — Ateistens handbok skall alltså icke förväxlas med Michel Onfrays Handbok för ateister.

* * *

Med tanke på att Sverige i religiöst avseende såg annorlunda ut 1961 i jämförelse med i dag, så är en del av texterna i antologin givetvis föråldrade; men de äger ändå sitt betydande historiska värde. Till exempel illustreras detta i den då pågående kampen angående skolans morgonsamlingars ofta religiösa karaktär. Det är en kamp som i mycket påminner om dagens debatt om kyrkliga skolavslutningar. Historien upprepar sig alldeles uppenbart.

Givetvis gäller detta den redan då påbörjade diskussionen om kyrkans skiljande från staten. Det skulle komma att dröja närmare fyrtio år efter att boken givits ut, innan det till sist blev verklighet.

Andra bidrag är inte lika tidsbundna. Allmänna betraktelser kring kristendomens idéer som förekommer, kunde lika gärna vara skrivna i går.

Jag väljer att skriva ett ganska omfattande referat av bokens innehåll. Även om inlägget knappast kan bli uttömmande. Sekulariseringen är mig hjärtekär.

* * *

Förordet har skrivits, liksom två av artiklarna i boken, av den oförliknelige Ingemar Hedenius, samme Hedenius som på fyrtiotalet gjort slarvsylta av det teologiska etablissemanget.

I förordet förundrar han sig över den ordning som vid författandet fanns i Sverige: att en religion hade "tvåtusen statsanställda propagandister, som varje söndag får förkunna sin tro på statens bekostnad". En ordning som minst sagt förefaller bisarr; men som dock ändrats för blott tolv år sedan. Likväl ser Hedenius, att Sverige hastigt avkristnats, och att detta avkristnande gått så fort, att det offentliga livet liksom inte riktigt hunnit med: därav kristendomens då fortfarande markerade närvaro i offentligheten.

* * *

Herbert Tingsten, också han en pennans man, medverkar i Ateistens handbok med en ledartext från sin tid på Dagens Nyheter. Texten kommer från 1949, men läses med behållning än i dag.

Tingsten kritiserar den fullständigt urvattnade kristendom som möter besökaren i Svenska kyrkan. I predikningarna, menar han, är "ängslan för att irritera [mer] framträdande än viljan att uppbygga. Tingsten ser en kyrka som visserligen försvarar sina dogmer, men detta på så vis, att de förvandlas till liknelser. "En kyrka på reträtt kastar lärosatser och myter för att rädda sin existens", skriver han. — Något som nog många som förirrat sig in på en svenskkyrklig gudstjänst nog märkt av, även om det besöket skedde i år.

Tingsten gisslar vidare den namnkristendom som han såg omkring sig. Med detta avser han en likgiltig inställning hos medmänniskor som gärna kallar sig kristna, men som inte vill veta av något av kristendomen, utöver traditionen och konvenansen att höra den till, vilket manifesteras genom sånt som dop, konfirmation, vigsel och begravning. Tingstens kommentar gnistrar:

"Trots allt finns det många — troende och icke-troende — som tar livsåskådningsfrågan på allvar. För dem är den halvhet som nu förhärskar — ljumheten mellan tro och förnekelse — en styggelse."

* * *

Anders Wedberg bidrar med en personligt hållen text, ursprungligen författad 1951, om varför han inte är kristen. Han avfärdar kristendomen genom att påpeka, att det inte finns förnuftiga skäl att tro på den, och att många av kristendomens läror är vetenskapligt osannolika. Hur man kan ha olika perspektiv på en sån sak som Bibeln illustreras av Wedbergs följande formulering:

"För de kristna är Bibelns ord ett skäl att tro på Guds och Kristi undergärningar. För mig äro de fantastiska historier som berättas i Bibeln ett avgörande skäl för att icke tro på Bibeln."

Wedberg fortsätter med att belysa, att "[d]en kristna läran är motbjudande", och förklarar att den Gud som beskrivs inte är värdig sympati, utan endast fruktan, men påpekar samtidigt, att de kristna omformar sin Gud efter sina respektive olika behov. Men själva korsfästelsemotivet gör på Wedberg "ett groteskt och frånstötande intryck".

* * *

Hjalmar Söderberg är representerad med en text ur Hjärtats oro. Däri belyses bland annat, att kristendomens myter och därmed sammanhängande moral inte är direkt överförbar på vår tids förhållanden. Det går rakt emot människans egentliga strävan; hellre än att lyssna till Jesu råd om att inte sörja för morgondagen, bör man sörja för morgondagen — för annars lider man under samvetskval. På samma sätt skall du inte bemöda dig om att älska dina ovänner, för "det är mot din natur och ger intet annat resultat än förljugenhet och sliskigt väsen".

Jesus framställs i Söderbergs text som allt annat än ett ideal: tvärtom. Att hävda att Jesus skulle vara idealmänniskan, är "alltför sårande för varje ofördärvad smak."

* * *

Bengt Lidforss ägnar sin text åt att avkristna dopet och nattvarden, genom att berätta om deras hedniska förebilder och föregångare. Till exempel berättas om babyloniernas sed att medelst vatten befria människor från de onda andarna. Lidforss beskriver också förkristna seder att äta upp sin gud, för att på så vis få dennes kraft och insikt, eftersom guden på detta vis bokstavligen talat bli ett med människan. Lidforss påpekar också, att redan kristna kyrkofäder var medvetna om likheterna mellan nattvardsfirandet och äldre, hedniska ceremonier, vilket fick dem att uttala sig om att denna likhet i själva verket berodde på demonisk inverkan.

* * *

Arnulf Øverland belyser den ytliga inställning som många har till kristendomen. Det ännu ofta återkommande argumentet kring kyrkans betydelse, som går ut på att kyrkan under året har fler gudstjänstbesök, än vad biograferna har biobesökare skjuts i sank redan av denne norske poet.

"Hva om man til en avveksling lot folk få gratis adgang til kinematograferna, og lot de troende få betale kinopriser for å overvære gudstjenesten? [/] Då skulle fromheten vise sig!"

Mot den apostoliska trosbekännelsen ställer vidare Øverland tre motpåståenden: 1) Ingen har skapat världen. 2) Ingen gud har dött för min skull. 3) Det finns inget liv efter döden. — Och därmed har han ställt upp tre påståenden, som precis lika gärna (eller om man så önskar: med överväldigande mycket större sannolikhet) kan vara sanna, som trosbekännelsens dogmer.

* * *

Victor Svanberg berättar i en kort text om varför inte han är kristen. Det är en vacker historia, om hur han lämnar sin barnatro, och får begrepp om hur religionen ständigt förändrats, och inte erbjuder något stabilitet: "Gud har varit vad människorna har gjort honom till." Inte heller, skriver han, kan han bevara en tro bara för att den skulle vara bra att ha: han vill inte ljuga sig till en tro.

* * *

Texterna hit i boken har handlat direkt om kristendomskritik. Den följande delen fokuserar på kristendom i skolan. Den kraftfulle Stellan Arvidsson, som betytt så mycket för sekulariseringen av skolan, går igenom ämnets historiska utveckling, och uppehåller sig särskilt vid de för dagen aktuella frågorna om morgonsamlingarnas karaktär och kristendomskunskapens ställning.

Claes Engström fortsätter i sin text att beskriva det märkliga med den halvt-om-halvt konfessionella kristendomsundervisningen. Lars Furhoff polemiserar med en icke namngiven biskop, som menat att man borde fortsätta med morgonböner, för att motverka ungdomsbrottslighet.

Därefter återkommer Hedenius och skjuter med skarpa skott på teologerna. Hans syfte är där bland annat att verka för att teologiska fakulteterna bör inordnas under humanistiska fakulteter på universiteten. Han beskriver även, hur en kvinnlig doktorand, som forskat i Svenska kyrkans kvinnosyn på 1800-talet, utfrysts och mobbats på sin fakultet på grund av ämnets känslighet. En recensent tog hedern av henne, och Hedenius tar nu fullkomligt hedern av denna, och textligt rådbråkar karln. Läsaren åser ett sant lustmord.

* * *

Den sista delen av boken har fått ämnet "Kristendom och samhälle". Först ut är Tingsten igen, vars ärende i denna text, är att beskriva hur kyrkor i regel alltid gått maktens ärenden och anpassat sig efter rådande regim, så länge man fått ha sin egen verksamhet i fred.

Edvard Westermarck argumenterar för att kristendomen inte har ensamrätt till frågorna om etik. Han går vidare, genom att berätta om hur kyrkan ofta försvarat kriget som sådant, i kontrast med den urkristna församlingens pacifism.

Likaledes skriver Westermarck om synen på slaveri inom kyrkan, vilken varit högst tillåtande, liksom Bibeln i sig inte förbjuder slaveriet, utan snarare accepterar det som en tingens ordning. Han påpekar också andra skadliga ting, som kyrkan officiellt ställt sig bakom, såsom förbudet mot skilsmässa, som gjort månget olyckligt äktenskap till ett fängelse. Och såsom den avskyvärda inställning till självmördare, som i kyrkan varit förhärskande långt fram i tiden, när till och med liken efter dem som tagit sina liv förvägrats gravplats på kyrkogården. För att inte tala om kyrkliga läror om vad som händer de odöpta barnen.

* * *

Bengt Anderberg bidrar med en högintressant text om kyrkan och sexualmoralen. Den tar avstamp i ett biskopsbrev från 1951, som hette Ett brev i en folkets livsfråga: Till Svenska kyrkans präster från dess biskopar.

Anderberg ifrågasätter i sin text, på vilket sätt föräktenskapliga sexuella förbindelser skulle försvåra möjligheten till ett lyckligt äktenskap, vilket biskopsbrevet påstår. Han citerar också biskopsbrevets avskyvärda och nedlåtande formuleringar om homosexuella:

"Den som övar homosexuella handlingar bryter mot Guds bud. Därför få de nya bestämmelserna i den svenska strafflagen icke tagas till intäkt för den uppfattningen att homosexuella handlingar äro etiskt försvarliga. Riktig är däremot den åsikten att det behövs andra medel än fängelsestraff för att rädda en homosexuellt inriktad människa. Den ärligt kämpande bör få all den förståelse och den uppmuntran som kristen kärlek förmår giva."

Detta är exempel på Svenska kyrkans biskopars officiella inställning för bara sextio år sedan. Det lär väl finnas en hel mängd präster kvar, som fick denna lära och uppmaning av sina chefer. Även om de präster som ännu lever och var i tjänst vid denna tid, väl nu sedan länge är pensionerade.

* * *

Paul Lindblom skriver om "Kristendom och mentalhygien", vari han bland annat talar om kristendomens förmåga att skapa skuldkänslor. Gunnar E. Sandgren skriver om ett besök på ett väckelsemöte. Ett utdrag ur Sam Lidmans bok "Guds barnbarn" berättar om hur det kan te sig att växa upp i väckelsemiljö.

Erik Elten bidrag handlar om framgångsrika danska arrangemang av borgerliga konfirmationer, även om han hellre — och fullt rimligt — använder termen "ungdomsfest".

* * *

Evert Kumm skriver om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen begravningar. Jag håller med honom om att behovet av icke-religiösa jordfästningar är påtagligt. Jag håller inte med honom, om att det rimligaste begravningsalternativet för en icke-religiös person är att bara se till att komma i jorden utan ceremoniel eller närvaro av kistan vid någon minnesstund.

Jag tror tvärtom, och min erfarenhet säger mig detsamma. Vi som inte är kristna behöver ceremonier också vi: en borgerlig begravning kan ge en värdig, ceremoniell inramning åt ett avskedstagande, som jag är övertygad om fyller en viktig funktion. För att de kristna håller sig med begravningsgudstjänster, behöver vi inte avskaffa riten att hålla någon form av akt vid begravningen. Vi behöver bara se till att utforma akten på ett personligt sätt, utan religiösa förtecken, och på ett sätt som är individanpassat och som är relevant just för personen som avlidit eller kanske snarare för personerna som samlats för att i ceremonins form ta sitt avsked.

* * *

Avslutningsvis skriver redaktören, Claes-Adam Wachtmeister, en mycket god sammanfattning med vissa reflexioner kring både samlingen "Ateistens villkor" och boken Ateistens villkor som han sammanställt. Han avslutar efterskriften med några önskemål han skulle vilja se förverkligade. Bland dessa kan nämnas: att teologiska fakulteterna inordnas under humanistiska dito, att den borgerliga vigseln blir obligatorisk och den kyrkliga välsignelsen en privat angelägenhet, att församlingens borgerliga funktioner övertas av kommunen eller staten.

Vi väntar fortfarande på dessa önskemåls fullständiga uppfyllande.

* * *

Nå, det var en genomgång av Ateistens handbok. Som synes har det skett en hel del sedan 1961. Morgonbön är något som hör historien till. Svenska kyrkan har till sist skilts från staten, och vi har nått längre i egentlig religionsfrihet än någonsin förut.

Men det finns fortfarande områden kvar att helt sekularisera. Det finns till exempel ingen anledning för kyrkan att ha kvar några borgerliga angelägenheter, såsom ansvaret för de absolut flesta av landets kyrkogårdsförvaltningar: dessa kunde hellre tas om hand kommunalt, och begravningsavgiften skulle då gå direkt till kommunen, och inte ha med kyrkan att göra.

Fortfarande hålls på många platser i vårt land mer eller mindre obligatoriska skolavslutningar i kyrkans lokaler med en präst närvarande, som förvisso inte får bedja eller välsigna eller predika. En ordning som knappast kan tillfredsställa kyrkan, men inte heller borde tillfredsställa skolan.

Men kyrkan mister sitt inflytande. Förkunnelsen är urvattnad, teologin säger ingenting relevant om någonting, och få präster verkar kunna säga: detta tror jag på med förvissning. Medlemsantalet i vårt lands största frikyrka — Svenska kyrkan — störtdyker.

För min del ser jag hellre en kyrka som tar strid, än som lägger sig platt för varje tidens strömning, i avsikt att få vara med bara lite till... Hellre en kolsvart schartauan som är medveten om kyrkans hemska historia, och ändå är stolt över den, eftersom han tror att det är rätt — än en intellektuellt ohederlig och urvattnad kristendom som inte tycker någonting om någonting, som är utan ryggrad och utan historisk medvetenhet. Hellre en kyrka som isolerar sig och samlas kring sin kärna, än en kyrka som gör sig själv så urvattnad som möjligt, för att kunna vara så vidsträckt som möjligt.

Ateistens handbok var och är ett inlägg i dessa eviga frågor: religiositet kontra sekularisering, tro kontra vetenskaplighet. I dag är just den boken samtidigt en markör av hur landet i denna kamp stod 1961, och något att jämföra vår situation med nu: och sekulariseringen har, gudskelov, medvind. Så läs Ateistens handbok både för att få de historiska perspektiven på kampen mot religiositetens inflytande i vårt land, och för en hel del goda argument — och Hedenius och Tingstens alldeles särdeles utmärkta prosa!
— — —
Ateistens handbok, Claes-Adam Wachtmeister (red.), Bokförlaget Prisma / Studentföreningen Verdandi 1964. 191 sidor.

Bokrecension: Kriget i Gallien | Gaius Julius Caesar

2012-01-18T23:14:00.005+01:00

"Vercingetorix jette ses armes aux pieds de Jules César"
Lionel-Noël Royer 1899. Detalj.

Vercingetorix kapitulerar inför Caesar.

Kriget i Gallien (lat. De bello Gallico) består av sju volymer, som skrevs av Gaius Julius Caesar (100 f.Kr. – 44 f.Kr). I min upplaga är verket strålande och pregnant översatt och kommenterat av latinprofessorn Åke Fridh (1918–1997). Fridh har även skrivit en intressant inledning som sätter bokens handling i sin kontext och diskuterar själva texten i sig. Till volymen har också bifogats ett hagiografiskt efterord av en H. E. L. Mellersh.

* * *

Bland det första som slår mig när jag börjar läsa Kriget i Gallien, är hur okonstlat spännande skildringen är. Det är en känsla som följer med mig genom alla de sju volymerna som satts inom samma pärmar. Caesar skriver rent och tydligt, betraktande och utan retoriska utsmyckningar. Hans samtida, den store vältalaren Cicero, skriver berömmande om Caesars text:

"De utmärkas av en naken enkelhet, en rätlinjig och behagfull skönhet, där varje stilistisk utsmyckning liksom en klädnad dragits undan."

Den enkla men slående skönheten överlever översättningen till svenska på ett förbluffande vis. Trots att Caesar väl själv aldrig avsåg att publicera sitt verk i den form det har överlevt intill vår tid, är de, precis som Cicero senare är inne på, genom denna nakenhet särskilt effektfulla. Exempel på stilen i Kriget i Gallien har jag givit i de två tidigare inläggen "Citat: Caesar om Slaget vid Sabis och "Ekot av Vorenus och Pullo".

Översättaren Fridh berättar, att Caesar nog själv kallade böckerna Commentarii rerum gestarum. Det säger något om hur författaren själv såg på texterna: som just kommentarer, minnesanteckningar, kanske ett råmaterial för ett planerat men aldrig färdigställt arbete. Som bekant skrev ju också Caesar ett verk om inbördeskriget som följde på hans galliska kampanj. Kanske, menar Fridh, skulle dessa två verk, kompletterat med ett verk om mellantiden, utgöra stommen i ett sådant planerat arbete.

* * *

Jag kan inte bedöma tendensen i Kriget i Gallien, även om jag kan läsa mig till i kommentarer, att Caesar i sin skrift förtiger egna motgångar och fokuserar på framgångarna. — Men som tur är finns en mycket omfattande notapparat i min upplaga, som kan leda läsaren igenom volymerna. Därigenom får man både historiska fakta och textkritiska anmärkningar — det är en notapparat värdig en seriös bibelöversättning. Dessvärre är noterna placerade längst bak, och av rena bekvämlighetsskäl kan jag inte komma mig för att konsultera dem kring varje fundering jag får när jag läser brödtexten, även om de definitivt vore värda det.

* * *

Så, i dessa Caesars memoaranteckningar beskrivs alltså hans omsider totalt framgångsrika krigskampanj i Gallien, där han med tiden krossat allt motstånd genom att antingen besegra motsträviga stammar, eller att alliera sig med dem. Gallien blir en romersk provins, som införlivas i det imperium som är i vardande.

Genom sina exempellösa framgångar som fältherre får Caesar givetvis ett oerhört starkt rykte, och den speciella romerska värdighet, som brukar kallas dignitas — vilket väl närmast kan beskrivas som ett hedersbegrepp. När kampanjen är över och han återvänder mot Rom, är det för att där befästa sin makt, genom att slå sina motståndare ur spelet — först och främst genom ett omfattande inbördeskrig.

När det blivit lugnt i stormakten närmar sig året 44 f.Kr. — det år då Caesar, som förvånansvärt mild envåldshärskare, mördas av Brutus och de sammansvurna republikanerna.

* * *

Men mordet år 44 f.Kr. är fortfarande avlägset, när vi under 50-talet f.Kr. följer händelserna i Gallien.

Namnen på mängder av stammar passerar förbi. Genom kommentarerna går en hel del av dem att spåra i lokala ortsnamn än i dag. Allianser, svek och fältslag följer på varandra. Ett mellanspel blir Caesars två expeditioner till Britannien. Till synes hopplösa situationer vänds till framgångar. Och kampanjen når sin egentliga och storslagna final i slaget vid Alesia år 52 f.Kr., då hövdingen Vercingetorix besegras och kapitulerar. Året efteråt, som inte beskrivs i Kriget i Gallien avslutas kriget, efter en del avslutande slag, av mindre omfattning än det i Alesia.

* * *

I stor utsträckning märker jag, att jag inte läser Kriget i Gallien annorlunda än en bra spänningsroman. Moderna fackböcker om krigsyttringar har varit mångdubbelt mer träiga, än denna över tvåtusen år gamla skildring av Caesars egen hand. Men förutom de stora dragen i kampanjen erbjuder boken också en fascinerande inblick i en värld som sedan länge är borta. Inte minst genom dess många detaljer — som hur man konstruerade sina befästningar, att Caesar bar en färgad kappa, och en och annan ögonblicksbild från den faktiska krigföringen.

Kriget i Gallien må vara en tendentiös och politiskt motiverad skrift, eller den må vara en rak och naken presentation av fakta: högintressant är den i vilket fall för var och en som har en gnutta historiskt intresse i allmänhet, eller intresse för antiken i synnerhet. Dessutom fungerar den utmärkt som exempel på god prosa.
— — —
Kriget i Gallien, Gaius Julius Caesar, övers. Åke Fridh. Bokfrämjandet, ur serien "Böcker som förnyat människans tänkande" 1970. 329 sidor.

Ekot av Vorenus och Pullo

2012-01-16T17:45:00.009+01:00

Vi är nog många som hänförts av den enastående HBO-serien "Rome", vars två säsonger i synnerhet handlar om två romerska soldater: centurionen Vorenus och legionären Pullo. Visst innehåller serien en del historiska genvägar och märkligheter, men på det stora hela ger den nog en rätt god bild av livet i Rom, både i högreståndskretsar och bland vanligt folk.

Vorenus och Pullo är dock inte uppfunna ur tomma intet. Caesar själv nämner dessa två namn i sin Kriget i Gallien, i samband med en händelse år 54 f.Kr. Bakgrunden är sådan, att belger under ledning av en viss Ambiorix har omringat ett romerskt läger vars befälhavare var legaten Quintus Tullius Cicero — yngre broder till den berömde talaren. Striden står mycket hård, och romarna ansätts svårt. Cicero lyckas dock få iväg ett meddelande till Caesar, högste befälhavare över hela krigsföretaget i Gallien, som rusar dit. Caesar lyckas slå belgerna på flykten tillsammans med deras ledare Ambiorix som därmed försvinner ur historien.

Nåväl, det är under denna strid, där de inringade romarna slåss mot belgerna, som Caesar berättar det följande. Jag lägger in lite blankrader för att göra texten mer skärmvänlig...:

"Det fanns i denna legion två mycket tappra karlar, centurioner båda två, och snart i tur att bli befordrade till högsta rangklassen. De hette Titus Pullo och Lucius Vorenus. Dessa hade ständiga dispyter med varandra om vem som skulle ha försteget framför den andre, och i alla år hade de ursinnigt konkurrerat om befordran.

Då nu striden pågick som hetast vid vallen, sade den ene av dessa, Pullo: 'Nå, Vorenus, vad tvekar du för? Eller väntar du på ett bättre tillfälle att visa vad du duger till? Den här dagen skall avgöra våra befordringstvister.' Med dessa ord gick han utanför vallen och rusade mot fienderna, där man såg dem stå som tätast. Inte heller Vorenus stannade då innanför bröstvärnet utan följde efter av fruktan för vad alla skulle tänka.

På kort avstånd slungade Pullo sitt spjut mot fienderna och genomborrade en i hopen, just som han sprang fram. Då denne träffats och fallit omkull livlös, skyddade fienderna honom med sköldarna, medan de alla på en gång kastade sina spjut mot Pullo och därmed gjorde det omöjligt för honom att komma närmare. Pullo fick en spjutträff rakt genom skölden, och ett annat spjut fastnade i gehänget. Denna senare träff kom svärdsslidan att glida undan och gjorde att han inte genast kom åt svärdet med handen, då han försökte dra det.

I denna besvärliga situation omringades han av fienderna. Då skyndade hans medtävlare Vorenus honom till hjälp och undsatte honom i hans nödläge. Strax vände sig hela hopen från Pullo mot honom. De trodde väl, att Pullo hade genomborrats av spjutet. Vorenus gick i närkamp med svärdet, högg ner en fiende och lyckades driva undan de övriga ett stycke. Men då han fullföljde attacken alltför ivrigt råkade han ner i en fördjupning i marken och föll omkull. Nu blev han i sin tur omringad, men då kom Pullo honom till undsättning. Slutligen kunde båda efter att ha nedlagt flera fiender dra sig tillbaka oskadda innanför förskansningarna med den största berömmelse.

Så lekte ödet med dem båda i deras tävlan i krigisk utmärkelse på ett sådant sätt, att de båda hätska medtävlarna kom att hjälpa och rädda varandra, och det var omöjligt att avgöra, vilken som borde tillerkännas försteget framför den andre i militär duglighet."

Gaius Julius Caesar, Kriget i Gallien, Bok V, 44.
Tolkning Åke Fridh

* * *

Värt att nämna, kan kanske också vara, att översättaren av och kommentatorn till Kriget i Gallien, latinprofessorn Åke Fridh, menade att berättelsen om Pullo och Vorenus inspirerat J. L. Runebergs dikt "De två dragonerne" i Fänrik ståls sägner. Och nog skapar åtminstone inledningen en känsla av att den senare texten inspirerats av den förra:

"Stål så hette en, den andra
gick i fält med namnet Lod;
båda liknande varandra
så i kraft som mod.
Samma trakt vid Saimens stränder
hade fostrat dem,
gnabbats hade de som fränder,
bott i samma hem.

Och dragoner hade båda
blivit sen på samma dag,
delat troget varje våda
i vartenda slag,
gnabbats än som stridskamrater,
huggits man mot man,
allt om äran att i dater
övergå varann.

Snart i rykte framom alla
i skvadronen stodo de;
ingen vågade sig kalla
bättre, tapprare.
Till korpraler av befälet
gjordes snart de två,
men emellan dem blöev grälet
icke slut ändå."

J. L. Runeberg, Fänrik Ståls sägner, "De två dragonerne", v. 1-3.

* * *

Så går ekot av två romerska befäl genom årtusendena. De strider modigt för sin ära år 54 f.Kr.. De förvandlas till dragoner i Runebergs nationalromantiska diktepos. Och de uppstår i förvandlad form i en högkvalitativ Brittisk-Amerikansk-Italiensk teveproduktion. — Ingen undgår historia. Som väl är.

Bokrecension: Förr i tiden | Arne Biörnstad m.fl.

2012-01-15T20:19:00.003+01:00

Förr i tiden: Sverige för 100 år sedan är en fotobok med texter av Arne Biörnstad (f. 1924) och Ingemar Liman (f. 1938), samt med foton av Mogens Didrichsen (f. 1939).

Förr i tiden gavs ut 1971 i avsikt att med ord och framför allt bild skildra hur livet var i Sverige hundra år tidigare — år 1871. Bilderna är rekonstruktioner av miljöer som torde varit bekanta för människor då: vävande i en torpstuga, arbete i skog och mark, innergården till några hus i en stad, pigans värv i borgerliga hem, arbetet i en kvarn, läggning av halmtak och mycket mer.

Bilderna är svartvita, ofta ganska mörka och med hög kontrast; de mörka inomhusmiljöer som folk var vana vid då, visas därmed effektivt av Didrichsens många bilder. Och genom sin grynighet ger de lätt en illusion av att faktiskt härröra från den tid de är tänkta att rekonstruera. Dessa fotografiska iscensättningar får väl fylla samma funktion som målerikonsten en gång fått göra: inte minst under den nationalromantiska eran under 1800-talet.

* * *

Miljöer och kläder kommer i stor utsträckning från Skansen i Stockholm. Kanhända förklarar det också de folkdräkter som förekommer på en del bilder. Exempelvis hävdas det, att man emellanåt använde folkdräkter vid slåtter och skörd, något som jag själv ställer mig frågande inför. Dels eftersom jag undrar om det är rimligt att tänka sig att allmogen hade råd med den typen av dräkter, och dels eftersom jag undrar om det är rimligt att tänka sig, att sådana kläder varit praktiska i det slitiga och smutsiga arbetet.

* * *

Boken är uppbyggd kring hur livet förändrades för svenska folket — i synnerhet för allmogen och den framväxande arbetarklassen, men också för borgerligheten — under årets fyra årstider. Således finns ett kapitel rörande vintern, ett för våren, ett för sommaren och ett för hösten. Varje kapitel inleds med en allmän orientering, varefter följer bilder med förklarande bildtexter.

Nog är Förr i tiden en intressant bok. Men jag undrar om det inte varit än mer intressant, om man grävt i vrår, antikvariat och album, för att hitta genuina bilder från samma tid. Fotograferingskonsten var ju vid det laget inte okänd, och även om man fått tröska igenom nittionio porträttbilder från högreståndsmiljö för att hitta en bild tagen i allmogemiljö, kunde det nog varit mödan värd, liksom vi anser målningar utförda i anslutning till en 1600-talsbatalj historiskt intressantare än en nationalromantisk målning som utförts tvåhundra år senare av samma slag.

Likväl upplever jag det som att Förr i tiden skapar bra bilder av hur livet faktiskt tedde sig för många av våra förfäder här i landet. Särskilt intressant tycker jag själv givetvis det är, med de foton som rekonstruerar livet i torpstugorna: för från torpstugorna räknar jag mina egna anor. Och det är grunden av sådana torpstugor som jag spanar efter under mina många skogsvandringar. Och nu förstår jag nog i alla fall lite bättre, hur de hade — de som en gång bodde där i skogen, och kämpade mot kölden på vintern, och på åkrarna på somrarna.
— — —
Förr i tiden: Sverige för 100 år sedan, Arne Biörnstad & Ingemar Liman. 113 fotografier av Mogens Didrichsen. Forum 1971. 90 sidor.

Citat: Caesar om Slaget vid Sabis

2012-01-14T18:39:00.007+01:00

Caesar beskriver i sin Kriget i Gallien (Commentarii de Bello Gallico) slaget vid Sabis år 57 f.Kr., där romarna stod mot den fruktade germanstammen nervierna och deras allierade.

Romarna är nära att lida förlust, men vänder situationen och står till sist som segrare. Caesar beskriver själv nerviernas kamp och mod mot slutet av slaget:

"Men fienderna visade trots sitt ytterst förtvivlade läge en otrolig tapperhet. Då de främsta av dem stupat, klev de närmast bakomvarande upp på sina fallna kamraters lik och fortsatte striden stående på dem. Då också dessa fällts och liken hopades på varandra, stod de överlevande till sist liksom på en kulle och slungade därifrån sina kastvapen mot de våra och sände tillbaka romerska spjut, som de uppfångade."

Gaius Julius Caesar, Kriget i Gallien, Bok II, 27:3f
Tolkning: Åke Fridh

Krig förr var grymma liksom krig i dag. Men med vilken dynamik och ändå stramhet skildrar icke Caesar något av slutfasen av detta slag! Texter som dessa, öppnar onekligen ett fönster med utsikt mot den värld som fanns för 2069 år sedan. — Till stor glädje för oss historiefantaster.

Dikt: ur "Skapelsemorgon" | Bo Setterlind

2012-01-11T14:29:00.006+01:00

Ur dikten "Skapelsemorgon".

"Vill du se världen,
sådan den var i begynnelsen,
före siffrornas ankomst?

Sök en glänta
i skogen,
var som en blomma
bland blommor!"
— Bo Setterlind

Bokrecension: Att göra en man | Margaret Atwood

2012-01-11T09:41:00.006+01:00

Hur man gör en man: Och andra tidsenliga betraktelser (eng. Good Bones) är en samling prosapoem och texter av Margaret Atwood (f. 1939), tolkade till njutbar svenska av Heidi von Born och Hans Nygren.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med den här boken. Samlingen rymmer parodier och experimentella texter, likväl som renodlat poetiska dito. Ofta finns ett tydligt genusperspektiv, i det att de behandlar frågan "manligt" och "kvinnligt".

Hur ska man egentligen hantera en enhet som dock rymmer så olika bidrag? Vi har "Den lilla röda hönan talar ut", om en höna som odlar sitt eget vete och lagar bröd på det. Och när väl maten är klar, vill de andra hönorna, som hånat hennes ansträngningar, plötsligt ta del av resultatet. Vi har en text om Hamlet, skriven utifrån den elaka styvmoderns perspektiv. Vi har en lek med sagogenren, där en förälder försöker berätta en saga för en synnerligen modern unge, som hela tiden ifrågasätter schablonerna.

Ytterligare en annan text berättar från en utomjordings perspektiv om de märkliga människorna. Särskilt märkliga framstår människorna, eftersom utomjordingarna synes vara någon form av fjärilar. Och vi har texten "Epåletter" som beskriver en framtid där man helt enkelt avskaffat kriget, och de stora herrarna istället får ge uttryck för sin tävlingslusta genom att — dansa. Krigets vansinne belyses också effektfullt i en passage i "Främmande territorium":

"Krigets historia är en historia om dödande kroppar. Det är vad krig är: kroppar som dödar andra kroppar, kroppar som dödas."

En annan text filosoferar kring om det i ett fromt samhälle inte vore en god gärning att ta död på fromma människor: de kommer ju då snabbare till himlen. Men mest gripande av dem alla är prosapoemet "Dödsscener" som handlar om en döende kvinna. Berättelsen inleds med att kvinnan själv talar, för att sedan gradvis övergå till de omkringvarandes perspektiv, och slutar med att en släkting rensar i den då döda kvinnans trädgård.

* * *

Texterna i Hur man gör en man är korta och ofta lekfulla. Ibland är de uppdelade i ett antal underkapitel. Det är inte alltid jag förstår; nåväl, det jag inte förstår, tillåter jag mig att gå förbi. Andra gånger berörs jag starkt, och då främst i det nämnda poemet "Dödsscener".

Margaret Atwood fastnade jag en gång ursprungligen för, när jag av en händelse i en antologi läste en dikt av henne. Jag minns nu inte vilken dikt det var, men jag vill minnas att den handlade om en drunknad flicka — men jag kan ha fel. Sen dess har jag fascinerats av hennes författarskap, även om just den där första diktens intryck varit det starkaste; möjligen nu tillsammans med prosapoemet "Dödsscener".

Atwood är en sån där författare som emellanåt lyfts fram som möjlig nobelprismottagare, och nog är hon en skicklig författare. Men Hur man gör en man förmår jag inte riktigt greppa. För mig blir samlingen alltför spretig för att jag riktigt ska kunna ta den till mig som helhet. Även om enskilda delar, eller kanske rentav åtskilliga delar, är mycket berikande. För det är roligt att se någon hantera språket och berättandet så lekande och så fritt och så vant som Atwood gör.
— — —
Hur man gör en man: Och andra tidsenliga betraktelser, Margaret Atwood, Bokförlaget Prisma 1993. ISBN: 91-518-2564-3. 152 sidor.

Bokrecension: Ormens väg på hälleberget | Torgny Lindgren

2012-01-10T08:21:00.008+01:00

Ormens väg på hälleberget är skriven av Torgny Lindgren (f. 1938).

På 1800-talet bor Jani med sin familj mellan Lycksele och Norsjö, i Kullmyrliden. Stugan har hans morfar byggt. Han råkade dock i fattigdom, varför Ol Karlsa köper stället och de där inneboende får börja betala arrende. Men när inga penningar finns, får Janis mor låta Ol Karlsa ta ut sin rätt i natura: i hans moders kött. Och när Ol Karlsa dör tager Karl Orsa, sonen, över, med samma typ av indrivning av arrende: först via modern, sen via systern, sen via Janis hustru. Det sker så naturligt så.

* * *

Lindgren skriver på dialekt. Och det på ett sätt som får berättelsen att bli så genuin den kan bli. Och trots att hela texten är skriven på denna norrländska, är den ändock ej så grov, att en sörlänning som jag själv får svårt att förstå. Och invävt i Janis berättelse, som är ställd som en enda lång bön till Vårherre, är uttryck från Karl XII:s bibel, på underskön gammalsvenska.

Det luktar jord, det luktar svett, det luktar äkta.

Och genom det jordnära berättargreppet, upplever vi visserligen att Karl Orsa och hans far förgriper sig på de fattiga; likväl sker det icke med trumma och bas. Familjen har inga penningar, så husbonn tar vad han kan; han utnyttjar sin position.

Och kring denna hopplösa, fattiga situation kretsar hela upplägget. Texten spänner över flera decennier, men stämningen av frustration och utsatthet är densamma. Övergreppen fortsätter: "Det är som det är", säger Janis mor.

Stämningen är dov, och liksom Job ifrågasätter Jani om detta verkligen var meningen: om det verkligen var så här som Vårherre hade tänkt sig det hela.

Och till mig talar berättelsen om en de besuttnas möjligheter, på de utsjasade och förtvivlades bekostnad. Jani och hans familj har nästan passiviserats inför det faktum som är: kan de inte betala arrendet i pengar, så får någon familjens kvinna betala i köttet. —

* * *

Torgny Lindgren delar in texten i korta kapitel. Meningarna är hela tiden pregnanta, laddade. De ligger mot varandra som stockarna i en trästuga. Och genom det dialektala och naturliga tilltalat skapas en kraftig realism, som får läsaren att tänka: just såhär kunde det nog vara. Folk som Karl Orsa, som kränker individens frihet, har väl säkert funnits i alla tider.
— — —
Ormens väg på hälleberget, Torgny Lindgren, En bok för alla 2003. ISBN: 91-7221-269-1. 152 sidor.

Bokrecension: Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror | Lars-Olof Larsson

2012-01-10T04:20:00.004+01:00

Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror är skriven av historikern Lars-Olof Larsson (f. 1934).

Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror är en fackhistorisk bok som skildrar inte bara personen Engelbrekt Engelbrektsson, utan dessutom ger en fyllig kontext till hans verksamhet. En tid i vår historia som i stor utsträckning lider av ett svagt källäge får genom Larssons kunskaper och slutsatser liv och dynamik. Texten är saklig och stram, men aldrig tråkig eller torr. Ingenting dras i långbänk; berättelsen är ständigt dynamisk.

* * *

Jag är uppväxt inte särskilt långt från Openstens fästning utanför Limmared i södra Västergötland. Jag har besökt platsen åtskilliga gånger. Av fogdeborgen återstår i dag inte mycket mer än någon stengrund och spridda stenar högt uppe på Husberget. — Men Opensten var en av de fogdeborgar som brändes av Engelbrekts folk under det stora upproret på 1400-talet. Och på något sätt är det utifrån ruinerna på Husberget som jag ser hela skeendet. Visserligen framskymtar Opensten bara några gånger i Larssons bok; men det ger mig ändå en konkret historisk plats, ett historiskt fotfäste, varifrån och utifrån vilket jag genom Larssons text kan skaffa mig ett sammanhang. Historien blir så underbart påtaglig, just genom denna geografiska förankring i min egen barndom...

* * *

Larsson beskriver, hur stora segment av samhället på 1430-talet hade börjat tröttna på unionskungen Erik av Pommerns fogdevälde. Allmogen tyngdes av tunga skatter och förtryck. Särskilt missnöjd verkar man varit med fogden Jösse Eriksson; detta missnöje leder till en resning bland dalamännen. Efter att folkets missnöje dämpats av rikets råd två gånger, går det inte längre att hålla krafterna instängda. Under ledning av lågfrälsemannen Engelbrekt Engelbrektsson bryter ett med tiden landsomfattande uppror ut.

Man vill bli av med de tyngande skatterna. Och man vill bli av med kung Eriks utländska fogdar. Med tiden sluter sig inte bara allmogen till upproret, utan dessutom högadeln och kyrkan. Fästning efter fästning faller i de upproriskas händer. Med en oerhörd snabbhet far Engelbrekt omkring över landet, och med stor skicklighet och en blandning av militärt våld och förhandlingar stärks hans position ständigt.

Vid mötet i Arboga 1435, som — något ohistoriskt, enligt Larsson — kallats Sveriges första riksdag, säger rikets ledande män upp sin tro till kung Erik, intill dess att han lovar att styra landet efter landets lag, och att besätta sina fögderier med inhemska män, något som han med tiden i någon mån tillmötesgår.

När resningen blivit nästan allomfattande inom riket började emellertid sprickor inom den bli synlig. Engelbrekt Engelbrektsson framstod som allmogens förkämpe, medan andra män, som den långt senare blivande maktspelande kungen Karl Knutsson, framstod som aristokratins förkämpe.

En spricka hade dessutom uppstått mellan Engelbrekt och en viss Bengt Stensson och dennes son Magnus Bengtsson. På våren 1436 överfaller denne Magnus Bengtsson den för tillfället sjuklige Engelbrekt Engelbrektsson på en holme i Hjälmaren. Med en yxa slår Bengtsson ihjäl Engelbrektsson och avslutas sitt värv med att sätta pilar i frihethjälten.

Bengtsson och hans far flyr därefter till Danmark. De fick dock fri lejd av Karl Knutsson under förutsättning att de skulle underkasta sig rättegång — något som aldrig verkar ha skett.

Senare under året erkänns Erik av Pommern återigen som svensk konung, under förutsättning att han underkastar sig rikets råds krav. Böndernas krav på lägre skatter hade dock vid det här laget hamnat i skymundan, vilket ledde till vissa ytterligare spänningar och resningar, främst under Engelbrekts gamle parhäst, högadlige Erik Puke som reser sig mot den alltmer mäktige Karl Knutsson, rikets hövitsman. Det slutar med Erik Pukes avrättning i början av 1437.

* * *

Lars-Olof Larsson beskriver hur 1430-talets svenska uppror hade många orsaker; samtliga strålade dock samman i ett missnöje med hur kung Erik av Pommern styrde landet. Bönderna avskydde fogdarnas förtryck och skatteuttag. Kyrkan föraktade hur Erik av Pommern försökte styra också över henne. Aristokratin var missnöjd med att hållas utanför rikets styrande. Alla missnöjda kunde alltså enas bakom den sannolikt karismatiske bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson, när det blev klart att den av honom ledda resningen inte var en parentes i historien.

Utan att framställa Engelbrekt med någon helgongloria, drar sig dock inte Lars-Olof Larsson för att på ett, ehuru helt balanserat sätt, verkligen skildra honom som en frihetshjälte, med paralleller i Jean d'Arc och Jan Hus. Själv en lågadelsman, eventuellt med militära erfarenheter utomlands, blev Engelbrekt allmogens härförare och trogne ledare i kampen mot överhetens förtryck.

En sorts frihetssymbol blev Engelbrekt redan kort efter sin död, även bland aristokratin. Karl Knutsson lät författa Engelbrektskrönikan, som är en av de förnämligaste källorna till vad som skedde under upproret, och biskop Thomas frihetsvisa ("Frihet är det bästa ting, / som sökas kan all världen kring.") handlar också om Engelbrekt.

* * *

Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror är sakligt skriven men aldrig svårläst eller torr. Boken är pedagogiskt uppbyggd och det är lätt att följa med i dispositionen. Den fokuserar inte blint på personhistoria, utan ger, precis som jag vill ha det, en ordentlig bakgrund och ett bredare perspektiv och därmed en djupare förståelse för den historiska epoken. Larsson är också generös med att ge läsaren citat från t.ex. Engelbrektskrönikan, som åtminstone får mig att vilja skaffa mig ett exemplar av densamma.

Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror är kort sagt en utmärkt framställning av en mycket dynamisk period i svensk historia.
— — —
Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror, Lars-Olof Larsson, P. A. Norstedt & Söners förlag 1984. 91-1-843212-2. 255 sidor.

Bokrecension: Från Olaus Petri till Tjock-Sara | Åke Eriksson

2012-01-07T04:07:00.002+01:00

Från Olaus Petri till Tjock-Sara: Historier ur Stockholms tänkeböcker är skriven och illusterad av Åke Eriksson.

* * *

De så kallade tänkeböckerna består av protokoll och minnesanteckningar från ett antal svenska städers rådhusrätt. Bland de mest kända och mest omfattande är de stockholmska, som spänner mellan åren 1474–1660. Åren 1592–1635 har givits ut i nytryck, och utgör 23 band. Det är alltså rätt rejäla mängder information som ryms i dessa volymer.

Åke Eriksson har koncentrerat sig på Stockholms tänkeböcker mellan åren 1524–1625, alltså drygt hundra år av diverse protokollförda händelser. Ur dessa sina källor har Eriksson sen lyft fram särskilt intressanta illustrationer av brottsligheten i huvudstaden under den aktuella perioden, och försett dem med kontextuell information — till exempel om vem som för tillfället regerade, och annan kunskap som ger lite perspektiv på det som beskrivs.

* * *

Läsaren får stifta bekantskap med en stor mängd stockholmare som av någon anledning hamnat inför rätten, antingen som anklagade eller målsägande. Vi träffar på Gamle Pavel ringare, som en decembernatt 1504 somnar på sin post som eldvakt i Storkyrkans torn. Dessvärre sprids just denna natt en eld i staden, och Gamle Pavel ringare döms till döden via rådbråkning med hjul. Det tyckte de församlade emellertid var väl grymt, så påföljden mildrades — till halshuggning.

Straffen var ofta grymma, får vi lära oss; påföljden kunde vanligen bli antingen böter, förvisning från staden eller mistande av livet. Fängelse såsom långtidsförvaring var ännu knappast påkommet. Men alternativ fanns.

Så till exempel för en Göran Benedikt som 1544 stod anklagad för att ha stulit ett silverstop och ett silverband. Göran erkände, och straffet blev galgen. Dessvärre hade man ett problem: för tillfället fanns ingen bödel i tjänst: den gamle hade blivit avrättad. Lösningen blev, att Göran Benedikt fick träda i den gamle bödelns ställe som "hängare", den lägsta formen av skarprättare.

* * *

Viss nåd kunde emellanåt förekomma, även mer betydande än att man halshuggs istället för att rådbråkas. Så för Åsmunds Karin. Hon kallades att bota en sjuk gumma medelst trolldom. Emellertid visade sig att Åsmunds Karin behövde allt mer av den sjukas ting för att få trolldomen att fungera. Och så försvann trollkonan. Och tingen med henne.

Man fick emellertid fast henne och hon erkände. Rimligen hade Åsmunds Karin dömts till döden för detta, berättar Eriksson, om nu inte Gustav Vasas hustru Margareta Leijonhufvud sett till att kungen benådade henne. Åsmunds Karin förvisades från staden och förbjöds att återvända, vid hot om att bland annat mista öronen.

* * *

Ett fall av barnamord beskrivs också i Från Olaus Petri till Tjock-Sara. Per Pukslagare och hans hustru Britta får vårdnaden om ett flickebarn — adopterar det, skulle vi väl säga nu — att uppfostra som sitt eget. De misshandlar henne, och befaller pigan att göra sammaledes. Barnet torteras emellertid så svårt, att hon i 8–9-årsåldern dör av skadorna. Året är då 1596.

Frun i huset försöker smussla bort liket till en kyrkogård, men grannarna ser henne. Det hela nystas upp, kroppen grävs upp och ställs ut för allmänheten att se först på Stortorget i en dag, och sedan i Storkyrkan i två dagar.

Av någon anledning dröjer sedan rättegången ett år, berättar Eriksson. Under den tiden hinner Per Pukslagare avlida av naturliga orsaker. Frun Britta får slita spö, får därefter en hand avhuggen av avrättas slutligen medelst yxa.

* * *

Vi har vidare berättelsen om en bödel — okänd till namnet — som tjänstgjorde året 1615. Denne mästerman hade för vana att tillvita sig lite vad han behagade. Med några kumpaner tog han till exempel helt sonika hand om

"...fem par lakan, femton stycken stora och små skjortor, fyra örngottsvar, fjorton hand-, ärm- och huvudbeklädnader, tre nattmössor, tre halskläder, två förkläden, säckvis med olika strumpor, drälldukar samt barnhättor..."

och ytterligare mera, varefter de vandrade hem genom gränderna. Nå, till sist gjordes en husrannsakan hemma hos bödeln, varvid man fann en mängd dyrbara textilier. Vid rättegången vittnade en ung flicka som tydligen tvingats tjänstgöra hos bödeln, och på så vis får de nu veta, att mästerman med en engelsk soldat begått ett inbrott på Norrmalm, och sen tågat iväg

"...med musköt, tre värjor, en kort bössa, sex höns, två skinkor, rökt kött i okänd kvantitet, två tre gåshalvor, tre kvinnokjolar, en brun grönskjol, tre örngott, en tunna mjöl med mera."

Dessutom kom det fram att bödeln varit med om ett inbrott i en kyrka. Nåväl, Eriksson berättar, att bödeln på andra rättegångsdagen inte iddes repetera vad han stulit, men att det var mycket, och att han visste vad straff han skulle få. Och att han skulle "ha bort lyssna till sin hustru när hon bad honom att upphöra med sitt tjuveri."

Flickan som tvingats tjänstgöra hos bödeln förvisades från staden — av någon anledning. Bödeln dömdes till hängning.

* * *

Tiden var uppenbarligen hård. Visserligen får vi här stifta bekantskap främst med dem som av tidens rådhusrätt ansågs vara brottsliga; likväl ligger det nåt rått över hela framställningen. Synen på människoliv var krass. Stal du nåt, kunde du kanske bli hängd. Dräpte du nån kunde du kanske böta dig fri. Var du i fel sällskap kunde du kanske kastas ur staden. Man hörde vittnen och lyssnade till anklagelseakter och försvarstal. Men någon djupare psykologisk hänsyn verkade man inte ta.

* * *

Man kommer, alltså, nära ett pulserande stockholmsliv genom Från Olaus Petri till Tjock-Sara.

Inte nog med att vi får stifta bekantskap med en hel del intressanta episoder. Kringfakta, som namnbruk och nu ovanliga yrken, får man på köpet. — Vad sägs om följande titlar: bungare, kyrkspännare, bomhuggare, svärdfejare, slungmästare, syllsättare? Och vad sägs om följande namn: Laurens Fallandjävul, Ingrid Tjufvafinger, Elin Kattahjärta, Katarina Träfot? Och så har vi naturligtvis titelns Tjock-Sara — som för övrigt verkar ha fungerat som någon sorts bordellmamma.

Dessvärre är boken behäftad med en mängd korrekturfel. Jag får känslan, av att texten borde gått igenom en redigeringsomgång till, innan den gavs ut. Så kunde också en del upprepningar undvikits. Eftersom en del texter i boken varit publicerade som artiklar i Dagens Nyheter förut, så stammar väl dessa upprepningar från dess första format.

Boken utgör inte främst en historisk analys av tänkeböckerna som sådana, även om historiska förklaringar och annat förekommer — främst för att sätta saker och ting i sitt sammanhang. Istället är det fråga om att levandegöra källornas berättelser och skänka oss några av dem i lättförståelig form.

För den som vill ha en liten inblick i 1500- och 1600-talets Stockholm, i synnerhet vad gäller frågor om brott och straff, rekommenderas Åke Erikssons bok varmt. Från Olaus Petri till Tjock-Sara är dessutom rikt illustrerad med författarens egna mycket dynamiska och välgjorda teckningar, som ger än mer dramatik åt de redan så dramatiska berättelserna.
— — —
Från Olaus Petri till Tjock-Sara: Historier ur Stockholms tänkeböcker, Åke Eriksson, Carlsson Bokförlag 1988. ISBN: 91-7798-212-6. 191 sidor.

Text: "Jubel i Uppsala" | Gustaf Fröding 1893

2012-01-05T14:01:00.013+01:00

Ramlade över en bok vari tidningsartiklar av Gustaf Fröding samlats. Det är munter läsning av en karl med betydande stilsäkerhet och fjäderlätt prosa.

Följande artikel var införd i Karlstads-Tidningen 9 september 1893, och handlar om jubelfesten i Uppsala som markerade reformationens 300-årsjubileum i Sverige. Gustaf Fröding skriver då under pseudonymen Hans Sax. I textens senare del har Fröding tillåtit sig ett längre citat ur Aftonbladet.

* * *

JUBEL I UPPSALA
Det är stort jubel i Uppsala i dessa dagar, därför att det är jämt 300 år sedan reformationen blev avbruten och kristendomen fastläst i ett riksdagsbeslut alldeles som en annan lagparagraf. Egentligen är det väl endast en prästfest till minne av det ärorika tillfället, då kyrkoherdarne sutto och dömde över det svenska Israels släkten, vad de skulle tänka och tro allt intill den yttersta dagen.

Men egentligast borde även prästerna själva erfara blandade känslor vid minnet av Uppsala möte och kanske göra de det också, ty deras hjärnor och hjärtan ha säkert icke just alltid mått så bra av den där inskruvningen i bekännelseskrifternas spanska stövlar.

Emellertid är nog själva jublet huvudsaken, vad man jublar för är mindre viktigt. Att festjubla så fort tillfälle erbjuder sig är ett svenskt nationaldrag och följaktligen också ett svenskt prästdrag. Och varför skulle icke kyrkoherdarne få jubla, de också — jag unnar dem det av allt mitt hjärta.

De hava också strömmat ditupp i stora skaror, högtidliga i gången och festliga i ansiktet — och även andra jubilanter från alla kanter. Främst den främste jubilanten bland ett fritt och jubilerande folk, hans majestät konungen, välkänd från varje jubeltillfälle inom- och utomlands.

Han har med sig söner och sonsöner och en del särskilt tillkallade utländska jubelprinsar och jubelexcellenser. Och hela Uppsala med domkyrka och universitet och studenter och allt är klätt i jubelskrud och har mött hans majestät med tal och ärkepredikning och ärkemiddag hos ärkebispen. Och vart middag och vart afton på den första dagen, som ock kallas "kyrkans dag".

Den följande dagen var "universitetets dag" och icke mindre ståtlig. Man gick i procession till aulan — tänk de tretusen tecknade prästerna! Det måtte ha sett vördigt ut. Och i aulan bildade damerna en "förtjusande ram", såsom det står i referaten, och studenternas vita mössor "bröto sig på det effektfullaste" mot denna "färgskönhet", står det sedan. Och allt var så utmärkt vackert, det säga alla.

Och så stämde kören upp i första hälften av den stora festkantaten, komponerad av hr Hedenblad och författad av överjubelkantatskalden C. D. af Wirsén, vilken väl nu hunnit till sin trettionde jubelkantat eller så. Den tycks mer ha varit anlagd på moralteologi och kyrkohistoria än vad man egentligen kallar poesi, men själva festen är ju så ock.

Annars låter det onekligen lite göteborgsaktigt, när kören vänder sig till Gudi bön med bland annat följande vits:
"Den rätta röda bok, du givit,
är den som Jesu blod har skrivit."
Denna jämförelse mellan Johan III och hans "röda bok" å ena sidan samt Gud Fader och Jesu blod å den andra, är bra fyndig. Kung Johans bok hade röda pärmar, Jesu blod är rött — man förbinder på fint sätt en vink om det historiska tillfället med en religiös tanke.

Och onekligen måtte det låta egendomligt att höra sjungas i recitativ och kvartett följande kyrkohistoriska katedersats:
"Var ej konung Johans mening from,
när till gamla kyrkofäders lära
Sveriges barn han sökte återbära" etc.
Eller när "tornfalken", Karl av Södermanland, sitter på Uppsala slott och
"ser — ett protestantiskt statsförbund".
Stackars tenor, som skulle junga detta i sitt solo — protestanti — sktst — a — tsf — örbund. En tenor kan komma av sig för mindre än så.

Emellertid är det ju inte så gott att skriva festkantater, även när man är bra övad, och hr Wirséns tör ha gjort god effekt i alla fall på den tillstädesvarande publiken.

Sedan höll bibliotekarien Annerstedt ett tal och därefter öppnades promotionen av ärkebiskopen. Men därvid skedde en liten episod, som visserligen var jubelfestlig nog, men höll på att alldeles fördärva högtidligheten. Aftonbladet förtäljer därom följande:
"Det stolta romarspråket ljöd snart från ärkebiskopens läppar och 'Ego Antonius N. Sundberg, ipse teologiae doctor' betäckte sitt huvud. En efter annan trädde de många promovendi fram och mottogo doktorshatten och diplomet. Den högtidliga akten avlopp dock icke utan några muntrande små episoder, som, ehuru kanske förtretliga för de agerande själva, förskaffade publiken en stunds angenämt avbrott från den myckna högtidligheten.

På estraden i absiden strax bakom talarestolen stodo två bord, ett på var sin sida, det ena fyllt av doktorshattar och det andra med diplom. Allt hade nu varit väl, om icke någon ond ande — eller marskalk — lyft bort hattarna, så att de icke passade. En hedersdoktorsaspirant kom upp på estraden för att mottaga sin doktorshatt ur ärkebiskopens händer, men förgäves, marskalkarne kunde inte finna den rätta. Den ena hatten efter den andra provade och till slut måste den nykreerade hedersdoktorn gå åstad med en hatt, som tydligen icke satt som den bort, för att göra den vanliga reverensen för konungen. Samma missöde upprepades några gånger.

Än värre skulle det bliva. Ärkebiskopen placerade en doktorshatt på ett prästerligt huvud och — den sjönk ned ända över öronen. Nu bliver munterheten allmän. Till och med kungen kunde icke underlåta att draga på mun åt den lustiga situationen och dolde sitt löje bakom programmet. Övermarskalken d:r A. Andersson, som med utsökt och förekommande artighet mot alla burit dagarnas tunga och hetta, såg nedslagen ut. Och ärkebiskopen såg ut, som skulle han ha velat säga något mindre vänligt."
— — —
Och det vart middag och afton även på den andra dagen, sedan mycken mat ätits och jubelprinsarne hållit vackra tal inbördes och jublet till sist jublat ut.
Hans Sax

Bokrecension: Helgon, bönder och krigare | Christer Öhman

2012-01-01T21:53:00.008+01:00

"Sten Sture d y:s död på Mälarens is" (detalj)

Carl Gustaf Hellqvist 1880

Helgon, bönder och krigare: Berättelser ur den svenska medeltidens historia är skriven av historikern Christer Öhman (f. 1941).

Anledningen till att jag fick upp ögonen för Öhmans bok, var när jag läste på Wikipedia om Botulf Botulfsson, som sannolikt avrättades för kätteri på 1300-talet. Som en av källorna till artikeln anges just Helgon, bönder och krigare. Därmed var nyfikenheten väckt! — Och innan jag läst ut boken, skulle jag komma att ha beställt ytterligare tre böcker, på grund av vad jag stött på i Öhmans bok... Så det har varit inspirerande läsning.

* * *

Helgon, bönder och krigare gör nedslag i den svenska medeltidshistorien. Men fenomenal pedagogisk känsla levandegör Öhman vardag, högtid och särskilt viktiga händelser ur våra förfäders liv. Boken är dessutom förnämligt illustrerad med väl valda konstverk och foton.

Huvudavsnitten behandlar Erik den helige, Birger jarl, Birger jarls ättlingar, Botulf Botulfsson, Den heliga Birgitta, Visby stad, Bockstensmannen, Engelbrekt Engelbrektsson och den tid han levde i, samt staden Stockholm.

Samtligt intressant, även om jag fängslas särskilt just av Botulf Botulfssons öde och de delar i avsnittet om Stockholm som behandlar medeltida begravningsskick.

Något om dessa två ämnen kan jag knappast låta bli att återge...

* * *

Botulf Botulfsson hörde hemma i trakterna kring Gottröra, en bit norr om våra dagars Stockholm. 1303 gjorde ärkebiskop Nils Allesson av Uppsala en visitationsresa, som bland annat innebar ett stopp i just Gottröra. Där fick han av kyrkoherden, herr Andreas, veta att en viss Botulf från Östby hade deltagit i nattvarden, och därefter sagt att han inte trodde att det verkligen var Jesu kropp och blod så högt att hela församlingen hört det. Och inte hade Botulf tagit tillbaka det, när Andreas pratat med honom om det.

Ärkebiskop Nils befallde att Botulf skulle föras till kyrkan. Väl där bekänner Botulf att han visserligen sagt allt det som Andreas sagt, men att han nu förstod att han haft fel, och att han ångrade sig. Som straff bestämdes, att Botulfs botgöring skulle bestå i sju år.

Det innebar antagligen, berättar Öhman, att Botulf kom att under denna tid åläggas att endast äta bröd och vatten på fredagar, dagen före kyrkliga högtider och hela fyrtiodagsfastan före påsken. På de dagarna fick Botulf förmodligen inte heller ha linnekläder eller skor på; han fick inte sova på bolster och inte ha sex. Dessutom fick han förmodligen under början av sin botgöring inte vara inne i kyrkan under gudstjänsten mer än de sista två tredjedelarna av ceremonin.

När tiden var förlupen fick Botulfsson rimligen, säger Öhman, bege sig till Uppsala för att så upptas i kyrkans fulla gemenskap igen. Nästa söndag var han med under mässan i Gottröra. När det var dags för nattvarden frågade Andreas om han trodde att brödet var Kristi kropp. Öhman återger hans svar:

"Nej [...] Om brödet verkligen vore Jesu kropp skulle du ha ätit upp den ensam för längesen."

Botulf fortsatte med att förklara, att han inte kunde med att äta en annan människas kropp, för nog skulle den människa som blev äten hämnas detta? Hur mycket mer då icke Gud?

Kyrkoherden lär väl blivit förfärad över detta. Botulf kallades till ärkebiskopen, en ny herr Nils, sedan den gamle gått bort. Men Botulf begav sig inte dit. Emellertid hade ärkebiskopen senare en visitation att göra i en till Gottröra näraliggande kyrka. Och där fick han syn på just Botulf Botulfsson, som greps. Den här gången tog han inte tillbaka vad han sagt.

Därefter bör Botulf ha hållits i fängsligt förvar i ett år, såsom sed var. Möjligen torterades han. Men han står fast vid sin övertygelse. Någon — man vet inte vem — har varnat honom för att bålet väntade honom, och hans svar finns bevarat:

"Den elden kommer att gå över efter en kort stund."

På skärtorsdagen 1311 dömer ärkebiskopen Botulf Botulfsson som kättare, och överlämnar honom till de världsliga myndigheterna för verkställande av straffet.

Där tar källorna slut. Men med stor sannolikhet avrättades Botulf Botulfsson. Möjligen med svärd, möjligen via bålet. Öhman skriver:

"Kanske har alltså ett kättarbål flammat alldeles utanför Uppsalas stadsgräns någon av dagarna kring påsk 1311, precis som i inkvisitionens Spanien."

Ett fantastiskt öde fick ändå denne man, som via sin protest mot nattvardens mysterium för alltid kom att skriva in sig i de svenska historieböckerna. En dissidenternas martyr.

* * *

Mellan åren 1978 och 1980 genomfördes en gedigen arkeologisk utgrävning på Helgeandsholmen i Stockholm, alldeles bredvid riksdagshuset. Man katalogiserade över 40 000 fynd. Bland annat hittade man en kyrkogård, där tusentals döda vilade tätt invid varandra, emellanåt intrasslade i varandra.

Öhman berättar en del intressant om medeltida begravningsskick, och stödjer sig därvid på arkeologerna Jane Sjögren och Lars Jacobzon. Vi får veta att begravning i regel ägde rum dagen efter eller två dagar efter dödsfallet. Man använde sällan kistor, utan lade ner den döde i graven i en linnesvepning. Och graven var inte djup: omkring 60 centimeter, berättar Öhman. Detta torde, får vi anta, underlätta nedbrytningen av kroppen, eftersom syre då lättare når vävnaderna. Liksom på många kyrkogårdar än i dag, begravdes kroppen i öst-västlig riktning, med huvudet i väster. Detta för att man tänker sig, att Kristus vid sin återkomst skall komma från öster, och att de döda då, stående i sina gravar, skall kunna resa sig och skåda honom.

* * *

Helgon, bönder och krigare kan med fördel läsas av envar. Språket är mycket lättillgängligt, och borde kunna förstås av de flesta med intresse: boken kunde nog komma till god nytta både i undervisning i högstadium och gymnasium, liksom en historieintresserad allmänhet rimligen finner mycket matnyttigt att ta till sig i berättelserna. Ibland gränsar framställningarna till skönlitteratur, när skeenden åskådliggörs — exempelvis genom att vädret säges nog ha kunnat vara si eller så —, men dessa skönlitterära inslag är varsamma, och åtminstone en van läsare kan nog ta det för vad det är: ett levandegörande av vår historia, en historia där vi emellanåt har källor blott som milstolpar, och icke som regelbunden snittsling genom det förgångnas dunkel.
— — —
Helgon, bönder och krigare: Berättelser ur den svenska medeltidens historia, Christer Öhman, Rabén Prisma 1994. ISBN: 91-518-2667-4. 245 sidor.

Bokslut 2011

2012-01-01T17:48:00.003+01:00

Antal inlägg: 247 (2010: 318).
Genomsnittligt antal inlägg per månad: 20,6 (26,5).
Årets två särskilt rekommenderade böcker: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij.
Antal besök: 16 831 (12 771).
Planer inför 2012: Fortsatt recenserande av böcker. Planen 2011 var — bland annat — att läsa mer klassisk litteratur. Det tänker jag fortsätta att göra.

Dikt: "Nyår" | Dan Andersson

2012-01-01T01:30:00.002+01:00

Nyår

Det gamla året talar hårt med bröstet tungt av ve:
'Det är mörkt för mina ögon och för blod kan jag ej se.
Och du som kommer efter i en dimmig ström av kval,
får väl räkna mina dödens brott och mina synders tal.'
'Farväl och tack, du mörkrets vakt, som ond vid rodret stod,
det var ej gott hålla skutan flott i en storm av eld och blod.'
'Jag lotsat kring med brutna bord i salta tårars hav,
och en bränning förut sjunger högt om en hela världens grav.'
'Farväl, du år som grånat går till sängs med hår av snö!'
'Blodmättad går jag tungt till sömn i kväll vid glömskans ö,
och hälsar dig med frid och hopp, du nya, unga år,
fast du som jag har stänk av blod kring ljusa gossehår.
All jordens dröm, allt kärlek gjort jag skövlat och förbränt,
grymt har jag millioner liv till dödens portar sänt.
Allt vett stod fåfängt mig emot och kärleken stod tyst,
när skräckomhöljda land och hav min mörka ande kysst.
Häran, kom upp, du nya år, fast svagt du varslar dag!
Om ont du blir, om fyllt av nöd, bliv bättre dock än jag!
Väl skall trots allt en morgon gry på natt av storm och mord,
ifall du fått en smula blott av kärlek med ombord.'

— Dan Andersson

Text från Projekt Runeberg.

Bokrecension: Du sköna nya värld | Aldous Huxley

2011-12-30T00:08:00.004+01:00

Dystopin Du sköna nya värld (eng. Brave New World) är skriven av Aldous Huxley (1894–1963), och utgavs första gången 1932.

* * *

Vi befinner oss i år 2540, eller enligt det nya sättet att räkna, i Fords år 632. Platsen är London. Och verkligheten har förändrats mycket, från hur den en gång var. Numera föds inga barn av mödrar; alla barn skapas i flaskor och klonas fram i tusental, och fostras av världsstaten, bland annat genom hypnos under sömnen.

Somliga människor skapas till Alfa-människor, och får intelligens och andra egenskaper för att ta de mest högställda positionerna i samhället. Och sedan finns en fallande skala till Epsilonsemimoroner, vars tilltänkta arbetsuppgifter inte är av avancerad art och framförallt inte intellektuellt krävande.

Men nästan alla är nöjda. Det finns inte längre några krig. Gemenskapen mellan människorna är nästan total. Det må vara högst skamligt att tala om mödraskap, men lika obegripligt är det för människorna i Du sköna nya värld att tala om monogami: vill man ha någon, så tar man någon. Sexualitet är en fritidssysselsättning som man ägnar sig utan några som helst hämningar, och håller man fast vid en och uteslutande en och samma partner under någon månad, så anses man suspekt. Alla tillhör alla, lyder mottot.

Och för att inte bli uttråkade eller lida av ångest, får alla sin beskärda del av en drog som kallas "soma". Det pacificerar människan, ger henne sköna hallucinationer och allmänt välbehag. Resten av fritiden ägnas gärna åt — förutom sex — till exempel sportutövning.

* * *

Bernhard Marx är en Alfa-människa med en hög position på "Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran". Men Bernhard är inte som alla andra. Han har behov av att vara för sig själv, och föredrar inte alltid gemenskapen. Han trånar efter en och samma kvinna. Därmed anses han vara något av en kuf, och skvallret går, att något inte gick riktigt rätt när han var i sin flaska som foster.

Men Bernhard får dock med sig sin kärleks föremål, Lenina, till ett vildmarksreservat i USA, där indianer ("vildar") får leva enligt forna sedvänjor. Där råkar de på en mor med hennes yngling till biologiska son som en gång kommit från civilisationen, men fastnat i reservatet. Det är sedan i mycket genom denne son, "Mr. Vilde", eller John, som berättelsen fortsätter.

För väl i London finner John, Vilden, att inte mycket är som han tänkt sig i det civiliserade samhället. Han längtade bort från stamsamhället han kom ifrån, men trivs inte i den uniforma verklighet som finns där utanför. I den kliniska civilisationen finns till exempel inte längre plats för hans älskade Shakespeare; böckerna hålls undan, och de efterfrågas inte heller. Dissidenter skickas till avlägsna öar för forskningsarbete i avskildhet.

Så uppstår den märkliga situationen, att den sköna, nya världen kontrasteras med Shakespearska ideal, och vilden John kräver rätt till enskildhet, till kärlek till en enda människa. Och han kräver rätten till sitt eget lidande, hellre än den njutningslystnad som regerar i världsstaten.

* * *

Du sköna nya värld kan kanske anses annorlunda som dystopi, genom att samhället den målar upp inte är genomont: lidandet har minimerats, krigen och instabiliteten har utrotats och åldrandet är borta: man är frisk och fräsch nästan ända fram till sin plötsliga död.

Men kostnaden för det, blev att individen dog. Nu existerar bara det skiktade, men kollektiva samhället, där människorna gör vad de gör med bravur, för de har fostrats och formats till det sen före sin födsel. Och för att hålla tankar på död och Gud och lidande och annat borta, förses de med sin drog och sina sporter och diverse platta kulturevenemang.

Den melankoliska, reflekterande människan är nästan borta. Och de gånger hon ändå uppstår och skymtar, så är det bland Alfamänniskorna, de med högst intelligens. De avrättas inte eller så, men skärs bort från kollektivet, och får ägna sig åt sitt kätteri på sina avlägsna öar.

Kvinnosynen i Du sköna nya värld kan kanske diskuteras. Ingen kvinna framstår som särskilt sympatisk. Lenina är platt och ytlig och vill mest ha sex med allt och alla. Vildens mamma Linda verkar egentligen vara av samma slag.

* * *

Kanske kan Huxleys bok i dag mest fungera som en varning mot det förytligade samhället. Som en varning mot att låta platta nöjen tränga bort utrymmet för reflexion, för tankeverksamhet, för litteraturens värld. Kanske vill boken varna oss för att bli ett själlöst kollektiv med alla medicinska fördelar och fred och välmående, men utan någonting under fasaden.

* * *

Jag har läst Du sköna nya värld i svensk översättning av Greta Tiselius, reviderad av Olof Starkenberg. Hur texten som sådan är i original kan jag därför inte uttala mig om; i den svenska version min upplaga är upplever jag dock texten som något otymplig.
— — —
Du sköna nya värld, Aldous Huxley, övers. Greta Tiselius, reviderad av Olof Starkenberg, Wahlström och Widstrand 1963. 210 sidor.

Citat: Carl Sagan om tidsresor genom litteraturen

2011-12-25T19:08:00.003+01:00

"One glance at a book and you hear the voice of another person, perhaps someone dead for 1,000 years. To read is to voyage through time."

— Carl Sagan (1934–1996)

Bokrecension: Alla monster måste dö! | Magnus Bärtås & Fredrik Ekman

2011-12-25T13:21:00.009+01:00

Alla monster måste dö! Gruppresa till Nordkorea — ett reportage är skriven av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman.

* * *

Nordkorea står som antitesen till mina egna ideal. Jag vill se fria individer, med fri rörlighet över alla gränser, en minimerad byråkrati och att beslut fattas så nära dem som berörs av besluten som möjligt. Nordkorea är kanske världens mest isolerade och totala diktatur, en kommunistisk, rasorienterad, ultranationalistisk stat, där folket är uppdelat i olika kaster. Den nyligen avlidne Kim Jong-Il, den käre ledaren, skulle utan problem platsa som skurk i vilken James Bond-film som helst.

Men just för att Nordkorea är ett så fantastiskt absurt land, är det också mycket fascinerande. Jag recenserade den utmärkta Nothing to Envy av Barbara Emick 2010. Genom den boken fick jag kanske för första gången upp ögonen lite för hur fantastiskt absurt landet är. Och nu har jag alltså läst Bärtås och Ekmans Alla monster måste dö.

* * *

Bärtås och Ekman är båda verksamma inom den konstnärliga sfären. Bartås är professor på Konstfack, och Ekman är musikdramatiker. Och kanske på grund av deras kulturintresse, har de valt att lägga upp berättelsen liksom på två plan: dels handlar Alla monster måste dö om den gruppresa på åtta dagar som de 2008 är med på. Men det handlar också om skådespelerskan Madame Choi och regissören Shin Sang-ok, två sydkoreaner som tidvis är gifta med varandra. Dessa två kidnappas helt enkelt 1978 av Nordkorea, för att få fart på landets filmindustri.

Bärtås och Ekman har träffat Madame Choi i Sydkorea innan sin resa i grannlandet. Hon är åldrad nu, och det är en tid sedan hon och dåvarande maken, numera avsomnad, flydde.

Så dessa två berättelser löper parallellt med varandra genom texten: dels de två svenskarnas egna erfarenheter av landet allteftersom de föses omkring i flock till de obligatoriska sevärdheterna, kombinerat med informativa fördjupningar om landets historia, och Madame Choi och Shin Sang-oks öden före, under och efter sin tid som nordkoreanska lyxfångar.

* * *

Nordkorea är som en egen värld i världen. Man håller sig till exempel med en egen tideräkning, som utgår från Kim Il Sungs födelse år 1912. Och in i denna världen kommer nu ett tjugotal turister. Att resa på egen hand till Nordkorea kommer inte på fråga. Turisterna kommer att hållas under noga uppsikt, de bor på ett avskärmat hotell i huvudstaden Pyongyang, där bara utlänningar arbetar.

De kommer under sin resa inte att få möjlighet att tala med en enda vanlig medborgare i landet, och deras guider kommer att dela med sig av den officiella nordkoreanska historieskrivningen. Eftersom inga författare släpps in i landet, får Bartås och Ekman presentera sig som konstnärer, vilket tydligen är helt i sin ordning.

Man får känslan av att mycket i Nordkorea är illusioner och kulisser. Bartås och Ekman berättar till exempel, om hur man, när de besöker "Minnesmuseet över fäderneslandets segerrika befrielsekrig", släcker ljuset i de salar de precis gått igenom. Man behöver väl spara på elen. På natten, genom utsikten från hotellet, har de framför sig en stad med miljoner invånare, nästan helt nedsläckt.

En amerikansk statstjänsteman som besökte Nordkorea gjorde dessutom en signifikativ och intressant iakttagelse. Han satt och tittade ut genom sitt hotellfönster på personerna som kom upp ur tunnelbanestationen, och de som åkte ner. Efter en stund lägger han märke till att det är samma personer som kommer upp och åker ner, om och om igen. Allt är skådespel.

Avhoppare har dessutom berättat, skriver Bärtås och Ekman, att upp till tusen personer kan engageras som skådespelare i huvudstaden, för att spela fotgängare och bilister utmed den färdväg som utländska viktigare besökare skall ta sig fram på.

* * *

Folket i Nordkorea är isolerat och hjälplöst i händerna på makten. Det sägs att omkring 200 000 nordkoreaner sitter i fångläger. Det vill säga — koncentrationsläger. Om en person av någon anledning har misshagat ledningen sätts kanske inte bara den enskilda personen i läger, utan hela familjen: i Nordkorea är blodsmystik nämligen högst relevant. En person som man funnit anledning att sätta i läger, smittar ner sin blodslinje i tre led. Man bär sina fäders synder högst påtagligt, följaktligen.

Synderna som kan föra en människa till ett läger är av högst varierande slag: det kan räcka med att man blir påkommen med att ha en bild av ledaren på golvet...

"De flesta av fångarna får inte veta varför de internerats. Man läser inte upp några anklagelseakter och håller inga rättegångar. Många har hamnat där för att någon i deras släkt anses opålitlig. [---] För flyktförsök finns bara ett straff: offentlig avrättning. Då samlas alla fångar för att tvingas bevittna hängningarna."

Och somliga av oss trodde månne att nazisternas grymheter dog med just deras system.

* * *

Det verkar finnas en sorts offentlig sanning i landet. Bärtås och Ekman berättar om den svenske diplomaten Lars Bergqvist, som hade tillfälle att träffa den gamle ledaren Kim Il Sung på åttiotalet. Han lade då märke till att Kim hade en enorm svulst på halsen, varvid han frågade en nordkorean, om inte Kim skulle låta ta bort den. Nordkoreanen svarade helt enkelt, att Kim inte har någon svulst.

Vid ett tillfälle besöker deltagarna på gruppresan "Det revolutionära heliga berget Baekdu", på vars sluttning Kim Il Sung skall ha fötts. Att stugan i fråga där ledaren skall ha fötts, av författarna bedöms vara bygd på åttiotalet stör inte legenden...

Men en guide sveper med handen över bergstopparna på Baekdu och säger i megafon att de alltid är snötäckta. Det är emellertid uppenbart för alla på gruppresan, att ingen snö finns på bergstopparna, vilket de påpekar. Guiden upprepar då helt enkelt: "Bergstopparna på det heliga revolutionära berget är alltid snötäckta." Och så var det med det.

"Kultplatserna i Nordkorea tycks knappt dölja sina egenskaper av kulisser. Benämningarna och orden tycks viktigare än materialiseringarna."

Det verkar onekligen så.

* * *

Boken berättar livfullt om författarnas upplevelser på resan, och mixar på ett utmärkt sätt det historiska berättandet med de dagliga erfarenheterna tillsammans med gruppen.

Givetvis är det fullt av exempel i boken på den galenskap som florerar i Nordkorea, som väl i princip är helt omöjlig för en västerlänning att tänka sig in i. Nordkorea kan ge sken av att vara en nästan komisk karikatyrstat, men man ska inte låta sig luras. Landet har provsprängt kärnvapen två gånger. Anspänningen mellan Syd- och Nordkorea har ökat de senaste åren.

Och när nu Kim Jong-Il nyligen avlidit, och man ännu inte riktigt vet hur hans son, Kim Jong-Un kommer att fylla hans plats, är anledningen till vaksamhet gentemot världens striktaste diktatur stor. Ett sätt att vara vaksam på, är att informera sig om landet och hur det fungerar: Bärtås och Ekmans bok Alla monster måste dö är en utmärkt, svenskspråkig volym att då ta sig an.
— — —
Alla monster måste dö! Gruppresa till Nordkorea — ett reportage, Magnus Bärtås och Fredrik Ekman, Månpocket 2011. ISBN: 978-91-7232-247-9. 218 sidor.

Fynd: Vadstenadiariet

2011-12-23T05:59:00.012+01:00

Ibland gör man riktiga fynd. Oscar Wilde-volymen jag skrev om häromdagen var ett sådant. Ett annat är Vadstenadiariet som jag hittade hos Auctores Bok&Förlag via Bokbörsen.

Det ursprungliga Vadstenadiariet utgör en slags kalender och dagbok som i varierande grad täcker åren mellan 1323–1545. Bland anteckningarna finner man både världshändelser sedda ur Vadstena klosters perspektiv, och lokala händelser. Som källtext är därför diariet oskattbart. Vadstena kloster invigdes 1384, varför vi får anta att de knappa anteckningarna i diariet för ett sextiotal år tidigare hamnat på pränt i kompletterande syfte.

Utgåvan jag fick tag på är solemnt utförd, och utgiven 1996 av Claes Gejrot på "Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia", av vilken den är del 19. I boken finner man en informativ inledning, ett fylligt register, och framförallt själva diariet på latin med svensk parallellöversättning, vartill finns en gedigen notapparat med förklarande texter.

Framför läsarens ögon passerar så en mängd namn: sådana som tillhör dem av vilka vi i dag endast har kvar just namnet, likväl som namn som tillhör kända gestalter ur vår medeltid. Det berättas om pest och bränder, begravningar och annat.

Några exempel:

13 JANUARI 1416

"...på trettondagens oktav begravdes här välboren man Anders Ingvarsson, fogde på Stockholms slott. Ett år tidigare hade han valt sin grav här. För att få räknas bland klostrets välgörare, skickade han hit — medan han ännu levde och var vid god hälsa — 100 mark penningar i svenska mynt av hans landbors avrad; vi får tro att han skaffat sig dem på hederligt sätt."

Av fotnoten får vi så veta, att Ingvarsson var en dansk väpnare, som satt som hövitsman på Stockholms slott från år 1402. Enligt de egna reglerna fick endast gåvor som "införskaffats på ett riktigt och gott sätt" mottagas av klostret, varefter gåvogivaren kunde räknas till välgörarna.

Från 1411 får vi en notering om en viss Lucia:

25 OKTOBER 1411

"Vidare, samma dag begravdes en kvinna som hette Lucia. Hon var en god kvinna. I mer än 35 år hade hon varit i klostrets tjänst och haft hand om mjölkmaten."

En viss — något mer känd — gestalt dyker upp för första gången i diariet 1521:

21 AUGUSTI 1521

"...dagen efter sankt Bernhards fest kom den dådkraftige mannen Gustav Eriksson med stort följe till Vadstena stad för att hålla herredag, vilken varade i nästan en vecka. Och han belägrade tre slott i riket, Västerås, Stegeborg och Stegeholm, som han inom kort erhöll. Därefter belägrade han Stockholms slott och stad."

Fotnoten berättar bland annat, att Gustav Eriksson Vasa under mötet i Vadstena valdes till riksföreståndare.

Mot slutet av diariet märker vi av hur Gustavs reformationsarbete sätter sina tydliga spår i verksamheten i klostret. Den sista anteckningen, odaterad från 1545, lyder:

"Därefter, 1545, rev stadsborna hela klostermuren för oss på sydsidan, som synes."

Klostret kom dock att finnas kvar i någon mån fram till år 1595, då det stängdes, och förblev stängt fram till år 1935.

* * *

Läs mer:
Vadstenadiariet: Latinsk text med översättning och kommentar, utgiven av Claes Gejrot, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar del 19. 1996. ISBN: 91-85104-22-1. 548 sidor.

Bokrecension: Spöket på Canterville och Andra Berättelser | Oscar Wilde

2011-12-21T22:45:00.006+01:00

Oscar Wilde
Foto: 1889. Detalj

Novellsamlingen Spöket på Canterville och Andra Berättelser är skriven av Oscar Wilde (1854–1900). Spöket på Canterville var den första novell av Oscar Wilde som publicerades, och året var då 1887.

* * *

Jag hittade en utsökt liten volym på Röda korset: i halvfranska band hade någon låtit binda in en ordentlig samling med texter av Oscar Wilde. Jag funderade först på att först recensera när jag läst hela samlingen, men beslutade mig ändå, för att göra det något mer behändigt, att recensera allteftersom. Således recenserar jag här den första samlingen — den jag nämner ovan. Boken jag fann uppger som tryckår för denna samling 1929.

* * *

I samlingen ingår Spöket på Canterville, Lord Arthur Savilles brott, Sfinxen utan hemlighet, Millionären som modell och Porträtt av mr W. H. Låt oss ta dem en och en, helt kort.

* * *

Spöket på Canterville är en hänsynslös drift med modernitetens konflikt med romantiken. Det förhåller sig nämligen så, att på slottet Canterville håller ett spöke från 1500-talet till. En amerikansk familj köper huset, och med huset kommer spöket. Amerikanerna blir givetvis varnade för det hiskeliga spöket, men sånt bryr sig inte de moderna och synnerligen pragmatiska amerikanerna om.

Till exempel finns på en plats i huset en blodfläck som inte går att ta bort. Sades det. Till dess att nye ägaren, minister Otis, beslutar sig för att använda "Pinkertons Champion Stain Remover and Paragon Detergent" på missfärgningen. Fläcken försvinner, och spöket får ett omak att skaffa fram en ny fläck varje natt, emedan blod är svårt att få tag på. Följaktligen använder han färg: först rött, och sedan helt enkelt vad han kommer över.

Spöket framstår som alltmer löjligt i sina försök att skrämma de blaserade amerikanerna. Endast dottern i familjen känner medlidande med spöket, som blivit kvar eftersom han en gång mördat sin hustru. Dottern och spöket får kontakt, och hela berättelsen lämnar mot slutet den komik den börjat i, och antar renodlat romantiska former.

* * *

Lord Arthur Savilles brott handlar om determinism och berör därmed frågan om fri vilja. Lord Arthur blir spådd i handen att han kommer att döda en släkting. Eftersom Lord Arthur står i begrepp att gifta sig, vill han inte riskera att förstöra ett framtida äktenskap genom sitt framtida mord, utan beslutar sig att försöka få det överstökat snarast möjligt. Lord Arthur snärjs helt av handläsarens ord, och gör vad han kan för att uppfylla sitt förutsagda öde.

* * *

I den korta novellen Sfinxen utan hemlighet får vi möta Lady Alroy som blir kurtiserad av Lord Murchison. Men Murchison har den bestående känslan av att det finns en hemlighet i Lady Alroys liv; liksom ett skimmer står omkring hennes person, och hennes hemlighetsfullhet är uppenbar. Lord Murchison gör således vad han kan, för att komma sin tilltänkta inpå livet. Han vill veta: finns där en hemlighet, och vad är den månne då?

* * *

Millionären som modell är också den en kort novell, vari Hughie Erskine gör en välgärning mot en trashank som avporträtteras av hans konstnärsvän. Men givetvis visar sig trashanken vara allt annat än fattig, varvid Erskine blir rikeligen belönad.

* * *

Märkligast i samlingen är dock Porträtt av mr W. H., vari berättarjaget kommer i kontakt med en teori, om att den vittomsjungne ynglingen i en del av Shakespeares sonetter kan identifieras som en viss Willie Hughes. Berättarjaget är först betagen i teorin, avfärdar den senare, men finner att den får sin försvarare i en vän.

Berättelsen som sådan är väl mer än lovligt nötande, åtminstone för nån som inte är särskilt insatt i Shakespeareforskningsfältet. Men! Och det är ett stort men! — På grund av det kontroversiella ämnet, Shakespeares homoerotiska sonetter, måste berättelsen naturligtvis ha varit kontroversiell i sin samtid. Även om idén om att ynglingen skulle varit denne undflyende Willie Hughes ingalunda var ny. Betänker man Oscar Wildes egen sexualitet och de kretsar av homosexuella som han umgicks i, måste det väl åtminstone för honom varit förlösande att så öppet skriva om något så känsligt.

* * *

Oscar Wildes berättelser utspelar sig i övreståndsmiljöer. Det är Lorder och Ladies överallt. Emellanåt framställs de nästan som karikatyrer; men ytan menar jag är förrädisk. De fyller en funktion i sin stilisering, där de får gå omkring och fälla fantastiskt skarpa repliker, sådana som Wilde ju kom att bli känd för.

Så får den amerikanske ministern blir en symbol för modernismen i Spöket på Canterville. En hertiginna i Lord Arthur Savilles brott får träda fram som symbol för en förytligad överklass, utan andra intressen än att underhållas. Miljonären i Millionären som modell får visa att det lönar sig att vara god mot de svaga: trashanken var stormrik, och kom att bli sin välgörares välgörare.

Att det sen är oemotståndligt charmigt att herrarna springer på sina viktorianska klubbar, det är en sak för sig, och speglar den tid vari berättelserna skrevs, och ett fenomen som väl avtagit.

* * *

Den största behållningen efter läsningen är dock Oscar Wildes fjäderlätta och utsökta stil. Även i Porträtt av mr W. H. behålls den lätta, nästan svävande stilen, som dock aldrig missar sitt mål. Det känns aldrig tungt att läsa Oscar Wildes texter i denna samling. Och trots att översättningen nu har många år på nacken — och är en översättning — lyser Oscar Wildes ordkonst kraftfullt igenom. Citat ur hans skrifter har blivit bevingade och fyller böcker. Denna formulering, ur Lord Arthur Savilles brott, kan jag dock inte minnas sen tidigare:

"Nej, jag är icke alls cynisk, jag har endast skaffat mig en viss erfarenhet, vilket dock kan vara samma sak."

Jag räknar med att plocka upp min Oscar Wilde-volym — köpt för femton kronor på Röda korset — och fortsätta njuta av detta språkgenis konst.
— — —
Spöket på Canterville och Andra Berättelser, Oscar Wilde, övers. Einar Nylén, Världslitteraturens förlag 1929. 192 sidor.

Den litterära skolan: En förhoppning

2011-12-18T17:45:00.004+01:00

Malin Siwe skriver i Expressen en text — Trivselterrorn — som får det att vända sig i magen på mig. Den handlar nämligen om skolans brist på boklighet. — Siwe berättar om hur Amanda Fondell, Idol-vinnare och gymnasieelev, på en fråga från DN om vilken bok hon senast läst, helt enkelt svarar att hon inte läser böcker. Siwe skriver också att Eric Saade sagt att han tänkt köpa och läsa Zlatans självbiografi — vilket då skulle bli den första bok han köpt och läst i sitt liv. Vidare skall en viss Måns Zelmerlöf aldrig ha läst en dikt, hur nu det är möjligt.

Fyfan.

* * *

Detta vittnar om två ting.

För det första om några personliga misslyckanden, i det att tre personer, någorlunda kända i musikvärlden åtminstone för tillfället, genom egen förskyllan gått miste om den litterära världen, med dess referenser och berättelser, gestalter och stilar. Men även litteraturens förmåga att forma och utveckla det egna språket.

Hur en musiker med någon vilja att skriva egna texter med genuin livskraft, dynamik och djup helt enkelt kan prioritera bort den litterära erfarenheten övergår mitt förstånd. Jämför ett sådant förhållningssätt med en musikens poetiska gudfader, Morrissey, vars extremt litterära texter skapar ett band mellan honom och hans hängivna lyssnare, som torde vara starkare än de flesta band mellan utövare och publik... —

Men främst vittnar det, som Siwe är inne på, om den svenska skolans misslyckande.

Kan det verkligen vara så, som Siwe antyder, att den svenska skolan slängt litteraturen överbord, för att istället skapa en så trivsam skola som möjligt, en skola med låga trösklar? En skola där man skyggar för att sätta god litteratur i händerna på eleverna, månne med hänsyn till dem som av olika skäl inte kan tillgodogöra sig den?

Själv är jag av den uppfattningen, att skolan behöver mycket mer litteratur, och att en av skolans främsta uppgifter, måste vara att lära och stimulera eleverna till att handskas mer med texter: både att tillgodogöra sig dem, och att utforma dem. Och vad bättre sätt kan finnas att nå detta, än att försänka eleverna i vår mest slitstarka litteratur, att diskutera litteratur, och förhoppningsvis hos eleverna skapa incitament att även ägna fritid åt läsning.

* * *

Jag minns min mellanstadietid. Då läste jag mycket Olov Svedelid, nämligen hans historiska ungdomsromaner. Kanske lades där grunden till mitt idag monumentala intresse för det skrivna ordet. På en vägg långt bak i klassrummet, hade vår lärare satt upp ett stort ark med ett diagram, där man fortlöpande fick skriva in hur många sidor man läst: målet var ettusen lästa sidor. Vid sidan av litteraturens egen förmåga att skapa intresse, gav det diagrammet givetvis ytterligare incitament för läsande: det blev en lek, en tävling.

Genom litteraturen har jag funnit ett medel för själen att uttrycka sig: en dikt av Ekelöf kan sätta medvetandet i darrning, och betyda mycket som en textlig medvandrare, som en tolkning av en känsla, som en illustration av vem jag verkligen är. Under min gymnasietid hade vi en gång att ägna oss åt dikttolkning. Läraren utsåg särskilt åt mig att ta mig an just Ekelöfs "Jag tror på den ensamma människan", som då slog an ett helt ackord i mig. Dels kände jag mig sedd, dels fick jaget i djupet genom dikten ord på sig.

Så skulle jag vilja att skolan fungerade: sätt dikter i händerna på eleverna; inte nödvändigtvis trehundra år gamla kylslagna och gammaldags dito, utan lyrik som kan fungera här och nu, som säger nåt till dem om deras liv, för att travestera Morrissey. Använd litteraturen som utgångspunkt för diskussioner i olika ämnen: filosofi, svenska, historia, språk, religion... Bered mark i elevernas medvetanden, så att de blir mottagliga för litteraturen: sky den icke, vänj dem vid den.

Ingen elev skall behöva ha gått igenom skolan, utan att ha läst en mängd böcker som faktiskt säger något till dem om deras liv. Ingen elev skall behöva ha gått igenom skolan, utan att ha fått alla förutsättningar för att bli litterärt intresserade individer.

RIP Christopher Hitchens

2011-12-16T17:28:00.010+01:00

Tidigt i morse fick jag veta att journalisten, författaren, tänkaren, religionskritikern Christopher Hitchens avlidit. Överraskningen blev inte stor — han hade ju länge varit sjuk. Men trots det, så är känslan av förlust påtaglig, trots att jag aldrig kände karln. Med Hitchens död har en osedvanligt vass penna lagts ned för alltid.

Som en ödmjuk hyllning av Hitch återger jag nedan fem goda citat av honom:

* * *

"Human decency is not derived from religion. It precedes it."

* * *

"What can be asserted without evidence can also be dismissed without evidence."

* * *

"Literature, not scripture, sustains the mind and — since there is no other metaphor — also the soul."

* * *

"The essence of the independent mind lies not in what it thinks, but in how it thinks."

* * *

"Everything about Christianity is contained in the pathetic image of 'the flock."

* * *

I juli 2010 skrev jag en recension av Hitchens God is not Great. Den hittar du här.

Bokrecension: Svensk historia | Alf Henrikson

2011-12-14T01:11:00.008+01:00

Drakskepp ur Noveau Larousse Ilustré.

Svensk historia är skriven av Alf Henrikson (1905–1995) och försedd med teckningar av Björn Berg.

Mastodontverket Svensk historia, ursprungligen utkommen i två volymer, men i min pocketversion sammanförd till en tegelstenstjock pocket, fick Henrikson i uppdrag att skriva av Bonniers, berättar man på Alf Henriksons Sällskap. Arbetet påbörjades 1952 och gavs ut år 1963, efter ett avbrott för att skriva likaledes mastodontiska Antikens historier. 1964 och 1966 gavs bokverket ut i nya versioner.

* * *

Svensk historia är i mycket ett verk om svenska konungars och aristokraters liv och leverne; visst saknar jag gemene mans levnadsöden. Genom ett sådant framställningssätt, som Henrikson väljer, så ställer han sig i en äldre historieskrivnings tradition. Det gör emellertid inte texten mindre läsvärd.

Med avstamp i antiken över det förvirrande myller av personligheter som träder fram i brottet mellan sagorna och vår äldsta historia och vidare över medeltiden, stormaktstiden, frihetstiden, den moderna tiden och med stopp i den tid vari boken skrevs förs läsaren genom de svenska äventyren. De traditionella berättelserna finns i stor utsträckning med; och Henrikson kommenterar gärna huruvida det fortfarande finns nån som tror på det som berättas, eller om det vanligtvis hänförs till legendens sfär. Den som söker klassisk allmänbildning om svensk historia har således mycket att hämta i Svensk historia.

Henrikson berättar själv i ett efterord, att syftet med texten varit att åstadkomma en journalistisk överblick över fackmännens omvärdering av vår historia: omvärderingen ser jag inte mycket av, men det beror nog främst på att fackmännens omvärderingar nu, nära femtio år efter bokens publicering, är allmängods i skolorna.

Själv har jag den här gången i stort sett valt att läsa utan penna i hand, och bara njuta av berättelsen. Som vanligt är Henriksons berättarteknik enastående, och man får intrycket, att karln nog kunde ha skrivit om vad som helst, och ändå få ämnet fyllt med känsla och dynamik.

* * *

Förutom av själva brödtexten, ingår i boken även en kronologisk framställning av det svenska modets utveckling: från mantlar och rustningar, hättor och kjortlar till cylinderhatt, badkläder och pressveck. Parallellt med denna uppställning följer också en tidsaxel med de nordiska regenternas namn och viktigare historiska händelser. Dessutom finns i boken ett vidlyftigt register med kommentarer, som väl nästan kunde fylla en bok i sig. Registret erbjuder fördjupningar inom allehanda i boken berörda ämnen, men jag skall erkänna att jag i stor utsträckning läser registret selektivt och kursivt.

Till den som önskar en mycket underhållande och fortfarande fräsch kungacentrerad berättelse om den svenska historien rekommenderas Svensk historia varmt. Särskilt nyttig kunde den nog vara för gymnasieeleven som fått smak för historia, eller kanske för nysvensken som vill orientera sig i den svensk historia, men även för var och en som vill ha en systematisk och någorlunda överblickbar sammanställning av vad som en gång skett — eller sagts ha skett — främst nationens ledargestalter.
— — —
Svensk historia, Alf Henrikson, Bonniers 1990. ISBN: 91-0-047053-8. 1027 sidor.

Bokrecension: Karl XII | Bengt Liljegren

2011-12-11T22:41:00.006+01:00

Karl XII i Altranstädt 1706-1707.
Teckning av Johan David Swartz. Detalj.

Karl XII: En biografi är skriven av historikern Bengt Liljegren (f. 1961).

Under högstadietiden ägnade jag mycket tid åt Karl XII, och höll på med ett projekt som sträckte sig över två eller tre år, där resultatet blev en uppsats om den gamle krigarkungen. Nå, inte alla lektionstimmar ägnades väl flitigt åt ämnet, men nog var jag fascinerad av av studieobjektet.

Därför är det intressant att åter stifta bekantskap med Karl XII i en modern biografi, och få fakta utbenat för sig, gamla missförstånd raderade, och de större perspektiven något förklarade.

* * *

Bengt Liljegren beskriver konungens liv från födsel till död. Och den Karl som dras fram ur historien är förvisso svår att syna i sömmarna. Hans äventyr är ju väldokumenterade, och den yttre kronologin står fast, men själva personen Karl XII undandrar sig effektivt från att beskrivas i alltför stor detalj. Och det är inte märkligt.

Karl XII var en mycket privat person. Hans inre har vi knappt tillgång till: endast genom fragment anas individen under den ärrade ytan. Men Liljegren kommer en bra bit på vägen ändå, trots det bistra källäget. Liljegrens Karl XII framstår som en något egensinnig gestalt. Han var mycket religiös och trodde väl fullt och fast på den gängse uppfattningen, att riket hade han fått av Gud, och endast inför Gud var han ansvarig. Han tog inte gärna råd från andra, utan handlade enligt sin egen uppfattning. Karl såg rimligen Sverige och alla som fanns i landet som sin personliga egendom. Karl var, på så vis, enväldig diktator över det då så vidsträckta och militärt mycket starka Sverige.

Karl XII var först och främst soldat. Visst var han fältherre och överbefälhavare, men vi behöver bara se på de porträtt som finns kvar: alltid klädde han sig i den enkla blå uniformen, utan gradbeteckningar, och utan tidens närmast obligatoriska peruk på huvudet. Han tillät inte konstnärerna att försköna honom: det stigande hårfästet fanns där, och koppärren från ungdomen kan anas, den framträdande underläppen har inte förminskats. Så blir kung Karl mycket levande och realistiskt framställd i avporträtteringarna.

Hela sitt vuxna liv tillbringade han borta från sin huvudstad, och en stor del av tiden till och med borta från sitt eget land. När Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland anföll Sverige strax efter att han tillträtt tronen, såg han väl det som en personlig förolämpning: det var inte nog att mota tillbaka fienden: de skulle för all framtid betvingas och sättas ur spel. Och hade Karl XII fått något i huvudet, så blev all strävan ställd därefter, som Liljegren visar. Även om det innebär krigsföretag med liten utsikt att lyckas, även om det innebär att lämna sitt eget land år efter år, för att förfölja gäckande fiender.

Karl XII var — vad det verkar — mycket populär bland sina soldater, trots att 200 000 av dem och deras officerare föll i det stora nordiska kriget. Han var, enligt Liljegren, den siste europeiska regenten som personligen ledde sina styrkor vid fältslag, och dessutom den siste av dem som föll i fält.

Så Karl levde ett farligt liv, och var nära döden flera gånger. Sex gånger blev han träffad av projektiler, berättar Liljegren: efter den totala framgången vid slaget vid Narva 1700 föll en kula ur halsduken på honom när han skulle gå till sängs. Strax före slaget vid Poltava 1709 blev han skjuten i foten, vilket fick den ödesdigra konsekvensen att han blev liggande på bår under ett av svensk historias främsta militära nederlag. Under Kalabaliken i Bender brände en kula hans ögonbryn och 1715 blev han träffad i bröstet varvid han svimmade av kraften. 1718 rev en kula upp ett sår på kinden. Och så, 30 november 1718, genomborrades hans huvud av en kula, vilket blev konungens död.

* * *

Ovanligt nog framför Liljegren teorin om att kungen blev mördad såsom högst sannolik, mer sannolik än att det var en lyckoträff från de avlägsna norska befästningarna vid Fredrikshald. Liljegren menar, att Fredrik av Hessen, gift med konungens lillasyster, hade mycket att vinna på att Karl XII försvann från spelplanen.

Som det nu såg ut, stod hertig Karl Fredrik, kungens avlidna äldsta systers son, nära tronen, om det nu skulle gå illa för Karl XII. Men efter att Karl XII dött, handlade Fredrik av Hessen mycket snabbt, utverkade att tronen tillföll kungens lillasyster, som Fredrik alltså var gift med. En kort tid därefter abdikerade hon, och Fredrik blev regent: kung Fredrik I.

Lönnmördaren, berättar Liljegren, kunde gärna ha varit fransmannen André Sicre, förbunden med Fredrik och närvarande i skyttegravarna kvällen då konungen dog. Efter att konungen konstaterats död och lagts på bår, lade Sicre sin peruk och hatt på konungen, för att det inte skulle komma ut vem som var död. Därefter for han iväg och meddelade Fredrik, och därefter skickades han till Stockholm för att meddela Karl XII:s lillasyster — Ulrika Eleonora.

Sicre blev med tiden psykiskt sjuk. Allmänt gick det rykten om att det var han som låg bakom Karl XII:s död, och vid ett tillfälle öppnade han till och med fönstret till sin bostad i Stockholm, och ropade ut att det var han som dödat Karl XII. Han tillfrisknade med tiden, flyttade till Frankrike och dog där, försörjd av kung Fredrik I.

* * *

För egen del är jag knappast tillräckligt insatt för att säga något om kung Karls död. Men Liljegrens teori — som förvisso inte är ny — är intagande. Man får komma ihåg att kriget pågått i omkring 20 år, att landet hade skriande brist på män, i synnerhet som Karl XII efter alla umbäranden lyckats ställa upp en ny, stark armé inför det andra fälttåget mot Norge, varunder han alltså stupade. Karl XII må ha haft sina soldaters beundran, men det är inte svårt att tänka sig, att många inom aristokratin nog varit måttligt roade av kriget som aldrig tycktes vilja ta slut.

Vad gäller Karl XII:s personlighet, får jag intrycket att han var en mycket vänlig man, privat. Han skänkte gärna gåvor anonymt, var i regel inte långsint, och skämtade gärna. Han verkar han ansetts vara en mild man. Privat. För officiellt var han en sträng, protestantisk furste, som tyckte sig ha Gud på sin sida vid bestraffande av sina fiender, även om detta kunde innebära en massaker. Om sin egen säkerhet brydde han sig inte särdeles mycket: hans livsinställning var fatalistisk — den kula Gud avsett för honom, skall också träffa honom den dagen Gud bestämt.

Karl XII var en skärpt taktiker, en mycket framgångsrik organisatör av fältslag, med fantastiska segrar bakom sig, nästan ända fram till dess att det ryska fälttåget inleddes, och avslutades med katastrofen i Poltava, när största delen av svenska armén antingen stupade eller fördes bort i fångenskap, och Karl själv med knapp nöd fick asyl hos Turkiet, fiende till Ryssland. Men man kan samtidigt inte annat än beklaga, att känslan av gudomlig rätt och personlig stolthet var så stark, att han inte hellre förhandlade om fred när sådant var möjligt, än att till varje pris kämpa för att återvinna förlorade provinser och straffa sina fiender.

Karl XII är något av ett mysterium, och eftersom han är det, lär väl fascinationen inför honom bestå, som också Liljegren är beskriver.

* * *

Karl XII: En biografi är rappt skriven. Man förs i hisnande fart genom konungens liv i kronologisk ordning, med inskjutna, intressanta partier av konungens mer privata sidor, till exempel hans omvittnade avståndstagande från tanken på att gifta sig. Vad detta nu kan bero på lär vi väl aldrig få klarhet i. Tanken att Karl XII skulle varit homosexuell eller asexuell ligger väl knappast långt borta, även om han ibland talade om att han kunde tänka sig att gifta sig längre fram.

Språket i biografin är utmärkt och flyter lätt. Detaljrikedomen blir aldrig så överväldigande att själva berättelsen lider av det. En hel del fördjupningar av texten erbjuds dock i ett ordentligt fotnotsystem. Dessutom finns i boken en kortfattad kronologisk sammanfattning av Karl XII:s tid, en rejäl litteraturlista och ett register.

Själva inledningen till boken förtjänar att belysas särskilt, ty den är särdeles utmärkt: Vi förs som ögonvittnen rakt in i en nästan skönlitterär beskrivning av Karls kröning. Därefter är det inte lätt att slita sig från texten. Skildringen av kröningen får en pendang i bokens senare del, där Karl XII:s död beskrivs mycket levande.
— — —
Karl XII: En biografi, Bengt Liljegren, Historiska Media 2010. ISBN: 978-91-89442-65-8. 442 sidor.

Citat: Hemingway om första utkastet

2011-12-11T01:17:00.001+01:00

"The first draft of anything is shit."
— Ernest Hemingway

Väl drastiskt, kanske. Men god poäng.

Bygdeböckerna och Åsa Långas grav

2011-12-02T23:52:00.012+01:00

En kulturhistorisk skatt som är väl värd att ta vara på är våra bygdeböcker. De flesta samhällen, byar och socknar har väl nån form av publikation utgiven, där man beskriver lite av områdets historia och utveckling genom tiderna.

Själv är jag mest intresserad av vad man i dem kan få reda på om gamla sägner och fornminnen. Sägnerna har väl av tradition mest bevarats muntligt genom släktleden, så deras nedtecknande är en stor tillgång för en historiskt intresserad eftervärld. Inte minst där avfolkning hotar glesbygden, men också rent allmänt, med tanke på folks benägenhet att flytta runt mer än tidigare. Möjligen är det muntliga berättandet av hembygdens traditioner utdöende. Så utmärkt då, när sägnerna tecknats ner! Och icke sällan är de det just i bygdeböcker vi kan hitta dem återgivna.

* * *

Själv har jag vissa rötter i Limmared, en bruksort omkring tre mil söder om Borås. Och genom en kamrats försorg kom jag att få Limmared: Bygden – Bruket — Samhället 1740–1990* till låns. Däri kan jag läsa några stycken om ett av de fornminnen med traditionsbildning som jag hastigt besökte tidigare i höstas, nämligen "Åsa-Långas grav", som finns nära vägen, i skogen mellan Limmareds samhälle och Södra Åsarps medeltidskyrka.

— Nå, åtminstone tror jag mig ha hamnat på rätt plats, med hjälp av den fantastiska appen Kringla, från Riksantikvarieämbetet. Det som kan tala emot, är att det skall finnas en andra rest sten precis i närheten, som jag icke fann. Men den kan ju för all del vara omkullfallen eller övertorvad eller både–och.

I regel har jag med mig en rejäl kamera när jag är ute och spanar efter fornminnen. Men den här gången stannade jag mer av en nyck, och hade bara mobilen att fotografera med. Men så här såg det ut:

Åsa Långas grav
(Koordinater: N 57° 33' 2,37", E 13° 22' 11,81")

* * *

I Limmaredsboken finns en del berättat om platsen. Jag får reda på att Tranemoprästen Kollinius antecknat något om den på 1700-talet, nämligen att den finns i närheten av Åsarps kyrka, och att den finns på "en slät backe som kallas Åsa Långa".

En Ernst Claesson i Uddebo (någon mil därifrån), har på 1800-talet antecknat sägnen om Åsa Långa, och Claesson citeras i boken. Det berättas då, att det i hednatid fanns jättar i trakten. I Åsarp bodde en jättinna som hette Åsa, som hade ihop det med en jätte som hette Måns. De tu blev emellertid osams, och byggde sig varsin borg; borgarna blev sedermera — märkligt nog — Åsarps kyrka respektive Månstads kyrka.

Men med kristnandet drevs jättarna bort, eftersom de inte tålde av klockklangen från kyrkor. Åsa var dock hemskt fäst vid sin borg, som nu blivit en kyrka, och höll sig väl med de kristna. De ville dock inte lämna ifrån sig sin kyrka, men man träffade en överenskommelse om att hon åtminstone skulle få begravas i närheten, på villkor att hon skulle sikta Södra Åsarps kyrkogård, och kasta bort de stenar hon hittade. Överenskommelsen hölls, och Åsa begravdes i närheten av kyrkan, nära utmed vägen.

Nämnas kan dock också, att Claesson verkar peka ut två olika platser för graven; en av dem förefaller dock vara samma plats som numera anges som Åsa Långas grav.

Så långt Claessons berättelse, återgiven i Limmaredsboken.

* * *

Innan Claesson skrev ner sin berättelse, är det väl sannolikt att den funnits som myt under en längre tid i bygden. Hur myten såg ut ursprungligen är omöjligt att säga; men att koka ner den till sina grundbeståndsdelar kan kanske vara en — ehuru vansklig — metod att nalkas dess tidigaste utförande: 1) Jättar fanns i bygden. 2) Kyrkan var ursprungligen en jättes borg. 3) De kristna och jätten träffade en överenskommelse. 4) Jätten fick begravas i närheten.

Så har man en behändig förklaring till gravplatsen. En intressant aspekt kan ju vara, att graven, enligt Riksantikvarieämbetet, möjligen är från järnåldern och skulle således kunna vara anlagd i relativ tidsmässig närhet till kyrkans uppförande under senare delen av 1100-talet.

* * *

Nåväl, jag tänker fortsätta att söka i bygdeböcker efter fler halvglömda sägner och likaledes halvglömda platser med historia att besöka. Ett gott fritidsintresse, en god hobby...!

* * *

* Limmared: Bygden – Bruket – Samhället 1740–1990, Limmareds Hembygdsförening 1990.

Bokrecension: Dr Jekyll och Mr Hyde; Markheim | Robert Louis Stevenson

2011-12-02T19:13:00.006+01:00

Robert Louis Stevenson

1850–1894

Dr Jekyll och Mr Hyde samt novellen Markheim är skrivna av Robert Louis Stevenson (1850–1894).

Dr Jekyll och Mr Hyde utgavs första gången 1886, och är en fantastisk och koncis berättelse om läkaren Henry Jekyll, sedd främst genom vännen Mr Uttersons ögon. Dr Jekyll fascineras av att det i individen verkar finnas åtskilliga personer; Jekyll lyckas framställa ett medel, som när det intages förvandlar honom till en personifikation av sitt driftliv; det vill säga — ur viktorianskt perspektiv — sin ondska. När Jekyll, som ser sig själv som en blandning av ont och gott, förvandlas till denna senare person, både till psyke och rent fysiskt, kallar han sig Mr Edward Hyde.

Som Mr Hyde smyger han omkring i London, och låter sina drifter få fritt lopp. Exakt vad detta innebär är relativt dolt i texten, även om den antyder något sexuellt:

"De nöjen som jag skyndade mig att söka i min förklädnad var, som jag sagt, av skamligt slag; jag kan inte använda något annat ord. Men i Edward Hydes händer förvandlades de snart till något monstruöst. När jag återkom från dessa utflykter, förundrades jag ofta över min glupande aptit på det perversa."

Dr Jekyll blir alltså inte besatt; han förvandlas inte till ett från sig själv väsensskilt monster: han blir sig själv, ohämmad av något överjag. Men dualismen accentueras, genom att Jekyll till och med ger denna del av sig själv ett eget namn: Mr Hyde, och i boken får denne senare dessutom en helt egen gestalt, som icke är igenkännbar som den milde Dr Jekyll.

Det kan ligga nära till hands att associera till den samtide Nietzsches tal om att människan i själva verket består av flera jag: att det jag som för tillfället fungerar som ett jag, bara är en del av alla de drifter som finns inom oss. Nietzsches begreppspar dionysiskt och apolloniskt ligger kan ju också — i någon mån — komma till användning i sammanhanget, där Mr Hyde står för det dionysiska i människan, och Dr Jekyll för det apolloniska.

* * *

Efter Dr Jekyll och Mr Hyde finns i min volym även novellen Markheim. Den berättelsen handlar om just Markheim, som sticker ihjäl en antikhandlare, och sedan står i begrepp att råna honom, när ett övernaturligt väsende av osäkert ursprung (Djävulen? Gud?) får honom att överväga hur han bör fortfara: att traska vidare på en invanda vägen av brott och omvända sig på dödsbädden, eller att göra helt om redan nu. Man kan alltså läsa den som en symbolisk skildring av en samvetskris.

* * *

Texten i Dr. Jekyll och Mr Hyde är ren, om än något pratig — i synnerhet mot slutet.

Den oerhörda motvilja som gestalten Hyde väcker hos sina betraktare synes ock något spelad och överdriven; alltså icke helt övertygande. Visst problematiserar Jekyll själv kring sin egen dualism, men det kraftfulla allmänna fördömandet av djuriskheten och driftlivet i människan hade nog lättare att vinna anklang i en tid med viktorianska seder, snarare än i en tid som vår.

Visst är berättelsen en produkt av 1800-talet. Hade den kommit ut i dag har jag svårt att tänka mig att man till exempel hade förtigit vad skamligheter Hyde månne tar sig för: är det prostituerade han kopulerar med? Rent boys? Eller är han ute på helt andra, i dag föga uppseendeväckande, äventyr? — Hydes bana närmar sig sitt slut genom att Hyde begår ett dråp; i dag hade väl banan fått börja ungefär där; annars kan den inte — om ens då — ses som upprörande av andra än de mest konservativa moralisterna.

Dr Jekyll och Mr Hyde är ingen lång berättelse; vi kan kalla den kortroman eller långnovell. Desto rikare är den på innehåll; och om någon månne söker en text att diskutera på en bokcirkel har jag svårt att tänka mig många bättre böcker att använda sig av.
— — —
Dr Jekyll och Mr Hyde; Markheim, Robert Louis Stevenson, övers. Sam J. Lundwall, Bra Böcker 1979. 116 sidor.

Bokrecension: Karl XII som fältherre | Alex Svensson (red.)

2011-11-28T00:00:00.005+01:00

Karl XII (1682 – 1718)
Målning av Axel Sparre. Detalj

Karl XII som fältherre innehåller en genomgång av Karl XII-receptionen genom tiderna av Alf Åberg, en längre uppsats om Karl XII:s fälttåg av Julius Mankell och en något kortare uppsats om ryska flottans tillblivelse i Finska viken, skriven av Adolph Wattrang. Redaktör är Alex Svensson, som även kompletterat Alf Åbergs redogörelse med uppgifter om hur Karl XII-forskningen fortsatt sen Åberg publicerade sin text 1964. Mankells text publicerades 1867 och Wattrangs 1920.

Det är således fråga om en återpublicering av texter som redaktören funnit vara av vikt. Och störst utrymme har den gedigna genomgången av Mankell: "Karl XII som fältherre".

* * *

Det märks att boken är utgiven av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Det behövs nog nämligen ett ganska betydande militärhistoriskt intresse, för att orka sig igenom åtminstone den äldsta texten. Trots ett antal kartor, är det nästan omöjligt för en oinsatt läsare att hänga med bland alla orter, och att inte förvirra sig bland alla uppräkningar av antal soldater. Läsningen underlättas dock av att de äldre texterna har språkligt moderniserats.

* * *

Nå, vi får av redaktören och Åberg veta, att det traditionellt finns två skolor av forskning kring Karl XII: den gamla, som är övervägande kritisk, och den nya, som pendlar mellan hjältedyrkan och att ha en mer balanserad uppfattning. Vad som sammanfattningsvis kan sägas, är att få verkar ifrågasätta Karl XII:s förmåga att föra krig, medan många ifrågasätter hans politik.

* * *

En sammanfattning av Karl XII:s krigsföretag enligt Mankell. —

När Karl XII var nybliven enväldig konung över Sverige, ingick Danmark, Polen och Ryssland en pakt, och förklarade Sverige krig. Sverige var i det här läget inget utblottat eller försvarslöst land. Tvärtom stod det fortfarande på höjden av sin makt; dess stormaktstid var ett faktum. Landet höll en stående armé om 64 000 man, en flotta om 37 rangskepp som befolkades av 11 000 sjöstridsmän. Därtill kom åtskilliga starka gränsbefästningar. Tagna för sig, var samtliga av de anfallande länderna svagare än Sverige.

Den bekanta gången är sedan sådan: Polen hade givit sig in i svenska Livland och hotade Riga. Danmark anfaller Holstein-Gottorp, som var allierade med Sverige. Sverige anfaller Danmark och vinner en total seger, med hjälp av holländska och engelska flottan.

Därefter drar Karl XII till Livland för att undsätta Riga, och finner att ryssarna aktiverats och påbörjat en inringning av svenska fästet i Narva. Det polska angreppet mot Riga har dock redan slagits tillbaka.

Slaget vid Narva är kom att bli en av Sveriges främsta militära framgångar någonsin. Karl XII medförde 8 400 man. Ryska armén bestod möjligen av omkring 30 000 man, även om samtida propaganda gjorde gällande att det rörde sig om 80 000 soldater. Ryssarnas armé bestod av nyutskrivna, otränade livegna utan stridsvana, svenskarnas armé av vältränade soldater. Slaget stod, och inte utan hjälp av en snöstorm besegrades hela ryska armén och gav sig till fånga. Svenskarna hade emellertid ingen möjlighet att ta hand om så många krigsfångar, varför armén fick avtåga.

Måhända var denna seger fatal. Mankell skriver:

"Följderna av denna framgång vars dock inte lika lyckliga. Karl XII lärde sig nämligen att förakta en fiende som gjorde så föga motstånd."

Wattran menar dock, i sin uppsats, att Karl XII alls inte såg tsar Peter som en underordnad fiende, utan att han tvärtom såg honom som den primära fienden.

* * *

Nu blev det alltså dags att ta hand om polackerna. I stundtals långsamma marscher, som Mankell kritiserar Karl XII för, rör sig kungen ner mot polskt territorium, varvid polsk-sachsiske kungen August den Starke ständigt verkar glida undan. Karl XII å sin sida verkar, enligt Mankell, ha planen klar: August skall avsättas från kungatronen, och en svenskvänlig regent insättas istället.

Man ryker ihop med August, som vid slaget vid Kliszów, där Karl XII anför sin armé mot August, och besegrar hans dubbelt så starka styrka. August själv flyr emellertid undan.

Karl XII lyckas förmå den polska riksdagen att välja en ny kung, och det blir en viss Stanislaus Leszczynski. Med tiden rör sig Karl XII mot Sachsen, Augusts arvrike, och tvingar honom därmed till fred "på vilka villkor som helst", emedan området är kung August kärt.

* * *

Så här långt i kriget ger Mankell Karl XII sitt godkännande och gillande, möjligen med undantag av viss långsamhet i marscherna och osäkra manövrar i krigsföretagets början. Samtidigt ger han en förklaring till detta: den diplomatiska politiken måste också få tid att verka. Mankell skriver:

"Kastar man nu en blick tillbaka på Karl XII:s hittills tillryggalagda krigarebana så måste man medge att han med orubblig fasthet fullföljt det mål han föresatt sig, samt avslutar med att vinna en fullkomlig framgång."

Men Mankell noterar också, att Karl XII utvecklat vissa personlighetsdrag, som han inte finner särskilt tilldragande: han menar att hans fasthet blivit till envishet, att klokheten blivit till högmod, och dessutom, menar Mankell, slutar han helt att söka råd hos andra. Men, han förstår ändå denna utveckling, han menar att den inte är

"...märklig hos en yngling, vilken vid 18 års ålder vunnit en seger som den vid Narva och vid 24 års ålder stod som skiljedomare i mitten av Europa."

* * *

Så börjar det egentliga kriget mot ryssarna och tsar Peter. Medan Karl XII varit upptagen i Polen, har tsar Peter i stor utsträckning kunnat härja i de svenska östersjöprovinserna. Vid detta tillfälle, redogör Mankell, är de svenska stridskrafterna fortfarande numerärt överlägsna de ryska, och flottan är knappt nyttjad. Karl XII bestämmer sig för att gå mot Moskva.

Ryssland var omringat av folkslag som nog lätt kunde tänka sig att revoltera. Karl XII:s plan var att engagera dessa i sitt företag, att sammanstråla i ett tåg mot Moskva och så slå tsaren ur vägen.

Det går emellertid inte i enlighet med planeringen. Karl XII tvingas stanna inför ett välbefäst område, och hamnar i valet att avvakta att en andra svensk styrka hinner ikapp, eller att fortsätta söderut och riskera att bli avskuren från de annalkande svenskarna, men att då i tid hinna fram till de förberedda kosackerna, så att icke dessa tappar motivationen att förena sig med Karl XII.

Det slutar med att de väntade svenska trupperna hamnar på efterkälken, och att av kosackerna, som skulle varit trettio- till fyrtiotusen, enligt kosackledaren Mazepa, endast kommer 7 000.

* * *

Efter vinterkvarteret når man Poltava, som hålls av en mot svenskarnas trupper tredubbelt stor rysk styrka. Istället för att retirera, väljer kungen, som till råga på allt blivit skjuten i foten och inte kan anföra sin armé, att gå till anfall med sina uttröttade och hungriga karoliner: segra eller dö.

Det går, som bekant, åt helvete. Svenskarna retirerar dock till sist, utan att ryssarna förföljer. Karl XII drar vidare till Turkiet, för att förmå turkarna att anfalla ryssarna, men kvarvarande svenskar ger sig fångna.

* * *

Karl XII blir kvar flera år i Turkiet. Mankell kritiserar honom för denna bortavaro från hemlandet. Emellertid får kungen turkarna att förklara Ryssland krig tre gånger. Vid ett tillfälle fångades till och med tsar Peter, men släpptes av turkarna utan att ha avkrävt honom villkor som kommit Sverige till fördel.

Kungen slängdes emellertid till sist mer eller mindre ut ur Turkiet och begav sig hem till ett land som sargats svårt av Ryssland och förlorat åtskilliga provinser till dessa. Men fortfarande var flottan oförminskad, och armén bestod totalt av kanske 50 000 man, enligt Mankell. Och kriget fortsatte, nu med tillskott av ytterligare fiender: Preussen, Storbritannien och Nederländerna. Huvudmålet för Karl XII var dock vid detta laget, sedan ryssarna lugnat ner sig, Danmark.

Och så inleddes första fälttåget mot danska Norge, som kom att misslyckas. Kanske ville kungen ha Norge som en kompensation för vad han förlorat i öster, samt dessutom ge danske kungen en rejäl näpst. Andra fälttåget mot Norge gick betydligt bättre. Armén var välförsedd med folk och mat. Karl XII inleder en belägring av Fredrikshald. Belägringen gick utmärkt.

Men den 30 november 1718 träffas Karl XII av en projektil i huvudet och avlider omedelbart. Mankell menar, att man då var endast åtta dagar bort från Fredrikshalds fall. Mankell menar rentav, att hade inte hela krigsprojektet kommit av sig i och med kungens fullkomligt oväntade död, så hade det stora utsikter att lyckas, och Sverige hade sannolikt intagit hela Norge. Det blev inte så, och Sveriges tid som stormakt var förbi.

* * *

Mankell lyfter alltså fram Karl XII som en utmärkt fältherre, men att han drev en politik som inte kunde sägas vara i proportion med vad som var rimligt för landet. Jag får känslan, av att Karl XII i Mankells ögon blir som en hund som biter sig fast vid något och vägrar släppa tills något har knäckts. Så Karl XII nöjer sig inte med att hålla sig nära landets gränser. Har någon förklarat hans arvrike krig, så skall de också få ta konsekvenserna av det. Kungen, i Mankells ögon, var främst en skicklig krigare, men inte nödvändigtvis en skicklig regent:

"Låt oss därför skilja regenten från härföraren, och villigt åt den senare tillerkänna den lager han utan tvivel förtjänar."

* * *

Det är onekligen intressant att reflektera över vad som kunde ha skett, om kungen valt att inte gå till anfall vid Poltava. Om han dragit sig tillbaka, inväntat fler trupper. Eller rentav sökt fred med Ryssland och så kunnat bege sig hem till Sverige och låta sin armé förnyas. Eller om kungen inte fallit för det där skottet i Fredrikshald den 30 november 1718 — vare sig det nu avfyrades från svensk eller norsk sida. —

* * *

Sist i Karl XII som fältherre återfinns alltså en uppsats av Adolph Wattrang: "Grundläggandet av den ryska sjömakten i Finska viken". Där utvecklas bland annat hur Ryssland önskar lägga sig till med en ordentlig flotta, anpassad efter förhållandena i Finska viken, förhållanden som den svenska flottan, anpassad efter sjökrig med Danmark, inte var van vid. Ryssland lyckas, menar Wattrang, bygga upp en sjömakt på grund av sin stora folkmängd, och på grund av de pengar som tsaren fått tillgång till genom att göra sig till överhuvud för kyrkan år 1710.

* * *

Karl XII som fältherre är en bok som nog främst intresserar folk med en genuin fascination av Karl XII-gestalten och militärhistoria. Mitt intresse är tydligen stort nog, men jag frustrerades ändå av min otillräckliga kunskap om polska och östeuropeiska floder och platser som gjorde att jag inte fullt ut kunde hänga med i Mankells beskrivning. Mankells text är visserligen koncis, men också knastertorr. Också det kräver ju ett visst intresse för att hantera.

Synen på Karl XII har skiftat genom tiderna, som Åberg och Svensson gör klart. Alla åsikter har väl presenterats, och varit historiskt pålitliga i olika grad. För egen del ser jag Karl XII som en envis regent, som såg anfallen på Sverige som anfall på sin egendom, och att de som låg bakom dessa anfall måste oskadliggöras. I en krigshatande tid är det givetvis extra svårt att förhålla sig till en krigarkung av Karl XII:s kaliber. Det ger oss dock inte rätt att bedöma honom efter en modern måttstock: i sin tid var han en lysande militär. Men vad resultatet blivit om han haft en mer tillbakadragen läggning som regent, det får vi aldrig veta. Att vi fått behålla mer av vårt dåvarande rike är väl dock synnerligen osannolikt.
— — —
Karl XII som fältherre, Alex Svensson (red.), Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2001. ISBN: 91-974056-1-2. 158 sidor.

Bokrecension: Stormaktstid | Magnus Bergsten (red.)

2011-11-26T00:20:00.010+01:00

Gustav II Adolf

Målning av Jacob Heinrich Elbfas, ca. 1630. Detalj.

Stormaktstid: En antologi om svenskt 1600-tal är en samling artiklar — eller essäer, om man så önskar — som tidigare publicerats i tidskriften Populär Historia. Redaktör var Magnus Bergsten, nuvarande chefredaktör för tidskriften, men vid bokens utgivning andreredaktör.

Jag gillar skarpt de möjligheter essän — eller artikeln — ger åt att belysa partikulariteter. Dels ges utrymme åt sådant som väl sällan får sig en hel bok tilldelat, dels kan stora sammanhang sammanfattas. — Så får man i en av Stormaktstids mer udda artiklar stifta viss bekantskap med 1600-talets modemöbel: praktsängen, och vad som var bakgrunden till denna möbels centrala roll vid formella besök, stormän emellan. Om detta skriver Ulf Zander.

Likaledes får man i en annan artikel, av Börje Magnusson, en fördjupning i Erik Dahlbergs arbetssätt, när han skapade bilderna till Suecia Antiqua & Hodierna, och en bakgrund till hur man rimligen tänkte när bilderna komponerades på inte alltid med verkligheten helt överensstämmande sätt. Poängen kunde vara, får vi lära oss, bland annat att i bilden få med så mycket information som möjligt, även om det innebar att man emellanåt fick göra avkall på en sån sak som perspektiv.

Inte heller tänker man alltid på att Gustav II Adolfs plats på tronen var långt ifrån säker; trots att han var Gustav Vasas barnbarn, fanns det ju andra pretendenter, med väl så goda släktförbindelser med den gamle koleriske landsfadern. Katarina Schoerner utreder detta förhållande elegant.

* * *

Sverker Oredsson skriver om Gustav II Adolf-receptionen genom tiderna. Eva Strömberg Krantz skriver om vad man månne kan utläsa om Wallenstein utifrån dennes palats i Prag. Ulla Britta Ramklint skriver om den onekligen märkliga gestalten — och barnbarnsbarnet till Gustav Vasa, den sista regenten i rakt nedstigande led från honom — drottning Kristina.

Lars Ericson har två bidrag tryckta i Stormaktstid: en om nydaningen av Stockholm stad under 1600-talet, och en mycket intressant beskrivning av hur utskrivningen av knektar gick till under en stor del av stormaktstiden. Hans Norman skriver om de två svenska kolonierna Nya Sverige och Cabo Corso. Och John Chrispinson avslutar samlingen genom att skildra hur det gick till när slottet Tre Kronor brann ner 1697, när Karl XI fortfarande var lik i huset.

* * *

1600-talet är en spännande period. Historieskrivningen har sedan länge skakat av sig 1800-talets nationalromantik och vi kan njuta av en nykter syn på en tid som innebar enorma uppoffringar för det svenska folket, inte minst vad gäller den manspillan som allmogen drabbades av i de många krigen.

Och genom att sätta oss in i hur de personer som verkade då tedde sig, kan vi, utan att deklarera dem vara hjältar, söka insikt i hur de tänkte, och hur de tider såg ut vari de levde. Vi behöver inte se dem genom ett hagiografiskt skimmer, men vi behöver inte heller rita djävulshorn i deras pannor. Låt oss bara försöka att förstå dem, och därmed vår egen historia.

* * *

Det är alltså en vacker liten buffé läsaren serveras i Stormaktstid. Artiklarnas språk är överlag mycket gott, och det enda jag egentligen saknar — och som genren utesluter — är källförteckningar. Möjligen hade också några rader med förslag till fördjupningsläsning varit ett värdefullt tillägg.

Bokens format är för övrigt utmärkt: hela volymen passar fint i innerfickan och kan med fördel tas fram på små lediga stunder. Jag vet inte i vilken utsträckning som Populär Historia och dess förlag Historiska Media valt att göra fler antologier som denna. Ett ytterligare exempel är Harrisons historia av Dick Harrison. Men jag hoppas att det finns ännu fler; jag tänker hålla ögonen öppna på antikvariaten.
— — —
Stormaktstid: En antologi om svenskt 1600-tal, Magnus Bergsten (red.), Historiska Media 1998. ISBN: 91-88930-18-1. 142 sidor.

Citat: Hemingway om att bli författare

2011-11-22T19:32:00.000+01:00

"Anyone who says he wants to be a writer and isn’t writing, doesn’t."
— Ernest Hemingway

Jag skriver för lite...

Citat: ur Goethes Faust

2011-11-22T02:04:00.006+01:00

"Dr. Fausto", Jean Paul Laurens. Detalj.

Ur Faust, av Johann Wolfgang von Goethe. Faust talar.

"Habe nun, ach! Philosophie,
Juristerei und Medizin,
Und leider auch Theologie
Durchaus studiert, mit heißem Bemühn.
Da steh ich nun, ich armer Tor!
Und bin so klug als wie zuvor;"

* * *

"Ack, nu har jag läst filosofi
och medicin, juristeri,
och dessvärre också teologi
från början till slut, med frenesi
Och ändå är jag lika klok
som jag var förut, stackars tok!"
(tolkning: Britt G. Hallqvist)

* * *

"Så har jag, ack! med glödande flit
i grund studerat filosofin
och medicinen, juristerit
och även, tyvärr, teologin
och står här nu nätt opp så klok
som jag var förut, stackars tok;"
(tolkning: Viktor Rydberg)

Bokrecension: Kungligt skvaller genom tusen år | Sven Eric Barck

2011-11-18T06:49:00.003+01:00

Kungligt skvaller genom tusen år: En annorlunda bok om svensk historia är skriven av rektorn och gymnasieläraren i historia Sven Eric Barck (1918 – 2008).

Boken går, som titeln antyder, igenom svensk historia sedan omkring tusen år tillbaka, och gör detta främst ur anekdotisk aspekt: Barck har velat lyfta fram de möjligen prekära situationer som våra regenter och deras anförvanter hamnat i. Saker som det nog en gång har skvallrats om, eller, vad gäller nyare händelser, kanske ännu skvallras om emellanåt.

Det är inga sensationella ting vi ställs inför. Mycket av det jag läser, känner jag direkt igen från Alf Henriksons Svensk historia som jag för tillfället också läser; Barck citerar till och med Henrikson vid upprepade tillfällen. Läsaren kan nog tidvis uppfatta Kungligt skvaller genom tusen år som en kondenserad version av Henriksons Svensk historia, där endast delar som kan kallas skvaller fått bli kvar. Och det rör sig då främst om olika kungligheters utomäktenskapliga förbindelser.

Det är knappast märkligt att åtskilliga av våra gamla regenter hade just utomäktenskapliga förbindelser, vilket också Barck påpekar. I regel var deras äktenskap arrangerade för att gynna diplomatiska förbindelser; romantik tog man inte särskilt stor hänsyn till. Att romantiken då söktes utanför äktenskapet var väl snarast allmänt accepterat.

Barck skriver i sin inledning:

"Vi bör också ha klart för oss att den breda allmänheten, speciellt under 1500-, 1600- och 1700-talen, såg mycket generöst på alla kungliga snedsteg. Regenternas giftermål hade ofta inte ingåtts av kärlek utan av rent politiska skäl."

* * *

Kungligt skvaller genom tusen år är inte en vetenskaplig avhandling. Men på grund av att innehållet emellanåt är ägnat att få läsaren att lyfta på ögonbrynet, hade jag mycket önskat utförligare hänvisningar till källor, vari dessa påståenden fötts eller åtminstone behandlats. Barck själv hänvisar till verkets typ för att motivera varför inte "en fullständig förteckning över använda källor" finns med, att det skulle "vara alltför pretentiöst". Jag håller inte med. Man behöver inte nödvändigtvis använda sig av en detaljerad notapparat, men en sammanställning i bokens slut, kapitel för kapitel, över var uppgifterna är hämtade, hade varit välkommet.

* * *

Så vad får vi ta del av? — Tja, att Kung Magnus Eriksson på 1300-talet kallades "Magnus Smek" på grund av en påstått homosexuell läggning; ryktet lär komma från heliga Birgitta, som inte var så speciellt förtjust i konungen. Att Bo Jonsson Grip, den stormrike jordägaren, lät skära upp magen på sin nyss döda gravida hustru, för att kontrollera om barnet levde, varvid han i så fall kunde disponera hustruns tillgångar och utestänga hennes släkt från dem (barnet lär ha levt).

Om Erik XIV:s son med Karin Månsdotter, Gustav, berättas att han efter sin landsförvisning stundom levde fattigt i Polen, och där såg, iklädd tiggardräkt, sin kusin Sigismunds intåg i Krakow. Birck upphåller sig också något vid den sinnessjukdom som möjligen fanns genetiskt i Vasasläkten.

Det talas något om Gustav II Adolfs hustru Maria Eleonora, och hennes kult av sin senare döde makes kropp, som hon helst ville behålla ovan jord tills hon själv gått bort. Drottning Kristina sägs, enligt skvallret, uppvisats icke bara manhaftiga utan också lesbiska drag.

Birck avfärdar också snarast legenderna om Karl XI:s resor inkognito i landet som "Gråkappan". Det sensationella 1800-talsryktet om att Karl XII i själva verket skulle varit en kvinna berörs hastigt, och avfärdas också det.

Det spekuleras även i Gustav III:s sexualitet och vana att omge sig med vackra unga adelsmän, liksom hans vana att ha en page sovandes vid sina fötter. Att Karl XIV Johan hade för vana att bespruta besökare med parfym har jag aldrig hört talas om innan, men det lär, enligt Birck, varit en vana han tagit sig efter att ha umgåtts med sin storrökande adoptivfar Karl XIII.

Om vår mest omskvallrade konung i modern tid, Gustaf V, nämner Birck dennes möjliga homosexualitet och i förbigående Haijbyaffären. Även Gustaf V:s broder Eugenes, konstnärens, sexualitet lär det ha skvallrats om. Och där nånstans tar skvallret slut. Om av hänsysfullhet, eller på grund av att våra senare konungar inte har något vi kan skvallra om i sina liv må vara osagt.

* * *

Birck skriver en rapp prosa som är mycket lättläst, även om materialet om de medeltida kungarna är så fulla av namn, att själva mängden är svårforcerad. Det är väl dock knappast möjligt att skildra den tiden, utan att på något sätt få med alla gestalterna. Till läsarens hjälp finns mot slutet av boken även ett antal ättetavlor, som kan göra släktförbindelserna överskådliga.

Till det mest intressanta i boken hör berättelserna om de utomäktenskapliga barnens fortsatta livsöden. Men den allmänhistoriskt intresserade finner nog det mesta av materialet i Kungligt skvaller genom tusen år även i mer omfattande krönikor; är man dock bara ute efter frågor kring utomäktenskapliga barn till konungar och en del obekräftade skvallerhistorier, så har man i stor utsträckning vad man behöver i denna volym.
— — —
Kungligt skvaller genom tusen år: En annorlunda bok om svensk historia, Sven Eric Barck, Bokförlaget Semic 2000. ISBN: 91-552-2922-0. 120 sidor.

Bokrecension: Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi | Agne Furingsten (m.fl.)

2011-11-16T22:19:00.010+01:00

Hällkista, Fristad

Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi är skriven av Agne Furingsten, Per-Eric Ullberg Omell, Eva Weiler och Bengt Östmark.

En av årets stora upptäckter för mig, har varit den stora mängd fornlämningar som finns i trakterna häromkring Borås. Därför har jag gång efter gång, utrustad med GPS, koordinater och information hämtade hos Riksantikvarieämbetets utmärkta tjänst Fornsök, och kamera givit mig i väg ut i skogarna och letat efter gamla gravar, ruiner och andra ting med anor. Jag blev förvånad att det finns så mycket att upptäcka, som jag inte hade någon aning om fanns därute.

Så har inte arkeologi varit mitt starkaste ämne. En hjälp mot denna brist är Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi, del 1 i Stiftelsen Känn Sjuhäradsbygdens serie i lokalanknutna ämnen. Med tydliga texter, stora och goda illustrationer och utan att förlora sig i detaljer berättar de många författarna om arkeologiska fynd som gjorts i Sjuhäradsbygden, och slutsatser man kan dra utifrån dem. Det är hejdlöst intressant, och överstrykningspennan har fått glöda den stund det tog att ta sig igenom skriften.

* * *

Egentligen hade jag väl velat referera hela boken, men jag ska nöja mig med att beskriva lite om gravskick genom tiderna, utifrån informationen i Känn Sjuhäradsbygden. Begavningskultur är ju något av ett specialintresse hos mig. Så för den som orkar läsa —

* * *

Man kan börja med att konstatera, att det kan ha funnits folk häromkring så tidigt som för tiotusen år sen, när inlandsisen dragit sig tillbaka upp mot nutida Vänern och Vättern, och Sjuhäradsbygden utgjorde den norra delen av en halvö, som fortfarande satt ihop med Europa. De äldsta arkeologiska lämningarna man funnit, är tre yxor och två flintspetsar som eventuellt är samtida. Dessa uppskattar man härstamma från nånstans omkring 8000 — 7000 år f.Kr.

I och med att folket började bli alltmer bofasta, uppträder också de första forntida gravarna i området. Det är från denna tiden som vi har våra hällkistor, som verkar ha fungerat som stora familjegravar, där man allteftersom personer dog, helt enkelt skuffade undan resterna efter de redan begravda och gjorde plats för en ny kropp. I södra Sjuhäradsbygden har man registrerat ett åttiotal hällkistor, varav 20 var utgrävda när boken publicerades (1988).

Trots att så få hällkistor undersökts ordentligt, har man gjort fynd. Man har hittat flintdolkar, spjutspetsar, lerkärl och annat. Emellanåt har man även funnit spår efter rödockra eller järnockrabitar i gravarna. Sveriges äldsta fynd av ett guldföremål kommer för övrigt från en hällkista i Jällby, utanför Herrljunga.

* * *

När stenåldern övergår i bronsålder omkring år 1500 f.Kr. förändras gravskicket. Nu börjar man gravsätta sina döda i rösen och stensättningar. I regel uppfördes dessa stenhögar på bergstoppar eller på åsar, där de kunde ses. Dessvärre har många rösen och stensättningar förstörts under början av 1900-talet, då stenarna fraktades bort och blev till makadam.

* * *

I Norden räknar man järnåldern från år 500 f.Kr. fram till och med vikingatiden. Detta är den tid, varifrån flest forntida gravar är bevarade, mer än hälften av bygdens 8 500 registrerade gravar, nämner författaren. Stensättningar används fortfarande, men nu uppkommer också sådana företeelser som domarringar resta stenar.

Författarna slår fast, att gravplatserna kunnat fungera som gränsmarkeringar mellan olika bosättningar, och att gravarna rimligen funnits i närheten av de byar som börjat uppstå. Ofta kan man märka, att gravplatserna från yngre järnåldern finns i närheten av eller på senare uppförda kristna kyrkogårdar, varvid man behållit en kontinuitet i var man valt att begrava sina döda.

Längre fram, under yngre järnåldern börjar högarna dyka upp som gravplatser. Dessa var runda till formen, och välvda: som kullar, helt enkelt. Ofta återfinns åtskilliga av dessa högar bredvid varandra. Kropparna kremerades ofta, men jordbegravning var inte okänt, men blev vanligast först mot slutet av vikingatiden, säkerligen under kristet inflytande. De brända resterna placerades i en urna. Ofta skedde eldbegängelsen i närheten av det som senare blev graven, eller så anlades helt enkelt graven över det som varit bålet.

Gravhögarna är således det sista gravskicket att användas av nordborna, innan de kristnas.

* * *

Det korta sammandraget ovan är bara en bråkdel av den koncentrerade och väl uttryckta inblick man genom Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi får i ett forskningsfält som man nog kan ägna en livstid åt att studera, även om man begränsar sig blott till de kommuner som i dag utgör Sjuhäradsbygden: Herrljunga, Ulricehamn, Borås, Bollebygd, Svenljunga, Tranemo och Mark.

Boken gavs ut 1988, och det är inte utan att jag undrar hur forskningsfältet månne förändrats på de här 23 åren. Författarna ger väl mellan raderna uttryck för en lätt frustration, över att så många fornlämningar icke undersökts, och att de undersökningar som görs, i de absolut flesta fallen, kommer sig av att man fått i uppdrag att kontrollera marker inför vägbyggen och andra nyetableringar.

Inte för att det funkar så, men en stilla önskan kunde ju vara, att man nånstans under en sten i Boråstrakten kunde hitta en skatt som kunde bekosta ett projekt, där samtliga fornlämningsområden i Sjuhäradsbygden kunde bli ordentligt undersökta; vem vet vad man kunde finna! Kanske en ny Mönekrage — den 1500 år gamla guldkrage som hittades i ett stenröse i Möne socken, några mil norr om Ulricehamn, på 1800-talet — och som i boken kallas "den mest utsökta och värdefullaste enskilda fornsak som funnits i Sverige"...
— — —
Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi, Del 1 ur serie. Agne Furingsten, m.fl. Stiftelsen Känn Sjuhäradsbygden 1988. ISBN: 91-85846-90-2. 64 sidor.

Fragment: Jag drar norrut

2011-11-15T15:52:00.003+01:00

På sistone har jag fördjupat mig något i nordisk mytologi. Jag är såld. Jag älskar helt enkelt de gamla fantasifulla myterna, med deras gåtfulla språk, djupt förankrade i nordisk mylla och natur, med svartalfer under jorden och i stenarna, och Oden i Godheim med sina släktingar, och vanerna i fjärran, och jättarna, och eldvarelserna, och fylgior och allt vad det heter.

Givetvis kan jag inte låta bli att lägga in en jämförandeaspekt med den judeokristna mytologin.

Och den är något helt annat. Där de nordiska gudarna är lika låsta i tidens gång och ödets kedjor som alla andra, med en födelse och en gång en död, svävar Jahve onåbar omkring som en osedd tyrann — på något vis bortom tiden. Oden framställs inte som allgod: tvärtom är han en listig sate, som ljuger som det passar honom. Han är således mycket mänsklig. Naturen är förandligad, där vinden skapas av en fågel nånstans långt borta. Men hos de av orientalisk läggning, är människan icke en del av naturen, utan dess herre.

Hos Eddaskrifterna prisas vettet och kunskapen högt, och själva kampen för att ernå allt högre visdom och kunskap är ett av de främsta motiven hos Odengestalten, som ju till och med offrar sitt ena öga för att få insikt i hemligheter, och vid ett annat tillfälle hänger sig själv i ett träd i dagar i sträck, för att få inblick i det fördolda. Det finns alltså en dynamik i gestalten, som saknas hos Jahve, som liksom per automatik vet allt, ser allt och hör allt. Oden är mer naturnära. Visserligen vet han oerhört mycket, men han är beroende av sina korpar, som samlar in informationen åt honom. Allt är inte fix färdigt: man anar en ständig utveckling.

I den nordiska mytologin finns ingen metafysisk synd som hos de judeokristna. Visst kan man vara en ond människa, men det är då inte beroende på tro eller otro, och någon medfödd arvsynd är det inte tal om. Inte heller bestämmer ens tro vad som händer efter döden, för hos nordborna hamnar de allra flesta i skuggvärlden hos Hel, utom de modiga kämpar som Valkyrjorna utväljer på slagfälten och samlar till Valhall, för att de en dag ska stå på gudarnas sida vid den sista kampen vid Ragnarök, då världsordningen faller samman, förebådad av en lång vinter, utan avbrott för somrar.

I de färgstarka myterna finns i den nordiska mytologin ett fantastiskt symbolspråk, väl anpassat att använda även i vår egen tid. Där finns inte mycket utrymme för gravdoftande självplågeri för att rena sig, vari man dödar sig medan man fortfarande lever. Nej, livet är värdefullt, inte främst som en transportsträcka till ett liv efter döden, utan som ett värde i sig självt.

Så för min del håller jag mig hellre i trakterna av rimtursar, fylgior, ljusalfer och andra väsen, än ägnar mig åt den långa ökenvandring som ett kristet liv fyllt av synd- och nådbegrepp måste innebära.

Bokrecension: Fornnordisk mytologi | Lars Magnar Enoksen

2011-11-12T00:55:00.010+01:00

Fornnordisk mytologi: Enligt Eddans lärdomsdikter är skriven av Lars Magnar Enoksen (f. 1960), som även illustrerat texterna.

Det är boken igenom uppenbart att Enoksen brinner för sitt ämne. Det är med stor entusiasm som han tar läsaren med på en vandring i de förkristna myterna och den förkristna världsförståelsen här i Norden. Glädjen inför undersökningsobjektet kombinerat med en mycket pedagogisk disposition, skänker Fornnordisk mytologi ett koncist och lättläst men ändå djuplodande intryck; den lyckas bringa reda i det fullkomliga myller av namn och platser som den gamla gudaläran består av.

* * *

Som huvudkälla för sin redogörelse väljer Enoksen att använda ett av kvädena i den äldre Eddan, nämligen Vaftrudnersmal, där Oden hamnar i en gåtkamp med jätten Vaftrudner med livet som insats. Och frågorna som i dialogen får sina svar, rör mycket om den fornnordiska världsåskådningen, från tidernas begynnelse till Ragnarök.

I Fornnordisk mytologi ingår Enoksens egna, välljudande översättning av just Vaftrudnersmal, dels rakt upp och ner, och sedan igen, med varje vers kommenterad. Kommentarerna fördjupar definitivt förståelsen för Eddatexten ifråga.

Så får läsaren genom Fornnordisk mytologi en god översikt av vikinganordbons religion och kult, sett främst, men icke uteslutande, genom den källa som Vaftrudnersmal utgör.

* * *

Vid studiet av Enoksens bok, blir det uppenbart att Alf Henriksons Asken Yggdrasil: En gammal gudomlig saga, som jag recenserade häromdagen, verkligen är en parafras — om man inte till och med borde kalla den fri dikt, inspirerad av den fornnordiska mytologin. Henrikson var givetvis fri att utforma sin bok hur tusan han ville. Men samtidigt kan jag ändå tycka att vår gamla mytologi är invecklad nog, utan att behöva komplicera förståelsen för den ytterligare.

* * *

Förutom en god orientering i mytologin, bjuder Enoksen dessutom på en god inblick i Eddaforskningens historia. I slutet av boken finns en kommenterad lista med rekommenderad litteratur. Enoksen har medvetet valt äldre litteratur; för egen del upplever jag dock, att det hade varit intressant också med några nutida titlar, för att få en överblick av forskningsläget i dag.

I boken finns också ett utförligt namnlexikon, som kan hålla läsaren i handen på vandringen genom ett möjligen obekant mytlandskap. Där förklaras de flesta ting och där finns namnen på de gestalter med, som man träffar på i skildringen. Och när det gäller gestalterna, finns ofta en kort förklaring av släktförbindelser med.

* * *

Den som vill läsa på och få en gedigen utbildning i asatron och den värld som vikingatidens nordbor såg omkring sig, bör absolut skaffa och läsa Fornnordisk mytologi, och bli bekant med Oden och Vaftrudner, men också med einhärjarna, asynjorna, nornorna (mina favoriter!), fylgjor, jättar, svartalver, ljusalver, Midgårdsormen och Fenrerulven, Loke och Tor, valkyrjor, eldandar, Hel, Ratatosk, skaldemjödet och många, många fler element från nordisk mythistoria.
— — —
Fornnordisk mytologi: Enligt Eddans lärdomsdikter, Lars Magnar Enoksen, Historiska Media 2004. ISBN: 91-85057-24-x. 152 sidor.

Text: Ge nödig vård åt lik

2011-11-11T18:29:00.008+01:00

"Valkyriornas ritt" av Johan Gustaf Sandberg. Detalj.

Sigrdriva är en valkyria.

Det finns i den äldre Eddan åtminstone en beskrivning av hur man ska förfara med avlidna personer. Vi finner den i i verserna 32 och 33 i "Sången om Sigrdriva":

"För det nionde jag dig råder
att ge nödig vård åt lik,
evar dem i världen du varsnar,
om av sjukdom de dött,
om på sjön de dött,
om dem vapen på valplatsen dödat.

Bad skall man göra
åt dem, som bortgångna äro,
två deras händer och huvud;
dem kamma och torka,
förrn de komma i kista,
och bedja dem saligen sova."
(övers. Erik Brate)

* * *

Texter som dessa är naturligtvis mycket intressanta för mig, som dagligen arbetar med avlidna personer. Och här märker vi, att även våra förkristna anfäder gjorde ordentlig vård om de bortgångna. Man ska ta hand om dem, varhelst de gått hädan. Dessutom ska kropparna tvättas: händer och huvud. Man ska kamma dem och de ska torkas, innan de läggs i kista.

Emellertid: formuleringar som "komma i kista" och "bedja dem saligen sova" låter misstänkt kristna. Vår äldsta handskrift som rymmer Eddan ungefär såsom vi känner den från i dag, kommer från 1270-talet och kallas Codex Regius. "Sången om Sigrdriva" återfinns där icke i fullständigt skick, men verserna ovan finns med.

Med tanke på att texten i sin helhet känns genuint fornnordisk, får vi nog anta att de bevarade textfragmenten ligger någorlunda nära orignallydelsen — en originallydelse som kan vara några hundra år äldre än själva handskriften Codex Regius. I "Sången om Sigrdriva" återfinns dessutom en av Eddans kraftfullaste lovprisningar av asagudarna (vers 3, 4):

"Hell dag!
Hell dagens söner!
Hell natt och närmaste fränka!
Blicken på oss
med blida ögon,
gen seger åt oss, som här sitta!

Hell eder, asar!
Hell er, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Ord och visdom
oss två given
och läkande händer i livet!"
(övers. Erik Brate)

* * *

Visst tar vi fortfarande hand om de döda, varhelst de månde gå bort och i vad skick de än månde vara. Tvagningen har dock nästan helt fallit ur bruk, och sker numera nästan enbart, då det är särskilt nödvändigt — till exempel om kroppen är rejält smutsig. Hos muslimerna finns dock seden kvar som en naturlig och självklar del av begravningsarrangemanget.

Bokrecension: Martin Bircks ungdom | Hjalmar Söderberg

2011-11-06T23:22:00.007+01:00

Martin Bircks ungdom är skriven av Hjalmar Söderberg (1869–1941), och blev hans genombrottsroman. Den utgavs första gången år 1901.

I den korta romanen — endast 127 sidor i min pocketupplaga — presenteras Martin Birck, och vi får följa honom från fem- eller sexårsåldern tills han blivit strax under 30 år. Det är en melankolisk gosse, och han erfar ständigt en känsla av utanförskap, trots ett till synes varmt hem, där modern är djupt religiös och fadern har fast anställning som tjänsteman.

Den unge Birck har förhoppningar om att bli diktare, och får en och annan dikt publicerad i tidningen, men något genombrott kommer inte; det gör däremot desillusionen, som ständigt går som ett tema genom boken. Också Birck blir tjänsteman, och ägnar sina dagar åt att kontrollera statliga räkenskaper.

Som ungdom är han svärmiskt förälskad i en kvinna han aldrig talat med; som något äldre har värmen svalnat, och han inleder ett förhållande med en kvinna, som han inte har råd att äkta. De får därför smyga med sin relation, av hänsyn till allmänna uppfattningen om utomäktenskapliga förbund av det slaget.

Bircks storasyster flyttar från lägenheten i Stockholm redan när Birck är ung, och gifter sig och äktenskapet blir olyckligt. Birck bor kvar hemma; själv mister han barnatron, till sin mors stora förtvivlan. Så dör senare ock modern, och Birck sitter hemma med sin fader, med vilken han alls inte har något särskilt att dryfta, utom jobbet som tjänsteman.

Birck reflekterar:

"Lyckan, ungdomsglädjen, vart tog den vägen? Livet är inrättat för de gamla, därför är det en olycka att vara ung. Det är inrättat för de tanklösa och slöa, för dem som taga falskt för äkta eller till och med föredraga det falska, därför är det en sjukdom att tänka och känna, en barnsjukdom som man måste gå genom innan man blir man . . ."

* * *

Vad läsaren får följa, är alltså ett barns utveckling till man och samtidigt en ungdoms ideal som grusas av en likgiltig omgivning. Skildringen är så dyster, att jag sällan haft så svårt att orka mig igenom en så kort bok: den är helt enkelt alltför melankolisk; stämningen kryper in under skinnet på läsaren, och ibland har jag bara kunnat ta del av dess kompakta skymningsstämning några stycken i taget.

Stilen är naturligtvis — som alltid hos Söderberg — utsökt avvägd. Genom sin saklighet och sina eleganta formuleringar, som ofta är som gjorda för en citatsamling, når texten fram på ett mycket effektivt sätt, och gör sin verkan, och överför den stämning författaren vill förmedla.
— — —
Martin Bircks ungdom, Hjalmar Söderberg, Klassikerförlaget 1996. ISBN: 91-88680-14-2. 127 sidor.

Bokrecension: Asken Yggdrasil | Alf Henrikson & Edward Lindahl (ill.)

2011-11-05T16:13:00.007+01:00

Asken Yggdrasil: En gammal gudomlig historia är skriven av Alf Henrikson och förtjänstfullt illustrerad med teckningar av Edward Lindahl.

Fornnordisk mytologi och fornnordiska gudasagor är ett gytter av händelser och namn. Och läser man någon av de två Eddorna, märker man att de inte är omedelbart tillgängliga. Vad Alf Henrikson försöker göra med Asken Yggdrasil, är att välja ut några av de centrala myterna, och sy samman dem till en översiktlig enhet. Asken Yggdrasil blir på så vis en slags Barnens bibel, men över asatron. Inte på så vis att den är särskilt anpassad efter barn, även om den ger sken av det; mest får nog vuxna människor ut av berättelsen.

För att få ihop berättelserna till en enhet, har Henrikson också lagt ett perspektiv som man kanske inte vanligtvis ser i sammanhanget: han menar att vi nu lever efter Ragnarök, i den nya världen, och att asatrons myter skedde för längesen i det förgångna. Han tar sig friheter med stoffet, men ger ändå en levande sammanfattning av fornnordisk mytologi. Och även när Henrikson tar sig friheten att ändra i de traditionella uppfattningarna, är han ständigt intressant att läsa.

* * *

En liten hastig genomgång av myterna, såsom de systematiserats av Henrikson, kan vara på sin plats. Inte minst för att jag själv tycker om att återberätta dem... —

Alltsammans börjar med att världsalltet presenteras som den väldiga asken Yggdrasil, som innehåller både gudarnas värld högst upp, människornas värld nånstans i mitten, och dödsriket vid dess stam. Asken är så väldig, att människorna (som endast figurerar parantetiskt) inte uppfattar att de i själva verket är mikroskopiska varelser på en trädgrens bark. Och i askens grenar, finns också plats för jättar, svartalfer och dvärgar och allehanda vidunder.

Som huvudperson i skildringen framstår Oden själv. Det är i någon mån med honom som centralgestalt som berättelsen byggs upp. Oden bygger sig sin stora borg Valhall i trädets krona, och på Valhall reser sig tornet Lindskjalv, med utsikt över asken. Han gifter sig med Frigg, som flyger upp till Oden på falkvingar. Dessutom hade Oden då sina tjänarinnor Rist och Mist, korparna Hugin och Munin, vargarna Gere och Freke och den berömda åttafotade hästens Sleipner.

Asarnas antal ökar, med Odens alla barn: Tor, Balder, Brage, Tyr, Höder, Vidar och Saga. En del av dem gifter sig, och så kommer ytterligare gestalter in i sagokretsen.

Till Valhall kom goda kämpar efter döden, dithämtade av väsenden som kallades valkyrior, innan kämparna sjönk ner till Hel i dödsriket. Det fanns gott om plats för dem, och de fick namnet einhärjar, som dagligen höll krigslekar på Idavallen utanför Valhall.

In i deras värld kom också Loke, ett vidunder. Men han förställde sig, och vann Tors förtroende, och blev omtyckt. Loke hade avkomlingar, och två av dessa var Midgårdsormen och Fenrisulven. Oden, den allseende, kunde inte genomskåda Loke, men kunde dock märka av hans monsteravkomma, och därför befallde han att de skulle hämtas till Valhall för att oskadliggöras.

Ormen kastades i havet, där den växte så att den till sist blev så stor att den räckte runt hela människornas värld och bet sig själv i svansen. Allteftersom den fortsatte att växa, fortsatte den att äta upp sig själv bakifrån. Fenrisulven, en väldig varg, var inte lika lätt att ta sig an. Till sist kommer man på råd, att skaffa ett koppel av tråd tillverkat av dvärgar. Med list, som kostar Tyr hans högerhand, lyckas man så till sist fjättra honom.

Balder var alltså en av Odens och Friggs söner, och verkar ha varit något av en favorit. Därför hade Frigg tagit löfte av alla växter och ting, att de inte måtte skada sonen. Loke lyckades dock få reda på, att misteln aldrig blivit avkrävd något löfte. Och Loke får då den stackars Höder att skjuta av en pil av mistel mot Balder, som träffas och dör.

Då blir asarna skitsura. Loke flyr, men infågnas i laxskepnad. Han fjättras därefter i en grotta, där en orm droppar etter i ansiktet på honom dag och natt. Lokes hustru Sigyn fångar upp ettret i en skål, men när hon måste tömma skålen, faller giftet i Lokes ansiktet, och då skälver världen av hans rörelser i smärta.

* * *

Med tiden blir asken Yggdrasil gammal. Slutet närmar sig, Ragnarök. Detta förebådas av tre vintrar utan sommar emellan, och denna kalla tid kallades Fimbulvintern. Därefter skulle jättarna och andra varelser ta till vapen mot asarna, och ett stort slag skulle fälla de flesta asarna till marken. Från dödsriket skulle skeppet Nagelfar komma åkande, som av Hel tillverkats av naglar.

Så Fenrisulven tar sig loss, och Midgårdsormen kommer upp ur havet, och de befriar sin far Loke. Jättarna marscherar, och asarna med sina einhärjar gör sig redo. Fenrisulven attackerar själve Oden, som får in ett spjutkast i magen på väsendet, som dock inte dödar den. Oden dör.

Tor slår sin hammare i Midgårdsormens huvud, ormen dör, men etter slår ut från hans krossade huvud, och ettret dödar Tor. Loke och Heimdall, som vaktat vägen till Valhall, kastar varsitt spjut mot varandra, och dör båda.

Vidar, Odens son, vrider upp Fenrisulvens käkar så långt, att vargen dör.

Och till sist vänder striden, och jättarna flyr från platsen. Bara några få asar finns kvar i livet, och dessa tar sin tillflykt till båten Skidbladner, och glider ut mot rymden.

* * *

Två människor klarar sig genom Ragnarök, Liv och Lust. Henrikson skildrar dem som två ungdomar, som är ute och åker skidor i Fimbulvintern. Asken Yggdrasil välter, och en bit bark slits bort från trädet och svävar ut i intet. Denna barkbit blir jorden, och Liv och Lust skapar ett nytt människosläkte, som vi härstammar från i dag.

* * *

I Henriksons Asken Yggdrasil finns inget Ginnungagap med. Jätten Ymer finns inte, och Yggdrasil har på något vis tagit hans plats. Det aningens ovanliga sättet, att skriva historien så att vår samtid befinner sig efter Ragnarök är faktiskt ganska effektfullt, och tillåter Henrikson att ge en överblick över händelserna även efter det stora slaget. Om gudarnas öden får vi dock inte veta så mycket mer, än att de överlevande seglar ut i rymden, vilket alltså avviker något från vad vi vet från Eddorna, där ett nytt gudarike byggs upp. Och detta med barkbiten som blir jorden får vi väl helt enkelt kalla diktarens frihet.

Men har man med sig i bakhuvudet, att Henrikson inte är ortodox i sin skildring, så är berättelsen mycket underhållande. Inte minst genom att ge en pedagogisk orientering i tillvarons uppbyggnad. Och så får man lite reda på alla namn och begrepp som vår fornnordiska mytologi är består av.

* * *

Fornnordisk mytologi erbjuder ett mytsystem som mycket väl kan komma till god användning i dag. Mytologin är inte uppbyggd kring något sådant som synd och förlåtelse, utan av mod, vett, vänskap, fiendskap... Den ligger mycket närmare den mänskliga erfarenheten av hur livet fungerar, än vad någonsin den orientaliska mytologin kunnat göra.

Henrikson gjorde därför, med Asken Yggdrasil, en stor tjänst åt oss, som vill få lite reda på den nordiska mytologin. Han bygger därmed ut våra möjligheter att ha komponenter av den fornnordiska mytologin som levande referenser. Och han gör det med ett utmärkt, spänstigt språk — som alltid i alla hans skrifter.
— — —
Asken Yggdrasil: En gammal gudomlig saga, Alf Henrikson & Edward Lindahl (ill.), Bra Böcker AB 1973, 126 sidor.

En samtalskväll om Jobs bok

2011-11-03T21:02:00.015+01:00

Jag tog mig till Caroli kyrka i Borås, för att sitta med och lyssna till "En samtalskväll om Jobs bok". Och de som samtalade var Göran Greider och KG Hammar, modererade av Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund. Eventet anordnades i samverkan mellan Svenska kyrkan i Borås, Sensus och Borås Tidning.

Inträdet var gratis (men gåvor till Svenska kyrkans internationella arbete mottages tacksamt).

* * *

Kyrkan var onekligen välfylld. Åldersskiktningen av de församlade var god: många äldre, en stor skara medelåldersfolk och en hel del ungdomar hade hittat dit. Framme i koret, framför de många tända ljusen, tre stolar. På de tre stolarna, de tre svartklädda herrarna. Och så tog sig vindlande samtal sin begynnelse. — Två timmar senare skall det ha pratats en hel del om Job, och herrarna samtalare kan lämna kyrkan med varsin tackgåva, i form av änglar som tillverkats av glassplitter från Betlehem; glassplitter, får vi veta, från israelernas invasion.

* * *

Jobs bok är onekligen en av de märkligare böckerna i Bibeln. Berättelsen är välkänd. Den hedervärde och stormrike Job sticker i ögonen på djävulen. Denne tubbar Gud att låta honom få fritt spelrum med Job, för att bevisa, att tar man bara ifrån honom hans ägodelar och barn, så kommer han att förbanna Gud. Och Gud ger vika för djävulen, och djävulen plågar och skadar Job. Job försöker så gott han kan att hantera sin avgrundssmärta och sorg, icke mycket hjälpt av tre vänner som kommer dit. Till sist talar Gud till Job, och deklarerar sin allmänna allmakt, varvid Job bekänner sin allmänna intighet, och så får Job nya ägodelar och nya barn. Så var det slut med den berättelsen.

* * *

Greider menar, att Jobs bok är fantastisk litteratur, där han hos Gud — när denne skyltar med sin makt över skapelsen — ser en koppling till ekologi. Ty endast ekologi kommer i fråga som sådan kraft. Därför kunde rimligen Miljöpartiet lära av den hiskeliga gudsgestalten i Jobs bok.

Hammar, å sin sida, framstår som den beläste teologen, och talar gärna om texten som sådan, sammansmält av flera texter; en text som förvisso inte är någon form av direkt tilltal av Gud till människorna, utan snarare ett försök av människorna att tolka ondskans problem.

Greider fortsätter med att förklara Jobs lidande, med att han är rik. För att vara rik måste man nämligen, berättar han, skada andra människor. Därför straffas Job. Hammar håller inte alls med om det, utan ser Jobs bok snarare som ett teologiskt statement, där den litterära skapelsen Job används för att illustrera, att även den mest rättfärdige människa kan drabbas av lidanden, och att gudsfruktan inte nödvändigtvis är kopplad till materiell framgång, något som annars ofta finns som motiv i gammaltestamentliga skrifter.

— "Framgångsteologin är det primära målet för Jobs bok", säger Hammar.

* * *

På frågan om vad texten säger om Gud, svarar Hammar, att den till honom säger, att drabbas jag av olycka, så har det inte med mitt leverne att göra, inte med någon sorts gudomlig rättvisa. Greider tar delvis upp samma tråd, genom att bekräfta att olycka inte är kopplat till Guds gillande eller ogillande, men fortsätter med att kalla gudsbilden i Jobs bok för frånstötande, där Gud framträder för att visa upp sin makt.

— "Den gud man stöter på här är direkt frånstötande", säger Greider.

Hammar genmäler, att han inte heller tycker om guden som presenteras, men påminner om att gud framställs som han gör för att det är en del i metodiken: att visa att Gud inte skickar det onda, utan håller den tillbaka, att han säger: "Jag jobbar på en annan nivå." Senare återkommer Hammar, och säger att Gud bekämpar det onda på sitt sätt, vilket i förlängningen är en kamp för gudomlig rättvisa.

Hammar påpekar, att man inte kan tala om Gud. Gud har inte skrivit bibeln, säger han, och verkar mena, att texterna är litterära tolkningar av vem Gud är; och i texterna kan man hitta lite vad man vill: Greider kan hitta socialdemokratisk politik, säger Hammar, medan han själv gärna vill hitta mystiken.

— "Jobs insats slutar i en stumhet inför makten", säger Greider under samtalet, och gör därmed en viktig poäng. Genom bokens slut, där Job får åter sin rikedom i fördubblad form, legitimeras dessutom systemet.

* * *

När Stefan Eklund frågar Greider och Hammar vad Jobs bok kan göra för nytta i dag, hänvisar Greider främst till språket i sig, som han själv sade sig kunna plocka direkt in i en lång dikt han arbetar med. Han nämner också att han kunde referera till Job i en text om fastighetsmarknaden. Jobs boks språk kan, menar Greider, sätta fart på det egna språket, de egna orden.

Hammar säger att han själv sällan citerar Jobs bok, det är för svårt, men att han ofta refererar texten. Han menar att texten är lika relevant i dag som någonsin, i dag när världen, menar han, är ännu mer kommersialiserad, och så passar han på att nämna, att han vill se Gud som ett marknadsbefriat område, där inga säljmässiga anpassningar är nödvändiga, vilket påvisas i det, att en så avvikande text som Jobs bok fick plats i Bibeln.

* * *

I samtalskvällens andra del hamnar Greider och Hammar i den mildaste polemik mot varandra som jag nånsin hört. Hammar menar nämligen att det, på tal om att vännerna satt tysta bredvid Job till en början, finns en tröst i tystnaden. Job blir alltmer aggressiv och vännerna blir allt mer aggressiva, när de väl börjar tala med varandra.

Greider håller inte alls med. Förklaringar kan visst vara tröst, hävdar han. Genom förklaringar av faktiska omständigheter kan man till exempel komma ifrån skam eller få förklaringar till olika sjukdomar.

— "Tystnad kan inte räcka. Då går jag ur kyrkan. Det kan inte vara rätt väg att gå", säger Greider.

* * *

Givetvis kommer teodicéproblemet upp. Alltså frågan om hur lidande är möjligt med en allsmäktig, god Gud.

Hammar hävdar, att Gud i Jobs bok inte är allsmäktig; att han inte kan styra allt, men att han kämpar mot ondskan och försöker begränsa det. Han ser i boken en vandring från en allorsakande Gud till en kämpande. Det finns helt enkelt processer som Gud inte lägger sig i, såsom evolutionen eller kärleken.

Greider är inte lika diplomatisk eller försiktig:

— "Gud framstår som en pressad Berlusconi", menar han.

* * *

Vad gäller fenomenet tro menar Greider att man inte kan hämta mycket hos Job. Det finns andra ställen, säger han. Hammar å sin sida framhåller, att hos Job är tro en tro på att ett rättfärdigt liv leder till goda konsekvenser. Men sen skalas det av, och slutar i en öppen tomhet. Men han tror ändå.

— "Tron förlorar sitt objekt och blir en tillit, ofta ut i ingenting", säger Hammar.

* * *

Samtalskvällen avslutas med en frågestund. Visserligen är det endast tre personer som reser sig, och av dem har endast två personer en fråga att ställa. Men som svar på ett ateistiskt citat av nobelpristagaren i fysik, Stephen Weinberg, lyckas både Greider och Hammar fara på det de kallar ateistiska korsriddare. De känner sig inte träffade av den ateistiska kritiken, som Greider menar attackerar en halmgubbe, samtidigt som de själva, de troende, är nånannastans. Hammar framhåller att Weinberg har sagt att han läser poesi, och det tycker Hammar är utmärkt, för han ser kristendomen som poesi.

* * *

Således, jag fick höra ett vindlande samtal som stundtals handlade om Job, och stundtals gjorde avvikningar från ämnet. Vad gäller Jobs bok har jag inte många frågor; emellertid hade jag önskat att man talat mer om den oerhörda grymhet som gudsbilden i Jobs bok ger uttryck för, när han tillåter djävulen att döda Jobs barn, bara för att denne vill testa om Job då skulle förbanna Gud. Visst är det en litterär konstruktion — men ändå: vad säger det om gudsbilden?

Greiders tro förefaller vara som hans berömda frisyr: något yvig, något obestämd. Hammars religion är också som Hammars frisyr: omöjlig att upptäcka: hans tro är omöjlig att komma åt, omöjlig att definiera. För vad säger man om en kristendom som förvandlats till poesi? Vad betyder ett sådant uttalande? Ja, hur skall det förstås?

Så medan Greider, troende men kanske inte kristen, går omkring i en rödfärgad religion, där Job får illustrera rikedomens inneboende ondska, så försvinner Hammar — med sin stora kunskap — in i ett moln av mystik, där man helt enkelt inte kan peka på honom och säga: se, där är KG Hammar.

Citat: Boken som portal

2011-11-02T21:14:00.002+01:00

"Buying a book is not about obtaining a possession, but about securing a portal."

– Laura Miller, amerikansk författare

22 böcker senare — Eller: Ännu ett Gärdhemsbesök

2011-11-02T18:25:00.006+01:00

Tog en sväng till Gärdhem i Dalsjöfors, utanför Borås. I dag hade den stora second hand-affären extraöppet och halva priset på hela sortimentet; det vill säga: hälften av de redan låga priserna. Och, på Gärdhem finns en riktigt ordentlig avdelning med böcker.

I dag fyndade jag följande volymer:

Vilhelm Moberg: Det gamla riket
Vilhelm Moberg: Sänkt sedebetyg
Vilhelm Moberg: De knutna händerna
Vilhelm Moberg: Brudarnas källa
Albert Bonniers förlag: Vilhelm Moberg: En vänbok
Heinrich Hesse: Undersåten
Dan Andersson: David Ramms arv
Homeros: Odysséen
Viktor Rydberg: Viktor Rydbers dikter
Knut Hagberg (red.): Sedernas bok
Bergman, Gösta: Ord med historia
Bertil Almgren (red.): Vikingen
Ture Nerman: Kampdikter
G. N. M. Tyrrell: Vid tröskeln till det okända
Lanzmann, Claude: Shoah
Alexandre Dumas: Greven av Monte Cristo, vol. I & II
Ernest Hemingway: En fest för livet
Howard Fast: Spartakus
Torgny Lindgren: Ormens väg på hälleberget
Fritiof Nilsson Piraten: Bokhandlaren som slutade bada
Alf Henrikson & Edward Lindahl: Asken Yggdrasil

Och kostnaden för dessa verk? Summa 98 kronor.

Inte dåligt alls.

Något ur "Svenske ordseder eller ordsagor" (1604)

2011-10-30T21:01:00.004+01:00

I Svenska folkböcker (red. Jöran Sahlgren, A.-B. Bokverk, Stockholm 1956) har ett antal äldre svenska texter bevarats. I volym VIII av denna serie finner vi bland annat Svenske ordseder eller ordsagor (Tryckt i Stockholm av Anund Olufsson Anno 1604).

I volymens förord, får vi veta att detta är Sveriges äldsta samling ordspråk, och bygger på de samlingar med latinska ordspråk som fanns under medeltiden. Emellertid vilar den svenska utgåvan tydligen på ett danskt original. I samlingen har också införlivats samtliga av Olaus Petri domareregler.

I förordet får vi även veta, att det nog kan vara en Johannes Bureus (1568–1652) som är samlingens upphovsman. (Mer om honom på Wikipedia.)

Några av dessa ordspråk gives så här nedan; några är bekanta, andra icke. Rimligen har man i Svenska folkböcker något moderniserat stavningen.

* * *

Av det stora nötet lärer ungnöt draga.

Aftonsång med dryck, morgonsång med hosto.

Allestädes framme, sällan välkommin.

Alle vilja väl hugga till, men ingen vill hålla i skafte.

Ära är att lära.

Allting skall man hoppas till det bästa.

Alle vilje gamble vara, men ingen vill gammal heta.

Alltid är frusin jord för lat svin.

Avundsman bör icke vittna.

Barnet gör i byn som det är hemme vant.

Bättre är två resor mätit än en gång förgätit.

Bättre är något än intet.

Bättre är en ko med ro än två med oro.

Dagarne blidke sorgen.

Döden är viss, men stunden är oviss.

Ett trull kysser icke gärna det andra.

Efter mans tal bör ingen dömas.

Få hava lyckan, men alle have döden.

Gamble vägar och gamble vänner de svika icke.

Han skall icke gå till skogs, som alle buskar rädes.

Varest aset är, där är kroppen.

Late herrer haver tröge dränger.

Man skall ej hava två tungor i en mun.

Ofta är stor ord små i gärning.

Präst vare präst, häst vare häst.

Kvinnotal liknas vid kråkegal.

Ris gör barnen vis.

Verket prisar mästaren.

* * *

Nu gäller det bara att memorera ordspråken, och svänga sig med dem, viss om att de varit i bruk i hundratals år...!

Citat: År av upplevelser för några tior

2011-10-28T11:24:00.006+02:00

Angående att god poesiböcker går att hitta i pocketform till ett överkomligt pris:

"När jag tittar upp på bokhyllan ser jag Gullberg, Edfelt, Ekelöf, Martinson, Lagerkvist, Dan Andersson, Stagnelius, Heidenstam, Karlfeldt, Fröding, Lindegren, Aspenström, Björling, Boye, Ferlin, Diktonius – ja, nästan alla finns där. Veckors, månaders, ja års intensiva upplevelser för några tior. . . En sådan bok tar aldrig slut – man kan ständigt återvända till den. Hela lyrikbiblioteket, fyllt med läsäventyr som räcker i mansåldrar, har kostat vad ett par romaner betingar. Så håll ögonen öppna i bokhandeln!"
— Göran Hassler

Bokrecension: Ringaren i Notre Dame | Victor Hugo

2011-10-27T19:57:00.008+02:00

Illustration av Alfred Barbou i originalupplagan
av Ringaren i Notre Dame. Detalj.

Ringaren i Notre Dame är skriven av Victor Hugo (1802–1885).

Innan Victor Hugo fyllt trettio år, hade han skrivit och gett ut det klassiska mästerverket Ringaren i Notre Dame, och därmed skapat de odödliga gestalterna Quasimodo och Esmeralda.

I boken spanar berättaren bakåt till 1400-talet, där den tragiska och mörka berättelsen utspelar sig. För att skapa den betryckta känsla som går genom boken, blandar Hugo romantiska och gotiska drag med en påfallande realism i miljöbeskrivningarna. Det finns inga hjältar i Ringaren i Notre Dame; det finns nästan bara tragiska livsöden.

Vi har Quasimodo, den missbildade och döve hittegossen som uppfostras av den bittre och spränglärde ärkediakonen Claude Frollo till ringare i den mäktiga katedralen i romantiteln; Quasimodo när ett förakt mot alla människor, ett förakt som är besvarat. Den ende han har att ty sig till är ärkediakonen. Och så Esmeralda, flickan som uppfostrats av zigenare, som utövar en så stark lockelse på många av de män som förekommer i berättelsen.

Hugo skriver om Quasimodo:

"Man måste göra honom den rättvisan att hans elakhet måhända inte var medfödd. Redan från sin tidigaste barndom hade han känt och sett sig vara föraktad av människorna. Människorösten var för honom ett uttryck för hån eller förbannelser. När han växte upp till man kände han endast hat omkring sig. Han hade lärt sig att hata själv. Han hade tagit upp det vapen med vilket man sårat honom."

Esmeralda lär vara mycket vacker, och fördriver sina dagar med danser och med sin tämjda get. Alla åtrår henne, men själv åtrår hon blott den ytlige kaptenen Phoebus de Châteaupers, vilken i sin tur vill ha Esmeralda blott för en natt.

Emellertid önskar ärkediakon Claude Frollo inget hellre än att själv sluta Esmeralda i sin famn, och han ser med avund hur folk omkring honom trånar efter den han själv ock åtrår.

För att ytterligare komplicera upplägget, förekommer också en viss mäster Gringore, filosof och poet, som genom märkliga omständigheter blir gift med Esmeralda, även om äktenskapet inte fullbordas.

* * *

Och i de parisiska nätterna konspirerar människa mot människa. Galgen skymtar ständigt i bakgrunden, och ett orättvist rättssystem ställer orimliga krav. Utan att avslöja för mycket av vad som händer, kan jag nog ändå hävda, att det mesta går åt helvete. Tragedin är ett faktum under bokens sista kapitel. Och även om jag aldrig sett Disneyversionen av Ringaren i Notre Dame, så vågar jag nog påstå, att den inte kommer i närheten av det mörker som sluter sig allt tätare kring flera av huvudpersonerna — och därmed läsaren.

* * *

Trots det myller av personer som förekommer i framställningen, är det svårt att känna en särskild bindning till någon av dem. Ärkediakonens inre strider är påfrestande att känna av, han förtrycker sina känslor så långt, att han nästan upphör att vara levande. Quasimodo är det visserligen svårt att inte tycka synd om, men i all sin deformation framstår han nästan inte som mänsklig. Esmeralda är alltför naivt änglalik, för att knyta några band med läsaren. Mest känner jag med den stackars poeten Gringore, som liksom bara råkar hamna i olycka efter olycka, egentligen utan egen förskyllan. Han vill nog helst bara få skriva sina teaterstycken i lugn och ro.

* * *

Ringaren i Notre Dame är ingen utdragen historia. Det är ett väldigt driv i den, över alla de drygt tvåhundra sidorna. Visst blir den aningens teatral emellanåt. Men jag förväntar mig det av alster från romantiken. Katedralerna ska vara väldiga och ha gömda rum. Prästerna skall vara svartklädda med kapuschonger. Och dialogen skall vara aningens spänd.

Genom att inte skapa andra hjältar än antihjältar, blir Ringaren i Notre Dame realistisk i mer än sina miljöbeskrivningar, och säger något om vad det innebär att vara människa med hela känsloregistret representerat: avund, hat, ilska, småsinthet, hämndgirighet, kärlek... Och genom att inte låta allt sluta väl för alla, undviker Hugo effektivt en patetisk, idylliserande upplösning. En bild som Hugo återkommer till i berättelsen, är den av flugan som fastnar i nätet, och blir rov för spindeln. På samma sätt låter han romanfigurerna bli offer för sina egna öden.
— — —
Ringaren i Notre Dame, Victor Hugo, Lindqvists 1970. 224 sidor.

Textkritisk analys: "Vem bestämmer om dopet?"

2011-10-26T12:28:00.008+02:00

Textkritisk analys av biskop Antje Jackeléns debattartikel ”Vem bestämmer om dopet?" (Skånskan, 24 oktober 2011).

* * *

Barndopet är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Inte på så vis att jag tycker om barndopet, utan på grund av att jag bekämpar det. Som jag ser det, är barndopet ett sätt för föräldrar att påtvinga sitt barn ett religiöst system, som det inte bett om och inte kan ta ställning till förrän långt senare. Jag förordar därför, att dop och därmed sammanhängande medlemsinskrivning av spädbarn inte bör ske, utan att dop och därmed sammanhängande medlemsinskrivning först bör ske, sedan personen själv har möjlighet att avgöra, om den kristna tron är något som man vill anamma.

Biskop Antje Jackelén förfasas över ett sådant synsätt, och jämför att låta bli att döpa sitt barn förrän dess att det själv kan avgöra om det vill ha dopet, med att avstå från att krama det. Jämförelsen mellan en kram – som ju kan ges åt spädbarnet utan att det gett sitt samtycke – och dopet är synnerligen haltande, ja, inte ens relevant. En kram är ett uttryck för ett biologiskt behov. Undersökningar har visat, att djurungar som inte får fysisk närhet dör. En kram, liksom att förse barnet med näring, är således nödvändigt för att hålla barnet vid liv och sund hälsa.

Det går inte att vänta med att ge barnet den ömhet det behöver som spädbarn. Jackelén menar dock, att även dopet hör till dessa basala behov. Jag håller inte med. Dopet utgör inte en fysisk nödvändighet för barnet: det är uteslutande en religiös rit, som på ett tydligt sätt markerar övergången från ett icke-kristet liv till ett kristet liv. Genom att förmena barnen möjligheten att själv ta ställning till ett sådant steg, berövar man det dess framtida myndighet som självbestämmande individ och fattar ett djupgående beslut åt det, som det lika gärna kunde tagit själv, dock inte som spädbarn.

Jackelén menar att man genom dopet ger barnet ”det allra bästa förutsättningarna för dess fortsatta liv”. Man frågar sig då, på vad sätt barnets förutsättningar förändras, av att det fått vatten på huvudet (ett iskallt hån mot den första tidens dop – av vuxna – i levande vatten) och fått böner lästa över sig. Man frågar sig vidare, hur det döpta spädbarnets förutsättningar förändras i relation till det odöpta spädbarnets förutsättningar. Ser Gud hellre till det döpta barnet och välsignar det, än till det barn vilket man givit friheten att själv avgöra om det vill bli religiöst, och genomgå övergångsriten? Det är väl tvärtom att visa den kristna religionen, som skall vara kärlekens religion, den allra största respekt, om man tillåter dess medlemmars barn att själva avgöra om de vill vara med i samfundet: att inte påtvinga dem sitt eget val?

Jackelén påpekar dessutom, att dopet äger aktualitet, och hänvisar till att antalet vuxendop har ökat. Man kan ju tycka, att detta borde gå emot hennes syfte: att antalet vuxendop ökar, tyder rimligen på att de vuxendöpta icke blivit döpta som barn. Dessutom tiger hon lämpligt nog, om att barndopsfrekvensen befinner sig i fritt fall: 2010 döptes 53,7 % av antalet födda barn. År 2000 var siffran 72,8 procent, enligt Svenska kyrkans egen statistik.

* * *

Jackelén hävdar, att dopet är grunden för livet som kristen. Man kan då tycka, att man tillmäter dopet en position i religionen, som tränger ut den gemensamma tron, som väl också borde nämnas i sammanhanget. Men med tanke på att personlig tro rimligen förutsätter en någorlunda utvecklad förmåga att överväga och reflektera, kanske Jackeléns uppfattning inte gynnas av detta: man kan knappast avkräva ett barn, ännu inte präglat av vuxnas åsikter, en reflekterad uppfattning om existensens grundvillkor, till exempel att Gud kom till jorden som Jesus från Nasaret, dog för våra synder, uppstod igen och från himmelen igenkommande till att döma levande och döda.

När Jackelén vidare hävdar, att dopet ger mening och relation, får vi lägga märke till att det inte är vilken mening som helst och inte vilken relation som helst som avses. Det är uteslutande kyrkans antaganden om vad som är meningsfullt och en relation med kyrkan som åsyftas. Man sätter därmed spädbarnet på ett spår, pekar ut en riktning, och berättar vid dopet om hur det nu är föräldrars och faddrars uppgift att leda barnet på trons väg.

Jackelén menar också, att dopet skapar en beröring mellan Gud och barnet. Meningar av det slaget gör mig konfunderad: vad menas rent konkret med det? För rent fysiskt lär inte barnet känna något annat än vattnet på huvudet och möjligen prästens hand. Var kommer den gudomliga beröringen in? Jackelén fortsätter, genom att hävda, att dopet ger ett nytt liv; min fråga är då hur man kan få ett nytt liv, när man inte ens påbörjat det första. Givetvis ligger här tankar om arvsynd i bakgrunden: att man – tydligen redan som spädbarn – behöver renas från något som inte är rent, vare sig man nu själv gjort något orent eller inte.

Vidare hävdar biskopen, att dopet ger ett uppdrag i livet. Vad det uppdraget går ut på, kan vi nog höra i Missionsbefallningen, som läses vid dopet: detta att Jesus befaller sina lärjungar att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Uppdraget är således att sprida religionen än vidare. Inget dåligt uppdrag för ett spädbarn.

I sitt sista stycke berättar Jackelén, att barn – spädbarn, får vi förmoda – ”kan tillgodogöra sig religion”, och att detta inte ”står i strid med kristen tradition och erfarenhet”. Nå, traditionen kan det vara hur det vill med. Men hur den kristna erfarenheten kan berätta om att spädbarnet kan tillgodogöra sig kristendomen, är jag nyfiken på. Har man intervjuat de små, månne? Försöker man utröna genom okulärbesiktning huruvida de efter dopet börjat helgas och få ett kristet sinnelag? När Jackelén därefter hävdar, att ”barn är mottagliga för Guds rike på ett sätt som vuxna behöver lära sig” har hon rätt. Om mottaglighet för Guds rike innebär att villigt låta sig döpas som spädbarn (ehuru, enligt min erfarenhet, en del låter sig döpas under gallskrik), så är det säkert så, att spädbarn är mer mottagliga. Få vuxna skulle väl utan sitt eget uttryckliga medgivande gå med på att genomgå en religiös rit och bli medlemmar i ett religiöst samfund. Spädbarnet har ingen möjlighet att låta bli.

* * *

Således är Antje Jackeléns debattartikel full av antaganden om dopets välgörande effekter, som inte kan styrkas utanför kyrkans egen meningsbyggande begreppsvärld, och – menar jag – inte ens inom den. Jag hävdar att inget spädbarn borde få registreras som medlem i ett religiöst samfund, om det är möjligt att avvakta tills barnet vuxit upp och själv fått möjlighet att ta ställning och väga argument för och emot.

Vad gäller dopet som religiös rit är det svårare att angripa, utan att först ha en ordentlig diskussion om föräldrarnas frihet att uppfostra sina barn såsom de önskar. Själv menar jag att det ingenting båtar för barnet att få sin religiösa identitet fastslagen redan som spädbarn, å andra sidan är det problematiskt att låta överheten gå in och fatta beslut åt föräldrarna. Därför önskar jag bara vädja, om att föräldrar bör låta sina barn själva avgöra om de skall döpas eller inte.

Men kanske kan dop rimligen ske vid konfirmationen, så att konfirmationsgudstjänsten förlorar sin etymologiska och teologiska betydelse som bekräftelse – och helt enkelt blir en dopgudstjänst.

Bokrecension: Tankar om historia | Dick Harrison

2011-10-23T03:56:00.003+02:00

Tankar om historia är en samling essäer av Dick Harrison.

Det är ingen hemlighet, att jag är förtjust i Dick Harrisons alster. Hans fantastiska beläsenhet kombinerat med vurmen för källkritik är mycket imponerande och inbjudande. I Tankar om historia är tjugoåtta av hans texter samlade. Ämnesmässigt spänner de över vida områden. Man har tydligen försökt skapa någon sorts samband, genom att ordna upp texterna enligt alfabetet: således finns det en artikel för A och en för B och så vidare. Det upplever jag som ett konstlat grepp som samlingen klarat sig utan. Men det är av mindre vikt.

Många av essäerna tar avstamp i diverse olika historievetenskapliga böcker i olika ämnen. Harrison referar innehållet, lämnar sina synpunkter och jämför med andra böcker. Det är en metod att skriva texter som jag själv försöker tillämpa på mitt eget sätt här på bloggen, och följaktligen uppskattar.

* * *

Läsaren får lära sig mycket i Harrisons bok. Vi får följa med, när han berättar om adelns uppgång och nedgång, om bildernas betydelse för historievetenskapen, om hur man under medeltiden uppfattade Den Andre — i form av österns folk, om döden som antropomorf person — och Harrison resonerar kring huruvida döden som person rimligen är en man och kvinna, vilket verkar bero på var i världen man befinner sig.

Vi får också följa med ner i vardagens historia, och upplyses om sådana ting som man kanske sällan reflekterar kring: som att det före gatubelysningens tid knappast var aktuellt med promenader utomhus efter mörkrets inbrott: man höll sig inomhus.

Tårarnas historia utreds, liksom frågan om genus — manligt och kvinnligt — under medeltiden. Humorns historia resonerar Harrison kring: vad man sett som roligt och hur man skulle yttra sig för att verka humoristisk i olika tider. Vi får också en del till livs om familjens historia och om biografins roll som historisk genre.

I essän "Krönikören från Forum Julii" berättar Harrison om Paulus Diaconus och hans Langobardernas historia, skriven under 700-talet. Och Harrison skriver så väl om honom, att jag ser till att beställa Diaconus verk från ett antikvariat.

Kontrafaktisk historieskrivning har sin egen essä, liksom medicinhistoria och frågan om vad nationalism och etnicitet egentligen är för något. I essän "Ofred" slår Harrison, med stöd i Anders Franksons och Niklas Zetterlings bok Slaget om Kursk: Historiens största pansarslag, ett slag för att vändpunkten för nazisternas krigsföretag i öst inte var Stalingrad, utan just Kursk.

Propagandans historia berörs, liksom slumpens betydelse för olika historiska skeenden: som hur den skotske fursten Macbeths namn och minne bevarades för en stor eftervärld genom Shakespears initiativ att inkludera dennes person i sin pjäs.

Vi får lära oss att katten introducerades i Norden under medeltiden, men att hunden funnits här sedan urminnes tider. Hunden var så viktig, att man tidigt lagstadgade om att åtskilliga typer av människans bästa vän var straffbar att ta av daga. Först på 1200-talet utvecklades "hund" som skällsord, berättar Harrison, kanske inte minst på grund av bibliska negativa hundreferenser, förmedlade av prästerskapet.

Och så vidare, och så vidare.

* * *

Harrison skriver personligt. Han drar sig inte för att dela ut ett tjuvnyp åt en skånsk skoaffär — som namnges — från vilken han förväntar sig en ursäkt för dålig service. Han drar sig inte heller för att såga verk av andra historiker, som den utställningsbok som presenterade idén att folkgruppen vandalerna i själva verket drog sig tillbaka till Sverige efter att ha blivit utkastade från Nordafrika.

Harrison har ett berömvärt patos för att ådagalägga vad vi faktiskt har skäl att anta, utifrån vad källorna säger. Och vad vi inte har skäl att anta. Och han lyckas skriva sina texter både på ett populärt och vederhäftigt sätt: han tvingar sig inte att kompromissa med sin vetenskapliga tyngd för att vara mer tillgänglig, men är ändå förhållandevis lättläst, och absolut inte torr.

Tankar om historia rekommenderas varmt till var och en som vill öka på sin historiska allmänbildning, men också till var och en som vill komma i kontakt med goda exempel på essäistik.
— — —
Tankar om historia, Dick Harrison, Prisma 2003. ISBN: 91-518-4055-3. 318 sidor.

Bokrecension: Vårt behov av tröst | Stig Dagerman

2011-10-16T16:41:00.004+02:00

Vårt behov av tröst är en samling texter skrivna av Stig Dagerman (1923 – 1954). De sammanställdes postumt av Olof Lagercrantz.

Samlingens texter är uppdelade i fyra avdelningar: Självbiografiskt, Noveller, Dikter och Artiklar. Och det är i novellerna som Dagerman briljerar. Många av de berättelserna vibrerar av ett dovt mörker, som inte kommer Franz Kafka efter. Novellen "Att döda ett barn" hör väl hemma bland det allra bästa som i Sverige utgetts, vad gäller kortnoveller.

Åtskilliga av dikterna äger också relevans. Själv fastnar jag särskilt för dikten "Råttan i gropen. Ett minne", som verkar berätta om en självupplevd händelse, då en råtta under ett arbete med uppsättning av telegrafledningar, fick sätta livet till. En till synes liten händelse för en okänslig själ, blir här en lyriskt finstämd memento mori-dikt i händerna på Dagerman.

De självbiografiska texterna vittnar om Dagermans personliga bakgrund, och om livet i ett Stockholm som tjöd av revolutionär aktivitet. Dagerman själv blev ju syndikalist, och kan genom sitt avstånd från de renodlade kommunisterna kritisera dem likväl som bourgeoisien. Så spar han i sina artiklar — den sista avdelningen i boken — inte på bläcksvärta, när han beskriver den totalitära Sovjetunionens sätt att bedriva förföljelse mot enskilda dissidenter.

Artiklarna känns dock i mycket hämtade ur sin tid: de blir ofta vittnesmål om en intellektuell vänstermans uppfattningar från tiden då andra världskrigets kanoner slutade mullra, till dess att Dagerman tog sitt liv. Mer allmängiltig är samlingens sista text, varifrån bokens titel hämtats: "Vårt behov av tröst är omättligt".

Här resonerar Dagerman, drygt två år före att han tog sitt liv, om sin ångest och depressiva sida. Han berättar om hur han inte har någon tro, men känner sig alltför osäker, för att söka tröst i rationalism och ateism. Men han jagar tröst i något, och landar väl i ett enkelt konstaterande: att livet skall levas, inte för att nå ett mål, utan för att livet i sig är målet, ett liv levt i frihet. Livet skall inte mätas, man skall vila i det.

I texten berättar Dagerman också om sin svåra skrivkramp, om hur han är så rädd om sin talang, att han inte vågar använda den, för att inte upptäcka att den i själva verket är borta.

* * *

Dagermans noveller tillhör den stora behållningen i Vårt behov av tröst. Det är en typ av berättelser som tål att läsas om, med sina skuggor, och sina ibland lätt skeva verkligheter... Som i "Lorden som jag rodde", där vi får oss berättat om en brittisk aristokrat som tillbringar en sommar med att bli omkringrodd på havet, på jakt efter grönaste gröna vatten...
— — —
Vårt behov av tröst, Stig Dagerman, Vingförlaget 1963. 291 sidor.

Text: ur Epistel X | Horatius

2011-10-14T21:00:00.005+02:00

Quintus Horatius Flaccus (65 f.Kr. – 8 f.Kr.) inleder sin tionde epistel, med att försäkra sin vän Fuscus — som älskar staden — att de är som tvillingar i allt, utom i det som Horatius sedan beskriver:

"Du håller hårt likväl på ditt bo. Jag prisar naturen,
bäckarna, klippans häll med sitt mossiga kläde, och lunden.
Ja, absolut! Här lever jag, här regerar jag furstligt,
sedan jag utspytt allt som stans mobb höjer till himlen. [...]
Ty är naturenlighet icke grunden för människornas levnad?
Är icke plats för ett hus och en gård det första behovet,
och var fylls det så väl som just på lyckliga landet?"

(övers. Ebbe Linde)

Nog är detta ett fint exempel på hur text och däri beskrivna uppfattningar emellanåt kan trotsa seklernas gång, och vara lika giltiga i ett nu, som i ett avlägset då. Åtminstone för oss, som känner oss mer hemma i skog och mark, än på asfalt och gatsten.

Fragment: Äckel

2011-10-14T17:47:00.003+02:00

På bussen såg jag en flicka, hon var blek och ful
och ännu långt från kvinna; och hon talade med
sina vänner om de ointressanta intressen en flicka
som hon intresserar sig för. Det äcklade mig.

På bussen såg jag en vitskjortad man, trettio-något,
rakad och ren. Slipsen var blank och slipsnålen
blank, och han sa till kollegan, att nålen var köpt i Paris.
Jag kände igen den från Dressman. Det äcklade mig.

På bussen såg jag en man i skägg; han köpte nog sin rock
från en överskottsbutik: grön i färgen och smutsig och
trasig. Hans ögon plirade genom tjocka glas ner
i en bok som var sliten och tummad. Det äcklade mig icke.

Diktfragment: ur "I denna hamn" | Stig Dagerman

2011-10-13T18:50:00.002+02:00

Om en skeppskyrkogård. Eller handlar dikten om hela tillvaron?

"en millimeter om dagen
kryper det röda skaldjuret rosten
tungt över relingen hänger
de döda matroserna
och över allt annat
fruktar tystnaden steg."

— Stig Dagerman
ur dikten "I denna hamn"

Stig Dagermans självmord

2011-10-10T22:29:00.006+02:00

Sent på kvällen, torsdagen den 4 november 1954, gick Stig Dagerman ut till garaget på Fenixvägen 2 i Enebyberg, där han bodde. Han stängde dörrarna och ventilerna. Och så startade han bilen.

Så tog den författartalangen Stig Dagerman sitt liv, efter fyra års skrivkramp.

Några timmar senare ska styvsonen Jonas och grannpojken Staffan ställa in sina cyklar. De finner den döde Dagerman, koloxidförgiftad. Antagligen var det inte författarens avsikt att verkligen dö. Man kan konstatera, att gasreglaget var avslaget, bildörren öppen och Dagerman själv såg ut att vara på väg ut ur bilen.

Dagerman ligger begravd på Älvkarleby kyrkogård, utanför Gävle. Från Älvkarleby kom han, och där växte han upp hos sin farmor och farfar.

På gravstenen står två strofer från hans dikt "Höst":

"Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken."

Stig Dagerman blev 31 år gammal.

* * *

Det är svårt att hitta uppgifter om de exakta omständigheterna kring Dagermans död på nätet. Jag har läst en obekräftad uppgift, om att han ska ha begravts två gånger: först i Danderyd, och sedan återigen i Älvkarleby. Dessa uppgifter har icke gått att bekräfta.

Bara för att få ihop den korta beskrivningen ovan, har en mängd källor — av olika tillförlitlighet — behövt tillfrågas. Några av dem är:

Wikipedia: Stig Dagerman
Landstinget i Uppsala län: Om Stig Dagerman
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek: Stig Dagerman
Läkartidningen: "I livet sover döden och i döden livet"
Sveriges Radio: Idag 50 år sedan Stig Dagerman dog
Tidningen Kulturen: Död mans hand
Dagens Nyheter: I skuggan av en far
4 november
Stig Dagermansällskapet
Flashback: Stig Dagermans begravningsplats?
Magasin Täby/Magasin Danderyd: Människosmugglare och vapengömmor

Fragment: Söndagshandla — Konstruktion VI

2011-10-10T00:19:00.002+02:00

Vi åkte och söndagshandlade. Det är bland det värsta jag vet; det är likväl nödvändigt. Så medan jag lät min sambo sköta allt det praktiska, strosade jag omkring: först bland pappersvarorna (samma pennor, block och kalendrar som vanligt), sen bland cd-skivorna (samma samlingsalbum av Leonard Cohen, Elvis Presley och Ramones som vanligt), och sist dvd-filmerna (samma... som vanligt).

Men bland alla gula, taggiga lappar med skrikande text (rea! begränsat antal! ta 3 betala för 2!) och arméer av gummistövlar, konserverade svampar och annat umbärligt, stannade jag till och tittade på golvet.

Det hade jag inte gjort förut.

Golvet består av gråvita plattor, kanske två handsbredder i kvadrat. Däremellan svartgrå cement. Det är smutsigt överallt, smutsigt och slitet och plattorna skulle antagligen se precis lika smutsiga ut, efter att ha blivit sköljda med vad man nu sköljer hårda, gråvita golv med. Så lade jag märke till, att med jämna mellanrum, var cementen i det smala utrymmet mellan plattorna något bredare än annars.

Hade jag gjort vad jag borde gjort, så skulle jag satt mig just där, så att mammor med stripigt hår och mjukisbyxor fått vika undan med sina överlastade kundvagnar, och helgjobbande grovarbetare med självscanningapparater hade väckts ur dagdrömmar om sommarstugor, för att titta på mannen med basker på huvudet som satt och tittade på golvet.

Men det gjorde jag naturligtvis inte. Jag gick vidare och snart tänkte jag inte mer på golvet, gråvitt, smutsigt, och emellanåt förstärkt med extra cement. Det kändes plötsligt viktigare att få med sig lite choklad till bilen.

Bokrecension: Tjänarinnans berättelse | Margaret Atwood

2011-10-08T19:51:00.005+02:00

Tjänarinnans berättelse är en dystopisk roman författad av kanadensiska författaren Margaret Atwood (f. 1939).

I Tjänarinnans berättelse har USA genomgått en revolution. Efter ett antal sabotage mot kärnkraftsanläggningar och ett attentat mot kongressen, som leder till att författningen upphävs, har kristna fascister tagit makten.

Något år efter revolutionen utspelar sig huvuddelen av Tjänarinnans berättelse. Vi befinner oss då, eventuellt, nånstans i slutet av 1990-talet. Barnbristen är skriande, och i gudsstaten Gilead — som USA numera heter — kan kvinnor arresteras om de genomgått skilsmässa eller haft utomäktenskapliga relationer. Straffet: att bli tjänarinna, det vill säga, att existera som vandrande livmoder åt en så kallad Anförare i den nya staten, då Anföraren inte kan skaffa barn genom sin hustru. Tjänarinnan får då, i en märklig ritual, ha sex med Anföraren. Förhoppningen är att ett nytt barn skall avlas.

Så avförmänskligade är dessa kvinnor, att deras gamla namn inte används. Istället får de namn efter Anföraren de tjänar hos: Offred, i vår berätterskas fall. Det vill säga: "Of Fred", och anförarens namn är då Frederick.

* * *

Inte många år har gått sedan revolutionen. Ändå har Offred på något sätt lyckats att acklimatisera sig i den nya tillvaron; inte utan missmod, och inte utan hopp att återigen få träffa pojkvän och dotter, men ändå med resignation. Hon tar på sig sin röda i övrigt nunneliknande klädsel varje dag, gör sina ärenden, och avvaktar nästa befruktningsritual. I stan hänger regimens avrättade fiender upphängda på en mur; de hänger där, som konkreta hot mot dem som funderar på att inte underordna sig.

Men det finns underjordiska motståndsrörelser. Offred får kontakt med dem, antydningsvis, och som av en händelse. Men samtidigt kämpar hon med riskbedömning: har hon det inte bättre där hon är, än död på muren?

* * *

Berättelsen som Atwood skrivit är medvetet fragmentarisk. Dess ständiga, dagboksliknande introspektioner skänker en — förvisso tröttsam — autenticitet åt skildringen. Allt vi vet om Gilead vet vi genom Offreds upplevelser. Författarjaget är Offred själv. Genom ett oväntat tilläggskapitel — som dock ingår på ett fullt naturligt sätt i romantexten — får vi veta, att texten till Tjänarinnans berättelse ursprungligen ska ha talats in på band, av Offred själv eller av en annan kvinna, varvid man fått försöka pussla ihop de olika delarna till en så enhetlig text som möjligt.

Tjänarinnans berättelse är en osedvanligt trögläst historia. Men berättelsen känns genom sin långsamhet helt naturlig och realistisk. Och den upplevs ge en plausibel inblick i den människas tankevärld, som lever i en allomfattande diktatur. Det torde krävas en genuin författartalang, för att inte falla ur sin förklädnad: att förbli Offred, och att tala utifrån hennes horisont, inte sin egen. Och Atwood blir Offred på ett utmärkt sätt.
— — —
Tjänarinnnans berättelse, Margaret Atwood, Prisma Pocket 1987. ISBN: 91-518-2155-9. 349 sidor.

Grattis Tomas Tranströmer!

2011-10-06T15:26:00.002+02:00

"Jag återupplever en dröm. Att jag står på en kyrko-
gård ensam. Överallt lyser ljung
så lång ögat når. Vem väntar jag på? En vän. Varför
kommer han inte? Han är redan här."

—Tomas Tranströmer,
ur "Kort paus i orgelkonserten"

Bokrecension: Den okända släkten | Vilhelm Moberg

2011-10-04T00:11:00.009+02:00

Den okända släkten: En bok om svenskarna och Amerika i går och i dag är en samling texter författade av Vilhelm Moberg.

Åren 1948 till 1955 tillbringade Vilhelm Moberg mestadels i USA, för att arbeta med sin bokserie om Utvandrarna. Under sin vistelse där skrev han även artiklar för olika tidningar om emigrationen. Några texter från de två första åren i Amerika samlades i Den okända släkten, mer eller mindre redigerade.

Till boken har Moberg dessutom fogat två vid tillfället ej tidigare publicerade texter, ett efterord, författat tjugo år senare, när den utgåva jag har publicerades, och till efterordet har han lagt ett postscriptum.

* * *

När Moberg reser till USA reser han nog i någon mån för att söka sina egna rötter. Stora delar av den egna släkten utvandrade, både på hans mors och fars sida. Dessa utvandrares ättlingar träffar han nu i det land där de rotat sig och blivit amerikaner.

Men det är också ett sökande efter de som gick över land och hav tidigare än så: de första emigranterna, som Karl-Oskar och Kristina för illustrera i hans mästerverk. Han berättar om hur dessa svenskar mer eller mindre drevs ur sitt land av flerfaldiga orsaker. De första flyttade på grund av religionsförföljelserna i Sverige, då de förhindrades att fira gudstjänst efter eget sinne.

Längre fram orsakade befolkningsökningen, att drängar och pigor inte längre hade i utsikt att genom arv tillgodogöra sig svensk mark, och hellre valde att söka lyckan i det land som för dem blivit en legend — det Moberg kallar amerikalegenden. När 1860-talet gick mot sitt slut led Sverige svårt av missväxt, och emigrationen tog fart på allvar. På 1880-talet var utflyttningen så omfattande, att omkring tusen svenskar varje vecka lämnade Sverige.

"Det förekom att halva invånarantalet i en socken utvandrade. Hemman och torp lades öde, och inne i skogarna tömdes de små backstugorna på unga människor — kvar stannade endast de gamla och utlevade."

Och Moberg lägger ytterligare skäl till de nämnda; vissa ville icke tjänstgöra i värnplikten, som blev obligatorisk året 1901. Andra sökte större frihet, än vad som kunde fås i ett land hårt bundet i lagar och byråkrati.

* * *

Moberg gör nedslag hos olika personer och undersöker emigrationsfenomenet ur olika aspekter. Själv tycker han, när han skriver, att emigrationen på ett högst otillfredsställande sätt belysts. Ja, han antyder väl, att det ännu är en skam för Sverige, att erkänna den miljon människor som utvandrade för ett bättre liv i en annan nation.

Vi får följa Erik Janson och hans sekt, som var bland de allra första svenskarna i USA.

Vi får följa med när Moberg på ett amerikanskt bibliotek gör det fantastiska fyndet av farmaren Andrew Petersons omfattande dagbok. Peterson hade dagligen noterat sina göromål mellan 1854 till 1898, någon dag före sin död. Runt sextontusen noteringar återfinns i de volymerna. En oskattbar källa till emigrantlivet, som — så vitt jag vet — inte blivit tillgänglig för allmänheten. Ännu.

Vi får följa med när Moberg gör ett gripande besök på en svenskamerikansk begravningsplats, där hans mormors syster jordats för längesen. (Ett utsnitt från den texten finns här.)

Moberg beskriver också prästen Hasselquists mödor med att ge ut en svensk tidning i Amerika. Och Moberg beskriver hur nybyggarsvenskarnas första större gemensamma projekt gärna blev att bygga en kyrka — inte blott för den andliga spisens skull, utan också för att fortsätta den svenska vanan, att komma samman och träffas i kyrkan. Och när Moberg långt senare går i samma trakter, förfäras han över att kyrkan fortfarande är den enda samlingsplatsen i svenskbygderna: saknas gör kulturbyggnader som teatrar och konsthallar. Läsning av litteratur verkar sällsynt, berättar Moberg. Kyrkor finns dock i mängder.

* * *

Bland de viktigaste faktorerna för att sätta fart på emigrationen, räknar Moberg amerikabreven — de brev som de utvandrade sände hem, och som sedan gärna gick ur hand i hand och spred amerikalegenden. De svenska tidningar som trycktes i USA skickades också gärna hem, och också de spreds bland intresserade och månne bland dem presumtiva emigranter. Och förkunnelsen ljög inte helt:

"...när alla överdrifter skalats bort återstod det dock en sanningskärna, som var hållbar nog: för duktigt och arbetsamt folk erbjöd Amerika alltjämt större möjligheter än hemlandet."

* * *

Moberg slutar sin skildring från 1950 med orden:

"Vi kan vara tillfreds med att våra stamfränder assimilerats just av det folk, som i dag framstår som den mänskliga frihetens mäktigaste värn på jorden."

1968 känner Moberg sig dock föranledd att komplettera Den okända släkten med ett efterord, där han modifierar sitt omdöme. Det USA han lärt känna, har förändrats menar han. Det som kommit emellan är Vietnamkriget. Moberg verkar se bombandet av Nordvietnam, som en gärning som i någon mån ställer USA i paritet med Sovjet, och som en gärning som överflyglar Sovjets missgärningar i västvärldens opinionsbildning.

USA har blivit en aggressor. Moberg ser emellertid hopp i de uppväxande generationerna, och visar på riktningen: ett återgående till de frihetliga idealen i konstitutionen.

Men det tar inte slut där. Till efterordet har Moberg fogat ett postscriptum, föranlett av att Sovjet invaderat Tjeckoslovakien, några dagar efter att efterordet författats. Han far så ut i en kort men hård litania mot de sovjetiska övergreppen, och hoppas att västvärlden — inte minst Sverige — ska få upp ögonen för diktaturen i öst. Om det hyser han dock inte mycket hopp; man har glömt de sovjetiska övergreppen så många gånger förr.

* * *

Den okända släkten är en vacker liten skrift. Moberg skriver en karg och mycket tilltalande prosa, som liksom — trots sin sofistikering — ännu liksom doftar av den småländska mylla författaren kommer av. När jag läser Den okända släkten känner jag nostalgi, trots att jag — mig veterligen — endast haft få släktingar som emigrerat. Man känner i texten och beskrivningarna av ett hårt slitande jordbruksfolk en samhörighet; man känner en förbindelse, ett arv att förvalta.

Lång tid har gått sedan Moberg skrev sina artiklar. Och det USA han beskriver finns kanske inte längre. Så blir också Mobergs samtidsskildringar skildringar av en historisk epok. Där han förfasar sig över USA:s inblandning i kampen mot Nordvietnam, anar vi samhällsandan. Och där han varnar i skarpaste ordalag för Sovjets pretentioner, anar vi dissidenten.

Jag tycker mycket om Utvandrarsviten; den är ett mästerverk i svensk litteratur, ett verk som i mitt tycke gott kunnat förläna Moberg ett nobelpris. Men Moberg är väl så skarp i sin sakprosa; omedelbar, men med poetisk klang. Karg, men aldrig utan känsla. Det gör läsningen till en njutning.
— — —
Den okända släkten: En bok om svenskarna och Amerika i går och i dag, Vilhelm Moberg, Bokförlaget PAN/Norstedts 1968. 150 sidor.

Text: Vilhelm Moberg | ur Den okända släkten

2011-10-02T16:40:00.003+02:00

Vilhelm Mobergs prosa gör starkt intryck på mig. Jag läser för tillfället Den okända släkten: En bok om svenskarna och Amerika i går och i dag, där Moberg i en samling texter undersöker emigrationen till Amerika. Jag ska återge ett utsnitt ur artikeln "Svensk kyrkogård i Amerika".
Författaren beskriver där, med utsökt vemod, ett besök på en tidig svensk begravningsplats i Minnesota:

"Men de människor som från början bröt upp dessa åkrar har multnat här på renen, här ligger de så nära sina gamla fält som de har kunnat komma. De kom hit medförande sin fattigdom — och just ingenting mer. De var inga hjältar som bar svärd och sköld och brynja; det var bara vanligt folk i gråa vadmalskläder som gick i de träskor som de själva hade tillverkat. Deras historia är föga känd i det land som födde dem, och över dem själva växer glömskans vildgräs. Över deras ättlingar har nu redan rests gravstenar med text på annat språk. Och vad som står på de första invandrarnas stenar skall snart ingen mer kunna tyda — icke bara därför att det försvinner och vittrar bort, utan också därför att orden är inhuggna i stenen på ett obegripligt och bortglömt språk — ett språk som har blivit främmande för deras egna efterkommandes tungor."

Fragment: Borås brinner!

2011-09-29T20:00:00.006+02:00

Borås stad har genom historien drabbats av fyra mycket förödande stadsbränder. Jag gjorde en liten neddykning i olika källor, för att se om det gick att utforma en liten informell sammanfattning av vad som hände vid respektive tillfälle. — Så här är resultatet: en kort brandhistorik över den fyrfaldigt nerbrunna staden Borås.

* * *

Borås brinner!

Första gången Borås stod i brand var en blåsig decembernatt 1681. Branden började i viceborgmästarens hus vid Stora Torget och speds sedan med vinden. I princip hela staden brann ner och bara några gårdar i stadens utkant klarade sig oskadda.

Vid tiden för branden hade Carolikyrkan precis fått ett torn, men det förstördes i branden. Nio år senare var kyrkan återställd.

Den 21 december 1681 skickade brogmästare Nils Jacobsson och rådman Hufued Nilsson ett brev till konungen och berättade om branden:
"[V]år stad Borås, tillika med kyrkan, skolan och det nyss uppbyggde rådhuset, nästledende 12 och 13 december är, förmedelst en häftig vådeld, totaliter avbränd och i aska lagd, ja, så jämmerligen, att gravstenarna uti kyrkan äro alldeles sönderbrända och de dödas kroppar i grifterna av elden förtärda varandes icke mer än några små hydddor vid tullportarne av hela staden igen behållne, att borgerskapet således äro blevne husville och med störste jämmer måste beklaga den numera befunne bristen och saknaden av sitt förrige välstånd samt den nödliande som de nuförtiden äro underkastade."
Boråsarna flyr sin stad under branden, försöker rädda med sig sina värdesaker, och tar sin tillflykt till lador och fält. De som inte fick nånstans att bo på gårdarna, byggde sig hyddor på marken.

Man funderade i detta läget på att helt överge Borås, i synnerhet de rikare invånarna. För att förhindra massutflyttning infördes då helt enkelt reseförbud.

En konsekvens av branden, var att landshövdingen (som tydligen fick tillåtelse att resa) flyttade från staden, i väntan på att den skulle byggas upp. Men landshövdingen kom aldrig tillbaka — i Vänersborg sitter han än i dag, och det är Vänersborg som är residensstad, inte Borås.

* * *

Den andra branden drabbade staden 1727. Den gången uppstod den hos rådman Lars Larsson Strömberg, efter fiskkokning i brygghuset. Man hade sopat ihop elden och hällt vatten på den. Sen gick man och lade sig. Men på natten gick skomakaregesällen Anders Jönsson Bohman förbi utanför. Han såg att lågor slog ut genom väggen och väckte husfolket. Drängen och en grabb som bodde i huset bredvid köket skickade skomakaregesällen till kyrkan för att uppmärksamma eldvakten — som på den tiden fanns i tornet — att det var brand i staden. Skomakaregesällen och kvinnorna i huset försökte under tiden rädda vad som räddas kunde ur huset.

I tornet hade emellertid eldvakterna somnat båda två, istället för att sova om lott. Men till sist kom ringningen i gång. Eldens framfart gick dock inte att stoppa.

Efter branden stod endast ett femtontal hus kvar. Även kyrkan brann. Men inga liv förlorades.

För andra gången diskuterade man så om staden skulle överges. Man samlade borgerskap och ämbetsmän och ställde då helt enkelt frågan om man ville bygga upp staden igen. Svaret blev jakande. Och några år senare stod på platsen ett nytt Borås.

* * *

Den tredje branden bröt ut strax före jul 1822. Inte heller då blev mycket kvar, förutom det av Borås som var beläget norr om Yxhammargatan. 200 byggnader förstördes i grund.

Branden började hos gördelmakare Werfvin, som bodde nånstans mellan Carolikyrkan och Stora torget. En torkugn hade där blivit allför varm framåt kvällen, och träbitar inlagda på tork tog eld. Elden spreds till en bjälke, huset blev övertänt, och elden spreds vidare till husen omkring. När väl dåtidens brandkår kommit på plats, var det inte mycket att göra: brunnar tömdes, men vinden låg på. Det torde varit mycket kallt: isen på Viskan lär ha varit en aln tjock, och förhindrade att man på ett effektivt sätt kunde hämta vatten därur.

När elden falnade, hade återigen kyrkan och rådhuset brunnit ner. Två människor avled.

Den här gången verkar det inte ha varit någon tvekan om att staden skulle byggas upp igen. Kung Karl XIV Johan såg till att pengar sändes till Borås. Enskilda gåvor donerades. Stora lån utbetalades också. Och så fanns ju försäkringspengar. Man rev ner gamla rådhusets ruiner, och uppförde ett nytt på västra sidan av Stora torget — ett torg som nu utökats i yta. Några huvudgator breddades, men fortfarande fanns många smala passager där husen stod tätt. Och Stora torget var stadens enda större öppna yta.

* * *

Exakt på dagen hundra år efter den andra branden, var elden lös för fjärde gången. Året var då 1827.

Branden började tidigt på morgonen den 19 juli i snickare G. Olssons verkstad, som låg på norra delen av Sandgärdsgatan. Man hade kokat lim, varvid gnistor fallit i hyvelspån, varpå branden sprungit till liv.

Branden kom att bli den mest omfattande hittills. Stormvindar kastade omkring lågorna mellan husen. Den gick till och med över de nya, breda gatorna. Panik bröt ut.

Efter att elden slocknat saknade mängder av boråsare tak över huvudet. Inte bara bostäder, utan också arbetsplatser var förstörda. Slaget var mycket hårt.

Ett trettiotal hus stod kvar efter förödelsen, utöver kyrkan, prästgårdar, skolhuset och stadsfängelset.

Efter denna den sista stadsbrand infördes ytterligare direktiv för hur hus skulle byggas och gator breddades ytterligare. Dessutom anlades fler öppna platser. Vattenhämtningsplatser byggdes utmed Viskan. Yxhammargatan gjordes femtio alnar bred, och nuvarande Allégatan (tidigare Brunnsgatan) blev fyrtio alnar bred. Lilla Brogatan, ett av de i dag mest gångtrafikerade stråken i staden, blev 27 alnar bred.

Man önskade uppföra fler stenhus, men på grund av materialbrist gick den utvecklingen inte så fort framåt som man kanske tänkt sig. Hö och halm fick inte längre förvaras på vindar i bostadshus, inte heller fick stall eller fähus byggas ihop med bostadshus. Färgerier, smedjor, snickarverkstäder och andra särskilt utsatta arbetsplatser fick numera bara uppföras invid ån eller i mer glest bebyggda stadsdelar. Och så inrättades en frivillig brandkår jämte den formella officiella.

Och återigen inflöt betydande statliga medel och därtill togs lån för återuppbyggnaden av Borås. Men det tog tid för staden att komma på fötter. Landshövdingen konstaterar dock i en redogörelse för åren 1832 – 1836, att staden nu var "nästan helt och hållet åter bebyggd."

Det kusliga sammanträffandet med upprepningen av en förintande stadsbrand efter hundra år, sägs ha gjort att brandkåren samma dag 1927 hade full beredskap för en ny stadsbrand.

* * *

Dessa upprepade svåra bränder, är orsaken till att det finns så lite äldre bebyggelse kvar i Borås, sånär som på Carolikyrkan, som dock även den lidit svårt under eldsvådorna. Men i den centrala delen av staden ligger gatnätet kvar ungefär som de en gång planerades på 1600-talet.

* * *

Dessa fyra tragedier, som dock inte krävde många liv, enligt vad källorna rapporterar, gör Borås till en av de svårast elddrabbade städerna i landet. — När jag tog mina cigarettpauser i dag, var det svårt att inte tänka på hur husen som förr stod utmed gatorna jag gick på, gång på gång brunnit ner genom historien. I dag står husen stabila, hårda, kalla. Men Kaos är granne med Gud.

* * *

Tips: Englund om SAOL-appen

2011-09-28T20:53:00.003+02:00

Läser hos Peter Englund om att det är en SAOL-app på gång, både till Iphone och Android. Appen släpps under senare delen av november. Läs mer om den på Englunds blogg Att vara ständig.

Semikolon — det är grejer, det!

2011-09-27T20:37:00.004+02:00

På Svenska Dagbladets mycket läsvärda språkblogg, skriver Ylva Byrman om semikolonet.

Byrman förfasar sig över missbruket av semikolon, då det används som kommatecken eller kolon. Men hon accepterar ett korrekt bruk; ett bruk då semikolon används som det ska. Men helst vill hon se total avhållsamhet från tecknet.

Jag håller — naturligtvis — inte alls med. Tvärtom bör vi använda hela språkarsenalen, för att få så avvägda och tydliga texter som möjligt, med alla stilistiska möjligheter tillgängliga. Att försöka manövrera ut ett sådant språkligt verktyg, är att anlägga en ogrundad von Oben-attityd som är oklädsam: folk kan inte använda semikolon, menar Byrman, så de kan lika gärna låta bli.

Nåväl, folk har emellanåt svårt att använda stor och liten bokstav (under inflytande från engelskan), som kommentatorn hrk1917 påpekar vid inlägget. Inte avskaffar vi stor och liten bokstav för det.

Desto viktigare då, att se till att semikolonets riktiga bruk lärs ut tillsammans med kunskap som skillnaden mellan "de" och "dem". Även om ett riktigt snyggt bruk av detsamma väl främst lärs genom att läsa god prosa, där semikolonet används lika naturligt som vilket annat skiljetecken som helst.

Låt oss inte avskräckas! Jag tänker fortsätta avdela mina huvudsatser med semikolon, när jag tycker att det är befogat.

Bokrecension: Om ålderdom | Marcus Tullius Cicero

2011-09-25T03:06:00.014+02:00

Marcus Tullius Cicero

106 f. Kr. – 43 f. Kr.

Om ålderdom (orig. De Senectute) är en liten skrift av Marcus Tullius Cicero (106 f.Kr. – 43 f.Kr.), översatt av Tore Janson.

Jag kan knappast ge mig på ett projekt i stil med att faktiskt recensera Cicero, en av tidernas främste retoriker och stilister. Men månne kan jag försöka tolka hans tankar kring åldrandet, såsom han ger uttryck för dem i Om ålderdom.

Boken är utformad som en dialog, där en åldrad Cato d.ä. (234 f.Kr. – 149 f.Kr.) för ordet inför sina två åhörare, Scipio d.y. och Laelius. Cato är väl i dag mest känd för sina ständiga avslutningsord när han höll tal i senaten: "För övrigt anser jag att Kartago borde förstöras", eller möjligen på grund av sitt rykte som kärv gammalromare, och författare till De agri cultura, en bok om att bedriva jordbruk.

Men i Om ålderdom får Cato fungera som språkrör åt Cicero, som rimligen skrev texten år 44 f.Kr., enligt Tore Jansons utmärkta förord. Själva dialogen utspelar sig dock år 150 f.Kr., skriver Jansson vidare. Det Cicero beskriver är alltså inte sin samtid, utan den av romerska republikaner hyllade historien. Tore Janson berättar också, att vissa delar av skriften kan vara återgivna från andra antika källor.

* * *

Cicero håller ålderdomen högt, och Om ålderdom är en försvarsskrift för denna. Han avfärdar däri invändningar om ålderdomens bekymmer, och lyfter fram dess fördelar.

Han formar sin skrift utifrån "fyra orsaker till att ålderdomen kan anses olycklig". Nämligen,

"...för det första, att den förhindrar verksamhet, för det andra, att den försvagar kroppen, för det tredje, att den utestänger en från nästan alla njutningar, för det fjärde, att den inte är långt från döden."

Och så tar han itu med att bemöta dessa uppfattningar.

* * *

Vad gäller verksamheten, betonar Cicero att alla kan vara verksamma i någon mån. Till ålderdomens fördel hör, att man kan ägna sig mer åt intellektuell verksamhet. Han belyser med historiska exempel, hur framstående romare varit mycket verksamma högt upp i ålder, inte minst genom att bistå med sin klokskap. Cicero jämför det hela, med att inte alla som är på ett skepp springer omkring och klättrar i master eller springer över däcket. Någon måste föra rodret, och fastän han verkar overksam, är hans uppdrag ingalunda oviktigt.

"Viktiga ting utförs inte med kroppskrafter eller spänst eller snabbhet, utan med planering, beslutsamhet och kloka åsikter, egenskaper som inte alls brukar försvinna i ålderdomen, utan tvärtom befästas."

Dessutom kan man ju, menar Cicero, rentav utöka sin kunskap och kunnande, t.ex. fördjupa sig i litteraturen eller börja spela lyra, som Sokrates.

Invändningar om att man skulle börja få ett svagare minne, viftar Cicero bort — aningens arrogant, kan man tycka — med att det beror på att man inte tränar det ordentligt, eller helt enkelt inte är tillräckligt klipsk av naturen. Senilitet, säger han på ett annat ställe, är inte alla äldres lott, utan enbart de karaktärssvagas. — Tidens (eller Ciceros) medicinska insikter i åldrandets biologi lämnar således en del att önska.

* * *

Vad gäller kroppens försvagning bör den bemötas genom att anpassa sitt liv efter de krafter man har. Lika fåfängt som det var att önska sig en elefants styrka i ungdomen, lika fåfängt är det att önska sig en ung mans styrka som åldring. Man får göra det bästa av det man har, helt enkelt. Allt beror på vad man jämför med.

Men man bör bereda sig för sin ålderdom redan i sin ungdom, så att inte kroppen blir utsliten i förtid, genom "[e]n liderlig och omåttlig ungdomstid", som kan ge "en utsliten kropp åt ålderdomen." Nej, såväl kroppens väl som anseendet ("virtus") bör man arbeta på redan i sin ungdom.

För övrigt bör man inte hänga upp sig alltför mycket på detta med fysisk styrka. Desto viktigare är det att ha ett starkt intellekt.

* * *

Vad gäller uteslutandet från njutningar, ser Cicero det inte alls som ett problem, utan som en stor gåva. I händerna på sina lustar är människan inte sig själv, men när lustarna viker kommer det egentliga jaget fram på ett nytt sätt. Naturen eller någon gud, säger Cicero, har skänkt förnuftet som en främsta gåva, och ingenting är mer fientligt mot denna gåva än lusten.

Således är denna invändning, om uteslutandet från njutningar, inte en egentlig invändning mot ålderdomen, utan ett beröm. Ciceros Cato är därför tacksam för att ålderdomen tagit bort hans lust till mat och dryck, och förstärkt hans lust till samtal.

Dock är inte ålderdomen helt befriad från att kunna ägna sig åt njutningar. Om än inte på samma sätt som de yngre. Cicero jämför det med hur man upplever en pjäs från de främre bänkarna jämfört med de bakre: vid båda platserna kan man njuta av föreställningen, men kanske inte på samma sätt.

Men den främsta njutningen som man på ålderdomen kan ägna sig åt, nu när man blivit arbetsbefriad, är studier.

"Vad är alltså njutningarna på fester eller i lekar med horor jämförda med dessa njutningar? Och dessa består i kunskapstörst."

Passande nog, eftersom det är jordbruksfantasten Cato som för ordet, följer också ett ganska långt stycke i en kort bok, om fördelen med att bedriva jordbruk — även som åldrig — och den stora njutning som dock följer av att se grödorna växa.

* * *

Vid den fjärde invändningen, närheten till döden, följer den kanske mest intressanta utläggningen. Åtminstone för mig med mitt intresse av döden som kulturfenomen. För här talar Cicero om sin (eller om Catos) syn på döden.

Grundförutsättningarna verkar enkla:

"Antingen är [döden] inte alls något att bry sig om, om den utsläcker medvetandet helt, eller också är den till och med något att önska sig, om den för en någonstans där man kommer att leva för evigt. Någon tredje möjlighet kan inte finnas."

— Hur långt bort är inte detta från de texter ett antal bibelförfattare lyckades producera runt ett sekel senare! Här finns ingen orientalisk helveteslära, ej heller några krav på en särskild tro!

Men, Cicero ger alltså uttryck för, att vare sig döden är ett utslocknande, eller om ett liv följer efter döden, så är det sak samma. Utslocknar man, har man ingen oro eller ångest att vänta sig. Och hamnar man på en fantastisk plats, så är det knappast något att oroa sig för heller.

"...efter döden känner man antingen något som är värt att längta efter eller också ingenting."

Döden i sig är värd förakt. Inte oro. Och vad lönar det sig att oroa sig? Cicero menar, att vilken ålder man än är i, så riskerar man att dö innan kvällen. "[D]öden är gemensam för alla åldrar", skriver han.

Så man har helt enkelt, återigen, att anpassa sig efter läget. Man kommer att dö, men vet inte när. Man får vara nöjd med vad man får. Får man en kort tid, ser den vise det som att man ändå haft tid nog att "hinna leva väl och hedervärt".

Skulle man dock nå hög ålder, så bör den vise inse, att naturen har sin gång. Och det bästa slutet kommer, när det kommer till någon som är mätt på att leva men fortfarande har ett ofördärvat förstånd. Mättnaden skall göra, att man blir "mogen för döden".

Gott så. Men sen börjar Cicero glida i väg i metafysiska spekulationer. Han börjar tala om att månne är själen en del av en gemensam världssjäl, som pythagoreerna menade, att själen är för fantastisk för att kunna vara dödlig, att barnens lätthet att lära sig ting, vittnar om att de en gång kunnat det förut. Och så längtar han, genom Cato, åt den dag som han får återse sina vänner, och inte minst sin son, i en existens efter döden. Och det torde vara en tydlig parallell till det faktum, att Cicero själv mist en dotter, som han sörjde ovanligt hårt — för en romare.

* * *

Och därefter är det snart slut. Sammanfattningsvis får jag intrycket att Cicero vill förmedla en stoiskt färgad insikt om att ålderdomen kommer, om man får leva, och då bör man göra det bästa möjliga av det. Det bästa möjliga, i Ciceros sinne och kultursfär, är att leva ett hedervärt och aktningsvärt liv, och att ägna sig åt att mätta sin kunskapstörst, för att bli klok och vis.

* * *

Tore Janson har överfört latinet i Om ålderdom till en mycket välklingande svenska, även om han i förordet är mycket ödmjuk inför uppdraget att översätta vältalaren Cicero. Jag förvånas över att texten, som ändå är runt 2050 år gammal är så rapp och fräsch att läsa. Janson varnar i förordet för att en del kan kännas främmande, på grund av skillnader i kultur och tid. Men jag upplever det inte så. Har man lite kunskaper om den tidiga romarkulturen, är boken mycket tillgänglig. Betydligt tillgängligare än de betydligt mindre tillgängliga bibliska evangelierna, som tillkom dryga seklet efter att Cicero satt sig ner och skrivit Om ålderdom året före sin död.

Här har vi inte med obskurantism och metafysik att göra — förutom vissa spekulationer mot slutet av skriften. Om ålderdom är fylld med uppriktiga råd från en romersk aristokrat med någorlunda blygsam bakgrund, som beklätt viktiga poster i administrationen av imperiet och vunnit ett anseende som skulle komma att stå sig genom millennier.

Ciceros Om ålderdom är väl värd att läsa — vare sig man förkastar hela texten eller i den kan hitta en del att lägga till sitt eget tänkande.
— — —
Om ålderdom, Marcus Tullius Cicero, övers. Tore Janson, Fabel förlag 1995. ISBN: 91-7842-1837. 84 sidor.

Text i sten hos SavedInStone

2011-09-23T23:12:00.004+02:00

Hos Dagens Nyheter läser jag en intressant artikel: Graverande idé: framåtblickande hällristningar. Det handlar om företaget SavedInStone, som har börjat ta in beställningar på text att gravera in på ett berg i Bohuslän.

Johan Jörgensen, VD, menar att den moderna teknikens texter riskerar att försvinna med tiden. Och med tiden menar Jörgensen inte några få decennier eller sekler, utan tusentals år. Lösningen finns i moderna hällristningar. Nära berget i Tanum, där inskriptioner nu börjat huggas in, finns redan hällristningar från bronsåldern, där vi kan se vad folk tyckte var viktigt nog att bevara i sten för 2500 år sedan eller än längre tillbaka. Förhoppningsvis, säger Jörgensen för dn.se, kan budskapen som huggs in av SavedInStone läsas i en så avlägsen framtid som om femtusen år.

Det är hisnande perspektiv.

En parallell kan man kanske se i "Bexells talande stenar" utanför Varberg. Där lät riksdagsmannen Axel Bexell mot slutet av 1800-talet hugga in omkring 160 tankespråk och 560 namn i sten på sina ägor — åtminstone är det ungefär så många som man återfunnit. Jag har inte varit där själv, men det verkar vara en fantastisk plats att besöka.

Nå, den hugade kan alltså på berget i Bohuslän få tecken inhuggna för 100 kronor stycket och en bild för 12 500 kronor. Så frågan som återstår för mig är då: vad skulle väl jag vilja förmedla till nån som möjligen läser texten om fem millennier? Kanske en text mycket äldre än vad jag är — mitt livsmotto: Amor fati...

Bokrecension: Fridolins visor | Erik Axel Karlfeldt

2011-09-23T17:12:00.011+02:00

"Erik Axel Karlfeldt i Zorngårdens matsal"

Målning av Anders Zorn 1906

Fridolins visor och andra dikter är skriven av Erik Axel Karlfeldt (1864 – 1931), ledamot av Svenska Akademien och en av få att tilldelas ett nobelpris postumt.

Det aktuella volymen innehåller, förutom Fridolins visor, även Cecilia Bölljas visbok, Från Folkare-stigar samt Liv och död.

Karlfeldt skriver en naturnära poesi, full av stenar, månljus, åsar, solsken och känslor — men detta utan att det blir pastoralt eller alltför idylliskt. En tung melankoli ligger ofta i bakgrunden; kaos är granne med Gud, som Stagnelius skrev.

Inte heller känns rimmen konstlade — med något undantag, då ords vanliga stavning helt enkelt fått fara, för att passa in med ordet det rimmas med. Ordföljden känns naturlig, även om jag har svårt att alltid se rytmen som konsekvent. Lappri! Dikterna är vackra. Och särskilt tilltalas jag just av den blandning av ljus, berusad kärlek och saknad, förlust och ensamhet som dikterna spänns upp mellan. Och lägg därtill den känsla av direkthet som texterna ger uttryck för: Karlfeldt skriver det han skriver för att beskriva sina intryck utan omvägar. Man står inte frågande efter att ha läst en Karlfeldt-dikt.

Huvuddiktsamling är följaktligen Fridolins visor, där Karlfeldt ikläder sig en persona som den lärde mannen, som flyttat ut på landet och nu försörjer sig som bonde: en man som talar med bönder på bönders vis och med de lärde på latin. Så är också diktningen anpassad efter en hur en sådan man kan tänkas dikta. Folkliga utslag, som:

"En enda gång om året ömsar ormen skinn,
men åtta dar i veckan byter flickan sinn."

blandas med mer finstämd naturlyrik:

"Världen är kall, dess glädje är all för Irina,
tyst är hvar röst som skallade där av ditt lov.
Hvad vill en hind i klyftan där vargarne grina,
hvad en narciss i tistlarnes konungahov?"

Vackrast i hela volymen är dock, menar jag, den avvägda, stillsamma och mycket dystra "Min guddotter". Jag återger hela här nedan.

I.

Lilla lättingen min, lilla tättingen min,
skall hon sova, fast klockan går på åtta,
och ser hon inte solen, hur varmt den skiner in
och hur dagen är vacker utan måtta?

Och inte hör hon tuppen, som gal så morgongällt,
eller talgoxens fyr på fönsterblecket,
ej fåglarna, som stimma i rönnens röda tält;
lilla Anna, hon snarkar under täcket.

Därnere sitta syskonen och läsa för sin gröt,
och den stränga mor är med och delar maten;
men Anna hon får sova, hon är snäll ändå och söt,
och hon får ändå sin andel av faten.

Jag står vid krusbärshäcken, jag ser på en gardin,
och jag ser hur den rör sig, bäst jag står där.
God morgon, lilla Anna, där du skymtar hvit och fin
i din tröja med spetsar och med bårder!

Och som talgoxen hoppar i fönsterbrädans sol
och som rönnens alla lätta sidensvansar,
så hoppar lilla Anna i sin granna underkjol,
som ett solsken i sin kammare hon dansar.
—
II.

Det spelar på heden, det porlar i daln,
och blomdoften flyter så tung genom saln.
Nu tio års bruden är rustad och klädd,
och tysta stå syskonen kring hennes bädd.
Och guffar har varit med Pålle i stan:
du har spetsar och bårder, som du var van.
Du har godt, lilla Anna, din säng är mjuk,
och din hals är ej längre sjuk.

Hon skymtar ur tyllen så hvit och fin.
Hennes hår ligger brunt ibland gul jasmin.
Vi ha knäppt hennes händer till aftonbön,
just när solen sjunker till ro bortom sjön.
Hennes döda hämpling, som ingen skött,
hennes ros, som i torra krukan dött,
ha vi lagt under flikar av Annas dräkt
de tre voro nära släkt.

Karlfeldt må vara död. Men hans dikter förtjänar ett annat öde, än att falla i glömska eller hamna i skymundan. Jag för min del, tänker läsa mer av poeten som fick nobelpriset postumt.
— — —
Fridolins visor och andra dikter, Erik Axel Karlfeldt, Wahlström & Widstrand 1917. 120 sidor.

Nesser, litteraturkritik och bloggarna

2011-09-23T01:08:00.005+02:00

Håkan Nesser var med i SVT Debatt på torsdagskvällen. Där ondgjorde han sig över bloggar. Åtminstone går det att tolka så. Vill man vara välvillig, ondgjorde han sig över att tidningarnas litteraturkritiker även har bloggar, i synnerhet den recensent som för ett tag sedan sågat hans senaste roman. Vad nu problemet kan vara med det.

Oavsett hur man ska tolka Nesser — och jag väljer nog att tolka det som att han är ur led med tiden och helt enkelt inte förstår genomslagskraften i moderna medier — så må det slås fast, att litteraturbloggar är viktiga. Inte som konkurrenter till de professionella kritikerna i morgon- och skymningspress, men som komplement; inte endast Allsvenskan är nödvändig för ett levande fotbollssverige, utan alla divisioner där inunder också, som inte får samma uppmärksamhet: arméerna av engagerade utövare.

Så ock med bokbloggare. Vi är bland de mest engagerade av bokläsarna. Vi tipsar varandra om god litteratur. Vi hittar bland varandra de som har liknande smak, och de som har helt annorlunda smak. Vi ger nya perspektiv åt varandra, diskuterar och delar glädjen i att ta del av god litteratur.

Så tack till er som skriver om litteratur i bloggar. Tack för alla tips och alla goda texter. Tack för intelligenta analyser. Tack för insikter i den mångbottnade parallellvärld som litteraturen är för oss.

Döds-Sång för förre artilleristen Lundblad

2011-09-22T17:25:00.004+02:00

Hos Projekt Runeberg, som samlar texter vars upphovsrätt gått ut, hittar jag en märklig pamflett, vid namn "Döds-Sång för Förre Artilleristen Johan Eric Lundblad wid Dess halshuggning..." etc., där Lundblad också berättar om sitt liv.

Det är givetvis mycket intressant läsning.

Det visar sig således att Johan Eric Lundblad föddes i Enköping den 25 maj 1790, som son till en tullvaktmästare. Han verkar inte tagit intryck av sin uppfostran, och sändes av sin fader tullvaktmästaren till Stockholm, för att gå i lära som plåtslagare. Och inom plåtslageriet arbetade han, tills han blev soldat 1812, varefter han deltog i två fälttåg i Norge, och sedan återgick till plåtslageriet.

Emellertid verkar han ha blivit osams med sin mästare året 1817, och tog värvning igen, som artillerist. Och som artillerist tjänade han sitt uppehälle i tio år. Därefter återvände han än en gång till plåtslageriet, och bodde i en viss underofficer Anders Holmqwists hus. De verkar ha kommit väl överens, de två.

Nånstans under sin andra tjänstgöringsperiod i det militära, avlar han barn med Christina Elisabeth von Dorff, fabriksarbetare. De fick två flickebarn, varav ett dog mycket ungt. von Dorff och Lundblad gifter sig dock inte.

Men så kom måndagen den 6 augusti 1827.

På morgonen bjöd Lundblad med sin hyresvärd, underofficer Holmqwist, till ett serveringsställe, där Holmqwists bjöds på en sup. På kvällen träffade Lundblad åter på Holmqwist, som då var tämligen berusad. De två börjar bråka, och underofficer Holmqwist delar ut slag och rivsår till plåtslagaren.

Plåtslagare Lundblad viker då av till gården, där han får tag i en yxa och börjar hugga ved. Underofficer Holmqwist gav sig dock icke, utan följde efter plåtslagaren och förolämpade denne så in i helsicke, att plåtslagaren smällde yxan i tinningen på honom. Någon timme därefter var underofficer Holmqwist död.

Plåtslagaren förhåll sig lugn, erkände sitt brott och lät sig arresteras. "Gud ware hans själ nådig!", utbrister pamflettförfattaren, som också tidigt i sin text konstaterat att man bör vandra dygdens väg, ledd av sitt "af religionens sanningar upplysta" förstånd.

Man bör dock inte, som plåtslagare Lundblad, tro "på den falska läran om ett oundwikligt öde", för sådana falska läror bringar många "menniskor i förderfwet". Inget Amor fati där, inte.

Och så följer då en psalm, med sköna strofer som:

"Låt nådens morgon randas,
Wid bilans tunga fall,
Att jag får sällhet andas
Med himlens englar all."

Plåtslagare Johan Eric Lundblad avrättas via halshuggning på Skanstulls avrättningsplats i Stockholm, lördagen den 15 mars 1828.

* * *

Baserat blott och bart på texten i levnadsbeskrivningen — som Lundblad tydligen själv gett material till — kan det rimligen tyckas att halshuggning är ett väl strikt straff, med tanke på att Holmqwist tydligen provocerat Lundblad ordentligt, och till och med följt efter denne till huggkubben, där han svingade sin yxa. Dråp, förvisso, men vad hade han väl fått för straff i dag? Jag frågar en åklagare: förutsatt att man dömt Lundblad för dråp — kanske åtta år i fängelse. Det är ändå lite skillnad mot halshuggning...

Fragment: Att läsa

2011-09-21T17:29:00.002+02:00

Jag tror faktiskt att jag blir en bättre människa av att läsa mycket.

Jag får erfarenheter som andra människor förvärvat. Jag får ett vidsträckt landskap av referenser. Jag lär känna människor som levt för längesen och som sedan längesen är döda; ja, jag lär rentav känna människor som aldrig funnits. Jag får uppleva andra människors öden, så nära dem, att jag finns innanför deras skallben. Jag utsätts hela tiden för språket, vilket får mina öron (eller ögon!) att skorra, när ett ord är felstavat eller en mening inte fungerar uppbyggd.

Om jag än bara minns en hundradel av all kunskap som passerar på boksidorna framför mig, så är det ändå en hundradel mer kunskap än vad jag haft, om jag aldrig läst alla de där boksidorna. Jag vänjer mig vid att låta scenarier spelas upp i mitt huvud, så att fantasivärlden inom mig alltid utvidgas. Jag får en känsla för källkritik: vilka böcker man kan lita på, vilka man inte kan lita på. Jag lär mig urskiljning: vilka böcker som är kvalitativa, och vilka böcker som aldrig borde ha tryckts — eller kanske borde skrivits om, eller kanske kortats ner. I mig smälls argumenten, färgerna, åsikterna ihop; och allteftersom jag utsätts för dem, fogas en syntes samman av de fragment som överlever — och det är mitt andliga jag.

Jag tror faktiskt att jag blir en bättre människa av att läsa mycket.

Dikt: ur Håkan på heden | Erik Axel Karlfeldt

2011-09-21T00:57:00.003+02:00

"Det blåser vind från östansjö;
han driver skur
mot vägg och mur,
han stångar ner min hässjas hö
i stubben grå och sur.
Fyll lustigt dina lungor, höst,
låt vattnen bäva vid din röst
och snäckans segel spänn!"
— Erik Axel Karlfeldt
ur "Håkan på heden", Fridolins visor.

Dikt: ur Göken | Erik Axel Karlfeldt

2011-09-19T13:51:00.007+02:00

"Ja, jag har glömt mig kvar i min gröna ungdomsskog,
och tiden stundar nog,
då jag måste sommarfjädrarna rugga
och fara på förtjänster och söka mig ett skjul
och sitta grå och ful
och uvna till i längtan och skugga."
— Erik Axel Karlfeldt,
ur "Göken", Fridolins visor.

Bokrecension: Varning! | Neil Strauss

2011-09-17T17:32:00.006+02:00

Varning! Om du inte läser den här boken kommer du aldrig att överleva är skriven av journalisten och författaren Neil Strauss (f. 1973).

Bokens engelska titel beskriver innehållet mer träffande än den svenska översättningen. I original heter verket Emergency. One man's story of a dangerous world and how to stay alive in it. Man kan nämligen få intrycket, att Varning! är en sorts överlevnadshandbok. Det är den inte. Visst finns en del fiffiga trick beskrivna, som hur man tillverkar ett dolt vapen med ett kreditkort som grund, eller hur man tar sig ur handbojor av olika slag.

Men det Strauss berättar om, är hur han går från att vara en inbiten stadsbo med den moderna världens alla bekvämligheter, till en person med färdigheter och kunskaper kring hur man kan hålla sig vid liv i en postapokalyptisk värld.

För Strauss har det blivit tydligt att något förändrats i USA. Hans varningsklockor ringer, när han märker hur staten reglerar och kontrollerar medborgarnas liv, i namn av att skydda dem mot terrorism och andra hot. Så för att inte stå hjälplös om — eller hur hans perspektiv, snarare när — USA brakar samman, satsar han år på att bli en person som tar sitt öde i sina egna händer.

Det är denna utbildning som vi får följa. Och det är intressant! Strauss skriver en medryckande prosa som gör läsupplevelsen storartad. Han lyckas göra läsaren till en kompis, helt enkelt.

* * *

På sin resa träffar Strauss på den ena människan märkligare än den andra. En udda byråkrat på S:t Kitts och Nevis. Halvstolliga skogsmänniskor med överlevnadskurser. En miljardär som funderar på att köpa en ö. Strauss lär sig döda villebråd och tillaga dem. Han lär sig göra upp eld med pinnar, och utvinna vatten ur luften. Somliga personer är högerextremister — en till och med åldrad nazist — andra verkar luta mer åt hippiehållet. Åter andra är paranoida regeringskritiker. Han tar hjälp av sjukvårdspersonal, av militärer — ja, av alla som har någon form av kunskap som kan hjälpa honom i hans strävan.

Och inför sina egna ögon, och läsarens, förvandlas så musikjournalisten som växte upp i en skyskrapa, till en man som nog skulle kunna härda ut och överleva i vildmarken likaväl som i en stad där elektricitet och vatten blivit en bristvara. Och slutligen blir han så, efter ett möte med Leonard Cohen, en person som inte bara vill fly från en sammanfallande civilisation, utan någon som gör vad han kan för att försvara den.

* * *

Allt detta är som sagt intressant att ta del av. Men mest intressant är ändå den bild av USA som Strauss ställer framför oss: en nation där medborgarna inte känner sig trygga, där man inte nödvändigtvis litar på att myndigheterna arbetar för ens eget bästa. Och där man nog gör rätt i att försöka skaffa sig ett bankkonto utomlands — bara utifall att ekonomin faller samman så totalt, att egna tillgångar i landet försvinner.

Texten åtföljs av ett antal serier med mer eller mindre fantasifulla framställningar av hur man tar sig ur knipor: till exempel hur man oskadliggör en kamphund, eller hur man ska bete sig om man hamnar i en biljakt. En mängd ytterligare illustrationer från Strauss äventyr finns också med, och gör månne texten än mer realistisk.

Skaffa inte Varning! för att packa ner den i en ryggsäck och ta den med dig ut på långvandringar i naturen, i hopp om att den där räddar ditt liv. Det finns det annan litteratur för. Men skaffa den för att lära känna ett USA såsom vi inte nödvändigtvis är vana att se det.
— — —
Varning! Om du inte läser den här boken kommer du aldrig att överleva, Neil Strauss, Pocketförlaget 2011. ISBN: 978-91-86369-11-8. 458 sidor.

Bokrecension: Hamlets fråga | Arne Jarrick

2011-09-15T15:46:00.004+02:00

Hamlets fråga: En svensk självmordshistoria är skriven av Arne Jarrick, professor i historia.

Hamlets fråga utgör en undersökning av det svenska självmordets historia från omkring år 1600 till omkring år 1900, främst genom juridiska dokument. Boken består också, i en senare del, av Jarricks teori om självmordet som sådant. Jarrick har också valt att undersöka hur den samtida litteraturen förhöll sig till självmordet som sådant.

* * *

I det kristna Sverige, får vi lära oss, var självmordet en synd, och den som med vett och vilja tog sitt liv, dömde sig således till helvetet. Inte nog med att det var synd. Det var även kriminellt, och förblev så ända till 1864. Överlevde du ett självmordsförsök, kunde du alltså bli åtalad och dömd.

Lyckades du emellertid med ditt självmord, och någon hittade dig, var det olagligt att röra kroppen innan man lagligen förklarat vad som skulle göras med den. Det innebar, t.ex., att om någon hittades hängd, fick personen i fråga hänga kvar där, till dess att rätten hunnit undersöka fallet. Först därefter kunde kroppen tas ner. Och det som följde var antingen att bödeln drog kroppen med sig till skogs och brände den, eller så skedde begravning på galgbacken, eller så skedde begravning utanför — eller under — kyrkogårdsmuren, eller så skedde begravning "i stillhet", det vill säga utan klockor och sång, men dock på kyrkogården.

Så det gamla Sverige hade en mycket negativ inställning till självmordet, något som drabbade både den dödes kropp och rimligen även eventuella efterlevande.

* * *

Jarrick använder sig även av en mängd litterära exempel: främst Goethes Den unge Werthers lidanden och dess efterföljare. Jag har dock svårt att förstå hur detta är relevant för svenska faktiska förhållanden: hur allmogesvenskens självmord medelst kniv förhåller sig till höglitteraturens självmord.

Och så presenterar Jarrick sin självmordsteori. Den består i att självmord sker som en konsekvens av skam. Detta leder han i bevis genom exempel ur svenska domsböcker.

Detta är emellertid inte en teori jag kan skriva under. Jag menar, att självmordet som fenomen är alldeles för komplext för att rymmas inom en och samma teori. Det håller även Jarrick med om:

"Det tycks, med andra ord, som om det inte finns någon teori som helt och hållet kan lösa självmordsmysteriet."
(sid. 172)

Givetvis tar folk sina liv för att komma ifrån skam. Men orsakerna kan rimligen vara så många fler! Vanlig leda vid livet, till exempel. Eller den sansade uppfattningen, att livet erbjuder mer smärta och lidande än vad man är beredd att stå ut med, så att man därför väljer att avsluta sitt liv. För att inte tala om den typen av lojalitetssjälvmord som var så vanliga i antikens Rom, t.ex. filosofen Seneca, som av kejsar Nero ombads ta sitt liv, och det var så just vad han gjorde.

* * *

Först år 1908 upphörde bestämmelser om särskilda begravningsordning för självmördare. Så långt sträckte sig föraktet mot den människa som inte fann sig i sitt öde, utan tog sitt liv i sina egna händer. Självmordet är den fria människans privilegium. Det kan orsaka fruktansvärt lidande hos de efterlevande. Men det är ändå den fria människans möjlighet att ta sig ifrån en existens man inte vill vara kvar i. Hamlets fråga: att vara eller inte vara — måste således vara upp till varje enskild människa att ta ställning till.

Hamlets fråga är en bok som hade vunnit på att koncentreras. Jag ifrågasätter om aspekterna från världslitteraturen är relevanta i sammanhanget. Personligen hade jag uppskattat fler beskrivningar av olika historiska fall ur domsböckerna. — Men det är ändå en bok vari personer intresserade av dödens och självmordets kulturhistoria kan finna mycket intressant.
— — —
Hamlets fråga: En svensk självmordshistoria, Arne Jarrick, Nordstedts 2000. ISBN: 91-1-300859-5. 238 sidor.

Ekelöf illustrerad

2011-09-14T23:22:00.001+02:00

Bokrecension: Harrisons historia | Dick Harrison

2011-09-11T05:10:00.005+02:00

Harrisons historia är en samling essäer eller artiklar av Dick Harrison, som tidigare varit införda i Populär Historia.

Rimligen är åtminstone titeln satt i mild polemik mot en viss annan skriftställare inom det historiska gebitet: Herman Lindqvist, vars serie Hermans historia populariserat historiaämnet hos en bred allmänhet.

Lindqvists berättande är emellertid inte helt oproblematiskt. Han har kritiserats av Peter Englund i en recension av boken om stormaktstiden på ett sätt som jag aldrig sett maken till. (Se: Herman snubblar, på Peter Englunds hemsida).

Lindqvist är en berättare. Men hos honom är det hjälteskildringar och personporträtt som är det väsentliga. De kulturella skeendena, källkritiska diskussioner och analyser av annat slag, idéutveckling och de vanliga människorna är oftast osynliga eller svåra att upptäcka hos honom.

Men hos Dick Harrison finns detta. Hans texter är både välskrivna och resonerande. Kungar och regenter finns där, men också diskussioner om det källkritiska läget, överväganden kring vad vi egentligen kan säga oss veta kombinerat med en enorm historisk bildning.

* * *

I Harrisons historia får vi således stifta bekantskap med ynglingen tillika kejsaren Otto III och hans planer på ett nytt, romerskt rike på 1000-talet, samt de intrikata maktkamper som åtföljde detta avbrutna projekt. I samma essä får vi läsa om hur Kinds och Marks härader — mina hemtrakter —, under en period på 1400-talet i praktiken var fristående bondestater mitt i svenska riket. Dessutom påvisar Harrison det fåfänga i att gå omkring och tro att världen står inför sitt slut. Allt vävt samman i den eleganta essän "Människans millennium".

En essä hanterar den medeltida rumsuppfattningen, och undersöker hur vida geografiska perspektiv medeltidsmänniskan egentligen kan haft. En annan essä spårar vegetarianismens historia genom årtusendena. Riddarväsendets spretiga bakgrund och storhetstid analyseras i en text. I en annan får vi en djupdykning in i legenden om Robin Hood, där Harrison verkar landa i slutsatsen att det nog fanns en historisk person bakom legenden, även om han nog levde tvåhundra år senare än det 1100-tal som berättelsen utspelas i.

Det ohyggligt farliga i att vara regent och det ceremoniel som kungen hade att acceptera för att ens kunna accepteras som kung under medeltiden får vi lära oss om i ett kapitel. Elisabet I av England får sig en rejäl genomlysning och avmytologisering på ett annat ställe. En spännande uppgift fick Harrison 2002, när han skulle måla ett porträtt av världen 200 år tidigare. Det gör han på ett fenomenalt sätt, och hoppar lätt mellan världsdelarna, utan att någon övergång känns konstlad.

Vi får också lära oss om den politiska propagandans historia fram till våra dagar, om en sydindisk stats uppgång och fall, och om människans fascination av rymden genom tiderna.

* * *

Dick Harrison bjuder således på en hisnande historisk resa genom årtusenden och över kontinenter. Få författare skulle mäktat med att hålla ihop ett så vitt perspektiv. Det är dock inget problem för Harrison. Essän fungerar i hans hand som en utmärkt presentationsform. Prosan är både personlig och populär, utan att mista i vetenskaplighet. Jag tror att man skulle kunna läsa texterna i Harrisons historia utan egentligen någon förkunskap om det som han skriver om.

Harrison ägnar sig aldrig åt enkelriktat förkunnande. Texterna väger ofta för och mot en viss uppfattning, och källäget beaktas alltid. Essän om Robin Hood är ett paradexempel på detta, där Harrison väger de medeltida källorna som behandlar personer som skulle kunnat vara legendens Robin Hood mot varandra, för att slutligen landa i en övertygande slutsats, baserad på källmaterialet.

För den som är intresserad av allmänhistoria och i synnerhet medeltidshistoria är denna till formatet lilla men innehållet stora volymen en god investering.
— — —
Harrisons historia, Dick Harrison, Historiska Media 2003. ISBN: 91-85057-15-0. 123 sidor.

Min brorsdotter, 3 år, poet

2011-09-10T00:19:00.006+02:00

Min brorsdotter, snart tre år, stod utanför dörren och frågade, gång på gång:

"Mamma, vad är det?"

Det visade sig vara månen.

Och så sträcker min lilla brorsdotter upp händerna mot himlakroppen och tilltalar den allvarligt:

"Månen, kom ner hit till mig, så ska jag hålla dig!
Men du är tung!
Okej, kom nu då!"

* * *

— Är inte detta den raraste poesi, så vet jag inte vad det är...

Tack, goa svägerska, för att du berättade det här för mig.

Bokrecension: Dödens riter | Kristina Söderpalm (red.)

2011-09-08T17:32:00.007+02:00

Västgötsk medeltidskyrka med kyrkogård

Dödens riter är en samling texter med döden som gemensamt tema. Boken ingick i den utställning med samma namn, som hölls av Göteborgs Stadsmuseum 1994. Redaktör är Kristina Söderpalm.

Det saknas i stort en livaktig svensk facklitteratur om döden. Enstaka volymer, jovisst. Men knappast i en omfattning som står i proportion med den vikt som döden spelar i varje människas personliga historia. Döden är en i mycket isolerad företeelse. Man talar inte om den. Möjligtvis när katastrofer sker, men den personligt drabbande döden har folk förvånansvärt svårt att prata om: de sörjande undviker man. Gråten undviker man. Ja, själva den döende undviker man, bortgömda som de ofta är på sjukhus eller institutioner av olika slag.

Därför fyller en populärvetenskaplig bok med brett anslag som Dödens riter en viktig funktion. Visst finns det aparta inslag i den: avsnittet om dödsmetall känns malplacerat bland de andra, och avsnittet om judendom och döden väl vindlande. Men i det stora hela är samlingen något som borde tilltala var och en med ens det minsta kulturhistoriska intresse för döden som fenomen.

Själv har jag länge saknat en bok som någorlunda ingående skildrar den nyare svenska begravningskulturen — och då menar jag tiden från 1800 till vår egen tid, det vill säga ungefär den tid, varunder vi fortfarande kan ha levande kollektiva minnen av de döda, såsom medlemmar av vår släkt eller bygd. Frågor som "hur gick det rimligen till när gammelfarmors mor begravdes?", kan här få goda svar.

* * *

Jag ska inte gå igenom boken i sin helhet; det skulle bli en för formatet alltför omfattande text. Men låt mig åtminstone skriva något fragmentariskt om svensk begravningskultur, utifrån boken. Det är nåt som ligger mig varmt om hjärtat som begravningsentreprenör.

I dag är döden något undanskymt, som jag redan varit inne på. Många har aldrig i sitt liv sett en död människa, trots att man nått vuxen ålder. Barnadödlighet, sjukdomar och lägre medelålder gjorde att det såg annorlunda ut för bara ett sekel sidan. Om vi i stor omfattning dör inom åldringsvården eller sjukvården i dag, var döden mer närvarande mitt i hemmen förut. De döda gjordes i ordning i hemmet, och förvarades på logen eller i matkällaren fram till dess att begravningen ägde rum. Där man i dag lejer bort så mycket som möjligt av arbetet kring döden åt yrkesmän som jag själv, utförde man mycket arbete på egen hand då. Begravningsentreprenören dök upp i Sverige under 1800-talet, för att samordna och underlätta för de sörjande.

Så den döde gjordes i ordning. Ofta kläddes en kvinna i sin brudklänning, om sådan fanns, och mannen i vit skjorta. Kanske, om sådan fanns, den han bar just på sitt bröllop. Bostaden kunde i det inre få sina fönster behängda med vita lakan och speglar kunde täckas för. Granar, grankvistar och granbarr kunde pryda platsen utanför dörren.

Kyrkogården var förr — i denna obestämda historia — inte en så prydlig plats som den ofta är i dag. De döda lades grunt i jorden, kanske bara en aln ner. Naturen var mer vildvuxen, och bristande inhägnad kunde göra att djur bökade omkring därinne. Ännu in på 1700-talet byggdes benhus på svenska kyrkogårdar, där ben som grävts upp vid gravgrävning, eller som på annat sätt kommit i dagen, kunde skyddas och förvaras.

Numera är det självklart för oss i vår kultur, att åtminstone en kyrklig begravning äger rum i en kyrka eller ett begravningskapell. Det är dock en förhållandevis ny sed. Begravningar ägde tidigare rum ute på kyrkogården. Något som, inom parentes sagt, begripliggör prästens ord "Av jord är du kommen..." tillsammans med de tre skovlarna jord, såsom de första stegen mot fyllningen av graven. Ofta hjälpte de närstående till att stänga graven efter ceremonin. Kistdekorationer och brinnande ljus fanns knappast före förra sekelskiftet i begravningssammanhang.

* * *

I dag försöker man mildra det tunga intryck en begravning ger. Borta är nästan alltid den svarta prästkappan, utbytt mot ett vitt röcklin eller en vit alba. Svarta kistor tillhör ovanligheterna. Cd-musik med modern musik spelas, och orgeltonerna får ofta tystna för pianomusik. Begravningsgudstjänsten blir allt mindre en gudstjänst, och allt mer en minneshögtid; och berövas på så vis sin karaktär av religiös ritual.

Kyrkogårdarna har blivit prydliga parker med likformade gravstenar; borta är seden med stora gotiska gravmonument, som inte var ovanliga bland borgerskapet in på 1900-talet. Få skulle drömma om att pryda sin gravsten med de dödskallar som var så vanliga för bara något hundratal år sedan, och fortfarande kan ses bland äldre gravstenar som bevarats.

Å andra sidan har den sociala skyddsnät som ofta fanns runt de sörjande tidigare i stort fallit bort. Begravningar ofta i "kretsen av de närmaste", när de tidigare kunde vara en stor krets angelägenhet. Gravölet och den samling som skedde före gravsättningen har försvunnit för längesen. Den karaktär av knytkalas som minnesstunderna — begravningskalasen — efter begravningen kunde ha, är också borta. Allt är privatiserat: minnesstunderna sker på lokal. De sörjande skall vara tappra, möjligtvis allvarliga. Och knappast svartklädda mer än på begravningsdagen.

* * *

Dödens riter rymmer mycket. Vi får, som jag ovan försökt ge lite smakprov på, stifta bekantskap med svensk begravningskultur och -historia. Judendomen syn på döden presenteras, liksom Islams. Kyrkogårdarnas historia får läsaren lära sig mer om, liksom hur det gick till när en dödsdömd person skulle beredas för sin avrättning.

Även en representant från Svenska kyrkan, kyrkohistorikern Anders Jarlert, medverkar med en mycket läsvärd text, "Kyrkans budskap — människans behov", där han sätter fokus på den innehållsförskjutning som skett i begravningsgudstjänsten, där gudstjänstskaraktären förminskas, och det personliga tilltalet överflyglar allt religiöst. Detta är något jag själv reflekterat över. — Jag har aldrig riktigt förstått varför många så gärna vill ha den kyrkliga ramen kring en ceremoni som man vill ska ha så lite kyrkligt innehåll som möjligt.

* * *

Så, jag upptäckte Dödens riter i en bokhylla i ett församlingshem på landsbygden. Innan dess hade jag inte stött på den. Men jag bläddrade i den, och förstod att det var en kvalitétsbok. Så jag såg till att beställa den från ett antikvariat. Det tycker jag att var och en ska göra, som på något sätt antingen har med döden att göra i sitt arbetsliv, eller ändå har ett intresse av att öka sin kunskap om döden som kulturfenomen.
— — —
Dödens riter, Kristina Söderpalm (red.), Carlssons Bokförlag 1994. ISBN: 91-7798-865-5. 199 sidor.

Fragment: Alkoholiserad

2011-09-08T00:03:00.002+02:00

Jag ser en alkoholiserad man sitta utanför
Systembolaget. De som går förbi tittar på
honom och döljer att de tittar på honom;
men pupillerna i ögonhålorna dras ohjälpligt
till mannen som sitter utanför Systembolaget
och inte längre har något att dölja.

Jag ser en pärlbehängd donna gå förbi
Systembolaget. Ingen som hon möter
tittar på henne, men hennes ögon dras
ohjälpligt till mannen som sitter alkoholiserad
utanför Systembolaget, och tvärtemot henne
inte längre har något att dölja.

Fragment: En begravning på sextiotalet

2011-09-05T17:37:00.013+02:00

Thage Abrahamsson 1902–1963

Med anledning av mitt intresse för historia, och i synnerhet begravningshistoria- och kultur, kombinerat med intresset för släkthistoria, djupintervjuade jag min far Rustan. Och ämnet var min farfar Thages bortgång och begravning. Av det material jag fick fram, skrev jag en artikel, och artikeln finns här nedan.

Jag hoppas framöver kunna göra fler intervjuer med mina släktingar, för att dokumentera det som en gång skett. För historia — det är det som är skrivet.

* * *

En begravning på sextiotalet
Hur glasbruksarbetaren Thage Abrahamsson
fördes till den sista vilan.

Thage Abrahamsson hade varit sjuk ett tag. Den första infarkten hade han fått flera år tidigare. Den tvingade honom att trappa ner på jobbet som glasbruksarbetare på Limmareds glasbruk. Jobbade, det gjorde han dock fortfarande. Men på natten till den 2 april 1963 tog sig hustrun Olga upp till tredje våning, och väckte sonen Rustan. Nu var det allvarligt, Thage var dålig igen. Och Thage låg i sin säng, han stönade och man insåg att det led mot slutet.

Läkare tillkallades, och en bårbil beställdes. Thage fick åka de fyra milen in till Borås lasarett, och med sig i bilen hade han hustrun och sonen. Thage tillbringade dagen på Hjärtintensiven, och bröstet hävde sig högt i luften, när han försökte få luft. Bredvid honom satt Olga och höll honom i handen.

— Jag kände mig som en osalig ande, berättar Rustan Abrahamsson.

På tidiga kvällen somnar glasbruksarbetaren Thage Abrahamsson in. Han blev sextio år gammal.

Begravningsbestyr

För att ordna med begravningen anlitade man Borås begravningsförening, det som senare kom att bli Fonus. Och unge pastorsadjunkten Lars-Olof Johansson kom på hembesök i lägenheten, varvid begravningsgudstjänstens program kunde planeras.

— Vi fick trösta honom, det var kanske hans första begravning, säger Rustan Abrahamsson.

Thage själv lades till vila i en “ekådrad, specialbonad” kista, som det står i begravningsfakturan. Han kläddes i svepdräkt, och fick en svepduk över ansiktet. I väntan på begravningen, ställdes kistan i Limmareds bårhus, som låg bara några hundra meter från lägenheten där Thage bott, och där hans hustru och son nu bodde ensamma.

— Jag gick dit en gång, men Olga gick dit nästan varje dag, minns Rustan Abrahamsson.

Tidigare hade limmaredsborna markerat att en död fanns i bårhuset genom att ställa två granar på var sin sida om ingången, men när Thage vilade där, hade seden upphört.

Begravningsdagen

Tillvaron i bårhuset blev inte lång. Redan elva dagar efter dödsfallet skulle begravningsceremonien hållas i Södra Åsarps kyrka, den vita medeltidskyrkan strax utanför Limmared. Det var då lördagen den 13 april 1963. Innan man tog sig ut till kyrkan hölls en samling i församlingshemmet inne i byn. Där bjöds på fika från Steens konditori, och pastorsadjunkten Lars-Olof Johansson höll en andakt och framförde ett minnestal. Men sedan var det dags att tillsammans färdas i procession till begravningsgudstjänsten.

Förr hade man i byn använt en likvagn dragen av två vita hästar för att transportera kistan till kyrkan, men vid den här tiden bars kistan på axlarna till några närstående ut ur byn, där en begravningsbil tog vid och körde den sista sträckan.

— Vi följde efter kistan i bil, säger Rustan Abrahamsson.

Främst, framför bärarna, gick de två prestaverande herrarna: en barndomskamrat till Thage och en partikamrat från S.K.P. På glasbruket var flaggan hissad på halv stång.

När Olga och Rustan gick in i kyrkan, sist av de församlade som traditionen bjöd, spelade kantorn Bertil Persson Bachs “O värld begråt din synd och se”. Framme i koret kunde man se Svenska Fabriksarbetarförbundets avdelning 191 representeras med en florbehängd fana.

I kyrkrummet

När ingångsmusiken upphört togs psalmen “Närmare, Gud, till dig” upp av ABF-kören. Efter ytterligare psalmsång var det dags för pastorsadjunkten att hålla sitt griftetal och förrätta överlåtelsen. Som utgångspunkt för sin betraktelse använde pastorn ett stycke ur 1 Korintierbrevets femtonde kapitel, där det står skrivet: “Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!”

Mer psalmsång följde därpå och sedan bad pastorsadjunkten begravningsbönen. Därnäst var det återigen dags för psalmsång.

Tillsammans till griften

Bärarna tog så plats vid kistan, och kantorn spelade Fuga i d-moll av J. Pachelbel. Kistan bars ut ur kyrkorummet, Olga och Rustan följde efter, och sedan gick resten av begravningsgästerna. Olga bar sorgflor framför ansiktet, och på Rustans kavajslag satt ett sorgband.

Framme vid graven sänktes den träfärgade kistan i graven, samtidigt som ABF-kören sjöng sista versen på "Närmare, Gud till dig", psalmen de sjungit i kyrkan. Så kunde man nalkas griften och hedra den döde med sitt tack. Olga lät en handbukett falla ner på kistan. Släktingar och vänner steg fram till gravens rand. Representanter för arbetskamrater, S.K.P. och Fabriksarbetarförbundet framförde sina tack, och Fabriksarbetarförbundet sänkte även sin fana över graven.

Så lyste pastorsadjunkten frid över graven, och begravningsentreprenören Henry Johansson framförde Olgas och Rustans tack till de som samlats.

Rustan Abrahamsson berättar, att man sedan gick från graven. Men själv ville han gå tillbaka. Detta skapade ett outplånligt minne i den unge mannen, bara arton år gammal. För dödgrävaren var redan vid graven, och han hävde tunga stenar ner mot kistlocket.

— Ljudet av kraset har suttit i mitt huvud sen dess, säger Rustan Abrahamsson.

Efter begravningen — minnesstund

För de närmaste hölls sedan minnesstund hemma i tvårumslägenheten i Limmared. Man hade hyrt in folk som ordnade med maten, och riktig mat var det. Men nån alkohol serverades inte, den traditionen fanns inte längre. Bland de som slöt upp fanns naturligtvis syskonen, men även tillresta släktingar från Stockholm på Olgas sida.

Betalning av begravningen

Den 24 april betalade Olga, med all sannolikhet sorgklädd, begravningsfakturan i byns Konsumaffär. Begravningsföreningen tillkom 1268 kronor och 63 öre. Kistan, berättar fakturan, kostade 395 kronor, och då inkluderades svepdräkt. För att svepa Thage tog begravningsbyrån 14 kronor. Balsameringen kostade 10 kronor och begravningsbilen vid bisättningen i Limmareds bårhus kostade 76 kronor. Samma kostnad upptogs för begravningsbil på begravningsdagen. Tydligen hade man även blommor vid själva bisättningen, och dessa kostade 20 kronor.

Olga hade valt att annonsera i den nu saligen avsomnade Västgöta-Demokraten: dödsannonsen kostade 67 kronor och 50 öre, tackannonsen 47 kronor och 50 öre. Förutom att tillkännage dödsfallet genom annonsering skickades bjudningskort. Olga beställde fyrtio stycken, och dessa kostade 41 kronor, och portot 7 kronor och 20 öre. För kaffet före begravningen fick Olga betala 260 kronor. Kistdekorationen kostade 100 kronor och handbuketten 5 kronor. Efter begravningen skickades tackkort, sextio stycken, och de kostade 24 kronor och 15 öre. Begravningsföreningens arvode uppgick till 55 kronor. Dessutom var upptaget 13 kronor som drickspengar till sjukhus- och kyrkvaktmästare.

Tillsammans efter 36 år

Thage Abrahamsson fick vila ensam i sin grav i trettiosex år, innan hans änka följde honom år 1999, då 95 år gammal. I livet besökte Olga ofta makens grift. Nu vilar också hon där, bredvid honom, och Rustan Abrahamsson kommer dit ibland, vattnar blommorna och tvättar stenen. Och minns sina föräldrar.

* * *

Citat: Pete Hamill om att samla böcker

2011-09-05T02:08:00.003+02:00

"There are 10,000 books in my library, and it will keep growing until I die. This has exasperated my daughters, amused my friends and baffled my accountant. If I had not picked up this habit in the library long ago, I would have more money in the bank today; I would not be richer."

– Pete Hamill
Amerikansk journalist och författare

Fragment: Kvarntorpet

2011-09-04T23:48:00.003+02:00

I skogen finns en övergiven stuga som heter Kvarntorpet. När jag var liten, hade taket har fallit in och en av ytterväggarna. Man anar att stugan en gång varit rödmålad, men fasaden hade grånat. Syrenbersån framför stugan var vildvuxen och hög, och två äppelträd växte bredvid den, vars fallna äpplen aldrig plockades upp.

Då visste vi smågrabbar naturligtvis om berättelserna: att det bott ett gammalt par i stugan, att de blivit tokiga och dränkt sig i ån ett stenkast bort, och att de numera spökade däromkring på nätterna.

Men vi var ofta vid ån ändå. Nån gång badade jag där till och med, även om det var strömt och gyttjigt, så att man var smutsigare efter badet än före. Och några gånger var jag där och fiskade. Ibland med ett oroligt ögonkast upp mot rucklet.

Det var först sedan jag blivit vuxen, och satt och arbetade med en uppsats på tidningsarkivet, som jag fick veta mer om vad som egentligen hänt vid Kvarntorpet. Jag var trött, och vilade mig genom att bläddra i gamla nummer av lokaltidningen.

"Äldre par dränkte sig i Qvarnån", stod det över en enspaltare. August och Frida, berättade artikelförfattaren 1874, hade blivit så till sig av att deras ende son fallit i ån, att de snart därefter tillsammans följt honom. "Landtbrukare Andersson", fann senare kropparna i "förvällt skick", och som seden bjöd begravdes August och Frida i stillhet i utkanten av kyrkogården.

Nå, på min semester tog jag vägen förbi Kvarntorpet. Det fanns inte längre kvar. Man anade var det stått, för plattan framför ingången låg kvar i det höga gräset. Syrenbersån var borta, men äppelträden stod där än. Jag tyckte det kändes lämpligt att recitera Bo Setterlinds "Odalmannen", så det gjorde jag. Sen gick jag ner och ställde mig en lång stund vid ån, som jag inte besökt på flera decennier. Den teg, som den måste, om de tre liv den tagit för hundratrettio år sedan.

Det är märkligt vad tiden går. Det är märkligt hur vi ibland bara kan sträcka oss över den genom halvt glömda sagor, några rader text i en dagstidning, två äppelträd och en sten på marken.

Dikt: ur "Rubaiyat" | Omar Khayyam

2011-08-31T17:40:00.006+02:00

"Afguda-tempel och Ka'ba äro träldomens hus;
Kyrk-klockornas spel är träldomens melodi.
Högaltare, och kyrka, och radband, och crucifix –
Alla äro de, förvisso, träldomens tecken."

Omar Khayyam, ur "Rubaiyat"
övers. Eric Hermelin

* * *

Onekligen är gestalter som Omar Khayyam i den persiska, sufiska dikttraditionen fascinerande. Att i en muslimsk kontext skriva, såsom han skriver, bryter nog av från vad vi förväntar oss. Visserligen är det mest den kristna traditionen som här fars ut emot, men se också, att Kaba, muslimernas heliga sten, inte skonas.

Khayyam föddes år 1048 och dog 1122, och sysslade, förutom med poesi, även med matematik, filosofi och astronomi. Khayyams personliga uppfattningar av religion är svårfångade. I dikterna ger han uttryck för allt annat än renlärighet; men hur mycket av detta som är uttryck för diktarens frihet och vad som varit hans egentliga, personliga syn kanske man inte ska dra alltför snabba slutsatser om.

Emellertid, det hindrar oss inte från att njuta av Khayyams livsberusade verser i samligne "Rubaiyat" än i dag.

"Dricka Vin och vara glad: se der min lefnads-regel!
Ge på båten otro och tro: se der min tro!
Jag sade till tidens brud: 'Hvad är din morgon-gåfva?'
Hon sade: 'Ditt glada hjerta är min morgon-gåfva.'"

* * *

Källor: Wikipedia (Eng.), Wikipedia (Sv.)
Översättningarna är Eric Hermelins, ur Persisk balsam: I urval och med inledningar av Carl-Göran Ekerwald, Karneval förlag, 2007. ISBN: 978-91-85703-12-8.

Bokrecension: Google-koden | Andreas Ekström

2011-08-29T00:03:00.005+02:00

Google-koden är skriven av journalisten Andreas Ekström (f. 1975).

Google-koden är ett reportage om den alldeles osannolika IT-framgångssagan Google. Ekström ska ha en stor eloge, för att göra komplicerade skeenden begripliga, även för någon med så begränsade begrepp om IT-teknologi som jag. Han skriver en utmärkt klar och kvick journalistprosa.

* * *

Google är inte bara ett företag. Det blir uppenbart av Google-koden. Google är en kultur. Ett internetimperium. Och en udda kultur och ett udda imperium till det. De som jobbar på högkvarteret i Montain View utanför San Francisco, Googleplex, hämtas med särskilda Google-bussar till jobbet. Man kan ta med sig sina smutsiga kläder till jobbet och få dem tvättade. Maten är gratis. Arbetstiderna är flytande. De som jobbar där, och har anställts efter en rigorös anställningsprocess, med upp till tjugo intervjuer där varje deltagare har vetorätt, förväntas vara så drivande i sig själva, att några fasta tider inte är nödvändiga. De ska vilja jobba arslet av sig. Och de ska vara skarpa. Runt fyrtio procent av de som arbetar där har disputerat.

Man möter dock sällan folk i kostym. Nej. Man har jeans eller chinos. Man har kortärmad skjorta eller t-shirt. Ekström påpekar att man har haft pyjamasdagar på jobbet. Och känner man för att arbeta i morgonrock är det helt i sin ordning. Lönerna är inte extrema, men förmånerna är goda. VD:n Eric Schmidt har sin namnskylt utanför kontoret i ett tomt cd-fodral, precis som alla andra. I de öppna lokalerna finns teve-spel och biljardbord. Det finns amningsrum på varje våning och swimmingpooler med heltidsanställd badvakt.

Man förstår att rekryteringen måste vara av särskilt slag. Inte bara för att fortsätta få in extremt kompetenta medarbetare, utan också för att dessa ska passa in i den speciella företagskulturen.

Och i toppen sitter grundarna, de båda avhoppade ultraakademikerna Sergey Brin och Larry Page. Det projekt som de påbörjade på Stanforduniversitetet på nittiotalet, där de tömde sina studentrum först 1999, är nu en mångmiljardindustri. Och ingenting sker, som de inte gett sitt godkännande till. De vill stenhårt efterleva att företagets rykte om användarvänlighet står starkt och dess motto "Don't be evil" efterlevs.

* * *

Vad Google vill, är att vara Internets främsta mellanhand. De vill fylla funktionen att se till att så många som möjligt har tillgång till så mycket information som möjligt. I centrum står naturligtvis själva sökmotorn Google. Men de tjänster som är associerade till företaget är många, många fler. Du kan ha din mejl på Gmail. Du kan ha din blogg på blogspot. Du kan ha dina bilder på Picasa. Du kan ha dina dokument på Google Doc. Du kan titta på snart sagt varje fastighet i världen i Google Streetview. Du kan söka på kartorna i Google Maps. Du kan använda en smartphone med Android som operativsystem. Google Books är ett projekt som för tillfället håller på att scanna in all världens litteratur och göra den sökbar.

Google skapar ett enormt "moln" av information, som användarna ska kunna ha tillgång till. För de menar, Google, att det alltid är användarna som ska stå i centrum. Deras valmöjligheter ska vara centrala. Och Googles verksamhet skall i så stor utsträckning som möjligt vara gratis.

Likväl gör företaget fantastisk vinst, berättar Ekström. Detta är möjligt genom de "sponsrade länkar" som ibland dyker upp som textannonser när du söker i Google, tydligt markerade. Dessa oändligt små bäckar av annonsintäkter som genereras varje gång en användare klickar på en annons, blir till oceaner av finansiella resurser, på grund av det enormt omfattande bruket av Google. I Sverige sker omkring 90 procent av alla Internetsökningar via Google, och i USA runt 70 procent. Det blir många, många annonsvisningar varje minut. Ja, varje sekund. En uppgift i boken gör gällande, att Google hanterar 20 000 sökningar varje sekund.

En inkomst får Google dessutom, får jag lära mig, genom att sälja hela system till företag och myndigheter. Ett exempel härpå är Lunds universitet, vars mailsystem var föråldrat och helt styrdes av universitetet självt. Istället för att skaffa ny hårdvara och mjukvara, valde man att anlita Googles olika lösningar, t.ex. för mail. Detta kostade förvisso en slant. Men kom inte i närheten av de kostnader som ett system av det gamla slaget hade kostat. Och Lunds universitets representanter är stormförtjusta.

* * *

Jag får intrycket, att Google inte ser de enorma finansiella tillgångarna som ett mål i sig. Utan som ett medel till att sprida Google-kulturen. Mer information åt fler. Man tänker sig, att i framtiden kommer inte människor att förvara sina filer på sina egna hårddiskar, utan i "molnet", på Internet, gärna hos Google, för att alltid ha allting tillgängligt. Så kan ett dokument man skriver i Google Doc hemma vid skrivbordet, nästa dag fortsätta skrivas i på jobbet, eller kontrolleras i mobilen.

Och eftersom ansamling av pengar inte är målet, kan de också användas annorlunda, än vad man kanske hade gjort i andra företag. Så är det till exempel bestämt, att en procent av omsättningen och personalstyrkan skall användas i filantropiskt välgörenhetsarbete. T.ex. i det projekt som beskrivs i boken, där man har sponsrat ett laboratorium i Kamerun, för att med sin vana av processande av enorma mängder data, övervaka spridningen av virus världen över.

* * *

Google har varit förvånansvärt befriade från skandaler. Visst finns det avhoppare, men den allvarligaste invändningen verkar vara Kina-historien. Google ville nämligen etablera sig i Kina. Men kravet från den kinesiska regimen, var att viss information inte skulle gå att nå. Detta gick Google med på. Man har efteråt förklarat detta med, att man hellre såg att kineserna fick tillgång till mycket information via Google (om än inte all), hellre än ingen information alls via Google.

* * *

Nå, Andreas Ekströms Google-koden beskriver dessa fenomen ovan på ett pedagogiskt sätt, som aldrig blir tungrott eller trögt. Han är inte odelad Google-fantast, men är naturligtvis medveten om hur oerhört dominerande Google är på internetmarknaden redan nu, och hur Google formar internetsurfandet.

Invändningar mot Google finns, givetvis. Om allt vi gör registreras hos Google, och allt som registrerats sedan görs tillgängligt för analys för att optimera vår upplevelse av surfandet, så väcker det frågor om integritetsskydd. Uppgifter sparas inte nödvändigtvis under namn. Men kanske under IP-nummer, någorlunda geografisk plats, tidpunkt etc. Detta förbättrar möjligheten att ge oss det vi behöver, men kartlägger samtidigt våra internetvanor.

Frågan är hur mycket information vi har lust att ge en enda aktör på marknaden. Och frågan är, hur mycket val vi egentligen har — om vi skulle kunna välja något annat? För Google är helt enkelt bäst på det de gör.

* * *

Google-koden är journalistiskt reportagearbete när det är som bäst, av någon som förstår vad det är han skriver om. Researchen verkar mycket välgjord och som jag redan nämnt är prosan utsökt. För alla som är intresserade av IT, integritetsfrågor eller bara lite nyfikna på detta med Google, rekommenderas boken varmt.
— — —
Google-koden, Andreas Ekström, Månpocket 2011. ISBN: 978-91-7232-215-8. 255 sidor.

Bokrecension: Hemsöborna | August Strindberg

2011-08-27T03:28:00.006+02:00

Hemsöborna: Skärgårdsberättelse är skriven av August Strindberg (1849 – 1912).

Det skall erkännas att jag inte varit något fan av Strindberg. Röda rummet läste jag något litet av — obligatoriskt — på gymnasiet, och sedan hela — obligatoriskt — på en högskolekurs. Och jag tyckte att den var tom, utan handling.

Men skam den som ger sig. Hos Röda korset hittade jag en gammal upplaga av Hemsöborna, som jag köpte och läste. Och djävlar vad bra den var! Jag förstår nu på ett annat sätt hur Strindberg kunnat bli sådan ikon, ja, kanske rentav fader till den moderna svenska romanen.

Språket är utsökt. Det är stramt, men uttrycksfullt. Modernt, trots sin ålder. Humoristiskt, utan att bli flamsigt. Lättsamt emellanåt, utan att bli lättviktigt.

* * *

Hemsöborna är berättelsen om ett antal öbor i Stockholms skärgård under några år, någon gång i slutet av 1800-talet. Drängen Carlsson kommer "som ett yrväder en aprilafton" för att tillträda sin tjänst hos änkan fru Flod. Han uppdrages att få lite ordning på gården med dess jordbruk, och får privilegiet att gärna driva på de andra anställda, och väl även sonen på gården, Gusten. Gusten tycker att det är lagom roligt, och rivaliteten mellan Carlsson och Gusten är ett av de motiv som går genom hela berättelsen.

Det finns inga hjältar i Hemsöborna. Alla har sina brister. Fru Flod är väl aningens naiv. Carlsson är högfärdig, men effektiv. Gusten är en tjurbock. Och det gör berättelsen än mer realistisk, och figurerna verkliga. Även om man i dem inte får någon favorit, känner man ändå med dem: man kan förstå dem. En rolig bifigur som särskilt bör nämnas, är den förvärldsligade pastor Nordström, som alienerad från sin akademiska miljö i Uppsala sedan länge blivit skärkarl med smak för alkohol och ett språk så grovt som någonsin en dräng.

* * *

Förutom att skänka mig en storartad läsupplevelse, ger boken också en fin inblick i hur livet kunde te sig på ett mindre jordbruk under senare delen av 1800-talet. Strindberg gjorde ju som bekant en längre fältstudie och förebilden för Hemsön är Kymmendö.

Det kan vara värt att nämna, att Strindberg blev förbjuden att återvända till Kymmendö efter att boken kommit ut. En och annan av kymmendöborna kände igen sig i berättelsen, och blev inte särskilt smickrade. Den realistiska skildringen av erotik som förekommer (bland annat i en kyrka, gubevars!), hjälpte nog inte heller till i en pryd tid. (Källa: Wikipedia. Se även Expressens artikel "Grannarna i chock efter Strindbergs bok".)

* * *

Hemsöborna ger mig absolut hunger efter att ta upp den Strindberg som jag försummat. Är mer av vad han skrivit i den utsökta klass som Hemsöborna, så har jag stor läsnjutning att se fram emot!
— — —
Hemsöborna: Skärgårdsberättelse, August Strindberg, Albert Bonniers förlag 1907. 158 sidor.