Bokrecension: Metamorphoser (vol. I) | Ovidius

Metamorphoser (vol. I) rymmer de åtta första böckerna av Publius Ovidius Nasos Metamorphoses, i översättning av Harry Armini (1885–1957) och under redaktion och med inledning av Tönnes Kleberg (1904–1984). 

På latin utkom verket första gången omkring år 8. Denna översättning utkom första gången 1969. 

* * *

Det är lätt att bli hypnotiserad av Metamorphoser. Jag märker det gång på gång när jag långsamt läser de gamla sagorna och myterna, hexameterrad efter hexameterrad, förvisso i översättning, men ändå följande vad Ovidius författade för över tvåtusen år sedan.

Med Ovidius förs vi i de åtta första böckerna genom mängder av historier och hänsyftningar på historier, och det är inte utan att man som läsare suggereras att plötsligt befinna sig på ett antikt Sicilien eller i ett lika antikt Athen eller för all del olika grekiska öar, omgiven av gudar, halvgudar, nymfer, heroer, människor och andra varelser. 

Ja, Ovidius var romare, men vad han berättar om är företrädesvis grekiskt, även om gudarna får romerska snarare än grekiska namn. Metamorphoser är ett romerskt återberättande av grekiska legender, myter och sagor. Den röda tråden är vad titeln anger: metamorfoser, alltså förvandlingar av olika slag. 

Givetvis hjälper det läsningen om man är någorlunda välbekant med grekisk-romersk mytologi och den grekiska sagokretsen, men även om man aldrig hört talas om Jason eller Hermaphroditus eller Minotaurus torde läsningen av Metamorphoser vara givande: dels som kulturhistoria, dels som kvickt berättade historier, mättade av våld, åtrå, sex och intriger. — Detta är inte kost för barn, utan för någorlunda härdade litterära magar.

Ovidius tillgänglighet är förvånande. Trots de kulturella barriärer som måste finnas mellan det augusteiska romerska imperiets delvis grekiskbaserade kultur och vår egen tid, är det bara undantagsvis som man ställs inför rena obegripligheter i berättandet. Tvärtom är det i allmänhet helt tydligt och klart vad som åsyftas; kanske kan åtminstone en del av förklaringen till det ligga i att det antika arvet trots allt ligger kvar under ytan hos oss än i dag, även om man inte är närmare bekant med det eller dem som Ovidius skriver om.

* * *

Det kan nog vara på sin plats med ett referat av en av de många historierna i Metamorphoser. Jag väljer då historien om Procne och Philomela.

Kung Terevs var gift med Procne, och Procne hade en syster som hette Philomela. Terevs förälskar sig i sin svägerska med stark lidelse.

"Intet brott är så stort, att han ej i sin lidelse skulle
våga det."

Det vill sig så illa, att Terevs kidnappar, våldtar och gömmer Philomela. För att hon inte skall kunna berätta för någon vad som hänt skär han av henne tungan. Men Philomela lyckas meddela sig med sin syster genom att väva en väv där ett budskap kan utläsas; hon förmår en slav att överlämna den åt Procne. Procne läser väven och befriar systern. 

Nu börjar den Philomela och den ursinniga Procne planera hämnden mot Terevs. Vedergällningen blir fruktansvärd.

För att skada Terevs maximalt kväver Procne sin moderskärlek och sticker ner sin egen och Terevs son Itys. Han styckas — och sedan:

"En del av hans kött får koka i vatten,
en del stekes på spett. Blod rinner i strömmar på golvet."

Maken undfägnas med människoköttet. När han ätit ropar han efter sin son. Då avslöjar hustrun att den han ropar på – "finns inne i dig!" När Terevs inte förstår vad hon menar slänger hon gossens huvud på honom. Han förkrossas.

Så är tragedin förd till sin final. Och de tre huvudpersonerna förvandlas till fåglar.

Denna saga kan tjäna som exempel på den grafiska åskådlighet av lidande som Ovidius kan låta komma till uttryck i sitt verk. Naturligtvis finns också exempel på kärleksfulla händelser. Men det tragiska draget är inte ovanligt i sagorna.

* * *

Den första volymen av Metamorphoser i Harry Arminis översättning täcker originalets första åtta böcker. Men med finns också en fyllig inledning av Arminis vän Tönnes Kleberg, som var den som efter Arminis död fick i uppgift att färdigställa och redigera översättningen. 

Inledningen ger en bra bild både av Ovidius själv och den tid vari han var verksam, dessutom får läsaren stifta bekantskap med Metamorphosernas receptionshistoria genom seklerna. Det är ändå rätt hissnande att som läsare i dag indirekt sätta sig i förbindelse med läsare genom tjugo sekler. —

Vad jag efter läsningen av denna första del av Ovidius förvandlingssagor kan konstatera, är att de är synnerligen läsbara än i dag. Inte är det alltid sympatiska händelseförlopp som presenteras; men inte heller är ju livet som sådant med nödvändighet sympatiskt alla gånger. Här möter kärlek och värme. Här möter svärd och blod.
– – –
Ovidius, Metamorphoser (vol. I). Övers. Harry Armini. Red. och inledning Tönnes Kleberg. Malmö: Allhems förlag, 1969. LVIII + 291 sidor.