söndag 29 november 2020

Fiktiv genretext: Griftetal I

Griftetal av komminister Gert Berg, hållet under begravningsgudstjänsten i S:t Markus kapell, Göteborg, fredagen den 20 maj 1988.

♦ ♦ ♦

– I Jesu namn.

Vi har samlats för att ta avsked av en älskad make, far, familjemedlem, släkting och vän: Erik Rolf Söderskog, och överlämna honom i Guds händer.

Jag påminns när jag tänker på Eriks liv om den gången Jesus gick på vattnet. Av lika förunderliga slag kan Eriks liv synas vara för oss som inte kände honom närmare: jag har ju bara hört vad ni sagt om honom. Men det blir ändå så tydligt: han företog sig det ena efter det andra och det är nästan obegripligt hur en enda människa kan ha hunnit så mycket under de femtiofem år som han vandrade här ibland oss. – Det var ju nästan något övernaturligt över honom!

Erik gick till sjöss när han var sjutton år. Han anlöpte hamnar i Buenos Aires, Rio, Panama, Singapore, Hongkong, Nordkap, Edinburgh, och inte minst Göteborg, där han fyra år senare träffade Ingela. Och från den ena dagen till den andra bestämde han sig för att gå i land. Utan vare sig lägenhet eller arbete lyckades han efter några veckor på motell ordna också det. Först jobbade han i en kiosk, och sedan på olika fabriker under några år, innan han fick jobbet som resesäljare för Tuxolight. Där sålde han reklamtryck åt olika företag runt om i Skandinavien. 

Det tog ett tag, men han och Ingela flyttade ihop i Biskopsgården och senare gick flytten till Majorna. Lägenheten där hade sina brister, förstår jag, men helgerna ägnade Erik och olika personer i hans bekantskapskrets åt att fixa och ordna, så att det med tiden blev både bekvämt och vackert.

Dock slutade aldrig sjön att ropa på honom. Ni fick möjlighet att skaffa en motorbåt, och så var alla lediga stunder upptagna med att åka mellan öar och kobbar i skärgården, och någon gång över till Danmark, innan motorbåten byttes ut mot Diana, den smäckra segelbåten. 

        Med Diana kunde också allt tagit slut. Ett tag efter att Jonas kommit till världen låg ni ute med Diana i Bohuslän, i närheten av Marstrand. Båten gick på grund, tog in vatten och hotade att sjunka. Men det var inte djupare än att hon lade sig på botten, medan ni tre fick ta jollen in i land. Naturligtvis såg Erik till att bärga, reparera och renovera Diana, och nästa sommar var hon sjöduglig igen, och kanske ännu mer i ordning än hon någonsin varit förut. Och då hade ni också fått tillökning i form av Robert.

När Erik hunnit bli fyrtio år lämnade han Tuxolight och öppnade eget tryckeri, Söderskog Tryck. Affärerna gick lysande, men innebar mycket arbete och många sena kvällar. Erik föredrog i början att göra så mycket som möjligt själv, men efter några år kunde han expandera, och de sista åren hade företaget åtta anställda.

Det var förra året som Erik märkte att något inte var som det brukade. Han blev andfådd lätt och det högg i bröstet. Det visade sig att hjärtat inte var i bästa form. Trots mediciner och en planerad operation orkade inte hjärtat längre än att det till sist stannade en vårdag för snart tre veckor sedan. Då hade Erik varit sängliggande i några dagar, och blivit allt sämre. Och alla ni i familjen hann ta er till lägenheten i Majorna, där han fick vara kvar ända till den sista kvällen, då ambulansen hämtade honom.

Ingela berättade, att nu är det så tomt där i lägenheten. Och hur hon fortfarande kan höra Eriks röst: han ropar eller kommenterar något. — Ja, hon sa, att ibland flyttar han på möblerna, så att fåtöljen står rakt framför teven eller så är stolen där han brukade sitta vid köksbordet utskjuten. Några gånger har hans jacka fallit från sin krok innanför dörren. — Vi märker så hur stark sorgens kraft är att skapa nästan påtagliga minnen, som om de vi saknar aldrig riktigt gått ifrån oss. Något liknande hände mig när jag satt och skrev detta griftetal. Jag hörde en röst över axeln som sa: ”Se nu till att nämna båtarna, de var viktiga”, ja, tre gånger hörde jag samma mening, lika klart som om nån stått bredvid mig. Era minnen har alltså nått även mig och gjort stort intryck på mig. 

Liksom Petrus sjönk i vattnet när han skulle gå till Jesus och inte riktigt trodde, så är det också för oss människor lätt att sjunka i förtvivlan, och tro att vi är ensamma, att vi aldrig mer skall se varandra. Det är dock inte vad kyrkan lär: en dag skall vi se varandra igen, de döda likaväl som de ännu levande. Det är vårt hopp, och håller vi fast vid Jesus i alla stormar och över alla vatten, så skall det hoppet, det tror jag, förverkligas för oss alla. 

        Amen.

0 kommentarer: