onsdag 25 december 2019

En midvintersaga

Farfar berättade om en julafton när han var pojke. De behövde granris att lägga på stuggolvet, och han skickades ut att hämta det. Det var visst en riktig vinter: snö en fot djup med stark skare. 

Han hittade först inget som passade. Antingen var riset för glest, eller så hade det tappat färgen eller så var det något annat. Så farfar gick längre och längre in i skogen. Det var gryning när han gav sig iväg, och det var mitt på dagen när han hade samlat tillräcklig av vad han behövde för att gå hem igen.

Då märkte farfar att han kommit vilse. Träden var vita, stenarna var vita, inga stigar eller vägar syntes någonstans. Så han började gå däråt som han tyckte att han kommit ifrån. Efter ett tag kom han fram till en frusen å som slingrade sig fram. Den hade han aldrig sett förut. Isen var blåsvart och blank.

Farfar berättade att han hörde något röra sig på andra sidan. Han såg in mellan träden och där stegade en stor älg fram. Den gick utmed ån, fast längre in i skogen. Och så stannade den och vände sitt huvud med den stora kronan mot farfar. De stod så och tittade på varandra. En djup röst sa bredvid farfar:

"Det är Elof. Han är hungrig."

Farfar tittade upp och såg en man av väldig längd. Farfar var lång själv, men den här mannen var två eller tre gånger längre, och så bred mellan axlarna att det såg märkligt ut. Över hela kroppen bar han djurpälsar och på huvudet en mössa. Ansiktet täcktes av ett stort, svart skägg. Djupt i hålorna satt två svarta ögon.

Den jättelike mannen höll en avbruten och torkad ungbjörk i näven. Han lyfte den högt och med en onaturlig fart kastade han iväg den genom luften. Den landade framför älgen inne bland träden på andra sidan ån. Älgen böjde sig långsamt ner och glufsade i sig.

"Jag har alltid björkar åt Elof och de andra", sa han. "Så de får lite att äta under vintern".

Farfar hade inte sagt något när mannen böjde sig över honom och sade: "Jag heter Heidulf och jag har inte sett dig här förut." Rösten lät som en mörk ton på kyrkorgeln eller rösten hos ett djur. Heidulf tog med näven om farfars överarm. Handen i sin vante räckte nästan farfar från armbågen till axeln. Farfar sa vad han hette och sa att han inte visste riktigt var han var.

"Ja, du ska väl hemåt byn, kantänka."

Farfar sa, att det skulle han nog.

"Ja, då får du gå bort till stenen där, som ligger på de andra stenarna. Och så får du krypa under den. Det går bra, även om det är trångt. Sen fortsätter du rakt fram en bra stund."

Farfar såg en hög med stora stenblock, och under en av dem gick det nog att krypa. Han tackade Heidulf så mycket och bockade sig artigt. 

"Det är rakt inget att tacka för", sa Heidulf, "men du kan väl hälsa klockarn när du ser honom. Hälsa från mig."

Farfar hade gått därifrån och krupit under stenen. När han kommit igenom och vänt sig om hade han inte sett till Heidulf längre. Bakom stenarna såg han bara vita granar som började bli lite gråa. Solen sjönk.

Men det var inte så långt att gå, innan farfar kom ut på stora vägen. Därifrån var det lätt att hitta hem. Han berättade för sina föräldrar och systrar och bröder vad han varit med om. De tyckte nog det lät konstigt, men granriset bredde de ut på golvet och på morgonen efter bar det iväg på julotta.

Efteråt gick farfar fram till klockaren i byn. Det var på den tiden han som ringde i kyrkklockorna och som ledde psalmsången under gudstjänsterna. Farfar berättade att han varit i skogen och träffat Heidulf och att han skulle hälsa. "Det namnet känner jag alls inte till", sa klockaren, "Sa han att du skulle hälsa till mig?" Farfar sa att han skulle hälsa till klockarn. "Kanske var det till far min, då? Han var ju klockare förr. Inte vet jag om det kan varit honom karln menade."

Den gamle klockaren var gammal. Han satt på en stol bak i kyrkan och väntade på sonen som fått ta över sysslorna för längesen. Farfar gick fram till honom och sa samma till honom som till hans son. Den gamles blinda ögon vändes mot honom och ansiktet stramade hårt när han hörde namnet Heidulf. Hette han verkligen så, frågade den gamle mannen med svag men allvarlig röst. Det var som om orden kom ur en grav. Ja, så hette han visst, sa farfar. Då började den gamle blinde klockaren berätta.

"Jag har aldrig träffat honom. Men min far berättade om när han gjorde det. Det var på prosten Ersons tid, det är längesen nu. Han kunde se de onda änglarna och troll och vättar. Och han kunde läsa ut dem. Far var klockare han med och en morgon var han med prosten Erson hit till kyrkan, det var visst innan en julotta och det var fortfarande mörkt. Men de kunde alls inte komma in genom grinden i muren. Far knuffade och bände och drog, men grinden gav inte med sig. Prosten Erson förstod nog att det var trolltyg med i bilden. Han läste ett Fader vår och välsignade far och sig själv, sen tog han i grinden och den öppnades utan hinder. Men den lilla gången fram till kyrkan kändes som en svår uppförsbacke. Varje steg blev tyngre än det förra. Prosten bad medan de gick, men till sist föll far omkull och låg där i snön och såg hur prosten fortsatte framåt kyrktornet. Och där framme stod en väldig karl. Han var både högre och bredare än kyrkporten. Far hörde hur varelsen talade till prosten och sa: Snart nog får ni komma in, präst, men än är tiden vår. Det var längesen ni murade väggar och reste tak över vår källa och vår lund, men långt innan ni kom hit var vi här. Nu får ni dröja här ute i kylan och snön tills vi har gjort vårt.

Far sa att den väldige mannen lade nävarna om prostens axlar och lyfte honom åt sidan. Och prosten Erson stod kvar där och såg i marken. Far satt kvar i snön och såg allsammans och när den väldige mannen en stund senare sa något igen var rösten som åska långt bort. Han hade sagt att nu skulle vi stänga ögonen när han, Heidulf, gick därifrån med sitt folk. Far blundade så hårt han kunde och höll händerna för ansiktet. Han hörde ljudet av många, tunga steg som trampade förbi honom."

Så slutade den gamle klockaren med de blinda ögonen sin historia. Farfar såg hur det hårda i ansiktet slätades ut på honom, och han sa inget mer. 

Detta berättade farfar för mig när jag var liten. Farfar ligger på kyrkogården bredvid farmor. Det har han gjort i många, många år. Kyrkan står tom sedan byn avfolkats. Den är bara ett skal. Men några av de gamla som bor kvar har viskat till mig, att de sett något röra sig innanför kyrkfönstren på midvinternätter. Det glimrar av eldar och ljus. Och någon högrest skugga dröjer vid ingången, den verkar långt högre än kyrkporten, och långt bredare också. De gamla i bygden pratar inte högt om sådant. Nej, om sådant kan man bara viska.

lördag 21 december 2019

Bokrecension: Veri Similia I-II | Vilhelm Ekelund

Veri Semilia I-II är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Böckerna utkom 1915-16; jag har läst dem i en volym som utkom 1963 som försetts med noter av Nils Gösta Valdén.

* * *

Vilhelm Ekelund talar mycket om sanning, men jag skulle vilja börja med att lyfta fram ett annat begrepp och applicera det på hans författarskap, nämligen äkthet. Det är ett starkt intryck av äkthet som jag erfar när jag läser Ekelunds essayer, fragment, aforismer, meditationer. Oavsett om texterna beskriver den yttre verkligheten på ett sant vis eller inte i det ena eller andra fallet, så uttrycker de en äkthet i erfarenheten som inte går att ta miste på.

Ekelund är en upptäcktsresande i andens värld, i intellektets och tänkandets territorier, och han rapporterar sina iakttagelser på ett vis som ibland är svårt att förstå, men alltid uppenbart djupt äkta, så äkta att han ibland bänder eller expanderar språket för att få det att uttrycka det han har ett behov av att uttrycka.

I de två böckerna Veri Semilia I-II blandas olika typer av texter. Särskilt uppehåller sig Ekelund vid Dostojevskij och Goethe, Emerson och Carlyle. Det säger mig mindre än annat; särskilt i aforistiken och andra reflexioner om litteratur och det litterära samt om själva levnadskonsten berör han mig som läsare starkare.

* * *

Ekelund är inte så mycket en guide på en livsvandring, som en samtalspartner, en insiktsfull och bildad samtalspartner som kan få oss att fästa blicken på sådant som vi annars inte hade sett eller åtminstone inte sett på samma sätt.

Oberördhet av det yttre och andra människor fungerar som ledmotiv i verken. Det ger uttryck för ett frihetspatos av högsta potens: för att vara fri, måste man vara fri både från andra människors makt att påverka ens inre, och den egna själviskhetens förmåga att förvränga ens blick. Man bör för sin inre hälsas skull inte ens försöka få rätt mot orätten när den riktas mot en själv; tvärtom bör man hitta en glädje i förmågan att sätta sig över orättvisan, att inte låta den få sig ur balans.
"… i själva verket är det enda bekväma och intressanta att icke låta irritera sig."
Vad ska vi då göra mer? Jo, Ekelund råder oss att ta vara på dagen, att inte låta smått stå i vägen, att inte ägna sig åt småsaker som distraherar, men samtidigt inse att småsaker hör till livets goda. Vi ska gå till de stora verken, se upp för snusförnuftet.

Man ska vara lugn. Man ska inte vara upprörd. Man ska vara solbelyst, stå i solen. Man ska hänge sig åt glädjen. Man ska vara medveten.
"Antingen är man en levande, d.v.s. en tänkande, tankeälskande, eller är man en död, d.v.s. tanketom, tankefientlig. Något tredje gives ej."
Ekelund hjälper sina allvarliga läsare att vandra lugna och vakna genom livet.

* * *

Vi kan uppehålla oss lite på vad Ekelund säger om litteratur och böcker.

Böcker, goda böcker, är inte en slit-och-släng-vara, utan något som förblir: en kamrat. En bra, god bok läser man om och blir man inte färdig med: den ger nytt. Vidare är en god författare inte pladdrig.
"Alla goda författare äro lakoniska, de må ha skrivit än så många volymer."
Det hänger väl rimligen ihop med Ekelunds förkärlek för det klassiska: de raka linjernas svalhet.

Men det finns också goda läsare. De läser långsamt.
"Läsa hastigt är precis lika galet som äta hastigt."
Läsandet skall alltså avnjutas, kännas av, inte bara hastas igenom.

* * *

Några självbiografiska fragment finns också med i volymen. Två stannar jag särskilt inför. Det ena ett porträtt av en sträng latinlärare i Ekelunds barndom. Det andra hans vistelse i Hamburg, där han bland annat tjusas av de begagnade böcker som säljs på kärror. Båda dessa texter är fulla av känsla.

Ekelund är ständigt aktuell för den läsare som vill utforska tänkandets värld: den inre världen. Man kan hålla med honom i hans uppfattningar eller inte, ta hans råd eller låta bli, men vad han skriver  fungerar onekligen som impulser som sätter de egna tankarna i rörelse och därmed – i bästa fall – för läsaren i riktning av ett rikare inre liv.
– – –
Veri Similia I-II, Vilhelm Ekelund. Noter av Nils Gösta Valdén. Albert Bonniers förlag 1963. 182 sidor.

torsdag 19 december 2019

Bokrecension: Predikare | Bo Bergman

Predikare är skriven av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom år 1967.

* * *

Samma år som Bo Bergman avlider 98 år gammal utkommer Predikare. Det är en samling litterära kåserier, experimentella essayer, vittnesbörd från ett långt liv i närhet av litteraturen. De har fått formen av predikningar. Man kan säga att Bergman återbesöker de valfrändskaper han skaffat sig genom åren: de litteratörer som han stått nära, oaktat om de levt i helt andra tider än Bergman själv.

Så är den förste författaren i samlingen den person som ligger bakom Solsången, en isländsk eddadikt, påverkad av kristendomen. Bergman inleder ett drömsamtal med honom och verkar beklaga att tiden är utan tro. Jag förstår det inte som att Bergman i dialogen förordar en särskild religion i sig, utan snarare bejakar människans behov att sätta sin tro och lit till något, något som inte är förfuskat.

Postillan fortsätter med att lägga ut texten om Goethe, Montesquieu, Ludvig Holberg, Kierkegaard, H. C. Andersen, Bellman och Strindberg.

Strindberg träffar han också i en dröm, bredvid dennes staty i Tegnérlunden. Innan dess har Bergman karaktäriserat Strindbergs välkända komplexitet så här:
"Han kunde vara infernaliskt elak och barnsligt älskvärd, tapper och feg, naiv och hånfull, sällskaplig och människoskygg, hämndgirig och ödmjuk, likgiltig för sin betydelse och öppet förklarande att han var Sveriges största författare."
Och Bergman minns att han mött Strindberg. "Jag mötte honom ibland på Riddargatan. Han gick rak i ryggen som en gammal major, och då hade han både Infernokriser och Svarta fanor och Blå böcker bakom sig."

Men så möter då Bergman Strindberg igen, på 1960-talet, i drömmen. De samtalar lite innan Strindberg vänder ryggen till och går från platsen.

* * *

Bergman minns tillbaka. Han formulerar till exempel en intagande bild av ett Stockholm för länge sedan:
"Jag minns sommarsöndagarna från min egen ungdoms Stockholm på 1880-talet, när det inte fanns några bilar att bli överkörd av och stillheten kunde sjunga i öronen. En idyll i stenöknen."
Det är svårt att gripa om det tidsperspektiv som Bergman har. Han nämner till exempel att hans debut utföll "ganska lyckligt", och att "[t]ill och med C.D.W. visade sig nådig, så långt han kunde sträcka sig, nr det gällde en ung poet, som naturligtvis inte kunde förutsättas obesmittad av tidsandan." C.D.W. syftar på den legendariske akademisekreteraren Carl David af Wirsén.

Bergman själv valdes in i Svenska Akademien 1925 och satt där i över fyrtio år. Det betyder att han bara i det sammanhanget träffat personer som Henrik Schück, Sven Hedin, Olle Hedberg, Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Verner von Heidenstam, Pär Lagerkvist, Fredrik Böök, Eyvind Johnson, Lars Gyllensten (som i sina memoarer skriver om ett möte med Bergman i dennes bostad), Harry Martinson, Dag Hammarskjöld, Albert Engström, Gunnar Ekelöf, ja, för att nu endast nämna några!

* * *

Bergman är mycket gammal när Predikare kommer ut. Hans vishet är inte av det deklamatoriska slaget; han förkunnar ingen sanning med ivrarens stirrande blick. Han är stillsam. Han konstaterar:
"När man står i början av sin vandring, vet man vad som är rätt och fel. När man hunnit till slutet, vet man ingenting – bara att det många gånger varit tungt att gå och att man velat ge mycket för en bägare friskt vatten."
Om inte det är vishet, vet jag inte vad vishet är. Insikten att säkerheten hör ungdomen – ja, det omogna – till, och att tvivlet kommer med en erfarenhet av det mänskliga som påverkar omdömet om nästan. Ytterligare skriver han i annat sammanhang:
"Vi kan inte vila oss längre. Själen vet inte vad den skall ta sig till. Arbetet har blivit bedövning mer än glädje, och ångesten driver oss ständigt vidare mot mål som inte är något riktigt mål, bara en anhaltstation."
Det ligger något av nostalgi och blick tillbaka över Predikare. Inte resignerat, men nöjt. Som om Bergman ser ut över vad som varit och skänker några ord till några av de författare som betytt mest för honom genom åren, vilket samtidigt ger honom tillfälle att göra reflexioner också av allmännare slag. Han skriver: "Jag har haft det bästa umgänge."

Hans varma ton gör att läsaren genast är beredd att tro honom: Bo Bergman har trivts med sina valfrändskaper. Och läsaren trivs med att lyssna till Bergman berätta om dem.
– – –
Predikare, Bo Bergman. Albert Bonniers förlag 1967. 120 sidor.

tisdag 17 december 2019

Bokrecension: Essayer och kritiker 1921-1922 | Fredrik Böök

Fredrik Böök. Bild: Alvin.
Essayer och kritiker 1921-1922 är en samling texter av litteraturvetaren och -kritikern Fredrik Böök (1883-1961), som tidigare publicerats i Svenska Dagbladet. Boken trycktes 1923.

* * *

Litteraturkritik hade en gång större betydelse i det kulturella Sverige än idag. Och främst bland litteraturkritiker var Fredrik Böök, åtminstone under 1910- och 1920-talet. Hans inflytande bestyrks av att hans recensioner gavs ut i tryckta samlingsvolymer. En av dem har jag nu läst, nämligen Essayer och kritiker 1921-1922.

Tidpunkten är viktig för att förstå innehållet. Det första världskriget har avslutats några år tidigare, och mycket av den litteratur Böök skriver om förhåller sig till kriget. Också Böök själv gör det. För honom blev krigsslutet en katastrof: hans älskade Tyskland stod på förlorarsidan och hade påtvingats mycket svåra fredsvillkor: "… den obarmhärtigaste, kortsyntaste, vansinnigaste fred, som världshistorien känner."

Dysterheten och besvikelsen över sakernas tillstånd går inte att ta miste på.

* * *

De flesta av verken som recenseras i samlingen är sakprosa. Det rör sig om minnen och biografier i de flesta fallen. I sin inledning kommenterar Böök själv detta förhållande med att det beror "på själva den luft vi andas" snarare än tillfälligheter.

Genom att kommentera verken får Böök möjlighet att kommentera världsskeendena.

Särskilt starka är hans antipatier mot bolsjevikiska Sovjet-Ryssland. Själva den ryska mentaliteten kritiserar han svårt, och inskärper att Ryssland på inga villkor får expandera västerut. Han menar att det kommer att kräva flera generationers arbete innan Ryssland "... ånyo kan bli en människovärdig boningsort.”

Tyskland är honom kärt, men det betyder inte att han gillar den kulturella utveckling han tycker sig ana i landet. Expressionismen i dess litteratur ogillar han, och han skriver: "[d]en tyska kritiken kan framträda med grundade anspråk på att vara den uslaste i världen, och det vill inte säga litet." Den höjer nämligen allt till skyarna, utom det riktigt värdefulla, verkar Böök mena.

Den litterära expressionismen tillhör inte det värdefulla enligt honom, han sätter den i samband med "absurda pretentioner och simulerad förryckthet" och kallar den "älsklingsföremålet för kriticis och litteraturprofessorernas svammel."

Inte heller uppskattar han den äldre litterära naturalismen. Och hur mycket man än tycker om klassikerna, får ändå vara ganska kulturkonservativ om man ska uttrycka sig som följer:
"… på det estetiska livets område består framåtskridandet ofta i tillbakagång, och i varje fall äger det alltid rum under intim andlig påverkan av de klassiska mästarna."
De flesta av de verk och personer som Böök refererar till är numera glömda eller endast ihågkomna av historiker, litteraturhistoriker och litteraturvetare. Men vissa av namnen hålls högt i ära, även om de hos Böök ibland förekommer i andra sammanhang än vi vant oss. Så berättas om reseböcker av Bertrand Russell och H. G. Wells, som de skrivit som socialister vilka besökt Ryssland. Böök betonar naturligtvis gärna de ställen där dessa fällt negativa omdömen om bolsjevikerna.

* * *

Böök är smakdomare. Han låter ett subjektivt språk beskriva hur vissa verk har kraft eller inte, om de har must, om de är berörande. Han kan även fälla kvicka och småelaka oneliners om vissa böcker, som till exempel om en viss bok: "… den är omfångsrik, men den kan knappast kallas innehållsrik", eller om en författare: "Den, som skall representera genomsnittet, kan aldrig vara för litet djupsinnig eller för mycket banal."

Naturligtvis är Böök en man av sin tid och sin klass. Han står inte utanför sin tid och inte heller den egna tidens fördomar. Han uttrycker sig ungefär såsom man förväntar sig att en borgerlig, konservativ och spränglärd litteraturhistoriker i början av 1900-talet.

Men han är också, och däri ligger något i hans texters bestående värde, en skicklig stilist. Därtill kommer det historiska värdet av att sätta sig in i den tankevärld som var Bööks och hans likars, för att förstå det förflutna något bättre.

Genom Bööks texter i Essayer och kritiker 1921-1922 får vi också en god kännedom om den litteratur som var i ropet för nära ett sekel sedan; den litteratur som det talades om och refererades till. På så vis blir Bööks texter dessutom litteraturhistoriskt högintressanta.
– – –
Essayer och kritiker 1921-1922, Fredrik Böök. P. A. Norstedts & Söners Förlag 1923. 289 sidor.

torsdag 5 december 2019

Bokrecension: Sak och sken; På hafsstranden | Vilhelm Ekelund

Sak och sken och På hafsstranden är skrivna av Vilhelm Ekelund (1880-1949) och utkom båda i bokform första gången 1922, efter att texterna de består av i flera fall varit införda i olika tidningar.

Jag har läst en upplaga från 1997 där båda böckerna tryckts i faksimil i en volym, samt försetts med efterord och kommentarer av Nils Gösta Valdén (1927-2010).

* * *

Det är en utmaning att läsa Vilhelm Ekelund. Hans författarskap är vittförgrenat och komplext. Däri pressar han språket till dess yttre gränser i texter som är dels filosofi, dels poesi. Därför blir det också svårt att ringa in och definiera vad hans ärende egentligen är. Det känns som att översätta ett musikstycke i kalkyler: upplevelsen förtas när man försöker tolka det ena uttryckssättet genom ett annat.

Men vad är det han vill? Jag tolkar texterna i verken som djupt förbundna med en individualism. Ekelund värnar om det egna och söker hur han ska låta detta egna blomma skönast och friskast, utan att det är fråga om inkrökt själviskhet.

Solen och ljuset återkommer som metaforer som inte riktigt får sina nycklar. Men det måste ha något av oberoende över sig, självständighet, och inte minst sanning – och därmed väl också förmågan att se på sig själv sanningsenligt.

Detta i sin tur utvecklas till tankar om hur man kan leva ett rikt liv, ett andligt liv. Det handlar om livskonst. Illusionsfri och solbelyst men andlig livskonst. Ekelund uttrycker sig så här:
"Vad är ljustjenandet? Nu och alltid: lägga sumpar torra, utrota skadligt, göra rent och fint, skaffa god, hälsosam luft."
Ekelund skriver inte för massorna, utan för dem som lyssnar, även om han vid denna tid ännu väl inte gett upp hoppet om att nå ut.

Jag tror att det krävs en del träning för att uppfatta vad han säger. Och då inte bara för att han obehindrat citerar på olika språk, utan för att innehållet i vad han säger inte är information så mycket som impulser som behöver verka. Visst talar han till förnuftet, men texterna verkar också känslomässigt och stämningsmässigt. Läsaren kan med fördel reflektera kring dem, bearbeta dem. De vinner inte på att hastas igenom. Ekelund skriver:
"Att icke ställa några fordringar på läsaren betyder aldrig annat än rätt och slätt att författaren icke ställer några fordringar på sig själf."
Ekelund tar spjärn mot och inspireras av olika författare. I dessa verk återkommer Swedenborg, Thomas a Kempis, Viktor Rydberg, Goethe, Tegnér, Comte, Nietzsche, Sofokles, Meister Eckhart – med flera. Han refererar gärna till antiken.

Man kan också se hur han har en försonande syn på kristendom, åtminstone på den kristna mystiken, den som utforskat djupet i människan. Swedenborg uppskattar han uppenbart särskilt och Swedenborgismen "är väl den aptitligaste af alla religioner." Det är emellertid inte religiös metafysik som han förhåller sig till, utan snarare praktiker, resultat av vishetssökande genom mystiken och reflexion kring människan.

* * * 

Det är tal om stora ord: sol, ljus, sanning. Och åter och återigen ett oberoende av andra människors meningar: han ber inte om ursäkt för vem han är och söker inte bekräftelse hos andra.
"Intet är löjligare än begärligheten i fråga om medmänniskors uppskattande och uppmärksammande af ens förtjenster; och intet gör en människa svagare."
Man ska inte låta något skymma "lifvets vackra utsikt", inte orättvisor, inte ett "surt öga" hos andra.

Men målet nås inte genom att man gör sig till stål: nej, man ska, tolkar jag Ekelund som, samtidigt vara sårbar och fast. Sår utgör utmaningar som man växer av att övervinna. Ja, det finns sådant, menar han, inom en som måste slås ihjäl, för att livet ska kunna levas: också det gynnar. Kampen stärker. Målet man strävar mot är hälsa, andlig hälsa.

Ekelund verkar mena att ett visst distanserat väsen gynnar. Att hålla människor på lite avstånd. Att värja sitt oberoende av andras uppfattningar. Och så, anar vi av vad Ekelund skriver, undviker man "en umgänglighet som lämnar sår efter sig." Möjligen hör vi Ekelund själv här, ännu personligare än vanligt.

Jag förstår Ekelund som att människan gynnas av nykter behärskning. Inte på ett livsförnekande sätt, men i motsats till att låta passioner och överdrifter styra. Ett drag av stoicism kan väl skymta här, även om Ekelund inte refererar till den traditionen själv. Men den är svår att inte associera till i samband med en formulering som denna:
"Fanns det en ljufvare stjärna som lyste öfver en människas väg än hoppet om befrielse ur affekternas helvete? Denna stjärna må vara hur gäcksam, hur illusorisk som helst: att den står där gör det möjligt att uthärda lifvet."
Men det är absolut inte fråga om något annat än ett bejakande av livet.
"Icke gå till människorna och söka få veta om man har rätt att lefva. Gack till hafvet och heden och den djupa västanstormen. 
Hafvet och skogen, luft, skyar, träd --- allt säger ja till dig bland dem."
Själva naturen bekräftar dig. Och du har all rätt – ja, rentav bör du alltid sträva efter – att leva i glädje. Själva strävandet efter glädje framstår som något i grunden nödvändigt för människan, liksom att sträva efter sanning, ett ord som får en nästan sakrosankt klang här hos Ekelund.

* * *

Både Sak och sken och På hafsstranden utkom 1922. I denna upplaga har de två böckerna sammanförts i en volym. Den förstnämnda innehåller mer av aforistik, medan den senare innehåller mer av längre essayer, om än ofta med aforistiska inslag.

För mig kommer Ekelund fram tydligast i sina aforismer. Tråden blir betydligt svårare att följa genom en längre sammanhållen text, fylld med referenser och allusioner, termer på grekiska och latin, egenskapade ordformer och – ärligt talat – inte ett alldeles pedagogiskt framställningssätt.

Det är också i det senare verket som vi möter en del av Ekelunds betraktelser om ras; det är inte fråga om nedvärderande rasism, men ändå ett tal om ras som var rimligt i samtidens kontext, men knappast numera, när vi inte söker förklaringar till kulturella skillnader i etnicitet.

* * *

Så är Vilhelm Ekelund elitistisk? Ja. Han är det – i någon mening, på ett svalt vis, inte för att verka högfärdig. Hans förnämitet manifesterar sig i andlig klarsyn uttryckt med poetisk kraft.

Det är inget av inställsamhet i det han skriver. Själv förstår jag honom endast ibland, och då med viss tvekan. Men det ger något att läsa honom. Åtminstone inbillar jag mig att det faktiskt är något av sol och ljus och hälsa i det han skrivit. Jag uppskattar det.
– – –
Sak och sken; På hafsstranden, Vilhelm Ekelund. Vilhelm Ekelundsamfundet/ellerströms 1997. ISBN: 91-86489-51-8. 177+245+XXI sidor.