 |
| Daniel Defoe |
Boken utkom första gången på engelska 1722. Jag har läst den i en svensk upplaga från 1983, i översättning av Per Erik Wahlund. Wahlund har även försett verket med efterord och utförliga textkommentarer.
* * *
År 1665 var London hemsökt av böldpest.
De första fallen hade rapporterats under föregående år, och epidemin ebbade långsamt ut år 1666. Men dess kulmen nåddes under sensommaren och hösten 1665. Totalt dog uppskattningsvis över hundratusen londonbor. Tusentals människor dog i veckan, ja, kanske uppåt tiotusen personer när det var som värst.
Daniel Defoe skrev vad vi idag skulle kalla en dokumentärroman om pesten. Per Erik Wahlund ger oss i sin efterskrift insikt i hur Pestens år uppfattats genom tiderna, och att man numera i allmänhet anser att boken är konstruerad av Defoe, och att han inte enbart agerat redaktör för ett förefintligt manuskript av hans farbror, som utpekats som berättarjaget, H.F., i boken.
Pestens år vilar emellertid på gedigen grund.
Defoe själv var bara några år gammal när pesten drabbade den engelska huvudstaden, men rimligen hade han tillgång till ögonvittnen vid sina efterforskningar, och därtill kom skriftliga vittnesbörd, inte minst tabeller över dödstalen, som han ofta citerar och återkommer till. Romanen är hyperrealistisk och kan utan vidare tas för ett verkligt vittnesbörd av en person som var på plats.
Defoe är också mycket noga med att ange det dåtida Londons geografi. Han nämner gatunamn efter gatunamn och hanterar åtskilliga av stadens många församlingar.
Man får betänka att när Defoe skriver sin bok, så har London förändrats ordentligt sedan pestens tid. År 1666 inträffade den stora branden i London, som ödelade tre fjärdedelar av City. Och intill våra dagar har topografin förändrats än mer: Blitzen gjorde sitt till för att lägga en del kvarvarande byggnader från pestens tid i ruiner.
Det är alltså i stor utsträckning ett London som inte längre finns kvar som vi vandrar igenom med Defoes huvudperson H.F.
* * *
Man visste inte hur sjukdomen spreds. Defoe beskriver dock mycket precist sjukdomens symptom, konstaterar Wahlund. Men när det begav sig hade man flera hypoteser om hur den överfördes. Att det främst var fråga om loppbett kände man inte till.
Man försökte skydda sig så gott man kunde: genom att undvika kontakt med smittade, genom diverse medel att inmundiga eller lukta på, genom att röka diverse materia för att rena luften, genom karantäner.
Defoe skriver kritiskt om hur man valde att spärra av de hus där någon insjuknat. Syftet var ju att begränsa smittspridningen och att hålla dem på en avgränsad yta som varit i kontakt med en sjuk person.
Men berättarjaget konstaterar att många smittade går på gatorna utan att ännu fått sjukdomssymptom och att inspärrning såldes föga hjälper. Han är också medveten om att en variant av pesten kan leda till en mycket plötslig död: folk kunde helt enkelt dö på gatorna utan att ens hinna hem, ja, utan att tidigare ens själva veta om att de varit smittade. Vi vet nu att det handlade om en variant av pesten som ledde till akut blodförgiftning.
* * *
Defoe låter H.F. ha ett mycket religiöst förhållningssätt till epidemin. För honom är det givet att hemsökelsen kommer från Gud.
H.F. markerar emellertid mot den övertro som Defoe också beskriver. Han avvisar determinismen, som struntar i alla försiktighetsåtgärder och tänker att man dör om man är bestämd att dö vare sig man gör det ena eller det andra. Han avvisar också tanken på att de som dör gör det för att de är särskilt utsatta för Guds dom. Nej, sjukdomen sprids fullt naturligt, även om den yttersta orsaken – Guds straff – är övernaturlig.
Dessutom tycker han avgjort illa om de medicinska charlataner som försöker prångla på folk overksamma mediciner för vinnings skull.
* * *
På ett sätt är det riktigt att säga att Pestens år beskriver det obeskrivbara.
För hur skulle vi, som förskonats från allt liknande, kunna föreställa oss en storstad, där fulla likkärror rullar fram över kullerstenarna nattetid, för att föra ut hundratals och tusentals döda till massgravar på stadens kyrkogårdar?
Hur skall vi kunna förställa oss skräcken när familjefadern upptäcker bölderna hos sin fru eller sina barn?
Hur skall vi kunna föreställa oss rädslan för att insjukna för att man märkt att man tagit i ett tygstycke som tillhört någon som dött i pesten?
Men genom sin nyktra framställningskonst lyckas Defoe i sin dokumentärroman, genom en fiktion som vilar tungt på fakta, ge oss en aning om hur det måste ha varit. Vi anar de religiösa stämningar som rådde under hemsökelsen. Vi känner doften av de eldar som tändes för att rena luften. Vi ser ett London framför oss som sedan länge är borta, men där man ändå kan se bekanta landmärken.
Uppskattningsvis gick mer än hundratusen londonbor i döden under det dryga året som böldpesten gisslade staden. De absolut flesta av dem gick i döden utan att efterlämna någon röst utöver den som bevarades i deras efterlevandes minnen. Defoe låter oss få en skymt av dessa människor. Han låter oss inte glömma dem.
– – –
Pestens år (eng, A Journal of the Plague Year), Daniel Defoe. Övers. Per Erik Wahlund. P. A. Norstedt & Söners förlag 1983. ISBN: 91-1-821472-X. 325 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar