måndag 25 februari 2019

Bokrecension: Pestens år | Daniel Defoe

Daniel Defoe
Pestens år (eng. A Journal of the Plague Year) är skriven av Daniel Defoe (1660-1731).

Boken utkom första gången på engelska 1722. Jag har läst den i en svensk upplaga från 1983, i översättning av Per Erik Wahlund. Wahlund har även försett verket med efterord och utförliga textkommentarer.

* * *

År 1665 var London hemsökt av böldpest.

De första fallen hade rapporterats under föregående år, och epidemin ebbade långsamt ut år 1666. Men dess kulmen nåddes under sensommaren och hösten 1665. Totalt dog uppskattningsvis över hundratusen londonbor. Tusentals människor dog i veckan, ja, kanske uppåt tiotusen personer när det var som värst.

Daniel Defoe skrev vad vi idag skulle kalla en dokumentärroman om pesten. Per Erik Wahlund ger oss i sin efterskrift insikt i hur Pestens år uppfattats genom tiderna, och att man numera i allmänhet anser att boken är konstruerad av Defoe, och att han inte enbart agerat redaktör för ett förefintligt manuskript av hans farbror, som utpekats som berättarjaget, H.F., i boken.

Pestens år vilar emellertid på gedigen grund.

Defoe själv var bara några år gammal när pesten drabbade den engelska huvudstaden, men rimligen hade han tillgång till ögonvittnen vid sina efterforskningar, och därtill kom skriftliga vittnesbörd, inte minst tabeller över dödstalen, som han ofta citerar och återkommer till. Romanen är hyperrealistisk och kan utan vidare tas för ett verkligt vittnesbörd av en person som var på plats.

Defoe är också mycket noga med att ange det dåtida Londons geografi. Han nämner gatunamn efter gatunamn och hanterar åtskilliga av stadens många församlingar.

Man får betänka att när Defoe skriver sin bok, så har London förändrats ordentligt sedan pestens tid. År 1666 inträffade den stora branden i London, som ödelade tre fjärdedelar av City. Och intill våra dagar har topografin förändrats än mer: Blitzen gjorde sitt till för att lägga en del kvarvarande byggnader från pestens tid i ruiner.

Det är alltså i stor utsträckning ett London som inte längre finns kvar som vi vandrar igenom med Defoes huvudperson H.F.

* * *

Man visste inte hur sjukdomen spreds. Defoe beskriver dock mycket precist sjukdomens symptom, konstaterar Wahlund. Men när det begav sig hade man flera hypoteser om hur den överfördes. Att det främst var fråga om loppbett kände man inte till.

Man försökte skydda sig så gott man kunde: genom att undvika kontakt med smittade, genom diverse medel att inmundiga eller lukta på, genom att röka diverse materia för att rena luften, genom karantäner.

Defoe skriver kritiskt om hur man valde att spärra av de hus där någon insjuknat. Syftet var ju att begränsa smittspridningen och att hålla dem på en avgränsad yta som varit i kontakt med en sjuk person.

Men berättarjaget konstaterar att många smittade går på gatorna utan att ännu fått sjukdomssymptom och att inspärrning såldes föga hjälper. Han är också medveten om att en variant av pesten kan leda till en mycket plötslig död: folk kunde helt enkelt dö på gatorna utan att ens hinna hem, ja, utan att tidigare ens själva veta om att de varit smittade. Vi vet nu att det handlade om en variant av pesten som ledde till akut blodförgiftning.

* * *

Defoe låter H.F. ha ett mycket religiöst förhållningssätt till epidemin. För honom är det givet att hemsökelsen kommer från Gud.

H.F. markerar emellertid mot den övertro som Defoe också beskriver. Han avvisar determinismen, som struntar i alla försiktighetsåtgärder och tänker att man dör om man är bestämd att dö vare sig man gör det ena eller det andra. Han avvisar också tanken på att de som dör gör det för att de är särskilt utsatta för Guds dom. Nej, sjukdomen sprids fullt naturligt, även om den yttersta orsaken – Guds straff – är övernaturlig.

Dessutom tycker han avgjort illa om de medicinska charlataner som försöker prångla på folk overksamma mediciner för vinnings skull.

* * *

På ett sätt är det riktigt att säga att Pestens år beskriver det obeskrivbara.

För hur skulle vi, som förskonats från allt liknande, kunna föreställa oss en storstad, där fulla likkärror rullar fram över kullerstenarna nattetid, för att föra ut hundratals och tusentals döda till massgravar på stadens kyrkogårdar?

Hur skall vi kunna förställa oss skräcken när familjefadern upptäcker bölderna hos sin fru eller sina barn?

Hur skall vi kunna föreställa oss rädslan för att insjukna för att man märkt att man tagit i ett tygstycke som tillhört någon som dött i pesten?

Men genom sin nyktra framställningskonst lyckas Defoe i sin dokumentärroman, genom en fiktion som vilar tungt på fakta, ge oss en aning om hur det måste ha varit. Vi anar de religiösa stämningar som rådde under hemsökelsen. Vi känner doften av de eldar som tändes för att rena luften. Vi ser ett London framför oss som sedan länge är borta, men där man ändå kan se bekanta landmärken.

Uppskattningsvis gick mer än hundratusen londonbor i döden under det dryga året som böldpesten gisslade staden. De absolut flesta av dem gick i döden utan att efterlämna någon röst utöver den som bevarades i deras efterlevandes minnen. Defoe låter oss få en skymt av dessa människor. Han låter oss inte glömma dem.
– – –
Pestens år (eng, A Journal of the Plague Year), Daniel Defoe. Övers. Per Erik Wahlund. P. A. Norstedt & Söners förlag 1983. ISBN: 91-1-821472-X. 325 sidor.

fredag 15 februari 2019

Omläsning: Processen | Franz Kafka

Processen (ty. Der Prozess) är en oavslutad roman av Franz Kafka (1883-1924).

Boken utgavs postumt första gången på tyska 1925. Jag har läst Erik Blomqvists och Erik Ågrens textkritiska nyöversättning till svenska från 2010, i pocketutgåvan från 2018. Utgåvan är försedd med efterord av Torsten Ekbom.

* * *

Att läsa Processen är att träda in i en surrealistisk drömvärld. De absurditeter vi kan möta i drömmen, möter vi också i Kafkas kanske mest kända, och oavslutade, roman. På samma sätt som allt möjligt i drömmen kan förefalla rimligt, reagerar berättaren i Processen föga över de absurditeter som hela tiden sker i huvudpersonen Josef K.:s omgivning; ingen människa verkar reagera normalt, inget verkar för orimligt för att helt verkligt inträffa.

Historien är känd. Josef K. häktas – utan att det inskränker hans frihet – och en mystisk process påbörjas, en process om vilken Josef K. varken får veta något eller i början ens verkar bry sig särskilt mycket om. Ja, han varken vet eller verkar vilja veta vad han egentligen åtalas för. Inte heller vi som läsare får veta vad det är frågan om.

När omkring ett år har gått sedan Josef K. häktas förs han ut till ett stenbrott och avrättas. Fortfarande utan att veta något om varför det sker tar han villigt emot dödsstöten. Josef K. är då en böjd man. Den så sturske och faktiskt ganska otrevlige och kalle man som vi först får stifta bekantskap har hunnits ifatt av de krafter som förföljt honom.

* * *

Processen är öppen för tolkningar; det finns inga rätta eller givna svar. Kafkabiografen Torsten Ekbom skriver efterordet om den judiska mystikens påverkan på berättelsen. I detta har han säkert rätt. Andra har lagt fram andra tolkningar, utan att därmed ha tvingats göra våld på texten. Ekbom skriver:
”Processen kan liknas vid bilden i en rorschachtest – är det en spindel? en bläckfisk? ett moln? en kaktus?”
För egen del kan jag inte låta bli att läsa Processen som en illustration av människolivet som något absurt.

Vi vet inte vad som sker oss, och det som sker kan vara just absurt, utan synbar mening, men likväl drabbande. Det finns ingen mening bakom en bilolycka eller att ett enda möte kan förändra ett liv på både gott och ont. Det bara drabbar oss utan förklaring, liksom en process drabbar Josef K. utan mening eller förklaring. Varför är emellanåt inte ens en relevant fråga. Vi får nöja oss med att konstatera, flyta med. Kanhända står också vi plötsligt inför våra bödlar, eller – vilket som känns som en lika möjlig tänkbar alternativ utveckling i Processen – blir plötsligt lösta ur situationer.

Ja, det är ett intryck som Processen kan göra.

Någon annan kan läsa berättelsen som en illustration av människans litenhet och obetydlighet inför myndigheter i ett byråkratiserat samhälle. Åter någon annan kan i Processen söka ledtrådar till Kafkas eget själsliv. Jag tänker att ett bra sätt att läsa Processen är att helt enkelt låta den drabba en själv, och verka såsom den kan verka; att man kan bortse från facit, och bara låta den fungera såsom den kan fungera – och det är uppenbarligen på många sätt.

Kafka övergav skrivandet av Processen innan den blev färdig. Vi har således romanen i ett skick som inte är polerat eller sammansatt av författaren själv. Det gör den till ett ännu strörre enigma: en gåta för litteraturvetare att sysselsätta sig med i säkert ännu många generationer. Och analyserandet kommer säkert att fortsätta: sådan dragningskraft har denna trollbindande roman om Josef K., mannen som plötsligt häktas, ställs inför ogripbara myndigheter, och slutligen mister sitt liv.
– – –
Processen (ty. Der Prozess), Franz Kafka. Övers. Hans Blomqvist, Erik Ågren. Efterord: Torsten Ekbom. Novapress 2018. ISBN: 978-91-7137-014-3. 334 sidor.

onsdag 13 februari 2019

Bokrecension: Antipodien | Artur Lundkvist

Antipodien: Enkla anteckningar, tvetydiga berättelser är skriven av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1971.

* * *

Det är en genretrotsande samling texter som Artur Lundkvist sammanfogade i en bok vid namn Antipodien. Den inledande och avslutande texten, som hänger ihop, är naturalistisk i sin skildring av en båtresa runt jorden. Men mellan dessa hittar vi också svårt drömska texter, fabler, essäer. Emellanåt tar texterna mark i Australien, Lundkvists Antipodien, som därmed blir en sammanhållande länk.

Själv skriver Lundkvist i sin avslutande kommentar om att ett gemensamt tema för berättelserna är resan, resan i både yttre och inre mening. Australien – eller Antipodien – får i dessa sammanhang, förklarar han, symbolisera det främmande.

Resan är närvarande som ett tydligt tema i en av Antipodiens mest drabbande texter. Jag tänker då på den mardrömslika novellen Sällsam havsfärd.

Berättelsen utspelar sig på en båt av ansenlig storlek. På den vaknar en man upp, utan minne av hur han hamnat där och inledningsvis också utan minnen av sitt tidigare liv.

Det visar sig att fartyget, som aldrig märkbart lägger till hamn, fungerar som ett slags psykiatriskt sjukhus. Ombord finns ett stort antal sköterskor, alla mycket lika. De passar upp på patienterna på olika vis, även sexuellt.

Den namnlöse huvudpersonen lyckas särskilja en av dem från de andra genom en tandskada hon har, och efter ett tag lyckas han ur henne få fram information: att fartyget står under diktatorisk ledning av en överläkare, som vistas inkognito bland passagerarna som patient. Att man nattetid lägger till i hamnar, samtidigt som passagerarna sövs ner, och att man då byter ut en del av de ombordvarande. Att det finns en hierarki bland patienterna: en del flyttas ner till låsta hytter, en del flyttas upp från samma hytter.

Novellen är mycket effektfull. Kanske kan den rentav tolkas som en allegori över livet som sådant: vi vet inte var vi kommer ifrån eller vad som väntar utanför den värld där vi vistas. Någon i det fördolda äger makten. De flesta människorna står främmande inför varandra under samma resa.

* * *

En resa av helt annat slag är den fiktiva gestaltningen av den möjligen historiska resan av Pytheas från Massalia, denna antika gestalt som skall ha seglat norrut, till Hyperboreas; i Lundkvists novell England, Island, Arktis, Norge. Novellen har karaktär av äventyrsberättelse, där Pytheas framställs som en tidig vetenskapsman, som genom sitt stora förnuft förutser vad de resande kommer att råka på, och endast sällan överraskas av det oväntade.

Novellen Ur Alvars levnad tar fasta på en individs främlingskap i världen. Utan att Australien eller Antipodien nämns, blir novellen en bild av det som den geografiska orten vill betyda i samlingen: det andra, det främmande. Alvar existerar i världen, men känns finnas lite vid sidan av, framförallt i förhållande till andra människor, ja, rentav i förhållande till sig själv.
”Något i honom är sten, dras till stenen, en känslolös känsla bortom tiden.”
Episod efter episod i texten illustrerar om och om igen Alvars avstånd till den verklighet där han existerar: andas, men lever på distans; betraktar, men blir knappt sedd.

* * *

Antipodien är en suggestiv samling texter av vitt olika slag. Texterna är ofta, som undertiteln anger, tvetydiga och lämpar sig för tolkning.

Som vanligt är Lundkvists miljöbeskrivningar enastående. Men också människoskildringen är stark, vare sig det rör sig om mannen som glider in och ut ur drömmar i samband med sin operation, eller om den helt naiva men underbart vackra kvinna som är så skön att omgivningen inte står ut med henne. Eller om någon av de andra i Antipodiens persongalleri.
– – –
Antipodien: Enkla anteckningar, tvetydiga berättelser, Artur Lundkvist. Bonniers 1971. 238 sidor.

onsdag 6 februari 2019

Bokrecension: Pesten | Albert Camus

Pesten (fr. La Peste) är skriven av Albert Camus (1913-1960). Jag har läst boken i svensk översättning av Elsa Thulin. Boken utkom första gången på franska 1947.

* * *

Bland klassiska böcker får Pesten anses vara en given titel. Jag läste den för många år sedan, och läste om den nu; den håller nog för flera omläsningar till.

Pesten utspelar sig under ungefär ett halvår i den algeriska hamnstaden Oran, någon gång under 1940-talet. Algeriet stod då under franskt styre, och samtliga centrala gestalter boken är fransmän.

Det börjar med att man överallt i Oran börjar hitta döda råttor. Snart rapporteras underliga dödsfall. Man tvingas acceptera att pesten brutit ut i staden, både böld- och lungpest. Dödssiffrorna stiger dag för dag, staden sätts i karantän: ingen får komma ut, och ingen får komma in.

Vad som utspelar sig under den alltmer dödliga och omfattande epidemin får vi veta genom berättaren, som följer ett antal mäns göranden genom vad de berättat för honom, vad främst en av dem lämnat efter sig i skriftlig form, vad berättaren själv erfarit. Inte alla av dem kommer att överleva.

* * *

Camus inleder romanen genom att citera Daniel Defoe:
”Man kan likaväl framställa ett slags inspärrning genom att skildra ett annat, som man kan framställa vilken verkligt existerande företelse som helst under bilden av en som inte existerar.”
Det är därmed omedelbart klart att Pesten lånar sig till en allegorisk tolkning.

Den pest som hemsöker Oran kan omvandlas till ett abstrakt stort hot, vars hantering av människorna Camus gestaltar. Det ligger naturligtvis nära till hands att låta Pesten bli just en allegori över den tyska ockupationen av Frankrike, men allegorin kan generaliseras till att illustrera snart sagt vilket omfattande hot mot en större mängd människor som helst.

* * *

Det är intressant att observera hur de olika personerna i romanen reagerar inför hotet.

Främst bland protagonisterna är läkaren Bernhard Rieux. Han uppfattar snabbt vad som håller på att hända. Rieux är en man med enorm arbetskapacitet: hans långa arbetsdagar fylls bland annat av sjukbesök och ansträngningar för att hantera den stora mängden insjuknade människor.

Rieux är medveten om att föga av vad han gör hjälper i det långa loppet, men vad han gör lindrar förhoppningsvis, får samhällsmaskineriet att fungera i trots mot den förstörande pesten. Rieux blir aldrig passiv, ger aldrig upp, strävar enbart på.

Liknande strategi har Grand, en stadsbyråkrat som börjar ägna den tid han har över åt att delta i arbetet mot pesten. På något sätt hittar han mod att agera på sitt hörn, samtidigt som han på kvällarna och nätterna arbetar på sin roman, en roman som enbart hunnit till första meningen, som han gång på gång försöker omarbeta till perfektion.

Journalisten Rambert däremot förtärs av sin längtan efter flickvännen. Rambert befinner sig i Oran när karantänen införs, och han ägnar därefter betydande möda på att försöka fly från staden. Han är inte feg, men han är malplacerad: han hör inte hemma i Oran, och vill bara till sin kärleks mål. Omsider tvingas han omprioritera: också han sugs upp i arbetet mot pestens härjande.

Tarrou hör inte heller hemma i Oran; han bor på dess hotell när portarna stängs. Han funderar uppenbarligen mycket på sin egen plats i skeendet, och har som mål att bli vad han kallar ett helgon. Han säger inte detta i avsikt att förhäva sig; vi ska, förstår jag det som, snarare förstå det som ett uttryck för att han vill nå ett plan där han inte skadar andra.

Han har nämligen en ganska mörk bild av människan som i grund och botten mördare, konkretiserat som medborgare i en stat som tillåter dödsstraff. Tarrou börjar organisera sanitetsgrupper.

Intressant ur ett psykologiskt perspektiv är hur prästen Paneloux hanterar sin tro. Han landar i en hållning där han antingen måste förneka Gud på grund av vad som händer i staden, eller där han måste underordna sig Guds vilja, där pesten på något sätt finns med. Inte nödvändigtvis som ett straff, men som en del i någon form av avsikt eller mening. Paneloux går inte till rätta med Gud eller förnekar honom: han landar i ett accepterande av situationen såsom den är, oavsett varför det är som det är.

Det finns fler personer i Pesten. Dessa nämnda är några av dem.

* * *

Pesten skildrar både psykologiska och praktiska konsekvenser av att leva i en stad belägrad av ett stort hot. Camus skriver ingående om en sådan sak om hur man tvingas effektivisera begravningsarrangemangen när dödstalen per dygn letar sig upp i tresiffriga volymer. Från enskilda begravningståg till kyrkogården utanför staden för en snabb begravningsakt med anhöriga stående på avstånd, via massbegravningar utan anhörigas närvaro, till masskremationer.

Samtidigt fortsätter staden på något sätt sitt liv, rentav ett intensivt liv. De få filmerna som finns där rullar gång på gång för fullsatta paviljonger. Människor går till arbetet. Ockrare tar ut överpriser för livsmedel som det blir brist på. Och de som försöker hantera pesten fortsätter att kämpa med nästan övermänsklig arbetsbörda, dag efter dag.

Så blir Pesten kanske något av en bok om att ändå uthärda under outhärdliga omständigheter. Att fortsätta utföra sina uppgifter, även om det kan synas absurt. Att inte släcka den gnista av mänsklighet som blänker mitt i allt mörker. Att stå upprätt även inför ett hot som ständigt hotar att krossa och förstöra dig. Det är rätt uppmuntrande, ändå.
– – –
Pesten (fr. La Peste), Albert Camus. Övers. Elsa Thulin. Albert Bonniers förlag 2001. ISBN: 91-0-057430-9. 352 sidor.

måndag 4 februari 2019

Bokrecension: The Darkening Age | Catherine Nixey

The Darkening Age: The Christian Destruction of the Classical World är skriven av den brittiska journalisten Catherine Nixey. Boken utkom första gången 2017.

* * *

Kristendomen vann, hedendomen och den förkristna antika kulturen förlorade. Resultatet känner vi. Vad som börjat som en illa ansedd och obskyr sekt slutade som världsreligion. Det är välkänt.

Vad man kanske mer sällan reflekterar kring är baksidan av den historieskrivningen.

Jag syftar då på hur denna omvälvning uppfattades från den förlorande sidan. Det är en beskrivning av det slaget som The Darkening Age formulerar. I boken beskriver Catherine Nixey hur delar av den förkristna kulturen lades i aska och grus. Tempel raserades och dess stenar blev till byggnadsmaterial i kyrkor och vägbyggen. Statyer fick ansikten demolerade, och ibland ett grovt kors ristat i pannan. Den antika lärdomen ströps när nästan det enda som ansågs värt att bevara i skrift var kristna texter.

Vi får läsa om hur ett nytt sätt att se på världen såg dagens ljus. En värld full av demoner, en svartvit värld där de kristna inte bara ansåg sig kämpa mot sådana som hade andra uppfattningar, utan mot ondskan. En värld av askes där det tidigare funnits en värld av kroppslighet och sinnlighet och erotik.

The Darkening Age har blivit kontroversiell och kritiserad från olika håll. Av den anledningen kan det vara vist att läsa boken med öppna ögon och kritiskt sinne. Den har ett påtagligt antikristen vinkling och verkar ha beslagits med vissa illvilliga tolkningar. Men bokens övergripande ärende är viktigt och bör tas på allvar.

Naturligtvis är inte detta hela historien om kristendomens spridning. Men Nixey avser inte skriva en heltäckande kyrkohistoria; hon skriver om kristendomens mörkare sidor under dess tidiga år. Bilden må kompletteras av andra verk, och kanske boken i vissa sakfrågor bör justeras i kommande utgåvor.

* * *

Nixey visar hur företrädare för den kristna religionen kristna såg det som ett gudomligt uppdrag att förinta hedendomen. Hon citerar Augustinus, som skrev:
”That all superstition of pagans and heathens should be annihilated is what God wants, God commands, God proclaims!”
Det är inte fråga om existens på lika villkor mellan den gamla religionen och den nya: det är dominans och monopol som är målet. Det målet nåddes på 500-talet, där man hade att välja mellan att låta sig döpas eller skickas i exil. Döpte man sig och blev påkommen med hedendom därefter väntade dödsstraffet.

För de kristna stod den gamla religionen inte för en alternativ möjlighet, utan som djävulsk ondska, templen som hemvister för demoner, och demoner var nu vad de gamla gudarna fick kallas. Därför kunde de kristna tänka sig att deras nedkämpande av den gamla religionen var ett uttryck för omsorg: de räddade själar från ondskan.

* * *

Särskilt intressant är förstörelsen av det antika litterära och intellektuella arvet. Det är sant att munkar kopierade och därmed bevarade en del. Men det absolut mesta ansågs ointressant att bevara och försvann därmed. Nixey skriver:
”Much classical literature was preserved by Christians. Far more was not.”
Man har beräknat att omkring nittio procent av den antika litteraturen gått förlorad, och av den specifikt latinska litteraturen så mycket som nittionio procent, berättar Nixey. Somliga författares verk känner vi enbart till genom citat i andra skrifter. Särskilt förödande blev kulturskiftet för materialistiska filosofer som Demokritos, som vi numera inte har ett enda bevarat verk kvar av.

Vad som uppfattades som kristendomens låga intellektuella nivå i jämförelse med den antika filosofin och de hedniska författarna gick dock inte intellektuella kristna förbi. Somliga försökte göra bruk av de gamla intellektuella traditionerna inom kristendomen. Filosofiska termer adopterades in i teologin.

Ja, man förefaller varit medveten om att kristendomen behövde intellektualiseras, om det än innebar att man fick ta till lånta kläder från fienden. Själva den antika andan verkar man ha lämnat åsido.

Mycket av den antika litteraturen synes alltså ha försvunnit inte på grund av aktivt censurerande eller förintande, även om sådant förekom, utan för att den helt enkelt inte ansågs passande eller värd att bevara längre. Den klassiska litteraturen var ju full av de gamla gudarna, som nu ansågs vara demoner, och i kristna ögon felaktiga läror.

* * *

Catherine Nixey målar upp en skymningsvärld. Ur många aspekter var det en långsam skymning det var frågan om. Inte för att allt var idealiskt solsken i antikens Rom eller antikens Grekland: det kan inte ens vi som älskar antiken hävda.

Men med kristendomen kom något nytt. I Nixeys version av vad som hände drogs liksom en tät munkkåpa över en den antika världen. Nu kom nya ideal. Den absoluta monoteismen drog in med sina förkunnares absoluta krav och absoluta uppfattningar om gott och ont.

Motståndarnas röster har vi tillgång till endast i fragmentform eller inte alls. Men Catherine Nixey ger oss en aning av hur kristendomens triumf måste ha uppfattats från de besegrades sida.

* * *

The Darkening Age är populärvetenskapligt skriven, men rikligt försedd med fotnoter och en rejäl bibliografi för den som önskar fördjupa sig.

Emellanåt använder Nixey dramatiserande grepp för att ge texten större dynamik; det kan gränsa till det skönlitterära, vilket jag uppfattar som vanskligt i ett historiskt verk. Emellanåt är hon svepande. I vissa sakfrågor förefaller hon inte stå på fast grund.

Det går inte att ta miste på att Nixey är upprörd över vad som vederfors den klassiska kulturen av kristendomen. På det stora hela är The Darkening Age en matnyttig bok, som måhända kan krossa en och annan illusion om hur det gick till när kristendomen skaffade sig dominans. Boken är viktig, och skulle bli än mycket bättre, om den vederfors en rejäl kritisk genomläsning av historiker av facket. Som den nu är, är den problematisk att förhålla sig till.
– – –
The Darkening Age: The Christian Destruction of the Classical World, Catherine Nixey. Pan Books 2017. ISBN: 978-1-5098-1607-1. 305 sidor.