torsdag 17 januari 2019

Bokrecension: Kastrater | Sven Delblanc

Kastrater är skriven av Sven Deblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1975. Jag har läst en upplaga från 1976.

* * *

Kastrater är en kort roman, drömsk och lite undflyende. Handlingen utspelar sig under en enda natt i Florens, i slutet av 1700-talet.

Där, i ett praktfullt hus, möts svenske kung Gustaf III och den brittiske tronpretendenten Karl Edvard Stuart, känd som Bonnie Prince Charlie. Med sig har kung Gustaf gunstlingen Armfeldt. Där de slår sig ner sitter också en mystisk commendatóre Broschi och mästersångaren Marchesi

Syftet med mötet är att hålla en seans. Jordanden skall frammanas. Men då Jordanden dröjer får man tid att samtala.

Det visar sig att Broschi är en annan tids mästersångare, känd som Farinelli, död sedan länge och kastrat liksom Marchesi. Men med tillhjälp av något extrakt lyckas Farinelli hålla krafterna igång och berättar om hur han på furstars nåd nått enastående framgång, men av populasen med sin förkonstlade sång inhystat kastade tomater.

Så rör sig samtalet trippande, med inslag av franska uttryck på tidens vis, mellan de församlade.

Konstnärerna kryper för härskarna, kung Gustaf följer en stel etikett, som gör honom obekymrad och opåverkad, fastän hans känslor kommer i uttryck genom hur han griper tag i Armfeldts arm eller ger honom ögonkast. Armfeldt, å sin sida, utnyttjar en stunds frånvaro från seansrummet, när han behövde gå avsides, till att även våldta en flicka.

* * *

Förkonstlingen är påtaglig. Rousseau står som motpol, och dyker då och då upp i samtalet. Men de pudrade herrarna föredrar sin förkonstling. Vitt puder höljer Gustafs och Karl Edvards ansikten, men döljer inte den förres dåliga tänder eller den senares berusning. Förkonstlingen verkar förnissa över det mycket mänskliga.

Förkonstling är det väl också att låta gossar i mängder som unga kastreras för att något litet fåtal av dem skall nå stjärnstatus som sångare, en del fler kunna försörja sig på sången, andra bli hänvisade till gatorna och tiggeriet. Och deras konst, gör berättelsen av Farinelli tydligt, förstås ock som alltför förkonstlad för att kunna tilltala massorna: de blir utelämnade åt de högt kultiverades gillande.

* * *

Kastrater ingår som en del i Delblancs trilogi med temat ofrihet och frihet. Vi märker i serien för övrigt Jerusalems natt och Speranza.

När jag tänker på temat i samband med läsningen av Kastrater faller några möjliga illustrationer ur boken i sinnet.

Kastraterna är ofria, bestämda till sitt värv genom ingreppet i deras ungdom.

Tydligare är Karl Edvards tjänare utsatta för ofrihet. En av Karl Edvards tjänare, den väldige Angus Mac-Ivor-Dixfois, har sin brorsdotter med sig i hushållet. Armfeldt utnyttjar sin aristokratiska frihet för att tvinga till sig hennes mödom, och har den upphöjda fräckheten att tänka att hon borde vara tacksam att en bättre man varit den som skändat henne, när hon skrämd drar sig tillbaka från honom.

Men hennes farbror, som tjänare, är bunden och ofri av etiketten, kan inte agera utan att bryta sig loss, vilket han också gör, när han när natten går mot gryning anfaller Armfeldt. Det uppfattas dock som att han försöker anfalla kung Gustaf III, varför han tas undan för att avrättas, och han besparas sitt liv enbart av Gustaf III:s nåd. Ja, här sitter många ofria i sina roller, bundna av en etikett och kultur.

Möjligen är också konsten ofri, konsten uttryckt som kastraternas sång. Deras upphöjda sångkonst kan inte uppskattas av massorna, begränsas till ett fåtal. Och massornas folkliga sånger, som Farinelli försöker tolka med sitt väldiga sångomfång vid en föreställning, kan i motsvarande grad möjligen inte tänkas föras till furstarnas förgyllda salar. Också konsten blir därmed bunden i sina egna sfärer, beroende på sin typ.

En trött natt som går mot sitt slut. Och vi som läsare har varit med om att se åtskilliga masker, masker som spricker och varunder lyser fram verkliga människor.
– – –
Kastrater, Sven Delblanc. Aldus 1976. ISBN: 91-0-041438-7. 148 sidor.

onsdag 16 januari 2019

Bokrecension: Mot Afrikas hjärta | Martin Dugard

Mot Afrikas hjärta: Stanley & Livingstone (eng. Into Africa) är skriven av den amerikanske journalisten och författaren Martin Dugard (f. 1961).

Jag har läst boken i svensk översättning av Karl G. Fredriksson, i en upplaga från 2004.

* * *

Det är nog den mest välkända hälsningsfrasen i världshistorien:
"Doctor Livingstone, I presume?"
Orden fälldes av Henry Morton Stanley i östra Afrika år 1871. Han riktade dem till den man han efter stora mödor till sist nått fram till, upptäcktsresanden David Livingstone.

Mötet mellan de två männen i djungeln utgör höjdpunkten i vad som närmast kan beskrivas som en äventyrsdokumentär. Dugard har rekonstruerat de två männens liv, i synnerhet under den tid då Livingstone ansågs försvunnen och Stanley fick i uppdrag att hitta honom.

Och Dugard kommer mycket nära. Det underlättas av att de båda huvudpersonerna skrev utförliga dagböcker, men Dugar har också tagit hjälp av texter skrivna av människor som haft med expeditionerna att göra, av tidningstexter, av sekundärmaterial av olika slag, så att han till och med emellanåt kan slå fast vädret på särskilda dagar.

Det gör att berättelsen om hur Stanley söker Livingstone får tydliga färger och blir något mer än ett skissat historiskt förlopp. Läsaren känner sig närvarande i vad som händer: genom djungeln, genom sjukdomar och allehanda mödor, genom regn.

Berättelsen börjar emellertid långt innan den där dagen 1871 i nuvarande Tanzania.

* * *

Dr. Livingstone var en celebritet i England. Han hade varit i Afrika förut; han var den förste att ta sig tvärs över kontinenten. Nu var han åter där, och hans mål var att få klarhet i var Nilens källa finns.

Men tiden gick, och man hörde inte av den berömde upptäcktsresanden. Till sist började rykten sippra fram om att han blivit dödad, ett sannolikt scenario i ett geografiskt område som hemsöktes av farliga folkstammar, utöver att där fanns hiskeliga sjukdomar, insekter som spred svåra sjukdomar och djur som åt människor.

En expedition avsändes för att få klarhet. Den lämnade omsider beskedet att man visserligen inte hittat Livingstone, men däremot sett och hört tillräckligt för att slå fast att han med stor sannolikhet fortfarande levde.

Då sätts hjulen i rullning i USA. Reportern Henry Morton Stanley fick i uppdrag att för The New York Herald försöka hitta den försvunne Livingstone. Stanley hade en minst sagt brokig bakgrund. Han var född i Wales, hade en mycket svår barndom, hade tagit sig till USA, deltagit i inbördeskriget, blivit reporter och till sist uppnått sitt mål att få skriva för The New York Herald. Och ja, han åtog sig att leda expeditionen.

* * *

Dugard visar tydligt att de båda huvudpersonerna i boken var mycket olika.

Livingstone hade börjat som missionär och allt mer ägnat sig åt upptäcktsfärder. Han var from, stillsam, vänlig. Han var också en avgjord motståndare till det slaveri som då pågick i Afrika. Motvilligt kom han längre fram att ta följe med arabiska slavhandlare, men han bröt definitivt med dem efter att de genomfört en massaker på folk i en by där han vistades.

Stanley var mer av en överlevare och äventyrare. På ett nästan osannolikt vis hade han lyckats hålla sig vid liv trots alla de svåra prövningar som slagit honom under hans liv. Han verkar betydligt mer hetsig än Livingstone, och han kunde bestraffa sina inhyrda bärare och hjälpredor hårt och fysiskt.

De båda männen delade dock umbärandena som det innebar att föra karavaner genom ett Afrika som ännu inte var kartlagt i sin helhet. Båda drabbas de av sjukdomar. Båda får de kämpa med hunger och törst.

* * *

Stanley lokaliserar Livingstone, och den då fattige, isolerade och ganska illa medfarne upptäcktsresanden får resurser, hjälp och ny energi. De tillbringar några månader tillsammans och utvecklar en stark vänskap. Dugard menar att Stanley i Livingstone fick en fadersgestalt.

Men Livingstone stannar kvar i Afrika: han vill inte komma hem utan att ha lokaliserat den undflyende källan till Nilen. Det är också under det fortsatta sökandet som han halvtannat år senare avlider. Förunderligt nog konserveras hans kropp, bärs ut till kusten och förs hem till England, där begravningen sker med stora hedersbetygelser inne i Westminster Abbey.

* * *

Mot Afrikas hjärta är föredömligt skriven och disponerad. Dugard använder en övergripande kronologisk disposition, men gör ofta små exkursioner både i tid och rum. Allteftersom boken fortsätter få vi lära oss mer och mer om Livingstone och Stanley, samt om en del personer som finns omkring dem.

Men historien sätts också in i ett större sammanhang: läsaren får lära känna en del av världen såsom den såg ut då, omkring 1870. Det är en tid då massmedia bryter mark, då upptäckare är superkändisar, då slavhandel fortfarande existerar. Vi får stifta bekantskap med de stora klasskillnaderna i England, och med allehanda tropiska sjukdomar som kunde drabba människor som gav sig ut i den afrikanska vildmarken. Detaljskärpan i boken ökar än mer berättelsens intensitet.

Mot Afrikas hjärta är en dokumentär skildring, även om prosan ibland tangerar ett skönlitterärt framställningssätt. Men jag får intrycket att det vi får veta genomgående vilar på vad Dugard lyckats få fram ur källorna. Det är fråga om ett gediget arbete.
- - -
Mot Afrikas hjärta: Stanley & Livingstone (eng. Into Africa), Martin Dugard. Övers. Karl G. Fredriksson. Pan/P. A. Norstedts & Söner AB. ISBN: 91-7263-489-8. 364 sidor.

lördag 12 januari 2019

Bokrecension: Djurdoktorn | P. C. Jersild

Djurdoktorn: Roman i femtiotre tablåer är skriven av P. C. Jersild (f. 1935). Boken utkom första gången år 1973. Jag har läst en upplaga från 1974.

* * *

När Jersild skriver Djurdoktorn låter han den utspela sig i den nära framtiden, ett femtontal år framåt. Nu har vi passerat den tiden rent kronologiskt, men något av science fiction vidlåder boken ändå: samhället som skildras blev, tack och lov, inte verklighet. Åtminstone hoppas jag att det inte blev det.

Djurdoktorn berättar om den medelålders veterinären, Evy Beck, veterinärmedicine doktor. Hon har blivit arbetslös, men betald av ett bidrag från Arbetsmarknadsstyrelsen får hon sysselsättning på Alfred Nobels Mediko-kirurgiska institut, ett medicinskt forskningscentrum i Stockholm.

Beck blir snart varse den extrema byråkrati som råder på arbetsplatsen. Ett närmast oöverskådligt gytter av beslutsfattare, råd, administratörer, kommittéer uppbär den egentliga makten över den gigantiska organisationen med över hundra institutioner.

Det svenska samhället är förändrat i romanen. Demokratin har avskaffats, eller snarare effektiviserats ur administrativ synvinkel. Tiotusen personer slumpas fram årligen och intervjuas ingående för att komma fram till hur de vill att landet skall styras.

Vilka som för tillfället regerar, om det är vänstern, mitten eller högern, är oklart. Klart är dock att stora företag köpt upp eller sponsrat vad som tidigare varit offentliga platser. Samtidigt har de enskilda människorna passats in i en samhällsapparat på ett effektivitetsmaximerande vis.

Evy Beck är en aning motspänstig. Hon reagerar mot djurhållningen och djurförsöken på Nobelinstitutet. Hon börjar yrka på förändringar, blir obekväm. Men samhällsmaskineriet har metoder för att komma till rätta med sådant: Evy Beck skickas på etisk terapi och steg för steg finner hon sig till rätta i sin position.

* * *

Jersilds samhälle är dystopiskt. Ekonomiska hänsyn och effektivitetskrav dominerar helt samhällsadministrerandet. Samhället har gått från att vara en spretig och kanske tungrodd demokrati till en fjullfjädrad byråkrati med demokratiska förtecken.

En kraftfull kontrast till denna värld uppmålas av Jersild när han låter Evy Beck tillbringa en tid hos ett gäng alkoholiserade luffarkaraktärer som tagit sin tillflykt till skogen strax utanför Arlanda. Där lever de ett bohemiskt liv i en gammal militärbuss och ett torp som gjorts om till lokal för hembränning.

Dessa själar befinner sig helt utanför samhället och lämnas för det mesta i  fred. De lever i armod och eländighet, men jag kan inte hjälpa att jag tänker på dem som på många sätt mer fria än de människor som passats in i samhället och viljelöst eller viljebrutna måste följa administratörernas beslut.

Djurdoktorn är också en bok som har djurförsökens legitimitet i centrum. Dessa utgör den etiska fråga som får det att skava hos Evy Beck och hos läsaren.

Frågan är fortfarande aktuell. I vilken mån är det rimligt att låta levande varelser som vi betecknar som "djur" lida för att gagna de levande varelsers liv som vi betecknar som "människor"? Hur många hundars, råttors, marsvins död är rimligt att kalkylera med för att åstadkomma bot för en farlig sjukdom?

Evy Beck vill väl minimera djurens lidanden, men tänker samtidigt att djurförsöken är nödvändiga. Och det är väl också den allmänna meningen i den verklighet som vi läsare lever i. Men problematiken bör stämma oss till eftertanke.
– – –
Djurdoktorn: Roman i femtiotre tablåer, P. C. Jersild. Bokförlaget Aldus 1974. ISBN: 91-0-039152-2. 259 sidor.

onsdag 9 januari 2019

Bokrecension: Jerusalems natt | Sven Delblanc

Jerusalems natt: Berättelse är skriven av Sven Delblanc.

Boken utkom första gången 1983. Jag har läst en upplaga från 1985.

* * *

Det går inte att komma ifrån, oavsett hur sekulariserad man är eller tror sig vara, att Jesus och den rörelse som kommer av honom haft ett oöverskådligt inflytande över vår historia och vår kultur. Jesusgestalten är fascinerande.

Benhårda ateistiska skeptiker menar i dag emellanåt att Jesus aldrig existerat som historisk person. Själv menar jag att det är ett antagande som är onödigt strängt: det enklaste är helt enkelt att anta att det finns en person under alla pålagrade myter och sägner; att den kristna rörelsen inte uppstod spontant, utan har en enskild människa som startpunkt.

I någon mån är det denna fascination för Jesusgestalten som kommer till uttryck också i Sven Delblancs Jerusalems natt.

Romanen tar form som den grekiske vetenskapsmannens Filemons brev eller bok till sin mecenat Apollonios. Allt utspelar sig under den romerska belägringen av Jerusalem en viss dag år 70 e.Kr., en belägring Filemon var åsyna vittne till i fältherren och kejsarsonen Titus närhet, vars gunstling han i någon mån var.

Under en solförmörkelse denna dag förs inför Titus en tillfångatagen jude, Eleasar, som tagit sig ut från Jerusalem. Inför Titus och dennes sällskap får juden förtälja om sitt liv. Det visar sig att han var kristen, en av de sista ännu levande människorna som följt Jesus personligen.

* * *

Vad som följer är en alternativ bild av kristendomens ursprung och Jesus Kristus.

Budskapet är, att Jesu lära tidigt förvrängts och att delar av den förtigits. Eleasar, som numera mist tron på Jesus som Messias, vittnar om hur de yngre kristna lagt sig till med historier om Jesus som han själv inte minns något av, fastän han då drivs att ifrågasätta sitt eget minne.

Särskilt vittnar Eleasar om hur maktkampen inom "partiet", som han kallar den tidiga kristna rörelsen, resulterat i att kvinnorna som följde Jesus med tiden förts åt sidan. Ja, Jesus framstår i Eleasars minnen som en jämställdhetsivrare, vars iver förtigits främst av Simon Petrus, senare ock av Paulus.

Jesus själv framstår i Eleasars hågkomster som en småvresig man, något äldre än vi i allmänhet tänker oss honom, något undersätsig och med kal hjässa. Han vill inte gärna göra underverk, och när han väl gjort dem behöver han vila ut ordentligt efteråt. Eleasar minns hur han undrar över varför inte Jesus gör större under, varför han inte gör stenar till bröd i en hungrande värld.

Det är fråga om en mycket förmänskligad Jesus i jämförelse med den gestalt som senare formas av det kristna partiet. Han söker gärna hugsvalese i gemenskap med kvinnorna, främst Maria från Magdala som synes ha känt Jesus bäst av alla, enligt Eleasar.

* * *

Det står var och en fritt att forma sin Jesusbild. Delblanc låter Eleasar använda sig av det apokryfiska Thomasevangeliet i formandet av sin bild.

En agenda kan anas i Jerusalems natt, nämligen att lyfta fram möjligheten av en Jesus som är mer kvinnovänlig än den kyrka som sedan växte fram, med det kvinnoprästmotstånd som Delblanc annorstädes ställt sig främmande inför.

Redan de bibliska evangelierna vittnar emellertid om en för sin tid progressiv syn på kvinnligt och manligt hos den Jesus som där framställs. Delblanc tar det antydandet och drar det mycket längre, och skapar en aktiv motreaktion mot detta inslag i Jesu lära hos Simon Petrus och Paulus, där kvinnorna medvetet förs ut ur bilden och där deras vittnesbörd om Jesus inte anses vara värda att lyssna till.

* * *

Jerusalems natt är också en berättelse om den väldiga maktens tryck gentemot det fåfänga motståndet. Filemon, berättaren, är i allt den romerska imperialismens företrädare. En mer problematisk inställning har Flavius Josefus, som också finns med där i tältet hos Titus. Han är jude, men har gått över till romarna, ehuru han fortfarande i någon mån är israelisk nationalist; han är själv därmed varken romersk eller judisk fullt ut, och riskerar att ses ned på av romarna och föraktas av judarna.

Filemon avskyr Josefus och är för övrigt gravt antisemitisk. Judarna skall i hans ögon inlemmas i den romerska hegemonin: det blir, verkar han tänka, bäst för dem själva så – att tvingas in i den romerska ordningen och få den romerska freden. Att underkasta sig för att njuta romerskt beskydd, snarare än att göra motstånd och därmed utsättas för förödelse.

* * *

Illusionen av att man faktiskt läser en översatt gammal antik volym är påfallande. Inte minst som illusionen förs i flera led: Delblanc skriver en historia, som får formen av att Filemon skriver en bok, vari Eleasar berättar om något som skedde fyrtio år tidigare.

Jerusalems natt blir för övrigt – här i skönlitterär gestalt – ännu ett belägg för att vi var och en som intresserar oss för kristendomen och dess historia formar oss en egen bild av vem Jesus verkligen var. Och jag tycker Delblancs mycket mänsklige Jesus som snart överlagras av sägner och mytologi, ger en möjlig vittring av en historisk Jesus, även om den jämställdhetsiver som Eleasar tillskriver sin mästare riskerar att vara anakronistisk.
– – –
Jerusalems natt: Berättelse, Sven Delblanc. Bonniers 1985. ISBN: 91-0-046322-1. 143 sidor.

tisdag 8 januari 2019

Bokrecension: Ateisten och den heliga staden | Georg Klein

Ateisten och den heliga staden: Möten och tankar är skriven av Georg Klein (1925-2016), professor i tumörbiologi.

Boken utkom första gången 1987. Jag har läst en utgåva från 1988.

* * *

Så här är det: jag är ärkehumanist. På många sätt står jag helt främmande för naturvetenskapliga ämnen, särskilt sådant som kemi, fysik, biologi. Men jag känner mig hemma när humaniora kommer på tal: språk, historia, kultur, ideologi. I Georg Klein har vi en man där dessa två så ofta separerade världar förenades.

Klein är som professor i tumörbiologi och cancerforskare extremt insatt i allt som gäller gener, kromosomer, virus, DNA, RNA och allt vad det heter. Faktum är att han i en del av de mer medicinskt inriktade uppsatser som Ateisten av den heliga staden består av, helt tappar bort mig, som har svårt att på förhand göra skillnad på de olika begreppen, och än mer tappar taget när begreppen följer på varandra.

Desto mer uppskattar jag de kulturhistoriska texter vi hittar i boken, och de skildringar av excentriska människor han under sitt liv träffat på. Och de är inte få.

Kleins verksamhet som ledande cancerforskare har fört honom runt all världen och satt honom i förbindelse med forskare av alla de slag. Molekylärbiologen Sol Spiegelman (1914-1983) är en av dem. Fysikern Leo Szilard (1898-1964) en annan.

* * *

Klein ger intressanta inblickar i hur vetenskapligt arbete fungerar: hur resultat läggs till resultat och ibland kullkastar tidigare rön.

Det blir tydligt att vetenskapligt arbete är ett ständigt pågående, ständigt föränderligt verksamhetsfält. Och fältet är inte, liksom ej heller andra fält, fritt från konformism. Det kan ta tid innan nya rön förstås eller implementeras i större sammanhang. Men nyckeln är om och om igen att experiment faktiskt fungerar och kan upprepas.

Klein visar också hur det vetenskapliga arbetet är något som sker i en forskningsgemenskap. Enskilda personers resultat infogas i en större helhet, där oöverskådligt många andra resultat smälter samman till vad vi kan kalla vårt samlade kunskapsläge, ett kunskapsläge som ständigt omprövas.

En aspekt av arbetet inom Kleins forskningsområde som han inte diskuterar men som det hade varit intressant att ta del av hans tankar om är experimenten på djur. Kanske har han resonerat om det i någon av sina andra böcker.

Faktum är ju, att framgångarna på tumörbiologins område i betydande utsträckning möjliggjorts genom ett intensivt arbete med att studera hur olika typer av djur i laboratoriemiljö reagerar på inympade celler, virus, sjukdomar. Beroende på dessa experiments utfall har man kunnat dra för mänskligt liv fruktbara slutsatser.

Hur ser Klein på problematiken med att låta dessa levande, kännande varelser lida för att minska mänskligt lidande? Det får vi inte veta, åtminstone inte här.

* * *

Bokens titel, Ateisten och den heliga staden, syftar väl först och främst på den avslutande texten i boken, som fått samma namn. Där skriver Klein om sin relation till Jerusalem och dess invånare. Själv är han övertygad ateist, vars ortodoxa judiska vänner inte kan acceptera att han nog inte egentligen är religiös. Det är han inte, menar han.
"Gud är människans största önsketänkande. Vi är ensamma i ett kallt och likgiltigt universum."
Det är väl därmed knappast förvånande att Klein redan nu upptäcker Richard Dawkins och hans aktuella bok The Selfish Gene (1976). Detta är ju långt innan Dawkins blev känd som ateistisk aktivist, främst genom boken The God Delusion (2006).

I The Selfish Gene handlar det om att människan främst är en vehikel för sina gener, som endast strävar efter att reproducera sig. Möjligen finns dock, framhåller Klein, en möjlighet att övervinna vår programmerade egenskap som genbärare, eftersom vi har en i vår värld unik reflektionsförmåga: vi kan agera för mål mer fjärran än det omedelbart genetiskt gynnsamma, vi kan möjligen nå altruism.
"Vi kan på allvar diskutera hur vi skulle kunna befrämja något som inte har någon hävdvunnen plats i naturen och i själva verket aldrig har existerat under hela världshistorien: den rena, från egna intressen frigjorda altruismen."
Jag, liksom väl också Dawkins och Klein själv, förhåller mig skeptiskt till en sådan framtidsutsikt.

* * *

Ateisten och den heliga staden är en personligt hållen bok, som blandar rent naturvetenskapliga redogörelser med Kleins egna erfarenheter av möten med människor och sina många resor.

Blandningen är sammantagen en aning spretig. Humaniora och naturvetenskap låter sig inte nödvändigtvis sömlöst sammanfogas till en helhet; fastän de båda är givna storheter i vår mänskliga tillvaro.

Klein själv är emellertid ett strålande exempel på universalbegåvningen som förmår kombinera dessa två världar inom sig: intresset för medicin, intresset för kultur. Själv bär jag inte den förmågan; jag är hänvisad till det fält där humanioran finns, och får häpna inför personer som Kleins kompetens när det kommer till den andra världen.
– – –
Ateisten och den heliga staden: Möten och tankar, Georg Klein. MånPocket 1988. ISBN: 91-7642-395-6. 248 sidor.

torsdag 3 januari 2019

Bokrecension: Armfeldts karoliner | Anders Hansson

Armfeldts karoliner är skriven av arkeologen Anders Hansson (f. 1959). Boken kom ut första gången 2003.

* * *

Det är trehundra år sedan Armfeldts armé, som skulle ha intagit Trondheim, gick över Öyfjället från Norge till Sverige. Det blev en katastrofal händelse. Visst hade svenska armén råkat ut för åtskilliga bakslag förut, men aldrig tidigare hade tusentals personer dött förfrysningsdöden. För det var vad som hände.

Karolinerna hamnade i en snöstorm de där smällkalla dagarna kring och efter nyår 1718-1719. Många var dåligt klädda. Det var svårt att hitta vägen. Det fanns nästan ingenting att göra upp eld med: somliga bröt sönder musköterna och eldade med kolvarna. Folk dog kring sina lägereldar och på sina hästar. Och i decennier efteråt skulle deras ben vara spridda i fjällen.

Anders Hansson skriver i Armfeldts karoliner:
"Totalt dog omkring 3700 på grund av stormen på fjället, och av dessa frös 3000 ihjäl längs den sex mil långa vägen mellan Östby och Handöl."
En stor del av armén kom från Finland, närmare två tredjedelar, skriver Hansson. Men även rikssvenska trupper fanns med. Författaren uppskattar att omkring fyrtio procent av den arbetsföra manliga befolkningen i Jämtland dog under fälttåget – alltså medräknat strapatserna före dödsmarschen.

* * *

Dödsmarschen över fjället är en unik händelse i svensk historia som tilldragit sig stor uppmärksamhet och avsatt minnesmärken i landskapet och sägner hos folket. Naturligtvis är just marschen en central händelse i Armfeldts karoliner, men boken behandlar mycket mer än så.

För det första får vi som läsare en god överblick av hela fälttåget. Vad som var Karl XII:s mål bortom att Trondheim skulle intas kan vi inte med säkerhet veta. Men att han var absolut inställd på att det skulle ske är tydligt i vad han skrev till fälttågets befälhavare Armfeldt.

Hansson visar de svårigheter som armén hade att uthärda: hur varma kläder i stor utsträckning saknades, och problemen med att få tag i mat till soldaterna och furage till hästarna. Och inte minst lär vi oss om Johan Henrik Frisenheims oförtröttliga ansträngningar från svenska sidan gränsen att försöka förse armén vad den kunde tänkas behöva.

För det andra skildrar Hansson i Armfeldts karoliner också ingående hur den norska sidan agerade under krigståget, vad norrmännen fick uppleva. Han berättar om hur svårt ställt det var i Trondheim när staden belägrades. Han berättar om hur allmogen fick stå ut med att göra sina egna förråd tillgängliga för ibland norska och ofta svenska armén.

Svenskarna var emellertid omvittnat disciplinerade, förefaller det som. Stöld av norska bönder kunde straffas mycket hårt: med avrättning. Man försökte att i någon mån ersätta dem som man anskaffade mat och furage ifrån. Men lidandet man utsatte lokalbefolkningen för var naturligtvis omfattande.

* * *

Jag tilltalas mycket av Hanssons berättarton i Armfeldts karoliner. Skildringen är detaljerad, men drunknar inte i småsaker: blicken skyms inte från de stora skeendena, utan de stora skeendena kompletteras av inblicken i enskildheter. Citat är rikligt förekommande, både på norska och svenska.

Hansson har uppenbarligen bekantat sig mycket väl med källmaterialet och markerar noga när något han berättar om är hans egna slutsatser eller antaganden utifrån det materialet. Det visar både på en professionalitet och en sympatisk ödmjukhet inför det historiska skeendet. Fotnoter med källhänvisningar finns det mycket gott om, för den som vill fördjupa sig i någon uppgift.

Särskilt bör det nämnas att Hansson återberättar en del sägner som bevarats i folkminnet. Det är naturligtvis nästan ogörligt att reda ut vad som är sant och inte i dem; men påfallande många av dem har något av sannolikhetens prägel, och Hansson konstaterar också att en del av de namn som förekommer i sägnerna också återfinns i de historiska källorna från tiden omkring fälttåget.

* * *

Armfeldts karoliner är en gedigen genomgång av en olycksdrabbat fälttåg med en för svenskarna tragisk utgång. Kvar på fjället fanns tusentals döda. Kvar i livet fanns icke få soldater med amputerade, frostbitna lemmar, som gick en kärv framtid till mötes. Och ännu skulle det dröja några år innan Det stora nordiska kriget var helt avslutat.

Somliga av Armfeldts överlevande karoliner fick kämpa mot ryska anfall, när ryssarna angrep svenska östersjökusten. Och många av de finska karolinerna kom dessutom att återvända till ett svårt härjat Österbotten. Det var en eländig tid.
– – –
Armfeldts karoliner, Anders Hansson. Prisma 2003. ISBN: 91-518-4061-8. 275 sidor.

tisdag 1 januari 2019

Bokslut 2018

Antal inlägg: 91 (2017: 80, 2016: 90)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 7,6 (2017: 6,7, 2016: 7,5)

Antal recenserade böcker: 89 (2017: 67, 2016: 79)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Okänd soldat av Väinö Linna och Döden i Venedig av Thomas Mann.

Planer för 2019:
Fortsatt recenserande.