måndag 31 december 2018

Bokrecension: Hack i häl på Minerva | Lars Gyllensten, Georg Klein

Hack i häl på Minerva: Ett brevsamtal om vetenskap, dikt och moral mellan Lars Gyllensten och Georg Klein utkom 1993 och rymmer de två författarnas brevväxling mellan åren 1987 och 1991.

* * *

Det är mycket som förenar Georg Klein (1925-2016) och Lars Gyllensten (1921-2006). Klein är medicinare och forskare och Gyllensten har en sådan bakgrund. Båda är författare, båda är naturvetare som kombinerar det med humanistisk bildning. Och båda är ohämmat intellektuella.

Givetvis är ett samtal mellan dessa två intressant att ta del av; tack och lov bestämde sig Klein att skriva ett brev till Gyllensten efter att den senare recenserat en av hans böcker. Följden blev omsider den volym som jag nu haft nöjet att läsa.

De två herrarna rör sig över vida ämnesfält och resonerar tillsammans om allt mellan politik och litteratur, medicin och kreativitet. Oftast har de liknande uppfattningar och bygger helt enkelt i breven vidare på varandras resonemang. – Någon gång ibland har de olika uppfattningar; de hanterar sådana diskrepanser utan all hårdhänthet, med mild diskussion och förklaringar.

En av de frågor som de inte har samma syn på är den om religionen.

Jo, de är båda ateister, ingen av dem tror på någon gud. Men deras ateism ser olika ut. Georg Klein är snarast antiteist och vill väl egentligen inte beblanda sig med religion alls, medan Gyllensten förklarar att han gärna använder sig av kristendomen på samma vis som han använder sig av grekisk mytologi eller Shakespeare. Han hittar värden i religionen även för en icke-religiös.

De kommer fram till att deras olika inställning nog har att göra med deras helt olika ingångar. Gyllensten kommer från en ickereligiös bakgrund, har aldrig varit religiös; ämnet är därför, får vi tänka oss, inte laddat. Han skriver själv att han på grund av denna bakgrund kan nyttja religionen friare.

Georg Klein är jude och engagerad i Israel-Palestina-konflikten, där han om och om igen har fått se fredstrevare gå under på grund av religiös fundamentalism på båda sidor. Därtill får väl kristendomens historiska belastning av antisemitism adderas till helheten. Klein skriver till Gyllensten:
"Skillnaden mellan oss är väl den att jag känner ett hot från en starkt religiös kultur, medan Du har upplevt den svenska religiösa kulturen som svag och så sekulariserad att den kunde inrangeras under myter och tankemodeller."
En annan sak där de två skiljer sig åt är förhållandet mellan ångest och kreativitet. Klein framför möjligheten att ångest kan vara en kraft som driver kreativiteten, medan Gyllensten, i allmänhet avogt inställd till psykologiska förklaringar, ser ångest och andra psykiska åkommor som enbart destruktiva. Klein konstaterar:
"Man kan kanske säga att jag har större tolerans för psykologin än Du, medan Du har större tolerans för religionen än jag."
Ja, det är vad breven ger intryck av.

* * *

Och så går samtalet genom månader och år. Klein dikterar tydligen sina brev i sin diktafon, ständigt sysselsatt med resor, som det verkar. Gyllensten skriver på skrivmaskin eller ordbehandlare.

De diskuterar medicinska forskningslägen, särskilt inom genetik, de utbyter tips om litteratur och författare; i det politiska framstår båda som smått missnöjda med läget. Kanske kan man ana en skepsis mot politiken överlag, åtminstone skriver Gyllensten:
"Det förkunnade politiska budskapet är ett skenbudskap – det är först och främst emballage för personer som vill fram."
Raoul Wallenberg dyker då och då upp som ett exempel på en enastående människa. Och de två talar en hel del om hur man ska se på Sovjet och Gorbatjov: skall upptiningen tas på allvar?

Och så Förintelsen. Georg Klein växte upp i Ungern och fick under andra världskriget känna av förföljelserna när han och familjen fick gå under jorden. Släktingar gick under i koncentrationsläger. Erfarenhetsmässigt är det onekligen ur denna aspekt här ett enormt gap mellan de två vännerna.

* * *

Jag tycker mig märka att Klein ursprungligen kommer liksom hukande till Gyllensten; den senare var ju då den mer etablerade författaren. Men med tiden sitter de på samma höjd; Klein talar allt klarare och rakare. Det är inte utan att jag tycker att Gyllensten någon gång blir lite mystisk – i betydelsen lutar åt någon slags mystik. Även om jag inte kan avskriva hans hållning att material av mänsklig erfarenhet också kan återfinnas i de religiösas skrifter, så är jag själv med sympatiskt inställd till Kleins mer reserverade inställning till religion.

Minerva var bland annat den romerska vishetsgudinnan. Och det är väl därför en lämplig titel Klein och Gyllensten satt på sin brevväxling: Hack i häl på Minerva. De två för ett gott samtal, utan påvisbara pretentioner på annat än att föra just ett gott, bildat samtal. Visheten kommer av sig själv och stammar ur deras respektive bildning och livserfarenhet.
– – –
Hack i häl på Minerva: Ett brevsamtal om vetenskap, dikt och moral mellan Lars Gyllensten och Georg Klein, Lars Gyllensten, Georg Klein. Albert Bonniers förlag 1993. ISBN: 91-0-055561-4. 315 sidor.

måndag 24 december 2018

Bokrecension: En lång dag i Athen | Theodor Kallifatides

En lång dag i Athen är skriven av Theodor Kallifatides (f. 1938). Boken utkom första gången år 1989.

* * *

Det finns ett ankare i texten, som håller berättelsen inom en viss radie. Ankaret är skildringen av hur Kallifatides återkommer till Athen, där hans faders gravrätt har gått ut. Graven behöver grävas upp, benen tas till vara.

Detta är inte så udda som det låter för svenska öron: det förekommer vid Medelhavet - en grav grävs, och grävs sedan upp igen varpå benen flyttas. Nåt liknande skedde förr i Sverige. När en kyrkogård blev full och man stötte på ben där man grävde nya gravar, så togs dessa till vara och placerades i ett så kallat benhus.

Men grundhistorien utgör enbart förutsättning för berättelsen, som i själva verket är en vindlande vandring i Kallifatides eget minneslandskap. Minnena av fadern föder andra minnen, och vi får som läsare följa med när Kallifatides färdas genom sin personliga historia, och möter vänner från sin ungdom, möter släktingar som inte lever längre, kommer ihåg sin värnplikt och mycket mer.

Och mest av allt är det naturligtvis ett återvändande till fadern, till Pappa. Han är den tysta gestalt som står bredvid honom igen.

* * *

Kallifatides har fått vara med om mycket.

Inte bara det att han lämnar sitt fädernesland och emigrerar till Sverige, där han finner sig tillrätta inte bara i en ny kultur utan också i ett nytt språk, som han lär sig hantera till mästerskap, långt, långt framom de flesta som har svenskan som modersmål. Bara den erfarenheten av främlingskap både inför det nya och det som lämnats hade varit nog för att fylla böcker.

Men Kallifatides har erfarit mer. Han har sett döden; avrättningar var en verklighet för honom under hans uppväxttid. Och skildringen av hur sju skoputsarpojkar krossas mot en skenande buss är svår att smälta, drabbar hårt. Kallifatides konstaterar:
"Den gud som uppfann döden var nog ingen estet."
Och så har vi hans gammelmormor, hon som kallade Kallifatides bror för "storkuken" och honom själv för "storkäften". Grovkornighet i uttrycken synes överlag vara vanliga under uppväxttiden i Grekland.

Skällsordet framom andra är variationer på "bög", vilket väl vittnar om en machokultur utan all fräschör, men dess ideliga användande får antas återspegla tiden och framförallt miljön. Ja, Kallifatides egen far kallar sönerna kärvänligt för "småbögarna".

* * *

Kallifatides skriver mycket vackert.

Prosan är mättad, utan att bli överlastad. Den är rik på metaforer, men metaforerna blir aldrig långsökta, upplevs aldrig som konstgjorda.

Kärleken till och ömheten inför Pappa, folkskolläraren som vederfarits lidande av nazisterna när det begav sig, är tydlig och rörande. Och kärleken till ett Grekland som kanske åtminstone delvis blivit författaren främmande finns där också. Han skriver:
"Hemma i Grekland kan jag inte vara i naturen, där är jag i historien. Det är historien som är den verkliga naturen, allt annat är kulisser, havet och bergen och träden. Allt det synliga är kulisser, medan det osynliga är det verkliga."
I all sin rikedom är emellertid språket också - samtidigt - rakt. Kallifatides duckar inte för att bli intim. Det pulserar ofta en ganska brunstig sexualitet i hågkomsterna av det förflutna. Sexualiteten har inte raderats från minnets register. Det bidrar till att ge hela berättandet en äkthet, liksom återgivandet av de grova skällsorden. Berättelsen är inte tvättad eller kysk. Men den är äkta.
- - -
En lång dag i Athen, Theodor Kallifatides. Bonniers 1989. ISBN: 91-0-047737-0. 165 sidor.

torsdag 20 december 2018

Bokrecension: Speranza | Sven Delblanc

Speranza är en roman av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1980. Jag har läst en upplaga från 1983.

* * *

Sven Delblanc har själv skrivit om hur ett återkommande, djupgående tema i hans romaner är spänningen mellan ordning och frihet. Detta tema finns i Speranza. Dels kan boken läsas som en berättelse om en ung, idealistisk mans själsliga undergång, dels kan den läsas som en konkret illustration av konflikten mellan just ordning och frihet.

Den unge greven Malte Moritz von Potbus från Rügen sänds 1794 till en släkting i Västindien efter att han i samband med en kärlekshistoria samt med anledning av sina upplysningsfilosofiska ideal hamnat i konflikt med sina föräldrar.

Fartyget han far på tillsammans med sin informator och en tjänare hamnar i sjönöd och sällskapet får istället fortsätta färden på ett annat skepp, Speranza.

* * *

Det visar sig snart att Speranza är ett slavskepp. Och att på skeppet råder en egen ordning, egna lagar. Malte får outhärdligt svårt att kombinera sina tankar om frihet med vad han ser omkring sig.

Han försöker sätta sig på tvären, försöker att intellektuellt isolera sig från verkligheten, såsom verkligheten på skeppet ter sig, ideologiskt försvarad av den ombordvarande prästen vilken menar att slaveriet är något som får fungera som ett led på vägen mot ett gudsrike på jorden, ett nödvändigt offer för att nå ett högre mål.

Malte isoleras. Alla är emot honom och han  känner sig naiv som fortsätter att försvara sina frihetliga ideal, när han konfronteras med de som är emot honom.

Hans egen informator, som en gång väl varit avgörande för att göra honom till en man av upplysningen, distanserar sig från sin unge herre, blir en del av besättningen. Hans färgade, gycklande tjänare sluter sig till slavarna ombord.

* * *

Nu är ju Speranza en roman av Sven Delblanc. Läsaren kan därmed inte förvänta sig ett lyckligt slut, om man med ett lyckligt slut tänker sig en triumf för humanistiska, frihetliga ideal.

Tvärtom skildrar Delblanc hur Maltes inre konflikt växer, särskilt sedan han förälskat sig i en negress ombord och till sist gett efter för sin makt att få ligga med henne vare sig hon vill eller inte.

Skulden förtär honom, skulden för våldtäkten och skulden för att han inte agerar för slavarnas sak, och han flyr till sist in i en omvändelse till kristendomen och ett accepterande av ordningen ombord: han underordnar sig prästen, och blir ett instrument för behärskarna, slavdrivarna.

Den något stroppige, idealistiske unge aristokraten har fallit från sitt elfenbenstorn och fallit in i ledet; han står inte längre ensam, förtärd av en inre konflikt. Han följer. Han blir som de andra. Ångesten släpper.

* * *

Speranza är en drabbande bok. Den förvandling som Malte genomgår är omöjlig att slita ögonen ifrån. Framför läsarens ögon trasas ideologen sönder i mötet med en krass, mycket cynisk, verklighet. Den han var går under; något annat kommer istället, någon som står ut med att leva i den värld som finns ombord på Speranza.

Malte kämpar till sist inte längre mot sig själv, mot strömmen. Han följer med. Och följer kanske ett inneboende begär att få hänge sig.

Därmed blir också Speranza en illustration av hur lätt människan under press låter sig förvandlas till något annat än hon egentligen tror sig vara. Malte är väl egentligen Malte både som svärmisk vurmare för upplysningen och som förtryckare och våldtagare av slavnegresser. Men det han följer förändras: de höga idealen, respektive viljan att passa in och ge efter.

Så står vi till sist där själva, vi som är läsare. Vi står där med problemet framför oss själva — hur agerar vi själva när pressen sätter in? Hur motiverar vi hur vi ställer oss? Vad följer vi?
– – –
Speranza, Sven Delblanc. Månpocket 1983. ISBN: 91-7642-112-0. 186 sidor.

söndag 16 december 2018

Bokrecension: Tvivla, korsfarare! | Artur Lundkvist

Peter Eremiten
Tvivla, korsfarare! En sannolik berättelse är skriven av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången år 1972.

* * *

Den unge storbonden Eskil och fosterbrodern Anselm avger korsfararlöfte inför en munk de träffar på ett värdshus och beger sig snart iväg för att tillsammans med många andra återvinna Jerusalem och den heliga graven från de otrogna.

Där har vi ett koncentrat av handlingen i Tvivla, korsfarare!.

Tidpunkten är det slutande 1000-talet och under det att Eskil, huvudpersonen, kommer allt närmare Jerusalem träffar han på åtskilliga av de gestalter som historien berättar om som deltagare i det första korståget.

Hela boken består av ett radband anekdoter, den ena följer på den andra. Ibland är Eskil i centrum, ibland handlar de om skeenden som i högre grad överskrider det personliga. Anekdoterna eller textstyckena är var för sig sällan längre än två sidor. Men steg för steg för de oss genom medeltidens Europa och Mellanöstern, genom blodiga slag, ända fram till berättelsens mål och slut.

* * *

Eskil framstår som en påfallande modern person, och därigenom som något anakronistisk. Hans tankesätt är upplever jag mer som en 1900-talsmänniskas än en 1000-talsmänniskas.

Eskil blir alltmer tveksam till korståget som fenomen. Eskil han deltar i slag, han dödar emellanåt, men utan en sådan lust och trosiver som många andra korsfarare har.

Han ser hur korsfararna dödar, förföljer, slaktar, plundrar, våldtar var de kommer åt, hur judar förföljs. Särskilt inledningsvis, när han ingår i Peter Eremitens oorganiserade folkliga korståg, innan europeiska riddare flutit till rörelsen i tillräcklig mängd, framstår hela tåget som en spretig samling ivrare, pilgrimer och rövare varav många inte drar sig för att ställa till med vad skada som helst på vägen mot Jerusalem, det paradisiska Jerusalem.

Så han är en skeptiker och en betraktare, Eskil. Man kan inte säga att boken bjuder på en djuppsykologisk analys av honom; som läsare ser vi honom främst utifrån. Vi lär känna honom, men under huden kommer vi inte.

Han är en av många. Han är inte en av de aristokratiska anförarna, han är inte en kyrklig prelat, inte heller är han en trashank: han är en i mängden, tillräckligt rik för att föra med sig en häst och vapen på tåget, men på intet sätt en ledare.

Eskil är med när Jerusalem intas. Men Lundkvist skildrar Jerusalems fall på bara några få sidor. Därmed punkterar författaren också själva målets betydelse; det gör att målets fåfänglighet får en viss relief. Jerusalems intagande blir bara ännu en massaker utförd av korsprydda krigare.

* * *

Tvivla, korsfarare! är Artur Lundkvists vision av hur det första korståget kan ha upplevts både av de som var med och de som drabbades av det. Det finns inget förskönande i framställningen. Det är grymt och blodigt, inte ett skvatt krigs- eller religionsromantiskt. Det illustreras tydligt av hur Lundkvist låter Eskils reskamrat Anselm hastigt, osentimentalt och oväntat dö.

Tvivla, korsfarare! är också en varning för att följa mängden, att låta sig uppslukas av trosiver utan tvivel, att hålla det egna laget högt och förklara det andra laget som fiende utan något försonande drag.

Boken får väl också sägas vara en varning både för religiös fanatisms förmåga att agera motor åt destruktivitet, och människors förmåga att använda religion för att motivera fiendskap.
– – –
Tvivla, korsfarare! En sannolik berättelse, Artur Lundkvist. Bonniers 1972. ISBN: 91-0-020018-2. 241 sidor.

onsdag 12 december 2018

Bokrecension: Historien med hunden | Lars Gustafsson

Historien med hunden: Ur en texansk konkursdomares dagböcker och brev är en roman skriven av Lars Gustafsson (1936-2016), författare, poet och professor i filosofi. Boken utkom första gången år 1993, och är den första delen av en trilogi.

* * *

Berättarjag i Historien med hunden är en viss konkursdomare i Austin, Texas, nämligen Erwin Caldwell. Han lever ett bekvämt övre medelklassliv, med hustru och hus vid texanska Coloradofloden.

Genom hans berättelser och brev får vi veta vad som händer.

Men det går en krusning genom historien, något som oroar. Steg för steg blir jag som läsare fundersam kring huruvida vi kan lita på Caldwell. Man oroar sig för att man egentligen har med en störd person att göra, att något inte är som det skall med konkursdomaren.

Det yttre händelseförloppet är relativt stillsamt. Några saker är genomgående. Bland dem domarens aptit på unga kvinnor, filosofiprofessorn Jan van de Rouwers självmord genom drunkning i floden som passerar domarens hus, och en hotfull stalker. Och en död hund.

Det sista är väl så viktigt.

Domaren har nämligen slagit ihjäl en kringströvande hund som rotat i soporna. Det skapar en dissonans i hans personlighet – åtminstone uppfattar jag det så som läsare. Det gör att jag ifrågasätter vem han verkligen är. Dödandet av hunden vittnar om en grymhet som inte borde finnas där annars.

Det vittnar om att domaren kanske är förmögen att genomföra än större grymheter.

Och man börjar undra än mer när man får veta ödet som drabbat den person som under en period förföljt domaren med mer eller mindre hotfulla brev.

Därtill — domarens fascination av den döde filosofiprofessorn får mig till sist att fundera kring huruvida denne verkligen tog sitt liv. Filosofiprofessorn får, fastän död genom hela romanen, nästan ett eget liv, allteftersom vi får ta del av hans liv och lära. Professorn, som en gång i tiden också undervisat Caldwell, ägnar sig mycket åt Anselm av Canterburys gudsbevis, han undervisar i etik, han engagerar eleverna och begär till sist av dem att de skall skriva självbekännelser – vilket får honom avvisad som lärare efter sin pension, utan möjlighet att hålla några kurser mer.

Och så får man senare veta, efter hans död, att han varit nazipropagandist i Holland under 1940-talet. Professorn blir en mycket komplex person som ger tillfälle till reflexioner kring etik och skuld.

* * *

Det outtalade i Historien med hunden förblir på något sätt i centrum; det som Gustafsson aldrig skriver ut, men som man som läsare finns precis utanför boksidan: frågan om vem Caldwell egentligen är, och vad han varit beredd att göra. Krusningen i romanens lugna yta blir allt mer påtaglig.

Men vi har bara Caldwells egna ord att gå på. Han är berättarjaget, ingen sidobelysning av honom från andra personer finns med, utanför hur han själv reflekterar andras uppfattningar i sina egna texter. Därför måste vi som läsare tolka hans ord; se vad de ger anledning till att anta, ana de möjligheter som finns under ytan.

Därmed är Historien med hunden en så att säga öppen bok. Den bjuder in läsaren att dra egna slutsatser kring vad den berättar om. Kanhända kommer jag som läsare att få större klarhet och kunna dra säkrare slutsatser om jag fortsätter läsa de två följande delarna i trilogin; och läser dem – det gör jag gärna.
– – –
Historien med hunden: Ur en texansk konkursdomares dagböcker och brev. Lars Gustafsson. Bokförlaget Natur och Kultur 1993. ISBN: 91-27-10243-2. 245 sidor.

söndag 9 december 2018

Bokrecension: Anteckningar från en vindskupa | Lars Gyllensten

Anteckningar från en vindskupa är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1993. Jag har läst en eboksversion från 2015.

* * *

Liksom Dostojevskijs Källarhålsman i Anteckningar från källarhålet berättar Anteckningar från en vindskupa om en självreflekterande särling. Han heter Johannes och bor i en vindsvåning. I samma hus hade hans föräldrar en gång en stor, representativ lägenhet, en lägenhet han ärvt och fortfarande har tillgång till.

Johannes är reklamman. En gång var han konstnär, men han flydde det mångtydiga, eller snarare de tolkningsraster som hans uttolkare lade över hans verk, för att söka det entydiga.

Själv känner han sig tom. Han lever inte i helvetet. Han lever inte i himlen. Han skriver att han lever i Hades skuggvärld. En skugga bland skuggor, onåbar för andra människor, liksom avkyld. Därmed osårbar för andra människor. Han skriver:
"Jag är ju oanträffbar – det är detta som är mitt kännetecken."
Johannes skriver sina anteckningar under en lång tid, får vi veta, med långa pauser. Han skriver också att han är mytoman: därmed tvingas vi också tvivla på det han berättar, både i det han skriver om sig själv och i det han skriver om sin och familjens historia.

I familjen, Johannes närhet, finns främst tre personer. En sträng Far, förmögen och driftig affärsman. En Mor, som blir allt sjukare men överlever sin make. Och Moderns kusin, till vilken Johannes tar sin tillflykt när han inte längre står ut hemma; han flyttar till henne, inleder en relation med henne. De är alla döda när Johannes skriver sina anteckningar.

* * *

Anteckningar från en vindskupa inbjuder läsaren att bli medskapare: att skapa sin egen förståelse för de meningar som kan utläsas ur romanen. Jag ser Johannes som en man utan närmare relationer och utan behov av känslomässiga band.

Han har skurit av sig från omvärlden och dessutom från sig själv. Han lever, men hans liv är ihåligt. Han kan be, men ber utan adressat. Under allt liv ser han själv döden. Och det är som om själva dödens kyla och mörker färgat av sig på honom själv, berövat honom känsla och inlevelse och engagemang.

Han skriver:
"Jag är en skugga, i skuggornas land – och envar annan, som jag ser eller hör, är skugga för mig, i skuggornas land."
För honom är både han själv och och människorna omkring honom blott skal.
"Vad är då vi människor? Bilder, chimärer, klichéer – det finns ingenting annat inuti oss – inget du i dig, eller i någon annan, inget jag i mig, inget du!"
Det måste väl kategoriseras som ett nästan konsekvent förfrämligande, en vidsträckt nihilism. Det verkar som att det enda som till sist är riktigt verkligt för honom är just döden.

Men något händer mot senare delen av romanen; när Johannes själv inte kan sova i föräldrarnas lägenhet, där han nu vistas. Han upplever de frånvarande döda som närvarande, som tittande på honom: först från porträtt på väggarna, men sedan porträtten plockats ner stirrar de osedda fortfarande på honom. Han nås av det förflutna.

Vad det har att betyda kan väl diskuteras. Kanske indikerar det att Johannes faktiskt kunde nås, om än blott av de redan döda, de frånvarande.

* * *

I den av Gyllensten senare skrivna Ljuset ur skuggornas värld möter vi något som liknar denna tidigare roman. Också där möter vi en Johannes, i ett hus som måste var detsamma som i Anteckningar från en vindskupa. Men det är ändå inte samma människor som lever där. Deras öden är annorlunda. Liven som skildras i Anteckningar från en vindskupa är mörkare.

Anteckningar från en vindskupa får kallas en filosofisk roman, ett gestaltande av en människa som inte tror på människorna, inte heller tror på några ideologier, inte på någon gud. Det är en människa som tagit avstånd från sig själv och andra, utan att det åsamkat honom känslor av saknad. Han har blivit kall, ensam, utan att verka vilja ha det på något annat vis. Han lever i en öken utan att vare sig vantrivas eller trivas; han andas men är i någon mening redan död för den värld han underkänner.

Det är en läsning som gör mig illa till mods, genom sin förnekelse av livet. Kanske för att jag delar någon slags grundsyn med Johannes. Men där han står tom, tillåter jag mig att skapa mening och hitta mening och låta den gälla som viktig och reell, för mig, som individ; en individ som lever.
– – –
Anteckningar från en vindskupa, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. E-bok 1.0, E-boksproduktion Bonnierförlagen Digital. ISBN: 978-91-0-015955-9.

söndag 2 december 2018

Bokrecension: Professionella bekännelser | P. C. Jersild

Professionella bekännelser är skriven av P. C. Jersild (f. 1935). Boken utkom år 1981.

* * *

Kanske ligger fortfarande ett romantiskt skimmer kring författaren: mannen eller kvinnan som lever på sin penna. P. C. Jersild ger emellertid realistiska inblickar i hur det är att faktiskt vara författare till yrket i sin litterära självbiografi Professionella bekännelser.

Självbiografin rör emellertid inte mycket av författarens privatliv. Det är Jersild som professionell författare vi möter. Förutom en del text om hans familjebakgrund och särskilt hans relation till sin mor och sin far, är den personliga sfären fridlyst. Han skriver om boken:
"Mitt privatliv har ingen med att göra. Så blev det en krönika över mina böckers tillkomst sedd från min sida av skrivbordet."
Och Jersilds yrkesverksamhet fram till bokens publicering 1981 fyller mer än väl utrymmet mellan pärmarna, utan att texten behöver skärskåda privatmannen Jersild.

* * *

Med Jersild får vi följa med i den process som är hans böckers tillblivelse. Vi får se hur vissa romaner kommer samman, skrivs ut, skrivs om och skrivs om igen; han berättar också om hur vissa projekt havererar, men hur motiv från dessa ej färdigställda böcker kan återkomma i ny kostym i anda verk.

Det verkar viktigt för Jersild, särskilt i början av sin verksamhet, att skriva långsamt: att inte stressa fram en text. En A5-sida verkar ha varit nog. Och för att kombinera sitt dåvarande arbete som läkare med författandet steg han upp en timme tidigare om morgnarna, och ägnade den så vunna tiden åt skrivande. Och ibland, när lugn arbetsmiljö inte var att finna i hemmet, kunde han sätta sig och skriva i bilen, parkerad på någon lämplig plats.

Jag tänker mig att det krävs en hel del envishet för att lyckas som författare. Detta att orka fortsätta sida efter sida, tills man når ett mål, bara för att därefter kanske finna att boken måste skrivas om, arrangeras om, gallras i, för att bli det författaren vill ha den till.

Och där krävs väl också mod: att våga skära i en historia, skära ut sådant som man en gång tyckt passat in, men som senare inte har en plats i helheten.

Så blir bokskrivandet en process av skrivande och omskrivande. Ja, Jersild beskriver hur En levande själ går igenom fyra versioner innan han landar i något som han tycker bär.

Professionella bekännelser tar upp många aspekter ur författarens verksamhetssfär i allmänhet och Jersilds i synnerhet.

Jersild berättar hur han en gång skrev under ett manifest för mer engagerad skönlitteratur, men hur han sedan vände sig från ett sådant tankesätt: han verkar vilja ha romankonsten ofjättrad vid politiska måsten och ideologiska hänsyn.

En annan aspekt är den om publiktillvändhet och exklusivitet. Är det till exempel bra att få ett verk antaget som Månadens bok, vilket gör att boken kommer ut i massupplaga: skadar det den litterära imagen? Och hur skall man egentligen som författare förhålla sig till recensioner? Jersild verkar helst vilja läsa dem efter ett tag, för att om möjligt låta flera recensioner dämpa intrycket av kanske enstaka illvilliga.

* * *

Det är intressant att se hur Jersilds böcker växer fram, hur motiv i dem kan ha långa rötter bakåt i författarens tänkande, hur han väljer mellan olika angreppssätt. Idéer verkar han få många: det hårda arbetet förefaller ligga i att uttrycka idéerna i en berättelse som fungerar och bär.

Språket i Professionella bekännelser är naturligt och okonstlat, samtalsartat utan att bli ytligt. Jersild berättar helt enkelt för en intresserad allmänhet om sina litterära intressen och ansträngningar, från tidiga år, över debuten med novellsamlingen Räknelära fram till den vid utgivandet nyss publicerade En levande själ och om tv-projektet Gråtvalsen som då pågick.

Fokus ligger hela tiden på böckerna och arbetet med dem, eller på de arbeten för scen och teve som han varit inblandad i, även om en del bekantskaper som varit relevanta i hans yrkesverksamhet också finns med här och var. En hel del citat ur hans arbetsdagbok illustrerar arbetsprocessen, och läsaren bjuds på utdrag ur outgivna böcker.

* * *

P. C. Jersilds Professionella bekännelser ger goda inblickar i vardagen för en författare. Boken visar på det engagemang och den uthållighet som krävs för att få till en roman; och hur författaren måste vara beredd att arbeta, och att arbeta om det han en gång fått på pränt.

Det är uppenbart att Jersild tar sig an författandet med stort allvar, först vid sidan av läkaryrket och sedan som heltidssysselsättning. Resultatet har som bekant varit mycket gott. Drygt ett fyrtiotal böcker ligger han bakom, senast förra året utkom romanen Tivoli, och Jersild har belönats med en lång rad litterära priser. Professionella bekännelser visar något av hur författaren Jersild blev till och hur de första två decenniernas arbete såg ut.
– – –
Professionella bekännelser, P. C. Jersild. Författarförlaget 1981. ISBN: 91-7054-362-3. 208 sidor.