måndag 24 september 2018

Bokrecension: Grottan i öknen | Lars Gyllensten

Grottan i öknen är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1973. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Det är en rejäl munsbit att ta sig an Grottan i öknen. Inte för att boken är särdeles lång, men den är desto mer komplex. Den är målad i lager på lager, så det krävs noggrant läsande för att uppfatta motiven.

Det vore fel att kalla boken en tydlig idéroman. Gyllensten kunde nog formulerat de idéer som kommuniceras i romanen genom att skriva en essä och därigenom nått större klarhet. Men Grottan i öknen är inte ett program, utan ett konstverk. Och det är som ett konstverk jag väljer att betrakta texterna som ryms i boken.

Så jag söker ledande motiv, något som förmår binda ihop de många fragmenten som här utgör en spretig helhet.

Först har vi en längre historia om ökeneremiten Antonius. Sen följer en mängd kortare texter som ofta handlar om författaren av Antonius helgonlegend, kyrkofadern Athanasius, men som också kan handla om personer i författarens samtid i Sverige. Avslutningsvis följer en längre text där en berättare besöker det pensionat där han för längesen bodde som skolpojke, i avsikt att försöka rekonstruera en viss Johannes Elfberg, som var en av föreståndarna där.

Vad är då de bärande motiven?

Jag tycker mig utläsa några saker. Först och främst illustrationer av alienation. Alltså ett avstånd mellan människan och det som omger människan. Antonius tar sin tillflykt till öknen. Athanasius skickas i landsflykt. Johannes Elfberg verkar ha valt ett liv i skymundan.

En av de kraftfullaste bilderna för denna alienation hittar jag dock i en av de kortare texterna i romanens mycket fragmentariska mittparti.

I denna text berättas om en tågresenär. När tåget passerar ett väldigt hus ser han i ett upplyst fönster hur en man misshandlar en kvinna. Men han vet hur han ingenting kan göra. Det hjälper inte att han drar i nödbromsen. Han kan inte kontakta polisen där på tåget. Han skulle inte kunna peka ut vilket fönster genom vilket han under en helt kort stund såg den svåra misshandeln. Han kan ingenting göra. "Verkligheten är otillgänglig som ett flimmer i en filmruta eller i en televisionsapparat."

* * *

Det ligger något skärskådande i Gyllenstens betraktande. Han ser genom chimärer som så att säga flyter ut ur en sådan person som Antonius: det rykte som utgår från honom men som inte är han. Människan är inte detta, utan människan är något annat.

På samma sätt har berättelser om Johannes Elfberg uppstått, som inte står i förbindelse med vem Johannes Elfberg egentligen var: han kallas kamrer, men var aldrig kamrer. Han kallas morbror, men var inte morbror.

Gyllensten skriver:
"Vi lever inte i världen, för då skulle vi inte härda ut. Vi lever i bilder av världen."
Gyllensten själv återkommer till begreppet "förnekelse". Och visst finns det motivet också i Grottan i öknen.

Antonius förnekar den yttre världen, avkläder sig den, drar sig undan. Johannes Elfberg förnekar sig en karriär, och begränsar sig till ett litet kontor kombinerat med sovrum i ett skolpensionat, som väl knappast gör några större vinster. Elfberg förnekar sig förvisso mer än så: han förnekar sig själv ett liv utanför den begränsade tillvaro där han existerar. I hans rum fanns föga mer än lite pengar att dela ut till de inneboende som veckopeng, räkningar, ett kartotek över de som nu bor och de som en gång bott där, en säng och en möbel att sitta i och röka.

* * *

Grottan i öknen är på intet sätt en munter historia, eller snarare: på intet sätt muntra historier, med tanke på de lager av berättelser som ryms i den. Den är djupt melankolisk, stundom livsfientlig, eller kanske snarare resignerad:
"Vad skulle en fattig fan göra? Till att leva hade man blivit född - till att fara illa var man nödd - till att slutligen dö var man dömd - till att inte mycket förmå var man skapad."
Men många av romanens personer finner sig likväl tillrätta i denna dystra yttre öken. — Och se där, "öken", ännu ett ord som återkommer, om än mest om en "inre öken". De förnekar ambitioner att leva i något annat än en inre eller yttre öken. Ja, de söker öknen, får på så vis öknen att uppfylla deras ändå djupast kända eller efterlängtade ambitioner, vare sig nu öknen är en faktisk öken eller en bildlig öken.

* * *

Grottan i öknen är ett konstverk, som sagt. Rent stilistiskt är den mästerligt utförd. Men tydlig är den inte. Trots att åtminstone de inledande och avslutande delarna är realistiska, den senare delen snarast ultrarealistisk, så är realismen inte berättelsernas enda syfte: de får fungera som meningsfyllda bilder, där författaren - som jag förstår det - försöker bibringa oss som läsare något av livsåskådning, idéer, ja, kanske rentav livsstämning. Delvis med hjälp av gestalter ur kyrkohistorien.

För konstverkets uttydande hade jag emellertid inte klagat om Gyllensten givit oss några fler fundamentstenar att ta spjärn emot: några fler tydliga nedslag i vad han vill illustrera, vad han menar, vad han vill ha sagt. Eller, om man så vill: några fler klippor att stå på, mellan de ytor av undanglidande ökensand som läsaren har att långsamt genomkorsa.
– – –
Grottan i öknen, Lars Gyllensten. Bonniers 1973. ISBN: 91-0-038484-4. 321 sidor.

måndag 17 september 2018

Bokrecension: Större än du nånsin tror | Olle Hedberg

Större än du nånsin tror är en roman av Olle Hedberg (1889-1974). Boken utkom år 1946 och jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Åtta år gammal har Lars Westrin blivit väl instruerad i hur man beter sig. Åtminstone hur man förväntas bete sig om man har den högborgerliga klassbakgrund som han har.

Visserligen är den gren av familjen som Lasse tillhör inte längre alltför välbeställd. Hans sjukliga moder och han själv lever på det kapital som finns kvar av arven efter Lasses avlidne fader och efter äldre släktingar.

Men man ser till att Lasse blir väldresserad. Och det finns fler släktingar som upprätthåller vanorna och sederna — farbror Victor Westrin, grosshandlare och redare, han är rentav mycket förmögen.

* * *

Olle Hedberg har placerat sin historia om Lasse Westrin någon gång strax efter förra sekelskiftet. Och visst är det en satir över högborgerlig livsföring. Men det är inte en direkt elak satir, snarare godmodig. Perspektivet är nästan konsekvent den helt unge gossens, Lasses eget, han som blivit lärd att tacka, buga, vara mycker artig, gå på visiter.

En effektiv panoramavy över den välbeställda miljö där Lasse hör hemma får vi, genom att hans mor Hedda får åka på sjukhem över sommaren, och Lasse således får skickas runt till olika släktingar.

Först hamnar han hos mammans uppvaktare, vars intresse för pojken antyds möjligen inte enbart vara av faderligt slag. Sedan får han resa till faster Clementine, som upprätthåller sina vanor i flera hyrda rum på ett lantligt järnvägshotell. Så kommer han till farbror Victor, den rike grosshandlaren och redaren, och genom Victor ordnas så att Lasse får åka med ett ångfartyg på en resa till London.

* * *

Lasse lever i en gyllene bur. Han är mycket beskyddad och mycket omhuldad.
Visst, hans tillvaro i den förberedande skolan hos två äldre ungmör är inte behaglig. En av de två är utpräglat elak, den andra är lättare att ha med att göra, men alkoholiserad.

Men i övrigt möter han omsorg och omtanke nästan överallt.

Någon gång ibland bryter verkligheten utanför skranken igenom. På en brädgård i Norrland ser han pojkar inte mycket äldre än han själv som arbetar. I London ser han social misär, får veta att alla de som sover i gräset i parkerna under dagarna är sådana som tvingats ströva omkring hela nätterna, eftersom det inte är tillåtet att sova utomhus då.

Lasse anses skral i skolan. Han har emellertid en mycket utvecklad fantasi. Ofta faller han in i lekar, om så bara i huvudet. I hemlighet har han under sina sommarresor med sig tre tomtedockor och en tygkatt i sin lilla väska. Och så ritar han gärna.

* * *

För det mesta håller sig Hedberg som berättare till Lasses eget perspektiv. Ibland bryter dock berättarrösten igenom och kommenterar det skeende, nån gång på ett sätt så att man förstår att han berättar om något som skett för ett bra tag sedan, något som tillhör det förflutna, på andra sidan om två världskrig.

Men barnets perspektiv, det ogrumlade och direkta perspektiv som Lasse har, är snyggt genomfört. Inte minst gäller det Hedbergs skildring av Lasses lekvärldar.

Lasse lägger naturligtvis inte in några analyser kring de världsvana släktingarnas vanor. Men likväl kommer det fram hur till exempel faster Clementine anstränger sig för att få umgås med ett visst par som kommer som gäster till järnvägshotellet där hon för tillfället slagit sig ner: hon behöver andra för att utöva sin livsstil. Det är i sådant som en mild satirisk effekt uppstår. Klassmedvetandet hos de vuxna är outtalat men ständigt närvarande.

Boken berättar också om hur man i dessa borgerliga klasser såg på socialisterna. De ansågs synnerligen farliga, inte minst som det under ett parti av boken utspelar sig en strejk, och ett mord på en strejkbrytare inträffar. Ibland anar man de vuxnas internationella sympatier. Någon gång för Tyskland och Kaisern, någon gång för Frankrike.

* * *

Så får läsaren följa den lille Lasses äventyr den där sommaren i början av 1900-talet över närmare sexhundra sidor. Därigenom lär vi också känna de miljöer han visats i och de sentiment som där finns, åtminstone i Hedbergs tolkning av tiden.

I allmänhet brukar jag vara skeptisk till böcker som drar ut i omfång. Men Större än du nånsin tror förmår bära upp sina sidor. Ja, det är väl till och med så att den liksom höjer hastigheten mot slutet, som för att hinna med att avsluta historien, innan sista sidorna nåtts.

Hedberg skriver medryckande och lättläst och man blir engagerad i Lasses öde och i de människor som finns omkring honom. Det är inte utan att man undrar vad det blev av en sådan gosse framöver. Det får vi emellertid inte veta mycket om.
– – –
Större än du nånsin tror, Olle Hedberg. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1946. 578 sidor.

torsdag 13 september 2018

Bokrecension: Väst-östligt | Vilhelm Ekelund

Väst-östligt: Tankar till en minnesdag är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utkom 1925. Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade upplaga av verket.

* * *

Vilhelm Ekelund hör måhända inte till de mer lästa intellektuella författarna i svensk litteraturhistoria. Nog har han sina fantaster! Men desto fler, tänker jag, som står oberörda av honom eller oförstående. Så var det redan i hans samtid.

Själv är jag lite lätt hypnotiserad av Ekelund, fastän han är svår att förstå – det senare kan jag inte förneka. Hans aforistiska prosa är ofta enigmatisk. Om och om igen blir jag stående och undrar vad han egentligen vill ha sagt. I Båge och lyra, som jag nyss läste och skrev om, är tankegångarna tydligare än i Väst-östligt, som jag nu läst; i den förra boken är tankarna lättare översättbara till konkretion.

Men i Väst-östligt antar Ekelunds texter poetiska gestalter, och karaktäriseras av att ha ett tycke av marginalanteckningar, marginalanteckningar till några av hans litterära hjältar och inspirationskällor.

Det är som att Ekelund funderar över dessa författare, och i text uttrycker sina känslor och intryck av dem på ett så omedelbart sätt att det inte nödvändigtvis är klart vad som avses. Därtill kommer Ekelunds enorma referensapparat, hans bildning, som genom hänsyftningar visar hän på universa utom den specifika aforismen.

Och så en sak till: de många citaten, alltid oöversatta, på grekiska, latin, franska, tyska. Där inte mina språkkunskaper räcker till – blir också förståelsen av det Ekelund för övrigt skriver i samband med citaten dunkelt.

* * *

Men åter och återigen återkommer Ekelund i Väst-östligt till sina författare. Verket inleds med vad han kallar några "satser" relaterade till Jean Paul. Men i övrigt får vi främst läsa om Nietzsche, Schopenhauer, Goethe och Comte.

Nietzsche är väl den av dessa som Ekelund i detta verk är mest ambivalent till. Han hyllar honom i allmänhet, men reserverar sig för hans litterära slutskede, som ju utmärks av en frenetisk, bombastisk stil. Han kan således både anse honom vara "narraktig" – mot slutet – och skriva att han gjorde "sin själ till sol och öfverlägsenhet."

För Ekelund handlar det inte enbart om att läsa och lära. Intrycket jag får, är att här handlar det om att ta det ett steg längre: att implementera lärdomarna i livsföringen, att låta den egna anden, om man så vill, påverkas på djupet av de stora litteratörernas och tänkarnas verk.

Jag tänker mig, att Ekelund observerar sina författares litteratur, den andliga kost de tillagar, och förtär den, sin egen själshälsa till gagn. Och märker därvid när den smakar likartat, och drar paralleller författarna emellan.

* * *

Så blir då Väst-östligt en samling av Ekelunds impressioner av de författare han särskilt förefaller vörda och använda sig av i sin egen andliga utveckling.

Ur dessa impressioner kan förvisso enskilda slagkraftiga citat extraheras, som de nedan, men Väst-östligt är mindre citatvänlig än Båge och lyra, åtminstone om det är särskilt slagkraftigheten man söker. Varje textavsnitt är här mer av prosapoem, adresserande ett alldeles särskilt något som Ekelund reagerar på hos Nietzsche eller Goethe eller någon av de andra.

Men Ekelund skriver, för att ge några exempel:
"Och hvad var det någonsin annat än svalkan som all värdefull sträfvan riktade sig efter." 
"Bättre energi fanns aldrig än den, som utöfvar en stilla, stillande, välgörande inflytelse på sin omgifning." 
"Icke njutningen, utan glädjen är vår plikt, och vare vårt mål."
* * *

Ekelunds egen stil i aforismerna är välavvägd men också egen; genom sinnrika kombinationer och vändningar får orden ibland särskilda valörer och innebörder. Bildspråket är ofta blixtrande och uttryckligt. Det ger en säregen läsupplevelse. Som onekligen påminner om läsning av Nietzsche.

Ja, det är mödosamt att utforska Ekelunds texter. Men det är också givande. Ibland skiner solen fram även för en läsare som inte är lika välorienterad i antiken och i tysk litteratur som Ekelund. Några rader ger en lisa, en sådan svalka som Ekelund själv skriver om. Det är värdefullt.
– – –
Väst-östligt: Tankar till en minnesdag, Vilhelm Ekelund. Albert Bonniers förlag 1925. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

söndag 9 september 2018

Bokrecension: Båge och lyra | Vilhelm Ekelund

Båge och lyra: Aforismer är skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utkom år 1912. Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade utgåva.

* * *

Det är inte alltid lätt att förstå Vilhelm Ekelund. Emellanåt är han svårt kryptisk. Aforismsamlingen Båge och Lyra är emellertid en tidig produkt av den excentriske författaren, och därmed fortfarande tämligen begriplig på det stora hela. Som läsare sitter jag kvar efter läsningen med allmänna intryck av Ekelunds tankevärld, som jag försöker tolka.

Båge och lyra står under tungt inflytande av Nietzsche. Ekelund framför det bejakande livet, livet som bejakar även motvinden, stormen. Den särskilda människan låter sig inte böjas av andras meningar, förmår använda invändningar för att svinga sig högre. Hon
"... [g]ör kölden och stormen till sina förtrogna."
Motståndet ger kraft att höja sig, medan medgången riskerar att få henne att falla, att halka. Det produktiva kräver till och med det svåra: det liksom behöver stärka sig genom att hantera motståndet.

Målet för ögonen bör vara skönheten: inte skönhet i en filistervulgär mening, utan skönhet på en högre nivå, en skönhet som växer ur dynamik, motstånd, som är hård. Jag får intrycket att strävan efter skönhet är något utmärkande för den särskilda typ av människa som Ekelund skissar fram.

* * *

Människan gör rätt i att vara tung och hård, men att just därigenom bli lätt: höja sig över, sväva liksom något ovanför världen i övrigt, oberörd av världen, eftersom hon bottnar i tillvaron, accepterar sig själv.
"Blif hvad du är, och det härliga är ditt."
Ekelund hittar ett ideal i antiken, särskilt den romerska litteraturens antika värld. Där ser han raka linjer, en marmorhård tillvaro som förmår hantera livsvillkorens inneboende tragik. I antikens kultur ser människan göra uppror mot sin timlighet. Att kristendomen blir en naturlig fiende för denna livshållning är inte långsökt. Ekelund skriver:
"Verklig upplevelse af antiken förutsätter nödvändigt ett lefvande hat till kristendomen."
* * *

Båge och lyra kom till under Ekelunds exil i Tyskland. Där hade han tidvis ett mycket tufft liv. Hans utsatta situation - motståndet! - torde han ha använt för att höja sig i anden, att proklamera en nietzschansk övermänniskas ideal. Det faktum att boken tillkom i Tyskland förklarar också det starka inslaget av reflexioner om Tyskland och om det tyska och om tyskar, som stundom prisas, stundom tadlas. Ett inslag av antisemitism ryms också mellan pärmarna.

Ekelund ger i boken uttryck för sitt stora förakt för medelmåttigheten, kälkborgerligheten, det populära. Den högre formen av människa hör inte till dessa kategorier, hon höjer sig över det, spänner blicken i fjärran.

Hon förmår vara likgiltig inför själva livets förlust och finner därigenom lugn. Hon inser att hon "befinner [sig] på en hopplös resa", men reser ändå, lever ändå. Hon är klarsynt, och vågar se.

* * *

Ekelunds nietzscheanska lära är en hård lära. Den är till för undantagen; Ekelund bryr sig nog föga om dem som han inte anser vara särskilda människor. Det rimmar väl med Nietzsches tankar om den fria anden och om övermänniskan.

Men alltsammans bör nog också se som en överlevnadsfilosofi.

I en värld som man inser är hård och krossande, behöver man kanske göra sig själv ännu hårdare för att inte krossas, i en värld full av förnedringar, får man kanske vara beredd att höja sig över förnedringarnas sveda, i en värld full av beskäftig vulgaritet får den skönhetslängtande våga höja sig över allmänna meningar om skönhet.
– – –
Båge och lyra: Aforismer, Vilhelm Ekelund. Framtidens bokförlag 1912. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Bekänna färg | Olle Hedberg

Bekänna färg är en roman av Olle Hedberg (1899-1974). Boken utkom år 1947. Jag har läst en utgåva från samma år.

* * *

Filosofie magister Sven Salkvist är en otrevlig men skärpt ung man. Salkvist får veta att hans moders syssling testamenterat sin kvarlåtenskap till honom. Den döde folkskolläraren Anton Danielson bor ute på landsbygden, och Salkvist beger sig till hans hem i vinterkylan för att få reda i vad som fallit på hans lott, efter en man som han visserligen visste fanns, men aldrig träffat.

När Salkvist får klart för sig att Danielson varit lungsjuk bestämmer han sig för att inte övernatta i dennes säng, utan ägnar en vaknatt åt att gå igenom den gamle lärarens ägodelar. Efter ett tag upptäcker han något unikt, ett väldigt kartotek.

Folkskollärare Anton Danielson har fört ett mycket omfattande register över människor han någon gång träffat i livet. På kort har han skrivit ner sina intryck av människorna. Vissa får korta notiser, andra långa berättelser. De flesta har sorterats i bokstavsordning, somliga under rubriker. Under "Bildhuggare" hittar Salkvist de personer som varit avgörande för Danielsons personutveckling - person som på något sätt påverkat honom särskilt mycket.

Allteftersom den kalla natten lider, nödtorftigt uppvärmd av kakelugnar, får vi med Salkvist läsa sida efter sida av Danielsons berättelser, såsom han skrivit dem i sitt kartotek.

Från att ha varit en nästan okänd man, växer Danielson ut, fragment för fragment, intill dess att han snarare än Salkvist blir romanens huvudperson. Den ensamma mannen med sina få tillhörigheter får konturer, framstår som en grubblare, särskilt upptagen av att förhålla sig till och förstå sin egen religiösa tro.

* * *

Danielson visar sig varit en bondestudent med vissa fina, prästerliga anor några generationer bort. Hans hemmiljö var inte varit harmonisk. Vi följer honom, genom indexkorten över personer han mött, från det att han som ung med brinnande lust ligger med vad han tror är byhoran, över en supig studenttid, förbi tiden som informator i en adelsfamilj där den psykosociala miljön är vidrig, men där han också möter sitt livs kärlek, till dess att kallet att bli folkskollärare blir uppenbart för honom.

Och vi möter hans komplexa förhållande till döden, ett förhållande som väl lägger grunden till hans religiösa tro, som inte är kyrkligt-kristen, utan snarare teistiskt-kristen, där en viktig poäng verkar vara en tro på att döden inte är slutgiltig förintelse.

Problemet väcks hos honom när hans älskade dör i en sjukdom, och den tro som då fäster sig i honom kan han inte frigöra sig från: de invändningar han i sitt grubbel vänder mot den egna tron känns helt legitima: han tror emellertid ändå, mot sitt eget förnuft och sina egna invändningar. Dödsfruktan tvingar honom att tro på ett liv efter döden.

Folkskollärare Danielson är en djup man.

Olle Hedberg tecknar honom i lager efter lager tills han i sina efterlämnade papper står upp som en mångdimensionell gestalt. Så blir det väl också för hans läsande arvinge Salkvist. Utan att han vet hur hans avlägsne släkting såg ut, får han en bild av vem han var, kan inte undgå att fascineras av honom. Och också vi, som lär känna Danielson, tror på honom: han är psykologiskt trovärdig, ja, helt realistisk, ända in i själskvalen.

* * *

Olle Hedberg skriver en rapp och medryckande prosa. Där finns inga longörer, ingen onödig utfyllnad. Språket är rakt, och han hoppar i Danielsons texter inte pryd över någonting: så väl den unge Danielsons sexuella aptit som sammanträffandet med en troligen homosexuell adelsman finns där, helt naturligt skildrat.

De många mer eller mindre elaka eller själviska människor som passerar revy på indexkorten är inte blott figurer: de blir till kött och blod. Man kan lätt tänka sig dem som människor i de miljöer där Hedberg placerar dem.

Det är ingen ljus livssyn som skymtar fram i Bekänna färg. Boken är på det stora hela djupt pessimistisk. De flesta människorna i romanen är antingen osympatiska eller kuvade, rovdjur eller offer. Enstaka undantag finns, men i allmänhet vilar en missmodets natt över hela historien. Själv verkar folkskolläraren stått ut med tillvaron främst genom att undervisa skolbarnen: däri fann han glädje, så uthärdade han.

Bekänna färg blir en psykologiskt trovärdig, rak och inkännande berättelse om en människa som försöker förhålla sig till döden, och vars religion blir metoden att stå ut med den. Boken framställer inte mänskligheten i något förklarat ljus. Men den visar hur en man, folkskollärare Anton Danielson, navigerar genom det liv som blev hans.
– – –
Bekänna färg, Olle Hedberg. Norstedts 1947. 298 sidor.

fredag 7 september 2018

Bokrecension: Straffångar | Dmitrij Mamin-Sibirjak

Straffångar: Två berättelser består av två noveller av Dmitrij Mamin-Sibirjak (1852-1912), nämligen Rymlingarna och Marzak, rövaren, samt ett förord av Nils Åke Nilsson.

Novellerna kommer från Mamin-Sibirjaks Berättelser från Ural och är översatta av C. G. Martinsson.

* * *

På en liten ö kallad Tatarön i floden Iset, strax utanför byn Tebenkovo, slår sig tre rymlingar från Sibirien ner. De har nu nått fram till trakten kring Ural, och det är inget unikt: rymlingar från de sibiriska fånglägren är vanliga där. De stannar i allmänhet en tid, hjälper bönderna i sitt arbete, och drar vidare när det börjar bli för kallt. Vi kan nog tänka oss att vi befinner oss i det tsaristiska Ryssland under senare hälften av 1800-talet.

Av de tre rymlingarna Olycklige Ivan, Vackre Josef och Långreven visar det sig snart att Ivan har en särskild koppling till Tebenkovo, fastän ingen där först känner igen honom.

För många år sedan utspelade sig där det som gjorde att han skickades i fångenskap. Han slog ihjäl sin bror. Kvar i byn finns fortfarande broderns hustru, Ivans egen ungdomskärlek. De två träffas, och båda får kämpa med sina fortfarande glödande känslor.

Mamin-Sibirjak låter oss följa rymlingarna och livet i byn under ett drygt halvår. Att berättelsen är en novell och inte en roman hindrar inte att man som läsare snart tycker sig ha fått en ganska bra bild av hur det är där, med de kärva lantbrukarna, byns alkoholiserade bråkmakare, skvallrande kvinnor som försöker tubba sina män mot rymlingarna sedan dessa förbarmat sig över en ung landstrykande kvinna som föder sitt barn ute på Tatarön.

Från att alla levt i relativ sämja förvärras stämningen alltmer och en slutgiltig katastrof randas.

* * *

Marzak, rövaren är en betydligt kortare novell. Den berättas av en man som i sin barndom fått se den legendariske och Robin Hood-liknande Marzak tillfångatas för att pryglas.

Berättaren möter sedan Marzak två gånger till under åren, i två nya skepnader. Revoltören som genom sitt motstånd mot brukets herre blivit en rebell, finner sig tydligen tillrätta i civilsamhället.

* * *

Båda berättelserna i Straffångar berör personer i ett utanförskap. De är marginalvarelser.

Ivan och hans kamrater har ställt sig utanför det vanliga samhället genom att rymma: de kan fortfarande leva, vara verksamma, tjäna pengar, efter att ha tagit sig över tajgan. Men när vintern kommer och kylan med den tar sig många av deras bröder tillbaka till något fångläger eller ett kloster för att få mat och för att inte frysa ihjäl.

Marzak är också en marginalvarelse, som genom de glimtar vi får av honom när historiens berättare möter honom, rör sig ut ur periferin. När berättelsen är slut har han gått hundraåttio grader från sin outsidertillvaro.

Mamin-Sibirjak skildrar sina ryssar känsligt och träffsäkert, utan sentimentalitet eller förskönande utsmyckning. En usling är en usling, men hans brottslingar behöver inte vara uslingar.

Ivan dödar sin broder, ja, men han gör det under ett bråk, och brodern har i ett arrangerat äktenskap gift sig med Ivans ungdomskärlek. Marzak tappar tålamodet med en bruksaristokrat, ja, men det efter att han blivit orättvist pryglad. Det är alltså något ädelmodigt, obändigt, över de halvtrasiga gestalter som Mamin-Sibirjak skapar.

Till detta kommer fina naturskildringar, särskilt i Rymlingarna, där flera månader av året går under det att novellen löper sitt lopp från början till slut.

* * *

Straffångar ger väl snarast ett smakprov på Mamin-Sibirjaks berättelsekonst. Och det är inte utan att jag känner att jag skulle vilja läsa mer av honom, lära känna fler av hans uralryssar och tilltufsade existenser.
– – –
Straffångar: Två berättelser, Dmitrij Mamin-Sibirjak. Övers. C. G. Martinsson, förord av Nils Åke Nilsson. Tidens förlag 1974. ISBN: 91-550-1812-2. 125 sidor.