måndag 27 augusti 2018

Bokrecension: Baklängesminnen | Lars Gyllensten

Baklängesminnen är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1978.

* * *

I baksidetexten står det att Baklängesminnen är en av Gyllenstens "mest tillgängliga romaner". Nåväl, det kan hända att jag inte förstår det tillgängliga i romanen, men på mig gör den ett annat intryck.

Boken är bråddjup, ger utrymme till åtskilliga tankar, och är livsåskådningsfilosofisk i allra högsta grad. Även om romanen på ytan kanske inte är svår i betydelsen svår att förstå, rymmer ytan under sig stora rum som blott skönjes, och som kräver läsarens reflekterande insats för att anas.

Baklängesminnen är berättad i första person. Vi får emellertid inte veta vad berättaren heter. Boken börjar med att berättaren från fönstret ser sin egen kista bli utburen till begravningsbilen utanför huset. Men han minns föga. Bakåt är det nästan blankt. 

Berättaren tar in vad som händer, upplever det tydligen som helt naturligt att han inte bara kan se sin döda kropp lämna hemmet, utan därtill att följa med på begravningen och där hålla ett tal.

Huvudpersonen befinner sig i allmänhet i det direkta nuet och försöker utifrån nuet att sträcka sitt frånvarande minne bakåt för att få sammanhang. Men bara fragment kommer till honom. Vare sig det nu gäller vid tillfället för den egna begravningen eller vid sitt bröllop.

Det förflutna flyter samman med nuet och bildar en överlappande väv, där det inte alltid är lätt att se vad som faktiskt händer huvudpersonen och vad som har hänt honom.

* * *

Huvudtesen, såsom jag uppfattar den, som romanen får uttrycka, är att varje människa – om man förutsätter en fri vilja – äger en oräknelig mängd möjliga liv. Och att det liv som blir endast är ett ställföreträdande liv för alla dessa andra möjligheter. En möjlig inkarnation av ett jag som liksom befinner sig bakom skeendena.

Därför är det också lämpligt att berättaren ägnat sitt yrkesmässiga liv åt att tillverka en slags attrapper eller skenbilder.

Han har arbetat med att göra dockor, ansikten, gestalta kända människors drag på saker som korkskruvar, men också åt att göra skumgummidockor med verkliga drag till nöje åt dem som köper dem, vad än de nu må kunna nyttjas åt. Berättaren ser sitt liv i någon mån som en attrapp, en ställföreträdare för ett djupare liv, på samma sätt som de tingestar han skapar har liknelse med verkliga människor.

Det verkar egentligen inte som att berättaren får ett särskilt lyckligt liv. En djup melankoli vilar över honom och det han erfar. Han verkar ensam. Otillfredsställd. Kanske fylld av känslan att hans potential inte utvecklades till sin fulla bredd och höjd. Han levde ett liv, men kunde haft så många andra liv. Omständigheterna har styrt. Han säger:
"Jag är ansvarig utgivare av mitt liv - fast det mesta i det är skrivet av annat och av andra."
Berättaren levde sitt liv, verkar han tycka, utan att riktigt vara närvarande. Själva hans jag, det som djupast är han, var så föga närvarande i det liv som hans ytliga jag levde. Det blev en "gyckelbild" av det som egentligen var eller kunde vara han. Han upplever en distans mellan jaget som arbetade i ateljén, som hade relationer och som levde i ett sammanhang, och det jag han liksom anar strax bakom detta, som inte riktigt kan komma till uttryck.

Baklängesminnen avslutas givetvis vid berättarens födsel, som då på ett vis smälter samman med hans bortgång. Hans inträde i livet och hans trötta utträde ur livet skiljs åt bara av en tunn hinna. Det förflutna kollapsar i berättarens värld så att det första och det sista ligger alldeles bredvid varandra. Ofärdig var han som foster, ofärdig är han inför döden.

* * *

Baklängesminnen ställer frågor till läsaren.

Först och främst frågan om på vad sätt vi verkligen lever våra liv, vi som oavvänt nalkas begravningen, oavsett vägen dit. Lever vi på ett sådant sätt att vi verkligen är närvarande, eller lever vi som om vi tankspritt utförde en uppgift, väntande på att livet, det verkliga livet, nån gång skall börja på riktigt? Baklängesminnen sätter värjspetsen just på det: nu är ditt liv, är du närvarande?

* * *

Lars Gyllensten är inte en lätt författare att ta sig an, men desto mer givande. Vissa böcker man läser ger en omedelbar tillfredsställelse. Andra böcker ligger och verkar, glöder, och tar sig till sist till en intensiv låga. Baklängesminnen är en bok av det senare slaget.
– – –
Baklängesminnen, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 1978. ISBN: 91-0-041902-8. 178 sidor.

torsdag 23 augusti 2018

Bokrecension: Cigaretten efteråt | Horace Engdahl

Cigaretten efteråt är skriven av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom första gången 2011. Jag har läst en upplaga från 2012.

* * *

Hur recenserar man en bok som består av aforismer, betraktelser och fragment? Små, mycket koncentrerade, reflexioner, utan egentlig övergripande tematik, utöver att många av dem rör litterära frågor?

Jag väljer att helt enkelt försöka skriva något om läsupplevelsen likväl som om boken som helhet, även om det är lockande att rada citat efter citat, som de följande:
"Det kräver ingen särskild begåvning att vara lycklig, men för att leva ett anständigt liv som olycklig måste man ge sitt yttersta." 
"Det finns i grund och botten inget annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en riktig plåga." 
"Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt."
Naturligtvis är texterna stilistiskt fulländade. Det är ändå Horace Engdahl som är författare till dem.

Det är lätt att föreställa sig honom sittande på ett café i Gamla stan med sin Moleskine framför sig, nedtecknade text efter text, inspirerad av sin beläsenhet, omgiven av det kulturella nimbus som måste vara hans livsluft.

Så flyter formulering efter formulering ner på papperet och letar sig till sist in i Cigaretten efteråt. Stilen är förförande: så förförande att man ibland får stanna upp och fundera kring huruvida det han skriver verkligen stämmer, egentligen, eller om man förhäxats av elegansen i uttrycket.

Enligt baksidetexten kallar Engdahl texterna "mikrobetraktelser", och det är en träffande benämning. Överlag ger dessa mikrobetraktelser i min läsning uttryck för en viss svartsynthet, en antydd allmän pessimism, en Gyllenstensk skepticism till omvärlden. Humorn som finns där ibland är också lätt avmätt. Referenserna tas från många håll, men sällan från ett populärkulturellt konto. Epikuros är lika hemmastadd i Engdahls litterära betraktelser som Montaigne. Pessoa finns med där, och det gör Cioran också.

* * *

I ett längre avsnitt med texter skriver Engdahl om litteraturkritikern.

Han utvecklar i dessa kritikerns roll och funktion. Och han skriver band annat om vikten av att kritikern för sig själv har klart för sig varför han skriver om texten, vad som ger den egna kritiska texten ett värde. Men han skriver också om att se sig själv som den förste läsaren av texten framför sig, ja, jag tänker – så att man möter texten som om den vore helt ny, aldrig läst av annan läsare, på det att ett självständigt omdöme, en självständig kommentar till den, kan formuleras.

Och även om en kritisk text fördöms som felaktig eller stötande, så fyller den ändå sitt syfte, är meningsfull, för den får andra att tänka till. Hursomhelst, en giftig formulering må citeras i sammanhanget:
"En riktigt kritiker skall vara ett permanent hygieniskt problem för vanetänkande människor."
Detta menas nog inte så elakt som det förstone kan uppfattas. Jag läser uppmaningen som besläktad med tanken att kritiken skall utmana, få människor att reagera, att tänka på egen hand, reflektera. Kritiken får gärna bli något som skaver mot det invanda, det förväntade.

Så blir också Engdahls aforismer, fragment och betraktelser ofta något överraskande, något som bryter av mot invanda tankegångar. Man skrockar ibland överraskat till inombords vid läsningen, ibland av igenkänning.

* * *

Att läsa Cigaretten efteråt är lite som att finna sig sitta i närheten av två gamla lärda vänner som för en kvick och spirituell konversation. Man kan inte låta bli att tjusas av lakonismer och iakttagelser som man får tjuvlyssnande får höra. Fast i Cigaretten efteråt är det samtalet inte fört mellan två vittra vänner i närheten, utan koncentrerat till boksidorna, med mig som läsare som mottagare av kvickheterna och Engdahl som konversatören.

Och det känns som väl spenderad tid att sitta och lyssna på honom den stund som boken tog att läsa: kanhända läser jag den igen, i förhoppningen om att en och annan formulering ska fastna för att bli citatmaterial i egna samtal och vid eget skrivande.
– – –
Cigaretten efteråt, Horace Engdahl. Albert Bonniers förlag 2012. ISBN: 978-91-0-012694-0. 155 sidor.

onsdag 22 augusti 2018

Bokrecension: Rid i natt! | Vilhelm Moberg

Rid i natt! är en roman av Vilhelm Moberg. Boken utkom första gången år 1941. Jag har läst en upplaga från år 1943.

* * *

Rid i natt! skrevs under andra världskriget. Och den situation som då var omkring författaren återspeglas i verket. Men även utan kunskap om verkets tillkomsttid står historien för sig själv.

Året är 1650 och platsen Småland, främst den lilla byn Brändebol, där ett knappt dussin hemman finns. Brändebols fria skattebönder har nyss lagts under den näraliggande herrgården och blivit frälsejord. Det innebär att frälsemannen, tysken Klewen, har att uppbära skatt och inkräva dagsverken. Så slits de svältande bönderna från sina egna jordar för att kröka ryggen på annans jord.

Det tar de illa upp. Den stolte och sturske Ragnar Svedje reagerar först. Bönderna har svurit sig samman för att stå herremannens drängar emot, men han är den ende som står fast vid beslutet. Efter handgemäng med herremannens folk som leder till blodsutgjutelse tvingas han lämna gården och gå till skogs. På gården sätter sig sen herremannens fogde.

* * *

Rid i natt! lånar sig alltså lätt till allegori över nordiska öden under tillkomsttiden. Vi har den tyske överherren som ställer sina krav på den liksom ockuperade jordens innevånare. Vi har i byn medlöparen och vi har motståndsmannen, och vi har åldermannen som försöker hålla sig väl med både adelsman och bönder. Och missnöjet pyr bland dannemännen.

Kanske kan valde byåldermannen Jon Stånge få representera svensk politik: eftergifter åt de tyska, men samtidigt ett månande om det svenska oberoendet. Medlöparen respektive motståndsmannen hör snarare hemma i Norge och Danmark och representerar så olika attityder där till den tyska ockupationsmakten.

* * *

Rid i natt! är relativt sävligt berättad. Moberg tillåter sig många målande beskrivningar av djurliv och grönskan. Det kan bli lite segt ibland, som om själva nerven letar sig bort i mossan och jorden och skogen. Vidare är väl den kyska kärleken mellan fästefolket Ragnar Svedje och åldermannens dotter Botilla Jonsdotter föga dramatisk, utan tam, och engagerar föga.

Ragnar själv framstår mest som en symbol eller en arketyp, en manifestation av motståndsvilja. Mer  mångfacetterade är gestalter som änkan Annika Persdotter, byns lättfotade skvallerkärring, mästerman Hans i Lenhovda, med sin bitterhet, tjuven Ygge från Bläsmåla, som gömmer sig undan i skogen och blir Ragnars kamrat. Även Botilla får med tiden i sin nöd ett större djup.

Tyske herremannen Klewen äger en stark frånvarande närvaro. Han agerar i byn uteslutande genom sina ombud, så vitt vi får veta: fogden och drängarna blir hans lemmar. Ragnar Svedje själv träffar honom aldrig. Klewen blir känd genom sina befallningar, sin vilja. Men genom att aldrig komma till tals lär vi inte känna honom eller hans bevekelsegrunder: endast genom sina beslut når han läsaren. Han förblir onåbar.

Stämningen i romanen är gott uppmålad, i betydelsen att det är vadmalsgrått och slitigt, och det är varmt på sommaren och blött på hösten. Moberg låter därtill känslan av att vi är i det förflutna förstärkas av ett kraftigt och mustigt gammaldags språk, blandande utgångna språkvändningar med dialektala ord. Huruvida det verkligen kan sägas vara fråga om 1600-talsspråk eller snarare allmogens 1800-talsspråk undandrar sig mig bedömning, men illusionen språkbruket skapar är trovärdig.

* * *

Ragnar Svedje symboliserar den stolta upprorsanden som inte kan lida orätt och som är beredd att försvara rätten även till priset av att äventyra sitt eget väl, ja, sitt eget liv. Hans öde är inte avundsvärt och när boken är slut är resultatet nedslående. Men han har frid i sitt bröst: han har följt sin vilja och så vunnit harmoni.

Det är svårare för åldermannen Jon Stånge. Han försöker rationalisera och försvara sig, även när byborna med tiden vänder sig från honom som en herrevän. Det är svårt att säga om han djupast agerar pragmatiskt med byns och sitt eget väl för ögonen, eller av feghet: att inte fåfängt vilja stöta sig med övermakten och utsätta sig för dess missnöje. Jag kan inte tycka illa om honom, fastän han inte blir särskilt sympatiskt framställd.

Jon Stånge, liksom de andra gestalterna i romanen, agerar utifrån sin egen läggning, sitt eget mod, sin egen styrka. Jon Stånge är inte heroisk, men kanske realistisk i förhållande till herredrängarnas vapen och möjligheter att ta till våld och straff.

* * *

Rid i natt! är en motståndsroman, en bok om mod mot alla odds och de förtrycktas resning, manifesterat i en bondes stolthet och rättspatos och frihetskärlek som hindrar honom från att böja sig för orätten. Men det är också en historisk roman, som doftar av jord, och visar oss och hårda, arbetsamma liv, såsom de säkert kunde se ut för människorna som bodde i landet här för runt trehundrafemtio år sedan.
– – –
Rid i natt!, Vilhelm Moberg. Bokklubben Svalan, Albert Bonniers förlag 1943. 357 sidor.

torsdag 16 augusti 2018

Bokrecension: Fågelfrö | Sven Delblanc

Fågelfrö: Närande och giftigt från tre decennier är en samling artiklar av författaren och litteraturvetaren Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom år 1986.

* * *

Det är något särskilt respektabelt med Delblanc, mitt i all hans beskhet. Han kritiserar sin omvärld fullständigt hänsynslöst, ja, nästan utan självbevarelsedrift. Även om han i detta verk av tidigare publicerade artiklar tydligen valt att utesluta något om det han skrivit om Palme, vilken nyss mördats före utgivandet.

Det respektabla består just i hänsynslösheten, frånvaron av fjäsk. Han är, vad jag kan se, inte helt hängiven någon ideologi – även om en viss konservatism lyser igenom – och kritiserar därmed inte som ideologisk politruk, utan blott utifrån sin egen bildning (han är ju bildningsaristokrat) och sina egna uppfattningar.

* * *

Fågelfrö består av arton texter med inledningar, fördelade på blocken Litterärt, Politiskt och Personligt. Avdelningen som avhandlar litterära ting avslöjar författaren såsom litteraturälskare, såsom en för vilken litteraturen och den litterära världen är livsluft. Det är där han skriver om Proust och om Musil. Det är där han driver med Svenska Akademien.

I de politiska texterna kommer åter satiren till sin rätt. Där får vi också se den riktigt elake Delblanc vid pennan.

I den allegoriska, grova folksagan Trenne bovar ger han sig på de tre borgerliga partiledarna Gösta Boman, Gunnar Helén och Thorbjörn Fälldin, under en tid när "kung Olof" regerar i landet.
"Gösta hade grånat i laster och brott, Gunnar var surögd av lösaktighet, och Thorbjörn luktade bagge, sedan han sovit ruset av sig i en fårkätte."
De tre stöter på jungfrun Svea, vilka de åstundar att "bola" med. Ja, det slutar hursomhelst med att Gösta Boman blir nedhuggen av Gunnar Helén och Thorbjörn Fälldin, som därefter dricker det förgiftade brännvin Boman haft med sig. Så dör de samtliga, och jungfru Svea återgår till kung Olof, vilken hon blir "besoven" av.

Någon vidare finess ådagalägger inte sagan. Men det lyckades tydligen Delblanc att väcka Bomans vrede, även om de senare verkar ha reparerat relationen. Sagan skulle väl illustrera oenighet mellan de borgerliga partierna i samtiden.

* * *

Men eljest skriver Delblanc mycket om risken med likriktning inom Sverige, och om statlig klåfingrighet. Vad gäller likriktningen förstår jag honom som att han upplever att de borgerligas alternativ till socialdemokratisk politik inte är något annat än en skillnad i grader, ej art. Och ändå bråkar de två blocken "som om inbördeskrig stode för dörren". Centralmakten växer likväl. Nya idéer är inte att finnas.

Delblanc skriver vidare om författarens roll i offentligheten. Och om vådan med att skriva satir, vilket bland annat illustreras av att han i allmänhet verkar ha fått en hög brev från folk som tagits hans Swiftska inlägg på högsta allvar, till exempel den text där han ironiskt argumenterar för statliga bordeller.

Men omöjligheten till litterär satir består också i "att allt tenderar mot indignation och sentimentalitet och högljudda skrik", vilket väl inte passar alldeles illa in på vår egen tid heller.

Vidare är han starkt kritisk till sovjetvänlighet inom svensk offentlighet, ger gliringar åt vänsterkantring på kultursidor, och vill se ett starkt försvar som garant för en effektiv neutralitet.

Som synes droppar Delblanc sitt gift likväl som riktar sin kritik åt både höger och vänster. Det må vara att han gör det från sitt ultralitterära elefenbenstorn, men träffsäkerheten är för den sakens skull inte mindre.

Hursomhelst är det en fröjd att läsa Deblancs prosa. Dess stilsäkerhet både vid ojusta käftsmällar och när han skriver en litterär presentation av en viss författare är mycket stor.

Det är roligt att läsa Delblanc. Men det var allt annat än roligt att drabbas av hans skriverier. För oss, sentida läsare, vittnar emellertid Delblancs artiklar om den dåtida samhällsstämningen och om då aktuella samhällsfrågor. Därmed har artiklarna förvandlats, och utöver att vara litterära texter också blivit historiska dokument.
– – –
Fågelfrö: Närande och giftigt från tre decennier, Sven Delblanc. Bonniers 1986. ISBN: 91-0-047059-7. 147 sidor.

måndag 13 augusti 2018

Bokrecension: Dubbelgångaren | Fjodor Dostojevskij

Dubbelgångaren (ry.  Двойник) är en roman av Fjodor Dostojevskij (1821-1881). Boken utkom första gången 1846. Jag har läst boken i svensk översättning av E. von Sabsay och C. Sterzel, i en upplaga som utkom 1953.

Upplagan är även försedd med ett biografiskt förord av Nils Åke Nilsson, professor i ryska språket och litteraturen.

* * *

Man kunde tro att man läste Kafka. Men den unge Dostojevskij gav ut sin Dubbelgångaren nästan fyrtio år innan Kafka ens föddes. Men det drömska, mardrömslika, känner man igen. Det skulle förvåna mig om inte Kafka tagit intryck av den ryske giganten.

Huvudpersonen Jakov Petrovitj Goljadkin bor i S:t Petersburg, då den ryska huvudstaden. Han arbetar på ett ämbetsverk och kallas titulärråd. Inom verket råder en strikt hierarki och Goljadkin har väl någon slags mellanposition, men exakt vad han arbetar med får vi inte veta.

Vad berättelsen fokuserar på är att det dyker upp en annan person i Goljadkins närhet. Han ser likdan ut, ja, de är identiskt lika, och de heter likadant, kommer från samma ort och de arbetar på samma ställe. Märkligt nog verkar det bara vara Goljadkin själv som reagerar över likheten.

Personlighetsmässigt är dock skillnaderna större.

Goljadkin är försagd, räddhågad, har svårt för att prata. Den andre Goljadkin är fräck, social, har lätt att vinna bifall. Men den förste Goljadkin, märker vi snart, är måhända inte riktigt frisk. Han har en långt driven paranoia, är övertygad om att fiender konspirerar mot honom, och bland dem den andre Goljadkin. Han vill så gärna ställa allt till rätta, men allt rinner ut i menlösa försök, när han väl fått till ett samtal.

Det drömska intrycket i det vintriga S:t Petersburg består romanen igenom. Goljadkin driver omkring på gatorna: än på väg hit, än på väg dit, för att försöka ställa till rätta, kanske också för att försöka förstå. Han står frågande inför medmänniskornas ilska och småleenden omkring honom: de reagerar märkligt på vad han gör och vad han säger. Som i en dröm.

* * *

Dubbelgångaren är en ingående psykologisk studie av en människas dissociativa personlighet: man anar, fastän man inte riktigt får ihop det, att båda herrarna Goljadkin är en och densamma personen, fastän de dyker upp på olika platser.

Är i själva verket den andre Goljadkin en sida eller flera sidor av den förste Goljadkin? Det av honom som inte kommit till uttryck: delar som har framåtanda och en framgång som Goljadkin inte lyckas alstra? En externalisering av vad han egentligen skulle vilja vara? Har vi här att göra med en slags rysk Dr Jekyll och Mr Hyde, utan de mordiska inslagen?

Ja, det kan vara en tolkning. Det är åtminstone min tolkning. Fastän den skaver något mot berättelsens hårda text, om den skall läsas fundamentalistiskt.

* * *

Dubbelgångaren är en suggestiv berättelse att ta del av. Den alltmer förtvivlade Goljadkin kommer nog att stanna kvar i mitt medvetande en lång tid: han gör intryck som tragisk hjälte i en oförestående omvärld.
– – –
Dubbelgångaren (ry.  Двойник), Fjodor Dostojevskij. Övers. E. von Sabsay, C. Sterzel. Förord av Nils Åke Nilsson. Tidens förlag 1953. 179 sidor

fredag 10 augusti 2018

Bokrecension: Fallet | Albert Camus

Fallet (fr. La Chute) är en roman av Albert Camus (1913-1960). Boken publicerades första gången på franska 1956. Jag har läst den i svensk översättning av Eva Alexanderson i en upplaga från 1966.

* * *

Det blev inga fler romaner från Albert Camus efter att Fallet kommit ut 1956. Året efteråt belönades han med nobelpriset i litteratur och några år senare dog han i en bilolycka.

Camus sista publicerade roman är ingen enkel bok att förhålla sig till. Jodå, den är lättläst och kort, men vad den vill säga är mindre klart: den öppnar upp sig för långtgående tolkningar utifrån begreppet "skuld", som jag anser vara helt centralt i texten.

* * *

Hela boken är utformad som en monolog. Det är vi som är den tysta samtalspartnern, när Jean-Baptiste Clamence berättar sitt livs historia under några dagar i Amsterdam. Han har varit advokat, en mycket skicklig sådan enligt sig själv.

Berättaren går från att beskriva sin grandiosa självbild, sin stolthet, sina utsvävningar över till sin särskilda insikt att han bär på skuld. Därifrån är steget inte långt till övertygelsen att alla bär på skuld, alla är skyldiga.

Clamence blir domaren-botgöraren, som han kallar sig själv. Han tar som sitt uppdrag att förse andra människor med insikt i sin skuld. Men någon religiös lösning har han inte: lösningen ligger möjligtvis i att även alla andra också bär på skuld.

Exakt vad som utgör grund för bedömningen av skuld förblir oklart. Det förefaller främst vara känslan av att ha handlat på annat sätt än man borde. Ett exempel ur boken är en enskild episod, som bara helt kort omnämns.

Clamence passerar en gång på en bro en kvinna. Efteråt hör han hur hon hoppat i vattnet, i avsikt att ta sitt liv. Hon skriker. Han låter bli att agera. Ingen annan vet om det, bara han och kanske kvinnan. Men han vet: han lät bli.

* * *

Fallet är inte – åtminstone inte i min läsning – en kristen bok, även om en sådan tolkning kanske inte är alldeles avlägsen, åtminstone begreppsligt.

Nej, jag menar att boken snarare ger uttryck för känslan av skuld just i en värld där ingen återlösning finns, men där människan måste skapa sig en herre som skänker henne skulden, kan "ersätta himlens lagar".

En nihilistisk lösning är inte aktuell för Clamence. En sådan kunde ha lytt: det finns ingen skuld, eftersom det inte finns något gott eller ont. Men Clamence säger själv att han är "anhängare av varje teori som vägrar att tillerkänna människan oskuld ..."

Clamences svar på problematiken blir istället att eftersom alla människor utan undantag har skuld, så nivelleras hela saken: genom sin skuld blir människan och är människan en del av mänskligheten. Clamence säger:
"När vi allihop är skyldiga, då har vi fått den verkliga demokratin."
Och Clamence lever som libertin. Han är till naturen om inte till övertygelsen ändå nihilist: han utnyttjar människor, särskilt kvinnor, leker med dem, som om de inte spelade någon roll utöver att skänka honom njutning, glädje och förströelse. Andra människor ser han som underlägsna, avlägsna:
"I varje fall är det så att jag aldrig i grunden har kunnat tro att människornas angelägenheter är något att ta på allvar."
Och samtidigt dömer han sig. Han dömer sig ständigt. Han är domaren inte bara av andra, utan också av sig själv. Genom insikten i sin egen skuld erfar han frimodigheten att få också andra att inse sin skuld. Han är botgöraren. Och han är domaren.

* * *

Fallet torde vara alldeles särskilt väl lämpad som underlag för diskussion. Det är en bok som är kort, och därför nog också med fördel kan läsas flera gånger, och därigenom utvinnas fler aspekter, impulser till möjliga tolkningar.

Jag tilltalas inte alls av Clamences filosofi: jag föredrar långt hellre än att gräva ner sig i kristet färgad skuld (syndens följd!), att förklara mänskligheten fri och bortom skuld (och synd!), eftersom begreppen ont och gott till sist ändå är tolkningar av fenomenen (för att tala med Nietzsche), inte något inneboende i dem.

Vi behöver ingen Frälsare från synden eftersom det inte finns någon synd. Och där det inte finns någon synd, där finns ingen skuld — åtminstone inte i den nästan metafysiska mening som den får hos domaren-botgöraren Clamence.
– – –
Fallet (fr. La Chute), Albert Camus. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1966. 102 sidor.

torsdag 9 augusti 2018

Bokrecension: Klipp i 70-talet | Lars Gyllensten

Klipp i 70-talet är en samling artiklar av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom år 1979.

* * *

Det är inte nödvändigtvis lätt att läsa Lars Gyllensten. Men det är mycket stimulerande. Hans tankar ger impulser till att utveckla sina egna tankar kring de ämnen han tar upp.

Klipp i 70-talet tar Gyllensten upp olika fenomen; det rör sådana saker som kultur, massmedia, politik, religion, språk. Men inte på ett ytligt, pamflettartat vis, utan övervägt, resonerande och abstrakt: så abstrakt att jag ibland önskat större konkretion, fler konkreta exempel på vad han åsyftar i sina resonemang.

Jag ska försöka tolka några övergripande tankar ur artiklarna kring kultur och litteratur, om livsfilosofi och religion. Det rent politiska engagerar mig mindre.

* * *

Jag upplever det som att Gyllensten på ett ordentligt sätt bearbetar de ämnen som han skriver om. Han beskriver de inte utifrån någon viss ideologi — förutom den framskymtande allmänna socialliberalismen — och bekänner sig inte heller till någon ideologi, inte till någon skola.

Han gör inte anspråk på att vara en sanningssägare.

Själva skrivandet beskriver han som "ett slags klargörande och utmanande livsexperiment". Texterna är följaktligen resultatet av ett experimenterande. Gyllensten uttalar sig alls inte som en guru. Och jag misstänker att han skulle uppskatta att ses som inspiratör till eget skapande snarare än att som en ansamlare av lärjungar kring hans eget bygge.

* * *

En grundläggande tanke hos Gyllensten är att vi människor använder oss av modeller, symboler. Verkligheten i sig låter sig enbart fångas på det viset.

Det är då inte fråga om någon postmodernistisk grundton. Gyllensten själv, läkare under många år och medicinsk forskare, är empiriker. Utan det handlar om en medvetenhet om att modellerna för förståelsen av verkligheten är just modeller, inte verkligheten i sig själv. För att fånga in eller förhålla sig till verkligheten i all sin bredd och i allt sitt djup kan dessutom flera olika modeller vara nödvändiga parallellt.

Man kan skapa modeller över hur molekyler reagerar med andra molekyler i människohjärnan, men en sådan modell säger kanske föga om hur man kan tala om sådana saker som att finna meningsfullhet i livet. Till det senare kan andra modeller behövas: figurer, mytologier, berättelser. Litteratur. En litteratur som inte består av klichéer, utan som förutom att tilltala läsaren även utmanar henne: ger henne något att arbeta med, gör henne till en medskapande.
"Den värdefulla litteraturen är förledande, förförisk, skänker just-så-upplevelse — men är inte konciliant utan verkar också utmanande, innehåller något kontroversiellt, provokativt och är försedd med inre stridigheter."
Det räcker inte med ett kulturellt brus, ett slött betraktande. Människan måste, för att kulturengagemanget skall ha en djupare effekt, själv in i själva kulturen och kulturen måste in i henne: berättelserna, myterna, filosofin, reflexionerna.

Och vidare:
"Den värdefulla litteraturen är mångdimensionell och ger därför rättvisa åt den mångdimensionella människan – vädjar till hennes medskapande i flera existentiella dimensioner."
Denna "personlighetsdanande" (Gyllenstens term) litteratur och dito tänkande kan köra ner sina rötter och finna näring på många håll. Gyllensten själv använder sig gärna av äldre teologiska resonemang. Utan att för den sakens skull varken vara kristen eller religiös.

Men han menar att mycket skarpsinne ändå kan hittas i det tänkande som skett inom kristendomens hägn och kan användas som just modeller för tänkande också nu, kan skänka något fortfarande, även för en sekulariserad värld. Det är då inte fråga om dogmatisk läsning av teologi, utan om teologin som impulsgivare till reflexioner.
"Vi kan inte avhända oss religiöst-teologiska idé- och tankebyggnader utan att avhända oss högst innebördsrika och dugliga verktyg för vårt tänkande och handlande, var vi än står i vetenskapligt eller filosofiskt eller konfessionellt eller ideologiskt avseende."
För Gyllensten är Gud "[l]ika litet och lika mycket" verklig som Odysseus eller Hamlet. Men att han förnekar Guds fysiska existens, betyder inte att modellen eller symbolen – ikonen! — Gud är meningslös, lika lite som Odysseus eller Hamlet är meningslösa skapelser. Tvärtom, modellerna är nödvändiga för att kunna fungera i tillvaron som tänkande varelser.
"Vi kan inte leva på annat sätt än i och genom bilder, begreppssystem, symboler, arketyper eller modeller, som naturforskaren säger."
Alltså: i de religiösa likväl som i de antika berättelserna hittar Gyllensten värdefulla tankar och begrepp, som kan användas även av den som inte är religiös – eller som inte lever under antiken, och så vidare. Han skriver att han där, i de gamla berättelserna och lärorna "möter [...] stor erfarenhet, klokhet och skarpsinne ..."

Det rör sig inte om att hänge sig åt falska ideologier, åt "förljugen tro". Men det detta till trots behövs bilderna, modellerna: de kan hjälpa. Inte som trosbekännelser med dogmatiska sanningsanspråk, men som verktyg att använda, förstår jag det som, för att förhålla sig till tillvaron och till livet som människa.

Vad beträffar religionernas sanningsanspråk ändras då frågan från vad som är sant beträffande deras hävdanden, till att bli "en fråga om symbolers mening och liknelsers värde." Gyllensten skriver:
"Är Dantes eller Shakespears diktning sann? Frågan är besynnerlig. Deras diktning är meningsfull, avslöjande, verksam i människors värld."
 * * *

Det var några reflexioner utifrån läsningen av Klipp i 70-talet.

Boken är i viss mån märkt av sin tid, och avser väl också att vara en samling dokument från en viss tid, som titeln anger. Avståndstagandet från USA är mycket skarpt. Kärnkraftsfrågan återkommer gång på gång i miljövännen Gyllenstens texter. Och marxismen behandlas då och då, inte som en lämplig ideologi att vara anhängare till, men som en rörelse i tiden.

Jag väljer att inte uppehålla mig vid det strikt tidsbundna i detta tidsdokument, utan låter mig istället påverkas av det som går över tiden: de existentiella tankar, livsfilosofin, en vilja att reflektera kring våra modeller för tänkande, ett försök att genomskåda de förståelsekulisser vi bygger upp för att få en begriplig tillvaro.

Gyllestens relativt öppna resonerande öppnar också upp för eget resonerande. Det är det som är så givande med att ta del av hans texter. Oavsett om man håller med honom eller inte i enskildheterna, så börjar man gärna själv börja fundera kring det han skriver om, och kanske fogar man rentav därigenom några byggstenar till sitt eget meningsskapande i sitt eget liv.
– – –
Klipp i 70-talet, Lars Gyllensten. Bokförlaget ALBA 1979. ISBN: 91-7458-240-2. 188 sidor.

lördag 4 augusti 2018

Bokrecension: Minnen, bara minnen | Lars Gyllensten

Minnen, bara minnen är en självbiografi av Lars Gyllensten (1921-2006).

Boken utkom första gången år 2000. Jag har läst en e-boksutgåva från 2015.

* * *

Lars Gyllensten kan knappast kallas en lätt författare. Tvärtom, i sina verk avslöjar han ett stort djup, ett mycket intellektuellt och inträngande förhållningssätt. Hans självbiografi är däremot av ett tillgängligare slag. Här möter vi inte de språkfilosofiska resonemangen, de livsfilosofiska övervägandena, ödsligheten och nakenheten i hans övriga produktion. Det är rakt på sak och beskrivande.

Den första delen av självbiografin har någon känning av släktkrönika, möjligen mest intressant för Gyllenstens avkomlingar och släktingar. Jag har svårt att entusiasmeras av hans ganska långrandiga genomgång av äldre släktingars namn och kynnen.

Vi förs vidare över hans studier till läkare: dessa skildras ingående med också där omfattande genomgångar av berömda medicinska forskare som gjort betydande insatser, och vilka han haft med att göra. Däremot är hans karriär som forskare och läkare i övrigt knappt ens antydd.

* * *

Desto utförligare blir Gyllensten när han kommer över till arbetet inom Svenska Akademien, som han invaldes i år 1966, vars ständige sekreterare han var mellan åren 1977 och 1986, och vilken han slutade medverka i 1989, i samband med Rushdieaffären.

Som litteraturintresserad är det nu det blir mycket intressant för mig.

Gyllensten drar undan förlåten en bit och låter oss skåda in i akademiens inre arbete, inte minst berättar han om de spänningar och konflikter som med tiden blev framträdande där och bidrog till att han verkar ha trivts allt sämre i sammanhanget.

Gyllensten tar tillfället i akt och rappar sina medarbetare — och andra personer – där han finner det befogat: Sture Allén, Gyllenstens efterträdare som ständig sekreterare, blir särskilt kritiserad. Men inte bara han.

I namnförteckningen i slutet av boken lämnar han ibland ett omdöme om de personer som tagits upp. Således står om just Allén: "prestigelysten myglare", Sven Delblanc: "grym smutskastare", P. O. Enquist: "opportunist", Olof Lagercrantz: "Janteandans överstepräst", Erik Lönnroth: "intrigör", Jan Malmsjö: "självutnämnd akademispecialist", Jan Myrdal: "Strindbergkarikatyr".

Men andra klarar sig bättre. Historikern Ingvar Andersson nämns som "hedersman", vilket också ett andra personer kallas: det är helt tydligt ett stort beröm.

Gyllensten påpekar dock också att det inte är fråga om några "stora lymlar" han kritiserar, och att han inte går in på deras litterära förtjänster. Det verkar snarare helt enkelt vara fråga om hans personliga uppfattningar om dem.

* * *

Lars Gyllensten själv kommer vi inte nära i självbiografin. Det är som om han beskriver sina egna göranden och låtanden en aning på distans, lite kyligt, nästan som om han beskrev någon annan. Visst ger han skäl för sina olika ståndpunkter, men någon själens självbiografi är det inte fråga om.

Därför är det svårt att säga att man verkligen lär känna Gyllensten genom hans självbiografi. Man lär sig om honom, javisst!, men lär känna — inte så mycket.

Således finns föga om hans personliga liv.

Det är den formelle, offentlige Gyllensten som presenteras, inledningsvis med sina släktingar. Men Gyllensten själv, hans personliga intressen, hans inre liv, hans filosofi — det är det mindre av. Vi får veta om när han träffar sin hustru Inga-Lisa, men nästan inget om deras liv tillsammans. Vi får veta att de får en dotter, men Gyllensten som far — nä, det berättar han inte om.

Inte heller berättar han mycket om vad han gör på fritiden, eller annat som kan belysa den person som han är, när han inte är i offentligheten. Hans eget omfattande författarskap är också medvetet sparsamt belyst.

Det är väl Gyllensten som formell person som han själv berör, när han i slutet av boken skriver:
"Jag har varit ett redskap, ett verktyg för mina plikter eller för de bedrifter som min ingivelse har förestavat mig, ofta på ett despotiskt vis. [...] Jag har alltid varit opersonlig, utanför mig själv."
* * *

Minnen, bara minnen blir i min läsning framförallt en uppgörelse med författarens tid i Svenska Akademien. Ja, han skriver om annat också. Men den hårda kärnan utgör ändå konflikterna med de andra i sällskapet. Det är då han blir särskilt giftig. Därmed blir boken en redovisning av hans känslor inför densamma och inför andra ledamöter.

Men utöver giftet skänker boken också värdefulla inblickar i akademiens arbete för oss utomstående: hur det gått till att vaska fram pristagare, till exempel. Och några korn skänker ändå Gyllensten här och var kring sin egen person, bortom det opersonliga, formella.
– – –
Minnen, bara minnen, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. E-boksproduktion Bonnierförlagen digital 2013, 2015. ISBN: 978-91-0-013880-6.

torsdag 2 augusti 2018

Bokrecension: Herakles | Theodor Kallifatides

Herakles är en roman skriven av Theodor Kallifatides (f. 1938). Boken utkom första gången 2006.

* * *

Den grekiska antika kulturen rymmer ett myller av myter, som i sin tur rymmer en oöverskådlig mängd personer och händelser: gudar, heroer, kungar, krigare, stodåd, krigsdåd, underliga dåd.

Att den grekiska mytologin därför gett näring åt konsten är inte märkligt: i den grekiska mytologins märkliga väsen, och varelser, världar och vedersakare finns massor som speglar den mänskliga tillvarons djupaste villkor: liv, död, hat, kärlek, avund.

I direkt eller indirekt form når oss dess historier ibland även i populärkulturen. Men jag har svårt att påminna mig en litteratur som går direkt på myterna själva, utöver de samlingar som återger myterna rentav.

Vad Theodor Kallifatides gör, är att han tar myterna om Herakles – Herkules på romersk tunga – och sätter samman dem till en litterär helhet. Myternas stiliserade heros blir hos honom en människa, skildrad i ett sagoskimrande, poetiskt språk. En person som äter, som småpratar och dricker.

Och det är ingen genomtrevlig gestalt som formas i Herakles. Tvärtom, han blir en livsfarlig sälle, driven av en oemotståndlig kraft inom sig att begå våldsdåd, att döda. Just när han fått det ganska bra, så förstör han det genom att slå ihjäl någon, nästan mot sin vilja. Det är som om ett mäktigt vattuflöde inom honom tvingade honom i den riktningen: han måste gå med strömmen. Måste slå. Måste döda. Måste våldta.

Och hela tiden är han omsvärmad av de gamla myterna, tolkade av Kallifatides. Han utför sina hjältebragder och hans rykte far i höjden eller ner i marken beroende på om han för tillfället gjort något storartat eller något omotiverat grymt och hänsynslöst. Till de senare hör hans hastiga mord av sina tre söner.

* * *

Jag får intrycket att Herakles söker. Söker något, kanske vet han inte riktigt själv vad. Något att slå sig till ro vid, kanske? Svar om sitt ursprung, möjligen? Han söker något, men finner inget, och förblir rastlös, nedsjunker i missmod när han inte ständigt sysselsätter sig. Herakles är ingen filosof, men famlar ändå efter filosofiska, livsavgörande svar.

Nej, Herakles framstår inte som en sympatisk människa eller gudamänniska i Kallifatides tappning. Ändå kan man inte låta bli att på något plan förstå honom. Han är vilsen. Hans främsta tillgångar är den väldiga styrkan och den stora förmågan till fysiska dåd. De är också hans förbannelse: de som möjliggör hans våldsamhet, en våldsamhet han inte kan avstå ifrån.

* * *

Herakles pulserar av sensualitet och sexualitet. Kallifatides låter den grekiska miljön vara full av åtrå, upphetsning, samlag, på ett sätt som 1800-talskompilatorer av myter aldrig hade tillåtit sig, fastän de från början nog knappast var fria från sådant.

Herakles själv åtrår. Och när hans kärlek inte finner ömsesidighet kan han ta vad han vill ändå. Den prinsessa som avvisar honom under ett parti i boken, när han tidigare vunnit tävlan om att få gifta sig med henne, blir senare våldtagen under flera dygn.

* * *

Det är något med språket i Kallifatides Herakles. Kapitlen är korta, koncentrerade, men inte stiliserade. Jag landar i att kalla prosan poetisk, kapitlen blir något som närmar sig prosapoemets uttrycksfullhet, dess förmåga att skänka syner, dofter, känsla. Det är oerhört vackert och uttrycksfullt skrivet.

Den som är hemmastadd i de grekiska myterna finner i Herakles ett förmänskligande av dem, utan att de övernaturliga inslagen tas bort. Och den som inte är lika van vid de grekiska historierna finner här en god ingång.

I äldre biblar skrev man över evangelierna "Evangelium enligt Matteus", "Evangelium enligt Markus" och så vidare. Vad vi har här är "Herakles enligt Kallifatides". Och frågar nån mig rymmer Kallifatides Herakles minst lika mycket av av mänsklighet och djup som någonsin ett evangelium. Nej, Herakles blundar inte för avgrunden, utan vi får se hur en människa – eller gudamänniska – sjunker ner i den, och ändå ständigt förblir människa.
– – –
Herakles, Theodor Kallifatides. Albert Bonniers förlag 2006. ISBN: 91-0-011116-3. 317 sidor.