lördag 30 juni 2018

Bokrecension: Grisjakten | P. C. Jersild

Grisjakten är en roman av P. C. Jersild (f. 1935), författare och läkare. Boken utkom första gången 1968. Jag har läst en upplaga från 1971.

* * *

Lennart Siljeberg för dagbok. Det är genom hans dagboksanteckningar vi får del av historien och händelseutvecklingen under de ungefär tolv månader, de flesta av dem under året 1967, varunder Grisjakten utspelar sig.

Lennart Siljeberg utnämns till byråchef för nystartade Statens boskapsinspektion (SBI). Han har fru och tre barn. Han är torr och stram, men en effektiv administratör. Och SBI får ett uppdrag: att döda grisar. De ska dödas effektivt, kliniskt, och köttet skall brännas upp. Man anser det viktigt att instrumenten som används hålls obesudlade på alla vis.

Det är upp till Siljeberg att organisera detta väldiga grismassmord med hjälp av sina allt fler medhjälpare, både inom den egna organisationen och inom försvaret.

Och allt tar sin början på Gotland, som delas upp i sektorer. Man tar in anbud från olika håll, och diverse idéer för effektivast möjliga avlivning diskuteras. Och man landar till sist i en metod som går ut på att grisarna snabbdjupfryses levande.

Man rensar steg för steg Gotland från grisar. I dagboken blandar Siljeberg sina kommentarer om uppdraget med personliga notiser om livet som familjefar och  privatperson.

Men något kommenteras aldrig.

Aldrig någonsin.

Och det är varför i hela världen staten fått för sig att inrätta ett statligt verk för att avliva grisar. Siljeberg själv förefaller inte reflektera över det. Ingen annan heller. Man betalar rimligt för att köpa grisar av uppfödare, och i allmänhet ställs inga frågor. Blott i några få fall släpps grisar fria i skogen eller smugglas för att undgå massdödandet.

* * *

Grisjakten kan rimligen uppfattas som en mycket mörk satir över möjligheten att en administrativ, byråkratisk apparat mister sin mänsklighet och dess mänskliga beståndsdelar mister förmågan att fråga efter syfte och mening.

Parallellerna som måste dras till Förintelsen gör berättelsen än mer obehaglig: inte minst när det talas om att gasa grisarna till döds innan de ska brännas. Vidare känns väl inte parallellen mellan Tredje rikets offer och grisar särdeles smakfull: det må nu bero på en fördom mot grisar, men ändå.

Men obehaglig är också Lennart Siljeberg själv. Han reflekterar över sin karriär, över strategier, över kompetenta eller inkompetenta medarbetare och chefer. Men inför själva uppgiften verkar han helt likgiltig; den självklara frågan är frånvarande som om det varit en kafka-värld han befann sig i. Ingen frågar varför. Varför döda grisarna? Varför bränna köttet? Varför så noga med den nästan kliniska saniteten? Varför hemlighetsmakeriet?

Det ligger alltså något djupt absurt över hela romanen i all dess hyperrealism. Först när Siljeberg själv kommer i kontakt med en förrymd gris som händer något med honom: men det är sent i boken och utgör snarast bokens epilog.
* * *

Grisjakten är en märklig bok. Den saknar egentligen riktigt sympatiska personer. Siljeberg är inte sympatisk. Inte ond heller. Bara tom.

Nästan alla som dyker upp i Siljebergs dagboksanteckningar om verksamheten bedöms utifrån sin effektivitet. De kan därtill vara trevliga, lättare eller svårare att arbeta med. Men effektiviteten och förmågan att uppnå målen verkar överordnat.

Grisjakten är vidare en dystopisk bok. En bok där människor utmålas som funktioner inom ett statligt verk snarare än som reflekterande individer. Och som funktioner är de beredda att utföra det som åläggs dem utan ifrågasättande eller rimlighetsanalyser.

Så vi får nog uppfatta romanen som en varning. En varning för att det som förut skett, och som sker i boken, inte må ske: en byråkratisering av samhället som eliminerar det mänskliga ur själva byråkratin.
– – –
Grisjakten, P. C. Jersild. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1971. 157 sidor.

fredag 29 juni 2018

Bokrecension: JUST SÅ eller KANSKE DET | Lars Gyllensten

JUST SÅ eller KANSKE DET: Ur arbetsanteckningarna är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006), författare, läkare, ledamot av Svenska Akademien, och dess ständige sekreterare under åtskilliga år.

Boken utkom 1989, samma år som Gyllensten lämnade arbetet i Akademien med anledning av Rushdieaffären.

* * *

Friedrich Nietzsche skrev som bekant flera av sina böcker i form av aforismer. Dessa aforismer var inte nödvändigtvis vad vi vanligen menar med ordet. Nietzsches aforismer kunde växa ut till miniessäer. Man kan se dem som försök, som ett sätt av tänkaren att bryta mark och pröva tankar.

Något liknande hittar jag i Lars Gyllenstens JUST SÅ eller KANSKE DET. Boken består av aforismer i nietzschansk mening, även om Gyllensten själv kallar dem anteckningar: längre och kortare texter som prövar och utforskar tankar. Själv skriver han på det temat i bokens sista text:
"Mina anteckningar är mångstämmiga – delvis samstämmiga men delivis också präglade av motsatta och oförenliga stämmor."
Ytterligare en likhet med Nietzsche kan gott nämnas. Denne skriver i Götzen-Dämmerung:
"Ich mißtraue allen Systematikern und gehe ihnen aus dem Weg. Der Wille zum System ist ein Mangel an Rechtschaffenheit."
Samma misstro mot tankesystem ser jag hos Gyllensten: det ligger under ytan mest hela tiden: ett ständigt tvivel, ett tvivel som avvisar säkra besked. Så återkommer han också flera gånger till den så kallade negativa teologin: att Gud enbart kan beskrivas genom vad han inte är, emedan varje affirmativt påstående om Gud låser honom i begreppen, förminskar honom.

Ja, Gyllensten uppehåller sig i boken ofta vid Gud, religion och inte minst Nåden – med stort N.

Men det är inte fråga om en ideologisk religiös tro som kommer till uttryck, utan han, som jag förstår det, uttrycker sig med teologiskt tankegods, tänker med religiösa begrepp. Och när han talar om till exempel om Nåden, talar han inte om nåd i dogmatisk mening, utan om något annat, något ingripande och förvandlande, något svår- eller ogripbart. Finns det gudomliga i Gyllenstens bok? Ja. Men på vilket sätt? Det förblir oklart för mig.

Det är hursomhelst inte fråga om en ateistisk bok. Ett avvisande av sådant slag skulle göra våld på Gyllenstens tvivel, som angriper det definitiva.

* * *

Gyllensten söker något som ligger inunder våra idoler, ikoner, beläten: det som i språk och tänkande fungerar som kommunikationsmedel, men samtidigt är just ett medel mellan det jag som finns under begreppen och det du som finns under den andres begrepp.

På samma sätt som en ikon i vanlig mening är en symbol för något gudomligt: något som inte är ikonen i sig, men som hänsyftar på det, så blir språket, orden, begreppen inte det som finns under ytan, utan det vi skickar upp över ytan. Nödvändigtvis skickar vi det upp över ytan; annars hade vi väl inte kunnat nå utanför oss själva alls.

Gyllensten medvetandegör oss dock på att det är fråga om medel. Orden och föreställningarna är inte vad de beskriver, de beskriver det som är, är försök att tolka det som är.

* * *

Liksom det var utmanande och berikande för mig att läsa Nietzsche, när jag hade min Nietzscheperiod, så är det i dag utmanande och berikande för mig att läsa Gyllensten i dag.

Hans texter lämnar utrymme åt läsarens egna reaktioner: han kommer inte med pekpinnar, men pekar på möjligheter, sätter ut frågetecken. Ja, texterna i JUST SÅ eller KANSKE DET blir till små text- och tankeexperiment, där läsaren själv får vara med i prövandet, vi får se om det håller.

Det är också utmanande att läsa Gyllensten. På flera sätt. Varje läsning av honom måste bli en tolkning, liksom all läsning i och för sig är en tolkning. Därtill är de förslag han skriver fram utmanande i sig: är vi som varelser i tillvaron verkligen så isolerade som han verkar föreslå? Står de språkliga ikonerna som medel mellan oss? Har genuint kan ett subjekt kommunicera med ett annat subjekt? Och vidare: hur nära kan vi komma en förståelse av tillvaron genom vårt skapande av formler, idéer, beläten av det som ligger under våra tolkningar?

Ja, Gyllensten är stimulerande läsning. Det gäller dels tankarna som han ger uttryck för, och dels det vackra språket. Och om man som jag ännu har en och annan idéövertygelse kan man nog må bra av att emellanåt få en del av de idéövertygelserna omskakade, och åtminstone våga sätta ett frågetecken efter dem ibland: ett gyllenstenskt frågetecken.
– – –
JUST SÅ eller KANSKE DET: Ur arbetsanteckningarna, Lars Gyllensten. Bonniers 1989. ISBN: 91-0-047537-8. 177 sidor.

måndag 25 juni 2018

Bokrecension: Kap Farväl! | Harry Martinson

Kap Farväl! är en skriven av Harry Martinson (1904-1978). Boken utkom första gången 1933. Jag har läst en Delfinseriens tredje upplaga från 1974, med Martinsons egna justeringar av texten.

* * *

Som tonåring, på tjugotalet, gick den unge Harry Martinson till sjöss. På haven och i exotiska hamnar blev han kvar i omkring sju år. En del av de erfarenheter han under denna tid gjorde skildrar han i Kap Farväl! liksom han tidigare gjort det i Resor utan mål.

Kap Farväl! är en spretig samling episoder och dikter. Vi följer med ynglingen Martinson till fjärran hamnar och på fjärran hav. Vi är med honom som mässpojke och som eldare. Han berättar om när han sköter golven hos en välbeställd familj i Brasilien. Han berättar om när han med en kastlös ung kvinna besöker ett föråldrat tivoli i Bombay. Och mycket mer.

Boken är inte lång, men den tar ändå sin tid att läsa — åtminstone för mig. Dels beror det väl på sjömansjargongen och -terminologin, och dels på en benägenhet till svengelska och en aning sökta metaforer.

Vare det långt ifrån mig att kritisera den senare nobelpristagaren Martinsons språkbruk, men jag har ibland svårt att hamna i samklang med hans ton, det skall erkännas.

* * *

Den första episoden i boken, "Grekisk tragedi", är den som gör starkast intryck på mig.

När den utspelar sig är Martinson fortfarande helt ung och tjänstgör i mässen på ett grekisktregistrerat fartyg, som bär en last av plank, långt över den rekommenderade mängden. De är på väg till Argentina från Florida.

Men så kommer cyklonen. Den hotar att sänka fartyget, som lägger sig nästan på sidan, innan man lyckas kapa lastens förtöjningar så den far överbord. Sjömän mister livet, men fartyget räddas.

Här, liksom i de andra berättelserna, lyckas Martinson skildra livet som sjöman på ett utmärkt sätt. Förutom att denna berättelse har en tillsats av stor dramatik i och med det hotande skeppsbrottet.

* * *

Kap Farväl! har sin stora styrka i atmosfärskapandet. Det är svårt att inte dras med i den proletära sjömanstillvaron, att känna att det erbjöd det stora äventyret, de stora möjligheterna att få se sig omkring i världen. Att man så kunde få vara med om ting som väl knappt andra än andra sjömän riktigt kunde förstå.

På så vis ligger det också ett drag av nostalgi över hela boken. Redan när Martinson gav ut den på 30-talet var nog mycket förändrat, för att nu inte tala om hur det måste ha förändrats jämfört med i dag.

Så, Kap Farväl! berättar om en sjömanstillvaro i en svunnen tid. Därmed blir det också ett intressant historiskt dokument — oavsett hur stora friheter Martinson tagit sig vid nedtecknandet av sina minnen — av hur den tillvaron kunde te sig för mängder av alltmer saltstänkta människor jorden kring.
– – –
Kap Farväl!, Harry Martinson. Bokförlaget Aldus/Delfinserien 1974. ISBN: 91-0-029223-0. 137 sidor.

torsdag 21 juni 2018

Bokrecension: Himlens vilja | Artur Lundkvist

Himlens vilja: En föreställning om Djingis Khan är en roman av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom år 1970.

* * *

Himlens vilja är inte en facklitterär bok. Det är Lundkvists version av - hans föreställning om - Djingis Khan (c. 1162-1227) som romanen handlar om. Djingis Khan är den person som Artur Lundkvist spinner sin roman kring.

Vi möter khanen först som åldrad man, men genom tillbakablickar lär vi också känna honom allteftersom han stiger till makten och till sist regerar över en yta som var fem gånger så stor som Romarrikets.

Han framstår i denna tappning som en hel- eller halvbarbarisk despot, som andas, äter och lever för kriget och expansionen. Han vill ena alla mongoler och med mongolerna besläktade folk och mongolerna underordnade folk under sitt välde, och allt motstånd nedgörs antingen i grund eller tvingas till underkastelse. Lundkvists Djingis Khan är likgiltig inför människoliv.

Men porträttet äger större psykologiskt djup än att bara kartongartat skänka läsaren en elak och grym militärdiktator. Lundkvist ger Djingis Khan stor intelligens och ett djupsinne. I samtal främst med sin rådgivare Je-liu diskuterar han livets natur. Han inser att han själv är född som nomad och är en krigare, men öppnar också upp för att mongolväldet en gång kan komma att förändras.

Rent filosofiska inslag finns där också, som när Lundkvist rentav låter Djingis Khan ana atomläran. Och avsnitt med aforistiska tänkespråk finns ingår också.

Men främst blir khanen manifestationen av en krigisk och barbarisk vilja till makt. För honom finns inget dra sig tillbaka och konsolidera allt han vunnit: för honom är allt utanför de egna gränserna marker som skall hamna inom de egna gränserna, bli en del av hans välde. Sådan är hans natur.

Den Djingis Khan som Lundkvist föreställer sig är ingen sympatisk man. Han är en despot, intelligent och reflekterande, men samtidigt helt upptagen av sin mission i livet: att erövra, ja, att vara erövraren. Det blir upp till efterkommande att förvalta det han vunnit, och han gör sina föranstaltningar för att så skall ske på ett bra sätt. Men själv är han krigsherren som dödar och inte själv är rädd för att dö.

Men ett tydligt positivt drag är ändå tydligt i Lundkvists föreställning av Djingis Khan: hans religiösa tolerans. Den betonas flera gånger av författaren. Själv framställs khanen som dyrkare av den Eviga Blå Himlen, Tengri, gud i en svårgripbar religion.

Men i khanens välde och inte minst i hans stad Karakorum finns fler religioner: kristendom inklusive nestorianer, muslimer, buddister, taoister. Och khanen tolererar dem, men tolererar inte deras bråk och stridigheter sinsemellan. Håller de sig stilla får de hållas.

Men kyrktornen och minareterna låter han riva: blixtarna slår ideligen ner i dem och visar sig därmed vara utsatta för Himlens vrede. Och
"... eftersom ringandet i klockor och andra slags klanger och rop kan störa luftens välvilliga andar och dra till sig de ondskefulla ska också alla dessa ljud förbjudas och tystnad råda."

* * *

Himlens vilja är en yvig historia, och har sina exotiska inslag. Där jag inte känner igen de geografiska orterna får jag försöka orientera mig efter de väderstrecksanvisningar som Lundkvist är generös med att ange.

Romanen påminner om Krigarens dikt, där Lundkvist skildrar Alexander den store. Men detta är ändå en helt annan typ av berättelse, Lundkvist använder en annan berättarteknik. Krigarens dikt är stram, krönikeartad. Himlens vilja låter fantasin blomma ut fler förunderliga färger och former. Ett långt avsnitt handlar om Khanens drömmar: jag upplever dem först som malplacerade, men inser att också de vittnar om Khanens personlighet.

Och som vanligt skildar Lundkvist mästerligt naturmiljöer. Landskapet får liv genom hans ord.

Himlens vilja är suggestiv, men vittfamnande. Kanske hade den vunnit på att bli lite mer koncis, lite mer hårdkokt. Den hade då förlorat i luddig drömskhet, men inte i kraft.
– – –
Himlens vilja: En föreställning om Djingis Khan, Artur Lundkvist. Albert Bonniers förlag 1970. 219 sidor.

söndag 17 juni 2018

Bokrecension: Natt klockan 12 på dagen | Arthur Koestler

Natt klockan 12 på dagen (eng. Darkness at noon) är skriven av Arthur Koestler (1905-1983).

Boken utkom första gången 1940. Jag har läst den i svensk översättning av Tore Zetterholm i en upplaga som har ett förord av Courtland Canby, samt inledning och en utförlig efterskrift av Goronwy Rees.

* * *

Arthur Koestler levde ett minst sagt omväxlande liv. Han föddes av judiska föräldrar i Budapest, studerade i Wien, arbetade i Tyskland, bodde i Palestina, reste i Sovjet, var agent under spanska inbördeskriget, fängslades av Francosidan och dömdes till döden, men frigavs under ett fångutbyte. Så bodde han i Frankrike innan han till sist hamnade i England.

Själv var han länge själv övertygad kommunist, men verkar ha omvärderat sin livsåskådning under fängelsetiden i Spanien. Hela boken Natt klockan 12 på dagen utgör en massiv uppgörelse med den stalinstiska kommunismen i Sovjet.

* * *

Natt klockan 12 på dagen är inte en helt uppdiktad historia. Den baserar sig på de utrensningar av ledande sovjeter som Stalin orkestrerade under 30-talet, det som kallas Moskvarättegångarna. Gamla partiveteraner ställdes då inför rätta och dömdes till döden eller fängelsestraff.

Romanens huvudperson, Nicolas Salmanovitch Rubashov, skall vara en sammansmältning av flera av dessa personer, men återspeglar kanske främst Nikolaj Bucharin (1888-1938).

Nåväl! Rubashov är en just en partiveteran. Han har agerat åt partiet runtom i Europa när han en natt arresteras, anklagad för kontrarevolutionär verksamhet. Han fängslas i en cell, omgiven av tvåtusen andra celler. Han förhörs och reflekterar ständigt kring sin egen skuld.

Han inser att han givit allt för partiet. Han har utfört dess verk.

Men han kommer också till rätta med att han hållit kontrarevolutionära uppfattningar: han har börjat reflektera kring om målet verkligen helgar medlen: om det stora slutmålet verkligen är värt de offer som partiet är villigt att göra. För partiet är det givet: målet är så stort och dessutom historiskt oundvikligt, att det måste vara värt att utföra hemska handlingar för nu.

När Rubashovs förhörsledare anklagar honom för att ligga bakom ett planerat attentat mot Nr. 1, det vill säga Stalin, inser Rubashov att om han omsatt sina begynnande tvivel i handling, så hade attentatet varit dessa tankars sista och yttersta konsekvens, fastän han aldrig i praktiken planerat något sådant.

I sin cell blir Rubashov dessutom alltmer uppmärksam på det han kallar den grammatiska fiktionen, första person singularis: jaget. Jaget, skugglikt och svårfångat, tränger sig fram i hans medvetande som formats att se bara till kollektivet och avlägsna mål.

* * *

Rubashov är mycket intelligent, har fortfarande en naturlig resning som en av de tidiga revolutionärerna som en gång satt vid samma bord som Lenin och Stalin.

I fängelset får han tid att rannsaka sig själv. Rannsakandet står inte bara den stele förhörsledaren för. Men samtidigt snärjs han steg för steg i förhörsledarens frågor: den stalinistiska diskursens grammatik ger honom ingen utväg. Han kunde välja att helt enkelt neka och föras ut från scenen bakvägen — en administrativ åtgärd, en tyst likvidation.

Men genom att stegvis bekänna och acceptera en öppen rättegång offrar han sig för partiet genom att erkänna och ta avstånd från sina upproriska tankar, vars logiska följd, om de omsatts, hade varit uppror och attentat.

* * *

Natt klockan 12 på dagen är en klaustrofobisk roman. Dess skräckvision beror inte så mycket på blod och tortyr. Blodet och den fysiska tortyren anar man bara strax utanför synranden. Förutom utmattningstortyren som används mot Rubashov själv.

I stället består skräckvisionen på den allting nermejande statsapparatens känslokyla inför de enskilda människorna: en statsapparat som gjort människan bara till ett litet grand, ett litet grand som för det stora hela gott kan kastas undan. Partiets etik går ut på att göra vägen rak, inte att ta hänsyn till vad man möjligen kör över.

Det finns inte många handlande personer i boken. Också de andra, de stora massorna, anas endast. Kanske genom knackningarna genom cellväggen från grannen. Kanske genom några ord på rastgården. Kanske genom något minne.

Rubashov ställs inte bara utanför partigemenskapen genom att anklagas för att verka emot partiet, han ställs också utanför mänsklig gemenskap. Det gör ett mycket kargt och kalt intryck. Hans liv begränsas till förhörsledare, fångvaktare, en och annan fånge eller fängelseanställd.

* * *

Som före detta kommunist, med sina resa i Sovjet i bagaget, med sitt kontaktnät, hade Koestler särskild insyn i det sovjetiska maskineriet. Att Natt klockan 12 på dagen dessutom nära anknyter till faktiska fall ger den än mer tyngd som angrepp mot tyranniet.

Hur högt romanen hördes när det begav sig, hur effektiv den var som väckarklocka, kan jag inte säga. Men än i dag förmår den väcka avsky för varje ideologi som åsidosätter individernas väl och ve, för förment högre mål.
– – –
Natt klockan 12 på dagen (eng. Darkness at noon), Arthur Koestler Övers. Tore Zetterholm. Förord: Courtland Canby, inledning och efterskrift: Goronwy Rees. Bokfrämjandet, Böcker som förnyat människans tänkande. Utan år. 310 sidor.

måndag 11 juni 2018

Bokrecension: Historier mellan åsarna | Artur Lundkvist

Historier mellan åsarna är en novellsamling av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1969. Jag har läst den i en upplaga från samma år.

* * *

Noveller? Jo, boken består av noveller. Men i det här sammanhanget vill jag nog hellre använda titelns ord "historier". Det luktar ändå lite mer skog om det ordet, lite mer ålder.

För fastän Historier mellan åsarna ofta utspelar sig under Lundkvists barndom, så är det ändå något ännu äldre över dem. Ibland rent konkret: som när vi far in i forntiden; ibland till känslan. Det ligger en bitter nostalgi över hela samlingen. En skavande nostalgi. Inte en skimrande.

Det är som om dessa berättelser är kusiner med Selma Lagerlöfs naturmystiska historier, men råare, mer ohöljda, naknare. Ofta osar de av sexualitet av olika slag, sexualitet och begär.

Jag vet inte i vilken grad de historier som utspelar sig i förra seklets början faktiskt har sin grund i verkliga händelser. Det gör å andra sidan detsamma. De är skrivna som om de kunde ha hänt, som om de har hänt. Realismen är påtaglig och ingår äktenskap med naturmystiken: skogarna, mossarna, de tidiga industrierna på landsbygden. Granarna och stugorna får endast sällan vika för en och annan motorcykel eller bil.

Likväl är det tider i förändring. Näcken uppenbarar sig i en historia, åldrad, ensam. Hans skägg har mist sin gröna färg. Besök får han bara sällan. Och folket på Lövtungan, som lever på gammaldags vis i sina omålade hus, ja, också de blir stadsbor och flyttar.

* * *

Mest drabbande, åtminstone i min läsning, är samlingens första historia, den som heter "Goan". Den utspelar sig i forn tid, i hednisk tid. En kvinna är satt på en ås för att tjäna henne vars namn man inte uttalar: Fröja. En gång om året åker Goan i vagn runt i bygden, en representant för fruktbarhetsgudinnan, och ligger med alla karlar. Allt för den goda växtens skull.

Hon är myndig och ensam, ceremoniell och respektingivande. Intill dess att växten slår fel: då knorrar folket, tänker sig måhända att de får göra något åt Goan, som tydligen inte tillfredsställt henne vars namn man inte nämner. De får blod och mord i blicken.

Ja, rent historiskt må det vara som det vill med autenticiteten i en historia som denna: den äger emellertid känslan av genuin sägen som kärna - fiktiv eller ej - och fungerar därför som en känslosättare för något främmande: något som en gång var. Bitter nostalgi, som sagt.

Och så detta med sexualiteten. Den kommer om och om igen, i olika former, fruktad på olika vis.

Den finns naturligtvis hos Goan. Den finns hos bondmoran som ligger med en av drängarna. Den finns i historien om de besökande hororna från Danmark. Den finns i en hustrus avund mot kvarnen som verkar vara mer avhållen av maken än hon själv. Den finns på farligt vis hos gubben, som skräms av att granntösen söker skydd nära honom, i hans knä, under ett oväder: tänk om folk tror att... Och hos mannen som drömmer mardrömmar om att han åtrår sin dotter.

Åtrå, begär, sexualitet. Oregerliga som de ålar en flicka i en historia är satt att flå. Allt utmärkt skildrat av Lundkvist, med raka ord, i en annan tid: bitter nostalgi.

* * *

I själva verket utgör de små historierna konstverk, var och en i sin egen rätt. Lundkvist målar upp en vägstrykare, en ung man som förläst sig på Jack London, och gör allt för att efterlikna sin hjälte, den amerikanske författaren. Han är något som kunde funnits en gång, kanske faktiskt fanns. Han står där levande för läsaren.

Och ett annat av de särskilda mästerverken i Historier mellan Åsarna: "Gubben", där hela historien är en monolog av en dement man, ur vars berättelse man lyckas plocka ihop att han haft ett omväxlande och arbetsamt liv, fastän hans minne nu gör det svårt för honom att gripa tag i det förflutna, han som tenderar att blanda ihop sin sköterska med sin egen moder.

* * *

Historier mellan åsarna är full av berättarglädje. Men det man möter är inte lycka. Nästan alla historier går i moll, rymmer antingen tragedier eller något dystert eller förbjudet. Det är märg i alltsammans, som vore de berättade i ett tänkt förflutet, vid ett gistet bord, nära en sprakande eld. Trötta lantbrukare dricker en öl efter nattens inbrytande: bitter nostalgi.

Den värld som Lundkvist skildrar är nu borta, i den mån den någonsin funnits. Ja, den var redan på väg bort när historierna utspelade sig. Att läsa Historier mellan åsarna blir därför att tappa in i något förflutet. Det är inte idylliskt. Men det är påtagligt, rått och kraftfullt.
– – –
Historier mellan åsarna, Artur Lundkvist. Bonniers Folkbibliotek 1969. 248 sidor.

torsdag 7 juni 2018

Bokrecension: Stad i mörker | Eyvind Johnson

Stad i mörker är en roman av Eyvind Johnson (1900-1976). Boken utkom första gången 1927. Jag har läst en upplaga från 1938.

* * *

Spänningsromaner har man hört talas om. Stad i mörker är emellertid snarast en stämningsroman. Det kvarstående intrycket är nämligen den mörka, kalla, klaustrofobiska känsla som Johnson förmår gestalta romanen igenom.

I boken befinner oss i en liten norrländsk stad under en februarimånad och får snart lära känna ett urval av dess invånare. Samtliga framstår som helt realistiska, liksom hela berättelsen är påtagligt realistisk. Handlingen förs framåt genom korta avsnitt, som fogas till varandra.

* * *

Den norrländska staden - som aldrig får något namn - har sin egen elit. Urmakare Hammar har upptäckt att han har en fallenhet för att hålla tal, och får därigenom tanken att också han borde kunna bli en del av den eliten: att komma in i kommunfullmäktige. Han engagerar sig i sällskapslivet och knyter kontakter.

Några egentliga idéer har Hammar inte, blott en övertygelse om att han kan vara förnuftig, kan verka för stadens bästa.  Han blir också vän med skollärare Andersson.

Andersson är den mest komplexa personen i Stad i mörker. Han vantrivs och är ensam. Från hemmet hade han förväntningar om att bli något märkvärdigt. Men själv ville och vill han egentligen helst av allt bli sjöman. Han fastnade som skollärare i den lilla norrländska staden, och bor i hyrt rum med tillhörande möbler, med sina böcker och några minnessaker.

Där skollärare Andersson är cynisk och där hans min så lätt fastnar i ett lätt nedlåtande grin, är urmakare Hammar yta, kanske välmenande idealist utan egentliga ideal. Men på något sätt når de ändå varandra.

Hammar övervinner sin känsla av Anderssons nedlåtenhet, och Andersson finner något hos Hammar också: kanske ett kamratskap, kanske en respekt för att han ändå är rätt rejäl, rätt begåvad.

Och så alla de andra. Den drivna postkassörskan fröken Ågren, som lyckats komma in i kommunfullmäktige och driver sina frågor om inrättandet av parker i staden. Ågren, som verkar så världsvan, men under sin mask också hon - såsom skolläraren - döljer en mycket djup ensamhet. Och som blir sjuk.

Och Venus, kvinnan som patrullerar staden på kvällarna, uppvaktad av betalande herrar. Och Sture, urmakare Hammars son, som ohågad och blasé är en del av ungdomsskaran i staden. Och slaktaren Almström, allmänt respekterad. Och den myndige, mustaschprydde majoren, som det viskas om är olämplig förtjust i ynglingar. Och Alex C. Persson, redaktionsassistenten på stadens tidning. Och polisen Blixt, som gärna super. Och fler.

* * *

Genom Stad i mörker skapar Johnson bråddjupa porträtt av invånarna i den namnlösa, vinterkalla norrländska staden. Och fastän den utspelar sig under en kort tid, och gestalterna ibland endast antyds, tycker man sig som läsare snart förstå dem och känna med dem.

Särskilt gäller det urmakare Hammar och skollärare Andersson. De står som exempel på olika typer av människor, som trots sina olikheter ändå kan finna varandra, söka varandra. Hammar finner sig i sin situation och vill agera utifrån den. Andersson längtar bort, drömmer tillbaka, sitter fast men vill bryta sig loss. Likväl kan de samtala, nå varandra.

Stad i mörker påminner mig om en av mina favoritböcker. Nämligen Samuels bok av Sven Delblanc. I båda märker man att författarna lyckats skapa stämning av djup och smärtsam ensamhet, av vardagstragedi och känslokyla, av oförskyllt lidande. Båda är på många sätt mörka romaner, inte alls upplyftande.

Stad i mörker och dess atmosfär kommer nog att hänga kvar ett bra tag inom mig. Inte för att man blir upplyft av den, men för att den berör.
– – –
Stad i mörker, Eyvind Johnson. Albert Bonniers förlag 1939, ur serien Svensk litteraturspegel, volym XI, red. Marika Stiernstedt. 289 sidor.

måndag 4 juni 2018

Bokrecension: På krigsstigen | Herbert Tingsten

På krigsstigen är en samling texter av Herbert Tingsten (1896-1973), professor i statsvetenskap 1935-1946, Dagens Nyheters chefredaktör 1946-1959, författare till en lång rad böcker. På krigsstigen utkom 1958.

* * *

På krigsstigen innehåller fem block med ett antal texter i varje. Vissa längre, vissa kortare. Varje block har sitt tema.

Så har den första avdelningen katolska författarskap som ämne, andra handlar om monarkin, tredje rymmer politiska betraktelser medan fjärde gör samma sak, men då främst den ryska politiken. Den avslutande avdelningen har USA som ämne, och framförallt konflikten mellan syd och nord samt frågan om segregation.

När jag såg titeln på boken, På Krigsstigen, tänkte jag mig att det här skulle bli en spetsig läsning, en syrabemängd prosa att ta del av. Men så är det inte. Tvärtom. Bokens texter utmärks av sitt resonerande. Visst finns där skarpa formuleringar ibland, särskilt när Tingsten kommer in på tyranni och förtryck. Men ändå: en önskan att förstå trumfar synbarligen en önskan att enbart sabla ner.

Inte minst blir detta tydligt när Tingsten fördjupar sig i raskonflikternas USA. Han träffar då folk av olika uppfattningar, söker historiska rötter, belyser från olika håll.

Detta inte för att på något sätt ursäkta sakernas tillstånd, men för att förklara dem. Han uppenbarar kulturskillnaderna mellan nord och syd, han undersöker de politiska skillnaderna. Han ser hur kampen mellan raserna inte bara är en kamp mellan färgade och vita, utan också rymmer olika syner på hur USA skall styras.

* * *

På det försvarspolitiska området är Tingstens linje klar. Han tror definitivt inte på pacifismen. För honom är den inte en väg till värdig fred, utan enbart till en fred genom underkastelse. Tingsten tål inte tyranni. Efter nazismens fall blir Sovjet den farsot världen har att ta sig i akt för, och förbereda sig för att hålla på avstånd. Med vapenmakt, om så krävs.
"Tror man att de ryska statsledarna betvingas med kärlek och förtröstan? Nej, om någonsin borde det i detta fall vara tydligt att den goda viljan måste omge sig med maktmedel, att atomvapnen — och inte vänliga ord — är det verksamma skyddet för fred och frihet."
Således ger Tingsten inget intryck av att vara vän av den tredje ståndpunkten: ett försök till neutralitet mellan väst och öst. Han ställer sig på västs sida, för i öst står  diktaturen, och "... den fria världen hotas av tyranniet."

Nog kan Tingsten se en problematik med demokratin. Han nämner benägenheten till kortsiktiga beslut. Men i jämförelse med alternativen är helt klart och otvetydigt demokratin att föredra.

* * *

Ett drygt halvsekel efter att På krigsstigen kom ut och decennier efter att Tingsten slutat publicera sig har vi fortfarande viktiga lärdomar att göra hos honom. Framförallt, och framom åsikterna i sig, syftar jag då på sättet att resonera.

Tingsten låter sina utläggningar ta plats. Åtminstone i denna antologi finns inte plakatord som radas efter varandra, han smeker inte läsaren medhårs genom att stapla lättsmälta, glatta klyschor på hög.

Här är det istället fråga om argumentering, om överväganden, om exemplifieringar.

Genom detta uppbyggande av texterna står de stabilare, än om de bara gett enkla uttryck för vilken uppfattning det nu än kunde röra sig om. Återigen kan vi gå till texterna om segregationen i USA i Tingstens samtid. När man läst dem står man inte blott med en avsky för segregationen som sådan, utan man får också en hel del insikt i hur den miljö ter sig, där en sådan segregation varit möjlig och fortfarande är möjlig under 50-talet. Det är bildande.
– – –
På krigsstigen, Herbert Tingsten. Wahlström & Widstrand 1958. 252 sidor.