torsdag 21 juni 2018

Bokrecension: Himlens vilja | Artur Lundkvist

Himlens vilja: En föreställning om Djingis Khan är en roman av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom år 1970.

* * *

Himlens vilja är inte en facklitterär bok. Det är Lundkvists version av - hans föreställning om - Djingis Khan (c. 1162-1227) som romanen handlar om. Djingis Khan är den person som Artur Lundkvist spinner sin roman kring.

Vi möter khanen först som åldrad man, men genom tillbakablickar lär vi också känna honom allteftersom han stiger till makten och till sist regerar över en yta som var fem gånger så stor som Romarrikets.

Han framstår i denna tappning som en hel- eller halvbarbarisk despot, som andas, äter och lever för kriget och expansionen. Han vill ena alla mongoler och med mongolerna besläktade folk och mongolerna underordnade folk under sitt välde, och allt motstånd nedgörs antingen i grund eller tvingas till underkastelse. Lundkvists Djingis Khan är likgiltig inför människoliv.

Men porträttet äger större psykologiskt djup än att bara kartongartat skänka läsaren en elak och grym militärdiktator. Lundkvist ger Djingis Khan stor intelligens och ett djupsinne. I samtal främst med sin rådgivare Je-liu diskuterar han livets natur. Han inser att han själv är född som nomad och är en krigare, men öppnar också upp för att mongolväldet en gång kan komma att förändras.

Rent filosofiska inslag finns där också, som när Lundkvist rentav låter Djingis Khan ana atomläran. Och avsnitt med aforistiska tänkespråk finns ingår också.

Men främst blir khanen manifestationen av en krigisk och barbarisk vilja till makt. För honom finns inget dra sig tillbaka och konsolidera allt han vunnit: för honom är allt utanför de egna gränserna marker som skall hamna inom de egna gränserna, bli en del av hans välde. Sådan är hans natur.

Den Djingis Khan som Lundkvist föreställer sig är ingen sympatisk man. Han är en despot, intelligent och reflekterande, men samtidigt helt upptagen av sin mission i livet: att erövra, ja, att vara erövraren. Det blir upp till efterkommande att förvalta det han vunnit, och han gör sina föranstaltningar för att så skall ske på ett bra sätt. Men själv är han krigsherren som dödar och inte själv är rädd för att dö.

Men ett tydligt positivt drag är ändå tydligt i Lundkvists föreställning av Djingis Khan: hans religiösa tolerans. Den betonas flera gånger av författaren. Själv framställs khanen som dyrkare av den Eviga Blå Himlen, Tengri, gud i en svårgripbar religion.

Men i khanens välde och inte minst i hans stad Karakorum finns fler religioner: kristendom inklusive nestorianer, muslimer, buddister, taoister. Och khanen tolererar dem, men tolererar inte deras bråk och stridigheter sinsemellan. Håller de sig stilla får de hållas.

Men kyrktornen och minareterna låter han riva: blixtarna slår ideligen ner i dem och visar sig därmed vara utsatta för Himlens vrede. Och
"... eftersom ringandet i klockor och andra slags klanger och rop kan störa luftens välvilliga andar och dra till sig de ondskefulla ska också alla dessa ljud förbjudas och tystnad råda."

* * *

Himlens vilja är en yvig historia, och har sina exotiska inslag. Där jag inte känner igen de geografiska orterna får jag försöka orientera mig efter de väderstrecksanvisningar som Lundkvist är generös med att ange.

Romanen påminner om Krigarens dikt, där Lundkvist skildrar Alexander den store. Men detta är ändå en helt annan typ av berättelse, Lundkvist använder en annan berättarteknik. Krigarens dikt är stram, krönikeartad. Himlens vilja låter fantasin blomma ut fler förunderliga färger och former. Ett långt avsnitt handlar om Khanens drömmar: jag upplever dem först som malplacerade, men inser att också de vittnar om Khanens personlighet.

Och som vanligt skildar Lundkvist mästerligt naturmiljöer. Landskapet får liv genom hans ord.

Himlens vilja är suggestiv, men vittfamnande. Kanske hade den vunnit på att bli lite mer koncis, lite mer hårdkokt. Den hade då förlorat i luddig drömskhet, men inte i kraft.
– – –
Himlens vilja: En föreställning om Djingis Khan, Artur Lundkvist. Albert Bonniers förlag 1970. 219 sidor.

söndag 17 juni 2018

Bokrecension: Natt klockan 12 på dagen | Arthur Koestler

Natt klockan 12 på dagen (eng. Darkness at noon) är skriven av Arthur Koestler (1905-1983).

Boken utkom första gången 1940. Jag har läst den i svensk översättning av Tore Zetterholm i en upplaga som har ett förord av Courtland Canby, samt inledning och en utförlig efterskrift av Goronwy Rees.

* * *

Arthur Koestler levde ett minst sagt omväxlande liv. Han föddes av judiska föräldrar i Budapest, studerade i Wien, arbetade i Tyskland, bodde i Palestina, reste i Sovjet, var agent under spanska inbördeskriget, fängslades av Francosidan och dömdes till döden, men frigavs under ett fångutbyte. Så bodde han i Frankrike innan han till sist hamnade i England.

Själv var han länge själv övertygad kommunist, men verkar ha omvärderat sin livsåskådning under fängelsetiden i Spanien. Hela boken Natt klockan 12 på dagen utgör en massiv uppgörelse med den stalinstiska kommunismen i Sovjet.

* * *

Natt klockan 12 på dagen är inte en helt uppdiktad historia. Den baserar sig på de utrensningar av ledande sovjeter som Stalin orkestrerade under 30-talet, det som kallas Moskvarättegångarna. Gamla partiveteraner ställdes då inför rätta och dömdes till döden eller fängelsestraff.

Romanens huvudperson, Nicolas Salmanovitch Rubashov, skall vara en sammansmältning av flera av dessa personer, men återspeglar kanske främst Nikolaj Bucharin (1888-1938).

Nåväl! Rubashov är en just en partiveteran. Han har agerat åt partiet runtom i Europa när han en natt arresteras, anklagad för kontrarevolutionär verksamhet. Han fängslas i en cell, omgiven av tvåtusen andra celler. Han förhörs och reflekterar ständigt kring sin egen skuld.

Han inser att han givit allt för partiet. Han har utfört dess verk.

Men han kommer också till rätta med att han hållit kontrarevolutionära uppfattningar: han har börjat reflektera kring om målet verkligen helgar medlen: om det stora slutmålet verkligen är värt de offer som partiet är villigt att göra. För partiet är det givet: målet är så stort och dessutom historiskt oundvikligt, att det måste vara värt att utföra hemska handlingar för nu.

När Rubashovs förhörsledare anklagar honom för att ligga bakom ett planerat attentat mot Nr. 1, det vill säga Stalin, inser Rubashov att om han omsatt sina begynnande tvivel i handling, så hade attentatet varit dessa tankars sista och yttersta konsekvens, fastän han aldrig i praktiken planerat något sådant.

I sin cell blir Rubashov dessutom alltmer uppmärksam på det han kallar den grammatiska fiktionen, första person singularis: jaget. Jaget, skugglikt och svårfångat, tränger sig fram i hans medvetande som formats att se bara till kollektivet och avlägsna mål.

* * *

Rubashov är mycket intelligent, har fortfarande en naturlig resning som en av de tidiga revolutionärerna som en gång satt vid samma bord som Lenin och Stalin.

I fängelset får han tid att rannsaka sig själv. Rannsakandet står inte bara den stele förhörsledaren för. Men samtidigt snärjs han steg för steg i förhörsledarens frågor: den stalinistiska diskursens grammatik ger honom ingen utväg. Han kunde välja att helt enkelt neka och föras ut från scenen bakvägen — en administrativ åtgärd, en tyst likvidation.

Men genom att stegvis bekänna och acceptera en öppen rättegång offrar han sig för partiet genom att erkänna och ta avstånd från sina upproriska tankar, vars logiska följd, om de omsatts, hade varit uppror och attentat.

* * *

Natt klockan 12 på dagen är en klaustrofobisk roman. Dess skräckvision beror inte så mycket på blod och tortyr. Blodet och den fysiska tortyren anar man bara strax utanför synranden. Förutom utmattningstortyren som används mot Rubashov själv.

I stället består skräckvisionen på den allting nermejande statsapparatens känslokyla inför de enskilda människorna: en statsapparat som gjort människan bara till ett litet grand, ett litet grand som för det stora hela gott kan kastas undan. Partiets etik går ut på att göra vägen rak, inte att ta hänsyn till vad man möjligen kör över.

Det finns inte många handlande personer i boken. Också de andra, de stora massorna, anas endast. Kanske genom knackningarna genom cellväggen från grannen. Kanske genom några ord på rastgården. Kanske genom något minne.

Rubashov ställs inte bara utanför partigemenskapen genom att anklagas för att verka emot partiet, han ställs också utanför mänsklig gemenskap. Det gör ett mycket kargt och kalt intryck. Hans liv begränsas till förhörsledare, fångvaktare, en och annan fånge eller fängelseanställd.

* * *

Som före detta kommunist, med sina resa i Sovjet i bagaget, med sitt kontaktnät, hade Koestler särskild insyn i det sovjetiska maskineriet. Att Natt klockan 12 på dagen dessutom nära anknyter till faktiska fall ger den än mer tyngd som angrepp mot tyranniet.

Hur högt romanen hördes när det begav sig, hur effektiv den var som väckarklocka, kan jag inte säga. Men än i dag förmår den väcka avsky för varje ideologi som åsidosätter individernas väl och ve, för förment högre mål.
– – –
Natt klockan 12 på dagen (eng. Darkness at noon), Arthur Koestler Övers. Tore Zetterholm. Förord: Courtland Canby, inledning och efterskrift: Goronwy Rees. Bokfrämjandet, Böcker som förnyat människans tänkande. Utan år. 310 sidor.

måndag 11 juni 2018

Bokrecension: Historier mellan åsarna | Artur Lundkvist

Historier mellan åsarna är en novellsamling av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1969. Jag har läst den i en upplaga från samma år.

* * *

Noveller? Jo, boken består av noveller. Men i det här sammanhanget vill jag nog hellre använda titelns ord "historier". Det luktar ändå lite mer skog om det ordet, lite mer ålder.

För fastän Historier mellan åsarna ofta utspelar sig under Lundkvists barndom, så är det ändå något ännu äldre över dem. Ibland rent konkret: som när vi far in i forntiden; ibland till känslan. Det ligger en bitter nostalgi över hela samlingen. En skavande nostalgi. Inte en skimrande.

Det är som om dessa berättelser är kusiner med Selma Lagerlöfs naturmystiska historier, men råare, mer ohöljda, naknare. Ofta osar de av sexualitet av olika slag, sexualitet och begär.

Jag vet inte i vilken grad de historier som utspelar sig i förra seklets början faktiskt har sin grund i verkliga händelser. Det gör å andra sidan detsamma. De är skrivna som om de kunde ha hänt, som om de har hänt. Realismen är påtaglig och ingår äktenskap med naturmystiken: skogarna, mossarna, de tidiga industrierna på landsbygden. Granarna och stugorna får endast sällan vika för en och annan motorcykel eller bil.

Likväl är det tider i förändring. Näcken uppenbarar sig i en historia, åldrad, ensam. Hans skägg har mist sin gröna färg. Besök får han bara sällan. Och folket på Lövtungan, som lever på gammaldags vis i sina omålade hus, ja, också de blir stadsbor och flyttar.

* * *

Mest drabbande, åtminstone i min läsning, är samlingens första historia, den som heter "Goan". Den utspelar sig i forn tid, i hednisk tid. En kvinna är satt på en ås för att tjäna henne vars namn man inte uttalar: Fröja. En gång om året åker Goan i vagn runt i bygden, en representant för fruktbarhetsgudinnan, och ligger med alla karlar. Allt för den goda växtens skull.

Hon är myndig och ensam, ceremoniell och respektingivande. Intill dess att växten slår fel: då knorrar folket, tänker sig måhända att de får göra något åt Goan, som tydligen inte tillfredsställt henne vars namn man inte nämner. De får blod och mord i blicken.

Ja, rent historiskt må det vara som det vill med autenticiteten i en historia som denna: den äger emellertid känslan av genuin sägen som kärna - fiktiv eller ej - och fungerar därför som en känslosättare för något främmande: något som en gång var. Bitter nostalgi, som sagt.

Och så detta med sexualiteten. Den kommer om och om igen, i olika former, fruktad på olika vis.

Den finns naturligtvis hos Goan. Den finns hos bondmoran som ligger med en av drängarna. Den finns i historien om de besökande hororna från Danmark. Den finns i en hustrus avund mot kvarnen som verkar vara mer avhållen av maken än hon själv. Den finns på farligt vis hos gubben, som skräms av att granntösen söker skydd nära honom, i hans knä, under ett oväder: tänk om folk tror att... Och hos mannen som drömmer mardrömmar om att han åtrår sin dotter.

Åtrå, begär, sexualitet. Oregerliga som de ålar en flicka i en historia är satt att flå. Allt utmärkt skildrat av Lundkvist, med raka ord, i en annan tid: bitter nostalgi.

* * *

I själva verket utgör de små historierna konstverk, var och en i sin egen rätt. Lundkvist målar upp en vägstrykare, en ung man som förläst sig på Jack London, och gör allt för att efterlikna sin hjälte, den amerikanske författaren. Han är något som kunde funnits en gång, kanske faktiskt fanns. Han står där levande för läsaren.

Och ett annat av de särskilda mästerverken i Historier mellan Åsarna: "Gubben", där hela historien är en monolog av en dement man, ur vars berättelse man lyckas plocka ihop att han haft ett omväxlande och arbetsamt liv, fastän hans minne nu gör det svårt för honom att gripa tag i det förflutna, han som tenderar att blanda ihop sin sköterska med sin egen moder.

* * *

Historier mellan åsarna är full av berättarglädje. Men det man möter är inte lycka. Nästan alla historier går i moll, rymmer antingen tragedier eller något dystert eller förbjudet. Det är märg i alltsammans, som vore de berättade i ett tänkt förflutet, vid ett gistet bord, nära en sprakande eld. Trötta lantbrukare dricker en öl efter nattens inbrytande: bitter nostalgi.

Den värld som Lundkvist skildrar är nu borta, i den mån den någonsin funnits. Ja, den var redan på väg bort när historierna utspelade sig. Att läsa Historier mellan åsarna blir därför att tappa in i något förflutet. Det är inte idylliskt. Men det är påtagligt, rått och kraftfullt.
– – –
Historier mellan åsarna, Artur Lundkvist. Bonniers Folkbibliotek 1969. 248 sidor.

torsdag 7 juni 2018

Bokrecension: Stad i mörker | Eyvind Johnson

Stad i mörker är en roman av Eyvind Johnson (1900-1976). Boken utkom första gången 1927. Jag har läst en upplaga från 1938.

* * *

Spänningsromaner har man hört talas om. Stad i mörker är emellertid snarast en stämningsroman. Det kvarstående intrycket är nämligen den mörka, kalla, klaustrofobiska känsla som Johnson förmår gestalta romanen igenom.

I boken befinner oss i en liten norrländsk stad under en februarimånad och får snart lära känna ett urval av dess invånare. Samtliga framstår som helt realistiska, liksom hela berättelsen är påtagligt realistisk. Handlingen förs framåt genom korta avsnitt, som fogas till varandra.

* * *

Den norrländska staden - som aldrig får något namn - har sin egen elit. Urmakare Hammar har upptäckt att han har en fallenhet för att hålla tal, och får därigenom tanken att också han borde kunna bli en del av den eliten: att komma in i kommunfullmäktige. Han engagerar sig i sällskapslivet och knyter kontakter.

Några egentliga idéer har Hammar inte, blott en övertygelse om att han kan vara förnuftig, kan verka för stadens bästa.  Han blir också vän med skollärare Andersson.

Andersson är den mest komplexa personen i Stad i mörker. Han vantrivs och är ensam. Från hemmet hade han förväntningar om att bli något märkvärdigt. Men själv ville och vill han egentligen helst av allt bli sjöman. Han fastnade som skollärare i den lilla norrländska staden, och bor i hyrt rum med tillhörande möbler, med sina böcker och några minnessaker.

Där skollärare Andersson är cynisk och där hans min så lätt fastnar i ett lätt nedlåtande grin, är urmakare Hammar yta, kanske välmenande idealist utan egentliga ideal. Men på något sätt når de ändå varandra.

Hammar övervinner sin känsla av Anderssons nedlåtenhet, och Andersson finner något hos Hammar också: kanske ett kamratskap, kanske en respekt för att han ändå är rätt rejäl, rätt begåvad.

Och så alla de andra. Den drivna postkassörskan fröken Ågren, som lyckats komma in i kommunfullmäktige och driver sina frågor om inrättandet av parker i staden. Ågren, som verkar så världsvan, men under sin mask också hon - såsom skolläraren - döljer en mycket djup ensamhet. Och som blir sjuk.

Och Venus, kvinnan som patrullerar staden på kvällarna, uppvaktad av betalande herrar. Och Sture, urmakare Hammars son, som ohågad och blasé är en del av ungdomsskaran i staden. Och slaktaren Almström, allmänt respekterad. Och den myndige, mustaschprydde majoren, som det viskas om är olämplig förtjust i ynglingar. Och Alex C. Persson, redaktionsassistenten på stadens tidning. Och polisen Blixt, som gärna super. Och fler.

* * *

Genom Stad i mörker skapar Johnson bråddjupa porträtt av invånarna i den namnlösa, vinterkalla norrländska staden. Och fastän den utspelar sig under en kort tid, och gestalterna ibland endast antyds, tycker man sig som läsare snart förstå dem och känna med dem.

Särskilt gäller det urmakare Hammar och skollärare Andersson. De står som exempel på olika typer av människor, som trots sina olikheter ändå kan finna varandra, söka varandra. Hammar finner sig i sin situation och vill agera utifrån den. Andersson längtar bort, drömmer tillbaka, sitter fast men vill bryta sig loss. Likväl kan de samtala, nå varandra.

Stad i mörker påminner mig om en av mina favoritböcker. Nämligen Samuels bok av Sven Delblanc. I båda märker man att författarna lyckats skapa stämning av djup och smärtsam ensamhet, av vardagstragedi och känslokyla, av oförskyllt lidande. Båda är på många sätt mörka romaner, inte alls upplyftande.

Stad i mörker och dess atmosfär kommer nog att hänga kvar ett bra tag inom mig. Inte för att man blir upplyft av den, men för att den berör.
– – –
Stad i mörker, Eyvind Johnson. Albert Bonniers förlag 1939, ur serien Svensk litteraturspegel, volym XI, red. Marika Stiernstedt. 289 sidor.

måndag 4 juni 2018

Bokrecension: På krigsstigen | Herbert Tingsten

På krigsstigen är en samling texter av Herbert Tingsten (1896-1973), professor i statsvetenskap 1935-1946, Dagens Nyheters chefredaktör 1946-1959, författare till en lång rad böcker. På krigsstigen utkom 1958.

* * *

På krigsstigen innehåller fem block med ett antal texter i varje. Vissa längre, vissa kortare. Varje block har sitt tema.

Så har den första avdelningen katolska författarskap som ämne, andra handlar om monarkin, tredje rymmer politiska betraktelser medan fjärde gör samma sak, men då främst den ryska politiken. Den avslutande avdelningen har USA som ämne, och framförallt konflikten mellan syd och nord samt frågan om segregation.

När jag såg titeln på boken, På Krigsstigen, tänkte jag mig att det här skulle bli en spetsig läsning, en syrabemängd prosa att ta del av. Men så är det inte. Tvärtom. Bokens texter utmärks av sitt resonerande. Visst finns där skarpa formuleringar ibland, särskilt när Tingsten kommer in på tyranni och förtryck. Men ändå: en önskan att förstå trumfar synbarligen en önskan att enbart sabla ner.

Inte minst blir detta tydligt när Tingsten fördjupar sig i raskonflikternas USA. Han träffar då folk av olika uppfattningar, söker historiska rötter, belyser från olika håll.

Detta inte för att på något sätt ursäkta sakernas tillstånd, men för att förklara dem. Han uppenbarar kulturskillnaderna mellan nord och syd, han undersöker de politiska skillnaderna. Han ser hur kampen mellan raserna inte bara är en kamp mellan färgade och vita, utan också rymmer olika syner på hur USA skall styras.

* * *

På det försvarspolitiska området är Tingstens linje klar. Han tror definitivt inte på pacifismen. För honom är den inte en väg till värdig fred, utan enbart till en fred genom underkastelse. Tingsten tål inte tyranni. Efter nazismens fall blir Sovjet den farsot världen har att ta sig i akt för, och förbereda sig för att hålla på avstånd. Med vapenmakt, om så krävs.
"Tror man att de ryska statsledarna betvingas med kärlek och förtröstan? Nej, om någonsin borde det i detta fall vara tydligt att den goda viljan måste omge sig med maktmedel, att atomvapnen — och inte vänliga ord — är det verksamma skyddet för fred och frihet."
Således ger Tingsten inget intryck av att vara vän av den tredje ståndpunkten: ett försök till neutralitet mellan väst och öst. Han ställer sig på västs sida, för i öst står  diktaturen, och "... den fria världen hotas av tyranniet."

Nog kan Tingsten se en problematik med demokratin. Han nämner benägenheten till kortsiktiga beslut. Men i jämförelse med alternativen är helt klart och otvetydigt demokratin att föredra.

* * *

Ett drygt halvsekel efter att På krigsstigen kom ut och decennier efter att Tingsten slutat publicera sig har vi fortfarande viktiga lärdomar att göra hos honom. Framförallt, och framom åsikterna i sig, syftar jag då på sättet att resonera.

Tingsten låter sina utläggningar ta plats. Åtminstone i denna antologi finns inte plakatord som radas efter varandra, han smeker inte läsaren medhårs genom att stapla lättsmälta, glatta klyschor på hög.

Här är det istället fråga om argumentering, om överväganden, om exemplifieringar.

Genom detta uppbyggande av texterna står de stabilare, än om de bara gett enkla uttryck för vilken uppfattning det nu än kunde röra sig om. Återigen kan vi gå till texterna om segregationen i USA i Tingstens samtid. När man läst dem står man inte blott med en avsky för segregationen som sådan, utan man får också en hel del insikt i hur den miljö ter sig, där en sådan segregation varit möjlig och fortfarande är möjlig under 50-talet. Det är bildande.
– – –
På krigsstigen, Herbert Tingsten. Wahlström & Widstrand 1958. 252 sidor.