söndag 25 februari 2018

Bokrecension: Vägar över Metaponto | Eyvind Johnson

Vägar över Metaponto: En resedagbok är skriven av Eyvind Johnson. Boken utgavs 1959.

* * *

Jag är svag för det fragmentariska: det som lämnar luft åt den egna föreställningsförmågan och fantasin att själv fylla i konturer. Och i än högre grad än Eyvind Johnssons Dagbok från Schweiz som jag läste för ett tag sen, är Vägar över Metaponto just fragmentarisk.

Den innehåller intryck nedskrivna av honom från en rundtur som börjar och avslutas i Schweiz men som tar honom till södra Italien.

Hans anteckningar av det han ser, dem han möter, det han kommer att tänka på blandas med fragment av tidigare anteckningar, från tidigare resor. Många av platserna har han besökt förut: han noterar hur de har förändrats och vad som är sig likt. Han ser var han en gång bott och arbetat. Det ligger en atmosfär av melankolisk nostalgi över en stor del av boken.

Men hans associationer och minnen sträcker sig inte bara till hans egna tidigare resor. De sträcker sig mycket längre tillbaka i tiden än så. De når till medeltiden och till antiken, när han erinrar om hur människor levt och vistats på de platser där han befinner sig långt före dagens italienare, och små historiska exposéer flyter samman med hans egna intryck, ja, blir en del av dem på ett sömlöst, tidlöst vis.

Johnsons resa genom Italien formas genom hans formuleringar till en litterär händelse, blir ett litterärt konstverk: en blyertsteckning med rum för grekiska ruiner, samtidens fiskare, författarens bekanta och landskapskonturer: allt i fragment.

* * *

Resan genomförs under hösten 1958. Den börjar i Brissago i Schweiz, nära den italienska gränsen. Så går resan vidare. Han befinner sig i Rom. Han befinner sig i Neapel. Han befinner sig i Metaponto. Sedan i Benevento. Comacchio. Venedig. Trieste. Och så Zürich.

Nutid och förgångenhet flyter samman. 1958 passerar Johnson endast Venedig, men i boken infogar han en veckas dagboksanteckningar från 1952, när han var där senast, för ett möte arrangerat av UNESCO. För läsaren upphör de sex åren som passerat däremellan att existera: tidsaxlarna löper parallellt.

* * *

Särskilt drabbande är beskrivningen av besöket i Benevento. Det är september och varmt. Johnson går för att besöka Samnitiska museet. Och det är visserligen stängt för reparation på obestämd tid — men han får hjälp att komma in, visas runt av beredvilliga människor. Det är en plats han skrivit om, men som han inte besökt i verkligheten.

Han får frågan om han vill se museibiblioteket: det vill han. Därinne ligger dammet tjockt. Böcker har travats överallt.
"Det ser ut som om banden hade stuvats in hur som helst av stregaberusade analfabeter som arbetat på beting och haft bråttom att ta sig härifrån."
En vaktmästare tar upp en stor bok från golvet, bläddrar och visar upprymt den besökande författaren. Johnson uppskattar att boken är från 1100-talet. Boken får snart sin plats på golvet igen, en ny visas.

Bilden av biblioteket i det stängda museet, fyllt av ovärderliga volymer, täckta i damm och stående i högar och pyramider på golvet och instuckna i fulla hyllor kommer att förbli hos mig.

* * *

I Vägar över Metaponto flyter det förflutna, det nyss förgångna och nutiden samman. Johnson skriver själv, mycket träffande:
"Det är högfärd och ett farligt snobberi att ta avstånd från det förflutnas komiska eller tragiska vittnesbörd; och ifall det är högmod, fåfänga, skryt och snobberi att citera storheternas yttranden och påminna om deras åthävor, så är det ett ännu större skryt att låtsas som om de inte hade funnits, som om de ingenting hade sett, och låtsas som om de inte betydde något alls för ens eget sätt att betrakta och uppleva."
I boken är Johnson ständigt medveten om det förflutna, på ett sätt jag själv önskar att jag vore under varje resa jag är ute på, vare det sedan nära eller längre bort.

Den som lyssnar har inte svårt att höra stegen från människorna som levde före oss eller se dem i de rum de en gång vistades i. Åtminstone är det så för den som tar föreställningsförmågan till hjälp. Och vilar föreställningsförmågan på en och annan bit kunskap om vad som en gång varit, så kan kanske rentav föreställningen ligga nära hur det verkligen var.
– – –
Vägar över Metaponto: En resedagbok, Eyvind Johnson. Bokklubben Svalan, Albert Bonniers förlag 1959. 78 sidor.

2 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

det var för länge sedan jag läste Eyvind Johnson.

Creutz sa...

Jag har inte läst någon roman av honom. Nog dags att åtgärda den bristen!