tisdag 20 februari 2018

Bokrecension: Döden i Venedig | Thomas Mann

Venedig. James Holland (1867). Beskuren, något redigerad.
Bild via Metropolitan Museum of Art.
Döden i Venedig (ty. Der Tod in Venedig) är en långnovell av Thomas Mann (1875-1955). Berättelsen utkom första gången på tyska 1911. Jag har läst den i en översättning av Karl Vennberg, utgiven 1981.

* * *

Fastän Döden i Venedig inte är en tjock bok – bara 125 sidor med relativt stor stil i min upplaga — är den full av litterära referenser. Där finns ideliga blinkningar till antiken: till mytologin och till filosofin. Man finner nietzscheanska drag och inte heller Freuds inflytande är långsökt att läsa in.

Likväl är själva grundberättelsen inte särskilt komplicerad, även om berättandet i sig är komplext med avancerade tankegångar och långa meningar. Huvudpersonen Gustav von Aschenbach är en hårt självdisciplinerad tysk författare i övre medelåldern, nyligen adlad för sina förtjänster och med utdrag ur sina texter i skolböcker.

von Aschenbach får plötsligt en impuls att resa bort. Han hamnar på ett hotell i Venedig. Där drabbas han av en passion. Passionen stegras till ett rus, som får den strikte författaren ur balans. Men passionen är svårt tabubelagd. Målet för hans passion är nämligen en aristokratisk polsk pojke i fjortonårsåldern; inte längre ett småbarn, knappt en yngling.

Det som först fångar von Aschenbach är pojkens påtagliga skönhet: av estetiska skäl förhäxas han av honom.
"Med förvåning lade Aschenbach märke till at pojken var fulländat vacker."
Passionen för pojken, vars namn är Tadzio, övergår i besatthet. För att återknyta till det nietzschanska temat far von Aschnbachs apolliniska natur i bakgrunden när hans dionysiska dito tränger fram och bemästrar sig honom. Han blir berusad. Ja, det illustreras till och med av Mann i den dröm huvudpersonen har: han drömmer om en antik dionysisk-backanalisk fest.

Samtidigt med von Aschenbachs tilltagande förälskelse kommer något mörkt över Venedig. Det var dåligt väder när han anlände, men med tiden kommer något annat in i gränderna och över kanalerna. Turisterna börjar resa hem. Till sist lyckas han få veta vad myndigheterna försöker dölja: en koleraepidemi härjar i staden.

Någon närmare kontakt får von Aschenbach aldrig med Tadzio. De talas aldrig vid. Pojken märker nog sin beundrare, skänker honom något ögonkast då och då. Men von Aschenbach är en skugga, en betraktare.

* * *

Det ligger något mystiskt över Döden i Venedig. Som om i den utvecklades något nästan övernaturligt, fastän det inte gör det.

Det är något skrämmande med Venedig.

Och de tre rödhåriga personer (eller är de fler?) som på olika ställen i boken dyker upp: är de samma person? Vad representerar de? Den första ger von Aschenbach impulsen att resa, den andre är en medresenär som mycket äldre än han vill verka umgås i gott lag med några ungdomar, den tredje är en sångare utanför hotellet. Jo, något kusligt tillför också dessa gestalter.

Och så den smygande döden, unkna vindar och doften av bekämpningsmedel. Döden gör sig alltmer påmind, och tar sig till sist till berättelsens förgrund.

* * *

Naturligtvis kan ämnet i Döden i Venedig stöta en och annan moralist för pannan. ("Hur kan man skriva om sånt?!")

Själv kommer jag dock att tänka på sådana litterära mästerverk som André Gides Immoralisten och Pier Paolo Pasolinis Amado mio. För vad det här är frågan om är stor litteratur, enastående gestaltning och ett förmedlande av en berättelse som inte kan undgå att uppväcka känslor hos läsaren. Det finns ingenting slipprigt i novellen, men desto mer av skönhetsdyrkan.

von Aschenbach valde inte sin passion, passionen övertog honom. Den leder till ångest och i förlängningen till döden, men också till ett lösgörande av hans andar, när det appoliniska som dikterat hans liv ger efter för det dionysiska levnadsruset. Han dyrkar den grekiske gud han har funnit. Han kapitulerar inför och besätts av skönheten.

De litterära referenserna – varav flertalet säkert går mig förbi – kunde säkert göra skäl för både en och två avhandlingar i litteraturvetenskap. De ger boken tyngd, en rik associationsvärld och ett intryck av praktiserad lärdom.

Läs gärna Döden i Venedig för en känslomässigt omskakande erfarenhet, men också för att läsa ett stycke riktigt bra litteratur.
– – –
Döden i Venedig (ty. Der Tod in Venedig), Thomas Mann. Övers. Karl Vennberg. Bra Klassiker 1981. 125 sidor.

söndag 18 februari 2018

Bokrecension: Mellan himmel och jord | Erik Lindorm

Mellan himmel och jord är en samling kåserier och texter av Erik Lindorm (1889-1941). Boken utkom år 1924.

* * *

Jag frågade Facebook: Vem läser Lindorm idag?

Och jodå, en del läser honom fortfarande, främst någon eller några av dikterna, särskilt "Lyckans minut". Han lever således kvar. — Men hans kåserier tillhör nog inte de mest frekvent lästa texterna i vår litteratur. Desto intressantare då att stifta bekantskap med dem, som jag fått förmånen att göra i hans samling Mellan himmel och jord från 1924.

Erik Lindorm (vilket fantastiskt efternamn, förresten!) var poet, författare och publicist. Politiskt hörde han från början hemma på vänsterkanten men rörde sig högerut med åren och skrev till sist för Svenska Dagbladet. Han åtalades och frikändes 1908 för en satirisk artikel han skrivit efter Einar Håkanssons död, och åtalades och dömdes 1909 till en månads fängelse för ett tal han hållit till försvar för Amaltheamännen.

Den agitatoriska sidan av Lindorm synes vara passerad när Mellan himmel och jord utkommer. Åtminstone finns föga av det i de fyrtionio texter man hittar däruti. De är tvärtom mycket lugna. Inte är de direkt uppsluppet skämtsamma, men de visar ofta författarens humor och är i allmänhet skrivna med glimten i ögat.

I texterna reflekterar Lindorm kring allt möjligt upptänkligt. Det må nu handla om modet för dagen, förnedringen i förkylningen, tidningarnas alltför braskande rubriksättningar, stockholmsskildringar eller det stora bokutbudet i jultid.

Ofta har han ett farbroderligt lätt moralistiskt ärende: vi borde ta bättre vara på våra svärmödrar, inte skönhetsoperera oss eller lägga oss till med för stor mage, och inte heller bör vi vanesvära, utan hellre endast svära när vi blir arga – eller helst inte alls.

Ganska alldagliga ting, således. Det är inte fråga om filosofiska resonemang, utan om lättsmält läsning rörande sådant som Lindorm såg omkring sig, lagom att läsa som en stunds förströelse. Men det finns undantag från alldagligheten. Bland de allvarligare fenomen han kommer in på är självmordet. Han argumenterar för att de som verkligen vill ta livet av sig också ska tillåtas göra det. Och jag tror att han menar det.

* * *

Man läser lätt och gärna Lindorm. Ty om ämnena ibland är av magert slag, är Lindorms stil- och språkkänsla desto rejälare. Han har nerv i texterna, och om än ämnenas tunnhet ibland förutsätter att han får pladdra lite, så är det sällan det märks.

Men framförallt är Mellan himmel och jord i dag intressant som tidsdokument. Genom Lindorms bevarade texter får vi en glimt av ett Stockholm och ett Sverige, såsom det såg ut under första hälften av 1920-talet. Han låter oss få veta vad man talade om då, vad som låg i tiden: vi skymtar restaurangprat och han låter oss då och då få se huvudstaden såsom den tedde sig då: bland annat en kärlekstext till Drottninggatan står för den saken.

Så Erik Lindorms kåserier kan tala till den tid som är nu. Något av pulsen i hans samhälle märks fortfarande genom de kåserier och andra texter som trycktes i Mellan himmel och jord.
– – –
Mellan himmel och jord, Erik Lindorm. Albert Bonniers förlag 1924. 209 sidor.

lördag 17 februari 2018

Bokrecension: Mordet på Caesar | Barry Strauss

"Caesars död" (1867), Jean-Léon Gérôme.
(Beskuren, något redigerad). Bild via Wikimedia Commons.
Mordet på Caesar: Berättelsen om historiens mest välkända attentat (eng. The Death of Caesar) är skriven av den amerikanske historikern Barry Strauss (f. 1953). Boken utkom på engelska 2015 och i svensk översättning av Allan Klynne år 2016.

* * *

Det är ändå rätt enastående hur mycket vi med rimlig säkerhet kan veta om tiden kring Idus Martiae år 44 fvt, dagen då Caesar mördades av en samling attentatsmän. Vad Barry Strauss på ett mästerligt vis gör, är att rekonstruera händelserna som ledde fram till Idus Martiae, som inträffade på Idus Martiae och som följde på Idus Martiae, och framställa det på ett populärt och tillgängligt vis.

Det tillgängliga framställningssättet bör inte förleda oss. Boken synes vara mycket välresearchad. I brödtexten finns inga fotnoter, men i slutet av boken följer slutnoter som visar vad Strauss bygger sina slutsatser på, och den rejäla litteraturlistan över både antika texter och moderna historieverk stärker uppfattningen att Strauss vet precis vad han pratar om.

Därtill har han ett kontinuerligt källkritiskt perspektiv.

Han påpekar att de relevanta antika skribenterna som är huvudkällor har liknande uppfattningar i det stora hela, men skiljer sig åt i detaljer. Och vid presentationen av dessa detaljer i det historiska skeendet är han inte sen att väga skribenternas olika intressen och bias, så att han förhåller sig kritiskt till somligt och är mer beredd att acceptera annat. Därtill är han noga med att berätta när hans skildring bygger på spekulationer.

* * *

Strauss får sägas ha en försonande inställning till attentatsmännen.

Han lyfter fram hur de har haft många olika skäl för sitt agerande: från idealistiska motiv till mer pragmatiska ekonomiska. Caesar hade onekligen gjort sig till den mäktigaste mannen i det romerska riket genom sitt geni, genom övervägt risktagande, sina militära muskler och sina pengar. Han hotade förvisso det romerska republikanska styrelsesättet, det styrelsesätt de aristokratiska medlemmarna i sammansvärjningen mot hans liv i allmänhet satte så högt.

Själv tror Strauss, när han tillåter sig att vara kontrafaktisk, att attentatsmännen hade en chans att lyckas: att återupprätta republiken. Men hur det gick i verkligheten vet vi. De flesta attentatsmännen var besegrade inom några år, och när inbördeskrigets damm lagt sig framstod Caesars adoptivson och systerbarnbarn Octavianus, sedermera känd som Augustus, som princeps och i praktiken imperiets första kejsare.

Strauss presenterar de olika huvudaktörerna i det stora dramat, både å Caesars sida och sammansvärjningens sida. Han glömmer inte de kvinnliga huvudpersonerna, och ger särskild vikt åt Servilias, Brutus moders, agerande. Därtill framhåller han också särskilt Decimus, Caesars gamla stridskamrat, roll i skeendet.

* * *

Totalt uppskattar Strauss att omkring ett sextiotal personer var inblandade i sammansvärjningen mot Caesars liv. Mer eller mindre samtliga var senatorer eller högt uppsatta romare.

Sammansvärjningen bör inte ha existerat i sin någorlunda utblommade form särskilt länge, och de som ingick i den hade att agera snabbt. Dels för att en sammansvärjning inte kan tänkas förbli hemlig särskilt länge ju fler personer som ingår i den. Och dels att Caesar stod i begrepp att dra på fälttåg österut, mot partherna.

Ett iskallt dåd under ett senatsmöte blev vad de sammansvurna föresatte sig. Där hade man möjlighet att komma nära Caesar. Så blev det.

Caesar verkar ha lutat åt att inte komma på mötet den aktuella dagen, och fick övertygas av Decimus att komma dit istället för att inställa detsamma. Han anlände framåt middagstid den 15 mars år 44 fvt. Han omringades och stacks ner med militärdolkar nära tribunalen där han satt, och låg sedan död nedanför en staty av sin gamle ärkefiende Pompejus.

Strauss beskriver hur de sammansvurna inte omedelbart hamnade i onåd, kanske delvis för att undvika ett inbördeskrig. Kanske delvis för att många ansåg att de inte handlat fel. Förhandlingar drogs igång och de fick amnesti.

Det var först i ett längre perspektiv som pendeln definitivt svängde till deras nackdel, inbördeskriget rasade ändå igång och de sammansvurna stupade eller begick självmord en efter en, om de inte helt enkelt försvinner ur källorna. Till och med den konservative Cicero, som inte på förhand invigts i komplotten, fick sätta livet till som en följd av sina ilskna tal mot Antonius och för attentatsmännen.

Republiken dog inte med Caesars upphöjelse till diktator, ett ord som delvis hade en annan innebörd då. Men den dog nog med hans mördare.

* * *

Barry Strauss Mordet på Caesar är en utmärkt bok som på ett lättbegripligt och pedagogiskt vis målar upp världshistoriens kanske mest kända attentat för läsaren, och gör det begripligt, utan att göra avkall på ett ständigt källkritiskt perspektiv. Därtill får man genom läsningen en god inblick i hur Rom styrdes och fungerade i republikens slutskede.
– – –
Mordet på Caesar: Berättelsen om historiens mest välkända attentat (eng. The Death of Caesar),  Barry Strauss. Övers. Allan Klynne. Natur & Kultur 2016. ISBN: 978-91-27-14848-2. 369 sidor.

måndag 12 februari 2018

Bokrecension: Första männen på månen | H. G. Wells

Illustration av Claude Allin Shepperson
i
The First Men in the Moon (1901).
Bild via Project Gutenberg
Första männen på månen (eng. The First Men in the Moon) är en science fiction-roman av H. G. Wells (1866-1946). Jag har läst boken i översättning av Josef Almqvist (1898-1975), utgiven 1952.

Berättelsen utgavs första gången som följetong i The Strand Magazine 1900-1901.

* * *

Första männen på månen är en rejäl skröna. Så får man nog beskriva historien. Den berättas genom en viss Bedford, som efter utståndna mödor satt sig att skriva ner vad han varit med om.

Och vad han varit med om är enastående. Tillsammans med den enslige vetenskapsmannen Cavor har han besökt månen i den besynnerliga sfäriska anordning som möjliggjorts av Cavors uppfinning: en metall som blockerar gravitation. De har dessutom upptäckt att där finns liv – inte minst djupt under dess yta.

Livsformerna på månen är av helt annat slag än livsformerna på jorden. I schakten och grottorna under månytan bor seleniterna. De är insektslika varelser som visar sig finnas i många olika format och utföranden: samtliga anpassade efter just den arbetsuppgift de satts att utföra och fostrats till sedan de var små. Somliga av dem har bisarrt stora hjärnor, andra har särskilt anpassade armar för boskapsskötsel, åter andra är särskilt utrustade för att vara bärare.

Oturligt nog lyckas Bedford och Cavor komma på kant med seleniterna, och får fly hals över huvud.

Låt det vara nog sagt att åtminstone Bedford lyckas ta sig till jorden igen och skriva ner sin historia. Flera år senare fångar en astronom upp mer eller mindre fragmentariska radiomeddelanden från månen, meddelanden som uppenbarligen kommer från den försvunne vetenskapsmannen Cavor.

Men nu ska jag inte avslöja mer av vad som händer i denna halsbrytande roman.

* * *

Vi möter alltså det förunderliga som Bedford och Cavor varit med om genom Bedfords egna ord, i en fiktiv redogörelse från begynnelsen till slutet. Det skapar en omedelbarhet och realism åt ett egentligen orealistiskt skeende. Det avslöjar dock också att Bedford uppenbarligen överlevt sina strapatser.

Av de två huvudpersonerna, Bedford och Cavor, är särskilt Cavor arketypiskt framställd. Likväl blir det i historien till en intressant spänning mellan de två, med sina skiljaktiga uppfattningar om det mesta och sina drastiskt olika personligheter.

Bedford är ganska hetsig och ser de affärsmässiga möjligheterna som kan komma av trafik till månen. Cavor är en aning excentrisk och drivs av sin nyfikenhet och upptäckarlusta. Det förvånar därför inte att det omsider är Bedford som börjar kämpa mot måninnevånarna, medan det är Cavor som får till en kommunikation med dem, låt vara efter ett tag.

Ja, Bedford är något av en aggressiv imperialist som ser månen som något att utnyttja, och Cavor är upptäcktsresanden som vill lära sig något nytt av det han ser och erfar.

Av de tekniska lösningarna som möjliggör månfärden får vi bara veta det mest elementära. Bedford själv, berättaren, skriver att han inte är insatt i den biten. Därför kan han ju heller inte upprepa månfärden efter sin hemkomst. Storleken på själva sfären som tar de två männen till månen blir jag heller inte riktigt klar över; så värst stor uppfattar jag den inte som.

* * *

De första männen på månen är en underhållande skröna.

Tidvis, särskilt inledningsvis, går berättelsen hisnande snabbt: man vet knappt ordet av innan Bedford och Cavor farit ut i rymden. Man kan även ana sig till en viss civilisationskritik, när seleniternas furste alls inte kan begripa hur människorna kan kriga mot varandra av ärelystnad. Där får man en liten glimt av hur ett utomjordiskt öga kan se på de mänskliga förhållandena.

Hursomhelst: ett rejält och underhållande äventyr i tjugosex kapitel bjuder Wells på. Och det är gott så.
– – –
Första männen på månen (eng. The First Men in the Moon), H. G. Wells. Övers. Josef Almqvist. B. Wahlströms bokförlag 1952. 255 sidor.

onsdag 7 februari 2018

Bokrecension: Sverige under 1800-talet | Carl-Eric Ohlén

"Borggården i Kronobergs ruin", tecknad av C. S. Hallbeck. Svenska Familj-Journalen 1873:8.
Bild: Svenska Familj-Journalen 1873:8 via Projekt Runeberg
Sverige under 1800-talet är en filmbok sammanställd av Carl-Eric Ohlén (1906-1974), med ett förord av Lars Widding (1924-1994). Boken utkom år 1972.

* * *

Kan man vara nostalgisk över en tid som man aldrig upplevt? En tid som försvann hundra år innan man ens föddes? Ja, i någon mån. Det lyser ett skimmer över 1800-talet, fastän det är orättvist, med tanke på de iskalla villkor som gällde för den stora delen av Sveriges befolkning. Svältår, epidemier, fattigdom... Allt detta sätter sin prägel på den tid som skildras i Sverige under 1800-talet, men som märks så föga i dess bilder.

Sverige under 1800-talet är en filmbok, alltså en bok vars huvudsakliga syfte är att presentera en stor mängd bilder. Bilderna utgörs av stads- och landskapsvyer tecknade under 1800-talet, företrädesvis dess senare hälft.

Trots att man mycket väl är medveten om att livet på många sätt var svåruthärdligt för de människor som befolkade dessa städer och vidder, kan man inte låta bli att gripas av de teckningar som ryms i Sverige under 1800-talet. Deras air av förgångenhet ger intryck och berör: vi ser hus som sedan länge är rivna, hästskjutsar som inte längre existerar, och så ser vi byggnader som fortfarande står på sin plats, trotsande tidens frätande effekt: kyrkor, ruiner, slott. De är konkreta ankare in i en annan epok.

Till varje bild finns en kortare bildtext. I de flesta fallen är texterna citat ur 1800-talskällor. Låt oss säga att framför oss är en bild av en Göteborgsvy. Då står under den ett klipp om staden. Inte nödvändigtvis från samma år som bilden, men ändå, från 1800-talet.

Som källor till bilderna har en mängd olika tidskrifter används, kanske främst Ny Illustrerad Tidning, som utkom mellan åren 1865-1900. Ohlén har valt att presentera vyerna i stort sett från från norr till söder, så att den första bilden föreställer "Kajtumfallet i Luleå älf" och den sista bilden "Landshöfdingeresidenset i Malmö". Totalt rör det sig om fler än 230 teckningar.

* * *

Sverige under 1800-talet är en förledande bok, även om den inte är påtagligt idealiserande. Vi ser fabriker, vi ser slitande människor, men vi får skjuta till lite av vår egen föreställningsförmåga för att förstå slitets omfattning. Vi ser fjäll, men känner inte kylan i svårisolerade stugor. Vi ser segelfartyg, men inte riskerna med att vara en sjöman under denna tid.

Men samtidigt: den visar de miljöer som människor levde i, vare sig de nu var fattiga eller rika, borgare eller lantbrukare, ämbetsmän eller inte. Och det ligger ändå en skönhet i en värld som precis står i begrepp att gå in i den nymoderna tiden, som ännu inte upplevt världskrigen eller kärnvapen, men som dock börjat få det mycket bättre än vad man haft det: mitt emellan 1700-talet och 1900-talet.

Där, på 1800-talet, läggs grunden för det samhälle som vi fortfarande lever i, och som vi fortfarande bygger vidare på, vare sig det gäller politiska ideologier eller tekniska framsteg. Det är ändå inte helt fel att säga att vi alla är barn av 1800-talet, även i mer än en klichéartad betydelse.

Och under ytan ligger 1800-talet och ännu äldre tider fortfarande kvar, inte alls långt bort: i städernas gatunät, i skogarnas stigar, i hus utmed paradgatorna och i gårdarnas stenmurar. En del av detta 1800-tal, opåverkat av senare tiders inverkan, får vi skåda i ansiktet genom Sverige under 1800-talet.
– – –
Sverige under 1800-talet, Carl-Eric Ohlén. Förord av Lars Widding. Bokförlaget Bra Böcker AB 1972. 246 sidor.

tisdag 6 februari 2018

Bokrecension: Anteckningar från källarhålet | Fjodor Dostojevskij

Anteckningar från källarhålet (ry. Записки из подполья) är en kortroman av Fjodor Dostojevskij (1821-1881). Boken utkom först i tidskriften Epocha år 1864. Tidskriften drevs av Dostojevskij själv och hans broder Michail.

Jag har läst boken i svensk översättning av Ulla Roseen, utgiven av Litteraturfrämjandet i serien En bok för alla i samarbete med bokförlaget Atlantis 1985. Roseen har även skrivit ett efterord.

* * *

Någonstans i en källarlägenhet i S:t Petersburg sitter under 1860-talet en bitter och ensam man. Han är Dostojevskijs namnlöse och opålitlige berättare. Vi kallar honom Källarhålsmannen.

Källarhålsmannen är en cynisk karl. Han har en grandios självbild med är samtidigt svårt självanklagande. Samtidigt som han ser sig själv som överlägsen alla medmänniskor gruvar han sig för allt.

Han delar upp mänskligheten i två slags personer: den mycket medvetne, men därigenom handlingsförlamade, samt den inte särskilt medvetne handlingsmänniskan.

För Källarhålsmänniskan själv sitter varje handling fast i ett komplext nät av tankar som dödar varje uppsluppen naturlighet. Han reflekterar kring sitt ansiktsuttryck, sina kläder. Han grämer sig i två år över en förolämpning från en officer: officeren hade flyttat honom åt sidan när han stod i vägen. Sin hämnd tar han till sist genom att gå in i honom när de passerar varandra på gatan. Officeren låtsas inte om något alls, men Källarhålsmänniskan uppfylls av en känsla av triumf.

Han planerar och fantiserar, men blir i det verkliga livet platt, försagd, ilsken. Det föder bara än mer hans frustration och hans förakt och hans överspändhet.

För Källarhålsmänniskan lever i ett ständigt spänningsförhållande. Han försöker slita sig från de gränser naturen själv sätter (stenmuren, kallar han dem), försöker slita sig från determinismen, från ett matematiskt förhållningssätt till vad som vore förnuftigt och nyttigt att göra. Han drömmer i månader i sitt kyffe.

Uppenbarligen är Källarhålsmänniskan intelligent. Han är stolt över sin bildning.

Men hans begåvning sargas av hans bitterhet, hans avsmak för andra människor som han oftast föraktar men ibland söker. Han är oförmögen att leva i kärleken, även när den i form av en medkännande ung kvinna nalkas honom: då plågar han istället henne, förnedrar henne. Han kan omöjligt ge sig hän åt livet på ett obekymrat och naturligt sätt: han är snärjd i sin egen tankevärld av övertolkningar, analyser och föreställningar om oförrätter.

Hans isolering blir därtill inte mindre av att han fått ett mindre arv, som tillåter honom att säga upp sig från kansliet där han arbetar för låg lön. Istället blir han någon slags fattig rentier: han kan leva på arvet, besynnerligt nog dessutom hålla sig med en betjänt som han givetvis innerligt hatar. Men så mycket mer har han inte råd med. Kläderna är slitna, och en utemiddag tvingar honom att ta ett lån.

* * *

Ibland läser jag bra böcker. Ganska ofta, får jag nog lov att säga. Men endast sällan känner jag redan vid avslutningen av boken att jag skulle vilja läsa den en gång till, uppleva den på ett fördjupat vis. Marcus Aurelius Självbetraktelser är en sådan bok. Det är också Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet.

Det är nämligen inte utan att jag kan knyta an till den namnlöse Källarhålsmannen. Jag har liknande tendenser som han. Ja, liksom han har jag odlat ett inre liv. Liksom han är jag smittad av en viss bitterhet. Liksom han har jag en tendens att överanalysera och fjättra mina handlingar i analyser och självförebråelser, utan att jag egentligen har dåligt självförtroende. Kanske är hans främlingskap något av det främlingskap jag själv ibland kan uppleva. Liksom en distans till omvärlden och dess människor. Källarhålsmannen är människan jag kunde ha varit.

* * *

Boken i sig är uppdelad i två block. I det första presenterar sig Källarhålsmannen och ger uttryck för sina tankar och sin världssyn såsom antitesen till det förnuftinrutade och matematiskt uträknade. I den andra berättar han om tre minnen: när han ruvar över hämnd mot ovannämnde officer, när han tvingar sig med på en avskedsmiddag för en gammal klasskamrat, när han möter en prostituerad ovan likaledes omnämnd ung kvinna och hon fattar medlidande med och tycke för honom.

Anteckningar från Källarhålet vidlåder en viss ordrikedom. Men det passar väl in med den självreflekterande anonyme berättaren: just så borde han vara, ordrik och en aning vindlande.

Dostojevskij lyckas i Anteckningar från Källarhålet med stort skarpsinne skapa en psykologiskt mycket komplex personlighet, och göra honom trovärdig. Det är inte en sympatisk människa, Källarhålsmannen, men onekligen en intressant figur, i sitt armod, sin förkonstling, sin tafatthet, sitt förakt, sin destruktivitet.

Så blir Dostojevskijs anonyme berättare en av de stora litterära skapelserna genom tiderna.
– – –
Anteckningar från källarhålet (ry. Записки из подполья), Fjodor Dostojevskij. Övers. och efterord av Ulla Roseen, Litteraturfrämjandet i serien En bok för alla i sambarbete med bokförlaget Atlantis 1985. ISBN: 91-7448-486-9. 175 sidor.

lördag 3 februari 2018

Bokrecension: Bokens historia | Svend Dahl

Bokens historia (da. Bogens Historie) är skriven av Svend Dahl (1887-1963), överbibliotekarie vid Köpenhamns universitetsbibliotek.

Den svenska upplagan har översatts och bearbetats av Henning Wieslander (1893-1991). Han har försett texten med utförligare stycken om svenska förhållanden och skurit ner på de danska motsvarigheterna.

Boken utkom 1927 i Danmark och 1929 i Sverige.

* * *

I någon mån kanske jag kan kalla mig bibliofil — jag tycker mycket om böcker. Passerar jag ett antikvariat, Röda korset eller något liknande och har tid går jag gärna in och ser om jag hittar något jag vill ha.

Men jag bryr mig å andra sidan föga om de bibliofila attribut som tar sig uttryck i praktillustrerade praktvolymer med praktband. För mig är det långt mer tillfredsställande att hitta en text som jag är intresserad av än en bok som rent estetiskt är påfallande vacker.

Böcker är för mig helt enkelt bärare av text, snarare än konstnärliga objekt i sig själva. Även om jag givetvis inte har något emot vackra böcker eller förstaupplagor.  Men i allmänhet nöjer jag mig gärna med en sliten men hel begagnad pocketbok, lika gärna som en utsirad specialversion av något särskilt verk. Men visst, särskilt glad blir jag om boken är läsvänlig med ett tydligt typsnitt och breda marginaler.

* * *

Det är ett rejält grepp Dahl tar om sitt ämne. Vi får följa de första ansträngningarna att samla text, över skriftrullens historia till den typ av corpus-bok som vi känner numera. Geografiskt fokus ligger främst på Tyskland, Frankrike, Italien, England och Danmark och Sverige, men inledningsvis presenteras information från de antika civilisationerna och Kina.

Redogörelsen tar upp det mesta som har med boken som föremål att göra, inte minst ur ett estetiskt perspektiv: boken som konstverk. Dahl fäller emellanåt sitt eget omdöme om olika boktryckares och bokhantverkares insatser på det området.

Således går Dahl igenom sådana saker som böckers format, typsnitt och typsnittens genealogier, omslag, tryck- och illustrationstekniker, bibliotekens framväxt och olika bibliofilers samlingar, med mera. Bokens historia är mycket rik på personnamn, med angivande av  dessa personers särskilda inflytande på och insatser för böckers samlande eller utseende.

Monografin, som Dahl låter börja i Egypten, slutar efter första världskriget vid tiden för bokens författande.

Den färdiga boken har då i stor utsträckning gått från att vara resultatet av ett unikt hantverk till en massproducerad vara. Böcker har vid det laget blivit möjliga för var och en att införskaffa, eller att låna på folkbibliotek, även om de inbitna samlarna givetvis fortfarande söker de särskilt ovanliga, särskilt gamla eller särskilt vackra böckerna — för hisnande priser.

* * *

Bokens historia fokuserar på boken som sådan, ofta ur rent teknisk synpunkt, men låter oss också ur ett kulturhistoriskt perspektiv se världshistorien såsom den återspeglas i just bokens utveckling genom seklerna. Så återspeglas till exempel tidens moden ofta i dekorationerna på banden. Och så har till exempel stora krig inte sällan inneburit att stora bibliotek bytt ägare.

Bokens historia äger sitt givna intresse för alla bibliofiler, men även för oss vanliga boksamlare och bokläsare.

Det är lätt att förstå, att Svend Dahls verk är att betrakta som en klassiker inom sitt ämne. Senare upptäckter kan med all säkerhet modernisera och komplettera den framställning som Dahl gjorde på tjugotalet (boken kom också i nyutgåva på sextiotalet), men jag är övertygad om att huvudlinjerna som han ritar upp ligger kvar oförändrade.

Därför kan Bokens historia fortsätta vara intressant läsning, fastän den nu nått en ansenlig ålder för en bok, om än inte en sådan ålder att bibliofilerna genomletar boklådor och antikvariat för att lägga vantarna på den av rent samlarintresse.
– – –
Bokens historia (da. Bogens Historie), Svend Dahl. Övers. och bearbetning Henning Wieslander. Bokförlaget Natur och kultur 1929. 260 sidor.