måndag 13 augusti 2018

Bokrecension: Dubbelgångaren | Fjodor Dostojevskij

Dubbelgångaren (ry.  Двойник) är en roman av Fjodor Dostojevskij (1821-1881). Boken utkom första gången 1846. Jag har läst boken i svensk översättning av E. von Sabsay och C. Sterzel, i en upplaga som utkom 1953.

Upplagan är även försedd med ett biografiskt förord av Nils Åke Nilsson, professor i ryska språket och litteraturen.

* * *

Man kunde tro att man läste Kafka. Men den unge Dostojevskij gav ut sin Dubbelgångaren nästan fyrtio år innan Kafka ens föddes. Men det drömska, mardrömslika, känner man igen. Det skulle förvåna mig om inte Kafka tagit intryck av den ryske giganten.

Huvudpersonen Jakov Petrovitj Goljadkin bor i S:t Petersburg, då den ryska huvudstaden. Han arbetar på ett ämbetsverk och kallas titulärråd. Inom verket råder en strikt hierarki och Goljadkin har väl någon slags mellanposition, men exakt vad han arbetar med får vi inte veta.

Vad berättelsen fokuserar på är att det dyker upp en annan person i Goljadkins närhet. Han ser likdan ut, ja, de är identiskt lika, och de heter likadant, kommer från samma ort och de arbetar på samma ställe. Märkligt nog verkar det bara vara Goljadkin själv som reagerar över likheten.

Personlighetsmässigt är dock skillnaderna större.

Goljadkin är försagd, räddhågad, har svårt för att prata. Den andre Goljadkin är fräck, social, har lätt att vinna bifall. Men den förste Goljadkin, märker vi snart, är måhända inte riktigt frisk. Han har en långt driven paranoia, är övertygad om att fiender konspirerar mot honom, och bland dem den andre Goljadkin. Han vill så gärna ställa allt till rätta, men allt rinner ut i menlösa försök, när han väl fått till ett samtal.

Det drömska intrycket i det vintriga S:t Petersburg består romanen igenom. Goljadkin driver omkring på gatorna: än på väg hit, än på väg dit, för att försöka ställa till rätta, kanske också för att försöka förstå. Han står frågande inför medmänniskornas ilska och småleenden omkring honom: de reagerar märkligt på vad han gör och vad han säger. Som i en dröm.

* * *

Dubbelgångaren är en ingående psykologisk studie av en människas dissociativa personlighet: man anar, fastän man inte riktigt får ihop det, att båda herrarna Goljadkin är en och densamma personen, fastän de dyker upp på olika platser.

Är i själva verket den andre Goljadkin en sida eller flera sidor av den förste Goljadkin? Det av honom som inte kommit till uttryck: delar som har framåtanda och en framgång som Goljadkin inte lyckas alstra? En externalisering av vad han egentligen skulle vilja vara? Har vi här att göra med en slags rysk Dr Jekyll och Mr Hyde, utan de mordiska inslagen?

Ja, det kan vara en tolkning. Det är åtminstone min tolkning. Fastän den skaver något mot berättelsens hårda text, om den skall läsas fundamentalistiskt.

* * *

Dubbelgångaren är en suggestiv berättelse att ta del av. Den alltmer förtvivlade Goljadkin kommer nog att stanna kvar i mitt medvetande en lång tid: han gör intryck som tragisk hjälte i en oförestående omvärld.
– – –
Dubbelgångaren (ry.  Двойник), Fjodor Dostojevskij. Övers. E. von Sabsay, C. Sterzel. Förord av Nils Åke Nilsson. Tidens förlag 1953. 179 sidor

fredag 10 augusti 2018

Bokrecension: Fallet | Albert Camus

Fallet (fr. La Chute) är en roman av Albert Camus (1913-1960). Boken publicerades första gången på franska 1956. Jag har läst den i svensk översättning av Eva Alexanderson i en upplaga från 1966.

* * *

Det blev inga fler romaner från Albert Camus efter att Fallet kommit ut 1956. Året efteråt belönades han med nobelpriset i litteratur och några år senare dog han i en bilolycka.

Camus sista publicerade roman är ingen enkel bok att förhålla sig till. Jodå, den är lättläst och kort, men vad den vill säga är mindre klart: den öppnar upp sig för långtgående tolkningar utifrån begreppet "skuld", som jag anser vara helt centralt i texten.

* * *

Hela boken är utformad som en monolog. Det är vi som är den tysta samtalspartnern, när Jean-Baptiste Clamence berättar sitt livs historia under några dagar i Amsterdam. Han har varit advokat, en mycket skicklig sådan enligt sig själv.

Berättaren går från att beskriva sin grandiosa självbild, sin stolthet, sina utsvävningar över till sin särskilda insikt att han bär på skuld. Därifrån är steget inte långt till övertygelsen att alla bär på skuld, alla är skyldiga.

Clamence blir domaren-botgöraren, som han kallar sig själv. Han tar som sitt uppdrag att förse andra människor med insikt i sin skuld. Men någon religiös lösning har han inte: lösningen ligger möjligtvis i att även alla andra också bär på skuld.

Exakt vad som utgör grund för bedömningen av skuld förblir oklart. Det förefaller främst vara känslan av att ha handlat på annat sätt än man borde. Ett exempel ur boken är en enskild episod, som bara helt kort omnämns.

Clamence passerar en gång på en bro en kvinna. Efteråt hör han hur hon hoppat i vattnet, i avsikt att ta sitt liv. Hon skriker. Han låter bli att agera. Ingen annan vet om det, bara han och kanske kvinnan. Men han vet: han lät bli.

* * *

Fallet är inte – åtminstone inte i min läsning – en kristen bok, även om en sådan tolkning kanske inte är alldeles avlägsen, åtminstone begreppsligt.

Nej, jag menar att boken snarare ger uttryck för känslan av skuld just i en värld där ingen återlösning finns, men där människan måste skapa sig en herre som skänker henne skulden, kan "ersätta himlens lagar".

En nihilistisk lösning är inte aktuell för Clamence. En sådan kunde ha lytt: det finns ingen skuld, eftersom det inte finns något gott eller ont. Men Clamence säger själv att han är "anhängare av varje teori som vägrar att tillerkänna människan oskuld ..."

Clamences svar på problematiken blir istället att eftersom alla människor utan undantag har skuld, så nivelleras hela saken: genom sin skuld blir människan och är människan en del av mänskligheten. Clamence säger:
"När vi allihop är skyldiga, då har vi fått den verkliga demokratin."
Och Clamence lever som libertin. Han är till naturen om inte till övertygelsen ändå nihilist: han utnyttjar människor, särskilt kvinnor, leker med dem, som om de inte spelade någon roll utöver att skänka honom njutning, glädje och förströelse. Andra människor ser han som underlägsna, avlägsna:
"I varje fall är det så att jag aldrig i grunden har kunnat tro att människornas angelägenheter är något att ta på allvar."
Och samtidigt dömer han sig. Han dömer sig ständigt. Han är domaren inte bara av andra, utan också av sig själv. Genom insikten i sin egen skuld erfar han frimodigheten att få också andra att inse sin skuld. Han är botgöraren. Och han är domaren.

* * *

Fallet torde vara alldeles särskilt väl lämpad som underlag för diskussion. Det är en bok som är kort, och därför nog också med fördel kan läsas flera gånger, och därigenom utvinnas fler aspekter, impulser till möjliga tolkningar.

Jag tilltalas inte alls av Clamences filosofi: jag föredrar långt hellre än att gräva ner sig i kristet färgad skuld (syndens följd!), att förklara mänskligheten fri och bortom skuld (och synd!), eftersom begreppen ont och gott till sist ändå är tolkningar av fenomenen (för att tala med Nietzsche), inte något inneboende i dem.

Vi behöver ingen Frälsare från synden eftersom det inte finns någon synd. Och där det inte finns någon synd, där finns ingen skuld — åtminstone inte i den nästan metafysiska mening som den får hos domaren-botgöraren Clamence.
– – –
Fallet (fr. La Chute), Albert Camus. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1966. 102 sidor.

torsdag 9 augusti 2018

Bokrecension: Klipp i 70-talet | Lars Gyllensten

Klipp i 70-talet är en samling artiklar av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom år 1979.

* * *

Det är inte nödvändigtvis lätt att läsa Lars Gyllensten. Men det är mycket stimulerande. Hans tankar ger impulser till att utveckla sina egna tankar kring de ämnen han tar upp.

Klipp i 70-talet tar Gyllensten upp olika fenomen; det rör sådana saker som kultur, massmedia, politik, religion, språk. Men inte på ett ytligt, pamflettartat vis, utan övervägt, resonerande och abstrakt: så abstrakt att jag ibland önskat större konkretion, fler konkreta exempel på vad han åsyftar i sina resonemang.

Jag ska försöka tolka några övergripande tankar ur artiklarna kring kultur och litteratur, om livsfilosofi och religion. Det rent politiska engagerar mig mindre.

* * *

Jag upplever det som att Gyllensten på ett ordentligt sätt bearbetar de ämnen som han skriver om. Han beskriver de inte utifrån någon viss ideologi — förutom den framskymtande allmänna socialliberalismen — och bekänner sig inte heller till någon ideologi, inte till någon skola.

Han gör inte anspråk på att vara en sanningssägare.

Själva skrivandet beskriver han som "ett slags klargörande och utmanande livsexperiment". Texterna är följaktligen resultatet av ett experimenterande. Gyllensten uttalar sig alls inte som en guru. Och jag misstänker att han skulle uppskatta att ses som inspiratör till eget skapande snarare än att som en ansamlare av lärjungar kring hans eget bygge.

* * *

En grundläggande tanke hos Gyllensten är att vi människor använder oss av modeller, symboler. Verkligheten i sig låter sig enbart fångas på det viset.

Det är då inte fråga om någon postmodernistisk grundton. Gyllensten själv, läkare under många år och medicinsk forskare, är empiriker. Utan det handlar om en medvetenhet om att modellerna för förståelsen av verkligheten är just modeller, inte verkligheten i sig själv. För att fånga in eller förhålla sig till verkligheten i all sin bredd och i allt sitt djup kan dessutom flera olika modeller vara nödvändiga parallellt.

Man kan skapa modeller över hur molekyler reagerar med andra molekyler i människohjärnan, men en sådan modell säger kanske föga om hur man kan tala om sådana saker som att finna meningsfullhet i livet. Till det senare kan andra modeller behövas: figurer, mytologier, berättelser. Litteratur. En litteratur som inte består av klichéer, utan som förutom att tilltala läsaren även utmanar henne: ger henne något att arbeta med, gör henne till en medskapande.
"Den värdefulla litteraturen är förledande, förförisk, skänker just-så-upplevelse — men är inte konciliant utan verkar också utmanande, innehåller något kontroversiellt, provokativt och är försedd med inre stridigheter."
Det räcker inte med ett kulturellt brus, ett slött betraktande. Människan måste, för att kulturengagemanget skall ha en djupare effekt, själv in i själva kulturen och kulturen måste in i henne: berättelserna, myterna, filosofin, reflexionerna.

Och vidare:
"Den värdefulla litteraturen är mångdimensionell och ger därför rättvisa åt den mångdimensionella människan – vädjar till hennes medskapande i flera existentiella dimensioner."
Denna "personlighetsdanande" (Gyllenstens term) litteratur och dito tänkande kan köra ner sina rötter och finna näring på många håll. Gyllensten själv använder sig gärna av äldre teologiska resonemang. Utan att för den sakens skull varken vara kristen eller religiös.

Men han menar att mycket skarpsinne ändå kan hittas i det tänkande som skett inom kristendomens hägn och kan användas som just modeller för tänkande också nu, kan skänka något fortfarande, även för en sekulariserad värld. Det är då inte fråga om dogmatisk läsning av teologi, utan om teologin som impulsgivare till reflexioner.
"Vi kan inte avhända oss religiöst-teologiska idé- och tankebyggnader utan att avhända oss högst innebördsrika och dugliga verktyg för vårt tänkande och handlande, var vi än står i vetenskapligt eller filosofiskt eller konfessionellt eller ideologiskt avseende."
För Gyllensten är Gud "[l]ika litet och lika mycket" verklig som Odysseus eller Hamlet. Men att han förnekar Guds fysiska existens, betyder inte att modellen eller symbolen – ikonen! — Gud är meningslös, lika lite som Odysseus eller Hamlet är meningslösa skapelser. Tvärtom, modellerna är nödvändiga för att kunna fungera i tillvaron som tänkande varelser.
"Vi kan inte leva på annat sätt än i och genom bilder, begreppssystem, symboler, arketyper eller modeller, som naturforskaren säger."
Alltså: i de religiösa likväl som i de antika berättelserna hittar Gyllensten värdefulla tankar och begrepp, som kan användas även av den som inte är religiös – eller som inte lever under antiken, och så vidare. Han skriver att han där, i de gamla berättelserna och lärorna "möter [...] stor erfarenhet, klokhet och skarpsinne ..."

Det rör sig inte om att hänge sig åt falska ideologier, åt "förljugen tro". Men det detta till trots behövs bilderna, modellerna: de kan hjälpa. Inte som trosbekännelser med dogmatiska sanningsanspråk, men som verktyg att använda, förstår jag det som, för att förhålla sig till tillvaron och till livet som människa.

Vad beträffar religionernas sanningsanspråk ändras då frågan från vad som är sant beträffande deras hävdanden, till att bli "en fråga om symbolers mening och liknelsers värde." Gyllensten skriver:
"Är Dantes eller Shakespears diktning sann? Frågan är besynnerlig. Deras diktning är meningsfull, avslöjande, verksam i människors värld."
 * * *

Det var några reflexioner utifrån läsningen av Klipp i 70-talet.

Boken är i viss mån märkt av sin tid, och avser väl också att vara en samling dokument från en viss tid, som titeln anger. Avståndstagandet från USA är mycket skarpt. Kärnkraftsfrågan återkommer gång på gång i miljövännen Gyllenstens texter. Och marxismen behandlas då och då, inte som en lämplig ideologi att vara anhängare till, men som en rörelse i tiden.

Jag väljer att inte uppehålla mig vid det strikt tidsbundna i detta tidsdokument, utan låter mig istället påverkas av det som går över tiden: de existentiella tankar, livsfilosofin, en vilja att reflektera kring våra modeller för tänkande, ett försök att genomskåda de förståelsekulisser vi bygger upp för att få en begriplig tillvaro.

Gyllestens relativt öppna resonerande öppnar också upp för eget resonerande. Det är det som är så givande med att ta del av hans texter. Oavsett om man håller med honom eller inte i enskildheterna, så börjar man gärna själv börja fundera kring det han skriver om, och kanske fogar man rentav därigenom några byggstenar till sitt eget meningsskapande i sitt eget liv.
– – –
Klipp i 70-talet, Lars Gyllensten. Bokförlaget ALBA 1979. ISBN: 91-7458-240-2. 188 sidor.

lördag 4 augusti 2018

Bokrecension: Minnen, bara minnen | Lars Gyllensten

Minnen, bara minnen är en självbiografi av Lars Gyllensten (1921-2006).

Boken utkom första gången år 2000. Jag har läst en e-boksutgåva från 2015.

* * *

Lars Gyllensten kan knappast kallas en lätt författare. Tvärtom, i sina verk avslöjar han ett stort djup, ett mycket intellektuellt och inträngande förhållningssätt. Hans självbiografi är däremot av ett tillgängligare slag. Här möter vi inte de språkfilosofiska resonemangen, de livsfilosofiska övervägandena, ödsligheten och nakenheten i hans övriga produktion. Det är rakt på sak och beskrivande.

Den första delen av självbiografin har någon känning av släktkrönika, möjligen mest intressant för Gyllenstens avkomlingar och släktingar. Jag har svårt att entusiasmeras av hans ganska långrandiga genomgång av äldre släktingars namn och kynnen.

Vi förs vidare över hans studier till läkare: dessa skildras ingående med också där omfattande genomgångar av berömda medicinska forskare som gjort betydande insatser, och vilka han haft med att göra. Däremot är hans karriär som forskare och läkare i övrigt knappt ens antydd.

* * *

Desto utförligare blir Gyllensten när han kommer över till arbetet inom Svenska Akademien, som han invaldes i år 1966, vars ständige sekreterare han var mellan åren 1977 och 1986, och vilken han slutade medverka i 1989, i samband med Rushdieaffären.

Som litteraturintresserad är det nu det blir mycket intressant för mig.

Gyllensten drar undan förlåten en bit och låter oss skåda in i akademiens inre arbete, inte minst berättar han om de spänningar och konflikter som med tiden blev framträdande där och bidrog till att han verkar ha trivts allt sämre i sammanhanget.

Gyllensten tar tillfället i akt och rappar sina medarbetare — och andra personer – där han finner det befogat: Sture Allén, Gyllenstens efterträdare som ständig sekreterare, blir särskilt kritiserad. Men inte bara han.

I namnförteckningen i slutet av boken lämnar han ibland ett omdöme om de personer som tagits upp. Således står om just Allén: "prestigelysten myglare", Sven Delblanc: "grym smutskastare", P. O. Enquist: "opportunist", Olof Lagercrantz: "Janteandans överstepräst", Erik Lönnroth: "intrigör", Jan Malmsjö: "självutnämnd akademispecialist", Jan Myrdal: "Strindbergkarikatyr".

Men andra klarar sig bättre. Historikern Ingvar Andersson nämns som "hedersman", vilket också ett andra personer kallas: det är helt tydligt ett stort beröm.

Gyllensten påpekar dock också att det inte är fråga om några "stora lymlar" han kritiserar, och att han inte går in på deras litterära förtjänster. Det verkar snarare helt enkelt vara fråga om hans personliga uppfattningar om dem.

* * *

Lars Gyllensten själv kommer vi inte nära i självbiografin. Det är som om han beskriver sina egna göranden och låtanden en aning på distans, lite kyligt, nästan som om han beskrev någon annan. Visst ger han skäl för sina olika ståndpunkter, men någon själens självbiografi är det inte fråga om.

Därför är det svårt att säga att man verkligen lär känna Gyllensten genom hans självbiografi. Man lär sig om honom, javisst!, men lär känna — inte så mycket.

Således finns föga om hans personliga liv.

Det är den formelle, offentlige Gyllensten som presenteras, inledningsvis med sina släktingar. Men Gyllensten själv, hans personliga intressen, hans inre liv, hans filosofi — det är det mindre av. Vi får veta om när han träffar sin hustru Inga-Lisa, men nästan inget om deras liv tillsammans. Vi får veta att de får en dotter, men Gyllensten som far — nä, det berättar han inte om.

Inte heller berättar han mycket om vad han gör på fritiden, eller annat som kan belysa den person som han är, när han inte är i offentligheten. Hans eget omfattande författarskap är också medvetet sparsamt belyst.

Det är väl Gyllensten som formell person som han själv berör, när han i slutet av boken skriver:
"Jag har varit ett redskap, ett verktyg för mina plikter eller för de bedrifter som min ingivelse har förestavat mig, ofta på ett despotiskt vis. [...] Jag har alltid varit opersonlig, utanför mig själv."
* * *

Minnen, bara minnen blir i min läsning framförallt en uppgörelse med författarens tid i Svenska Akademien. Ja, han skriver om annat också. Men den hårda kärnan utgör ändå konflikterna med de andra i sällskapet. Det är då han blir särskilt giftig. Därmed blir boken en redovisning av hans känslor inför densamma och inför andra ledamöter.

Men utöver giftet skänker boken också värdefulla inblickar i akademiens arbete för oss utomstående: hur det gått till att vaska fram pristagare, till exempel. Och några korn skänker ändå Gyllensten här och var kring sin egen person, bortom det opersonliga, formella.
– – –
Minnen, bara minnen, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. E-boksproduktion Bonnierförlagen digital 2013, 2015. ISBN: 978-91-0-013880-6.

torsdag 2 augusti 2018

Bokrecension: Herakles | Theodor Kallifatides

Herakles är en roman skriven av Theodor Kallifatides (f. 1938). Boken utkom första gången 2006.

* * *

Den grekiska antika kulturen rymmer ett myller av myter, som i sin tur rymmer en oöverskådlig mängd personer och händelser: gudar, heroer, kungar, krigare, stodåd, krigsdåd, underliga dåd.

Att den grekiska mytologin därför gett näring åt konsten är inte märkligt: i den grekiska mytologins märkliga väsen, och varelser, världar och vedersakare finns massor som speglar den mänskliga tillvarons djupaste villkor: liv, död, hat, kärlek, avund.

I direkt eller indirekt form når oss dess historier ibland även i populärkulturen. Men jag har svårt att påminna mig en litteratur som går direkt på myterna själva, utöver de samlingar som återger myterna rentav.

Vad Theodor Kallifatides gör, är att han tar myterna om Herakles – Herkules på romersk tunga – och sätter samman dem till en litterär helhet. Myternas stiliserade heros blir hos honom en människa, skildrad i ett sagoskimrande, poetiskt språk. En person som äter, som småpratar och dricker.

Och det är ingen genomtrevlig gestalt som formas i Herakles. Tvärtom, han blir en livsfarlig sälle, driven av en oemotståndlig kraft inom sig att begå våldsdåd, att döda. Just när han fått det ganska bra, så förstör han det genom att slå ihjäl någon, nästan mot sin vilja. Det är som om ett mäktigt vattuflöde inom honom tvingade honom i den riktningen: han måste gå med strömmen. Måste slå. Måste döda. Måste våldta.

Och hela tiden är han omsvärmad av de gamla myterna, tolkade av Kallifatides. Han utför sina hjältebragder och hans rykte far i höjden eller ner i marken beroende på om han för tillfället gjort något storartat eller något omotiverat grymt och hänsynslöst. Till de senare hör hans hastiga mord av sina tre söner.

* * *

Jag får intrycket att Herakles söker. Söker något, kanske vet han inte riktigt själv vad. Något att slå sig till ro vid, kanske? Svar om sitt ursprung, möjligen? Han söker något, men finner inget, och förblir rastlös, nedsjunker i missmod när han inte ständigt sysselsätter sig. Herakles är ingen filosof, men famlar ändå efter filosofiska, livsavgörande svar.

Nej, Herakles framstår inte som en sympatisk människa eller gudamänniska i Kallifatides tappning. Ändå kan man inte låta bli att på något plan förstå honom. Han är vilsen. Hans främsta tillgångar är den väldiga styrkan och den stora förmågan till fysiska dåd. De är också hans förbannelse: de som möjliggör hans våldsamhet, en våldsamhet han inte kan avstå ifrån.

* * *

Herakles pulserar av sensualitet och sexualitet. Kallifatides låter den grekiska miljön vara full av åtrå, upphetsning, samlag, på ett sätt som 1800-talskompilatorer av myter aldrig hade tillåtit sig, fastän de från början nog knappast var fria från sådant.

Herakles själv åtrår. Och när hans kärlek inte finner ömsesidighet kan han ta vad han vill ändå. Den prinsessa som avvisar honom under ett parti i boken, när han tidigare vunnit tävlan om att få gifta sig med henne, blir senare våldtagen under flera dygn.

* * *

Det är något med språket i Kallifatides Herakles. Kapitlen är korta, koncentrerade, men inte stiliserade. Jag landar i att kalla prosan poetisk, kapitlen blir något som närmar sig prosapoemets uttrycksfullhet, dess förmåga att skänka syner, dofter, känsla. Det är oerhört vackert och uttrycksfullt skrivet.

Den som är hemmastadd i de grekiska myterna finner i Herakles ett förmänskligande av dem, utan att de övernaturliga inslagen tas bort. Och den som inte är lika van vid de grekiska historierna finner här en god ingång.

I äldre biblar skrev man över evangelierna "Evangelium enligt Matteus", "Evangelium enligt Markus" och så vidare. Vad vi har här är "Herakles enligt Kallifatides". Och frågar nån mig rymmer Kallifatides Herakles minst lika mycket av av mänsklighet och djup som någonsin ett evangelium. Nej, Herakles blundar inte för avgrunden, utan vi får se hur en människa – eller gudamänniska – sjunker ner i den, och ändå ständigt förblir människa.
– – –
Herakles, Theodor Kallifatides. Albert Bonniers förlag 2006. ISBN: 91-0-011116-3. 317 sidor.

söndag 29 juli 2018

Bokrecension: Snapphanens liv och död | Artur Lundkvist

Snapphanens liv och död: En prosaballad är skriven av Artur Lindkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1968. Jag har läst en utgåva från 1977.

* * *

Mot slutet av 1670-talet låg södra Sverige som repet i en väldig dragkamp mellan Danmark och Sverige. Folket som bodde där i trakten, i Skåne och i Blekinge, drogs åt olika håll. Många ville väl bara vara i fred. Andra hade svenska sympatier, åter andra danska. Det var trots allt inte längesen svenskarna tagit över landskapen.

Och en del valde att gå till skogs och slå tillbaka. De var en blandad skara. De var friskyttar, snapphanar och regelrätta stråtrövare. En del av dem förde ett gerillakrig mot svenskarna och stod i dansk sold.

Det är i denna miljö som Artur Lundkvist låter sin historiska roman Snapphanens liv och död utspela sig. Berättelsen är, som han själv skriver i efterordet, en fantasi, men den ska ändå återspegla de verkliga förhållandena — som det kunde vara. Fiktionen speglar en realitet.

Och Lundkvist tar parti. Han utmålar svenskarna otvetydigt som de imperialistiska banditerna. Danskarna kommer betydligt lindrigare undan. Men i centrum står människorna som tagit sin tillflykt till skogarna för att därifrån överfalla svenskarna.

Boken är uppbyggd av fyrtioen korta kapitel, plus en inledning och ett efterord. Varje kapitel är nästan som en novell i sin egen rätt, även om samma personer ofta återkommer. Tillsammans utgör de en vy över snapphanetillvaron under en tidsperiod av ungefär två år.

Huvudperson är en viss Lars Jörgenssön. Han är självägande bonde på en enslig gård, där han bor med sin hustru, sin son, sina föräldrar och brodern Jösse. Jösse tvångsutskrivs ut till svenska armén, men rymmer till skogs. Kort därefter får gården besök av en tysk i svensk tjänst, vars övergrepp leder till Lars hustrus och sons död. Lars dräper honom.

Och så har han själv inget annat val än att gå till skogs och sluta sig till snapphanarna.

Lundkvist har, trots sin avoga inställning till svenskarna, en nyanserad bild av folket i skogen. En del är mycket ädla, som Lars Jörgenssön. Andra utmålas som banditer. Lars blir omsider löjtnant när hans grupp går i dansk tjänst som friskyttar och genomför räd efter räd mot de svenska. Ett slott intas. Foror kapas. Man har framgång och man tvingas iväg, och månaderna går och årstiderna skiftar.

* * *

Som jag tidigare skrivit om Lundkvist, så har han en enastående förmåga att beskriva naturen och landskapet. Det är som vore man där, kände dofterna. Allt detta utan att prosan är överlastad eller egentligen naturromantisk.

Berättandet är tvärtom rappt, och vi går snabbt från episod till episod nästan på ett sätt som påminner mig om isländska sagor. Själv liknar Lundkvist det vid ett träsnitt. Det är rätt träffande: tydliga bilder, rejäla linjer.

Nå, Snapphanens liv och död är en fartfylld historisk äventyrsroman med verklighetsbakgrund. Man känner med de utsatta människorna i det utsatta området. Hur de lider för att stormännen för sina krig, hur de tvingas till partisanskap när många av dem väl egentligen bara vill rå om sig själva, sina familjer, sina gårdar. Och hur de vanliga människorna i allmänhet till sist blir de som lider av herrarnas konflikter.
– – –
Snapphanens liv och död: En prosaballad, Artur Lundkvist. Bokförlaget Forum 1977. ISBN: 91-37-06445-2. 237 sidor.

onsdag 25 juli 2018

Bokrecension: Grottmannen | Sven Delblanc

Grottmannen är en roman av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom år 1977.

* * *

Kärleksromaner hör inte till de genrer jag vanligen läser. Grottmannen är väl just en kärleksroman, men det är ändå en väldigt Delblancsk sådan: berättelsen är mörk, så långt från en feelgodhistoria man kan komma.

Mest av allt handlar Grottmannen om Sebastians Delfines bittra nostalgi. Han har erfarit en djup passion. Han försöker beskriva erfarenheten i ord, men tycker sig ständigt komma till korta. En djup, djurisk - grottmannalik - passion. Och den var besvarad.

Gertrud hette hon. När de möttes kunde de inte hålla sig ifrån varandra, de isolerades i varandras sällskap, som uteslutande bestod av sex, med avbrott för mat och sömn och toalettbesök. Allt det minns nu Sebastian, flera år senare. Han gör det till en nästan metafysisk erfarenhet, längtar tillbaka.

Ja, Gertrud och han gifte sig, de fick en son, men passionen vittrade bort, de skilde sig. Men han vill tillbaka, och vandrar självbetraktande genom romanens Uppsala och Stockholm, självplågande, självanalyserande.

* * *

Romanen låter historien drivas framåt både genom Sebastians eget berättande i form av hans tankar, men också i form av ett antal brev till sonen: brev som han snart inser att han aldrig kommer att skicka honom. Och därtill kommer en berättarröst. Berättarrösten och Sebastians berättande går om lott och smälter samman.

Och ofta blir Sebastians ältande av sin passion och dess fysiska uttryck generande intimt. Det är erektioner och det är samlag och det är åtrå.

Jag kan inte bli engagerad i hans hågkomster: hågkomsterna av en man som erfarit vad han uppfattar som en utomvärldslig hänförelse, och försöker att återskapa dem för sig själv i minnet.

Jag förmår inte bli engagerad i hans livsöde bortom samlagen heller. Han slog igenom som poet. Han skrev ett manus som Ingmar Bergman gjorde film av. Men lyckades inte hålla sig kvar: nu försörjer han sig som kulturproletär och skriver manus till pornografiska filmer på Filminstitutet, en arbetsplats som knappt saknar honom när han är borta.

Till det mer intressanta hör emellertid Sebastians familjebakgrund. Hans italienska påbrå och hans svenska, frikyrkliga, jantelagsridna påbrå. Alla dess människor. Deras möten.

* * *

I boken förekommer en del intressanta bipersoner.

Främst bland dem är kanske den amoraliske, libertinske filmskaparen Alex Sheithan, som också är vän till Sebastian. Han har lyckats göra sig ett stort namn. Och nu gnager han nu på en radikal amoralisk filmidé: han vill göra en film där ett antal sydamerikanska kvinnor dödas. På riktigt. För filmens skull. För konstens skull.

Erik Jerobeam Ahlenius är en annan biperson. Han är en försupen konstnär som vräks, men får vård. Sebastian träffar honom såsom medicinerad i en minnesvärd episod vid Fyrisån. Erik Jerobeams vilda konst har nu blivit till avbildningar av blommor, passande för kommunen att ställa ut, att köpa.

Och så Valborg Ahlenius, Erik Jerobeams syster, prästdottern från Hedeby, som arbetar som ledare för en kristen stiftelse. Hon är Sebastians älskarinna. Stel och korrekt behöver hon emellanåt hans sällskap eller snarare hans sexuella gemenskap.

* * *

Vad ska man ta sig till med en bok som Grottmannen?

I någon mån får den väl sägas vara en drift med sin tid.

Den driver med det genompolitiserade privatlivet, där marxistiska ideal genomsyrar de progressiva människorna, som emellertid inte alltid är just så progressiva som de vill vara.

Och Sebastians och Gertruds världar krockar. Även om de själva båda är progressiva själar, så kommer de från olika sammanhang. Sebastian från en proletär landsbygdsbakgrund, Gertrud från en mycket borgerlig bakgrund. När de får med varandras familjer att göra krockar världarna.

Boken driver måhända även med kulturlivet. Som hur dess elit kan höja till höjden för att sedan lika lätt fasa ut i marginalen.

* * *

Nej, Grottmannen var inte för mig. Den är för klibbigt intim, för ältande självbeskådande.

Men kanske var det just vad Delblanc avsåg med sitt verk: att skapa sådana känslor, att illustrera en sådan situation som Sebastian Delfines. Men jag kan alltså omöjligt bli engagerad i Sebastians minnen, hans jakt på att sätta ord på passionen han en gång upplevt.
– – –
Grottmannen, Sven Delblanc. Bonniers 1977. ISBN: 91-0-041-894-3. 327 sidor.

fredag 20 juli 2018

Bokrecension: Levande 1600-tal | Gunnar Wetterberg

Axel Oxenstierna
Levande 1600-tal: Essäer är skriven av historikern Gunnar Wetterberg (f. 1953). Boken utkom första gången år 2003.

Jag har läst en upplaga från 2004.

* * *

Det är svårt att tänka sig svenskt 1600-tal utan dess främste administratör och statstjänsteman, Axel Oxenstierna (1583-1654). Ja, det kanske rentav kan sägas utan alltför stor överdrift, att det är svårt att tänka sig Sverige överhuvudtaget – såsom det blev efter honom – utan Axel Oxenstierna.

Om honom har Gunnar Wetterberg skrivit en biografi, Kanslern. Men det är inte den boken som jag har läst, utan Levande 1600-tal, av samme författare.

I essäbokens form tar han där tag i kanslerns tidevarv: personer i hans samtid och Sverige i hans samtid, och låter därtill en furstespegel följa med - en utredning av vad vi månne kan lära oss av kanslern än i dag: tillämpad historia, alltså.

Oxenstierna är ändå bokens huvudperson. Även när en essä inte direkt handlar om honom, finns han ofta med ändå. Dels på grund av hans direkta inflytande, och dels genom den skugga hans verksamhet kastar omkring sig.

Wetterbergs bok blir en ögonöppnare för mig. Nog för att jag förstått något av Oxenstiernas betydelse förut. Nu blir förståelsen emellertid mycket klarare, och jag inser hur den grund som han lade för statsbyggandet varit av oöverskattbart värde såväl i hans egen tid och under seklerna som följt.

* * *

Man får minnas att Oxenstierna skapade samhällsinstitutioner och en byråkrati mer eller mindre ur tomma luften, som Wetterberg visar. Han såg behoven, och han skapade strukturer som motsvarade behoven. Under Gustav Vasas och hans efterföljares regeringar var staten i princip där kungen var. Kungens personliga närvaro var ovillkorlig.

Oxenstierna skapade förutsättningarna för att staten skulle fungera även utan regentens personliga närvaro, utan att kungen personligen behövde engagera sig i allt: ämbetsmannaverk växte fram.

Och grunden Oxenstierna var med om att bygga visade sig vara stark nog att låta den framväxande stormakten vila på. Han såg till att organisera ämbetsverk och att rekrytera professionella ämbetstjänstemän till dem. Och när inte tillräckligt många skickliga sådana stod att finna inom landet, ordnade han det utifrån.

Han såg också behovet av att utbildningsväsendet rycktes upp för att förse landet med just sådana ämbetsmän, och han såg till att ämbetsmän i vardande fick auskultation på ämbetsverken, där de bland annat synes ha satts att studera arkivmaterialet: alltså satt sig in i relevant historia.

Och – själv högadelsman – insåg Oxenstierna att förmåga inte nödvändigtvis berodde på börden. Det var ju så, berättar Wetterberg, att det tillhörde adelns privilegier att ensamma äga tillträde till de högsta ämbetena i både civil- och militärstaten. Nåväl: närmade sig en ofrälse man glastaket, så blev det alltså både rimligt och nödvändigt att regenten adlade honom, för att nyttja hans kompetens på än högre poster.

Wetterberg visar också det mycket sympatiska draget hos Axel Oxenstierna, att han var en pragmatiker. Visade det sig att en del i statsbyggandet inte fungerade, så kunde han ändra sig - även om det var han själv som varit med om att sätta delen på plats från första början. Så, till exempel, var han med om att pröva olika typer av skatter för att förse kronan med inkomster. Var skatter för betungande eller svåra att driva in kunde de tas bort.

Han kunde anpassa sig och vad jag förstår drevs han, ehuru stormrik själv, ändå främst av att få statsmaskineriet att fungera så smidigt och effektivt som möjligt, även om det innebar konflikt med hans ståndsbröder.

Så: Oxenstierna var lösningsinriktad, pragmatisk, vältalig, intelligent, arbetsam, initiativrik. Just en sådan person vars väldiga kapacitet behövdes för att få ordning på Sverige såsom det var och föra det in i en ny tid. Visst framstår han som en enastående karl i Wetterbergs Levande 1600-tal. Men kanske var det precis vad han var: ett unikum i sin egen tid.

* * *

Levande 1600-tal är ett lysande exempel på hur god historia kan skrivas. Vissa ortodoxa historieläsare morrar kanhända över detta med tillämpad historia, alltså att uttryckligen låta en historisk gestalt eller ett historiskt skeende tala till vår egen tid som jämförelsepunkt. Att i en bok om Axel Oxenstierna samtidigt tala om EU eller utmaningen med en åldrande befolkning i dagens Sverige.

Men om nu någon sådan läsare skulle yttra sig, så ville jag bara säga att det är svårt att tänka sig något bättre läromedel än de förflutna människornas lärdomar och erfarenheter. Som Wetterberg skriver: "Clio är insiktens bästa vän."
– – –
Levande 1600-tal: Essäer, Gunnar Wetterberg. Atlantis 2004. ISBN: 91-7486-773-3. 345 sidor.

lördag 14 juli 2018

Bokrecension: Fångars elände | Alf Åberg

Fångars elände: Karolinerna i Ryssland 1700-1723 är skriven av historikern Alf Åberg (1916-2011). Boken utkom år 1991.

* * *

Jag läste nyss Peter Englunds Poltava. Då blev det naturligt att fortsätta med Alf Åbergs Fångars elände. Åbergs bok besvarar frågor som: Vad hände sen? Vad hände med de karoliner som kapitulerade vid Perevolotjna efter slaget vid Poltava och vad hände med karolinerna som innan dess gått i krigsfångenskap?

I boken möter en mångfald av karolineröden. Skildringen är framförallt baserad på karolinernas egna dagböcker och efterlämnade redogörelser. Och ja, det blir en aning spretigt: så många är personerna vars öden skildras eller berörs. Över trehundra namn uppskattar jag att personregistret tar upp. Boken i sin helhet är 228 sidor lång. Lägg därtill ett hundratal orter, sibiriska, svenska och andra.

Effekten är en mosaikartad framställning, som dock är indelad i olika temaavdelningar.

Åberg tar upp sådant som hur fångarna kom till Moskva och fick paradera där. Han berättar om olika flyktförsök. Han skriver inte minst om hur kyrkan och religionen yttrade sig i fångenskapen. Han skildrar hur en karolinsk skola etableras i Tobolsk. Han skriver om de eviga penningbekymren. Och han berättar om återfärden och återkomsten.

* * *

Främst är det officerarnas historier vi får ta del av. Jag misstänker att det beror på att det är dessa som främst lämnat efter sig redogörelser, som det alltså går att veta något mer detaljerat om.

Lejonparten av fångar, de meniga, skymtar förbi då och då. Vi får veta de fick slita i gruvor och annat. Dessa senare hade enligt kapitulationsvillkoren att uppbära underhåll av ryska staten. Officerarna skulle uppbära underhåll från Sverige.

Det gick sådär. Förbindelserna mellan Sverige, fångkontoret i Moskva och de femtiotal orter där karolinerna var utspridda var allt annat än optimala. Det kunde ta åtskilliga månader att resa genom ödemark och över vattendrag från en plats till en annan. Men ibland fick officerarna några penningar.

En del mer välbesuttna kunde ta av eget kapital och dela ut till mindre välbesuttna. Men för att klara livhanken var man i allmänhet hänvisad till att skaffa sig någon form av utkomst, att arbeta för att hålla sig vid liv och få kläder på kroppen.

Många tog till hantverk av olika slag, en del blev grovarbetare, åter andra blev lärare. Och en del gick i rysk tjänst, lät sig omdöpas till grekisk-ortodox tro och omöjliggjorde därmed en återkomst till Sverige. Bland de meniga verkar tvångsarbete varit vanligt. Svenska karoliner var med och byggde upp S:t Petersburg, Rysslands nya huvudstad på tidigare svensk mark.

* * *

I allmänhet visar det sig att krigsfångarna höll ihop, liksom ett samhälle inom staten.
Kyrkan försökte utöva någon slags kyrkotukt och spänningar mellan den renläriga lutherska statskyrkans representanter och den framväxande personliga pietismen med sina sammankomster fanns.

Kyrkans representanter försökte hålla koll på äktenskaps ingående och det var inte alltid lätt att avgöra vem som var fri att gifta sig och icke. Det fanns ju även kvinnor som följt med karolinerna på fälttåget. Ja, en del hela familjer hade gett sig ut i Europa under fälttåget: barn, pigor, drängar hade följt med krigaren och fick följa denne i fångenskapen.

* * *

Fångenskapen tog slut. Åtminstone för en del. Många blev kvar i Ryssland. Antingen såsom döda eller som gångna i rysk tjänst, eller kvarhållna av skulder eller annat. Men året efter fredsslutet 1721 återkom 3408 personer.

Till slut, anger Åberg, var omkring en fjärdedel av krigsfångarna som tagits vid Poltava och Perevolotjna komna ur fångenskapen.

En del av de återvändande kunde återgå i tjänst. Andra fick avsked med pension. De i åratal innestående lönerna fick många svårt att få ut. Landet hade inte råd. Nöjde man sig med halva den innestående lönen kunde det gå fortare. Ville man ha allt kunde det ta tio till femton år, skriver Åberg.

* * *

Fångars elände ger inblickar i svåra umbäranden, lidande och överlevnadsvilja.

Men boken är svår att orientera sig i. Mängden namn är inte lätta att hålla ordning på, och var man geografiskt befinner sig hade varit lättare att förstå om en eller annan karta bifogats skildringen. Sibiriens städer och byar och vattendrag är inte särskilt välkända för mig.

Många gick under i Ryssland. De som överlevde och lyckades återvända till Sverige var inte sällan svårt medtagna av umbäranden. En del var säkert hårt slitna av tungt arbete under många år, inte få bar på sår och märken efter blessyrer under kriget.

De kom hem till ett fattigt Sverige, berövat sin stormaktsstatus, med en fredstida armé som inte hade det alldeles lätt att låta officerarna återgå i sina gamla tjänster: de var besatta av andra.

Och svårt var det ju att få ut sina löner: lön för alla år i fångenskap, fångenskap de suttit i för att de följt order och gått med blanka vapen, mynningar och hästar mot den ryska fienden. Eller för att de befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle.

Det var otacksamt att vara karolinsk krigare. Men många verkar ha sett det som sin naturliga kristliga plikt att lida det lidande som drabbade dem. Man levde i en monarkisk diktatur som tänktes vara sanktionerad av Gud själv. Att resa sig mot något sådant hade rimligen ansetts vara högmod.

Tiderna förändras. Genom Åbergs Fångars elände får vi stifta bekantskap med en tid som inte längre finns till, men som var livsluft och kultur och miljö för många svenskars förfäder. De talar ännu genom sina dagböcker, genom fångrullor och protokoll.
– – –
Fångars elände: Karolinerna i Ryssland 1700-1723, Alf Åberg. Natur och Kultur 1991. ISBN: 91-27-02265-X. 228 sidor.

onsdag 11 juli 2018

Bokrecension: Poltava | Peter Englund

Poltava: Berättelsen om en armés undergång är skriven av Peter Englund (f. 1957). Boken utkom första gången 1988. Jag har läst en eboksversion från 2016.

* * *

Nämn ett populärhistoriskt verk av yppersta kvalitet! — För min del kommer då Peter Englunds Poltava lätt i tankarna. Jag läste den för många år sedan, men kom mig nu för att läsa om den. Fortfarande imponerar boken stort genom sitt historieberättande, sin djupa mänsklighet och sina utsökta stilistiska kvalitéer.

Poltava är berättelsen om hur den svenska stormaktsarmén gick under sommaren 1709. Timme för timme tar Englund med läsaren genom förberedelserna inför slaget vid Poltava, själva drabbningen och vad som hände under dagarna efteråt. Men vi får också insikter i vad som ledde fram till Poltava: den större bakgrunden.

Det hade inte behövt gå så illa som det gjorde. Visst var ryssarna numerärt överlägsna. Och visst var den svenska armén hungrande och krigstrött. "Armén var helt enkelt körd i botten", skriver Englund. Men den invanda offensiva taktiken kunde möjligen ha fungerat också den dagen. Så blev det inte.

Överraskningsanfallet som planerats och började sättas i verket i mörkret natten till måndagen den 28 juni 1709 gick i stöpet. Trots vissa framgångar, blev slutet att svenskarna besegrades i grund.

Förlusterna var enorma. Englund nämner till exempel Upplands regemente. De hade gått in i slaget med en styrka om 700 man. Några dagar senare kunde endast 14 återfinnas.

Av de omkring 19 700 personer som var engagerade i själva slaget dog omkring 6900 personer, mer än tre gånger så många döda som allierade döda under D-dagen. Och då har vi inte räknat med de då sårade eller tillfångatagna. Gör man det hamnar förlustsiffrorna på 49-57 procent, vilket gör att
"[s]laget vid Poltava måste [...] räknas till en av de blodigaste drabbningarna i världshistorien."
De retirerande styrkorna kapitulerade några dagar senare. Omkring 20 000 krigare och medföljande civilister blev då krigsfångar. Blott runt 1300 personer kom att följa kung Karl XII på dennes fortsatta färd mot Turkiet. Englund skriver:
"Av den här som den föregående sommaren räknat drygt 49 000 soldater återstod denna första dag i juli bara 1300 – de som lyckats korsa floden med kungen – och av dem var en del sårade och sjuka."
* * *

Peter Englund skriver en populärhistorisk bok. Men det betyder inte att han förenklar. Det han gjort är, som han skriver, att han tagit bort de historievetenskapliga resonemangen, och blott låtit slutsatserna bli kvar. Några fotnoter finner man inte heller, om än en omfattande bibliografi. Det som kunde varit en avhandling har därigenom blivit en historia, uppburen av den borne historikerns argumentation, som dock här får förbli under ytan av prosan.

Visst finns det delar som tangerar det skönlitterära, men också detta är illustrationer av hur den sannolikt var, och fungerar som narrativt lim som fogar allt samman till en åskådlig helhet. Ett exempel från en skildring av slutstriden:
"Hettan var enorm, linjerna var omslutna av damm och krutdunster. Trupperna marscherade och red fram över de sårade och döda och sargade dem ytterligare. De svenska infanteristerna slogs för sina liv i röken. Fångade i ett kvävande grepp av blixtrande muskötmynningar och pikar kämpade de för att hålla ryssarna tillbaka, för att få komma undan, för att få leva."
Det är vidare ingen lätt uppgift att göra trupprörelserna på ett slagfält begripliga. Ett antal skisser visar i boken hur de olika arméerna och platserna förhåller sig till varandra.

Men Englund är tydlig: i grova drag kan man mycket väl sätta sig in i var man befinner sig under olika partier i boken. Vare det sedan vid någon av redutterna, i belägringsverken utanför Poltava, vid det ena eller andra frontavsnittet.

Sedan är det givet att det är en hel mängd personer som passerar revy. Det är en viktig del av det i boken som förvandlar vad som kunde vara en torr redogörelse över det ena eller andra regementets rörelser till en känslomässigt engagerande historia.

Englund är frikostig med att återge repliker som fällts av officerare och andra och som lyckats bevaras i källorna. Och ibland stannar han liksom upp och ger en kort biografisk notis om en person som befann sig på ett visst ställe, eller som pratade med en viss person, eller som på annat sätt helt kort hamnar nära berättelsens brännpunkt.

Ur ett hav av blåklädda soldater och officerare framträder så människor med hemvist, familjeförhållanden och öden.

* * *

Det går inte, åtminstone förmår inte jag det, att sätta sig in vad som hände måndagen den 28 juni 1709 och dagarna efter utanför den lilla staden Poltava.

Hur tusentals blåklädda uttrötta karoliner gick mot död och omärkta gravar, mot lemlästning och krigsfångenskap i främmande land. Hur katastrofen blev allt mer tydlig ju längre fram på dagen man kom. Hur till slut nästan hela den tidigare så segerrika armén gick under.

Jag skriver inte detta i ett nationalistiskt-patetiskt sorgposerande, utan i en uppriktig häpenhet över hur hårt nedslagen den svenska armén blev de där dagarna för drygt trehundra år sedan.

Några år senare skulle Karl XII stampa fram en ny armé och ge sig ut på nytt krigsprojekt, ett krigsprojekt som ändade med en kula genom hans huvud. Men kvar under jorden av den ukrainska slätten låg de döda soldaterna som stred vid Poltava, och av dem som kapitulerade några dagar efteråt satt fortfarande många kvar i rysk fångenskap. De flesta av dessa kom aldrig att återse sitt hemland igen.

Peter Englund reste genom sin klassiska bok om Poltava ett värdigt och bestående minnesmonument över dem som sårades, dem som fördes bort, dem som blev kvar.
– – –
Poltava: Berättelsen om en armés undergång, Peter Englund. Albert Bonniers förlag 2016. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital 2016. ISBN: 978-91-0-057900-5.

onsdag 4 juli 2018

Bokrecension: En dag i Ivan Denisovitjs liv | Alexander Solsjenitsyn

En dag i Ivan Denisovitjs liv (ry. Один день Ивана Денисовича) är en långnovell av Alexander Solsjenitsyn (1918-2008).

Berättelsen utkom första gången 1962. Jag har läst en svensk översättning av Hans Björkegren (1933-2017) i en upplaga utgiven 1970.

* * *

Ivan Denisovitj Sjuchov sitter i ett sibiriskt fångläger i början av 1950-talet. Han är en arbetsfånge som förväntas arbeta på befallning tillsammans med sina olycksbröder. Och Sjuchov har suttit fängslad, inte bara i det nuvarande lägret, sedan 1942.

Brottet? Han blev tillfångatagen av tyskarna under kriget, rymde, återvände till Röda armén och dömdes för fosterlandsförräderi som spion till tio års fängelse.

Lägret verkar mest hysa dylika politiska fångar. Sjuchov kan ändå glädjas åt att han fängslades så tidigt: senare dömda fick i allmänhet tjugofem års fängelse istället.

Livet i lägret är mycket strängt reglerat. De är hundratals där. De räknas, visiteras, skickas hit och dit på olika arbeten. Under en enda dag av de 3653 dagar Sjuchov sitter fängslad följer vi honom. Från klockan fem på morgonen när reveljen går, till sängdags kvällen.

Och det är en dag som alla andra: de tusentals dagarna måste flyta samman. Upp, äta, i väg till arbete i den bitande kölden, arbeta, tillbaka, äta, lite fritid och så sova. Däremellan räknas om och om igen.

Dagen består av en kamp i att försöka utnyttja den fritid man ändå får, att skydda sig mot kylan, att försöka få i sig mat.

* * *

Det mest förvånansvärda är att Sjuchov har lyckats att acklimatisera sig. Efter omkring åtta år som fånge har han förlikat sig med sitt öde. Han känner till att när han väl släpps ut kommer han nog inte att få återvända hem till familjen. Han kommer sannolikt att förvisas.

Men Sjuchov fyller sina timmar med den dagliga verksamheten: han slöar inte i arbetet. Under dagen som vi följer honom är han och hans arbetsbrigad satt att mura. Och han gör det kvickt och med stolthet och längre än han behöver.

Han drömmer inte om friheten eller om något annat: bara att fungera inom den mall som fängelsesystemet utgör, med små avvikelser som att gömma undan en särskilt bra murslev istället för att lämna in den efter arbetet, så att han kan vara säker på att kunna använda den igen. Eller att gömma en avslagen bit av ett sågblad, som han - trots att det är helt förbjudet - kan göra om till en liten kniv.

Och åter och åter igen: jakten efter mat. Man kan kanske överleva på den dagliga ransonen, men med lite flit kan man utöka den. Kanske genom att mygla i matsalen, kanske genom att göra någon tjänster så att man får dennes ranson eller del av dennes matpaket hemifrån. Det gäller att hushålla: att gömma överblivet bröd och ta vara på varje droppe vattning soppa.

Sjuchov skapar sig ett liv innanför stängslen, i fångenskapen, i relation till de andra som sitter där: en yngling, en kommendörkapten, en innehavare av hedersutmärkelsen Sovjetunionens hjälte. Och många fler, alla inordnade i informella och formella hierarkier.

* * *

Solsjenitsyn satt som bekant själv i Gulag. Han dömdes 1945 till åtta års fängelse för att ha skrivit nedsättande om Stalin till en vän. Han släpptes ut 1953. År 1962 publicerade han En dag i Ivan Denisovitjs liv, först i tidskriftsform, sedan i bokform. År 1970 tilldelades han Nobelpriset i litteratur, men bara några år efteråt tvingades han i exil. Först efter Sovjets fall återvände han till Ryssland.

En dag i Ivan Denisovitjs liv är rimligen delvis baserad på hans egna erfarenheter. Liksom Sjuchov i berättelsen ägnar sin arbetsdag ut murande, hade också Solsjenitsyn bland annat arbetat som murare under fångenskapen.

Och fastän Gulag-lägren i dag är borta, fungerar Solsjenitsyns långnovell som en kraftfull illustration av behandlingen av återkomna krigsfångar och dissidenter i Sovjetunionen. Och ur ett större perspektiv varnar den för hur en inhuman stat kan te sig, där yttrandefrihet och respekt för människan som individ krackelerat.

Visst är En dag i Ivan Denisovitjs liv skönlitteratur, men fiktion kanske man ändå inte bör kalla den, åtminstone inte helt konsekvent. Den är också en illustration.
– – –
En dag i Ivan Denisovitjs liv (ry. Один день Ивана Денисовича), Alexander Solsjenitsyn. Övers. Hans Björkegren. Whalström och Widstrand 1970. 131 sidor.

måndag 2 juli 2018

Bokrecension: Barnahandlerskan | Gabrielle Wittkop

Barnahandlerskan (fr. La Marchande d'enfants) är skriven av den tyskfranska författaren Gabrielle Wittkop (1920-2002).

Boken utkom postumt på franska 2003, och i svensk översättning av Camilla Nilsson 2007, som också skrivit ett efterord.

* * *

När Athena Farrokhzad recenserar Barnahandlerskan i Aftonbladet ställer hon sig frågan:
"Hur ska jag kunna rekommendera en bok vars meningar jag inte vågar citera?"
Jag märker att jag hamnar i något av samma dilemma. Och detta blir därmed kanske den svåraste bok att recensera som jag någonsin gett mig på. Men jag gör ett försök.

* * *

Barnahandlerskan är en höglitterär bok, estetiskt fulländad. Och innehållet är så gräsligt att det nästan inte går att återge. Hade man gjort en filmatisering av boken som var hälften så grafisk som texten hade den varit illegal.

Barnahandlerskan utforskar de bortre gränserna för vad som är möjligt att skriva med ett bevarande av en litterär estetik.

Det är Wittkop inte först med att göra. Boken är tillägnad Markis de Sade, en förebild för henne, och texten kunde i stora stycken vara skriven av denne 1700-talsaristokrat. Den som läst de Sade känner igen sig i Barnahandlerskan, även om den inte rymmer samma hyberboler som han brukade göra.

Boken består av ett antal brev skrivna mellan 1789 och 1793, med ett epilogbrev skrivet något senare. Breven är skrivna av Marguerite Paradis, en bordellmamma på en barnbordell i Paris, till väninnan Louise som öppnat en likadan i Bordeaux. Marguerite berättar om vad som händer på hennes bordell och ger råd om hur Louise ska lyckas med sin egen rörelse. Det sista brevet är skrivet av Louise till en presumtiv kund.

Breven är fullkomligt ocensurerade och skildrar vad Marguerites kunder ägnar sig åt. Det är alltså fråga om våldtäkter, pedofili, sadism, kannibalism, incest, mord. Det handlar också om hur man enklast får tag i nya varor — för så ses offren: som objekt.

Effekten på läsaren är —  ja, påtaglig. Den läsare som inte får obehag av läsningen är sannolikt sällsynt hårdhudad.

* * *

Hur ska man då läsa en bok som Barnahandlerskan?

En möjlighet är att betrakta den som en berättelse om hänsynslöst utnyttjande sett ur förövarnas perspektiv. Marguerite är till synes helt känslokall för det lidande hennes geschäft orsakar. För henne har barnen blivit objekt, källor till inkomst.

Endast vid något enstaka tillfälle anas en empatisk förmåga. Som när hon möter en ung hermafrodit som uppväcker hennes egen djupare tillgivenhet, en tillgivenhet som hon annars inte haft, en tillgivenhet som väl — åtminstone är det en möjlig tolkning — för henne ur hennes verksamhet.

* * *

Men åter till språket. Wittkop skriver mycket vackert, mycket välformulerat, mycket välbalanserat. Om ämnet är hänsynslöst och det skildrade är avgrundssvart, så är det inget hänsynslöst med uttryckssättet, med prosan, som flyter som den lugnaste sommarbäck.

Moralister stegrar sig naturligtvis i närheten av en bok som Barnahandlerskan. Själv ser jag den som ett experiment i fiktionens värld, ett försök att gå längre från det upptrampade än någon förut gjort, att skildra det som är så hemskt och så tabubelagt att en recensent drar sig för att ens citera den recenserade boken. Det blir ett litterärt utforskande.

Oscar Wilde hade möjligen aldrig anat att hans ord skulle appliceras på en bok av Barnahandlerskans slag, men likväl:
"There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."
Och Barnahandlerskan är mycket välskriven. Men att läsa den — ja, det är knappast något för var och en.
– – –
Barnahandlerskan (fr. La Marchande d'enfants), Gabrielle Wittkop Övers. och efterord: Camilla Nilsson. Vertigo förlag 2007. ISBN: 978-91-85000-3.

söndag 1 juli 2018

Bokrecension: Bernadotterna på Sveriges tron | Jörgen Weibull

Oscar I
Bernadotterna på Sveriges tron är skriven av historikern Jörgen Weibull (1924-1998). Boken utkom första gången 1971. Jag har läst en upplaga från 1985.

* * *

År 1810 valdes den franske officeren Jean Baptiste Bernadotte till svensk tronföljare.

Det var följden av ett strategiskt politiskt spel, och Weibull menar att främsta motiven låg i att man då tänktes tillfredsställa den franske kejsaren Napoleon, att man fick en militärt duglig regent och att man kunde räkna med ekonomiska vinster, eftersom Bernadotte utlovat ekonomiskt stöd.

Med Bernadotte kom en helt ny ätt på svenska tronen.

För första gången på sekler blev en man gjord till tronföljare som inte hade kungliga, furstliga eller adliga anor. Juristsonen Jean Baptist hade lyckats svinga sig upp till franska arméns marskalkvärdighet genom att taket för icke-adliga män att bli högre officerare försvunnit i och med revolutionen.

Jean Baptist fick som bekant namnet Karl XIV Johan när han tillträdde tronen efter Karl XIII:s död 1818. Och efter honom följer till dags dato en rad bernadotter:

  • Sonen Oscar I (1799-1859, regent 1844-1859)
  • Sonsonen Carl XV (1826-1872, regent 1859-1872)
  • Sonsonen Oscar II (1829-1907, regent 1872-1907)
  • Sonsonsonen Gustaf V (1858-1950, regent 1907-1950)
  • Sonsonsonsonen Gustaf VI Adolf (1882-1973, regent 1950-1973)
  • Sonsonsonsonsonsonen Carl XVI Gustaf (f. 1946, regent f. 1973)

Jörgen Weibull skriver om samtliga dessa, om deras sätt att förhålla sig till sitt ämbete och hur man såg på deras ämbete i samtiden. I mångt och mycket är det en berättelse om en alltmer beskuren kungamakt, vars sista politiska inflytande försvann under Gustaf V:s regeringstid.

Särskilt lyfter Weibull fram Oscar I som en stor men alltför bortglömd regent. Han betonar hans insatser på de socialpolitiska, skolpolitiska och ekonomipolitiska områdena.

Således verkade den intelligente, kulturellt intresserade Oscar I för en allmän folkskola, för en reformering av fattigvården, och lika arvsrätt för kvinna och man. Han insåg också, skriver Weibull, järnvägens framtida betydelse och stödde genomdrivandet av byggandet av stambanorna. Han engagerade sig också i en förbättring av fångvården.

* * *

Jörgen Weibull låter i Bernadotterna på Sveriges tron oss överskådligt uppfatta Sverige under 1800- och 1900-talet ur monarkins synvinkel. Han berättar om dess utmaningar, likväl som om dess framgångar.

Det är inte fråga om en vidräkning med monarkin som sådan: en försiktig välvillighet kan väl snarare skönjas. Men han låter oss förstå hur och varför monarkin steg för steg monteras ner som maktpolitisk institution till dess att den blir vad vi är vana att uppfatta den som i dag: ett representativt och ceremoniellt ämbete.

Men från grenarna i vår nuvarande monarks släktträd ser vi i boken ut över den tvingande samhällsutveckling som genom seklerna rullat fram och skapat ett Sverige så annorlunda från det Sverige som fanns när hans anfader Jean Baptist Bernadotte satte fötterna på svensk mark i Helsingborg i oktober 1810. Och kvar på tronen sitter en Bernadotte.
– – –
Bernadotterna på Sveriges tron, Jörgen Weibull. Bonniers 1985. ISBN: 91-34-50602-0. 128 sidor.

lördag 30 juni 2018

Bokrecension: Grisjakten | P. C. Jersild

Grisjakten är en roman av P. C. Jersild (f. 1935), författare och läkare. Boken utkom första gången 1968. Jag har läst en upplaga från 1971.

* * *

Lennart Siljeberg för dagbok. Det är genom hans dagboksanteckningar vi får del av historien och händelseutvecklingen under de ungefär tolv månader, de flesta av dem under året 1967, varunder Grisjakten utspelar sig.

Lennart Siljeberg utnämns till byråchef för nystartade Statens boskapsinspektion (SBI). Han har fru och tre barn. Han är torr och stram, men en effektiv administratör. Och SBI får ett uppdrag: att döda grisar. De ska dödas effektivt, kliniskt, och köttet skall brännas upp. Man anser det viktigt att instrumenten som används hålls obesudlade på alla vis.

Det är upp till Siljeberg att organisera detta väldiga grismassmord med hjälp av sina allt fler medhjälpare, både inom den egna organisationen och inom försvaret.

Och allt tar sin början på Gotland, som delas upp i sektorer. Man tar in anbud från olika håll, och diverse idéer för effektivast möjliga avlivning diskuteras. Och man landar till sist i en metod som går ut på att grisarna snabbdjupfryses levande.

Man rensar steg för steg Gotland från grisar. I dagboken blandar Siljeberg sina kommentarer om uppdraget med personliga notiser om livet som familjefar och  privatperson.

Men något kommenteras aldrig.

Aldrig någonsin.

Och det är varför i hela världen staten fått för sig att inrätta ett statligt verk för att avliva grisar. Siljeberg själv förefaller inte reflektera över det. Ingen annan heller. Man betalar rimligt för att köpa grisar av uppfödare, och i allmänhet ställs inga frågor. Blott i några få fall släpps grisar fria i skogen eller smugglas för att undgå massdödandet.

* * *

Grisjakten kan rimligen uppfattas som en mycket mörk satir över möjligheten att en administrativ, byråkratisk apparat mister sin mänsklighet och dess mänskliga beståndsdelar mister förmågan att fråga efter syfte och mening.

Parallellerna som måste dras till Förintelsen gör berättelsen än mer obehaglig: inte minst när det talas om att gasa grisarna till döds innan de ska brännas. Vidare känns väl inte parallellen mellan Tredje rikets offer och grisar särdeles smakfull: det må nu bero på en fördom mot grisar, men ändå.

Men obehaglig är också Lennart Siljeberg själv. Han reflekterar över sin karriär, över strategier, över kompetenta eller inkompetenta medarbetare och chefer. Men inför själva uppgiften verkar han helt likgiltig; den självklara frågan är frånvarande som om det varit en kafka-värld han befann sig i. Ingen frågar varför. Varför döda grisarna? Varför bränna köttet? Varför så noga med den nästan kliniska saniteten? Varför hemlighetsmakeriet?

Det ligger alltså något djupt absurt över hela romanen i all dess hyperrealism. Först när Siljeberg själv kommer i kontakt med en förrymd gris som händer något med honom: men det är sent i boken och utgör snarast bokens epilog.
* * *

Grisjakten är en märklig bok. Den saknar egentligen riktigt sympatiska personer. Siljeberg är inte sympatisk. Inte ond heller. Bara tom.

Nästan alla som dyker upp i Siljebergs dagboksanteckningar om verksamheten bedöms utifrån sin effektivitet. De kan därtill vara trevliga, lättare eller svårare att arbeta med. Men effektiviteten och förmågan att uppnå målen verkar överordnat.

Grisjakten är vidare en dystopisk bok. En bok där människor utmålas som funktioner inom ett statligt verk snarare än som reflekterande individer. Och som funktioner är de beredda att utföra det som åläggs dem utan ifrågasättande eller rimlighetsanalyser.

Så vi får nog uppfatta romanen som en varning. En varning för att det som förut skett, och som sker i boken, inte må ske: en byråkratisering av samhället som eliminerar det mänskliga ur själva byråkratin.
– – –
Grisjakten, P. C. Jersild. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1971. 157 sidor.

fredag 29 juni 2018

Bokrecension: JUST SÅ eller KANSKE DET | Lars Gyllensten

JUST SÅ eller KANSKE DET: Ur arbetsanteckningarna är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006), författare, läkare, ledamot av Svenska Akademien, och dess ständige sekreterare under åtskilliga år.

Boken utkom 1989, samma år som Gyllensten lämnade arbetet i Akademien med anledning av Rushdieaffären.

* * *

Friedrich Nietzsche skrev som bekant flera av sina böcker i form av aforismer. Dessa aforismer var inte nödvändigtvis vad vi vanligen menar med ordet. Nietzsches aforismer kunde växa ut till miniessäer. Man kan se dem som försök, som ett sätt av tänkaren att bryta mark och pröva tankar.

Något liknande hittar jag i Lars Gyllenstens JUST SÅ eller KANSKE DET. Boken består av aforismer i nietzschansk mening, även om Gyllensten själv kallar dem anteckningar: längre och kortare texter som prövar och utforskar tankar. Själv skriver han på det temat i bokens sista text:
"Mina anteckningar är mångstämmiga – delvis samstämmiga men delivis också präglade av motsatta och oförenliga stämmor."
Ytterligare en likhet med Nietzsche kan gott nämnas. Denne skriver i Götzen-Dämmerung:
"Ich mißtraue allen Systematikern und gehe ihnen aus dem Weg. Der Wille zum System ist ein Mangel an Rechtschaffenheit."
Samma misstro mot tankesystem ser jag hos Gyllensten: det ligger under ytan mest hela tiden: ett ständigt tvivel, ett tvivel som avvisar säkra besked. Så återkommer han också flera gånger till den så kallade negativa teologin: att Gud enbart kan beskrivas genom vad han inte är, emedan varje affirmativt påstående om Gud låser honom i begreppen, förminskar honom.

Ja, Gyllensten uppehåller sig i boken ofta vid Gud, religion och inte minst Nåden – med stort N.

Men det är inte fråga om en ideologisk religiös tro som kommer till uttryck, utan han, som jag förstår det, uttrycker sig med teologiskt tankegods, tänker med religiösa begrepp. Och när han talar om till exempel om Nåden, talar han inte om nåd i dogmatisk mening, utan om något annat, något ingripande och förvandlande, något svår- eller ogripbart. Finns det gudomliga i Gyllenstens bok? Ja. Men på vilket sätt? Det förblir oklart för mig.

Det är hursomhelst inte fråga om en ateistisk bok. Ett avvisande av sådant slag skulle göra våld på Gyllenstens tvivel, som angriper det definitiva.

* * *

Gyllensten söker något som ligger inunder våra idoler, ikoner, beläten: det som i språk och tänkande fungerar som kommunikationsmedel, men samtidigt är just ett medel mellan det jag som finns under begreppen och det du som finns under den andres begrepp.

På samma sätt som en ikon i vanlig mening är en symbol för något gudomligt: något som inte är ikonen i sig, men som hänsyftar på det, så blir språket, orden, begreppen inte det som finns under ytan, utan det vi skickar upp över ytan. Nödvändigtvis skickar vi det upp över ytan; annars hade vi väl inte kunnat nå utanför oss själva alls.

Gyllensten medvetandegör oss dock på att det är fråga om medel. Orden och föreställningarna är inte vad de beskriver, de beskriver det som är, är försök att tolka det som är.

* * *

Liksom det var utmanande och berikande för mig att läsa Nietzsche, när jag hade min Nietzscheperiod, så är det i dag utmanande och berikande för mig att läsa Gyllensten i dag.

Hans texter lämnar utrymme åt läsarens egna reaktioner: han kommer inte med pekpinnar, men pekar på möjligheter, sätter ut frågetecken. Ja, texterna i JUST SÅ eller KANSKE DET blir till små text- och tankeexperiment, där läsaren själv får vara med i prövandet, vi får se om det håller.

Det är också utmanande att läsa Gyllensten. På flera sätt. Varje läsning av honom måste bli en tolkning, liksom all läsning i och för sig är en tolkning. Därtill är de förslag han skriver fram utmanande i sig: är vi som varelser i tillvaron verkligen så isolerade som han verkar föreslå? Står de språkliga ikonerna som medel mellan oss? Har genuint kan ett subjekt kommunicera med ett annat subjekt? Och vidare: hur nära kan vi komma en förståelse av tillvaron genom vårt skapande av formler, idéer, beläten av det som ligger under våra tolkningar?

Ja, Gyllensten är stimulerande läsning. Det gäller dels tankarna som han ger uttryck för, och dels det vackra språket. Och om man som jag ännu har en och annan idéövertygelse kan man nog må bra av att emellanåt få en del av de idéövertygelserna omskakade, och åtminstone våga sätta ett frågetecken efter dem ibland: ett gyllenstenskt frågetecken.
– – –
JUST SÅ eller KANSKE DET: Ur arbetsanteckningarna, Lars Gyllensten. Bonniers 1989. ISBN: 91-0-047537-8. 177 sidor.

måndag 25 juni 2018

Bokrecension: Kap Farväl! | Harry Martinson

Kap Farväl! är en skriven av Harry Martinson (1904-1978). Boken utkom första gången 1933. Jag har läst en Delfinseriens tredje upplaga från 1974, med Martinsons egna justeringar av texten.

* * *

Som tonåring, på tjugotalet, gick den unge Harry Martinson till sjöss. På haven och i exotiska hamnar blev han kvar i omkring sju år. En del av de erfarenheter han under denna tid gjorde skildrar han i Kap Farväl! liksom han tidigare gjort det i Resor utan mål.

Kap Farväl! är en spretig samling episoder och dikter. Vi följer med ynglingen Martinson till fjärran hamnar och på fjärran hav. Vi är med honom som mässpojke och som eldare. Han berättar om när han sköter golven hos en välbeställd familj i Brasilien. Han berättar om när han med en kastlös ung kvinna besöker ett föråldrat tivoli i Bombay. Och mycket mer.

Boken är inte lång, men den tar ändå sin tid att läsa — åtminstone för mig. Dels beror det väl på sjömansjargongen och -terminologin, och dels på en benägenhet till svengelska och en aning sökta metaforer.

Vare det långt ifrån mig att kritisera den senare nobelpristagaren Martinsons språkbruk, men jag har ibland svårt att hamna i samklang med hans ton, det skall erkännas.

* * *

Den första episoden i boken, "Grekisk tragedi", är den som gör starkast intryck på mig.

När den utspelar sig är Martinson fortfarande helt ung och tjänstgör i mässen på ett grekisktregistrerat fartyg, som bär en last av plank, långt över den rekommenderade mängden. De är på väg till Argentina från Florida.

Men så kommer cyklonen. Den hotar att sänka fartyget, som lägger sig nästan på sidan, innan man lyckas kapa lastens förtöjningar så den far överbord. Sjömän mister livet, men fartyget räddas.

Här, liksom i de andra berättelserna, lyckas Martinson skildra livet som sjöman på ett utmärkt sätt. Förutom att denna berättelse har en tillsats av stor dramatik i och med det hotande skeppsbrottet.

* * *

Kap Farväl! har sin stora styrka i atmosfärskapandet. Det är svårt att inte dras med i den proletära sjömanstillvaron, att känna att det erbjöd det stora äventyret, de stora möjligheterna att få se sig omkring i världen. Att man så kunde få vara med om ting som väl knappt andra än andra sjömän riktigt kunde förstå.

På så vis ligger det också ett drag av nostalgi över hela boken. Redan när Martinson gav ut den på 30-talet var nog mycket förändrat, för att nu inte tala om hur det måste ha förändrats jämfört med i dag.

Så, Kap Farväl! berättar om en sjömanstillvaro i en svunnen tid. Därmed blir det också ett intressant historiskt dokument — oavsett hur stora friheter Martinson tagit sig vid nedtecknandet av sina minnen — av hur den tillvaron kunde te sig för mängder av alltmer saltstänkta människor jorden kring.
– – –
Kap Farväl!, Harry Martinson. Bokförlaget Aldus/Delfinserien 1974. ISBN: 91-0-029223-0. 137 sidor.

torsdag 21 juni 2018

Bokrecension: Himlens vilja | Artur Lundkvist

Himlens vilja: En föreställning om Djingis Khan är en roman av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom år 1970.

* * *

Himlens vilja är inte en facklitterär bok. Det är Lundkvists version av - hans föreställning om - Djingis Khan (c. 1162-1227) som romanen handlar om. Djingis Khan är den person som Artur Lundkvist spinner sin roman kring.

Vi möter khanen först som åldrad man, men genom tillbakablickar lär vi också känna honom allteftersom han stiger till makten och till sist regerar över en yta som var fem gånger så stor som Romarrikets.

Han framstår i denna tappning som en hel- eller halvbarbarisk despot, som andas, äter och lever för kriget och expansionen. Han vill ena alla mongoler och med mongolerna besläktade folk och mongolerna underordnade folk under sitt välde, och allt motstånd nedgörs antingen i grund eller tvingas till underkastelse. Lundkvists Djingis Khan är likgiltig inför människoliv.

Men porträttet äger större psykologiskt djup än att bara kartongartat skänka läsaren en elak och grym militärdiktator. Lundkvist ger Djingis Khan stor intelligens och ett djupsinne. I samtal främst med sin rådgivare Je-liu diskuterar han livets natur. Han inser att han själv är född som nomad och är en krigare, men öppnar också upp för att mongolväldet en gång kan komma att förändras.

Rent filosofiska inslag finns där också, som när Lundkvist rentav låter Djingis Khan ana atomläran. Och avsnitt med aforistiska tänkespråk finns ingår också.

Men främst blir khanen manifestationen av en krigisk och barbarisk vilja till makt. För honom finns inget dra sig tillbaka och konsolidera allt han vunnit: för honom är allt utanför de egna gränserna marker som skall hamna inom de egna gränserna, bli en del av hans välde. Sådan är hans natur.

Den Djingis Khan som Lundkvist föreställer sig är ingen sympatisk man. Han är en despot, intelligent och reflekterande, men samtidigt helt upptagen av sin mission i livet: att erövra, ja, att vara erövraren. Det blir upp till efterkommande att förvalta det han vunnit, och han gör sina föranstaltningar för att så skall ske på ett bra sätt. Men själv är han krigsherren som dödar och inte själv är rädd för att dö.

Men ett tydligt positivt drag är ändå tydligt i Lundkvists föreställning av Djingis Khan: hans religiösa tolerans. Den betonas flera gånger av författaren. Själv framställs khanen som dyrkare av den Eviga Blå Himlen, Tengri, gud i en svårgripbar religion.

Men i khanens välde och inte minst i hans stad Karakorum finns fler religioner: kristendom inklusive nestorianer, muslimer, buddister, taoister. Och khanen tolererar dem, men tolererar inte deras bråk och stridigheter sinsemellan. Håller de sig stilla får de hållas.

Men kyrktornen och minareterna låter han riva: blixtarna slår ideligen ner i dem och visar sig därmed vara utsatta för Himlens vrede. Och
"... eftersom ringandet i klockor och andra slags klanger och rop kan störa luftens välvilliga andar och dra till sig de ondskefulla ska också alla dessa ljud förbjudas och tystnad råda."

* * *

Himlens vilja är en yvig historia, och har sina exotiska inslag. Där jag inte känner igen de geografiska orterna får jag försöka orientera mig efter de väderstrecksanvisningar som Lundkvist är generös med att ange.

Romanen påminner om Krigarens dikt, där Lundkvist skildrar Alexander den store. Men detta är ändå en helt annan typ av berättelse, Lundkvist använder en annan berättarteknik. Krigarens dikt är stram, krönikeartad. Himlens vilja låter fantasin blomma ut fler förunderliga färger och former. Ett långt avsnitt handlar om Khanens drömmar: jag upplever dem först som malplacerade, men inser att också de vittnar om Khanens personlighet.

Och som vanligt skildar Lundkvist mästerligt naturmiljöer. Landskapet får liv genom hans ord.

Himlens vilja är suggestiv, men vittfamnande. Kanske hade den vunnit på att bli lite mer koncis, lite mer hårdkokt. Den hade då förlorat i luddig drömskhet, men inte i kraft.
– – –
Himlens vilja: En föreställning om Djingis Khan, Artur Lundkvist. Albert Bonniers förlag 1970. 219 sidor.

söndag 17 juni 2018

Bokrecension: Natt klockan 12 på dagen | Arthur Koestler

Natt klockan 12 på dagen (eng. Darkness at noon) är skriven av Arthur Koestler (1905-1983).

Boken utkom första gången 1940. Jag har läst den i svensk översättning av Tore Zetterholm i en upplaga som har ett förord av Courtland Canby, samt inledning och en utförlig efterskrift av Goronwy Rees.

* * *

Arthur Koestler levde ett minst sagt omväxlande liv. Han föddes av judiska föräldrar i Budapest, studerade i Wien, arbetade i Tyskland, bodde i Palestina, reste i Sovjet, var agent under spanska inbördeskriget, fängslades av Francosidan och dömdes till döden, men frigavs under ett fångutbyte. Så bodde han i Frankrike innan han till sist hamnade i England.

Själv var han länge själv övertygad kommunist, men verkar ha omvärderat sin livsåskådning under fängelsetiden i Spanien. Hela boken Natt klockan 12 på dagen utgör en massiv uppgörelse med den stalinstiska kommunismen i Sovjet.

* * *

Natt klockan 12 på dagen är inte en helt uppdiktad historia. Den baserar sig på de utrensningar av ledande sovjeter som Stalin orkestrerade under 30-talet, det som kallas Moskvarättegångarna. Gamla partiveteraner ställdes då inför rätta och dömdes till döden eller fängelsestraff.

Romanens huvudperson, Nicolas Salmanovitch Rubashov, skall vara en sammansmältning av flera av dessa personer, men återspeglar kanske främst Nikolaj Bucharin (1888-1938).

Nåväl! Rubashov är en just en partiveteran. Han har agerat åt partiet runtom i Europa när han en natt arresteras, anklagad för kontrarevolutionär verksamhet. Han fängslas i en cell, omgiven av tvåtusen andra celler. Han förhörs och reflekterar ständigt kring sin egen skuld.

Han inser att han givit allt för partiet. Han har utfört dess verk.

Men han kommer också till rätta med att han hållit kontrarevolutionära uppfattningar: han har börjat reflektera kring om målet verkligen helgar medlen: om det stora slutmålet verkligen är värt de offer som partiet är villigt att göra. För partiet är det givet: målet är så stort och dessutom historiskt oundvikligt, att det måste vara värt att utföra hemska handlingar för nu.

När Rubashovs förhörsledare anklagar honom för att ligga bakom ett planerat attentat mot Nr. 1, det vill säga Stalin, inser Rubashov att om han omsatt sina begynnande tvivel i handling, så hade attentatet varit dessa tankars sista och yttersta konsekvens, fastän han aldrig i praktiken planerat något sådant.

I sin cell blir Rubashov dessutom alltmer uppmärksam på det han kallar den grammatiska fiktionen, första person singularis: jaget. Jaget, skugglikt och svårfångat, tränger sig fram i hans medvetande som formats att se bara till kollektivet och avlägsna mål.

* * *

Rubashov är mycket intelligent, har fortfarande en naturlig resning som en av de tidiga revolutionärerna som en gång satt vid samma bord som Lenin och Stalin.

I fängelset får han tid att rannsaka sig själv. Rannsakandet står inte bara den stele förhörsledaren för. Men samtidigt snärjs han steg för steg i förhörsledarens frågor: den stalinistiska diskursens grammatik ger honom ingen utväg. Han kunde välja att helt enkelt neka och föras ut från scenen bakvägen — en administrativ åtgärd, en tyst likvidation.

Men genom att stegvis bekänna och acceptera en öppen rättegång offrar han sig för partiet genom att erkänna och ta avstånd från sina upproriska tankar, vars logiska följd, om de omsatts, hade varit uppror och attentat.

* * *

Natt klockan 12 på dagen är en klaustrofobisk roman. Dess skräckvision beror inte så mycket på blod och tortyr. Blodet och den fysiska tortyren anar man bara strax utanför synranden. Förutom utmattningstortyren som används mot Rubashov själv.

I stället består skräckvisionen på den allting nermejande statsapparatens känslokyla inför de enskilda människorna: en statsapparat som gjort människan bara till ett litet grand, ett litet grand som för det stora hela gott kan kastas undan. Partiets etik går ut på att göra vägen rak, inte att ta hänsyn till vad man möjligen kör över.

Det finns inte många handlande personer i boken. Också de andra, de stora massorna, anas endast. Kanske genom knackningarna genom cellväggen från grannen. Kanske genom några ord på rastgården. Kanske genom något minne.

Rubashov ställs inte bara utanför partigemenskapen genom att anklagas för att verka emot partiet, han ställs också utanför mänsklig gemenskap. Det gör ett mycket kargt och kalt intryck. Hans liv begränsas till förhörsledare, fångvaktare, en och annan fånge eller fängelseanställd.

* * *

Som före detta kommunist, med sina resa i Sovjet i bagaget, med sitt kontaktnät, hade Koestler särskild insyn i det sovjetiska maskineriet. Att Natt klockan 12 på dagen dessutom nära anknyter till faktiska fall ger den än mer tyngd som angrepp mot tyranniet.

Hur högt romanen hördes när det begav sig, hur effektiv den var som väckarklocka, kan jag inte säga. Men än i dag förmår den väcka avsky för varje ideologi som åsidosätter individernas väl och ve, för förment högre mål.
– – –
Natt klockan 12 på dagen (eng. Darkness at noon), Arthur Koestler Övers. Tore Zetterholm. Förord: Courtland Canby, inledning och efterskrift: Goronwy Rees. Bokfrämjandet, Böcker som förnyat människans tänkande. Utan år. 310 sidor.

måndag 11 juni 2018

Bokrecension: Historier mellan åsarna | Artur Lundkvist

Historier mellan åsarna är en novellsamling av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1969. Jag har läst den i en upplaga från samma år.

* * *

Noveller? Jo, boken består av noveller. Men i det här sammanhanget vill jag nog hellre använda titelns ord "historier". Det luktar ändå lite mer skog om det ordet, lite mer ålder.

För fastän Historier mellan åsarna ofta utspelar sig under Lundkvists barndom, så är det ändå något ännu äldre över dem. Ibland rent konkret: som när vi far in i forntiden; ibland till känslan. Det ligger en bitter nostalgi över hela samlingen. En skavande nostalgi. Inte en skimrande.

Det är som om dessa berättelser är kusiner med Selma Lagerlöfs naturmystiska historier, men råare, mer ohöljda, naknare. Ofta osar de av sexualitet av olika slag, sexualitet och begär.

Jag vet inte i vilken grad de historier som utspelar sig i förra seklets början faktiskt har sin grund i verkliga händelser. Det gör å andra sidan detsamma. De är skrivna som om de kunde ha hänt, som om de har hänt. Realismen är påtaglig och ingår äktenskap med naturmystiken: skogarna, mossarna, de tidiga industrierna på landsbygden. Granarna och stugorna får endast sällan vika för en och annan motorcykel eller bil.

Likväl är det tider i förändring. Näcken uppenbarar sig i en historia, åldrad, ensam. Hans skägg har mist sin gröna färg. Besök får han bara sällan. Och folket på Lövtungan, som lever på gammaldags vis i sina omålade hus, ja, också de blir stadsbor och flyttar.

* * *

Mest drabbande, åtminstone i min läsning, är samlingens första historia, den som heter "Goan". Den utspelar sig i forn tid, i hednisk tid. En kvinna är satt på en ås för att tjäna henne vars namn man inte uttalar: Fröja. En gång om året åker Goan i vagn runt i bygden, en representant för fruktbarhetsgudinnan, och ligger med alla karlar. Allt för den goda växtens skull.

Hon är myndig och ensam, ceremoniell och respektingivande. Intill dess att växten slår fel: då knorrar folket, tänker sig måhända att de får göra något åt Goan, som tydligen inte tillfredsställt henne vars namn man inte nämner. De får blod och mord i blicken.

Ja, rent historiskt må det vara som det vill med autenticiteten i en historia som denna: den äger emellertid känslan av genuin sägen som kärna - fiktiv eller ej - och fungerar därför som en känslosättare för något främmande: något som en gång var. Bitter nostalgi, som sagt.

Och så detta med sexualiteten. Den kommer om och om igen, i olika former, fruktad på olika vis.

Den finns naturligtvis hos Goan. Den finns hos bondmoran som ligger med en av drängarna. Den finns i historien om de besökande hororna från Danmark. Den finns i en hustrus avund mot kvarnen som verkar vara mer avhållen av maken än hon själv. Den finns på farligt vis hos gubben, som skräms av att granntösen söker skydd nära honom, i hans knä, under ett oväder: tänk om folk tror att... Och hos mannen som drömmer mardrömmar om att han åtrår sin dotter.

Åtrå, begär, sexualitet. Oregerliga som de ålar en flicka i en historia är satt att flå. Allt utmärkt skildrat av Lundkvist, med raka ord, i en annan tid: bitter nostalgi.

* * *

I själva verket utgör de små historierna konstverk, var och en i sin egen rätt. Lundkvist målar upp en vägstrykare, en ung man som förläst sig på Jack London, och gör allt för att efterlikna sin hjälte, den amerikanske författaren. Han är något som kunde funnits en gång, kanske faktiskt fanns. Han står där levande för läsaren.

Och ett annat av de särskilda mästerverken i Historier mellan Åsarna: "Gubben", där hela historien är en monolog av en dement man, ur vars berättelse man lyckas plocka ihop att han haft ett omväxlande och arbetsamt liv, fastän hans minne nu gör det svårt för honom att gripa tag i det förflutna, han som tenderar att blanda ihop sin sköterska med sin egen moder.

* * *

Historier mellan åsarna är full av berättarglädje. Men det man möter är inte lycka. Nästan alla historier går i moll, rymmer antingen tragedier eller något dystert eller förbjudet. Det är märg i alltsammans, som vore de berättade i ett tänkt förflutet, vid ett gistet bord, nära en sprakande eld. Trötta lantbrukare dricker en öl efter nattens inbrytande: bitter nostalgi.

Den värld som Lundkvist skildrar är nu borta, i den mån den någonsin funnits. Ja, den var redan på väg bort när historierna utspelade sig. Att läsa Historier mellan åsarna blir därför att tappa in i något förflutet. Det är inte idylliskt. Men det är påtagligt, rått och kraftfullt.
– – –
Historier mellan åsarna, Artur Lundkvist. Bonniers Folkbibliotek 1969. 248 sidor.

torsdag 7 juni 2018

Bokrecension: Stad i mörker | Eyvind Johnson

Stad i mörker är en roman av Eyvind Johnson (1900-1976). Boken utkom första gången 1927. Jag har läst en upplaga från 1938.

* * *

Spänningsromaner har man hört talas om. Stad i mörker är emellertid snarast en stämningsroman. Det kvarstående intrycket är nämligen den mörka, kalla, klaustrofobiska känsla som Johnson förmår gestalta romanen igenom.

I boken befinner oss i en liten norrländsk stad under en februarimånad och får snart lära känna ett urval av dess invånare. Samtliga framstår som helt realistiska, liksom hela berättelsen är påtagligt realistisk. Handlingen förs framåt genom korta avsnitt, som fogas till varandra.

* * *

Den norrländska staden - som aldrig får något namn - har sin egen elit. Urmakare Hammar har upptäckt att han har en fallenhet för att hålla tal, och får därigenom tanken att också han borde kunna bli en del av den eliten: att komma in i kommunfullmäktige. Han engagerar sig i sällskapslivet och knyter kontakter.

Några egentliga idéer har Hammar inte, blott en övertygelse om att han kan vara förnuftig, kan verka för stadens bästa.  Han blir också vän med skollärare Andersson.

Andersson är den mest komplexa personen i Stad i mörker. Han vantrivs och är ensam. Från hemmet hade han förväntningar om att bli något märkvärdigt. Men själv ville och vill han egentligen helst av allt bli sjöman. Han fastnade som skollärare i den lilla norrländska staden, och bor i hyrt rum med tillhörande möbler, med sina böcker och några minnessaker.

Där skollärare Andersson är cynisk och där hans min så lätt fastnar i ett lätt nedlåtande grin, är urmakare Hammar yta, kanske välmenande idealist utan egentliga ideal. Men på något sätt når de ändå varandra.

Hammar övervinner sin känsla av Anderssons nedlåtenhet, och Andersson finner något hos Hammar också: kanske ett kamratskap, kanske en respekt för att han ändå är rätt rejäl, rätt begåvad.

Och så alla de andra. Den drivna postkassörskan fröken Ågren, som lyckats komma in i kommunfullmäktige och driver sina frågor om inrättandet av parker i staden. Ågren, som verkar så världsvan, men under sin mask också hon - såsom skolläraren - döljer en mycket djup ensamhet. Och som blir sjuk.

Och Venus, kvinnan som patrullerar staden på kvällarna, uppvaktad av betalande herrar. Och Sture, urmakare Hammars son, som ohågad och blasé är en del av ungdomsskaran i staden. Och slaktaren Almström, allmänt respekterad. Och den myndige, mustaschprydde majoren, som det viskas om är olämplig förtjust i ynglingar. Och Alex C. Persson, redaktionsassistenten på stadens tidning. Och polisen Blixt, som gärna super. Och fler.

* * *

Genom Stad i mörker skapar Johnson bråddjupa porträtt av invånarna i den namnlösa, vinterkalla norrländska staden. Och fastän den utspelar sig under en kort tid, och gestalterna ibland endast antyds, tycker man sig som läsare snart förstå dem och känna med dem.

Särskilt gäller det urmakare Hammar och skollärare Andersson. De står som exempel på olika typer av människor, som trots sina olikheter ändå kan finna varandra, söka varandra. Hammar finner sig i sin situation och vill agera utifrån den. Andersson längtar bort, drömmer tillbaka, sitter fast men vill bryta sig loss. Likväl kan de samtala, nå varandra.

Stad i mörker påminner mig om en av mina favoritböcker. Nämligen Samuels bok av Sven Delblanc. I båda märker man att författarna lyckats skapa stämning av djup och smärtsam ensamhet, av vardagstragedi och känslokyla, av oförskyllt lidande. Båda är på många sätt mörka romaner, inte alls upplyftande.

Stad i mörker och dess atmosfär kommer nog att hänga kvar ett bra tag inom mig. Inte för att man blir upplyft av den, men för att den berör.
– – –
Stad i mörker, Eyvind Johnson. Albert Bonniers förlag 1939, ur serien Svensk litteraturspegel, volym XI, red. Marika Stiernstedt. 289 sidor.