torsdag 28 september 2017

Bokrecension: De sju mot Thebe | Aischylos

Eteokles och Polyneikes,
Giovanni Battista Tiepolo. Detalj.
Bild: Wikimedia Commons.
De sju mot Thebe är ett drama av Aischylos. Jag har läst det i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961), i en upplaga tryckt 1932.

* * *

Det är inte långt ifrån 2500 år sedan Aischylos drama De sju mot Thebe uppfördes första gången. Den utgjorde då den avslutande delen av en trilogi, där endast något eller några fragment bevarats av de tidigare delarna.

Och i De sju mot Thebe har senare partier i dramat justerats, bearbetats eller bytts ut av en hand några decennier efter Aischylos uruppförande, berättar Zilliacus.

Handlingen är påfallande enkel och i sin enkelhet kraftfull.

Dramat framställer för oss en del av Labdakidernas välkända saga. Sagan går i sin helhet i starkt koncentrat på följande vis.

Kung Laïos får mot en siares råd en son. Sonen, Oidipus, lämnas bort. Ovetande om sin börd dödar han uppvuxen sin fader och äktar senare sin moder, med vilken han får ett antal barn.

När de verkliga förhållandena avslöjas sticker Oidipus ut sina ögon och hustrun tillika modern tar sitt liv. På sin blinda ålderdom kränks Oidipus av sönerna Eteokles och Polyneikes, vilka han därför förbannar: de skall falla för varandras vapen.

Eteokles blir omsider kung i stadsstaten Thebe efter att ha fördrivit brodern Polyneikes.

Och det är ett tag efter detta som dramat De sju mot Thebe utspelar sig. Nu är nämligen Polyneikes på väg tillbaka till Thebe tillsammans med en här. Han belägrar staden och sätter en särskilt utmärkt krigare vid var och en av Thebes sju portar: vid den sista sig själv.

Aktörer i dramat är främst Eteokles själv, en spejare och en kör. I dialoger och monologer förklarar det allteftersom vad som händer. Först kallar Eteokles folket att skydda staden, varefter en spejare förkunnar att fiendehären drar närmare, törstande "efter mera slakt".

En kör uppstämmer sedan klagovisor om stadens betryckta situation och anropar gudar om beskydd. Eteokles försöker få dem att tiga, för att inte skrämma upp invånarna.
"Men håll dig lugn, hav måtta i din skräck,
att folkets hjärta ej av feghet smittas."
Snart dyker spanaren upp och berättar för Eteokles vilken krigare som ställts upp av fiendehären vid varje port. För varje krigare – de flesta minst sagt övermodiga till sköldbild och tal – svarar Eteokles med vem han ställer att möta dem. Vid sista porten står Polyneikes själv, och mot honom går givetvis Eteokles.

Själva striden återberättas inte, men kören utbrister i klagosång igen, och efter ett tag dyker spejaren upp och berättar att Polyneikes och Eteokles är döda.
"De dogo båda för en brodershand."
Oidipus två söner har uppfyllt faderns förbannelse och dött för varandras händer.

Så är det åter dags för kören att klaga över läget innan hela dramat rinner upp i det som enligt Zilliacus är en något senare hands bearbetning, där brödernas två systrar går för att begrava de två.

* * *

Ett antikt grekiskt drama av detta slag är som synes inte uppbyggt som en roman av våra tider. Händelseförloppet är inte alltid direkt återberättat, men speglas då i de olika replikerna. Körens uppgift blir, om uttrycket tillåts, snarast en form av specialeffekt, som dock både har en berättande funktion, men främst en funktion av att understryka stämningen och här situationens allvar. Dess förtvivlan är utomordentligt tydlig och hjärtskärande.

Men så var Aischylos personligen inte obekant med krig. Han deltog i slaget vid Marathon och slaget vid Salamis. Att känslan i de scener som förebådar slaget därför upplevs som äkta kan kanske till icke ringa del äga sin förklaring att Aischylos mycket väl kände till hur det var när en här närmade sig.

Aischylos låter spejaren säga:
"... hör: mot kusten dånar
ett bränningsbrus av vapenklädda män."
Det ljudet känner författaren själv väl till. Han kände krigets blodiga realiteter, och omsätter dessa i texter med stark poetisk nerv.

Och den poetiska nerven överlever tidens gång genom den förträfflige Emil Zilliacus tolkning av dramat.

Visst är dramat delvis främmande till sin natur, men inte mer främmande att det är fullt begripligt, att känslorna som uttrycks upplevs som genuina, fullt möjliga att erfara för människor än i dag. Läsaren av dramat De sju mot Thebe ställs idag inte inför ett chiffer, utan inför den avslutande delen av ett dramatiskt epos som blivit odödligt och förmår beröra än i dag, särskilt om man har lite grundläggande kunskaper om det antika Greklands kulturhistoria och föreställningsvärld.
– – –
De sju mot Thebe, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1932. 106 sidor.

onsdag 27 september 2017

Bokrecension: Femtio seriemördare | Charlotte Greig

Femtio seriemördare: Hur de blev sådana monster (eng. Evil Serial Killers) är skriven av Charlotte Greig (1954-2014), brittisk författare och sångerska.

Femtio seriemördare utkom på engelska 2010. Jag har läst den svenska översättningen av Ann Margret Forsström, utgiven 2012.

* * *

Det vore löjligt att förneka att människor fascineras av seriemördaren. Utan en sådan fascination skulle inte en bok som Femtio seriemördare kunna säljas, och inte heller oräkneliga andra titlar som beskriver olika seriemördares karriärer, kanske inte heller serier som Criminal Minds och andra liknande program skulle ha någon publik.

Jag är inte psykolog och kan knappast göra anspråk på att förklara hur detta intresse kommer sig. Och det är inte något som analyseras djupare i Femtio seriemördare heller.

Men jag tänker att kanske kan något av det som drar våra blickar till sig ligga i seriemördarens annorlundaskap kombinerat med en slående likhet med normaliteten. Han eller hon kan ha ett vanligt jobb, se hel och ren ut, kunna föra sig, och samtidigt gräva ner döda människor i källaren eller gå på nattliga människojakter med pistol.

Det som de flesta människor kanske enbart möter i drömmarna eller i djupt förtryckta impulser långt nere i psykets vrår agerar seriemördaren på, vare sig det nu är sexualitet, penningbegär eller helt enkelt mordlust som får seriemördaren att sättas i rörelse.

* * *

Femtio seriemördare låter oss möta ett femtiotal seriemördare av olika slag. De flesta av de presenterade personerna var aktiva i USA, men där finns också gärningsmän med från Kanada, Tyskland, Storbritannien och andra länder.

Varje seriemördare — eller i några fall: seriemördarpar — får omkring tre eller fyra sidor i framställningen. Vi får i regel veta något om deras uppväxt, deras mord i sammandrag samt vad som hände sen. Mördarna är indelade i ett antal kategorier, såsom "Maniska mördare", "Galna kannibaler", "Sadistiska strypare".

Tonen är emellanåt, som antyds av kategorierna ovan, en aning journalistiskt sensationalistisk.

Men själva brödtexten är oftast relativ rak, och stör inte genom att ideligen berätta hur fruktansvärt, hur hemskt, hur omoraliskt, hur otroligt det ena eller det andra är. Det är i mitt tycker betydligt bättre att helt enkelt beskriva gärningarna och låta isandet uppstå spontant hos läsaren.

* * *

Jag tillhör själv dem som fascineras av seriemördaren som fenomen, delvis på grund av det ovan anförda: seriemördaren som radikal abnormitet klädd i normalitetens dräkt.

Ett antal av de personer som presenteras i exposén inbjuder till vidare studier, särskilt sådana som jag inte tidigare känt till. Annars är ju många i seriemördarnas Hall of Fame naturligtvis med: John Wayne Gacy, Ted Bundy, Jack the Ripper, Ed Gein, David Berkowitz, Ian Brady och Myra Hendley, Jeffrey Dahmer.

Två av dem jag inte tidigare kände till var Belle Gunness och Fritz Haarman. Båda tillhör den äldre eran av seriemördare. Ingen av dem är väl helt typisk.

Belle Gunness föddes 1859 i Norge, men emigrerade till USA. Där verkar hon ha påbörjat sin karriär som seriemördare när folk i hennes närhet försvann. Efter att hennes hus brunnit ner och polisen undersökte gården hittades fjorton nergrävda kroppar. Ett huvudlöst lik påträffades i det nerbrunna huset tillsammans med kropparna efter två av Belles barn.

Det har antagits att den huvudlösa kroppen var Belle Gunness, men det är inte säkert, fastän även hennes tänder upphittades, dock obrända. Under lång tid efteråt rapporterades att Belle Gunness setts på olika håll i USA.

Tysken Fritz Haarman föddes 1879. Under efterkrigstiden var Tyskland stukat och många individer var hemlösa, en del prostituerade sig. Det var bland annat bland prostituerade unga män och pojkar som Haarman tillsammans med medhjälparen Hans Gans hittade sina offer.

Haarmans tillvägagångssätt skildras av Charlotte Greig på följande vis:
"Han kastade sig vildsint över offren och dödade dem genom att bita sönder luftstrupen samtidigt som han våldtog dem. Sedan tog han försiktigt av dem kläderna som han sålde, styckade kropparna och gjorde sig av med skelettdelarna. Köttet kokade han och sålde som fläskkött på svarta marknaden."
Haarman åkte fast omsider. Hans Gans ansågs varit medhjälpare och dömdes till tolv års fängelse. Haarman själv dömdes till döden och halshöggs 1925.

* * *

Femtio seriemördare är rapp läsning. Formatet inbjuder till det: materialet måste ändå koncentreras om femtio kapitel ska hinnas med på omkring trehundra sidor och dessutom inte så få illustrationer.

Och det är naturligtvis en aning bisarr läsning, men inget en modern människa i allmänhet är obekant med från tidningsspalter eller i fiktiv form från mängder av teve-serier. Men ibland blir grymheten särskilt påfallande, som i fallet med Haarman ovan, förutsatt att Greigs beskrivning är korrekt.

Det finns en del slarvfel i texten, där uppgift A kan komma att motsägas av uppgift B några rader längre fram. Layouten är medvetet gjord en aning smutsig, med slitna bokstäver i rubriker och annat: det medverkar till att känslan av boken blir lite råare än den annars hade varit. Och det skapar också en höjd känsla av den där journalistiska sensationalismen som jag var inne på tidigare.

Det må vara hänt. Det är en populär framställning och får tas som en sådan: för många ett rysarpiller innan man går och lägger sig, kanske.

Men jag tror också att det är rimligt att använda denna bok som utgångspunkt till vidare studier av åtminstone någon eller några av personerna som nämns. Förvisso tycker kanske någon att det rimligaste vore att inte skänka seriemördarna berömmelse. Men jag menar att vi kan lära oss av dem, lära oss om fenomenet seriemördare.
– – –
Femtio seriemördare: Hur de blev sådana monster (eng. Evil Serial Killers), Charlotte Greig. Övers. Ann Margret Forsström. Arctic 2012. ISBN: 978-1-84858-921-6.

måndag 25 september 2017

Bokrecension: Homo Deus | Yuval Noah Harari

Homo Deus: En kort historik över morgondagen är skriven av den israeliske historikern Yuval Noah Harari (f. 1976). Boken utgavs första gången 2015. Jag har läst den den svenska översättningen av Joachim Retzlaff (f. 1952) i e-bokversionen från 2017.

* * *

Jag tror att många kan bli provocerade av Homo Deus. I det att den pekar på en framtid som på många sätt är annorlunda än vårt förflutna är den som gjord för att skapa en känsla av främlingskap, och i det att den pekar på en framtid där homo sapiens inte längre är centrum i tillvaron är den som gjord för att skapa en känsla av hot.

Men boken kan också uppfattas som spännande och utmanande. Harari påpekar flera gånger att han inte skriver profetior, utan visar på möjligheter. Framtida möjligheter som utgår från teknik och kulturutvecklingen i dag. Således: kanske kommer Harari nära vad som verkligen kommer att ske, kanske inte. Den som lever får se.

* * *

Grundläggande i Hararis argumentation är tanken att människan kommer att sträva mot tre ting. Dessa tre ting är odödlighet, lycka och gudomlighet.

Strävan mot odödlighet är begynt redan i människans framgångsrika bekämpande av sjukdomar. Nästa steg skulle kunna bli att inte bara reaktivt utan också preventivt ändra förutsättningarna för människokroppen på till exempel genteknisk väg, så att döden inte längre framstår som oundviklig. Och att uttjänta organiska delar kan bytas ut.

Strävan mot lycka handlar om att ge människan större förmåga att känna lycka, kanske på kemisk väg. Det är hursomhelst att föredra framför känslan av olycka. Nu kan deprimerade människor hjälpas på medicinsk väg, varför inte agera så att den upplevda lyckan hos icke-deprimerade personer stegras?

Gudomlighet handlar om att skapa övermänniskan, homo deus. Redan i dag förmår människan genom teknik och kultur fantastiskt mycket mer än vad människan någonsin under sin historia förut kunnat. På genetisk och teknisk väg borde människan kunna uppgraderas till en bättre version av sig själv: starkare och mer intelligent, kanske genom sammanförande av människans grundläggande biologiska algoritmer med digitala algoritmer: sammansmältningen av människa och maskin.

* * *

En av Hararis styrkor i boken är att leda i bevis hur flyktiga komponenterna i mänsklig kultur är, och hur det som en gång sågs som självklart inte längre är det.

Delarna i det som han kallar meningsväven eller det som vi kan kalla de gemensamma berättelserna om vad det innebär och bör innebära att leva som människa byts ut och förändras.

Det är till exempel abstrakta fiktioner som tillåter oss att tillmäta pengar ett faktiskt värde eller den europeiska unionen en existens, fastän båda sakerna finns enbart som en föreställning: de finns för att vi tror på dem och agerar som om de finns, precis som vi agerar som saker i den objektiva verkligheten finns: en stol, en flod, en sten.

Den dag mänskligheten slutar tro att pengar har ett värde eller att den europeiska unionen finns som storhet, upphör också pengar att ha ett värde och den europeiska unionen att vara något konkret. De fanns endast som föreställningar.

* * *

Harari uppehåller sig också mycket vid begreppet "humanism". Med detta avser han något betydligt bredare än vad vi till exempel uppfattar som "sekulärhumanism".

Snarare verkar han åsyfta idékomplexet att sätta människan och inte minst hennes upplevelser i centrum, och detta ser han som en central idé i moderniteten: att människans upplevelse blir det centrala, inte diktat ovanifrån.

På samma sätt använder Harari begreppet religion i mycket bred betydelse. Religion blir hans beteckning av tro inte enbart på gudar, utan även på tro på icke-faktiska berättelser överlag.

Därmed kan såväl liberalism som nazism och kommunism ställas i samma kolumn, då som sekulära religioner. Det vill säga ideologier som har någon form av icke-faktisk berättelse i grunden: tron på individen, tron på kollektivismen, tron på rasideologien: alla tre ser han dock som humanistiska religioner, nämligen ideologier som sätter människan och hennes upplevelser i centrum, snarare än en eller flera gudar.

För gammal form av religion, som de abrahamitiska religionerna, ger han föga. Han argumenterar inte ens emot dem: de är helt enkelt passé, de är förlorare, och i den mån de fortfarande existerar agerar de reaktivt och inte lägre aktivt. Harari skriver:
"Mer än ett århundrade efter att Nietzsche dödförklarade honom verkar Gud göra comeback. Men det är en illusion. Gud är faktiskt död – det bara tar en stund att skaffa undan liket."
Men i de gamla religionernas ställe har alltså andra meningsbärande fiktioner kommit istället.

* * *

Harari skriver en förförande effektiv prosa, där han ständigt belägger sina tankar med illustrerande exempel och refererar till spjutspetsforskning, inte sällan inom biologi.

Det blir förvisso en aning yvigt, dock utan att bli pladdrigt. Men boken hade nog vunnit på att koncentreras ännu mer. Att Harari är mycket bekväm med stora tankar och stora perspektiv är uppenbart: han rör sig ledigt mellan savannens homo sapiens och framtidens möjliga homo deus. Exempel anförs likaväl från Googles verksamhet som från politisk historia.

Personligen vet jag inte i vilken grad jag övertygas av Hararis argument. Men att han har många poänger är otvivelaktigt. Att tekniken kommer att fortsätta att utvecklas och göra framsteg man i dag har svårt att föreställa sig är sannolikt. Huruvida det på sikt kommer att leda till homo sapiens detronisering återstår att se, även om Harari övertygande skriver:
"Föreställningen att människor alltid kommer att ha någon unik förmåga som är utom räckhåll för icke-medvetna algoritmer är rent önsketänkande."
Om det är skrämmande eller utmanande eller lugnande, ja, det finns det nog olika uppfattningar om.
– – –
Homo Deus: En kort historik över morgondagen, Yuval Noah Harari. Övers. Joachim Retzlaff. Natur & Kultur 2017. E-bok: Axiell Media 2017. ISBN: 978-91-27-1580-5.

torsdag 14 september 2017

Bokrecension: Det germanska spåret | Lars Lönnroth

Del av Rökstenen. 800-tal.
Det germanska spåret: En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien är skriven av Lars Lönnroth (f. 1935), professor emeritus i litteraturvetenskap.

Boken utkom första gången 2017, och jag har läst e-boksutgåvan.

* * *

Jag är mycket förtjust i den fornnordiska kultursfären. De gamla texterna – Eddadikterna, de isländska sagorna – gör ett starkt intryck på mig: kargheten och knappheten producerar fortfarande en klar klang som förmår att gå ända in i bröstet.

De norröna texterna är en del av det som Lars Lönnroth kallar det germanska spåret och som han ger en översikt av i sin bok med detta namn. Han följer de germanska folkens avtryck i litteraturen från det att de skönjes hos Tacitus i antiken, intill de germanska berättelsernas avtryck i vår moderna kultur.

Lönnroth besitter oöverblickbara kunskaper i ämnet, insamlade under en hel akademisk karriär; avgränsning till det mest centrala inom ett område så förgrenat och mångfacetterat utan att tillåta sig utvikningar kan inte varit alldeles lätt, men han lyckas exceptionellt väl.

Det germanska spåret är tydlig, stilsäker och lättillgänglig. Tydlig som kartan i en turistguide för resande på främmande mark lotsar Lönnroth genom boken läsaren igenom de stora berättelserna, de stora idéströmningarna, pekar ut blindskären och visar på de stora djupen.

Särskilt tar jag ad notam den poängen av Lönnroth att texter som de norröna sagorna och Eddan själv är kraftigt påverkade av kristendomens inflytande.

När vi läser Eddan eller någon av sagorna bör vi akta oss för att tro att det vi läser självklart är genuint hedniskt material. Visst finns det hedniska många gånger där. Men alla berättelser och dikter är processade genom kristna skrivverkstäder, med allt vad det innebär av möjligt omformande. Och vissa av texterna tillkom sannolikt rentav direkt vid skrivpulpeten vid något isländskt kloster.

* * *

Germanerna var aldrig ett enhetligt folk. Inte under antiken. Inte nu. Men begreppet germansk äger ändå sin relevans, hur skadat det än blivit av nazisternas våldtäkt av hela ämnesområdet. Men då främst som etikett på en språkgrupp och måhända på de egenheter som ur diktsynpunkt uppstått inom språkgruppen.

Man märker nämligen till exempel hur vissa typer av versmått varit levande under lång tid, hur man hellre föredragit allitterationer och inrim än senare klassiska slutrim. Man märker av den berömda kärvheten i uttryckssättet. Och man märker de så kallade kenningarnas omskrivningar snarare än metaforer.

* * *

Lönnroth avslutar sin exposé hos Tolkien och fantasyvärlden. I Tolkiens Midgård ser han det germanska spåret, om än uppblandat med andra kulturelement. Även om jag själv hittills inte fastnat för just Tolkien, så menar jag att det germanska spåret är väl värt att utforska, gärna bortom nationalromantikens muntra vikingar och långt bortom Blut und Boden-tänkande.

Varför inte ända borta i de gamla texterna, som i några fall gjorts ungdomligt vitala igen genom samme Lönnroths översättningar: Eddan förra året, Njals saga ännu några år tillbaka i tiden, och Isländska mytsagor dessförinnan? Och framför allt: varför inte skaffa sig en ordentlig introduktion till hela ämnesområdet genom att läsa Det germanska spåret?
– – –
Det germanska spåret: En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien, Lars Lönnroth. Natur & Kultur 2017. Ebok, Axiell Media 2017. ISBN: 978-91-27-15164-2.

tisdag 12 september 2017

Bokrecension: Litteraturens örtagårdsmästare | Per I. Gedin

Karl Otto Bonnier
Litteraturens örtagårdsmästare: Karl Otto Bonnier och hans tid är skriven av bokförläggaren och författaren Per I. Gedin (f. 1928).

Boken kom ut första gången 2003. Jag har läst e-boksutgåvan från 2015.

* * *

I Litteraturens örtagårdsmästare är förvisso Karl Otto Bonnier (1846-1941) navet i berättelsen.

Men biografin är mer än historien om människan Karl Otto Bonnier. Det är också historien om det förlag han var så nära knuten till, att det ibland är svårt att se var Karl Otto Bonnier upphör och Albert Bonniers bokförlag börjar. Där arbetade han först under sin fader, grundaren, och sist med hjälp av tre av sina söner.

Och inte nog med det. Förutom att berätta om Karl Otto Bonnier och hans förlag, berättar Per I. Gedin från denna utgångspunkt om den svenska litteraturen och dess författare; nästan alla av de stora författarna i samtiden har med Bonniers förlag att göra. Från Strindberg till Karin Boye, från Oscar Levertin och Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam till de flesta proletärförfattarna och åtskilliga av modernisterna.

Så blir berättelsen om Karl Otto Bonnier också en berättelse om de människor han mötte genom sin förlagsverksamhet: deras utveckling, deras böcker, deras ofta påfallande ekonomiska nöd.

Men Litteraturens örtagårdsmästare spanar inte bara utåt, utan även inåt, in i den Bonnierska familjens personliga sfär, inte minst möjliggjort genom författarens obegränsade tillgång till familjens arkiv, där privata brev förvaras.

Gedin behandlar Bonnier med respekt, men inte krypande. Det är inget idealiserande porträtt, utan ett realistiskt som målas. Där finns spänningarna med: Karl Ottos stundtals distanserade relation till barnen, och bråken mellan främst sönerna Tor, Åke och Kaj på förlaget mot slutet av Karl Ottos liv, och där fadern får försöka medla.

* * *

Ett viktigt kapitel är det om antisemtismen som familjen fick stå ut med. Först raljant men ständig, och senare, under den tyska nazismens uppgång, hätsk på ett särskilt vis. Det kan inte nog understrykas hur utbredd antisemitismen var i Sverige under förra seklets början.

Fastän familjen Bonnier, vars anfäder bott i Sverige sedan 1800-talets första hälft, upplevde sig som assimilerad höll man sig inte för god att smäda. Det verkar som antisemitismen särskilt bröt ytan när recensenter eller andra hade kritik mot någon utgiven bok. Men inte ens författare som utgavs på Bonniers var fria från antisemitism. Ja, Karl Otto Bonnier själv kunde uttrycka sig nedlåtande om östjudar.

Karl Otto Bonniers generella inställning var emellertid, beträffande de böcker som utgavs på förlaget, att inte censurera åsikter. Han kan tillråda strykningar och justeringar, men visar en påfallande tolerans i att ge ut texter som inte låg i linje med hans egna liberala politiska övertygelse.

* * *

Albert Bonnier, Karl Otto Bonniers far, hade skapat en gedigen plattform. Karl Otto Bonnier förvaltade sitt pund mycket väl: han blev med tiden extraordinärt förmögen genom sin utgivning och utvidgning av verksamheten. När han dog hade bokförlaget blivit en hel koncern.

Som nämnts lyckades förlaget till sig knyta nästan alla tidens stora författarskap, och även om Karl Otto inledningsvis kunde refusera författare, hände det inte sällan att han höll dem vid gott mod med rak kritik och kanske ekonomiskt understöd.

Ofta kunde han ge etablerade författare ekonomiska förskott om de hade det knapert. Han kunde också ge ut föga säljande volymer i hopp och tro om att författaren framöver skulle komma att skriva mer säljbara böcker.

* * *

Litteraturens örtagårdsmästare är mycket välskriven. Upplägget rör sig koncentriskt ut från Karl Otto Bonnier i vida, tematiska cirklar. Det finns en övergripande kronologisk ordning, som börjar med släktens historia och slutar med Karl Otto Bonniers död, men i mycket är ändå stoffet ämnesmässigt ordnat i de olika kapitlen.

Gedin lyckas också på ett mycket förtjänstfullt sätt hålla ihop en bok som kunde riskerat att bli spretig genom sitt rika innehåll och breda upplägg; nu känns tvärtom allt äga sin relevans som finns med, och bidrar till förståelsen av förlagets verksamhet och Karl Otto Bonniers person.

Bokens titel syftar på ett citat av Karl Otto Bonnier, om hans önskan att bli den unga litteraturens örtagårdsmästare. Och nog kan man säga att det är vad han i stor utsträckning blev. Han tuktade träden i sin örtagård, om jämförelsen tillåts, tuktade och vattnade och hjälpte till växt. Gedin skriver:
"Han gav ut de bästa och de flesta bra författarna, och om han missade åtskilliga i början, så kom de nästan alltid tillbaka."
Och så blev Bonniers en fullständigt central institution i det litterära Sverige, en förmedlare av litteratur från litteratörerna till litteraturläsarna.
– – –
Litteraturens örtagårdsmästare: Karl Otto Bonniers och hans tid, Per I. Gedin. Albert Bonniers förlag. 2003. E-bok 1.2, produktion Bonnierförlagen Digital 2015. ISBN: 978-91-0-013283-5.

söndag 10 september 2017

Bokrecension: Beowulf | Björn Collinder (övers.)

Grendel. J. R. Skelton (1909)
Beowulf är en anglosaxisk episk dikt. Dess författare är okänd. Jag har läst verket i svensk tolkning av Björn Collinder (1894-1983).

* * *

Det är intressant att fördjupa sig inte bara i Beowulfs innehåll, som påminner inte så lite om dess fornnordiska kusiner, utan också i dess tillkomsthistoria.

Man vet nämligen inte med någon exakthet när verket en gång skrevs ner, än mindre vem eller vilka som gjorde det. Berättelsen finns nedskriven i en enda bevarad handskrift, som dateras till omkring år 1000.

Handlingen utspelar sig emellertid på folkvandringstiden, i stor utsträckning på 500-talet. En del av personerna som nämns i sagan har med all sannolikhet verkligen funnits en gång, om än inte Beowulf själv.

Så hur gammal är historien som sådan? Har den traderats muntligt? Det lämnar jag åt filologerna att fortsätta debattera. En av de filologer som ägnat mycket tid åt Beowulf är J. R. R. Tolkien. Hans uppfattning var att verket bör ha kommit till på 700-talet.

I dag är det hursomhelst ett engelskt nationalepos, fastän det faktiskt utspelar sig nästan helt och hållet i Danmark och södra Sverige.

* * *

Beowulf själv är en uppburen krigare från Göternas rike. När han hör talas om att ett monster vid namn Grendel hemsöker danakungen Hrodgars sal far han till honom likt en germansk Herakles beredd att utföra ett storverk.

Beowulf lyckas mycket riktigt att döda Grendel, och detta utan tillhjälp av vapnen, blott med nävkraft. Han sliter armen av honom, och Grendel linkar döende därifrån. Men knappt har Beowulf hyllats färdigt för denna bedrift innan Grendels moder påföljande natt dyker upp i salen och dödar en karl.

Beowulf, som sov i ett annat hus, söker tillsammans med några krigare reda på detta andra monsters näste, som visar sig vara beläget på botten av en hemsk tjärn. Med svärd och allt hoppar Beowulf i vattnet, och efter att ha sjunkit under en dag når han målet. Där i Grendels moders nästa besegrar han monstret. Grendels egen döda kropp finns också där nere, och Beowulf halshugger den och tar huvudet med sig till Hrodgar.

Beowulf blir mycket hyllad och reser sedan hem till Göternas rike igen.

Nu kunde man kanske tänka att Beowulf fyllt sitt mått av monsterdödande. Men icke. När han blivit gammal börjar en drake hemsöka Götaland, efter att ha blivit bestulen på något av den forntidsskatt den vaktar. Åldrad uppsöker Beowulf med sina mannar platsen där draken håller till. Och tillsammans med en av sina krigare lyckas han dräpa också detta tredje monster, men till ett högt pris.

Beowulf blir svårt sårad under kampen och inte långt därefter dör han, kremeras och läggs i hög.

* * *

Beowulfeposet är delvis gåtfullt. Trådar i narrativet sträcker sig in i norrön sagotradition, men berättelsen står tryggt på egna ben. Sigurdslegenden, såsom den äldre Eddan berättar den är mer gåtfull, delvis för att den där återges i brottstycken. Beowulf är nästan helt bevarad, som en enda sammanhållen dikt om 3182 rader.

De tre monster som Beowulf nedkämpar under sitt liv fascinerar.

De två första monstren är av okänt slag: närmare beskrivningar av dem får vi inte, men tillräckligt för att förstå att de är fruktansvärda varelser. Och det sista monstret beskrivs som en traditionell elddrake.

Greppet att låta Grendels moder ha sin hemvist på botten av en tjärn, hemsökt av onda varelser, är vidare mycket effektfullt. Beowulf måste överträda en gräns som under normala omständigheter hade varit mänskligt omöjlig att överträda: en hel dag sjunker han mot botten för att komma till salen där nere. När han väl bryter ytan igen är bara hans närmaste män kvar: de andra har gett upp hoppet om hans överlevnad.

* * *

Beowulf utgör också en intressant blandning av hedniskt och kristet idéinnehåll. Gud tillropas ofta, och det relateras till äldre tid som hednisk. Men kvar finns den starka ödestron, som till exempel i följande rader:
   "Lätt är det icke
att fly för ödet —
   fast fresta duger —
ty en man måste gå
   till den mark som är redd,
som går tvångsvis i arv
   till allt som har själ,
till människors barn
   som bo på jorden:
där skall sedan hans stoft,
   stadfast på sin bädd,
sova efter festen."
Vidare betonas vikten av ära: att en man skall bevara och gärna utöka sin ära. Wiglaf, Beowulfs medarbetare, säger:
   "Döden är bättre
för varje vigman
   än vanfrejdat liv!"
Beowulf själv ökar sin ära genom sina framgångsrika kampfulla äventyr.

* * *

Beowulf saknar inte heller en påtaglig poetisk nerv. Hur allvarligt klingar till exempel inte följande beskrivning av ett likbål:
"Hisnande dödseld
   far högt emot molnen  —
det smattrar ur bålet;
   nu smälta skallar,
sår spricka ut,
   och det strömmar ur såren,
kroppen slits upp.
   Allt slukas av eldens
giriga käftar —
   de kämpar som stupat
av bägge folken;
   deras blomstring är slut."
Kremation var ju för övrigt något som från kyrklig sida kom att motarbetas: här talar rimligen seder från äldre tid.

* * *

Björn Collinder, lingvist och professor i finsk-ugriska språk, och bland annat översättare också av de båda Eddorna, har i Beowulf bevisat sig vara en framstående stilist.

Hur nära han ligger originalet undandrar sig min bedömning, men hans svenska tolkning är vacker, stundtals med inskjutna äldre ord som bara ökar känslan av att det som beskrivs i Beowulf hände för länge, länge sen.

Så det var ett rent nöje att läsa Beowulf, och jag hoppas kunna återkomma till den i framtiden, ty den lär tåla att läsas om – flera gånger.
– – –
Beowulf, Björn Collinder (övers.), Natur och Kultur 1959.

måndag 4 september 2017

Dikt: "Stark i sin oskuld" | Wilhelm von Braun

Wilhelm von Braun (1813-1860) är en i dag nästan bortglömd poet. Men på sin tid var han vida berömd. En av hans mest berömda dikter kom senare att omarbetas av Alice Tegnér och bli visan Mors lilla Olle. I von Brauns original heter den "Stark i sin oskuld". Den ska vara inspirerad av en verklig händelse och lyder som följer.

"Stark i sin oskuld" 
Liten pilt i fjällskog gick:
Rosig kind och änglablick,
Munnen röd som tufvans bär . . .
"Kors! hvad jag är ensam här!" — tänkte gossen. 
Och han stultade så späd
Mellan höga, mörka träd:
Moder hans i sätern var —
"Här är jag min egen karl" — tänkte gossen. 
Svarta djur nu kommo två,
Lufsandes, dit han sågs gå:
Stora, grymma, lurfviga —
"Jag fick sällskap, det var bra!" — tänkte gossen. 
"Men hvad är det för slags djur?
Den där stora tycks mig sur . . .
Om jag kunde fråga mor! —
Men det måste vara kor" — tänkte gossen. 
Och han gick dem glad emot,
Såg ej ögats mörka hot,
Såg ej hur de grina' till —
"Jag med dem nu leka vill" — tänkte gossen. 
Och emot den skarpa tand
Sträckte pilten liten hand:
Djuret lyfte då sin ram . . .
"Kors, hvad du är snäll och tam!" — sade gossen. 
Ett af djuren unge är,
Denne bjuder nu han bär
Ur sin skäppa: ungen åt —
"Ser man bara, det går åt" — tänkte sade gossen. 
Modern strax drog klorna in,
Ned hon tryckte ungen sin,
Lade, stilla, sig framför —
"Vänta, jag dig sällskap gör!" — sade gossen. 
Han på marken nu så säll
Kastar sig; mot moderns fäll
Lutar hufvudet hand där —
"Kors! så mjukt jag ligger här!" — sade gossen. 
Och han klappade och slog,
Och han lekte, och han drog
Uti djurets päls, så tjock —
"Du bra tålig är ändock!" — sade gossen. 
Slutligen af leken trött
Somnar liten pilt, så sött.
Nalle fromt på honom såg. —
Att i mammas knä han låg — drömde gossen. 
Snart han väcktes af ett skri:
Djuren flydde — allt förbi . . .
"Store Gud! du lefver än?"
"Mamma! du skrämt bort min vän" — klagar gossen.
Samlade dikter, vol. IV, Wilhelm von Braun. 
Adolf Bonniers förlag 1902. Sid. 195f.

söndag 3 september 2017

Bokrecension: The Island of Doctor Moreau | H. G. Wells

The Island of Doctor Moreau är en roman av H. G. Wells, först publicerad år 1896. Jag har läst Project Gutenbergs digitala version av boken.

* * *

Jag slås av att The Island of Doctor Moreau har något av samma avstamp som många av M. R. James berättelser i Ghost Stories of an Antiquary.

Den förra börjar nämligen med att en man i kvarlåtenskapen efter sin släkting, Edward Prendick, hittar ett manuskript där denne berättar om sina besynnerliga erfarenheter som skeppsbruten i Stilla havet.

Det börjar alltså med en skrift. Där har vi en likhet. Den andra likheten är att också nu står en bildad engelsk gentleman i centrum för handlingen, för av det slaget är Mr Prendick.

Vare det nu som det vill med detta.

Mr Prendick hamnar nämligen på en ö med sällsamma invånare. Där finns den excentriske Doctor Moreau, och där finns den alkoholiserade Montgomery, doktorns hjälpreda. Och där finns en uppsjö av besynnerliga människoliknande varelser.

Mr Prendick ville aldrig hamna på Moreaus ö. Det är omständigheterna som för honom dit och Doctor Moreau och Montgomery står plötsligt med en ovälkommen gäst som de enbart långsamt kan inviga i öns hemligheter.

* * *

The Island of Doctor Moreau ställer läsaren inför etiska dilemman dragna till sin spets.

Doctor Moreau visar sig nämligen ha som sysselsättning att utföra vivisektioner, alltså experimentella operationer på levande varelser. De levande varelserna är djur.

Alltså visar sig de märkliga människoliknande varelser som finns på ön efter ett tag inte alls vara människor: de är medicinskt modifierade djur, ibland blandade med varandra, som doktorn experimenterat på, ändrat hjärnorna på, ändrat kropparna på, för att få dem att bli människolika. Allt under extrema smärtor för djuren i fråga.

Men alltid är det något han inte blir riktigt nöjd med. Varelserna får då vandra fritt på ön, där de bildat en slags rudimentär kultur, injicerade av doktorn med grunden till en religion, i avsikt att hålla dem på plats.

Mr Prendick, som inte är främmande för vetenskapligt arbete, kämpar med insikten om vad doktorns utdragna experiment innebär för djuren. Framstegen är förvisso påtagliga: de flesta av dem verkar ha fått förmågan att tala, ehuru tankenivån inte är över mänsklig nivå. De bevarar drag av sin djuriskhet, drag som med tiden återkommer allt starkare.

* * *

Stilen i The Island of Doctor Moreau är strikt realistisk, om man tillåter premissen att doktorn är så kirurgiskt och medicinskt skicklig att operationerna på djuren kan utföras.

I övrigt kämpar Mr Prendick mot realiteterna på ön, samtidigt som han vill därifrån. Han måste balansera relationen mellan sig själv och doktorn och Montgomery: de ville ju aldrig ha honom där, men nu när han är där försöker de acceptera honom och långsamt inviga honom i kunskap om verksamheten.

Doktorn själv verkar se sig som en övermänniska, en vetenskapens pionjär. Han försvarar sina smärtfulla experiment:
"It may be that save in this little planet, this speck of cosmic dust, invisible long before the nearest star could be attained—it may be, I say, that nowhere else does this thing pain occur."
Smärta är för honom något ovidkommande, något evolutionärt arv, utan större nytta nu. En parantes, möjligen okänd i kosmos bortom denna jord.

* * *

Det är inte så att The Island of Doctor Moreau är vetenskapsfientlig. Snarare kan romanen fungera som en varnande röst: att i strävan efter framåtskridande i kunskap och förmåga inte glömma av empatin: empatin med alla kännande varelser.

Mr Prendick blir förstörd av sin vistelse på ön. När han omsider återkommer till civilisationen tvingas han att ta sin tillflykt till en enskild miljö på landsbygden. Överallt i London ser han i människorna de "Beast Folk" som han mött på ön: djur, men också något annat.

* * *

Man kan läsa in lärdomar i The Island of Doctor Moreau. De handlar om etik. De kan handla om religion. De kan handla om relationen mellan djur och människor. Men vi kan också konstatera att det också – helt enkelt – är en spännande historia med fantastiska inslag i en högst realistisk miljö.

H. G. Wells lyckas dessutom skapa stor sympati för Mr Prendick: han representerar i någon mån den vanliga människan som hamnar i en mycket ovanlig situation.

Ännu har mänskligheten inte skapat talande djur genom att mixtra med deras fysionomi och hjärnor. Men när vi står inför nya, stora framsteg inom vetenskapen, låt oss då minnas The Island of Doctor Moreau: att inte som doktorn mista blicken för empatin med varje kännande varelse.

Ty måhända är smärtkänslan något som bara existerar på vår jord. Likväl: de facto existerar den här — på vår jord. Och kan inte tänkas bort, hur hindrande den än må vara.
– – –
The Island of Doctor Moreau, H. G. Wells. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Dagbok från Schweiz | Eyvind Johnson

Eyvind Johnson
Dagbok från Schweiz är skriven av Eyvind Johnson (1900-1976). Boken utgavs 1949.

* * *

Efter kriget reser författaren Eyvind Johnsson till Schweiz med sina två yngsta barn. De bor där  under två år, från sommaren 1947 till sommaren 1949. Ibland besöker Johnsons äldste son Tore dem.

Johnsons huvudsakliga syfte är att skriva. Under tiden där för han också en dagbok, till sin karaktär en samling artiklar, som publiceras i olika tidskrifter. Dessa texter ges sedan också ut i bokform, Dagbok från Schweiz. Flera av fotografierna som illustrerar boken är tagna av sonen Tore, som med tiden blev just fotograf.

Det är törhända få som läser Dagbok från Schweiz i dag. Jag hittade dock den smäckra lilla volymen på Röda korset i Jönköping och beslöt mig för att köpa den. Nu är den utläst. Och lättläst var den och stilistiskt säker.

Dagbok från Schweiz är att betrakta som en samling texter som blandar naturbetraktelser med fria tankar. På det stora hela ger den verkligen intryck av att vara en vindlande tankebok. Betraktelser över väldiga vidder går sömlöst över i vassa anmärkningar främst om Sovjets hantering av länder och folk. Men även andra anmärkningar ryms, som en om Svenska kyrkans tro, som jag citerade häromdagen.

Det är en demokratiälskande Eyvind Johnson som sökt upp Schweiz och från dess bergsbyar ser ut över världen, lika mycket som han lägger märke till de särskilda historiska händelser som inträffat just på platser i hans närhet.

När Johnson skriver sin dagbok har Nazityskland nyss besegrats och krossats. Demokratin har säkrats i västeuropa, men fortfarande ser han det statliga förtrycket som en våt filt över östeuropa. Det är honom uppenbarligen allt annat än bekvämt.

Själv gick ju under åren proletärförfattaren Johnsons politiska åskådning från socialism över anarkism till liberalism. Under andra världskriget var han starkt engagerad antinazist och motsatte sig neutralitetspolitiken.

* * *

Överlag ger texterna ett intryck av trötthet. Eller en njutningsfull letargi. Däri finns inga högstämda program eller världsförklaringar. Absolut ingen högfärd.

Men där finns berättelser om kastanjeträden, om svårigheterna att nå högt belägna byar, om sjöar, om städer. Och så de historiska förklaringarna. Och de förbisvepande kommentarerna om världsläget, liksom från långt avstånd. Det ligger något funderande över alltsammans. Alltid vackert skrivet. Ofta med ett antiklimax. En aning fragmentartat.

* * *

Eyvind Johnson hann publicera ett fyrtiotal böcker. Ett antal av dessa var reseböcker, såsom Dagbok från Schweiz. 1957 invaldes han i Svenska Akademien och 1974 tilldelades han nobelpriset i litteratur tillsammans med Harry Martinson. 1976 avled han.

Dagbok från Schweiz är det måhända få som läser i dag, som jag redan varit inne på. Men att läsa den erbjuder läsaren en omedelbar närhet till ett Europa som inte längre finns: ett Europa efter kriget, såsom det betraktades av en intellektuell författare. Den är också vilsam att läsa: stilens ostörda lugn närmar sig det meditativa. Därmed är boken inte föråldrad, om dess röst dock är en röst från en annan tid.
– – –
Dagbok från Schweiz, Eyvind Johnsson. Albert Bonniers förlag 1949. 292 sidor.