onsdag 9 augusti 2017

Exkurs: Är religionsvetenskap oviktig?

I samtal och diskussioner möter jag ibland uppfattningar som kraftigt nedvärderar religionsvetenskapens relevans i samhället. Man menar att ämnet borde sortera under historia eller något annat ämne, alternativt kanske helt raderas, särskilt beträffande religionskunskap i skolan.

Det är uppfattningar jag inte håller med om.

I första hand verkar invändningarna handla om att religionsvetenskap är oviktigt eftersom någon gud eller några gudar inte anses existera.

Nåväl, det senare är också min uppfattning. Det gör emellertid inte religionsvetenskap förkastligt. Det är ju inte så, att religionsvetenskap i akademisk mening handlar om att bevisa några gudars existens; inte heller förutsätter den att några gudar existerar, oaktat att enskilda religionsvetare kan vara övertygade om det.

Vad det handlar om är istället att studera föreställningarna om gudar, de föreställningar som människor har eller har haft om det som ibland kallas och anses vara den yttersta verkligheten. I grund och botten handlar således religionsvetenskap inte om studiet av gudar i sig, utan om människors föreställningar om dem: religionsvetenskap är studiet av människors tankar och handlingar i relation till deras uppfattningar om gudar och det gudomliga.

* * *

För tillfället läser jag en intressant bok av Bo Eriksson som heter Monster: En världshistoria om det skrämmande. Det är en ingående översikt av hur människor genom historien tänkt sig monster. Naturligtvis tänker sig ingen – eller få – att monster av det slag som paraderar över sidorna i boken existerar. Boken utgår inte från att monster existerar, och syftet är inte att bevisa deras existens. Vad det handlar om är istället - precis som i frågan om religionsvetenskap - människors föreställningar.

Så att studera religionsvetenskap är i allt väsentligt att studera människor. Genom att studera människor lär vi oss mer om vad det innebär att vara människa och därmed förhoppningsvis även något om hur vi själva fungerar och varför vi fungerar som vi gör.

Det var det första.

För det andra hör inte religionsvetenskapen enbart hemma inom det historiska fältet.

Religionsvetenskap är i stor utsträckning tvärvetenskaplig. Beroende på ämnesfält krävs av den religionsvetenskaplige forskaren kompetens inte enbart om hur världen varit, utan också om hur den är. Miljarder människor är i dag religiösa i någon mening; att studera religion är därför också att studera vår samtid likväl som vår historia med de verktyg som finns till hands: filosofi, psykologi, sociologi, geografi, litteraturvetenskap, konst- och bildvetenskap, och allt vad som kan vara till hjälp för att bättre förstå människan i relation till religionen.

Genom att begränsa religionsvetenskapen eller religionskunskapen till ett ämne under till exempel historia, berövar man den dess mångfacetterade grundläggande väsen, som ofta måste spänna över många ämnesfält, och därför fungerar bäst som ett självständigt ämne som tar hjälp av andra discipliner allt efter behov.

Och för att åter ta upp tråden om samtidsrelevansen. Religion och religiösa uppfattningar kan i sekulariserade sammanhang uppfattas som något förlegat. Men genom att stramt säga att man inte behöver religionsvetenskapliga rön av den anledningen, är att beröva sig själv möjligheten att bättre förstå majoriteten av de människor som lever samtidigt med oss runtom i världen. Förstår vi varför andra människor utifrån sina religiösa uppfattningar tänker som de gör, agerar som de gör och talar som de gör, så förstår vi helt enkelt världen bättre.

Dessutom, för den som vill verka som effektiv religionskritiker finns få bättre argument, än de som kan hittas i religionsvetenskapliga sammanhang hos de människor som gjort det till sin livsuppgift att kartlägga och bättre förstå olika aspekter av religion och religiositet. På samma sätt som att få bättre argument kan hittas i politiska diskussioner, än de som kommer fram ur en djupgående kunskap om politiska ideologier, både deras historia, nutida användning och vad aspekter av politik som man kan tänka sig.

Nog är jag jävig i ett ämne som detta. Huvuddelen av min tid som student ägnade jag åt religionsvetenskapen. Men därigenom har jag också något lärt känna den och fått en grundläggande förståelse för dess relevans. De religionsvetenskapliga institutionerna är inte plantskolor för religiöst tänkande – åtminstone inte när de är som bäst – utan sammanhang för ett utökande av våra kunskaper om hur religion och religiositet fungerar, och därmed hur religion fungerar i vårt samhälle och inom människor.

Att tillägna sig sån kunskap kan inte vara oviktigt.

måndag 7 augusti 2017

Bokrecension: Kejsaren | Ragnar Svanström

Wilhelm II 1898, porträtt av
Friedrich August von Kaulbach.
Bild: Wikimedia Commons. Beskuren.
Kejsaren: En bok om Wilhelm II är skriven av historikern Ragnar Svanström (1904-1988). Boken utkom 1978.

* * *

Kejsaren är inte och försöker inte vara en komplett biografi över Wilhelm II, fastän Wilhelm II är bokens ämne. Snarare kan volymen kanske beskrivas som en biografi i fragment, som belyser delar av kejsarens liv och hans omgivning samt de intriger som utspelade sig omkring tronen.

Wilhelm II var son till en kejsare, sonson till en kejsare och dotterson till drottning Viktoria i England. Han kom till makten som tysk kejsare och preussisk konung 1888. Så mycket mer aristokratisk kan man knappast bli.

Men Svanström visar hur kejsaren livet igenom hade att ta hänsyn till starka schatteringar omkring sig, i en värld där minsta ordvändning kunde innebära diplomatiska förvecklingar.

Så Wilhelm II levde under utomordentlig press från olika håll. Det är därför inte konstigt att hans nerver ibland gjorde sig påminda. Oaktat detta förefaller han varit en frispråkig man, oändligt medveten om sin egen betydelse.

Han var konservativ nationalist i ett rike där även andra röster kunde börja höras: röster från vänster och från satiriker. Och så var han militarist. Hans älsklingsprojekt var ett utökande av flottstyrkan, för att kunna utmana Storbritannien på allvar om herraväldet till havs. Och trots sina engelska rötter stod han ofta hätsk gentemot England och inte minst gentemot sin kusin kung Edward VII.

* * *

Svanström väljer att ge blixtbelysning åt olika delar av kejsarens liv och omgivning. Det kan handla om sådant som tiden för tronbestigningen, om hans gemål Auguste Viktoria, om hans agerande under första världskriget och exilen efter abdikationen i Holland.

Det är lärt, väl valt och upplysande. Språket är utsökt.

Även om Wilhelm II är svårgriplig lyckas Svanström skapa en bild av hur han var som person, och manar fram mannen bakom de väldiga talen han höll. Då anar vi en rastlös och ömtålig karl, mån som sitt lands ära och känslig för det som kränker riket, en man av stora ord men som inte är oförmögen att byta uppfattningar.

Särskilt griper mig Wilhelm II:s liv efter att han tvingats abdikera i slutet av första världskriget. Ex-kejsaren tar då residens i Doorn, Nederländerna. Där lever han i ett mycket mer blygsamt slott än vad han varit van vid i drygt två decennier, i ständigt hopp om att tyskarna skall återta honom som statsöverhuvud.

* * *

Kejsaren är en utmärkt bok att läsa för att stifta bekantskap med Wilhelm II, kejsare av Tyskland och kung av Preussen. Boken är välillustrerad och tar upp många intressanta aspekter av kejsarens liv och omgivning.

Wilhelm II:s inre liv kan följas, inte minst genom de personliga marginalanteckningar han hade för vana att skriva i de dokument som förelades honom, där de återspeglar hans reaktioner inför det skrivna. Utöver det har dagboksanteckningar och andra noteringar varit Svanström till god hjälp för att släppa läsaren in i Wilhelms liv och närmaste krets.

Sammanfattningsvis får Wilhelm sägas ha spelat rollen av en gestalt i en grekisk tragedi: hans kejsardöme gled honom ur händerna, folket vände honom ryggen, och senare delen av sitt liv fick han tillbringa i landsflykt.
– – –
Kejsaren: En bok om Wilhelm II, Ragnar Svanström. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1978. ISBN: 91-1-783022-2. 339 sidor.