torsdag 13 juli 2017

Bokrecension: Resa till Tyskland och Polen 1916 | Fredrik Böök

Resa till Tyskland och Polen 1916 är skriven av litteraturkritikern och kulturpersonligheten Fredrik Böök (1883-1961). Boken utkom första gången år 1916.

* * *

År 1916 reser Fredrik Böök omkring i Tyskland och Polen. Färden går gärna med bil. I sin samma år utgivna resebok berättar han om sina intryck.

Det går inte att missta sig på Bööks generellt välvilliga inställning till Tyskland. Han beskriver på snart sagt varje sida tyskarnas obrutna vilja, deras organisationsförmåga, deras förträfflighet. Första världskriget rasar, men i Bööks Tyskland är allt ganska bra, ehuru maten är lite knappare. Men till och med krigsinvaliderna verkar vara vid gott mod.

I det ockuperade och inte på länge självständiga Polen varifrån ryssarna nyss drivits bort uträttar tyskarna stordåd. Välvilliga tyska representanter skjutsar igång lantbruket och ägnar sig åt restaurering av förstörda städer.

Inga moln, eller endast få, syns på Bööks klara himmel.

* * *

Fascinerad är han vidare av de polska judarna, östjudarna, vilkas tillvaro han ägnar två särskilda kapitel. Han behandlar däri dem med en blandning av medlidande och nedlåtenhet. Antisemitiskt? Nja, åtminstone inte bekväm läsning.

Resa till Tyskland och Polen 1916 osar av den tyskvänlighet vars förlängning in under Tredje rikets dagar skulle leda till Bööks vanrykte tjugo år senare. Böök var då knappast nazist. Men hans uppenbara och ogrumlade beundran för Tyskland, synlig redan i denna bok, leder till att han inte ser på sitt älskade Tyskland i rosenskimrande kulörer. Redan här är grundlagd en kärlek som gärna undviker att yttra något egentligt negativt om tyskar eller Tyskland.

Hur då förhålla sig till en bok som Resa till Tyskland och Polen 1916? Jo, inte minst är den intressant som vittnesbörd om hur Tyskland kunde uppfattas av en del av kultureliten i Sverige vid denna tid, enkannerligen av Böök själv. De starka banden mellan Sverige och Tyskland läggs här bara.

Dessutom skriver Böök mycket bra. Visst, det är en aning pastoralt. Men stilkänslan är påtaglig. Gestaltningen av möten träffsäker. Det går lätt och ledigt att läsa Böök.

Och oaktat det protyska bias som finns skildrar han onekligen en verklig del av Tyskland: optimismen som ännu verkar ha funnits, kanske något av den tyska självuppfattningen. Dess välgörande inverkan på polsk utveckling är knappast inbillning. Så Bööks berättelse är nog inte förljugen, men jag skulle tro att den är selektiv.

Polen å sin sida skildras främst ur två aspekter. Dels som föremål för tyskars välvilja. Och dels som något genuint och fint, men primitivt.

* * *

Det har nu gått drygt ett sekel sedan Bööks resa i Tyskland och i Polen. Vi vet vad som hände sen. Att Polen skulle komma att bli en självständig nation inom några år kunde han nog inte föreställa sig från sin utkikspunkt. Att Tyskland skulle förlora kriget var nog honom lika otroligt.

Så blir Resa till Tyskland och Polen 1916 en intellektuell tyskväns ögonblicksskildringar av en nation i krig, en nation vars framtida utveckling han inte kan känna till. Men vars kraft han beundrar.
– – –
Resa till Tyskland och Polen 1916. Fredrik Böök. P. A. Norstedt & Söners förlag 1916. 177 sidor.

lördag 8 juli 2017

Bokrecension: Helt vanliga män | Christopher R. Browning

Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (eng. Ordinary men: Reserv Batallion 101 and the final solution in Poland) är skriven av den amerikanske historikern Christopher R. Browning (f. 1944).

Boken utgavs första gången 1992. Jag har läst den i svensk översättning av Inger Johansson, utgiven 2006.

* * *

Många böcker har skrivits om Nazityskland. Helt vanliga män torde vara en av de mer skakande av dessa. Den berättar nämligen inte uteslutande något om det förflutna, utan också om människans förmåga att utföra uppdrag som hämtade ur en mardröm.

Helt vanliga män fokuserar på en enskild reservpolisbataljons göranden, när den sänts österut för att medverka i den slutgiltiga lösningen: utrotandet av judarna i Europa.

Materialet som gör det möjligt att nalkas de omkring femhundra männen i bataljonen utgörs främst av förhörsprotokoll från 1960-talet, då 210 av de gamla reservpoliserna frågades ut. Det är ett material som naturligtvis minst sagt är vanskligt att förhålla sig till.

* * *

Det är skakande att läsa om hur dessa framförallt hamburgska män skjuter ihjäl tusentals judar och sänder tusentals till förintelseläger. Centralt i boken är att undersöka gärningsmännen: vad förmådde företrädesvis tyska arbetarkarlar att sätta pipan mot andra människors nackar och trycka av – gång på gång på gång?

Titeln förråder synen på dem: de var i mångt och mycket helt vanliga män, män med familjer hemma, med arbeten av olika slag, med en vardag som bröts när de uttogs som reservpoliser. Browning skärskådar deras beteenden när det fortfarande är skönjbart: hur vissa var villiga bödlar, hur andra mådde dåligt men ändå deltog, hur en och annan aktivt försökte undvika den blodiga tjänstgöringen.

Mellan 1942 och 1943 deltog bataljonen vid 38 000 arkebuseringar och 45 200 deporteringar till Treblinka. Detta är minimiantal, sammanställda av Browning. Den första arkebuseringsaktionen ägde rum i Jósefów i juli 1942, då 1500 personer sköts. I regel togs offren ut i skogen i mindre grupper, fick lägga sig på mage, och blev skjutna i nacken.

Browning visar hur en viss tillvänjning uppenbarligen skett.

Efter den första aktionen var mannarna betryckta. Inför aktionen när han gav sina instruktioner till manskapet lär major Wilhelm Trapp, 53 år gammal yrkespolis kallad "Pappa Trapp", ha gråtit. Men vid senare uppdrag utkristalliserades grupper: de som ville eller åtminstone kunde tänka sig att skjuta, och de som höll sig undan. Några personer drog sig undan uppdraget redan i Jósefów och kunde under major Trapps beskydd befrias, åtminstone vid denna tidpunkt.

Polisbataljonens uppdrag bestod dels i rena arkebuseringsuppdrag: massmord och massakrer.

De deltog också i så kallade judejakter i skogarna, tömningar av getton, inklusive skjutande av personer oförmögna att förflytta sig, och olika former av tjänstgöring vid deportationer av judar till Treblinka, till exempel vakttjänstgöring utmed marschvägen till järnvägsstationen.

* * *

Helt vanliga män består av två huvudblock.

Det första blocket rekonstruerar bataljonens verksamhet. Det andra blocket inventerar de olika förklaringsmodeller som använts för att försöka förklara hur vanliga tyska män kunde förmås och förmå sig att skjuta ihjäl andra människor i tusental och leda ännu fler till sin död.

Till Brownings stora företräden hör att hans prosa är lidelsefri och mycket nykter. Det är inte en förbannande predikan över gärningsmännen som läsaren tar del av, utan en mycket nykter och detaljerad framställning där vi steg för steg invigs i hur det gick till vid reservpolisbataljonens tjänstgöring och hur mannarna i densamma reagerade på sitt värv.

Det är upp till läsaren själv att förfäras, ja, att må dåligt, av det beskrivna.

* * *

Vad beträffar förklaringarna är de mångfaldiga.

Jag får intrycket att Browning själv företräder uppfattningen att svaret på frågan "varför?" inte nödvändigtvis är helt löst, men att man kan få delar av svaret genom en kombination av olika saker.

Grupptrycket är en sådan förklaring, oviljan att framstå som vek inför kamraterna. Orderlydnad är en annan, att följa auktoriteternas bud, att vara lojal, plikttrogen. Rasismen är ytterligare en: att tyskarna under lång tid marinerats i antisemitisk ideologi, även om reservpoliserna i bataljon 101 företrädesvis haft sina formande år före nazisternas maktövertagande.

Rasismen bidrar hur som helst till den avhumanisering av offren som underlättar deras likvidation.

Oavsett varför har vi dock faktum: helt vanliga män förmåddes med- eller motvilligt att döda tusentals och åter tusentals människor eller att skicka dem i döden. Frågan är inte om det kan hända: det har redan hänt.

Den avgrundsdjupa frågan dallrar under läsningen outsagd: vad är det som säger att inte vi hade agerat precis som reservpoliserna gjorde om vi var satta i samma omständigheter? Vad är det som säger att vi hade varit vaccinerade mot grupptrycket, hierarkin, rasismen: vaccinerade mot att trycka på avtryckaren?

Må vi aldrig hamna i en sådan situation att vår kapacitet i detta avseende prövas.
– – –
Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (eng. Ordinary men: Reserv Batallion 101 and the final solution in Poland), Christopher R. Browning. Övers. Inger Johansson. Norstedts 2006. ISBN: 91-1-301521-4. 282 sidor.

lördag 1 juli 2017

Bokrecension: Hellas' arv | Martin P:n Nilsson

Hellas' arv är skriven av filologen Martin P:n Nilsson (1874-1967), professor i klassisk fornkunskap och antikens historia. Boken utkom år 1928.

* * *

Hellas' arv består av sex radioföreläsningar av Martin P:n Nilsson.

Nu är jag ingen särdeles flitig radiolyssnare, men den nivå Persson Nilsson håller vad beträffar begrepp och faktiskt kunskapsmässigt innehåll torde vara ovanligt hög: föreläsningarna måste ställt rejäla krav på lyssnarens koncentration när det begav sig. Ja, de håller utan tvekan universitetsnivå, kanske motsvarande en introduktionskurs om det antika Greklands andliga liv.

För fokus i Hellas' arv ligger i stor utsträckning just på den andliga delen av tillvaron: konst, filosofi, intellektualism i form av grundläggande av vetenskaplighet, statskonst, individualism och mera. Mer specifikt handlar föredragen om följande ämnen: "Den religiösa friheten", "Litteratur och konst", "Tankens frihet", "Den politiska friheten", "Individens frigörelse" samt "Vetenskap och forskning".

Särskild hänsyn tas, som titeln antyder, till vad av grekiskt väsende som vi än idag bygger vidare på eller står under inflytande av.

Naturligtvis har gestalter som Sokrates, Platon och Aristoteles i boken sin givna plats. Men jag uppskattar att dessa inte ensamma får stå som  representanter för den grekiska filosofin, ej heller skänks sådan plats att de helt skymmer bort andra personers intellektuella betydelse under eran. Särskilt sofisterna, i deras roll som ifrågasättare av det hävdvunna, lyfts fram av P:n Nilsson.

* * *

Hellas' arv är gammal, men ger så långt jag kan bedöma en utmärkt översikt av de gamla grekernas tankevärld i koncentrat. Naturligtvis märks åldern i språket - hur klar prosan än är i sin tuktade ton - och inte skulle vi idag tala om ras som här sker, möjligen snarare kulturella särdrag, eller något sådant.

För egen del påminns jag genom läsningen om i vilken grad vi än idag står som arvtagare till det som en gång började spira och växa i de grekiska stadstaterna. För att nämna några saker: Det vetenskapliga betraktelsesättet. Demokratin, så klart. Filosofin. Och litteraturen, inte minst.

Men författaren blundar inte för det i grekiska tankesätt som utifrån våra andra perspektiv visat sig vara återvändsgränder, främst då astrologin. Möjligen hade en nyare framställning balanserat upp författarens på det stora hela ganska hyllande framställning genom att ge större utrymme åt avigsidorna vad beträffar antikens Grekland.

Men, som också författaren framhåller, bör man akta sig för att bedöma en annan tids företeelser utifrån vår egen tids företeelser. Det vore, vill jag mena, ett anakronistiskt sätt att nalkas det förflutna.

Hursomhelst är det nyttigt att få upp ögonen för att vår kultur har många och djupa rötter. Hellas' arv fungerar utmärkt som en introducerande ögonöppnare.
– – –
Hellas' arv, Martin P:n Nilsson. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1928. 162 sidor.