Horan i bondesamhället utgavs år 1977. Jag har läst en upplaga från 1982.
* * *
Ordet hora är kanske bland de mer nedsättande man kan använda om en kvinna i dag. I vår nu invanda betydelse av ordet försstår vi det som prostituerad eller som en kvinna som håller sig med flera män.
Under 1800-talet hade ordet en vidare betydelse. Det syftade inte enbart på en prostituerad kvinna eller en kvinna som var äktenskapsbrytare. Hora var också den person som fick ett barn utanför äktenskapet. Och det var något djupt nesligt i samhällets ögon och kunde mycket väl innebära en social katastrof för modern och även påverka fadern negativt.
Det är horan i denna senare betydelse som Jonas Frkyman undersökt i sin doktorsavhandling. Frykman söker i främst etnografiskt och statistiskt material för att rekonstruera hur livet konkret tedde sig för en person som fått ett utomäktenskapligt barn, hur det omgivande samhället inklusive kyrkan agerade mot henne, vilka troskomplex som förknippades med henne och hur synen på den ogifta modern varierade geografiskt inom landet.
Det är mycket intressant läsning, som visar hur mentaliteten dramatiskt förändrats i Sverige på bara några generationer. Ingen utom den mest förhärdade moralistiska fundamentalist reagerar väl nu på om någon får ett barn utan att vara gift. Då, under 1800-talet, kunde det förändra en människas hela liv.
* * *
Frykman ger många exempel på hur den ogifta moderns roll förändrades i och med nedkomsten.
Till att börja med var det i de konservativa mellansvenska områdena vanligt att tänka sig att horan orsakade barnsjukdomen horeskäver, det vill vanligen säga rakitis. Att undvika horan var därför hälsomässigt fullkomligt nödvändigt i den sfär där kvinnan annars återfanns: i hemmet, skötande barn och hushåll.
Särskilt farliga ansågs löndahororna vara: de kvinnor som begått hor och var gravida, men där omständigheterna inte blivit kända.
Från Skåne omtalas i samband med detta den bisarra seden med gåsagång, vars syfte var att avslöja just sådana personer. Då gick helt enkelt byns gifta kvinnor två gånger om året omkring och klämde på den unga kvinnornas bröst, för att se om de frambringade mjölk. Om så var fallet befanns den undersökta vara hora, och fick ikläda sig en särskild form av huvudklädnad, som ett tecken på sin skam. Denna sed förekom under 1800-talets första hälft.
Frykman beskriver också kyrkans inställning till den ogifta modern.
Kyrkan reflekterade i någon mån den folkliga inställningen. Både kvinnan och mannen förväntades genomgå enskild skrift, på sina håll även långt efter att detta såsom lagkrav avskaffades i en kunglig förordning 1855. Enskilt skriftermål innebar helt enkelt att de två fick bekänna sina synder för att återupptas i församlingen och få tillgång till nattvarden igen.
I praktiken var det oftast endast kvinnan som genomgick denna ceremoni, som var tänkt att ske i avskildhet, men där Frykman anför exempel på hur nitiska präster kunde se till att det alls inte skedde i det fördolda. Till exempel kunde den felande skriftas i sakristian i nära anslutning till söndagens gudstjänst, men med dörren öppen. Skriftermålet skulle i teorin avlösa syndaren från sin synd, men i folks ögon förefaller ceremonin snarare ha befäst densamma.
En horstämplad kvinna hade alltså en extremt utsatt position i 1800-talets bondesamhälle. Hon stöttes ut från den naturliga gemenskapen med byns kvinnor och i värsta fall ålades hon, under epokens första hälft, av det sociala trycket i byn att bära ett tecken på sin skam på huvudet: en särskild klut eller hormössa. Även barnet kunde vid dopakten märkas ut, till exempel genom att dopet försiggick på annan plats än annars var vanligt, eller att faddrarna utsågs bland kyrkofunktionärerna, eftersom andra inte ville ställa upp.
I värsta fall kunde kvinnans roll som hora leda till att hon i framtiden helt enkelt hade få andra val än att bli byhora.
* * *
Intressant nog visar Frykman hur inställningen var något annorlunda i landets norra delar.
Där var den sociala hierarkin inte lika uttalad som i regioner längre söderut, och jag får intrycket att flickor och pojkar hade större frihet att umgås, om än inte på så intimt vis att samlag var aktuellt. Söderöver var samhället mer hierarkiskt, och giftermål var i stor utsträckning en fråga mindre för den enskilde och mer för familjen. Den sociala ordningen bröts alltså genom att en flicka och pojke utan föräldrars godkännande länkade varandra samman genom ett barn.
Männen som ogifta blivit fäder kom emellertid lindrigare undan än kvinnorna.
Det var förvisso ingen heder med saken, och visst kunde dåligt rykte vidlåda männen som avlat barn utom äktenskapet, men de tvingades inte bära något särskilt tecken för att markera skammen. Dessutom vad det tydligen ytterligt vanligt att männen inte inställde sig för enskild skrift i kyrkan. Kvinnorna kan ha skyddat männen på så vis, genom att de anförde att fadern var okänd. Det verkar dock ha ansetts hedersamt om mannen såg till att betala underhåll för det barn han satt till världen.
* * *
Frykman har skrivit en noggrann och mycket pedagogisk avhandling. Han skriver fortlöpande vad han avser visa, samt vad han menar ligga utanför avhandlingens område, men som kan vara intressant att analysera i vidare forskning.
Materialet består i huvudsak av uppgifter ur folkminnen, sådana som var så vanliga att nedteckna under 1900-talets första hälft, där äldre personer fick berätta om allt mellan himmel och jord som de upplevt förr. Sådana uppteckningar i sin ovärderliga rikedom är givetvis en källa av oöverskattbart värde när det gäller att komma åt både seder och traditioner förr liksom mentaliteten i tider som flytt.
Prosan är överlag stram men inte torr. Frykman räds inte att använda tidens begrepp för de fenomen som han beskriver. Ordet hora reagerar en nutida läsare kanske för, men det är ju exakt det ord som användes när det begav sig.
Sammanfattningsvis ger Horan i bondesamhället en viktig och detaljerad bild över hur det samhälle fungerade, som ligger oss så nära i tiden, men så långt bort vad beträffar värderingar.
– – –
Horan i bondesamhället, Jonas Frykman. LiberFörlag 1982. ISBN: 91-40-04432-7. 236 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar