fredag 7 april 2017

Bokrecension: Erik XIV | Ingvar Andersson

Erik XIV, tillskriven Steven van der Meulen (1561). Beskuren.
Bild Nationalmuseum / Wikipedia Commons.
Erik XIV är skriven av historikern och senare Svenska akademiledamoten och riksarkivarien Ingvar Andersson (1899-1974).

Bokens första upplaga utkom 1935. Jag har läst den fjärde, utvidgade upplagan, som först utkom 1948.

* * * 

Erik XIV känner vi igen. Vi ser honom nog framför oss: en tunnare version av fadern, Gustav Vasa. Det långa, tvådelade skägget. Ingvar Andersson försöker komma nära denne vår kanske enda riktiga renässansfurste i nordisk version. Han beskriver hur bilden av Erik formats av hans fienders nedsvärtande av honom, men Andersson går till källorna och försöker genom dem återskapa Erik såsom han möjligen var.

Erik fick inte ett lätt liv, fastän hans bana började så lysande, som Sveriges förste arvkonung.

Han regerade landet i 8 år, men efter ett uppror lett av hans bröder hertigarna Karl och Johan avsattes han och fängslades. Han tillbringade resten av livet i fängelse. 9 år. Han avled år 1577, med all sannolikhet som en följd av arsenikförgiftning, enligt en undersökning gjord 1958, efter att Anderssons bok givits ut.

Själv påvisar Andersson hur Johan III, Eriks bror, förelade Eriks väktare hur de skulle ta livet av honom om det skulle behövas, men skriver inte explicit ut att Erik blev mördad eller under vilka omständigheter det kan ha skett.

Erik är väl i dag känd för sin psykologiska disposition. Andersson upplåter också en hel del utrymme åt detta ämne, även om han aktar sig för att diagnosticera kungen. Uppenbarligen drogs Erik med en till förföljelsemani gränsande misstänksamhet. Men sett utifrån tidens eget perspektiv var misstänksamheten inte ogrundad. Erik var en renässansfurste och regerade utifrån machiavelliska ideal, där statsnyttan trumfade allt annat, och staten och fursten smälte samman till ett.

En sådan makt som Erik hade och strävade efter bland annat genom att hålla aristokratin på plats var farlig både för folk omkring honom och för honom själv.

Men någon form av sammanbrott skedde efter de berömda Sturemorden, som initierades av Erik. Ett antal aristokrater fick sätta livet till, och dessutom Eriks egen lärare som råkade finnas i närheten. I samband med händelsen försvann Erik ut på landsbygden och återfanns inte förrän efter flera dagar.

Sturemorden analyserar Andersson också, och försöker återigen se på händelsen utifrån samtidens perspektiv, inte eftervärldens.

Han påvisar då hur aristokraterna som dödades faktiskt var dömda till döden, även om domen ännu inte helt formaliserats. Till det kommer furstens unika position. Morden var således inte självklart olagliga enligt tidens sätt att se på saken. I fångenskapen försöker Erik också genom logiska resonemang föra i bevis att han inte handlat fel i detta.

* * *

Erik XIV var uppenbarligen en mycket intelligent man. Han var bildad, så bildad som man kan bli som nordisk kung under denna tid. Han var en god stilist, han skrev och spelade musik. Han var mycket intresserad av och insatt i astrologi, som då betraktades som en intrikat vetenskap. Han talade flera språk.

På vissa sätt var Erik en helt annan typ av person än sin far, rikshushållaren utan betydande humanistisk bildning. Erik var en modern furste av europeiskt snitt.

Till det kommer den råhet som följde med furstevärdigheten. Han förde krig och genom den så kallade höga nämnden, där Jöran Persson, prokuratorn, ställde människor inför rätta rensade han bland misstänkta människor. Erik kunde inte låta någon kränka hans konungsliga ära. Som furste sammansmält med staten måste han vara upphöjd över alla andra.

* * *

Två lärdomar bär man särskilt med sig efter läsandet av Anderssons initierade och på källstudier grundade biografi. Det ena är vikten av att analysera historiska personer och händelser utifrån dess egen horisont, inte eftervärldens. Placerar man inte analysen inom den studerade tidens egen horisont blir analysen anakronistisk och missvisande.

Det andra är vikten av att se igenom senare tiders vittnesbörd om en historisk person eller händelse och gå direkt till de närmaste källorna.

Eriks person har, förklarar Andersson, varit överlagrad av senare tiders omdömen av honom: segrarna skrev som så ofta historien, själv fick han inte möjlighet att forma sitt eftermäle såsom hans far till exempel gjorde. Andersson söker Erik XIV i hans egna och hans samtidas ord, och i hans gärningar.

* * *

Ingvar Andersson skriver en prosa som redan 1935 när den första utgåvan av boken kom ut måste ha känts en aning gammaldags med sina gamla verbändelser och sina formuleringar. Språkbruket är alltså konservativt. Det stör inte mig, men  jag lägger märke till det.

Det saknas fullskaliga biografier över Erik XIV. Utöver Herman Lindqvists bok om kungen är Ingvar Anderssons den enda jag känner till. Så vitt jag kan bedöma håller Anderssons biografi i allra högsta grad i dag, även om naturligtvis 1958 års upptäckt beträffande arsenikförgiftningen rimligen hade fått utrymme i boken om den skrivits senare.
– – –
Erik XIV, Ingvar Andersson. Wahlström & Widstrand 1979. Fjärde utvidgade upplagan. ISBN: 91-46-13566-9. 319 sidor.

2 kommentarer:

Hanneles bokparadis sa...

läser också,hellre äldre böcker, men vad visste man egentligen om kungar förr, de var ju inte så,öppna och pratiga, omgivningen hade väl inte synpunkter heller?

Creutz sa...

I just Eriks fall finns ju en del bevarat. Dels hans officiella proklamationer, men också anteckningar och annat. Utländska sändebud har därtill lämnat sina vittnesbörd och andra texter finns också. Men visst: ju längre bak man kommer, desto sprödare källmaterial att bygga en framställning på.