tisdag 13 juni 2017

Bokrecension: Skiljedomen | Menandros

Skiljedomen (gr. Epitrepontes) är en komedi skriven av Menandros (ca. 342/341 fvt – ca 291/290 fvt).

Jag har läst komedin i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961), i en upplaga från 1943.

* * *

1907 gjordes ett häpnadsväckande fynd i Egypten.

I en kruka, funnen i resterna av ett senromerskt hus, hittade man fler än hundrafemtio papyrusrullar. Det visade sig vara en advokatfirmas arkiv. Gott så och ovärderligt! Men som skyddshölje över dessa hade man en gång använt manuskript av den antike grekiske författaren Menandros verk, bland annat Skiljedomen, ett aktstycke som i detta skick ansetts vara förlorat.

Så trädde en författare som tidigare endast varit känd i fragment fram i fylligare figur. Inte för att Skiljedomen, som det här rör, genom upptäckten klarat sig helskinnad: det saknas text i den, fastän senare fynd kompletterat det ursprungliga. Tillräckligt är emellertid bevarat för att man ska kunna förstå handlingen och ofta följa den utan avbrott i långa partier.

Emil Zilliacus ger sin förord till sin översättning av Skiljedomen en introduktion till Menandros, och förklarar hur han förnyade den antika grekiska komedin. Ja, Zilliacus kallar honom till och med ”vår moderna komedis anfader”.

I den nya komedin låg inte fokus så mycket på fantastiska händelser, övernaturligheter eller ens handlingen som sådan, får vi lära oss: i fokus för Menandros, berättar Zilliacus, låg själva karaktärsteckningen; han ger gestalterna djup. Komedierna har i hans tappning inte politisk udd, utan lever i sin egen värld. Det burleska har försvunnit, och istället är Menandros komedier nyktrare i sin framtoning.

* * *

Skiljedomen har en något invecklad handling. Zilliacus beskriver hur det vid uppförandet av komedin i antik tid förmodligen funnits en person närvarande som hade som funktion att förklara förhistorien och även något om vad som komma skulle.

Det kan kanske behövas.

Det som utspelar sig är i kort sammandrag det följande.

Charisos våldtar i samband med en kvinnofest Pamphile. De två gifter sig senare, utan att känna igen varandra. Pamphile har emellertid blivit gravid efter överfallet, och Charisos, som känner sig försmådd, börjar festa hårt och umgås med en hetär, fastän hans hjärta inte lämnar Pamphile.

Pamphile nedkommer med en son. Denne sätts ut i vildmarken tillsammans med bland annat en ring som Charisos tappat i samband med våldtäkten och som Pamphile tagit vara på. Gossen räddas av en kolare.

Och på slingriga vägar återbördas barnet till sin moder, varefter Charisos i en kedja av händelser också bringas till insikt om att det är hans barn. Charisos skäms och blir glad.

Naturligtvis stöter detta för pannan på en modern läsare; försoning efter en våldtäkt känns tämligen väsensfrämmande för vår kultur i dag. Men om man lyckas förhålla sig blott betraktande till detta inslag, så finner man, precis som Zilliacus sagt, att karaktärerna i pjäsen är skickligt frammanade.

Vi har den rumlande Charisos som inte vet riktigt hur han ska hantera sina känslor. Och så har vi hans hustru, den tillbakadragna och ödmjuka Pamphile. Vi har den sluge och munvige slaven Onesimus. Och den dundrande svärfadern till Charisos, nämligen Smikrines, som värnar om sin dotters väl. Och ännu fler.

* * *

Som alltid när jag läser skrifter från antiken fascinerar det mig mest att genom texterna, via översättaren, sättas i direktkontakt med en helt annan värld, med dess likheter med vår egen värld och dess olikheter: dess variationer på de olika möjligheter som finns att vara människa.

Nå, Skiljedomen utger sig inte för att skildra verkliga människor, men komedin är ändå ett eko av vad människor då och där med all sannolikhet gärna ville se och rimligen kände igen sig i.

Och nog kan vi känna igen oss än i dag i mycket av det som Menandros lade i sina skådespelares munnar för över 2300 år sedan.
– – –
Skiljedomen, Menandros. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1943. 108 sidor.

Bokrecension: Kapare och pirater | Lars Ericson Wolke

Jean Bart besegrar en holländsk fregatt 1677, Yves Marie Le Gouaz (1806). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum.
Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år: cirka 1050–1856 är skriven av Lars Ericson Wolke (f. 1957), professor i historia.

Boken utkom första gången 2014. Jag har läst en upplaga från 2015.

* * *

Kapare och pirater är en bok som framförallt handlar om kapare. Piraterna finns med i titeln och piratverksamhet nämns i boken, särskilt när kaperiet går över gränsen till det illegala. Men främst är detta en bok om den form av krigföring som kallas kaperi.

Kaperi fungerar på så vis, att en stat ger tillåtelse åt vissa fartyg att å statens vägnar kapa andra skepp, företrädesvis handelsskepp, som antingen tillhör fienden eller som möjligen tillhör neutrala länder som fraktar gods till eller från en fiendestat.

Efter att ett sådant handelsskepp uppbringats skall det föras in i hamn, där en särskild myndighet avgör om lasten och skeppet var tillåtet rov, så kallat gott pris, eller om det skall återlämnas till ägaren. Det kunde bli en synnerligen utdragen process.

Ericson Wolke visar hur kaperiet inte är något nytt. Han följer fenomenet genom tiden i sin brett uppslagna men detaljrika exposé över kaperiet under 800 år. Geografiskt ligger begränsningen till sådant som berör Nordeuropa.

Det säger sig självt att ett så brett upplagt ämne kan vara svårt att hålla ihop. Men jag vill hävda att Ericson Wolke lyckas ro det hela i hamn, även om jag ibland förvirras av kronologin.

* * *

Med i boken finns givetvis en sådan gestalt som Lars Gathenhielm, som Ericson Wolke för övrigt även ägnat en egen bok: Lasse i Gatan (1997/2006)

Men även de legendariska svenska aristokrat-piraterna Draken och Skytten finns med, odödliggjorda genom Viktor Rydbergs roman Fribytaren på Östersjön, som använder stoff från deras öden i sin berättelse.

Vi möter också vitaliebröderna som gjorde livet till sjöss osäkert under medeltiden, och får en särskild inblick i hur Gotland under lång tid blev ett favorittillhåll för flera kaparverksamma personer, såsom den avsatte kung Erik av Pommern och Sören Norby.

Och långt fler kaptener, amiraler, flottor, hamnar, fartyg och nationer passerar revy. Allt samverkar för att ge en helhetsbild över hur omtyckt kaperiet var som metod för att åvägabringa fienden ekonomiska förluster. Och i långliga tider synes våghalsiga människor sett en möjlighet till inkomst – och säkert äventyr – genom att ge sig in på statligt sanktionerad piratverksamhet.

* * *

Kaperiverksamheten är fokus och ämne för Kapare och pirater. Men på köpet får man en hel del allmän historia, när Ericson Wolke sätter in kaperiet i sitt historiska sammanhang. Det går inte att skriva kaperiets historia utan att samtidigt skriva de länders historia som ägnar sig åt kapningar.

Boken ger också åtskilliga uppslag till fördjupade studier, vilka torde underlättas av den gedigna litteraturlistan. Själv fastnar jag särskilt för Draken och Skytten, det vill säga Gustav Drake och Gustaf Adolf Skytte, och deras besynnerliga öde, då de ställde till med massmord till sjöss för att sedan i Skyttes fall arkebuseras och i Drakes fall gå i landsflykt, innan han faktiskt åter togs till nåder.

Och därtill har vi ju barbareskstaternas renodlade pirat- och utpressningsverksamhet i Medelhavet, som också drabbade nordiska sjöfarare. Det är också något jag skulle vilja fördjupa mig i.

* * *

Kapare och pirater är en populärhistorisk bok, som nog ändå kräver ett visst intresse för nautiska och militära ting av sin läsare. Detaljskärpan är hög och vittnar om författarens gedigna kunskaper.

Språket flyter i sin täthet väl, även om boken kanske behövt en genomskrivning till, för att komma ifrån en del märklig kommatering och i något fall en detaljdisposition som kan förvirra den ouppmärksamme.
– – –
Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år: cirka 1050–1856, Lars Ericson Wolke. Historiska Media 2015. ISBN: 978-91-7545-309-5. 352 sidor.

måndag 5 juni 2017

Bokrecension: Skeptiska essäer | Bertrand Russell

Skeptiska essäer (eng. Sceptical Essays) är en samling texter av den brittiske filosofen Bertrand Russell (1872-1970). Boken utgavs första gången på engelska 1928. Jag har läst en svensk översättning av Anders Byttner (1904-1978) från 1950.

* * *

I sexton essäer utöver en inledning skriver Bertrand Russell i Skeptiska essäer skepticismens och intellektualismens lov. Det är inte en världsåskådning han för fram, utan ett sätt att förhålla sig till världen, nämligen genom ett ständigt vägande av sakskäl för att undvika att förfalla till att bedöma tillvaron utifrån våra fördomar, vår tro om densamma. Russells mål är att försöka förmå oss att gå bortom våra ideologier, våra tröstegrunder, och se tillvaron såsom den verkligen är.

Russell, som var agnostiker, riktar inte främst sin kritik mot religioner, även om han avfärdar dem så snart han är i närheten av dem. För honom är religionen och dess idéer ett överståndet stadium, vilket är tämligen befriande. Han skriver:
”Jag tar själv avstånd från alla kända religioner, och jag hoppas att alla slag av religiös tro skall dö ut. Jag tror inte att den religiösa tron när allt kommer omkring varit en kraft i det godas tjänst. Ehuru jag är beredd att erkänna att den under vissa tider och på vissa ställen har medfört vissa goda verkningar, betraktar jag den som tillhörande det mänskliga förnuftets barndom och ett utvecklingsstadium, som vi nu håller på att växa ifrån.”
Historien skulle kanske inte ge Russell helt rätt i detta avseende, men citatet vittnar dock om hur religionen är någonting överståndet ur hans aspekt.

* * *

Men religiösa uppfattningar är långt ifrån de enda idéer som Russell menar att vi håller oss med, utan att dessa äger sakskäl för sig. Han skriver:
”Det övervägande flertalet av de åsikter på vilka vi stöder oss i vårt dagliga liv är ingenting annat än en förklädnad för våra önskningar, som här och var på isolerade punkter korrigeras genom hårda sammanstötningar med fakta.”
Sålunda går Russells kritik av våra försanthållanden långt utöver en snäv religionskritik, då religiösa uppfattningar blott utgör en del av de försanthållanden som människor bär med sig. Russell fortsätter:
”Var en människa går, är hon omgiven av ett moln av trösterika övertygelser, som följer med henne som flugor en högsommardag.”
För Russell är det viktigare att uppfatta verkligheten som den är, än att tolka in den i ett förutbestämt idékomplex. Det gäller att forma idéerna efter verkligheten, inte tvärtom. Det gäller att ”utan undanflykter fatta vår verkliga plats i världen.” Däri ligger en glädje, menar han, fastän det samtidigt är djupt mänskligt att lägga sig till med trosföreställningar ”som räddar vår självaktning”.

Hursomhelst bör vi eftersöka inte en ”vilja att tro, utan en önskan att få veta …”

* * *

Russell gör också en del politiska utläggningar. Själv är han öppen med sin socialistiska grundhållning, som väl främst kommer till uttryck i hans förkärlek för resursomfördelning. För honom är det till exempel givet att en naturresurs som hittas på någon enskilds mark skall komma det allmänna till godo.

Vad gäller framtiden gör han också några förutsägelser.

I hans egen tid är världen uppdelad i ett västligt, amerikanskt block och i ett östligt, kommunistiskt, block. På längre sikt tror han att någon form av världsregering kommer att komma till stånd, som äger makt att förhindra väpnade konflikter, inte minst genom sin ekonomiska makt att stödja eller att inte stödja olika projekt. Alternativet till den kontrollerande, världsomspännande centralmakten är, menar Russell, katastrof.

Gentemot politiker i sin egen tid hyser han en skarp misstro. Skolorna ser han som institutioner att uppfostra de unga i rådande ideologi, för att de unga skall bli beredda att låta sitt liv i väpnade konflikter. Fritänkeriet ser han som satt på undantag i skolorna, eftersom lärare inte kan räkna med någon tjänst om de själva åsiktsmässigt avviker från vad som är gängse ideologisk hållning.

* * *

Skeptiska essäer skrevs i en annan tid, med en omvärld stadd i delvis radikalt andra förutsättningar än dagens samhälle. Det gör inte boken obsolet. Dess rop om skeptiskt tänkande beträffande alla idéer och försanthållande är minst lika relevant i dag som det en gång var. Russell ger rådet:
”En ung man bör lära sig att betrakta alla frågor såsom oavgjorda och att följa ett resonemang till slut, vart det än leder.”
Det gäller för oss också: unga män, unga kvinnor, ja, gamla män och gamla kvinnor också: för alla. Genom ett sådant skeptiskt förhållningssätt kan vi förhålla oss till även dessa delvis hoppingivande ord av Russell:
”Världen är full av kunskap av alla slag, som skulle kunna bringa en lycka som aldrig existerat sedan människan först uppstod; men gamla missanpassningar, snikenhet, avund och religiösa grymhet står i vägen.”
Och vägen för att komma till rätta med det som står i vägen torde ur Russells perspektiv vara klart: att genom kritiskt tänkande komma tillrätta med det som är galet, genomföra förändring med utgångspunkt från detta och därigenom skapa en bättre värld för alla.

* * *

Bertrand Russell skriver en alldeles speciell prosa. Den är gentlemannamässigt torr, men samtidigt full av underfundig humor och ironi. Det är den typ av humor som man kanske – fördomsfullt – i allmänhet tror sig hitta hos brittiska aristokrater. Hans rika produktion, klartänkthet och goda prosa torde ha samverkat för att ge honom nobelpriset i litteratur 1950.

Och fastän det närmar sig ett sekel sedan Russell skrev Skeptiska essäer, behåller de en fräschör, oaktat de många tidstypiska formuleringarna, som väl inte kunnat komma ur trycket i dag.

Åtminstone känner jag en förnyad energi att förhålla mig skeptisk till alla idéer efter att ha läst denna essäsamling. Och då inte enbart beträffande religiösa antaganden, utan antaganden i allmänhet. Och det är ju alltid nåt.
– – –
Skeptiska essäer (eng. Sceptical Essays), Bertrand Russell. Övers. Anders Byttner. Natur och kultur 1950.

måndag 29 maj 2017

Bokrecension: Horan i bondesamhället | Jonas Frykman

Horan i bondesamhället är skriven av etnologen Jonas Frykman (f. 1942) och utgör hans doktorsavhandling. Frykman blev sedermera professor i etnologi vid Lunds universitet.

Horan i bondesamhället utgavs år 1977. Jag har läst en upplaga från 1982.

* * *

Ordet hora är kanske bland de mer nedsättande man kan använda om en kvinna i dag. I vår nu invanda betydelse av ordet försstår vi det som prostituerad eller som en kvinna som håller sig med flera män.

Under 1800-talet hade ordet en vidare betydelse. Det syftade inte enbart på en prostituerad kvinna eller en kvinna som var äktenskapsbrytare. Hora var också den person som fick ett barn utanför äktenskapet. Och det var något djupt nesligt i samhällets ögon och kunde mycket väl innebära en social katastrof för modern och även påverka fadern negativt.

Det är horan i denna senare betydelse som Jonas Frkyman undersökt i sin doktorsavhandling. Frykman söker i främst etnografiskt och statistiskt material för att rekonstruera hur livet konkret tedde sig för en person som fått ett utomäktenskapligt barn, hur det omgivande samhället inklusive kyrkan agerade mot henne, vilka troskomplex som förknippades med henne och hur synen på den ogifta modern varierade geografiskt inom landet.

Det är mycket intressant läsning, som visar hur mentaliteten dramatiskt förändrats i Sverige på bara några generationer. Ingen utom den mest förhärdade moralistiska fundamentalist reagerar väl nu på om någon får ett barn utan att vara gift. Då, under 1800-talet, kunde det förändra en människas hela liv.

* * *

Frykman ger många exempel på hur den ogifta moderns roll förändrades i och med nedkomsten.

Till att börja med var det i de konservativa mellansvenska områdena vanligt att tänka sig att horan orsakade barnsjukdomen horeskäver, det vill vanligen säga rakitis. Att undvika horan var därför hälsomässigt fullkomligt nödvändigt i den sfär där kvinnan annars återfanns: i hemmet, skötande barn och hushåll.

Särskilt farliga ansågs löndahororna vara: de kvinnor som begått hor och var gravida, men där omständigheterna inte blivit kända.

Från Skåne omtalas i samband med detta den bisarra seden med gåsagång, vars syfte var att avslöja just sådana personer. Då gick helt enkelt byns gifta kvinnor två gånger om året omkring och klämde på den unga kvinnornas bröst, för att se om de frambringade mjölk. Om så var fallet befanns den undersökta vara hora, och fick ikläda sig en särskild form av huvudklädnad, som ett tecken på sin skam. Denna sed förekom under 1800-talets första hälft.

Frykman beskriver också kyrkans inställning till den ogifta modern.

Kyrkan reflekterade i någon mån den folkliga inställningen. Både kvinnan och mannen förväntades genomgå enskild skrift, på sina håll även långt efter att detta såsom lagkrav avskaffades i en kunglig förordning 1855. Enskilt skriftermål innebar helt enkelt att de två fick bekänna sina synder för att återupptas i församlingen och få tillgång till nattvarden igen.

I praktiken var det oftast endast kvinnan som genomgick denna ceremoni, som var tänkt att ske i avskildhet, men där Frykman anför exempel på hur nitiska präster kunde se till att det alls inte skedde i det fördolda. Till exempel kunde den felande skriftas i sakristian i nära anslutning till söndagens gudstjänst, men med dörren öppen. Skriftermålet skulle i teorin avlösa syndaren från sin synd, men i folks ögon förefaller ceremonin snarare ha befäst densamma.

En horstämplad kvinna hade alltså en extremt utsatt position i 1800-talets bondesamhälle. Hon stöttes ut från den naturliga gemenskapen med byns kvinnor och i värsta fall ålades hon, under epokens första hälft, av det sociala trycket i byn att bära ett tecken på sin skam på huvudet: en särskild klut eller hormössa. Även barnet kunde vid dopakten märkas ut, till exempel genom att dopet försiggick på annan plats än annars var vanligt, eller att faddrarna utsågs bland kyrkofunktionärerna, eftersom andra inte ville ställa upp.

I värsta fall kunde kvinnans roll som hora leda till att hon i framtiden helt enkelt hade få andra val än att bli byhora.

* * *

Intressant nog visar Frykman hur inställningen var något annorlunda i landets norra delar.

Där var den sociala hierarkin inte lika uttalad som i regioner längre söderut, och jag får intrycket att flickor och pojkar hade större frihet att umgås, om än inte på så intimt vis att samlag var aktuellt. Söderöver var samhället mer hierarkiskt, och giftermål var i stor utsträckning en fråga mindre för den enskilde och mer för familjen. Den sociala ordningen bröts alltså genom att en flicka och pojke utan föräldrars godkännande länkade varandra samman genom ett barn.

Männen som ogifta blivit fäder kom emellertid lindrigare undan än kvinnorna.

Det var förvisso ingen heder med saken, och visst kunde dåligt rykte vidlåda männen som avlat barn utom äktenskapet, men de tvingades inte bära något särskilt tecken för att markera skammen. Dessutom vad det tydligen ytterligt vanligt att männen inte inställde sig för enskild skrift i kyrkan. Kvinnorna kan ha skyddat männen på så vis, genom att de anförde att fadern var okänd. Det verkar dock ha ansetts hedersamt om mannen såg till att betala underhåll för det barn han satt till världen.

* * *

Frykman har skrivit en noggrann och mycket pedagogisk avhandling. Han skriver fortlöpande vad han avser visa, samt vad han menar ligga utanför avhandlingens område, men som kan vara intressant att analysera i vidare forskning.

Materialet består i huvudsak av uppgifter ur folkminnen, sådana som var så vanliga att nedteckna under 1900-talets första hälft, där äldre personer fick berätta om allt mellan himmel och jord som de upplevt förr. Sådana uppteckningar i sin ovärderliga rikedom är givetvis en källa av oöverskattbart värde när det gäller att komma åt både seder och traditioner förr liksom mentaliteten i tider som flytt.

Prosan är överlag stram men inte torr. Frykman räds inte att använda tidens begrepp för de fenomen som han beskriver. Ordet hora reagerar en nutida läsare kanske för, men det är ju exakt det ord som användes när det begav sig.

Sammanfattningsvis ger Horan i bondesamhället en viktig och detaljerad bild över hur det samhälle fungerade, som ligger oss så nära i tiden, men så långt bort vad beträffar värderingar.
– – –
Horan i bondesamhället, Jonas Frykman. LiberFörlag 1982. ISBN: 91-40-04432-7. 236 sidor.

måndag 15 maj 2017

Bokrecension: I egen sak - och andras | Ingemar Hedenius

I egen sak - och andras är en samling texter av Ingemar Hedenius (1908-1982), professor i praktisk filosofi. Boken utkom 1976.

* * *

Texterna som utgör I egen sak - och andras har i vissa fall tidigare varit införda som artiklar i tidningar. Endast en har förut varit tryckt i bok.

Samlingen är därför med nödvändighet en aning fragmentarisk och de enskilda texterna är givetvis uttryck för då i tiden aktuella fenomen. Texterna har dock ansetts ha sådant värde att de tryckts i bok, som ju är av hållbarare karaktär än tidningsartiklar. Det må vi läsare drygt fyrtio år efter utgivandet vara tacksamma över.

Stor tematisk ordning åstadkommes dock genom indelningen av texterna i ett antal block. Det första blocket innehåller texter av livsåskådningsfilosofisk art: om döden, om livet, om känslor. Andra blocket en del om det akademiska livet, tredje blocket innehåller personporträtten, fjärde delen teologiska ärenden och sista blocket försvarstexter rörande Israel.

* * *

Att läsa Hedenius är en aning som att nå öppet hav. Prosan ger klara vyer, friska vindar. De många starkt polemiska inslagen i boken är aldrig, så vitt jag kan bedöma, dunkla, utan raka och ibland obarmhärtiga. Där han visar hur hans kritiker är dolska, ljuger och missuppfattar, bländar Hedenius med sitt ljus.

Hedenius berättar i åtskilliga av texterna hur han blivit sanslöst kritiserad, främst från kristendomens försvarare. Han invänder inte mot angrepp där man till äventyrs använt sakskäl, utan mot angrepp som försökt desauvera honom som person, som ryter på honom utan att förankra det i vad han faktiskt skrivit.

Men Hedenius är inte en man som man sätter sig på. Han äger huggtänder, och i de fall där han blivit hänsynslöst kritiserad, kan han mycket väl vara fullkomligt tillintetgörande tillbaka. Dessa lustmord i textform är en fröjd att läsa, för polemiken bemästrar Hedenius till mästerskap.

* * *

Av bestående värde är de personporträtt av en gång kända kulturpersonligheter som Hedenius känt.

Särskilt utrymme får den ännu högst aktuelle Vilhelm Moberg. Men även andra, i dag mindre ihågkomna, akademiker och författare har i boken sina minnestexter skrivna. Filosofen Gunnar Oxenstierna är bland dem. Författaren Arnulf Øverland också.

Texterna är i regel välvilligt hållna; det är ju Hedenius vänner det handlar om. Men han blundar inte för sina vänners brister eller mörkare sidor när det är befogat att omtala sådant.

* * *

En av de texter som tidigare tryckts, då i Om dödshjälp, är "Prästernas dilemma och humanisering". Hedenius låter den inflyta även i denna bok, för att motverka det intrycket att han i själva verket står på de fundamentalistiska prästernas sida.

Det är inte så enkelt, låter Hedenius oss förstå.

I essän ställer professorn två typer av präster mot varandra.

Den ena typen av präst är vad vi kan kalla human. Han låter sådant vika i kristendomen som är människofientligt, och predikar det som kan uppfattas som gott.

Den andra typen av präst är den ortodoxa, det vill säga den renläriga. För honom är det bibliska och ideologiska budskapet det viktigaste, även om detta gör att han genom en sådan hållning blir människofientlig.

Hedenius ser förtjänster och brister hos båda typerna.

Den humana prästen har den typ av kristendom som han i mänsklighetens intresse vill se som segrare. Men denne prästen tvingas vara inkonsekvent i förhållande till de bibliska budskapen och dogmatiken. Han sätter sitt eget omdöme över läran, och dömer över vad som kan vara ännu aktuellt och vad som får anses förlegat. Kanske kan man säga att en sådan präst styr kristendomen, snarare än att han låter kristendomen styra honom.

Den renläriga prästen uppfattar Hedenius, som jag förstår honom, som mer intellektuellt ärlig och konsekvent, fastän en helt konsekvent genomförd kristendom knappast är möjlig. Men denne präst följer sin ideologi dit den tar honom, även om det är inopportunt. Han tror vad han ger sken av att tro. Å andra sidan skapar denna form av hållning en avgjord människofientlighet med sin helvetestro – som Hedenius på andra ställen mycket uppehåller sig vid – och andra vidriga ting.

Hedenius ger alltså trots allt den renläriga prästen ett erkännande för sin intellektuella hederlighet och konsekvens. Han skriver om denne:
"Bland de kyrkliga tycks dessa, låt vara på ett ofullkomligt sätt, vara de enda bärarna av så fundamentala dygder som uppriktighet och intellektuell begriplighet."
Men den humana prästen vinner hans större gillande helt enkelt för att den typen av präst bättre tjänar om inte den gamla kristendomen så dock mänskligheten. Vi bör berömma dessa präster för deras humanitet, och klandra de andra för deras omänsklighet, snarare än att klandra de humana prästerna för deras inkonsekvens och berömma de renläriga för deras intellektuella redlighet.

Hedenius skriver:
"Hur i Jesu namn är den fritänkare beskaffad som inte föredrar humana präster framför till hälften konsekventa dogmatiker?"
Av dessa präster önskar dock Hedenius att de är öppna med att de inte är konsekventa i vad de tror på. Och han ser dessutom möjligheten av en "radikal reformation", där prästerna "i enlighet med förnuft och samvetets bud" kan "vraka rubb och stubb av uppenbarligen barbariska gudsord."

* * *

I egen sak - och andras är inte företrädesvis en bok med fackfilosofiska resonemang, även om de finns där, och särskilt Hedenius vilja att använda väl definierade begrepp lyser igenom.

Texterna är relativt ledigt hållna, men aldrig på något sätt slarviga. Och de är ständigt intellektuellt hederligt skrivna, så långt jag kan bedöma. Hedenius var inte bara en filosof, han ägde dessutom en betydande litterär begåvning som kommer till uttryck i de artiklar och essäer som ryms i denna samlingsvolym.

Hedenius är stimulerande att läsa. Att hans obarmhärtiga intellektuella nedslagskraft träffar sånt som han rimligen uppfattar som dimridåer – och vad vi i dag kanske skulle kalla flum – och att han därigenom framkallade så stor frustration och ilska kanske inte är förvånande.

Men det ruskade sannerligen om de fromma båtarna inomskärs, som fick en smak av fria nordanvinden i form av en professor från Uppsala.
– – –
I egen sak - och andras, Ingemar Hedenius. Rabén & Sjögren 1976. ISBN: 91-29-47377-2. 287 sidor.

torsdag 11 maj 2017

Bokrecension: Den som finner | Stephen King

Den som finner (eng. Finders Keepers) är en thrillerroman skriven av Stephen King (f. 1947). Det är andra, fristående romanen om f.d. polisen Bill Hodges.

Boken utkom på engelska 2015 och i svensk översättning av John-Henri Holmberg (f. 1949) år 2016.

* * *

Besatthet är ett nyckelord för att beskriva mycket av Den som finner. Främst då en viss Morris Bellamys besatthet av författaren John Rothstein, en tillbakadragen figur som främst gjort sig känd för sina tre romaner om Jimmy Gold.

Men Bellamy är inte särdeles nöjd med hur romansviten slutat, hur rebellen Jimmy Gold börjat tjäna dollarn. När han får ett hum om att den åldrade Rothstein i sin avlägset belägna gård möjligen förvarar ett manuskript till en fortsättning av serien kombinerar han detta faktum med möjligheten att Rothstein också förvarar en hel del pengar där för att övertyga några kamrater om att de ska bryta sig in hos honom.

Det slutar med mord.

Och så begynner en kedja av händelser som spänner över decennier. Bellamy gömmer de Moleskine-anteckningsböcker han kommit över, och de hittas över trettio år senare av en grabb, Peter Saubers, som av en ödets ironi också han är förtjust i böckerna om Jimmy Gold.

Men Morris som tillbringat trettiofem år i fängelse för ett annat brott är högst intresserad av att få böckerna tillbaka när han väl är utsläppt.

Där har vi upplägget till en tät thrillerberättelse av klassiskt Stephen King-snitt, fastän de övernaturliga händelserna här är rejält nedtonade, men inte borta. Men den naturliga berättartekniken är densamma som King-läsaren är van vid, realismen är påtaglig, och alltihop utspelar sig givetvis i New England.

* * *

Den som finner är spännande. För att få in f.d. polisen Bill Hodges i intrigen får man tillåta King att tillskriva Hodges en rätt enastående intuitiv förmåga, men gör man det faller historien på plats, bit för bit, obevekligt och rakt mot sitt slutmål, sin final.

Kontrasten kunde inte vara större mellan historiens skurk, Bellamy, och dess hjälte, Peter Saubers.

Den förre har i sin besatthet av författaren Rothstein utvecklats till ett monster som är berett att gå över lik för att nå sitt mål: att komma åt anteckningsböckerna han gömt för så längesen. Den senare är en mönstergosse som vill alla väl, främst sin familj och i synnerhet sin lillasyster. I honom finns inget mörker, förutom den oroande vetskapen om att han innehar de där böckerna, och inte vet riktigt vad han ska ta sig till med dem.

Stephen King excellerar, som vanligt, i att stoppa in det besvärande i det lugna, vanliga. I detta fallet är det inte ett monster som gömmer sig under jorden som är problemet, inte heller har huvudpersonerna fastnat liksom utanför tiden. Utan här är det helt enkelt ett helt inomvärldsligt brott, ett mord, som skapar assonansen och får följdverkningar för de inblandade.

Den som finner är en berättelse för sig. På ett ytligt sätt är väl romanen en syssling till Lida, åtminstone vad beträffar temat besatthet av en författare och att någon skadar denne. Men i övrigt finns få likheter.

Frågan man kanske kan ställa sig efter läsningen är: hur långt skulle man själv vara beredd att gå för att komma över och bevara något som just för en själv är ovärderligt? Bellamy och Saubers skulle besvara den frågan olika.
– – –
Den som finner (eng. Finders Keepers), Stephen King. Övers. John-Henri Holmberg. Månpocket 2016. ISBN: 978-91-7503-577-2. 397 sidor.

söndag 7 maj 2017

Bokrecension: Livets mening | Ingemar Hedenius

Livets mening består av en samling essayer av Ingemar Hedenius (1908-1982), professor i praktisk filosofi. Boken utgavs 1964.

* * *

Under hundratals år och i stora delar av västvärlden har de religiösa intressena fått diktera svaren på livets frågor, frågor om etik, om mening, om livet och döden. Men i en tid där de religiösa svaren kommer till korta behövs nya svar, anpassade efter det vi vet i dag och utifrån dagens förutsättningar.

Ingemar Hedenius resonerar många av essayerna som samlats i Livets mening kring sådana frågor. Men boken rymmer även andra slags texter. Samtliga har de publicerats tidigare i andra skrifter av honom.

* * *

Det första som slår mig med Hedenius arbetsmetod är hur resonerande han skriver: han ger inte ett svar och så var det bra med det, utan han vänder verkligen ut och in på frågeställningarna, prövar olika sätt att möta dem, innan han ödmjukt landar i vad han menar vara mest rationellt utifrån givna förutsättningar.

För Hedenius lär oss också hur viktigt det är att ha noga koll på förutsättningarna, främst vad vi egentligen menar med olika begrepp, som till exempel just ordet "mening".

Den första av essayerna heter just "Livets mening".

Hedenius menar däri att frågan om livets mening är avhängig vad man egentligen menar med livet och vad man menar med mening. Annars riskerar man dels att bli obegriplig och dels att bara prata förbi varandra. Det är alltså fullt rimligt att samtidigt hävda att livet är meningslöst och att livet har mening, beroende på vad man menar med orden och att man är medveten om att orden kan ges olika innebörd.

Livet i sig kan, menar Hedenius, till exempel anses ha en mening, om man med mening menar att livet är ett självändamål: något gott i sig självt. Men det förutsätter också att livet är mer gott än ont, vilket inte är alldeles lätt att avgöra.

Hur mycket gott måste livet i sig innehålla för att anses övervägande gott? Hur väger man gott och ont i livet? Hur mycket gott i livet krävs för att uppväga det onda? Hur många sköna symfonier krävs för att göra livet gott, när det mänskliga livet också innehåller koncentrationsläger?

Ett annat sätt att se på saken är ur ett strikt nyttoperspektiv, anför Hedenius. Har ett enskilt liv inneburit att verkligheten blivit en bättre plats med det än utan det?

Hedenius skriver också en slags etisk livets mening, som enligt honom vore dårskap att förneka, nämligen att man bör göra "det bästa av vardagens tillvaro", och "i görligaste mån sörjer för sina likas väl eller åtminstone hyser medlidande med de olyckliga", och så vidare. Varför detta skulle vara ett givet förhållande utvecklas dock inte.

I det enskilda livet kan anföras, att livet anses fylla sin mening, om livet används på det sätt det är bäst lämpat för. Inte så att någon skulle ha någon särskild avsikt med vars och ens liv, men ändå, utifrån de förutsättningar man fått, ägnar livet åt sånt som ligger för en. Hedenius menar dock, att vi ju inte kan veta, om  inte en enskild person som uppenbarligen excellerar i en uppgift inte lika gärna kunde ha excellerat i en annan uppgift.

På detta sätt utvärderar Hedenius olika sätt att nalkas frågan om och begreppet livets mening.

Något givet svar ges inte, och kan kanske inte ges. Klart är att ingen särskild avsikt finns med livet på det sätt religioner hävdar. Förnuftigare förefaller, menar Hedenius, att var och en själv må ge sitt liv en mening. Kanske landar det till sist för den enskilde i det enkla att man känner ett välbefinnande, en "glädje över sin egen funktionsduglighet".

När man läst denna av många essayer i Livets mening står man möjligen inte med fler svar, men med en väckt vakenhet inför hur mångfacetterad frågan är, hur många olika sätt man kan nalkas den på, och, kanske, till syvende og sidst, att frågan för mig som enskild människa kanske kan få lov att vara riktigt enkel.

* * *

Den därpå följande essayen heter Tankar om livet. Hedenius skriver:
"Livet är mänsklighetens enda tillvaro, och den blir aldrig kompletterad. Livet är inte en nödvändig detalj i något som är större och bättre än livet självt. [...] Vi är inte nödvändiga för något som är högre än oss."
I essayen återkommer Hedenius till frågan om att väga livet i fråga om gott och ont för att avgöra om livet i sig är överägande gott eller ont. Frågan får stå utan svar, ty för varje levande människa står framtiden outforskad. Kalkylen saknar alltså än så länge tal. Detta till trots måste man förhålla sig till det som Hedenius uttrycker så här:
"Det värsta i livet, de fullkomligt olyckligas öde, det oavbrutna infernaliska lidandet, den hopplösa förnedringen, ett bar som långsamt plågas till döds – jag kan inte se att all skönhet i vrlden, eller ens de utomordentligaste tankar kan 'uppväga' sådant, och inte heller att andra människors lycka och kultur kan göra det."
Förhållandet där det onda trumfar det goda kallar Hedenius "normen om det ondas vikt", och innebär att knappast någon mängd gott kan uppväga det riktigt onda.

Det ondas vikt resulterar i den pessimistiska livsuppfattning som Hedenius själv skriver att han har. Såsom det ser ut nu, resonerar Hedenius, kunde det kanske vara en välgärning att avskaffa mänskligheten. Men då berövar man, fortsätter han sedan, framtidens människor möjligheten att kanske kunna visa att lidandet nu ändå hade någon sorts nödvändighet, någon sorts mening. Men så länge vi är här, där vi är, kan vi blott "försöka göra livet mindre ont än det är".

* * *

Livets mening är en mycket tankestimulerande bok, skriven med stor mognad och klarsyn. Med texter skrivna i kalla krigets omedelbara skugga och under hotande atomvapen framträder tillvarons allvar i skarp relief. Men även i dag äger texterna sin absoluta aktualitet, för frågorna de adresserar är av sådant slag, att de väl snarast är oskiljaktiga från mänskligt liv.

Och även om man inte är beredd att följa Hedenius i varje slutsats, så lär han läsaren att tänka rationellt kring sådant som annars insvepts i ett moln av metafysik. Det finns filosofiska, ateistiska sätt att tänka kring livets mening, etik, livet och döden. Och det är vad Hedenius gör i Livets mening.
– – –
Livets mening, Ingemar Hedenius. Bokförlaget Aldus / Bonniers 1964. 239 sidor.

onsdag 3 maj 2017

Bokrecension: De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830 | Hedvig Schönbäck

S:t Ansgars griftegård, Borås. Invigd 1816.
De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830: Arkitektur, sanitet och det sociala rummet är en doktorsavhandling skriven av Hedvig Schönbäck (f. 1961). Avhandlingen lades fram 2008.

* * *

Mot slutet av 1700-talet och början av 1800-talet hände något med begravningskulturen i många av landets städer. Samma sak hade sedan en tid redan börjat hända ute i Europa. Nämligen att den gamla kyrkogården kring kyrkan övergavs och nya begravningsplatser utanför staden anlades istället.

Det är detta som detaljerat analyseras av Schönbäck i avhandlingen De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830. Hon identifierar under perioden 1770-1830 45 planerade begravningsplatser varav 33 började användas under dessa år. Några av dessa begravningsplatser återfinns i bland annat Borås, Halmstad, Lund och Uppsala. Först ut var Säter.

En av anledningarna till pådrivandet av begravningsplatsernas uppförande förklarar Schönbäck vara att man uppfattade kyrkogårdarna inne i städerna som ohälsosamma. Att man landat i denna uppfattning förefaller inte så märkligt. Många stadskyrkogårdar var överfulla och i oordning. Många berättelser finns bevarade om hur detta yttrade sig. Till exempel berättas det från Borås, att stadsborna som bodde söder om kyrkogården i centrum på somrarna inte kunde ha fönstren öppna på grund av stanken från gravarna.

I kontrast till detta skulle begravningsplatserna vara utformade av professionella arkitekter från Överintendentsämbetet, och dessa ritningar vittnar om ett ideal av strama kvadratiska och rektangulära former, markerade av yttermurar, gångar och träd.

Man möjliggjorde för ett mycket ordnat förfarande vid nya gravsättningar. Familjegravar placerades i regel utmed yttermurarna eller utmed gångarna. Tanken var sedan ofta att de som inte köpte familjegravar skulle gravsättas enligt linjebegravningens princip i det inre av gravkvarteren: helt enkelt sida vid sida allteftersom folk avled, utan avseende till släktskap eller annat.

* * *

Att anlägga nya begravningsplatser utanför städerna var dock inte gjort i en handvändning.

Schönbäck visar hur flera faktorer spelar in rörande motståndet, som främst märktes från allmoge och lägre borgerskap. Till exempel kunde man ha en köpt grav på den gamla kyrkogården sedan generationer. Att överge den och välja att inte begravas med sina förfäder föreföll inte alltid alldeles bekvämt.

Därtill kom att anläggandet av en ny begravningsplats inte var gratis. Den lokala församlingen bekostade uppförandet, till exempel med hjälp av dagsverken. Det gjorde att de många arkitektritade förslag som gjordes inte sällan fick bantas ner till enklare arrangemang. Pragmatismen i utförandefrågorna verkar ha varit utbredd.

Till detta kan läggas den traditionsbrytande konsekvensen som begravningsplatsernas anläggande kom att innebära: begravningen kring den centralt placerade kultplatsen där många olika aktiviteter förekom förflyttades till en särskild plats, avsedd uteslutande för just begravningar.

Men på det stora hela var utvecklingen i riktning mot nya begravningsplatser i gång och ohejdbar, propagerad för av vetenskapliga skrivelser och dagspressen, med inspiration från främst Frankrike och Tyskland. Att vara för begravningsplatser blev, om jag förstår Schönbäck rätt, att vara för utveckling och framåtanda.

Schönbäck gör en poäng av att utvecklingen inte var effekt av en sekularisering på samma sätt som på kontinenten. Kyrkan sätter sig inte på något vis till motvärn vad beträffar anläggandet av begravningsplatserna, utan välkomnar dem. Begravningsplatserna var en praktisk lösning för alla involverade och kampen stod snarare mellan traditionalism och en strävan efter att vara modern än mellan religion och sekularism.

* * *

De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830 kan sägas bestå av två stora block.

Det första blocket undersöker de rent konkreta begravningsplatserna: deras utförande, arkitektritningar, lägen och sådant.

Det andra blocket utgör en mer kulturhistorisk och teoretisk undersökning av mentalitet och människors inställning till de nya begravningsplatserna och de gamla kyrkogårdarna, såsom dessa kommer till uttryck i bevarade källor. De två blockens redogörelser får så kasta ljus över varandra.

* * *

Vad man i synnerhet tar med sig efter läsningen av Schönbäcks avhandling som begravningshistoriskt intresserad läsare är insikten hur föga inbjudande en kyrkogård kunde te sig för tvåhundra år sedan eller något därutöver: hur överfulla kyrkogårdar där gravar grävdes om mycket tidigare än vad som behövdes för att de redan gravsatta skulle hinna brytas ner innebar i form av makabra fynd i jorden och inte minst dofter.

Därtill kommer den besynnerliga seden att begrava människor inne i själva kyrkobyggnaden, vilket i sin tur gjorde att gudstjänster kunde få firas i en atmosfär som var allt annat än inbjudande.

Anläggandet av bergavningsplatser måste under dessa omständigheter ha varit en klar förbättring av stadsmiljön, oaktat att man av rädsla för sjukdomar när det begav sig överdrev riskerna med centralt placerade kyrkogårdar.

Schönbäck har gjort ett idogt arbete genom inventering och analys av källtexter, till exempel ritningar, sockenstämmobeslut, kungliga brev och annat. För vår förståelse av processen då i synnerhet städernas kyrkogårdar upphörde att användas för att ersättas av begravningsplatser utanför tätbebyggt område är Schöbäcks avhandling omistlig.
– – –
De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830: Arkitektur, sanitet och det sociala rummet, Hedvig Schönbäck. Stockholmia förlag 2008. ISBN: 978-91-7031-202-1. 347 sidor.

måndag 24 april 2017

Bokrecension: I stället för samtal | Ingemar Hedenius

I stället för samtal är skriven av Ingemar Hedenius (1908-1982), professor i praktisk filosofi. Boken utkom 1958.

* * *

Hur skall man klassificera en bok som I stället för samtal? Det är inte givet. Den rymmer en mängd korta texter, ofta några rader långa, ibland fyller de några sidor. Texterna äger inte den koncisa aforismens hårda skal. Jag får stanna inför ordet reflexioner. Det är en bok av tankar, en tankebok, med utrymme också för ett antal modernistiska dikter.

I dessa tankar framträder professor Hedenius inte som kristendomens sylvassa kritiker, inte som filosofen med sin begreppsapparat, utan texterna synes framfödda ur den tänkande människans så ofta tvingande behov att också skriva.

Och det skrivna i I stället för samtal är avslappnat, personligt till det intimas gräns, utan att man för den sakens skull nödvändigtvis kommer nära författaren; en naturlig distans finns där hela tiden. En aning kryptiskt blir det gärna.

* * *

Boken är uppdelad i ett antal block. Ett av blocken handlar i sin helhet om författarens möte med en viss gäckande herr Fredriksson på ett pensionat. I andra block möter vi tankar om livet, livsföring, människor och livet bland människorna.

Man anar kanske en viss resignation, samtidigt som Hedenius sträcker sig efter livsglädjen, liksom i ett försök att glädjas över livet så som det är. Ibland verkar han lyckas. Han är ingen pessimist, ingen misantrop. Han verkar vilja ta livet just som det är, och skriver:
"Att göra sig tankar om livet är bara fåfänglighet. Få har haft glädje av det."
Det som han kallar "[d]e intellektuellas dödshysteri" tar han avstånd ifrån, och utbrister själv: "Jag älskar livet."

Hedenius förundras över mörkrädslan, han framhäver nyttan med praktiskt arbete för andra framför onyttigt medlidande, "fega tårar". Musiken som var så viktig för Hedenius får utrymme på flera ställen. Naturligtvis finns kristendomskritiken med, men inte i polemik, utan i konstateranden. Att söka en tillvaro bortom denna kallar han att "försöka skolka från livet".

Stora tänkare och filosofer skymtar förbi, men inte som huvudpersoner, utan som en naturlig del i framställningen. Själv tillhör Hedenius samtidens intellektuella elit. Men kärleken till dem som inte tillhör den intellektuella sfären lyser igenom, liksom stundom distansen till andra intellektuella.

* * *

Trots att boken inte är en samling aforismer finns i texterna en rad formuleringar som med lätthet låter sig brytas ut och användas som sådana. Några exempel följer.
"Dumma människor är ofta hyggliga, och intelligenta människor stundom fasligt osympatiska, det är min erfarenhet."
"...dumheten är en utvecklingshindrande makt av enorm styrka."
"Anonymitet är kanske en förutsättning för det goda livet – vara känd endast av dem som känner dig."
"Skulle inte livet bli ett helvete, om hatet försvann?"
Eller varför inte:
"Ångesten är lika romantisk som tandvärk och skön på ungefär samma trista vis som otvättade kalsonger."
* * *

Det ligger något postumt över I stället för samtal, oaktat att boken kom ut när Hedenius var i femtioårsåldern och hade decennier kvar att leva. Men det fragmentartade skapar en sådan atmosfär, liksom att texterna ibland huggs av mitt i en mening, och lämnar något outtalat.

– Nej, det är inte lätt att bli klok på I stället för samtal. Störst intresse äger den kanske som en pejling av Hedenius inre: vad han behövde fästa på pränt, vad han i ett samtal med sig själv vill uttrycka av ledsnad och glädje, känslor och något om livet som sådant. I stället för samtal rymmer skärvor av en livshållning.
– – –
I stället för samtal, Ingemar Hedenius. Albert Bonniers förlag 1958. 122 sidor.

söndag 23 april 2017

Bokrecension: Ingenting är sant och allting är möjligt | Peter Pomerantsev

Ingenting är sant och allting är möjligt: Det nya Rysslands surrealistiska själ (eng. Nothing Is True and Everything Is Possible: The Surreal Heart of the New Russia) är skriven av Peter Pomerantsev (f. 1977).

Boken utkom först på engelska 2014 och i svensk översättning av Djordje Zarkovic och Helena Hansson 2016.

* * *

Ryssland förhäxar och förskräcker. Dess enorma vidder med sina ortodoxa kyrkor, dess miljoner och åter miljoner invånare i datjor och sovjetiska kuber, dess våldsamma historia och dess nuvarande ambivalens... Det är detta land, dess människor av i dag och dess förflutna som Peter Pomerantsev ger sig i kast med i sin Ingenting är sant och allting är möjligt.

Det är onekligen ingen upplyftande bild som genom mängder av mikrohistorier och impressionistiska teckningar framträder på sidorna i denna personligt hållna redogörelse över vad Pomerantsev varit med och mött om under sina nio år i Ryssland, bland annat som teve-producent för ryska TNT.

Men få personer torde kunna göra ett lika kontrastrikt reportage som just Pomerantsev. Hans föräldrar lämnade Sovjet när Pomerantsev vad helt ung och själv kom han att bli engelsman, men genom sin bakgrund väl saturerad i det ryska.

I sin bok beskriver han ett Ryssland som ständigt förändrar sig. Ett Ryssland där gårdagens gangstrar än dagens affärsmän, där lyhördheten inför och närheten till Kreml är avgörande för den enskildes framgång, och där förmögenheter skapas lika snabbt som de försvinner. Ett land fullkomligt genomsyrat av mutor. Ett land som förvandlar sig inför både sig själv och omvärlden, där människor ideligen får omskapa sig själva.

Genom sitt dokumentärskapande märker han hur maktens stämma måste inlyssnas rörande vad som just för tillfället passar sig att sända; det får inte vara för allvarligt: folket skall hållas nöjt. Regimkritik får förekomma, men på regimens egna villkor, vilket leder till att en oppositionsrörelse mycket väl kan vara finansierad av Kreml, för att också stå under dess yttersta kontroll.

Allt och alla framstår som spelpjäser i handen på makten, där en pjäs kan flyttas fram när det passar och offras när det passar, ackompanjerat till en foglig media som vinklar nyheter och fakta efter behag.

* * *

Pomerantsev träffar mängder av människor. Han har betraktat den ryska nationens själ, och den framstår som plastisk och undflyende. Men där ryms bland annat den storryska stoltheten och värnandet om det genuint ryska i motsats till det som uppfattas som västerländskt.

Men Pomerantsev verkar inte sky Ryssland. Boken framstår inte som en hatskrift. Han, liksom snart läsaren, förundras snarare över detta märkliga fenomen, så skenbart modernt i vissa avseenden, men samtidigt så annorlunda gentemot allt västerländskt.

En vän av Ryssland kunde kalla boken konspiratorisk. Jag tror inte den är det, eller ser den åtminstone inte som det. Den är snarare ett ytterst personligt vittnesbörd om det Ryssland som Pomerantsev själv möter under sina år i landet. Det är orden från en ropandes röst. Om ett land som resten av världen måste förhålla sig till, hur hala och undflyende dess konturer än är, hur svårgripar dess kärna än må vara.

* * *

Ingenting är sant och allt är möjligt har undertiteln Det nya Rysslands surrealistiska själ. Det är just med en känsla av surrealism som jag läser boken. Surrealism formulerat med ett direkt och vackert språk. Jag kan efter läsningen givetvis inte hävda att jag lärt känna Ryssland, men kanhända har jag som läsare fått en liten glimt av en del av det ryska.
– – –
Ingenting är sant och allting är möjligt: Det nya Rysslands surrealistiska själ (eng. Nothing Is True and Everything Is Possible: The Surreal Heart of the New Russia), Peter Pomerantsev. Övers. Djordje Zarkovic, Helena Hansson. Ordfront 2017. ISBN: 978-91-7037-957-4. 259 sidor. 

tisdag 18 april 2017

Bokrecension: Boken i rännstenen | Robert Darnton

"Stilleven met boeken", Jan Davidsz. de Heem (1625-30). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum.
Boken i rännstenen: Bland författare, kolportörer och boktryckare i Upplysningstidens under värld (eng. The Literary Underground of the Old Regime) är skriven av den amerikanske historikern Robert Darnton (f. 1939). Boken utkom första gången 1982.

Boken har översatts av Ulf Gyllenhak (f. 1958) och utkom på svenska 1984.

* * *

Under l’ancien régime i Frankrike, innan revolutionen, fanns en omfattande svart bokmarknad. Ofta trycktes böckerna utomlands och smugglades sedan in i Frankrike.

Det är denna skuggrika kulturmiljö som Robert Darnton ägnar sitt intresse i Boken i rännstenen. Dess flöden, dess gestalter, dess svårigheter och möjligheter drar han fram ur dunklet och ställer i historikerns ljus. Detta blir möjligt genom ett omfattande källmaterial som Darnton fått tillgång till: papper efterlämnade av det schweiziska förlaget Société typographique de Neuchâtel (STN). Bland annat finns i materialet 50 000 brev.

Från franska statens sida försökte man hantera och motarbeta denna marknad. Man delade upp böcker i tre kategorier, som vi kanske kan kalla tillåtna böcker, knappt tolererade böcker och förbjudna böcker. Det hindrade inte att man genom välplacerade mutor och allianser kunde lyckas få förbjudna böcker genom den stränga kontrollen och levererade till försäljningsplatser.

De förbjudna böckerna kunde vara av olika slag. Dels filosofiska, dels vetenskapliga, dels pornografiska, dels smädande. Ibland en kombination av dessa varianter. Det var synnerligen populärt att grovt smäda högt uppsatta människor genom att beskriva vad som uppfattades som deras dekadenta leverne.

De enskilda bokmånglarna visar sig inte sällan vara personer från samhällets socialt sett lägre skikt. Kanske var de mer eller mindre misslyckade författare – författare med drömmar om framgång som aldrig infriats, och som för sin försörjning kanske ägnade sig åt brödskrivning å deras vägnar som betalade eller åt att fylla olika funktioner i distributionskedjan av förbjudna böcker.

* * *

Boken i rännstenen består av sex essäer som belyser olika aspekter av den illegala bokmarknaden i Frankrike. Enskilda livsöden beskrivs utifrån efterlämnade brev, men också omfattande statistiska analyser presenteras, för att försöka spåra vad som egentligen lästes under franska 1700-talet.

Det är onekligen spännande livsöden läsaren får ta del av, ibland med stor detaljskärpa, när källmaterialet så tillåter.

Inte minst gäller det abbé Le Senne, om det nu var hans verkliga namn, en präst som genom intensiva kontakter med STN försöker tjäna sitt levebröd: han försöker förmedla manuskript, presenterar idéer, ber om jobb. På flykt från lagen genomför han långa vandringar och gömmer sig hos vänligt inställda kolleger.

* * *

Boken i rännstenen skildrar ett utsnitt av en mycket dynamisk tid med stora samhälleliga spänningar. Vad vi får upp ögonen för är bland annat att de stora, tidiga filosofernas verk inte tycks ha haft rykande åtgång; de enklare, smädande texterna förefaller ha gått åt bättre. Vi får också följa katt- och råttaleken mellan representanterna för makten i frankrike och de krafter som underminderar densamma.

Det som också slår läsaren är hur mycket märg, ben och blod som Darnton lyckas gräva fram ur de tidigare så förbisedda breven och räkenskaperna. Han rekonstruerar helt enkelt en hel värld, som tidigare om inte varit okänd, så i alla fall betydligt mindre känd.
– – –
Boken i rännstenen: Bland författare, kolportörer och boktryckare i Upplysningstidens under värld (eng. The Literary Underground of the Old Regime), Robert Darnton. Övers. Ulf Gyllenhak. Ordfront 1984. ISBN: 91 7324 206 3. 231 sidor.

fredag 7 april 2017

Bokrecension: Erik XIV | Ingvar Andersson

Erik XIV, tillskriven Steven van der Meulen (1561). Beskuren.
Bild Nationalmuseum / Wikipedia Commons.
Erik XIV är skriven av historikern och senare Svenska akademiledamoten och riksarkivarien Ingvar Andersson (1899-1974).

Bokens första upplaga utkom 1935. Jag har läst den fjärde, utvidgade upplagan, som först utkom 1948.

* * * 

Erik XIV känner vi igen. Vi ser honom nog framför oss: en tunnare version av fadern, Gustav Vasa. Det långa, tvådelade skägget. Ingvar Andersson försöker komma nära denne vår kanske enda riktiga renässansfurste i nordisk version. Han beskriver hur bilden av Erik formats av hans fienders nedsvärtande av honom, men Andersson går till källorna och försöker genom dem återskapa Erik såsom han möjligen var.

Erik fick inte ett lätt liv, fastän hans bana började så lysande, som Sveriges förste arvkonung.

Han regerade landet i 8 år, men efter ett uppror lett av hans bröder hertigarna Karl och Johan avsattes han och fängslades. Han tillbringade resten av livet i fängelse. 9 år. Han avled år 1577, med all sannolikhet som en följd av arsenikförgiftning, enligt en undersökning gjord 1958, efter att Anderssons bok givits ut.

Själv påvisar Andersson hur Johan III, Eriks bror, förelade Eriks väktare hur de skulle ta livet av honom om det skulle behövas, men skriver inte explicit ut att Erik blev mördad eller under vilka omständigheter det kan ha skett.

Erik är väl i dag känd för sin psykologiska disposition. Andersson upplåter också en hel del utrymme åt detta ämne, även om han aktar sig för att diagnosticera kungen. Uppenbarligen drogs Erik med en till förföljelsemani gränsande misstänksamhet. Men sett utifrån tidens eget perspektiv var misstänksamheten inte ogrundad. Erik var en renässansfurste och regerade utifrån machiavelliska ideal, där statsnyttan trumfade allt annat, och staten och fursten smälte samman till ett.

En sådan makt som Erik hade och strävade efter bland annat genom att hålla aristokratin på plats var farlig både för folk omkring honom och för honom själv.

Men någon form av sammanbrott skedde efter de berömda Sturemorden, som initierades av Erik. Ett antal aristokrater fick sätta livet till, och dessutom Eriks egen lärare som råkade finnas i närheten. I samband med händelsen försvann Erik ut på landsbygden och återfanns inte förrän efter flera dagar.

Sturemorden analyserar Andersson också, och försöker återigen se på händelsen utifrån samtidens perspektiv, inte eftervärldens.

Han påvisar då hur aristokraterna som dödades faktiskt var dömda till döden, även om domen ännu inte helt formaliserats. Till det kommer furstens unika position. Morden var således inte självklart olagliga enligt tidens sätt att se på saken. I fångenskapen försöker Erik också genom logiska resonemang föra i bevis att han inte handlat fel i detta.

* * *

Erik XIV var uppenbarligen en mycket intelligent man. Han var bildad, så bildad som man kan bli som nordisk kung under denna tid. Han var en god stilist, han skrev och spelade musik. Han var mycket intresserad av och insatt i astrologi, som då betraktades som en intrikat vetenskap. Han talade flera språk.

På vissa sätt var Erik en helt annan typ av person än sin far, rikshushållaren utan betydande humanistisk bildning. Erik var en modern furste av europeiskt snitt.

Till det kommer den råhet som följde med furstevärdigheten. Han förde krig och genom den så kallade höga nämnden, där Jöran Persson, prokuratorn, ställde människor inför rätta rensade han bland misstänkta människor. Erik kunde inte låta någon kränka hans konungsliga ära. Som furste sammansmält med staten måste han vara upphöjd över alla andra.

* * *

Två lärdomar bär man särskilt med sig efter läsandet av Anderssons initierade och på källstudier grundade biografi. Det ena är vikten av att analysera historiska personer och händelser utifrån dess egen horisont, inte eftervärldens. Placerar man inte analysen inom den studerade tidens egen horisont blir analysen anakronistisk och missvisande.

Det andra är vikten av att se igenom senare tiders vittnesbörd om en historisk person eller händelse och gå direkt till de närmaste källorna.

Eriks person har, förklarar Andersson, varit överlagrad av senare tiders omdömen av honom: segrarna skrev som så ofta historien, själv fick han inte möjlighet att forma sitt eftermäle såsom hans far till exempel gjorde. Andersson söker Erik XIV i hans egna och hans samtidas ord, och i hans gärningar.

* * *

Ingvar Andersson skriver en prosa som redan 1935 när den första utgåvan av boken kom ut måste ha känts en aning gammaldags med sina gamla verbändelser och sina formuleringar. Språkbruket är alltså konservativt. Det stör inte mig, men  jag lägger märke till det.

Det saknas fullskaliga biografier över Erik XIV. Utöver Herman Lindqvists bok om kungen är Ingvar Anderssons den enda jag känner till. Så vitt jag kan bedöma håller Anderssons biografi i allra högsta grad i dag, även om naturligtvis 1958 års upptäckt beträffande arsenikförgiftningen rimligen hade fått utrymme i boken om den skrivits senare.
– – –
Erik XIV, Ingvar Andersson. Wahlström & Widstrand 1979. Fjärde utvidgade upplagan. ISBN: 91-46-13566-9. 319 sidor.

måndag 27 mars 2017

Bokrecension: Sundholmen | Bengt Söderberg

"Wäster-Sijdan aff gambla Stenhuset på Sundholmen", Hans Georg Möller (1698). Beskuren.
Bild: Kungliga biblioteket.
Sundholmen: Ett braheslott från äldre vasatid i Västergötland är skriven av konsthistorikern Bengt Söderberg (1905-1985). Boken skrevs som ett led i Söderbergs uppdrag av Riksantikvarieämbetet att gräva ut och konservera Sundholmens slottsruin.

Boken utgavs 1941.

* * *

Sundholmens slottsruin i Äspereds socken mellan Borås och Ulricehamn ligger ungefär så idylliskt som en slottsruin kan tänkas ligga. Tänk dig att du står vid en stilla sjö. Något stenkast ut ligger en ö, och på ön ser du ståtliga ruiner. Tar du dig över sundet med någon av roddbåtarna som finns där i närheten och går i land står du snart i direkt närhet av en byggnad som en gång varit en försvarsborg och senare blivit ett slott.

1934 och 1935 utfördes omfattande utgrävningar på platsen. Sly röjdes undan och ruinerna restaurerades delvis. Uppdraget hade gått till den då unge konsthistorikern Bengt Söderberg, som i boken Sundholmen detaljerat går igenom vad undersökningarna visat samt koncist beskriver slottets historia så långt den kan följas. Boken är således till sin karaktär närmast att se som en rapport.

Vad läsaren får sig till livs är noggranna beskrivningar av ruinerna, byggnadens utvecklingsskeden, hur olika delar av slottet kanske en gång användes, vilka byggnader som funnits omkring det, vilka lösfynd man gjorde på ön och mera. Bevarade inventarielistor presenteras också, tillsammans med en genomgång av slottets ägare genom tiderna.

* * *

Söderberg gör gällande att sandstensdetaljer på det första slottet sannolikt kommit från det nedbrunna Gudhems kloster. Det och annat placerar byggnadens uppförande kronologiskt nån gång omkring 1540-talet. Vid denna tid bör slottet inte varit så mycket ett slott som en försvarsborg, utförd, sedd uppifrån, som ett grekiskt kors med fyra lika långa armar – ett inte alldeles vanligt arkitektoniskt utförande i Sverige vid denna tid.

Söderberg anför att byggherre sannolikt var Per Brahe d.ä., systerson till kung Gustav Vasa och ägare också till Gudhems kloster. Söderberg menar att Per Brahe nog var den borgherre som mest vistades på slottet, medan det under senare ägare sannolikt främst varit bebott av borgherrens fogde, vilket de povra bevarade inventarielistorna också låter antyda.

Efter Per Brahes död 1591 tog sonen Gustaf Brahe över byggnaden. Denne tvingades i landsflykt efter att ha stått på kung Sigismunds sida mot hertig Karl (IX). Kronan konfiskerade hans ägor och efter ett år tillföll Sundholmen Gustaf Brahes bror Magnus, greve av Visingsborg. Hans änka Helena Bielke ska ha övertagit slottet därefter, innan hon senare testamenterade det till styvdottern Ebba Brahe. Efter ett antal ägarbyten hamnade slottet till sist hos en prost och sedan en bonde. Då var redan Sundholmens slott i ruiner.

Av allt att döma hade slottet sin glansperiod som slott under första delen av 1600-talet. Under senare delen av 1600-talet verkar det ha ansetts gammalmodigt och förföll tydligen långsamt, innan det 1706 eldhärjades och övergavs. En herrgård byggdes på landsidan som väl fick överta slottets funktion.

* * *

Sundholmens slott verkar alltså i någon mån överges en bit in på 1600-talet. Fortfarande bor ägarnas fogdar på slottet, men herrskapen själva har sina residens på andra platser.

Sundholmen förefaller bli stödjepunkt för herremännens lokala intressen, utan att de själva tillbringar längre perioder där. Så var det sannolikt redan vid tiden för de två inventeringar som rapporterades in till kronan under dennas årslånga innehav av byggnaden, trots att en betydande ombyggnadsperiod då fortfarande var i framtiden.

Inventariet för 1599 anger till exempel att det i slottet endast finns två ”skifuor” (med vilket får förstås bordsskivor), en stol och två ”sänger” vad beträffar möbler. Kanske bodde ingen alls på slottet då, utan snarare i de byggnader som omgav slottet. Och, som Söderberg antar, tog säkert ägaren vid sina besök på slottet helt enkelt med sig de inventarier som behövdes för att göra dennes tillvaro på platsen dräglig och ståndsmässig.

* * *

Det är något lite tragiskt över Sundholmens slott. Det var en gång snarast ett renässansslott, men under en stor del av sin tillvaro torde dess salar ha varit nästan tomma. Förutom den antaglige byggherren Per Brahe torde ingen slottsherre ha tillbringat längre perioder på platsen, om jag förstår Söderberg rätt. Slottet stod som en symbol för makten och för aristokratin, men fönstren bör under långa tider ha varit mörka under höstkvällarna, medan eldstäder brann och folk rörde sig i byggningar runtom på ön.

I dag är det en imponerande och i 1800-talsmening romantisk ruin, som vältaligt utan ord vittnar om forn glans. Men efter att byggnaden spelat ut sin funktion som försvarsborg verkar man inte riktigt ha vetat vad man skulle ha den stora byggnaden till, fastän man byggde på den inpå 1600-talet.

Bengt Söderbergs noggranna redogörelse för ruinen: dess mått, dess utseende, dess olika rum och deras olika funktioner, äger bestående värde: ruinen är därmed bevarad i text och ritningar. I och med genomgången av byggnadens historia får dessutom ruinen djup och rötter ett halvt årtusende tillbaka i tiden.

Grevar och aristokrater finns i slottets historia, men i rullorna finns också allmogen med: namn nämns på personer som jobbat på slottet eller utfört tjänster åt detsamma. Där har vi ”Marbo Elin”, ”Jonn Skomakare”, ”Botwid Murmestere”, stalldrängarna Jöns Håkansson och Arvid Larsson, ”Elin fateburshustru”, ”Smedgåssen”, legodrängen ”Långe Sven allmoseman” och många fler.

Sundholmens slott står i ruiner, vittnande om en annan tid och om människors hårda arbete. Och Söderbergs bok Sundholmen, med sina beskrivningar, ritningar och många illustrationer, står som ett stramt monument i text över både det som finns kvar på ön i Tolken i dag och det som en gång varit.
– – –
Sundholmen: Ett braheslott från äldre vasatid i Västergötland, Bengt Söderberg. Wahlström & Widstrand 1941. 92 sidor.

onsdag 22 mars 2017

Bokrecension: Sju dagar kvar att leva | Carina Bergfeldt

Sju dagar kvar att leva: En berättelse om brott och dödsstraff är skriven av journalisten Carina Bergfeldt (f. 1980)

Boken utkom första gången 2015. Jag har läst andra upplagan från 2016.

* * *

Arkitektstudenten Vaughn Ross döms mot sitt nekande till döden för mord på två personer 2001. Han ska ha skjutit dem i en bil nära sitt hem. Den ena personen är hans flickväns syster. Som tyngsta bevis i åklagarens fall redovisas en avriven fingertopp från en plasthandske med Ross DNA som hittas i bilen samt en skjorta med en blodfläck som hittas hemma hos honom: blodet tillhör den döde mannen. Själv menar Ross att skjortan ska ha mixtrats med efter att polisen tagit hand om den.

Ross sista vecka före avrättningen utgör ramen för största delen av Carina Bergfeldts reportagebok Sju dagar kvar att leva, som har sitt ursprung i en reportageserie som publicerades i Aftonbladet 2013.

Men boken är inte enbart en berättelse om Vaughn Ross, utredningen som ledde till hans dom och personerna som påverkades av dubbelmordet. Det är också en berättelse om dödsstraffet i modern tid, dödsstraffet i Texas.

Bergfeldt reser omkring och träffar människor, hon sitter ner och pratar med dem. Det handlar om en man som satt på Death Row och blev frikänd. Det handlar om en pastor som närvarat vid hundratals avrättningar. Om en kvinna som förälskar sig i mannen som avrättas kort före Ross. Om en reporter som rapporterar från avrättningar. Om fängelsedirektören som stående bredvid den dömde gång på gång gett bödeln klartecken att låta avrättningen börja. Om många fler.

* * *

Sju dagar kvar att leva är personligt hållen. Vi får veta Bergfeldts känslor: hur hon upplever människor hon möter, hur hon reagerar. Och hon själv är i högsta grad närvarande i sin text.

Därmed inte sagt att hennes egna uppfattningar lyser igenom. Det finns inget agiterande i texten och inget fördömande av dödsstraffet som sådant, eller för den delen något uppskattande av det, kan skönjas. Att läsa boken blir på ett sätt som att sitta och lyssna på en inlevelsefull berättare som skildrar personer hon mött och saker hon varit med om, och där dessa olika personer får komma till sin rätt, med sina särskilda perspektiv.

* * *

Carina Bergfeldt, numera SVT:s korrespondent i Washington och sedan tidigare belönad med Stora journalistpriset, skriver en utmärkt prosa, perfekt avpassad för reportageformatet. Det är ett rakt och inkännande språk.

Ibland nalkas väl texten det skönlitterära när vi får följa med in i några av de intervjuades huvuden, men allt hålls ihop till en gripande helhet. Något som också skapas av att de flesta intervjuerna som berättartekniskt grepp skrivits in under de dagar som går mellan att Bergfeldt själv träffar Vaughn Ross och det att han dör, oavsett om de faktiskt genomförts då eller inte.

Det är omöjligt att inte själv reflektera över dödsstraffet som princip när man läser Sju dagar kvar att leva.

För egen del är det min uppfattning att dödsstraff kan vara motiverat.

Problemet för mig ligger inte i huruvida dödsstraff är rimligt eller orimligt, utan i rättssäkerhetsaspekten: uppenbarligen har det suttit oskyldiga människor på Death Row. Det måste till varje pris undvikas. Kanhända kan den nivå av säkerhet som man borde kräva vara svåruppnåelig i praktiken.

Det innebär dock inte att dödsstraffet per se är orimligt. Vissa människor är helt enkelt för farliga för att vistas i ett samhälle. Att spärra in sådana människor på livstid synes inte nödvändigtvis mer humant än att avrätta dem.

* * *

Det är gott att Carina Bergfeldts unika möten och erfarenheter kring dödsstraffet i Texas har getts ut i bokform. Vilka åsikter man än må ha rörande dödsstraffet som sådant stämmer Bergfeldts bok till eftertanke.
– – –
Sju dagar kvar att leva: En berättelse som brott och dödsstraff, Carina Bergfeldt. Norstedts 2016. ISBN: 978-91-1-306696-7. 240 sidor.

måndag 20 mars 2017

Bokrecension: Odygd och vanära | Arne Jarrick, Johan Söderberg

"Vy över Stockholm", anonym efter Pieter Hendricksz. Schut (1726). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum.
Odygd och vanära: Folk och brott i gamla Stockholm är skriven av Arne Jarrick (f. 1952), professor i historia, och Johan Söderberg (f. 1950), professor i ekonomisk historia.

Boken utkom 1998.

* * *

Allt historiskt berättande måste, om man ska fästa vikt vid det, vila på gedigen grundforskning, som skapar själva fundamentet för det historiska vetandet. Med sina 587 fotnoter, tjogtals tabeller och delvis tekniska framställning kan inte Odygd och vanära kallas ett alldeles lättillgängligt verk, men desto mer röjer boken mark vad beträffar utbredandet av det historiska vetandet.

Vad Jarrick och Söderberg undersökt är hur rättskipningen i Stockholm tett sig vid främst två separata tillfällen. Dels 1681 och dels 1780. Fokus ligger inte på de största brotten, utan mer på vardagsbrottslighet och civilmål. Det gäller sånt som ärenden där folk anmäler varandra för förtal och okvädande, folk som tvistar rörande äktenskap, stölder och annat liknande.

De instanser som undersökts är vad beträffar 1681 Norra Förstadens kämnärsrätt, krigsrätten samt domkapitlet. När det gäller 1780 har företrädesvis Södra Förstadens kämnärsrätt undersökts tillsammans med poliskammaren och domkapitlet.

Materialet som utvinns ur dessa instansers efterlämnade texter angrips ur många olika perspektiv, de analyseras och kvantifieras för att urskilja kvoter, mönster och utveckling.

Det är alltså ett riktigt hästjobb som professorerna Jarrick och Söderberg har genomfört. Inte nog med att de vaskat fram konkreta resultat ur det stora materialet, de har också kontrasterat dessa resultat mot tidigare forskning, som de ibland ödmjukt kritiserar när deras resultat motsäger hävdvunna uppfattningar.

Särskild vikt lägger de också vid att undersöka könsmönster i materialet: hur vanligt det till exempel var att kvinnor var kärande respektive svarande, hur vanligt det var att de vann respektive förlorade ärenden i rätten.

* * *

Vad kommer författarna då fram till?

Jo, bland annat att kvinnor är representerade i materialet i högre grad än förväntat, samt att de hade rimliga chanser att bli hörda av rättsinstanserna. Egentligen förväntades, enligt lagen, inte kvinnor att framträda och driva fall, vad jag förstår, men i praktiken var det ändå vanligt. Författarna sätter detta i samband med att kvinnlig företagsamhet var vanlig i Stockholm, där kvinnor kunde syssla med handel och annat i större utsträckning än på landet.

Vidare visar det sig att man både 1681 och 1780 var tämligen känslig för verbala påhopp. Listan över ord man kunde slänga på varandra är lång. Vanligaste okvädandet av kvinnor gäller benämningen hora, vanligaste okvädandet av män tyckes vara det nu sällan nyttjade hundsfott, vilket betyder hundfitta. Epitet som går ut på att någon annan är en tjuv är också vanliga.

En tredje sak som blir tydlig av Jarrick och Söderbergs undersökningar är att kyrkans makt dramatiskt minskas. Där de i 1681 års värld fortfarande har en hel del att göra med folks intima samliv och utdelar skamstraff och annat, har dess inflytande 1780 begränsas betydligt och domkapitlet ägnar sig då främst åt interna ärenden.

Runt 1680, får vi lära oss, kunde personer från varje hushåll i Stockholm räkna med att bli kallade till rätten som kärande, svarande eller vittnen. Det verkar dock som att rättens funktion som social arena blir mindre påfallande med tiden.

Tesen om att statsapparaten i allt högre utsträckning använder rättsinstanserna för att civilisera folket så att säga uppifrån och ner ifrågasätts också.

* * *

Något som gör boken särskilt intressant är de många enskilda fall som presenteras. Det är genom dem man kommer det förflutnas människor särskilt nära. Statistiken och utredningarna skänker helhetsbilder och förståelse för historiska förlopp. Fallstudierna skänker värme, blod och puls. Det blir påtagligt att analyserna rör verkliga, historiska människor.

Ett sådant fall är dråpet på Jakob Kihl 1780. Denne blev misshandlad av sin fader, Simon Kihl, till exempel för att han inte lärde sig läsa i den takt som fadern förväntade sig. Grannar vittnar om faderns hårdhet och temperament. Till sist har han slagit sin son så övermåttan att denne avlider. Innan han dog berättar han för en läkare att det var fadern som slagit honom.

Fadern frikänns efter en utdragen process. Rätten med borgmästaren i spetsen underkänner tjänstefolkets omdömesgillhet och menar att fadern omöjligt kan ha varit känslolös gentemot sitt eget barn, eftersom han var så religiös. Fadern var nämligen pietist, en slags religiös rörelse som fokuserade på den personliga tron och bekämpades av den officiella kyrkan.

* * *

Odygd och vanära är välskriven om än inte alldeles lättläst. För inblickar i stockholmslivet under 1600- och 1700-talet, för insikter om hur folk då tänkte och vad de ansåg vara rimligt att dra inför rätten, för upptäckter kring hur det var att vara människa då är det en bra fördjupningsbok.

Boken kräver nog ett visst specialintresse för historia i allmänhet, men den som skänker verket tid har mycket att hämta ur dess tabeller, analyser och fallstudier.
– – –
Odygd och vanära: Folk och brott i gamla Stockholm, Arne Jarrick & Johan Söderberg. Rabén Prisma 1998. ISBN: 91-518-3178-3. 282 sidor.

onsdag 8 mars 2017

Bokrecension: Tidsmaskinen | H. G. Wells

Tidsmaskinen (eng. The Time Machine) är skriven av H. G. Wells (1866-1946). Jag har läst den i nyöversättning av Oskar Källner (f. 1978).

Boken utgavs på engelska första gången 1895.

* * *

Kanske är det så att böcker om framtiden säger minst lika mycket – om inte mer – om den egna tiden, än om den tid i det kommande som de porträtterar. Man kan som bekant inte lyfta sig i håret, lika lite tror jag att man kan lyfta sig ut ur sin egen tids föreställningar och grepp om verkligheten.

Därför blir det inte minst intressant att läsa H. G. Wells Tidsmaskinen för att ställs inför den samtid där boken tillkom, utöver att sugas in i den framtid som han därifrån målar upp. En tid där evolutionsteorin var ny och där den socialistiska diskursen fått ordentligt med luft under vingarna.

* * *

Tidsresenären, den genom hela boken utan namn försedde huvudpersonen, berättar i Tidsmaskinen om vad han nyss varit med om. Inne i sitt laboratorium har han nämligen en tidsmaskin, som nyss slungat honom fram till år 802 701, där han levt några dagar.

Världen om drygt 800 000 år är en mycket annorlunda plats.

Mänskligheten finns kvar, men har utvecklats till korta, vackra, enkla varelser, som leker sig genom dagarna, har mist skriv- och läskunnigheten och intellektuell spänst. De väldiga ruinerna i landskapet vittnar om en passerad storhetstid, och i ruinerna söker varelserna, eloierna, natthärbärge och där äter de.

Snart nog blir det uppenbart att eloierna skyr mörkret, och att i mörkret finns något annat. Mänskligheten, får vi snart veta, har i själva verket utvecklats till två raser. I underjordiska gruvor bor de bleka, vilda morlockerna.

Tidsresenären funderar kring hur det kunnat bli så här och en hypotes finner han vid anläggandet av ett klassperspektiv. Han antar att eloierna är ättlingar till kapitalister som fått alla sina behov tillgodosedda av arbetare, som förpassats med sina industrier till underjorden och blivit morlockerna.

Utan faror och utmaningar har eloiernas väsen förflackats, medan morlockernas underjordiska tillvaro har gjort att de har kvar mer av sin slughet.

* * *

Spänningen mellan morlockerna och eloierna är påtaglig.

Läsaren får känslan av att en revolution är nära förestående; att de till underjorden förpassade och anpassade skall kasta världsordningen över ända; på nätterna hemsöker de jorden, och det antyds att de då och då rövar med sig en av de fruktätande eloierna och nyttjar dem som mat.

* * *

Tidsmaskinen berättar om en framtid som inte är ljus. Mänskligheten har i Wells framtidsvision gått tillbaka efter att ha nått sin högsta höjd. Den har splittrats i två delar. Den lärda kulturen och komplexa civilisationen är där Tidsresenären ankommer med sin tidsmaskin redan i stor utsträckning förlorade. Och ingen verkar ens längre ha ett minne av hur det varit.

Wells framtidsvision blir genom eloiernas menlöshet och svaghet och genom hotet från de underjordiska morlockerna obehaglig. Romanens vision är att mänsklighetens kulturutveckling kommer att gå upp, ja visst, men sedan ner. Och Wells antyder att mänskligheten kanske till sist försvinner inte med en smäll, utan uttynande, som en återgång till en enklare livsform.

* * *

Tidsmaskinen skrevs för över hundratjugo år sedan. Det gör inte att den förlorat sin aktualitet som klassisk Science Fiction. I modern svensk språkdräkt, genom Oskar Källners försorg, kommer berättelsen till sin rätt som en historia lika aktuell som andra.
– – –
Tidsmaskinen (eng. The Time Machine), H. G. Wells. Övers. Oskar Källner. Fafner förlag 2017. Omslagsillustration: Andreas Raninger. ISBN: 978-91-88511-18-8. 146 sidor.

Tidningsklipp om borgerliga begravningar i Belgien | Borås Tidning 1864

I en Borås Tidning av äldre datum läser jag en notis om en situation i Belgien, som behandlar ett tidigt utslag av en önskan att ha icke-religiösa begravningar, eller åtminstone begravningar utan prästerlig inblandning.

Nämnda tidning lördagen den 17 december 1864:
I Belgien har en religiös tilldragelse satt sinnena i rörelse. Sedan några år finnes i Belgien en inom alla samfundsklasser representerad förening, hwilken söker att genom anskaffandet af en anständig borgerlig begrafning göra presterskapets kostsamma beledsagande till kyrkogården öfwerflödigt. [/] 
Gentemot denna förening har man nyligen i Brüssel under namn af 'St. Barbaras förening' grundat af ett katolskt broderskap med ändamål att såtadkomma billiga begrafningar med presterskapets biträdande. Denna förening har af konungen erhållit en gåfwa af 1,000 frcs, men intendenten öfwer civilstaten bifogade med penningarne ett bref, som lemnar kommentarier dertill. [/] 
Enl. intedenten såg konungen med största wälbehag föreningens sträfwanden, 'hwilka äro ett så wärdigt swar till de wanwettiga, hwilka under förewändningen af civilisation och framåtskridande, med säker fara för att se samfundet sjunka tillbaka i barbari, skulle rycka det ur kristendomens banor.' [/] 
Den liberala pressen uppfattar denna skrifwelse nästan som ett angrepp mot samwetsfriheten och påstpr, att intendenten endast kan ha handlat i sitt eget namn.
* * *
Källa: tidningar.kb.se [direktlänk]

fredag 3 mars 2017

Bokrecension: Mystik på svenska slott | Amelie Ehrensvärd Cardell, Susanne Martinelle

Mystik på svenska slott: Nutida spökupplevelser är skriven av journalisten Amelie Ehrensvärd Cardell (f. 1965) och försedd med fotografier av fotografen Susanne Martinelle (f. 1964).

Boken utgavs första gången 2014.

* * *

Jag tror och tror inte på spöken.

Vad menar jag med det? Jo, jag menar att det är rimligt att folk emellanåt har upplevt något utöver det vanliga när de talar om möten med spöken, men jag tror inte att det de har upplevt är reminiscenser av döda människor. Allt vi vet pekar på att medvetandet dör med kroppen, ja, att medvetandet är en funktion hos kroppen. Så rimligare än att de döda kommer åter är, så vitt jag förstår det, att personen som ser en vit skepnad dra förbi upplever ett cerebralt fenomen, kanske i kombination med ovanliga fysiska förutsättningar i rummet, eller misstolkar ett naturligt fenomen.

Med detta sagt, så är det dock få historier som går upp mot en riktig spökhistoria! Och sådana finns det gott om i Mystik på svenska slott, där författarna rest omkring i Sverige och pratat med grevar och grevinnor, guider och människor som på något sätt äger anknytning till ett visst svenskt slott.

Och så får de berätta vad de varit med om i spökväg. Och nog berättar de med frimodighet! Det finns skeptiker bland dem som kommer till tals, men också övertygat troende. Det är mycket av typen fotsteg på vinden, saker som flyttar sig oförklarligt, skepnader som står vid sängen eller som man möter någonstans i slottet.

Själv hade jag möjligen tvekat inför utsikten att övernatta på ett välkänt spökslott. Inte så mycket för att jag är rädd för att de döda skulle hemsöka mig, utan för att jag helt enkelt har en tämligen livlig fantasi vad sådant beträffar. Jag är nog mer rädd för min fantasi än för spökena som sådana. Det gör att det faktiskt är lite särskilt spännande att till och med läsa boken sent på natten.

Men spökhistorier är inte allt läsaren får till livs när han eller hon läser Mystik på svenska slott.

Man möter också ett stycke levande kulturhistoria. Fortfarande sitter grevar och grevinnor på sina gods runtom i landet, fastän de numera snarare än att vara riksråd eller höga militärer i regel är storbönder eller företagare. Men den äkta, gamla svenska aristokratin finns kvar: det är lätt att glömma. Och inte en enda av dem gör sig märkvärdig över att kunna spåra sina anor genom seklerna tillbaka, eller över sina egendomar.

Mystik på svenska slott berättar också en del om hur svensk bördsaristokrati lever i dag: ättlingarna till de män och kvinnor som i politiskt hänseende var på samhällets topp i tider som varit.

* * *

Slottsmiljön är naturligtvis idealisk för att uppleva övernaturliga händelser. I rum där det är högt till tak, där möbler kan vara hundratals år gamla, och älghuvudet på väggen tillhör ett djur som dog för över ett sekel sedan, där är det inte svårt att låta ett knaster eller ett knak bli ett meddelande från en död människa.

Och när många av slotten numera blivit helt eller delvis öppna för allmänheten, kanske som hotell eller konferensanläggningar, blir det ju givetvis fler personer som får uppleva dessa speciella miljöer, fler som nås av deras kraftfulla suggestionsförmåga.

En del vill hävda att de som upplever de händelser som klassificeras som övernaturliga är särskilt öppna. Och att vi som inte gör det är särskilt fyrkantiga.

Det må nu vara med det som det vill; så länge vi inte har något mer konkret att förhålla oss till annat än anekdoter och subjektiva upplevelser, måste spökhistorierna förbli kittlande historier och inte minst fält för fortsatta undersökningar. För att folk upplever något, det kan ändå rimligen antas; vad de upplever är en annan sak och något att avgöra; säkerligen rör det sig om en mångfald olika sinsemellan samverkande ting.

* * *

Förutom berättelser om övernaturliga händelser av personer som själva har anknytning till de slott som figurerar i Mystik på svenska slott är ett antal personer hörda som reflekterar kring saker som spöken, tid och det övernaturliga.

Dessa personer folklivsforskaren Ebbe Schön, som är en av mina favoritexperter, vidare biskop emeritus Lennart Koskinen, Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, samt Etzel Cardeña, professor i psykologi. Därtill har läkaren Robert Hahn, känd för sitt intresse för andevärlden, skrivit förordet.

Mystik på svenska slott är något av ett praktverk med många och mycket vackra och stämningsfulla bilder. Texterna är välskrivna och lågmälda, inte alls sensationalistiska. Som Ebbe Schön säger, så är boken ett viktigt tidsdokument över hur spöktro kan yttra sig under början av 2000-talet.

Som lokalpatriot är det möjligen bara en sak jag saknar. Torpa stenhus, någon mil utanför Borås, finns inte med. Och där ska det visst spöka en del också!
– – –
Mystik på svenska slott: Nutida spökupplevelser, Amelie Ehrensvärd Cardell, Susanne Martinelle. Grafisk form: Susanne Martinelle. Roos & Tegnér 2015. ISBN: 978-91-86691-86-8. 276 sidor.

tisdag 28 februari 2017

Textkritisk kommentar: ”Kristna vill inte heller gömma sig i garderoben” | Peter Jonasson

William Booth,
Frälsningsarméns grundare
Officeren i Frälsningsarmén, major Peter Jonasson, skriver en indignerad debattartikel i Dagens Nyheter 24/2, som fått rubriken "Kristna vill inte heller gömma sig i garderoben".

Jonassons poäng är att kristna i allmänhet uppmanas att hålla sig undan, att det inte är bra, och att svenskar borde förstå att kristendomen är något förträffligt.

Texten väcker emellertid en del frågor.

Det första och mest uppenbara är vem tusan det är som uppmanat kristna att ”gå in i garderoben”. Inte verkar det vara särdeles många som lyssnat, för det kristna är synnerligen synligt i det svenska samhället.

Det borgar tusentals kyrkor för, som ses landet runt. Det borgar söndagarnas fridstörande klockklang för. Det borgar en livaktig kristen press för. Det borgar mängder av kristna skolföreningar för. Det borgar andaktsrum i sjukhusen för. Det borgar de kristna friskolorna för. Och naturligtvis: det borgar frälsningssoldaternas insamlingsbössor för.

Den gode majoren förkunnar dessutom att ”de kristna i Sverige blivit ifrågasatta” i decennier. Och det är väl för väl! Vilken annan samling människor med idéburen verksamhet undgår kritik? Är det månne vad majoren önskar: att kristendomen tas på så litet allvar att ingen ens ids ifrågasätta den? Kritik är ett tecken på att man faktiskt syns.

Vidare verkar majoren ha en tämligen mörk syn på den del av världen som inte råkar vara kristen. Han talar om de kristna som lampor, att kristna lyser upp i mörkret. Att Sverige ”till stora delar fortfarande är byggt på” värderingar från den kristna tron.

– Nåväl, jag protesterar! 

Jag vill hävda att vi nått så långt i jämlikhet, demokratiska värderingar, och liberala inställningar gentemot medmänniskor inte tack vare utan trots tusen år av kristendom. Ty om kristendomens funktion är att lysa upp mörkret, så har den då sannerligen under lejonparten av sin tid i Norden varit en ynka watt-svag glödlampa.

Det ljus den här haft har den i ack så stor utsträckning kastat över militärdiktatorer och över en maktfullkomlig kyrka som i detalj velat styra sina medlemmars privatliv och fortfarande kommer med uppfordringar rörande ett gudligt liv.

Den svenska staten av i dag torde i förvånansvärt låg grad vara produkten av kristna överväganden och värderingar. Rötterna går åt fler håll än in i bibelns brons- och järnåldersideologier och nya testamentets mysteriereligionsmumbo-jumbo. De går till upplysningens revolutionära budskap visavi förtryck. Och de går till gammal romersk rätt. Direkt kristet inflytande i lagboken utmönstras, såsom till exempel förbudet mot homosexualitet eller för den delen tvånget att tillhöra en religiös förening, som hängde med ända in på femtiotalet.

Att sen sjukhus och annat kan hänföras till munk- och nunnesysslor en gång i tiden gör inte deras verksamhet i dag till kristen i någon meningsfull betydelse.

Sen är det väl inte alls så att kristna människor, såsom majoren gör gällande, i allmänhet uppfattas som dumma i huvudet. För min egen del kan jag proklamera att några av de mest skärpta människorna jag haft nöjet att råka på har varit kristna. Det är bara det att de har en övertygelse om vissa metafysiska ting som jag inte delar, helt enkelt för att jag gärna ser att man bör sätta tro först och främst till det som det finns goda skäl att sätta tro till, för att parafrasera Hedenius. Och för de kristna, metafysiska antagandena finns det föga övertygande skäl som talar.

Och avslutningsvis: vad är det här snacket om garderober? Metaforen hör hemma i gaykulturen och Frälsningsarmén med sin solkiga relation till HBT-frågor äger icke hedervärd rätt att nyttja det begreppet. – Uppfattat, majoren?