Bokens första utgåva kom 1926. Den har därefter utgivits åtskilliga gånger. Jag har läst den i 1966 års upplaga.
* * *
Den karga nordiska mytologin äger en nackdel jämfört med den bubblande antika grekiska dito. Den nordiska mytologin har nämligen blivit bevarad i mycket liten grad, och då i huvudsak av personer som antagit en ny religion. Vi har smulor kvar, av vad som en gång torde ha varit ett smörgåsbord av myter. I den grekiska mytologin finns mycket mer bevarat. Den är närmast oöverskådlig i sin rikedom av gestalter, historier och platser. Därför är det gott att då och då läsa en översikt i ämnet.
En sådan översikt är Claes Lindskogs Grekiska myter och sagor. I ytterligt koncis men inte torr stil går han igenom alla de mer kända myterna och befolkningen i myterna. Översikten tillåter ingen detaljskärpa, men väl avrundade sammanfattningar. I Lindskogs bok möter Kronos och Zevs, Prometevs, Herakles, Tesevs, Oidipus, Argonavterna, trojanska kriget och både Odyssevs och Aineias irrfärder, kung Midas, Narkissos, Orfevs och Evrydike – och mycket mer. Mest utrymme viks åt Odyssevs.
I sin kulturhistoriska inledning sätter Lindskog in berättelserna i sitt sammanhang och presenterar de olika gudarna och kultbruken. Och i företalet skriver Lindskog att han med sin bok syftar till att öka förståelsen för kulturelement som påverkats av den grekiska mytologin, såsom konst och litteratur.
Jag vet inte hur mycket tid som ägnas grekisk mytologi i skolan. Min magkänsla säger att den inte övergår något enstaka lektionstillfälle. Om man nu inte läser någon specialutbildning.
Det är tråkigt. För den grekiska mytologin är en enastående källa att ösa ur. Naturligtvis vad gäller kunskap om antiken, men också om allmänmänskliga frågor, och den skänker hisnande äventyr som tangerar dagens fantasygenre men föregår den med över tvåtusen år: heroer, hydror, minotauren, harpyor och allsköns varelser existerar i den värld där de grekiska myterna utspelar sig.
Men sen är det ju också detta som Lindskog nämner i företalet. Den grekiska mytologin är av stor betydelse för litteratur och konst; man stympar alltså förståelsen för vår egen tid om man inte känner till de grundläggande myterna och personerna i antikens Greklands berättelsetraditioner.
* * *
En käck myt av de många som presenteras i Grekiska sagor och myter är den om Apollon och Dafne. Dess huvuddrag är som följer.
Apollon retar Afrodites son Eros för att denne har så små pilar. Eros blir upprörd och avser därför visa Apollon vad nytta hans pilar kan göra. Dessa är av två slag: med spets i guld och med spets i bly. Den som träffas av guldpilen blir hejdlöst förälskad i nästa person han eller hon möter, den som träffas av blypilen känner därefter avsmak för kärleksäventyr.
Så Eros skjuter Apollon med en guldpil och Dafne, en dotter till en flodgud, med en blypil. Apollon får givetvis strax därefter syn på Dafne, och blir över måttan förälskad, samtidigt som Dafne naturligtvis inte alls är upplagd för något sådant, fastän det är själve Apollon som förälskat sig i henne.
Så börjar en jakt, där Apollon helt enkelt jagar Dafne, intill dess att hon nästan blir upphunnen. Då ropar hon till sin fader, flodguden om hjälp, hon ropar att hon hellre måtte dö eller genomgå en förvandling, än att hamna i Apollons händer.
Fadern hörsammar hennes bön, och snabbt förvandlas hon till ett lagerträd. Detta blir hädanefter Apollons heliga träd, varifrån han hämtar den lagerkrans han beständigt bär runt huvudet.
Och på så vis fick också Eros, Afrodites son, bevisat att hans pilar, fastän mindre än Apollons, förmår uträtta stora ting.
* * *
Att Lindskogs bok utkommit i flera nya upplagor säger något om dess värde som introduktion till den grekiska mytologin. Den må vara kortfattad på gränsen till lakonisk, den må väl snabbt hasta förbi det starka erotiska inslaget i många förbindelser inom den grekiska mytologin, men som översikt fungerar den bra. Och det strama språket bidrar till känslan av att man läser just en orientering och inte en fördjupning.
Och en sak till — när hade vi senast en riksdagsman och minister som var professor i ett humanistiskt ämne...? Kommer vi någonsin att ha det igen?
– – –
Grekiska myter och sagor: Med kulturhistorisk inledning, Claes Lindskog. Natur och Kultur 1966. 202 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar