Bokrecension: Getingarna; Freden | Aristofanes

Getingarna och Freden är två komedier av Aristofanes (445 f.v.t. - 385 f.v.t.).

Jag har läst pjäserna i tolkning av Tord Bæckström (1908-1991), som även skrivit en inledning, kommentarer och ett fylligt namnregister med förklaringar i volymen.

* * *

Första gången Getingarna mötte en större publik var vid uruppförandet i Aten år 422 f.v.t. Året efteråt presenterade Aristofanes Freden. Båda framfördes under de årliga dionysosfestivalerna, då även tragedier spelades.

Den antika komedin är inte detsamma som vår tids komedier. Vad gäller Getingarna och Freden är de snarast farser med starkt politisk-polemisk udd. Aristofanes måltavla är ofta Kleon, som han har föga gott att säga om, men desto mer tadlande och direkt förolämpande.

Aten hade vid denna tid utvecklats till en demokratisk stadsstat, men var invecklat i krig med Sparta. Aristofanes menade att Kleon, som general och statens starke man, var en krigsivrare. När Freden uppfördes hade Kleon omkommit i strid, men fortfarande attackerar pjäsen krigsivrarna och hyllar freden.

* * *

Men låt oss säga något mer om respektive pjäs, om än skissartat. Vi börjar med Getingarna.

Komedin driver hejdlöst med rättsväsendet i Aten, som bestod av mängder av inte minst åldrade män, som genom sitt deltagande i rättegångar som domare fick en viss ekonomisk ersättning.

Prokleon är i pjäsen en av dessa domare. Han är helt besatt av sin sysselsättning, så till den milda grad att sonen Antikleon på allt vis försöker hålla sin far i huset och inte tillåter honom att gå med de andra domarna – så kallade getingar – när de försöker få honom med sig.

Efter en kamp i denna fråga lyckas Antikleon få sin far att på med på att upprätta en egen domstol hemma, där man bland annat ställer en hund som ätit en ost inför rätta, anklagad av en annan hund. Bæckström förklarar att detta märkliga inslag i själva verket syftar på hur Kleon ställt en anhängare av Atens fredsparti inför rätta.

Hela komedin mynnar ut i att Prokleon går på fest, super sig tämligen berusad och sedan anklagas av en mängd personer för det ofog han ställt till med på vägen hem. Prokleon föredrar dock att dansa.

* * *

I Freden har vinbonden Trygaios tröttnat på hur kriget drabbar hans hemtrakt. Han har i detta syfte skaffat en tordyvel av gigantiska proportioner som han flyger till skyn med för att fråga Zeus vad han "tänkt att göra med oss alla här i Hellas."

Väl där träffar han Hermes, som blir mäkta förvånad över att en människa dyker upp på platsen:

"Din oförskämda slyngel, skamlöst fräcka skurk,
din lymmel, alla lymlars lymmel, ärkelymmel!
Hur har du kommit hit, du lymlars överlymmel?
Vad är ditt namn? Vasa? Nå, svara!"

De två lyckas dock komma i samspråk, och Trygaios får veta att gudarna flyttat i går, men att Hermes håller uppsikt över deras "kastruller, grytor och amforor". Gudarna hade flyttat för att de var "förbannade på grekerna" eftersom de inte grep efter fred, och därför hade de också låtit det personifierade Kriget härja hos dem.

Det visar sig att Freden sitter inspärrad i en brunn. Trygaios övertalar Hermes om att han skall få befria Freden, och efter mycket möda lyckas det. Med Freden befriad återvänder Trygaios till jorden med gudinnorna Opora och Theoria. Opora ska han gifta sig med, Theoria – som tydligen syftar på en sakral beskickning – ska gå till rådsförsamlingen.

Väl hemma igen föranstaltas ett offer till fredsgudinnan.

Strax därefter uppenbarar sig en liesmed som tackar Trygaios för vad han gjort, för nu börjar folk köpa liar igen. Men snart kommer också en hjämbuskmakare, en harnesksmed, en trumpethandlare och lanssmed som klagar över sin förlorade inkomst. Trygaois driver med dem.

Avslutningsvis uppstäms en åkallan av äktenskapsguden Hymèn och Trygaois ingår sitt äktenskap med Opora.

* * *

Nog kan man säga att dessa komedier i viss mening är en aning osammanhängande för en nutida läsare. Säkert går dessutom en mängd referenser förbi oss, även om Bæckströms kommentarer hjälper förståelsen en bit på vägen.

Men det är ändå med behagligt nöje man läser dem; inte med storskratt, sådana som de säkert framkallade en gång med sina grovheter och sina avhyvlingar – men väl ger det läsnjutning att stifta bekantskap med en humortradition av antik ålder. Här finns inget stelt och inte mycket högtidligt: här är fars, skämt, överdrifter och en viss fascination rörande kroppsliga effekter.

I dessa komedier finns också den oss något främmande traditionen representerad som kallas parabasen, och som Bæckström berättar om i sin inledning. Den går ut på att kören direkt tilltalar publiken.

Aristofanes låter till exempel kören läxa upp publiken för att den inte visat tillräcklig uppskattning för en av hans tidigare komedier. Det är också i parabasen av Getingarna som Aristofanes attackerar Kleon med följande formulering, som sedan återkommer även i Freden:

"... och hans stämmas dån var som kommet ifrån en fruktansvärd katarakt,
han luktade slask som en säl och hans task var oren, hans röv en kamels."

Ingen finkänslighet där, inte.

* * *

Tord Bæckströms tolkning är en bedrift i sig. Inte nog med att han valt att göra den idiomatisk, den är dessutom skriven på vers, emellanåt med ett komplext rimsystem.

De idiomatiska tolkningarna gör att Bæckström kan använda moderna uttryck och formuleringar för att fånga intentionen i de antika begreppen. Tolkningen förmedlar då känslan i den antika texten, snarare än bokstaven. Det skapar naturligtvis illusionen av en än större närhet till atenarna som fick höra skådespelen första gången för över 2400 år sedan.

Getingarna och Freden får oss kanske inte att storskratta i dag. Och inte så lite av humorn i komedierna går nog oss förbi, åtminstone mig. Men de är ändå roliga, underhållande. Dessutom innehåller de värdefulla kulturhistoriska upplysningar: om hur man offrade, olika yrken, ja – massor av det som nämns i pjäserna kastar ljus på en värld som fanns för så längesen.
– – –
Getingarna; Freden, Aristofanes. Övers. Tord Bæckström. Forum 1969. 167 sidor.