måndag 16 maj 2016

Bokrecension: Tre dramer | Sofokles

Tre dramer: Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos, Antigone rymmer tre av de totalt sju bevarade dramerna av Sofokles (c. 497 f.v.t - c. 406 f.v.t).

Dessa dramer har översatts av Johan Bergman (1864-1951), professor i arkeologi, översättare och folkpartistisk politiker. Ingemar Düring (1903-1984), professor i klassiska språk, har försett samlingen med en koncis men innehållsrik inledning.

* * *

Sofokles var en produktiv pjäsförfattare; över etthundratjugo dramer känner vi till namnet eller i fragment, berättar Ingemar Düring. Men endast sju stycken har bevarats i sin helhet till våra dagar. Tre av dessa finns i samlingen Tre dramer.

De tre tragedierna tar sin utgångspunkt i den välkända antika Oidipussagan. Den går i all korthet ut på att konungaparet Lais och Iokaste i Thebe får veta av oraklet i Delfi att de skall få en son. Sonen skulle komma att döda sin far och äkta sin moder.

När de så fick Oidipus lät de för säkerhets skull sätta ut honom i vildmarken. Där blev han emellertid funnen och med tiden blev han adopterad av en annan kung och drottning. Dock fick Oidipus även där av oraklet i Delfi veta att han skulle döda sin far och gifta sig med sin mor. Han trodde givetvis att det gällde de älskade adoptivföräldrarna. Så han begav sig i väg – till Thebe.

På vägen hamnar Oidipus i bråk med en vägfarande på vagn och det slutar med att han tar livet av denne. Okänt för Oidipus var det kung Lais själv han dödat, alltså hans biologiske fader.

Framme i Thebe lyckas han överlista den sfinx som där terroriserar folk, och som hjälte får han gifta sig med änkedrottningen – som alltså är, okänt för honom, hans egen moder Iokaste, med vilken han omsider får fyra barn.

Så långt upprinnelsen till Sofokles tre dramer i den så kallade thebanska sagocyklen.

* * *

När det första skådespelet utspelar sig har det gått många år sedan Oidipus kom tillbaka till Thebe. Dramat skildrar hur han får kännedom om hur det egentligen ligger till: att han förvisso dödat sin fader och förvisso äktat sin egen moder. Förkrossad sticker han ut sina ögon och går i landsflykt.

I det andra skådespelet har den landsflyktige, stödd i sin blindhet av sina döttrar, kommit till den atenska förstaden Kolonos, där han blir vän med atenske kungen Theseus. Oidipus säger om sig själv, att han är
"... en vålnad blott
av vad en gång var Oidipus, nu arm och grå!"
Han får veta att hans söner strider om makten i Thebe, men får själv sin grav där i Kolonos, vilket skall lända staden till lycka.

Det tredje verket beskriver vad som händer i Thebe efter Oidipus död.

Hans båda söner har då fallit i strid med varandra om tronen, och släktingen Kreon har blivit kung istället. När Oidipus dotter Antigone vill begrava den av sina bröder som ansågs som förlorare och därför lämnats att förmultna ute på fälten, straffas hon för detta genom att fängslas i en klipphåla i avsikten att hon där omsider skall svälta ihjäl.

Detta leder den ena olyckan till den andra, och Antigones tilltänkte make, kung Kreons son, tar livet av sig, när han märker att Antigone hängt sig i klipphålan. Därefter dödar Kreons hustru sig själv. Så krossas även Kreon av ödet.

Det är alltså ingen överdrift att kalla dessa dramatiska verk för tragedier. Man kan lika gärna kalla dem grymma olycksparader, eller illustrationer av hur ödet har sin gång vad än människor tycker om den saken. Därför:
"Prisa ingen dödligs lycka förr än dagen nått sitt slut!
Om till livets gräns han hunnit fri från olycksödens lott,
då först må han prisas lycklig, stoftets son, men aldrig förr."
* * *

Tragedierna är utmejslade utan tvekande hugg: det är stort, det är tydligt, det är rakt på sak. Men de tillåter ändå tydliga gestaltningar av de olika personer som förekommer i handlingen. Så framstår till exempel den store konung Oidipus som en något vresig och oförsonlig karl, fastän så illa tilltygad av ett öde som han inte själv kan påverka.

Hans döttrar, som följer sin blinde far i landsflykten, är undergivet dyrkande, beredda att göra allt för honom som drabbats av förbannelsen som verkställts redan före hans födelse. Men de, i synnerhet Antigone, äger stor själsstyrka, kraftig nog att trotsa kung Kreon.

Theseus, kungen av Aten, tillhör de mer sympatiska personerna: majestätisk, hedersam och beredd att strida för att försvara sin vän Oidipus,

Och så har vi den blinde spåmannen Teiresias, som motvilligt, när han emellanåt tillkallas, förkunnar vad för olyckor som i allmänhet skall komma att ske. Helst verkar han helt enkelt vilja lämnas i fred.

Till dessa personer i ensemblen kommer många fler, och därutöver den nästan ständigt närvarande kör, som kommenterar handlingsförloppet och också för dialoger med de handlande.

* * *

Ingemar Düring poängterar i sitt förord som grundtema för dramerna hur dramernas huvudperson strävar mot en heroisk gärning.

Men om jag skulle söka teman i skådespelen, så framstår för mig ödets obetvinglighet som det mest framträdande. Liksom i den fornnordiska kulturkretsen långt senare, är ödestron uppenbarligen ett mycket framträdande drag i den grekiska kulturen, för att Sofokles så skall kunna förutsätta dess inflytande.

Ödet, bestämt av ödesgudinnor och ibland dikterat av gudars vilja, till exempel på grund av att de blivit förorättade, är oavvisligt och utan nåd. Ödet dikterar skeendena, och fåfängt kämpar människorna mot det. Både Oidipus och hans föräldrar försökte till exempel undkomma vad som förutsagt, men ödet finner vägar att likväl uppfylla det som blivit bestämt. Kreon utbrister i Antigone:
"Mot ödets makter fåfäng är vår kamp."
Ytterligare ett tema som i synnerhet möter i det sista dramat, som Düring gör uppmärksammar mig på, är den personliga pliktens villkor gentemot den påbjudna plikten.

Antigone känner det som en plikt att se till att brodern blir begravd, fastän kung Kreon förbjuder det. Hon agerar således mot lag och ordning när hon likväl ser till att brodern blir jordad på hedervärt sätt. Hon följer sitt hjärta, istället för de regler som slagits fast.

Det leder till hennes undergång, men i förlängningen även till den kungs undergång som befallt henne att undertrycka sitt hjärtas önskan.

Mest påfallande och genomgående illustrerat är dock ödet som styr de enskilda livsloppen; skildringen visar på hur människorna står fullkomligt oförmögna att ändra det öde som de är bestämda till. Kören sjunger i Antigone:
"Ödets tvingande makt oifrånkomlig är:
ej rikedom, ej tapperhet,
ej tornhög mur, ej pansarskepp,
mot vågsvall starkt, betvingar ödet."
* * *

Det finns för övrigt flera poetiskt vackra stycken i dramerna. Ett kraftfullt är det följande, som kören utbrister i Oidipus i Kolonos:
"Aldrig födas till jordeliv
vill jag prisa som bästa lott,
därnäst bäst är: till världen född
strax få gå hädan till mörkret är."
Denna melankoliska inställning är inte ovanlig i dramerna, som är så fulla av olyckor, lidande och död.

Det är inga idyller man läser, när man läser om Oidipus och om Antigone; det är tragedier. Sällan äger de riktigt försonande, ljusa slut heller, snarare utgör de ett fortsatt nedgående från början till slut, möjligen med undantag av att Oidipus faktiskt verkade nöjd med att få dö i Oidipus i Kolonos.

* * *

En gång framfördes Sofokles dramer på Dionysosteatern i Aten. Det skedde under Dionysosfesterna i slutet av mars, berättar Düring, och det kunde vara femtontusen åskådare i den hundra meter breda teatern. Tre dagar i sträck framfördes tragedier och satyrspel.

Det måste ha varit en enastående upplevelse. Nu kan vi bara rekonstruera den, eller föreställa oss den när vi fortfarande, i våra huvuden, hör Oidipus klagan, hans döttrars gråt och Teiresias motvilliga tal om vad som ligger i framtiden.

Men vi får vara glada att vi kan göra det; att i alla fall några av Sofokles verk och några av de andra stora antika grekiska dramatikernas verk bevarats ända till våra dagar. De kunde alla ha varit borta, om ödet så velat.
– – –
Tre dramer: Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos, Antigone, Sofokles. Övers. Johan Bergman. Inledning av Ingemar Düring. Bokförlaget Prisma 1965. 148 sidor.

0 kommentarer: