Bokrecension: Backanterna | Euripides

Backanterna är en tragedi av Euripides (d. 406 f.v.t) som framfördes första gången 405 f.v.t. Jag har läst dramat i en översättning av Göran O. Eriksson (1929-1993) och Jan Stolpe (f. 1940), utgiven på Atlantis 1987. Stolpe har även försett boken med ett förord samt kommentarer.

* * *

— Det är livskraft i detta tvåtusenfyrahundra år gamla drama! Häpnadsväckande livskraft! På dramats närmare 1400 rader utspelar sig en historia som rymmer både sprudlande livsglädje och berusning samt hänsynslös hämnd och djup sorg. Det är helt enkelt en riktig grekisk tragedi.

Historiens grunddrag är att guden Dionysos kommer till Thebe, platsen där han en gång föddes, men där man inte erkänner honom som gud och där hans kusin Penthes är konung. Men gudar vill bli erkända som gudar och hyllade som sådana.

Dionysos får emellertid ett följe av kvinnliga backanter som i rus ger honom sin hyllning. Kung Pentheus uttrycker sitt bestämda tvivel vad rör Dionysos gudomlighet och slår sällskap med denne, som i förklädnad framträtt för honom, i avsikt att spionera på backanterna, varav hans moder Agaue är en.

Guden hjälper Pentheus upp i ett träd, men avslöjar honom sedan för backanterna som i sin extas sliter honom levande i stycken med sina bara händer. Hans moder är den först att angripa vad hon inte inser är hennes egen son.

"Med bägge händerna grep hon hans vänstra arm,
tog spjärn med foten mot hans bröst och ryckte loss den
uppe vid axeln. Det var inte hennes styrka
som gjorde det: det var den kraft hon fick av guden."

Så tar Dionysos hämnd på staden som inte ville erkänna hans gudomlighet, genom att låta dess konung lida en förskräcklig död.

* * *

Dionysos framträder i tragedin på två olika sätt: först som levnadsglädjens och berusningens gud, sedan som hämnaren som kräver erkännande och dyrkan. Hämnden kommer över Thebe, trots att där alltså finns de som genom besatthet blivit honom hängivna. Dionysos framstår med emfas som

"... för människosläktet
oändligt fruktansvärd, och med oändlig mildhet."

Han skänker glädje, glömsk av bekymren, men han kräver också en gruvlig tribut genom moderns angrepp på sin egen son. Först när hon i tron att hon dödat ett lejon återvänder med sonens huvud till Thebe bringas hon till insikt om vem hon egentligen dödat, och slås då med hjärtskärande sorg.

Modern, hennes systrar och hennes far, den gamle kung Kadmos, och dennes hustru tvingas därefter i landsflykt. De har stått som ställföreträdande måltavlor för den fruktansvärdes vrede, men därigenom också räddat staden Thebe.

* * *

Även i översättning och trots de närmast oöverblickbara kulturella skillnaderna och det tids- och rumsliga avståndet är Backanterna mycket njutbar att ta del av.

Texten vittnar om en tid där sprudlande livsglädje kunde komma till uttryck i kulten, långt innan en steril religion av helt annat slag bröt sig in över den gryende västerländska civilisationen. Ja, i Backanterna ryms smakprov på den dynamik som tydligen kunde komma till uttryck i den antika religiositeten, om man nu låter verket vittna om hur man inom den grekiska kulturen faktiskt såg på religionen i allmänhet och dionysoskulten i synnerhet.

Dionysos framställs i Backanterna som "[l]armets gud", en "jublande gud", en gud som frambesvärjer dans hos de sina, och som hyllas bortom "rang och ålder" av de murgrönebekransade hängivna, han, vinguden, som genom vinet "söver all vår sorg". Askes är honom främmande, glädje är honom centralt, att vara i stunden är honom behagligt; kören sjunger:

"Den som kan njuta den korta dagens
lycka – prisar jag lycklig."

Allt detta är den ena sidan av Dionysos. Den andra sidan är hans fruktansvärda egenskaper, som innebär att den som vägrar honom sin dyrkan kan drabbas av döden. Den gamle kungen Kadmos utbrister vid sin döde dotterson kung Pentheus:

"Om någon känner lust att smäda det fördolda –
se då på denna död, och tro på gudarna."

Det hade varit bättre för de dödliga, förmäler Dionysos själv, om de bara hade erkänt honom. Guden säger:

"... jag är Zeus son Dionysos! Om ni hade valt
att lyssna till er visdom — men ni ville inte! —
hade ni fått Zeus son till hjälpare och vän."

Ehuru de nu ångrar sig djupt, efter Pentheus död som uppenbarat Dionysos kraft, är det nu försent att vända om. Dionysos säger:

"... När det var tid kändes ni inte vid mig."

Och de olyckliga accepterar sitt öde och går i landsflykt.

* * *

Dionysos framstår hos Euripides som en mänskligt tänkande varelse, ytterligt mäktig, men ändå mänsklig, full av känsla och med en mångfacetterad personlighet. Han är inte avlägsen, utan vandrar bland människorna, om än i vad gestalt han själv önskar: ibland som skön man, ibland med tjurhorn.

Av hans dyrkan, som fokuserar på glädje, extas, berusning, är det svårt att inte bli intagen. Men dramat vittnar emellertid vältaligt om, att inte denne glädjens gud är att leka med, hur lekfull hans dyrkan ändå kan framstå. Han är förvisso både mild och fruktansvärd.
– – –
Backanterna, Euripides. Övers. Göran O. Eriksson, Jan Stolpe. Med förord och utförliga kommentarer av Stolpe. Atlantis 1987. ISBN: 91-7486-487-4. 86 sidor.