onsdag 25 november 2015

Bokrecension: Sällskap för en eremit | Frans G. Bengtsson

Sällskap för en eremit är en essaysamling av Frans G. Bengtsson (1894-1954). Boken utgavs första gången 1938.

* * *

Det är sällan man hör talas om Frans G. Bengtsson. Utom möjligen när någon läst hans nyligen återutgivna klassiker Röde Orm, för övrigt ett mästerverk. Men Frans G. Bengtsson var inte endast romanförfattare, utan dessutom en stilsäker och skicklig essäist. Det är några av dessa essäer eller essayer som utgivits i Sällskap för en eremit.

* * *

I en sällsynt lyckad och intresseväckande essäsamling, som den här föreliggande, finns stil, innehåll, vederhäftighet och kunskap sammansmält till en skön enhet. Och jag använder ordet "skön" mycket medvetet, för Bengtssons texter är litterära skönhetsupplevelser. Inte i betydelsen pekoral, definitivt inte, utan i betydelsen att de är så utmärkt skrivna som texter gärna kan tänkas vara, med schvung, med ledighet utan slarv, koncisa utan att bli komprimerade, utförliga utan att bli långrandiga.

Essäerna är litterära i två betydelser.

För det första tar de ofta avstamp i konkret litteratur: en vis typ av böcker eller någon särskild bok, som Bengtsson sedan resonerar kring.

För det andra är de genom sin inneboende elegans själva litteratur av högsta karat. Essäerna fungerar som ett slags litterära, lärda kåserier eller krönikor: de är undervisande utan att bli magistrala, berättande och så långt jag kan bedöma vederhäftiga. I någon mån påminner Bengtssons sätt att skriva i Sällskap för en eremit om berättarglädjen hos Peter Englund i dennes essäböcker.

Kort sagt är upplevelsen av att läsa Sällskap för en eremit som att lyssna till eller rentav delta i ett lärt samtal i en bokhyllebeklädd salong, doftande av gammalt papper och cigarrök, där inredningen för övrigt består av djupa fåtöljer och lurviga mattor. En formidabel läsfest, alltså.

* * *

Så vad möter man då för typ av ämnen i Sällskap för en eremit? Jo, de är av brokigt slag...!

Bengtsson utreder frågan om marskalkämbetets historia i Frankrike, uppehåller sig en del vid det koloniala Indiens förflutna, upplyser om den besynnerlige Sir John Maundevilles reseberättelse från medeltiden, funderar på hur man bäst avnjuter en resa, bjuder på en exposé av litterära detektiver, framför sina uppfattningar om romaner och uttrycker därvid sitt gillande av den historiska och sitt ogillande av psykologiserande dito.

Vidare behandlar Bengtsson etymologiska frågeställningar, lyfter fram Lord Byrons storhet och brister, slår sig ner vid den store Schopenhauer, presenterar en översättning av en fornnordisk saga, berättar om Canterbury Tales och beskriver sina intryck i en något besynnerlig essä om brottningskonsten. Och mer, och mer.

Särskilt fastnar jag för några texter. En av dem är en nästan meditativ essä om den äldre Eddan, om vilken han skriver att
"[h]on är kärvt ordkarg, djupt gåtfull, barbariskt hård och högst majestätisk, med en syn på tillvaron som är mycket skild från vår."
Bengtsson skriver om hur svårtolkad denna skriftsamling är, och hur översvallande kommentarslitteraturen är, samt om verkets poetiska kraft.

* * *

Nästan trollbindande intressant är essän om Thugskulten i Indien och kampen mot densamma. Thugerna dyrkade gudinnan Bhowani genom att strypa resanden och begrava dem. Sysselsättningen gick i arv och en enskild medlem av kulten kunde mycket väl ha hundratals liv på sina samveten.

Bengtsson beskriver hur medlemmar av kulten som lovats straffrihet med obesvärad tydlighet och till synes lika obesvärade samveten för den engelska kolonialmakten gärna berättade om hur man bar sig åt som medlem i kulten, hur man till exempel hade ett civilt arbete största delen av året, men då och då tog ledigt för att ge sig ut och ta livet av folk.

* * *

Essän om resande är också givande. Bengtsson menar att man får mest ut av sin resa, inte genom minutiöst planerande, utan genom en slags medveten lättja. Han skriver:
"Två ganska säkra sätt att förstöra en resa äro dels att resa efter en bestämd resplan, dels att springa på museer."
Istället ska man ge sig iväg till en lockande plats, ägna platsen den tid man önskar, och sedan dra vidare så länge kassan tillåter. Vardagslivets stress och åtaganden bör man låta fara för barnets lediga spontanitet.

* * *

Slutligen bör jag nämna något om den ganska korta texten "Framför en bokhylla". I den resonerar Bengtsson om läsandet som sådant och lämnar råd om hur man bör ha det ställt med sina böcker. Bokhyllorna bör visa upp inte en "sportprestation" av samlande, utan blott de böcker man tänkt eller kan tänka sig att läsa om:
"Man skall inte sätta på hyllorna andra böcker än dem man tänker läsa en gång till."
Det kan måhända vara ett välbehövligt råd åt oss som äger dignande bokhyllor, men samtidigt uppskattar jag att omge mig med ett rejält referensbibliotek, även om jag sanningen att säga blivit duktigare på att sovra mellan böcker jag magasinerar och böcker som jag har framme. Slänga böcker kommer naturligtvis, menar jag, inte på tal annat än i extrema undantagsfall.

* * *

Totalt rymmer Sällskap för en eremit tjugo essäer, som trots sina emellanåt djuplodande ämnen av litterär eller historisk karaktär är mycket tillgängliga och läsvänliga.

Efter att jag läst dem känner jag mig faktiskt inspirerad, tubbad, motiverad. Skrivsättet är nämligen förebildligt, och jag kommer på mig själv med att känna: jag vill kunna skriva som Frans G. Bengtsson! — Det sker aldrig, men även den som siktar mot en avlägsen höjd och aldrig når dit kommer förhoppningsvis en aning närmare bara resan målmedvetet kommer igång, om så blott något steg. Man bör ha sina ideal. Jag vill dofta litteratur, såsom Frans G. Bengtssons essäer luktar litteratur.
– – –
Sällskap för en eremit, Frans G. Bengtsson. P. A. Norstedt & söner förlag 1958. 267 sidor.

3 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

Frans skriver väldigt intressanta essäer.

Hannele sa...

(man köper ju böcker man inte vill slänga)

Creutz sa...

Gott! - Jag har några essäsamlingar till; köpte några band, och ser framemot att ta mig an resten.