torsdag 8 oktober 2015

Bokrecension: Satirer och epoder | Horatius

Satirer och epoder är en samling dikter av den romerske poeten Quintus Horatius Flaccus (65 f.v.t. - 8 f.v.t.). Jag har läst texterna i tolkning av Ebbe Linde (1897-1991), som även försett volymen med ett förord samt textkommentarer. Ursprungligen utgavs tolkningen 1959. Jag har läst den i nytryck från 1995.

* * *

Horatius föddes i södra nuvarande Italien som son till en frigiven slav. Gossens begåvning var inte fördold för fadern, som såg till att sonen fick en rejäl utbildning i Rom som senare kompletterades med studier i kulturmetropolen Athen.

Med tiden kom Horatius att komma i Maecenas följe, Maecenas som för all tid givit namn åt konstgynnare: mecenater. Därmed hade Horatius en mäktig allierad. Vid sin död hade Horatius hunnit bli en av sin tids främsta kulturpersonligheter. Åt eftervärlden lämnade han en mängd dikter och oräkneliga bevingade ord.

* * *

När man läser mycket gamla texter, till exempel romersk poesi, så presenterar sig omedelbart en mängd hinder. Det största hindret är okunskapen.

Det som Horatius nämner som en flyktig referens var måhända en självklarhet när det först skrevs ner, men utgör nu en obegriplighet. Därför tarvas stora kunskaper rörande ursprungsmiljöns kultur, politik, religion, mytologi, historia, levnadsbetingelser, etik och så vidare — för att göra det lästa inte bara tillgängligt, utan dessutom fullt njutbart.

Monumentala kunskaper av det slaget besitter få.

Men jag menar att det inte borde avskräcka från läsning. Förvisso, det är mycket som är dunkelt vid läsningen, men annat är tydligt nog. En del ting är allmänmänskliga, och andra ting kan man lätt förkovra sig i för att skapa sig förståelse. En sån sak som någorlunda begrepp om romersk mytologi och historia underlättar emellertid stort vid läsningen av en poet som Horatius.

* * *

Dikterna ger en ovärderlig möjlighet för sentida läsare att se den romerska kulturen utifrån dess egna förutsättningar, oretuscherad och levande, sprudlande och dynamisk. Däri finns det man kan sticka sig på, men också det man smeks av.

Horatius behandlar högt som lågt i sina texter och det blir oss emellanåt lättillgängligt, emellanåt svårtillgängligt, allt efter läsarens förkunskaper likväl som fördomar. Ibland framträder kontrasterna i jämförelse med nutiden tydligt, vid andra tillfällen slås man av likheterna.

Några särskilda teman i texterna kan särskilt lyftas fram. Ett av dem är den snarast hänsynslösa hånfullheten mot fiender i det poetiska skrået: polemiken är här utvecklad till en poetisk konstform. I en dikt skriver han om "slusken Maevius":
"När ditt kadaver ligger sträckt i buktens sand
   och ger kalas åt trutarna
skall här med vällust offras tacka, bock
   och lamm åt vädergudarna."
Ett annat tema är betonandet av en slags bekväm måtta, något av det vi kanske lägger in i begreppet "lagom". Det rör sig helt enkelt om föreställningen att man mår bäst av att leva varken i brist eller överflöd. Horatius skriver:
"Måttlighet odla, ej brist."
Vidare finns bot mot smärtan:
"... lätta allt ont genom sånger och vinet
och samspråk, som gör stunden kort och ljuvt vårt töckniga liv!"
Kärlekspoesin och den erotiska poesin är också rikligt företrädd. Det finns i den ingen askes, ej heller några döljande fikonlöv. Som en sann romare kallade han saker och ting vid sina rätta namn. Vare sig det nu handlar om kärlek till kvinnor, män – och som det också kan vara – flickor eller pojkar. Eller om ett brustet hjärta.

Mycket annat diktar Horatius också om: han diktar till sin gynnare Maecenas, han diktar Caesar Augustus lov, han diktar sina farhågor och sina funderingar.

* * *

De slagfärdiga formuleringarna saknas inte. Några exempel kan anföras:
"Den som har svulster själv och vill fordra fördrag med desamma,
han får väl överse med de vårtor han finner hos vännen."
Onekligen är denna framställning slagkraftigare än Jesu mer kända men bisarra bild av en bjälke i ögat.

En naturnära förståelse av tillvaron möter oss också:
"Nog gör naturen under ibland, men gudarna aldrig..."
Vid ett annat tillfälle låter han en samtalspartner helt frankt kalla "Gudarnas fruktan", det vill säga gudsfruktan, för en "själssjukdom."

Ett råd för den kommunicerande människan kan följande vara:
"Korthet krävs, så att tanken går in och ej hämmas och hindras,
snärjd i slingor av ord, som belamrar det tröttade örat."
Och även detta:
"... stryk ofta, om du vill skriva
något som läsvärt är!"
* * *

Att läsa Horatius är att lyssna till främmande musik. Särskilt när man inte är van vid de annorlunda tonerna och de ackord man inte tränat sig att känna igen.

Vi kan reagera mot att det i Horatius värld är helt naturligt att rekommendera en man att inte bryta sitt äktenskap men ändå få utlopp för sin lust genom att ta till "en huspojk eller en slavtös".

Men vi är anakronistiska när vi dömer en kultur utifrån vår egen kulturs normer: Horatius värld var annorlunda. Radikalt annorlunda. Men desto mer storartat blir det när man genom årtusendenas avstånd ändå hör skönsång som denna, vars budskap ju fortfarande kan vara mycket lätt att identifiera sig med:
"Lycklig den, som likt vårt släktes ursprungsled
   långt från affärers lister och knep
med egna oxar vänder fäders ärvda teg,
   inteckningsfri och loss från lån.
Ej störs hans vila av soldatens larmsignal,
   ej skräms hans blick av vreda hav,
han undgår vislig trängsel, torg och rättegång,
   och svettas ej i stormanshall."
Här beskrivs onekligen en tilltalande idyll för var och en som världstrött vill vända sig till ett liv långt bort från massornas skrän och vardagens onödiga stress. Även om diktens sista strofer berättar att det tidigare sagda blev sagt av en ogin procentare, och därmed apostroferar dennes slemhet. Hur som helst: idylllbeskrivningen i början äger sin omedelbara charm.

* * *

Satirer och epoder består, precis som namnet anger, av två typer av dikter. Satirerna är icke satir, utan snarare en slags kåserier på vers. Epoderna är ett slags dikter som utgörs av två strofer av olika längd. Om satirerna hos Horatius känns lediga och informella, så är epoderna mer strikta och stiliserade.

Av kommentarerna och inledningen lär vi oss att poeten och översättaren Ebbe Linde valt att låta sina tolkningar vara idiomatiska: vid konflikt mellan den bokstavliga uttydningen och den metaforiska poängen med budskapet, har han alltså valt att betona poängen eller känslan för att göra diktverken mer tillgängliga för oss läsare. Det fungerar bra: inte störs jag av att kraftuttrycket "Hercule" idiomatiskt översätts med "fan".

* * *

Horatius levde i en tid som ännu inte påverkats av den kristna hegemoni som bredde ut sig över Europa något sekel efter att han dött. Det skänker, i mina ögon och öron, en levnadsglädje åt texterna som nog hade haft svårare att passera i den nya eran: han diktar om berusning, om sexualitet och om hat på ett föga kristligt vis. – Även om Horatius texter förefaller ha verkat för omistlig, som Ebbe Linde antyder, i den kommande tiden för att lida samma öde som andra skalders – och förintas.

Horatius skriver inte för oss. Han skriver för sina samtida och speglar sin samtid. Och vi får lyssna så gott vi förmår, tjusas och avskräckas – men ständigt fördjupas i antikens anda, som icke är död, men lever.
– – –
Satirer och epoder, Horatius. I tolkning av Ebbe Linde. Forum 1995. ISBN: 91-37-10787-9. 186 sidor.

0 kommentarer: