måndag 5 oktober 2015

Bokrecension: Bokhandlaren som slutade bada | Fritiof Nilsson Piraten

Bokhandlaren som slutade bada är en roman av Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972). Boken utgavs första gången 1937. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Vi befinner oss i det lilla stationssamhället Grimsby under slutet av 1800-talet. Där bor inte många själar, men en av dem är bokhandlaren Jakob. Inte för att han säljer många böcker, utöver psalmböcker i konfirmationstider; det blir mest snus som förs över disken.

Jakob är något av en enstöring, men håller sig med några goda vänner – enkannerligen dem som ingår i den informella badklubb som under vår, sommar och höst samlas söndagligen för att bada och åhöra något som Jakob läser.

Så puttrar Bokhandlaren som slutade bada på, och man tror att detta småputtrande är själva poängen. Icke så. Återkommande till barndomens Grimsby från Antwerpen kommer Amalia, nu Amélie. I exotiska kläder och med tunga smycken rör hon om både i sitt av brodern bebodda fäderneshus, och snart nog också i bokhandlare Jakobs hjärta.

Så långt trivsamheter. Sen drar åskskyarna in och romanen ändrar helt ton. Det pastorala viker för det personligt dystopiska.

* * *

Bokhandlaren som slutade bada utvecklas till en historia om hur gamla händelser efter lång dvala väcks till liv igen, och ohjälpligt nedkallar en moraliskt trångbröstad bygemenskaps fördömelse.

Många i Grimsby tål illa att ibland sig ha en person som levt sitt liv på ett annat sätt än deras egna fördomar tillåter: deras missaktning och förtal drabbar Amélie med full kraft, och nedslår både henne och bokhandlaren från deras nyfunna lycka: Amélies lycka i att ha kommit i borgerligt respektabelt stånd, bokhandlarens lycka i att efter ett liv som ungkarl blivit förälskad och trott kärleken vara besvarad.

Men svårast dömer sig nog de drabbade själva.

* * *

Piraten äger onekligen förmåga att skänka realism åt sin berättelse.

Till detta bidrar en förträfflig förmåga att blåsa liv inte bara i Jakob, huvudpersonen, utan i kort sagt samtliga personer som bor i Grimsby, såsom den gamle korpralen Krakow, stationsskrivaren Trolle, komministeränkan Borodin och många fler. Fler – ja, men inte för många. Grimsby är precis lagom befolkat för att man ska klara av att bli engagerad inte bara i huvudpersonen Jakobs livsöde, utan också i deras som finns omkring honom, och då kanske främst korpral Krakows.

Till sist kommer jag på mig själv med att anse romanfigurerna för verkliga personer: så trovärdigt har Piraten framställt dem.

Själva skrivsättet står i den realistiska skolan, möjligen med vissa inslag av romantiserande. Miljöbeskrivningar får mycket utrymme, utan att dessa upplevs vara malplacerade eller påträngande. De hjälper tvärtom till att skapa stämningar, och känns helt relevanta i berättelsen som sådan.

* * *

Bokhandlaren som slutade bada är inte en samling småtrevliga anekdoter, som man kanske frestas att tro efter att ha läst bara några kapitel. De småtrevliga anekdoterna flyter samman till en helhet och när tillvaron där i Grimsby är träffsäkert avporträtterad tar Piraten till mörkare nyanser intill dess att hela tavlan går i grått och svart.

Känslan i romanen, när man tar den som helhet, är snarast sorg, förlorat hopp, förtvinad livsglädje. Och detta till följd av stigmatiserande förbrytelser mot det allmännas moraluppfattningar och av varma känslor som nedisas.

* * *

Jag hade inte räknat med att få en läsupplevelse av det slag jag faktiskt fick när jag började läsa Bokhandlaren som slutade bada. Min kunskap om Piraten var uppenbarligen mycket skral. Jag slås av trovärdigheten i romanen och fascineras av glidningen från den där idyllen till dess motsats. Bokhandlaren som slutade bada bjöd mig helt enkelt på en överraskning.
– – –
Bokhandlaren som slutade bada, Fritiof Nilsson Piraten. Albert Bonniers förlag 1967. 309 sidor.

2 kommentarer:

Hanneles bokparadis sa...

såg den nyligen som film.

Creutz sa...

Åhå! Ska se om jag har den på boxen.