torsdag 30 juli 2015

Bokrecension: 101 historiska möten | Daniel Rydén

101 historiska möten är skriven av journalisten Daniel Rydén.

* * *

En bok innehållandes listor över ditten eller datten riskerar att bli katalogartad. Så ej 101 historiska möten, som tack vare ett mycket tillgängligt språkbruk och ett välvalt urval av episoder naglar läsaren vid texterna utan att läsningen känns rapsodisk.

Temat är, som titeln avslöjar, möten - möten människor emellan. Förvisso är inte alla av världsomvälvande slag. Men de vittnar hur som helst oavlåtligt om den historiska tid som de inträffade i.

Ofta handlar det om relationer som långt senare skulle blomma ut till fruktbärande samarbeten, som till exempel när Marx första gången träffade Engels. Men när mötena inträffar är gestalterna inte nödvändigtvis berömda personer, utan folk som ännu inte nått dit de skall nå. De framstår som ytterligt mänskliga.

Däri ligger också något av den främsta tjusningen vid läsningen av 101 historiska möten: vi skådar genom de många huvudpersonernas möten avförtrollade människor: en berusad Stagnelius, en ung skönsjungande Christina Nilsson, en H. C. Andersen som gör sig föga populär som gäst hos Charles Dickens.

* * *

101 historiska möten följer inte en kronologisk ordning och det är nog bra. Det motverkar tröttnad vid de många berättelserna att Rydén valt att hoppa fram och tillbaka i världshistorien, med tyngdpunkt på de två senaste århundradena.

Språket är mycket tillgängligt och med nästan skönlitterärt konsthandlag utmålar Rydén de händelser som han beskriver, fastän han alls inte lämnar källkritiken därhän utan gärna förklarar hur det sägs att ett möte gått till i kontrast till vad källorna egentligen säger. — Det hindrar emellertid inte att han med den skönlitteräre diktarens frihet kan dramatisera skeenden till dialog, vilket jag möjligen har lite svårt att förlika mig med i en fackbok av historiskt slag.

101 historiska möten är lustläsning för den anekdotsugne och i sina intressen historiskt böjde läsaren. Det är levande historia, det är litterärt kött på vittrande historiska ben.
– – –
101 historiska möten, Daniel Rydén. Historiska Media 2014. ISBN: 978-91-7545-173-2.

tisdag 28 juli 2015

Bokrecension: We | Yevgeny Zamyatin

Jevgenij Zamjatin av Boris Kustodijev
We är en dystopisk roman av den ryske författaren Yevgeny Zamyatin (sv. Jevgenij Zamjatin) (1884-1937). Boken stoppades av sovjetiska censuren 1921, men utgavs på engelska 1924. I Sovjet utgavs den först 1988. Jag har läst romanen i engelsk översättning.

* * *

Zamjatin, ursprungligen ingenjör, hade ett ansträngt förhållande till den sovjetiska regimen. Själv en gång bolsjevik såg han med oro på samhällsutvecklingen. Han arresterades mer än en gång och vistades långa tider utomlands och gick till sist i exil, beviljad av Stalin själv. Han har kallats en av de första sovjetiska dissidenterna.

We är Zamjatins dystopiska mästerverk, som sägs ha inspirerat verk som Orwells 1984 och Huxleys Brave New World.

* * *

I We möter vi inte bara den totalitära staten, utan den totala staten, där medborgarna reducerats till nummer, där varje individ följer ett exakt, kollektivt schema för vad de ska ta sig för, och där fantasi anses vara något som det är lämpligt att operera bort förmågan till.

Staten har blivit en maskin och människorna dess komponenter. Man känner som medborgare sin tabellreglerade ofrihet och är stolt över den - man anser sig helt enkelt ha nått så långt som möjligt i den historiska utvecklingen: man har nått historiens slut och uppgått i idealet.

Staten är inramad av en mur som håller ocivilisationen ute och civilisationen inne. Civilisationen inne består av arbete, av marschmusik under promenaderna, av schemalagd egentid, av genomskinliga glasbyggnader som döljer intet - utom när man fått en kupong för att ha sex, då får man sänka draperierna. Utomhus är mikrofoner monterade. Avvikare likvideras ceremoniellt.

Matematiken har blivit den högsta vetenskapen, och till och med poesin i Staten lovprisar sådant som multiplikationstabellen. Allt är superrationellt. Och allt övervakas av Väktarna. Och över allt regerar Välgöraren.

I denna värld, åtskilliga sekler in i framtiden från vår egen tid, lever D-503, som arbetar med prestigeprojektet att bygga en rymdraket som är tänkt att sprida Statens evangelium till andra världar, som tänks vara Staten utvecklingsmässigt underlägsen.

D-503 diagnostiseras emellertid av en läkare med att han utvecklat en själ — en obotlig åkomma. Påverkad av den förföriska och fria anden I-330 förvirras och förändras långsamt hans syn på tillvaron.

I den dagbok han för – som är tänkt att sändas med raketen som ett vittnesbörd om den egna kulturens höghet – märker vi hur D-5033 går från ett chauvinistiskt försvarande av Staten som den bästa av alla tänkbara världar, till tvivel och vilsenhet. Han alieneras från kollektivets vi.

* * *

We ställer läsaren inför viktiga frågeställningar, som till exempel om det är önskvärt att leva i ett samhälle där den materiella rationalismen överflyglar allting annat: även sådant som fantasin, föreställningsförmågan och de enskilda individernas frihet att själva styra över sina liv – för det allmännas bästa.

Och hur agerar man när den personliga friheten kommer i kollisionskurs med vad som matematiskt och ur kollektivets synvinkel sett är irrationellt? Som att t.ex. ägna sig åt något som inte direkt främjar samhällsgemenskapen, men ligger i linje med de egna intressena? Att försvinna in i fantasivärldar som litteraturens olika verkligheter?

Eller att helt enkelt tugga maten färre gånger innan man sväljer än vad Staten förordar?

Och hur önskvärt är det för en dödlig människa att tillbringa sin tid i livet med att anpassa sig efter kollektivet snarare än efter sin egen vilja, oaktat detta kan gå ut över en tänkt lyckonivå? Trumfar kollektivets bästa automatiskt individens frihet? Och är det att föredra att alla individer når ett bekvämt liv, om det sker på bekostnad av den personliga friheten?

Vill vi tvingas ingå i ett kollektiv som detaljstyr vårt liv i avsikt att det ska bli så bekymmersfritt och lyckligt som möjligt - och där egna strävanden utanför de marscherande leden innebär att man lider risk att bestraffas? Och där konst för konstens egen skull är bannlyst till förmån för Statens nytta?

Naturligtvis inte. Men We lyckas med förbluffande träffsäkerhet, om än i parodins uppförstorade gestalt, förutsäga de stora totalitära staternas experimentella individkontroll under decennierna som följde publiceringen. Och än i dag blir Zamjatins skapelse en profetia över tillståndet i Nordkorea.

Han var klarsynt, Zamjatin.

* * *

Språket i We är intressant. Zamjatin skriver med djärva penndrag; meningar avbryts, styckenas innehåll inom kapitlen faller ibland långt ifrån varandra. Men det speglar effektivt huvudpersonens tilltagande förvirring, och lyckas dessutom något förvirra läsaren.

Zamjatin dog 1937, i exil och fattigdom. Men hans roman lämnar åt eftervärlden ett rikt arv: en varning – och en ruskig historia.
– – –
We, Yevgeny Zamyatin. Övers. Mirra Ginsburg. EOS 1999. ISBN-13: 978-0-380-63313-5. 232 sidor.

lördag 25 juli 2015

Bokrecension: En korsfarare hos Djingis Khan | Henrik Höjer

Piraten Anne Bonny
En korsfarare hos Djingis Khan: Historiska essäer är skriven av historikern Henrik Höjer (f. 1968).

* * *

Bland historiens minsta beståndsdelar hittar vi individerna. Och det är individer som vi möter i Höjers essäsamling, individer som på något sätt är gränsöverskridande. Det är personer som levde i en viss tid, men som i flera av fallen stack av och var något mer än sin egen tids barn.

Många av gestalterna har dessutom levt i eller nära invid stora historiska skeenden, och också dessa skeenden får läsaren perspektiv på utifrån dessa individers plats i historien.

Jag tycker om essän som litterär genre. Den är vetenskaplig på så vis att den är garanterat facklitterär, men samtidigt krävs av en god essäist ett gott handlag med språket: en essä i prydno är inte bara ett exempel på ett resonerande och vetenskapligt förhållningssätt, utan rymmer också stilsäkerhet, ja, en litterär skönhet, helt enkelt.

Och det gör definitivt Höjers texter. De är rappt skrivna, täcker in mycket inom de epoker där huvudpersonerna levde, men förlorar inte skärpan i de detaljer som måste rymmas för att skänka liv åt berättelserna.

* * *

I boken får vi möta t.ex. engelsmannen som nog hette Robert, som blev tempelriddare, uteslöts och med tiden hamnade i Djingis Khans tjänst. Vi råkar också på de två kvinnliga piraterna Anne Bonny och Mary Read som härjade i de amerikanska vattnen under 1700-talet.

Bekantskap stiftas därtill med publicisten Anders Lindeberg som till myndigheternas förtret lyckas bli dömd till döden för majestätsbrott för sina skriverier för att verka för fri teaterverksamhet i det tidiga 1800-talets Sverige. Endast med juridiskt finlir lyckas makten komma ifrån att exekvera domen, som hade gjort Lindeberg till en liberalismens martyr i Karl XIV:s dagar.

Apart men ändå intressant i sammanhanget är essän om läkaren Peter Charles Remondino, som fått omskärelse på hjärnan och till icke ringa del ligger bakom att sekulär omskärelse fortfarande i dag är vanligt i USA. Remondinos motiv var att förhuden enligt honom orsakade allehanda nervproblem och sjukdomar och inte minst ett osunt masturberande.

Utöver dessa möter ytterligare ett gäng fascinerande människor upp på bokens sidor.

* * *

Det är avkopplande likaväl som bildande att med Höjer resa genom historien. Historiska utvecklingslinjer och faser anas genom alla berättelserna, och efter läsningen äger man förvisso en aning vidgade horisonter och en aning djupare insikter kring vad som varit — och kanske också något större förståelse för vad som ännu är.
– – –
En engelsk korsfarare hos Djingis Khan: Historiska essäer, Henrik Höjer. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014250-6.

tisdag 21 juli 2015

Bokrecension: Vad hade hänt om ... | Kristian Gerner (red.)

Vad hade hänt om ...: Åtta kontrafaktiska historier är sammanställd av Kristian Gerner (red.) (f. 1941), professor emeritus i historia. Utöver Gerner själv har ytterligare sju historiker och författare medverkat med texter.

* * *

Kontrafaktisk historieskrivning kittlar nog de flesta — mig också. Tanken på hur långtgående konsekvenser ett enda litet val kan få, och hur annorlunda saker och ting kunnat bli, om valet fallit annorlunda än vad det verkligen gjorde, fascinerar både fantasin och vår syn på den verklighet vi lever i. Som Kim Salomon skriver:
"Den kontrafaktiska blicken sporras förstås av att ett annorlunda förflutet leder till en annan samtid och framtid."
I Vad hade hänt om ... möter vi åtta olika scenarier, där större eller mindre förändringar av de faktiska händelseförloppen diskuteras – och vad som då kanske hade kunnat ske.

Per T. Ohlsson skriver en nästan skönlitterärt elegant berättelse om hur Sverige kunde ha påverkats av om oroligheterna 1917 hade mötts med polisiärt våld, som det på en hårsmåns när gjorde. Dick Harrison resonerar kunnigt om hur Europas historia kunde skrivits, om kardinal Richelieu valt att sluta fred 1636 under det 30-åriga kriget: hade det månne i förlängningen lett till att Portugal aldrig blivit en stat, och dansk fortfarande varit skåningarnas nationalitet?

Daniel Rydén diskuterar vad som kunde skett om kronprins Fredrik av Preussen tackat ja till att överta kronan när hans far erbjöd honom den 1862. Monica Braw skriver om hur andra världskriget och världen utvecklats om atombomberna aldrig fällts över Hiroshima och Nagasaki.

Kristian Gerner själv reflekterar över vad som hänt om Beria övertagit statsrodret i Sovjet efter Stalins död, och Kim Salomon består med det mest apokalyptiska scenariot: om Kubakrisen lett till atomkrig och ett rekordkort världskrig.

Avslutningsvis skriver Staffan Skott och Klas-Göran Karlsson om vad som kunde tänkas ha skett om Sovjet aldrig hade avvecklats.

* * *

Författarna angriper sina uppgifter på olika sätt. Några skriver som om den kontrafaktiska historien var den reella historien; en slags historiskt dokumentär skönlitteratur, alltså. Andra resonerar mer kring ämnet, särskilt Dick Harrison, som nogsamt väger olika möjligheter mot varandra med den borne historikerns känslighet.

Spretigheten i sätt att skriva kontrafaktisk historia i boken bryter väl av enhetligheten, men ger å andra sidan volymen spänst och dynamik.

Själv är jag övertygad historisk determinist; jag vill mena att ingenting kunde skett annorlunda än vad det gjorde, eftersom de krafter som i en given stund var tillstädes tvunget måste verka på just de sätt de gjorde.

Likväl är det svårt att motstå tjusningen i möjligheten att små, små händelser: som t.ex. en amerikansk officers förhastade reaktion på Guantánamo under Kubakrisen i Kim Salomons scenario, leder till oöverskådliga konsekvenser på lång sikt, och formar vår historia.

Eller som i Per T. Ohlssons text, där kommissarie Anders Gustaf Kempes själsnärvaro när han förhindrade sin chefs kommendering av skingring av demonstranterna utanför riksdagshuset 1917 kan ha förhindrat en svensk regeringskris med vittgående konsekvenser.

För det är nog i dessa små händelser (en order, en handrörelse) med stora konsekvenser som den kontrafaktiska möjligheten är som störst. Det är då det ligger allra närmast till hands att tänka, att det lika gärna kunde ha blivit på ett helt annat sätt. Där finns tjusningen åtminstone för mig.
– – –
Vad hade hänt om ...: Åtta kontrafaktiska historier, Kristian Gerner (red.). Historiska Media 2015. ISBN: 978-91-7545-265-4.

måndag 20 juli 2015

Bokrecension: Skräcknoveller | H. P. Lovecraft

Skräcknoveller rymmer 37 berättelser av H. P. Lovecraft (1890-1937).

* * *

Några av novellerna i Skräcknoveller har jag läst i andra sammanhang. Men det gör ingenting: det är kära återseenden. Trots att vissa av berättelserna inte är nya för mig fängslar de ändå.

H. P. Lovecraft berättar om fördolda ting och uppvisar genom detta ett skönjbart släktskap med Edgar Allen Poes prosa. Texterna avslöjar en fascination för det märkliga i det alldagliga, för det skrämmande som ryms alldeles bredvid allfarvägarna. Så utspelar sig åtskilliga av historierna i ordinära samhällen i New England, men med avstamp i det bekanta och vanliga för författaren läsaren med in i ett dunkel som med hisnande hastighet blir kompakt mörker.

Om jag skulle sätta ett ord som beskrivning på novellerna som torde vara någorlunda heltäckande, skulle det möjligen vara "drömskt" eller rentav "mardrömskt". Så fick också Lovecraft inte sällan sin inspiration från just sina egna drömmar, som Martin Andersson skriver om i textkommentarerna mot slutet av boken.

Tid och rum förvrids och förvrängs. Dimmor rymmer mysterier och monster bor på havsbottnen. Det förgångna räcker handen genom det okända och tar tag i nutiden. Magi för de stackars huvudpersonerna till vansinne, ja, huvudpersoner som ofta är nyktra och förnuftiga skakas om, förskräcks, och förvandlas till något annat: till spillror av sina en gång förskonat okunniga gestalter.

Och det som agerar i skuggorna är inte alltid konkret; det anas mer - ofta som något uråldrigt, något monstruöst, något "förbjudet" eller "namnlöst" för att ord som återkommer hos Lovecraft själv. Hans monster deklareras alltså ofta vara obeskrivliga, och läsaren möter icke sällan bara antydningar om det som är förfärligt. Men visst, ibland utmålas det bestialiska i alla sin vidunderlighet.

Lovecraft skriver.
"Det finns svarta zoner av skugga nära våra dagliga vägar och då och då banar någon ond själ sig en väg därigenom."
Och vidare:
"Det finns fasor bortom livets rand som vi inte har en aning om, och då och då manar människans onda snokande dem precis inom räckhåll."
Och ej alltid är det ens en ond själ som råkar vandra rakt in i mörkret alldeles bredvid allfarvägarna. Det räcker i Lovecrafts värld att man har ett intresse för det mystiska för att ligga i riskzonen.

* * *

Miljöerna som berättelserna utspelar sig är dock åtminstone delvis välbekanta. Den gamla koloniala staden Arkham i New England, "det av häxor förbannade, legendomspunna Arkham", är kuliss för flera av historierna. Dessutom är de givna ockulta böckerna med, och främst av dem Necronomicon av den galne araben Abdul Alhazred. I novellerna förekommer också fiktiva volymer som skapats av andra skräckförfattare.

Lovecraft rör sig dessutom i ett någorlunda koherent universum: det bestiarium han skapat har sina tentakler spridda i flera av berättelserna: samma monstervärld kan återspeglas i olika historier.

Lovecraft skriver onekligen på sitt eget vis; hans prosa är lätt att känna igen på de många, många adjektiven. I allmänhet är flitigt adjektivbruk väl knappast något att rekommendera, men i Lovecrafts fall är denna sed så inarbetad att den blivit som ett signum för hans berättelser, att man hade saknat dem och känt sig vilse om de saknats.

* * *

Några av novellerna gör särskilda intryck på mig.

En av dem är "I gravkammaren" om en inte särskilt exemplarisk begravningsentreprenör som blir inlåst i en bisättningskammare tillsammans med ett antal kistor. Vad han upplever den natten gör att han för alltid lämnar sitt yrke.

Den novell som Lovecraft själv höll högst var "Färg bortom tid och rum", och den är verkligen bra. Den handlar om en lantmätare som under sina undersökande vandringar i ett område som skall läggas under vatten vid ett dammbygge stöter på en större askgrå yta ute i skogen, och hur han fascineras av detta område, och trots lokalbefolkningens ovilja att tala om vad som hänt där lyckas lirka ut besked ur en äldre man.

Intressant och direkt mardrömslik är också "Jägaren i mörkret" om en man som från sitt fönster i staden har utsikt över en fjärran kulle och byn där med en till synes övergiven kyrka. Mannen graviteras mot denna kyrka och dras in i de mörka och fördolda ting som döljer sig inom dess väggar.

* * *

Det har sagts att Lovecraft bör läsas i original. Men översättningarna i Skräcknoveller, i de flesta fallen utförda av Sam J. Lundwall (f. 1941), äger en sådan naturlig rytm och har så passande ordval att berättelserna känns helt okonstlade att ta del av på svenska. Översättningarna funkar, helt enkelt; de funkar mycket väl.

I Skräcknoveller ryms, förutom Lovecrafts texter, även tillkomsthistoriska anmärkningar av Martin Andersson och en bibliografi över Lovecrafttexter som utgivits på svenska.

För den som är nyfiken på H. P. Lovecrafts skräckproduktion rekommenderas starkt Skräcknoveller som ingångsport: urvalet är omfattande och brett. Så vitt jag kan bedöma har samlingen lyckats fånga upp de flesta av de mer kända historierna, men även sådana som kanske inte är lika bekanta.
– – –
Skräcknoveller, H. P. Lovecraft. Övers. Sam J. Lundwall, m.fl. Vertigo förlag 2011, e-bok 2014. ISBN: 978-91-8656-755-2.

måndag 6 juli 2015

Bokrecension: Ensam på Mars | Andy Weir

Ensam på Mars (eng. The Martian) är skriven av Andy Weir (f. 1972). Svensk översättning är gjord av John-Henri Holmberg. Den ursprungliga utgåvan gav Weir ut på eget förlag 2011, varefter ett förlag köpte rättigheterna och gav ut boken på nytt 2014. I Sverige gavs Ensam på Mars ut av Bookmark 2015.

* * *

Ensam på Mars utspelar sig i en snar framtid. Människan har besökt Mars tidigare, och astronauten och botanikern Mark Watney är medlem av den tredje expeditionen dit. Expeditionen får emellertid avbrytas i förtid på grund av en sandstorm. När basen evakueras träffas Watney av metallskrot och försvinner. Den övriga besättningen tror att han avlidit och lämnar planeten.

Men Watney dog inte. Snart märker man på foton från Nasas satelliter att Watney lever. Och läsaren får följa utvecklingen dels i form av Watneys logganteckningar, och dels i olika former av prosastycken, som till exempel berättar om vad som händer hemma på jorden.

* * *

Ensam på Mars innehåller en mängd tekniklingo som åtminstone för mig är nästan omöjligt att hänga med i. Vad jag förstår har Weir strävat efter att vara så korrekt som möjligt i alla sina beskrivningar; hur som helst skänker terminologin onekligen realism åt berättelsen.

Och maskinerna är livsnödvändiga för Watney, som förutom botaniker är ingenjör och därför har gott handlag med dylika ting. För att ens ha en chans att överleva en längre tid på en främmande och fientlig planet tvingas han till mer eller mindre vågade experimentella lösningar.

Lyckade uppfinningar blandas med diverse nederlag och katastrofer. Det gör romanen spännande.

Men mest intressant är ändå själva scenariot, som skänker oss en slags Robinson Kruse på en främmande himlakropp, en Robinson Kruse för det 21:a århundradet. Ensamheten är hemsökande men Watney lyckas på något vis skapa sig en slags tillvaro i expeditionens övergivna habitat, med expeditionens övergivna fordon, övergivna instrument, datorer, personliga tillhörigheter och omgiven av planetens outtömliga förråd av sand, sand, sand.

Det som skildras är den mänskliga livsviljans kraftfulla manifestering i form av att våga hoppas, och våga sträva efter mål — fastän de synes smärtsamt avlägsna — om de blott kan hjälpa till att bevara livet.

* * *

Jag ska inte avslöja hur det går för Watney. Därför kan jag inte heller gå in i detalj på vad han tar sig för och vad han råkar ut för som strandsatt på en öde planet. Men ett hisnande äventyr är det fråga om, ständiga livsfaror tränger sig på, och en övergripande kapplöpning mot tiden är hela tiden närvarande.

Romanen är välskriven. Åtminstone i den svenska översättning av John-Henri Holmberg som jag läst, äger prosan en påtaglig realistisk stämning.  Watney framstår som en äkta person, och då som en ganska humoristisk figur, som sitt stora kunnande som expeditionens botaniker och ingenjör till trots är helt jordnära, nästan lite charmigt barnslig.

* * *

Ensam på Mars kommer som film i höst. Det ska bli intressant att se vad filmmakarna gjort av berättelsen. Jag hoppas att de bevarar Watneys genuinitet, men också den lite kusliga känslan av den röda planetens ödslighet.

Och så får vi se hur bokens generalfråga ställs — nämligen hur stora offer är det värt att göra för att rädda en enskild människas liv?
— — —
Ensam på Mars (eng. The Martian), Andy Weir. Bookmark 2015. ISBN: 978-91-87441-11-0.

fredag 3 juli 2015

Bokrecension: Vampyrernas historia | Katarina Harrison Lindbergh

Vampyrernas historia är skriven av författaren Katarina Harrison Lindbergh (f. 1976).

* * *

Vi lever i en vampyrvurmande tid. På teve går serier som True Blood och på bio Twilightsagan. I litteraturen är vampyrerna inte ovanliga och inte heller i populärkulturen generellt. Det finns rentav människor som lever som vampyrer — vare sig de nu dricker blod eller livsenergi.

Katarina Harrison Lindbergh har skrivit en kulturhistorisk exposé över det fenomen som vampyren är. Vi får i Vampyernas historia får vi lära oss om vampyrernas historiska föregångare i mesopotamiska traditioner, över den egentliga vampyrens födelse under 1700- och 1800-talet med sin otvetydiga höjdpunkt i Bram Stokers roman Dracula, och vidare till våra dagars skimrande och nästan mänskliga huggtandsförsedda varelser.

Boken är uppdelad i tre avdelningar. Den första följer vampyrernas genealogi från de äldsta vampyrliknande figurerna i folktro och mytologi och framåt. Den andra delen fokuserar på vampyren i litteratur, teater och film. Den tredje delen handlar om verklighetens vampyrer och människor som fått vampyrrykte.

Särskilt intressant blir Vampyrernas historia när den avslöjar moderna myter om blodsugarna. Så är till exempel detta med att vampyrer skyr silver något som tillkommer under 1800-talet, när den moderna, egentliga vampyren skapas.

Och Vlad Dracula, vojvoden över Valakien, ansågs aldrig vara något slags övernaturligt, blodsugande väsen i sin samtid — endast namnet lånade Bram Stoker från honom, inte en uppsättning legender eller sägner knutna vid namnet.

Dessutom fördjupas kunskaperna om vampyrlitteraturen rejält genom de analyser av viktiga romaner och noveller på temat som Harrison Lindbergh bjuder på.

Särskilt bör också de personhistoriska porträtten av Gilles de Rais, Erzsébet Báthory och Vlad Dracula lyftas fram: Harrison Lindbergh nyanserar betydligt bilden av dessa förvisso inte särskilt angenäma historiska personer. I synnerhet de två förstnämnda bör nog kunna kallas monster även för sin egen tid, men då i mänsklig mening; vampyrer var de definitivt inte.

* * *

Min främsta invändning mot framställningen är att Harrison Lindbergh använder begreppet "vampyr" en aning anakronistiskt; åtminstone får jag intryck av det. Hon menar att det går en röd tråd från de urgamla gengångartraditionerna till dagens vampyrföreställningar. Jag är inte övertygad om att den tråden är så påtaglig som Harrison Lindbergh menar.

Jag anar nämligen en benägenhet hos författaren att kalla väl mycket "vampyr" som även före vampyrbegreppets genomslag på 1700-talet äger en viss likhet med dessa varelser. Jag tror att det urvattnar fenomenet "vampyr" att låta definitionen vara alltför bred.

Varelserna som vi kan kalla protovampyrer ägde egna namn. Att alltför oproblematiserat kalla allt som stiger upp ur graven för att skada människor och möjligen äta deras kött eller blod för vampyrer skapar illusionen av att vampyrer alltid funnits som just vampyrer, snarare än att folk i alla tider tänkt sig att de döda återvände som gengångare som ställer till med ofog eller rentav var direkt livsfarliga för människorna.

Jag hade därför gärna sett ett tydligare markerande i boken av att protovampyrerna rimligen endast med lite god vilja var vampyrer i någon meningsfull betydelse av ordet — men att de för all del mycket väl kan ligga till grund till de föreställningar som utvecklades till de blodsugande figurerna så som vi är vana vid att tänka oss dem.

Harrison Lindbergh skriver:
"Från att ha varit en synonym till gengångare har vampyren kommit att uppfattas som en speciell typ av blodsugande, odöd varelse."
Jag skulle vilja hävda att vampyren är just den blodsugande och odöda varelsen; att det som var dessförinnan som förvisso påminner om vampyrer, ännu ej blivit vad det kom att bli.

Men till sist är det givetvis en definitionsfråga – nämligen vad man är beredd att låta inkluderas i ordet "vampyr".

* * *

Vampyrerna, visar Harrison Lindbergh, har genomgått en evolution. Även om man bara fokuserar på de senaste trehundra åren visar det sig tydligt.

Vampyrerna har gått från att ha varit helt onda rovdjur, så som t.ex. Dracula är i Stokers roman, till förmänskligade varelser med känslor, ömhet, skönhet. Harrison Lindbergh visar vidare hur denna dandyfierade form av vampyrer modellerats på ingen mindre än diktaren Lord Byron. Vampyren har förvandlats från en demonisk varelse till en aristokratisk övermänniska.
"Under 1800-talet tog vampyren steget från att vara ett ocharmigt, illaluktande och dödsbringande lik till att bli en förfinad, välklädd individ att väva romantiska drömmar kring."
Litteraturen har skapat den moderna vampyren.

Steg för steg har våra uppfattningar av vampyren formats av en mängd böcker med vampyrtema, och därtill av teateruppställningar och i dag inte minst av filmen. Vampyren har förändrats under sin existenstid, vare sig man nu räknar den fyratusen år tillbaka i tiden eller trehundra år. Den har en självklar plats i vår föreställningsvärld.

Och vi vet i allmänhet vad den är, när vi möter den.

* * *

Vampyrernas historia är välskriven och lättläst. Exemplen som förekommer är väl valda. Det källkritiska perspektivet är uttalat och bidrar till att man känner förtroende för de slutsatser som Harrison Lindbergh drar. Var och en som vill fördjupa sina kunskaper om dessa varelser bör definitivt läsa en bok som borde bli ett svenskt standardverk i ämnet.
– – –
Vampyrernas historia, Katarina Harrison Lindbergh. Nordstedts 2011. ISBN: 978-91-1-303339-6.