tisdag 23 december 2014

Bokrecension: Nässlorna blomma | Harry Martinson

Harry Martinson
Nässlorna blomma är en delvis självbiografisk roman av Harry Martinson (1904-1978). Romanen utgavs första gången 1935. Jag har läst den i Albert Bonniers upplaga från 2012, med utförligt efterord av författaren och litteraturkritikern Staffan Söderblom.

* * *

Martin Tomassons far är död och hans mor har hastigt övergivit familjen. Det får som konsekvens att han utauktioneras i socknen, där lägst bjudande får bidrag för att sörja för hans uppehälle. Platsen är Blekinge, och tiden är i huvudsak 1910-tal.

Martin får flytta från hemman till hemman, och möter en stor mängd nästan arketypiska gestalter från en döende tid och miljö: landsbygdens förtrollade värld av vidskepelse, religiositet, förnämt och bondskt.

Få är vänliga, många är trubbiga eller rent ut otrevliga. Martin blir slagen, men oftare känslomässigt utarmad där han icke så mycket blir en styvson i huset som extra arbetskraft, därtill liten till växten, grubblande, drömsk.

Det är Harry Martinsons egna hågkomster vi får ta del av, omarbetade i fiktionens språk, där detaljerna månne är är trogna uppväxttidens känsla, om än ej i varje fall dokumentära.

Martinson idealiserar på intet sätt sin barndom: han utmålar Martin som svag, inställsam, hukande under ödet. Men gruvligare hämnd tar han, som Söderblom påpekar i sitt efterord, som vuxen författare på dem som plågade eller nästintill förfrös hans inre under de där åren, som han återupplivar med suverän språkkänsla.

* * *

I efterordet skriver Staffan Söderblom en strålande analys av Nässlorna blommor, samt sätter den in i sin kontext, bland annat med hjälp av brevtexter av Martinson själv. Läsaren får många nycklar till att förstå Nässlorna blomma bättre genom Söderbloms efterord.

Jag kan inte nalkas Söderbloms djup i sin genomgång, men några intryck kan jag ändå ge mig in på att skriva ner.

Framträdande är Martinsons goda förmåga att med enkla medel teckna levande porträtt av de personer som hans barndom befolkades av. Man tycker sig snabbt förstå vad de är för typ av människor, om de är kalla eller varma. Enkla är i regel de samtliga, om än med olika grader av förställning.

Men redan den unge Martin verkar i sin egenskap av hukande betraktare se rakt igenom dem och sätta dem i sina rätta proportioner, snarare än de proportioner de tror sig själva genom sin makt ha i förhållande till barnet

Martin är utlämnad och ser alla dem han börjar fästa sig vid försvinna bort.

Familjens relativa välmåga rinner dem mellan fingrarna efter felslagna investeringar, fadern dör, modern rymmer hemmet, systern dör. Och som sockenbarn tvingas han lämna det ena hemmet efter det andra för ett nytt: vart och ett med en ny karaktär.

Fastän planterad i ett bondskt och gammaldags Blekinge tvingas Martin föra en vagabondtillvaro, möjligen med skolan, med lärandet, som en fast punkt; att han har läshuvud verkar dock få förstå. Martinson skriver:
"... han älskade skolan. När han blev äldre då kände han ännu denna kärlek lika stark, kände ännu klarare vad skolan var: en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spanande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel, som jagade gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet."
* * *

Nässlorna blommar är i mångt och mycket en tragedi, även om det förebådade naturliga slutet som Söderblom anar inte kommer: nämligen självmordet. Trots allt överlever Martin, växer upp, och blir till berättaren Martinson, som genom sitt skrivande återvänder till det som varit, till smärtorna, till uppbrotten, till brådmogenhet likväl som självömkan.

Språket är mästerligt, lekande lätt, med ett ständigt poetiskt anslag som inte alls känns ansträngt, utan som det naturligaste i världen.

Det finns inte en tillstymmelse till pekoral. Naturskildringarna blir aldrig sökta, känns aldrig konstruerade. Känslolägena piskas inte fram, utan lägger sig naturligt över textavsnitten. Vi ställs inte inför ögonen att träskorna på Martins fötter är tunga, vi förnimmer det. Ett exempel av hur bilder får skänka stämning kan här återges:
"Vindmotorn sträckte nacke och sågade och sågade med sin galvaniserade plåt. Om det hade kommit svanar flygande skulle de ha sågat halsarna av dem."
Språket är heller inte av det pryda slaget. Det är friskt och frodigt. Det svärs fritt och naturligt. Sexualitet är förnuftigt behandlat. Texten är levande, organisk. Ibland griper berättaren, författaren, själv in i skildringen med framåtblickande reflexioner, som förebådar vad som senare skall ske i berättelsen, och rentav hur Martin som äldre ska se tillbaka på vad som varit.

* * *

Nässlorna blomma är ett dokument som i halvbiografisk och halvfiktiv form ställer oss inför ett svenskt förflutet som sedan länge är begravt.

Men genom Martinsons berättelse kommer tillvaron för ett fattigt sockenbarn påtagligt nära och den frost den unge Martin tvingas vandra i sprider sig ända till oss, i dag.  Maktlösheten frustrerar oss, utsattheten förstummar oss, men vetskapen om att motlutet en dag skulle bli till något som möjligen inte är medlut, men i vilket fall blir jämnare mark skänker boken en aning mer syre, på det att vi icke må kvävas av den tragedi som är Harry Martinsons alter egos uppväxt.
– – –
Nässlorna blomma, Harry Martinson. Albert Bonniers förlag, 2012. ISBN: 978-91-001-3157-9.

0 kommentarer: