onsdag 19 november 2014

Bokrecension: Jordproletärerna | Ivar Lo-Johansson

Jordproletärerna: Berättelser är en novellsamling av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Jordproletärerna utgavs första gången 1941.

* * *

Jag har tidigare skrivit om Lo-Johanssons magnifika novellsamling Statarna. Några år efter att dess två volymer utgavs, lät författaren utge ännu en volym, som fungerar som en fortsättning till Statarna, ja, en efterskörd som inbärgat ytterligare 24 noveller. De flesta av dem handlar om statarnas villkor under 1800- och 1900-tal.

Två noveller avviker en aning från grundtemat mönstret. Det är dels den inledande novellen, "Mariebergsdrängarna", som skildrar hur drängar på ett gods kallas samman för att möta ryssen som härjar på svenska östkusten under slutet av Stora nordiska kriget på 1700-talet. Den texten avviker genom när den utspelar sig.

Och dels är det något så oväntat som en novell om August Strindbergs vistelse som ung informant på godset Hammersta, "Informatorn på Hammersta". Novellen har faktabakgrund: Strindberg innehade en tid en informanttjänst på godset, där Lo-Johanssons far samtidigt tjänstgjorde som ung pojke. Denna text avviker genom att det är Strindberg som är huvudperson, icke en man eller kvinna av jordproletariatet.

* * *

Men överlag känner vi igen oss från Statarna.

Det är kärva statare och torpare med kärva livsvillkor. Det är deras liv halvannan meter över jorden.

Det är deras närhet till djuren, vilka Lo-Johansson så inkännande berättar om, att man anar ett andlig släktskap med Jack London. Inte minst blir det tydligt i novellen "Vallhunden", där en sjuklig man in i det sista vill ha sin gamla trogna hund bredvid sig vid sängen, fastän hunden riskerar att föra vidare mannens dödliga smitta till barnbarnet.

Och det är inte utan att en viss nostalgi vidlåder en del texter. Främst i inledningen till novellen "Äreminne över en torpare", där författaren tilltalar läsaren direkt och berättar om hur hjärtat är nära att sprängas av vemod när man ser resterna av ett torp i skogen; han tar läsaren med och pekar ut de olika delarna på tomten: boningshuset, ladugården, åkerlapparna.

Särskilt vill jag också nämna den charmiga texten "En flyttare" som handlar om en ladugårdskarl med särskild läslust. Så snart han hunnit leta reda på varje bok i den trakt där han tjänstgör och tillgodogjort sig dem, söker han plats på ett annat gods, med förhoppning om att där finna fler böcker att låna och läsa av statare och torpare. Sen blir det åter dags för nästa gods igen.

Kanhända kan man se en reflex av statarpojken Lo-Johanssons egen läslust i denna smålustiga novell.

* * *

Precis som i Statarna är berättartekniken i Jordproletärerna kärv och onödigt språkligt lullull saknas. Det är helt enkelt fråga om raka och kraftfulla berättelser som skildrar jordproletariatets icke sällan tragiska livsvillkor från insidan ur de enskilda individernas perspektiv. Och som det anonyma förordet avslutningsvis säger om Lo-Johansson: "Han vet vad han skriver om, ty han har upplevt det själv."
– – –
Jordproletärerna: Berättelser, Ivar Lo-Johansson. Folket i Bilds Förlag 1942. 237 sidor.

2 kommentarer:

Per-Arne Wisén sa...

I originalupplagan finns en novell som inte kom med senare upplagor. Det är en 95 sidor lång novell, som inte trycktes om i senare upplagor. Den föreligger däremot i ett bibliofiltryck , redigerat av Arne Häggqvist: Stad och land. Med träsnitt av Sven Erixon. Sthlm 1945.

Creutz sa...

Åhå? Det var mycket intressant. Vet du varför den senare valdes bort?