fredag 7 november 2014

Bokrecension: Galgmannen | Runar Schildt

Galgmannen. En midvintersaga är ett drama i en akt av finlandssvenske författaren och dramatikern Runar Schildt (1888-1925). Dramat utgavs första gången 1922.

* * *

Ett drama behöver inte uppföras på en scen för att vara effektivt. Tvärtom: ett laddat drama kan vara väl så givande att ta del av i rent litterär form, såsom jag gjort med Schildts Galgmannen.

Dramat, åtminstone Galgmannen, blir en mycket avskalad form av litteratur: borta är inre dialoger, borta är mycket av miljöbeskrivningarna, som man hade funnit i andra litterära genrer — kvar är en driven och koncentrerad dialog, där ordens knapphet ger varje ord en högre valör.

* * *

Dramats titel sätter redan stämningen: vi förstår att det har med en galge, med död, att göra, vi förstår att det är en saga för de mörkaste av nätter. Men vi möter icke monster, ej heller gengångare. Vad vi möter är en liten docka, tillverkad av en flisa av en galge. Dockan skänker dess ägare framgång i livet, men finns den kvar hos ägaren i dennes dödsstund, så blir han dömd att mista saligheten.

Det är dock ej alldeles lätt att göra sig av med galgmannen i tid, ty för varje gång som galgmannen skall överföras till en annan människa, så måste den säljas, och det för ett lägre pris än sist den såldes, vilket gör att de stackars döende människor som vill göra sig av med sin — åtskilliga gånger sålda och köpta — talisman innan den blir till en förbannelse måste komma på något ytterligt värdelöst som köpeskilling.

En man som äger en galgman är överste Christoffer Toll, en finne som gjort en sagolik karriär i den ryska armén efter att han köpt sin talisman av en döende jude. Överste Toll har farit omkring i världen och skördat lagrar, men har till sist återvänt till fädernejorden i Finland, där hans excentricitet och notoritet snart blivit spridd, begapad och begabbad.

Dramats enda andra agerande är hans hushållerska Maria. Mellan överste Toll och Maria utspinner sig ett samtal under en kväll och en natt året 1840, i ett rum på överstens gård.  Mellan de båda finns en spänning; att översten åtrår Maria står klart: hennes egna känslor döljer hon, men läsaren anar att hennes avvisande inställning kanske ej går ända in i hjärtat.

Översten vill ha Maria; han hotar att ta henne med våld, men avstår; Maria parerar med ord, men flyr inte bort – och översten framstår som ett desperat barn med starka nypor, som kämpar mot impulsen att klämma sönder något värdefullt. Han är utan frid och vet sig vara fördömd, och ”vill förtjäna att vara det”.

Översten är vild och sedan ledsen; han känner döden hastigt krypa inpå honom; han tar under den framlöpande natten Maria till sin förtrogna, berättar om sitt liv, sin sällsamma lycka, om galgmannen han bär och om hur man måste bli den kvitt innan livet flyr honom, och hur dess pris måste bli ytterligt lågt, enär han själv köpt den för ett sandkorn från vägen.

Maria finner på råd: hon bjuder översten som köpepenning sin renhet och kärlek – att skändas; dem aktar hon mindre än ett sandkorn från vägen. Av talismanen säger hon sig önska — intet. När hon uttalat detta och gripit galgmannen förvandlas densamma till stoft. Översten faller döende till golvet.

* * *

För Svenska Yle skriver Katja Bargum och Ida Fellman:
”Runar Schildt var isoleringens, vanmaktskänslans och undergångens skildrare.”
Dessa teman är bekanta i Galgmannen.

Översten är isolerad: han känner av det själv; i byn är han misstrodd, och hans själsliga ensamhet är påfallande.

Intressant är också att se hur översten är stadd i vanmakt, trots sin stora faktiska makt och sin yttre framgångar: hur han tvekar att ta Maria till sig med våld, hur han faller till föga för hennes ord, hur han också är ständigt brydd över den välsignelsebringande galgmannen.

Undergången kommer honom till del; han balanserar vid avgrunden när han befrias från den tyngd som hotar att sänka honom i helvetets djup, när den som han hotat i kärlek lyfter bördan från honom, strax innan döden hinner honom.

* * *

Jag känner inte Runar Schildts övriga författarskap. Inte heller vet jag mycket om honom som person. Galgmannen har blivit min introduktion till hans litterära verksamhet. Men i den mån även andra texter av honom bjuder på samma sorts ödesmättade knapphet som detta drama, ser jag fram emot att ytterligare utforska vad Schildt hann skriva, innan han anno 1925 avslutade sitt eget liv.
– – –
Galgmannen. En midvintersaga, Runar Schildt. Holger Schildts förlagsaktiebolag 1922. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

0 kommentarer: