Bokrecension: Krigsfångarna | Guido Knopp

Krigsfångarna (ty. Die Gefangenen) är skriven av tyske journalisten Guido Knopp (f. 1948), som specialiserat sig på Tredje Rikets historia. Boken utgavs i Tyskland 2005, och året efter i Sverige, i översättning av Andrea Ängkvist Resch.

* * *

Vi är vana vid beskrivningar av hur nazister förövade brott mot mänskligheten, vi är vana vid skildringar av de helvetiska lägren dit människor kom för att dödas eller arbeta, av icke annan anledning att de var födda av det ena eller andra folkslaget, eller att det var på det ena eller andra sättet till personer eller åsikter, så att de misshagade regimen.

I Krigsfångarna får vi emellertid läsa främst om vad som skedde med de miljoner tyska soldater och civilpersoner som fängslades och deporterades av de Allierade under och efter kriget som till sist vältrat tillbaka över Tyskland och krossat Tredje Riket.

Boken ger anledning till viktiga funderingar kring frågor som kollektiv skuld och hämnd. Helt klart är att de Allierade ländernas folk, och inte minst de sovjetiska medborgarna, hade alla anledning att känna avsky mot allt tyskt. Det är rimligen naturligt, efter miljoner dödsfall i kampen mot nazismens aggressiva utbredning över världskartan.

Men samtidigt är det viktigt att fundera kring, huruvida det är rimligt att skulden för nazismens illgärningar skall åvila dess krigsmaskineris minsta, men flesta, kuggar: vanliga soldater som interneras i läger kusligt lika de koncentrationsläger som nyss befriats. Och därtill civilpersoner, som emellanåt fördes bort långt in i det sovjetiska territoriet, där de riskerades att dömas för sitt stöd för tyska krigsmakten genom sådant att de måhända varit skomakare, som därigenom sett till att de tyska soldaterna haft skor på fötterna, etc...

Hur långt går skulden att driva in, och av vem?

* * *

Av Guido Knopps bok, som i stor utsträckning vilar på berättelser av krigsfångar som med tiden kommit tillbaka till ett delat och i mycket främmande Tyskland, framgår det att det gjorde stor skillnad vilket land som krigsfångarna tillfångatogs av. Åtminstone efter kaoset lagt sig, när respektive land fick hundratusentals personer att ta hand om inom loppet av dagar och veckor.

Och värst synes krigsfångarna ha haft det i Sovjet, där många kom att bli kvar långt in på 1950-talet. Förhållandes lyckosamma synes de krigsfångar ha varit som hade förmånen att komma till läger i USA, där de fick bra med mat och tvingades arbeta med resonabla ting, som på olika bondgårdar. Det märks också på att dödligheten i de amerikanska lägren var jämförelsevis mycket låg: 477 av 370 000 fångar dog.

För dessa var det nog inte sällan en rent yttre försämring när de väl fick återkomma till hemmen i ett land som var så härjat av kriget som Tyskland, även om det naturligtvis måste varit en lisa för dem att återse sin familj och sina släktingar efter åratal i fångenskap.

Till det kommer emellertid den anspänning som det innebar, att komma nästan som främling till ett Tyskland man inte längre kände igen, med de svårigheter att finna arbete som emellanåt följde.

Inte minst blev detta verklighet för de fångar som suttit i läger i Sovjet, med hårt arbete och mycket enkel livsföring som vardag i tio-femton år. För dem hade tiden stått till. För Tyskland hade den fortsatt. Där krigsfångarna levt i krigets skugga allt intill sin frigivning, hade Tyskland i mångt och mycket försökt lägga de mörka åren bakom sig.

* * *

Särskilt förskräckligt blir det möjligen att följa de tyska krigsfångarnas öden i Sovjet. Ty Sovjet, den nya supermakten, behandlade inte sina fångar väl: de dog som flugor. Av de drygt 90 000 fångar som togs i samband med tyskarnas förlust vid Stalingrad kom endast runt 6000 att återvända till Tyskland, de sista av dem tretton år efter slaget.

Sovjeterna såg också till att fånga in mängder av tyska civilpersoner inom de ockuperade områdena mot slutet av kriget. Godtyckliga förhör hölls, och sedan transporterades de sammanpackade bort i boskapsvagnar till okända destinationer både inom och öst om Tyskland. Många av de fångna kvinnorna berättar om våldtäkter, vilket för kvinnornas del synes ha varit mer regel än undantag att utsättas för.

I de sovjetiska lägren rådde i synnerhet inledningsvis dödlig livsmedelsbrist, och fångarna svalt. Skulle en fånge ertappas med att ha stulit några morötter, kunde de dömas till tjugofem års straffarbete: attityden var således stenhård

* * *

Givetvis var det många av tyskarna som åtminstone inledningsvis hade det mycket svårt också i de tre västmakternas förvar, inte minst på grund av de väldiga volymerna som gav segrarmakterna svåra hanteringsproblem: britterna spred till exempel ut sina 3,5 miljoner tyska fångar över de brittiska besittningarna runtom i världen, såsom i Kanada och Australien.

Men så länge kriget ännu pågick fanns en slags balans: britterna visste, liksom tyskarna, att om man inte behandlade sina fångar korrekt, skulle det återverka på de egna fångarnas tillvaro i det andra landet.

* * *

Tyska krigsfångar användes som gratis arbetskraft för att bygga upp det som kriget malt sönder, ungdomar under 18 år, gamla farbröder, vanliga soldater fick bära hundhuvudet för den ondska som rapats fram från riksdagshuset i Berlin.

Givetvis måste känslan av berättigad hämnd varit stark hos många av de allierade, vrede måste ha varit överväldigande. Men samtidigt bröt man mot Genévekonventionen, som stadgade att krigsfångar efter krigets slut skulle återbördas så snart som möjligt efter krigets slut.

För att komma ifrån det kunde krigsfångar anklagas för brott, eller så kallades de helt enkelt inte krigsfångar. Den gratis arbetskraften från miljoner människor var för begärlig, vare sig det handlade om arbete i lantbruken eller livsfarlig minröjning.

* * *

Guido Knopp väljer att låta oss lära känna fenomenet krigsfångar genom att använda sig av en oräknelig mängd citat. Dessa är dels inarbetade i själva brödtexten, men förekommer också som rutor som bryter av texten. Frekvensen av dessa senare stör mig, eftersom det irriterar min koncentration på den i brödtexten pågående berättelsen.

Krigsfångar är skakande läsning. Och jag kan för mitt liv inte förstå, hur man efter att ha nedkämpat nazismen själva — i synnerhet i fallet Sovjet — använder sig av grymma bestraffningsåtgärder som inte kommer Tredje riket efter, mot civilpersoner (ibland antinazistiska aktivister) och soldater, i form av godtyckligt inspärrande, skenrättegångar, tortyr...

Sovjet led i kvantitet mest av de allierade, och offrade mest. Därför är grymheten måhända förståelig. Men den grymheten ställer dem icke som ideal högt över Nazityskland, utan i bredd med fienden.
– – –
Krigsfångar, Guido Knopp. Övers. Andrea Ängkvist Resch. Historiska Media 2006. ISBN: 978-91-87263-92-7.