 |
| Vicekorpral Anders Johan Kreutz |
* * *
Många av oss har bland sina förfäder män som tjänstgjort i det som brukar kallas det yngre indelningsverket. Så är det också för mig. Under institutionens slutskede tjänstgjorde min farmors far vid Älvsborgs regemente, Södra Kinds kompani, Sävshults rote. Han hette Anders Johan Kreutz och bar uniform mellan 1888 och 1904.
Så för mig blir läsningen av Svenska knektar inte bara en intressant orientering i en viktig del av svensk militärhistoria. Boken ger mig förutom just detta även viktiga pusselbitar till förståelsen för min egen släktings levnadsvillkor. Det ger givetvis boken ytterligare betydelse för mig personligen.
* * *
Indelningsverket, eller som det egentligen hette: det ständiga knektehållet, fanns i drygt tvåhundra år. Det instiftades av Karl XI vid en riksdag 1682. Beslutet daterades formellt 1683.
Syftet med det nya systemet var att skapa en modern och effektiv svensk krigsmakt, som var mer ekonomisk och genom vilken man kom ifrån beroendet av dyra värvade soldater, till förmån för en stående armé, som livnärdes av jorden, och som var spridd över hela riket och väl beredd att försvara väldet som expanderat så mycket på så få år.
Resultatet blev en av Europas mest effektiva och kraftfulla militärorganisationer i ett genommilitariserat land. Under Stora nordiska kriget föll hela denna militära apparat i Karl XII:s händer.
Medräknat de fortfarande omfattande värvade skarorna i armén (ungefär hälften av manskapet) när Stora nordiska kriget inleddes år 1700, hade, berättar Ericson, Sverige i förhållande till sin befolkning, mer än dubbelt så manstarkt försvar som något annat europeiskt land.
Att landet efter Karl XII:s tid och Stora nordiska krigets slut låg i ruiner berodde inte så mycket på det effektiva ständiga knektehållet, som på att svenska riket helt enkelt var för stort, och därmed omöjligt att försvara mot flera fiender samtidigt med de resurser som landet hade tillgång till. Ericson kallar landets gränser för "orimligt utsträckta".
Man kan dessutom bara tänka sig vad de uppskattningsvis 200 000 svenska förlusterna under Stora nordiska kriget (varav den absoluta majoriteten dog i sjukdomar) betydde för ett land med en totalbefolkning på omkring två miljoner människor.
Men systemet kom för den sakens skull inte att ifrågasättas: det ständiga knektehållet var ohotat som organisationsform för försvaret.
* * *
Efter att ha använts i samtliga krig där Sverige var inblandat under det ständiga knektehållets tid blev till sist det en gång så moderna systemet emellertid föråldrat, och allteftersom 1800-talet led fördes diskussioner om att avskaffa det. Så skedde 1901, och en värnpliktsarmé infördes istället.
Men de knektar som var anställda avskedades då inte, utan fick möjlighet att fortsätta tjänstgöra så länge de var förmögna att göra det. Men det var då slut med nyrekryteringarna.
* * *
Ericson redogör ingående för hur det ständiga knektehållet fungerade. Det var inte så att Karl XI slog med ett trollspö, och så var organisationen genomförd i hela landet, till vilket då även Finland hörde. Det gick olika fort på olika platser.
Grundidén var, att en eller några gårdar skulle gå samman till en så kallad rote, och tillsammans ansvara för att en soldat, en kavallerist eller en båtsman ställdes till kronans förfogande.
Ofta, men inte alltid, fick dessa karlar sig tilldelat ett torp på någon av gårdarnas marker. Detta var en del av lönen. Utöver detta förväntades soldaten odla den jordlott som hörde till torpet, men på många håll hade han även rätt till vissa privilegier från sina rotebönder, såsom särskilda extra matransoner, lass med ved och dylikt.
På så vis blev knekten på många vis en småjordbrukare bland många andra, när han inte togs i anspråk för sin direkt militära tjänstgöring – i fredstid ofta blott några veckors exercis om sommaren. Knekten var alltså i regel en självklar och naturlig del av jordbrukssamhället. Ericson skriver:
"Det indelta regementets årsrytm var helt bunden till bondes år, övningar och möten hölls när det var lågsäsong i jordbruket, efter vårsådden före skördens bärgning i juli."Genom det ständiga knektehållet, förklarar Ericson, fick kronan den fördelen att alltid ha en omfattande armé till förfogande, som på kort tid kunde dras samman till sina samlingsplatser och förberedas för insats.
Soldater som hörde hemma i samma område tjänstgjorde tillsammans, och därtill bodde deras närmaste officerare också i närområdet till där de själva odlade sin jord när de inte var i tjänst. Ericson skriver:
"... den indelte knekten hade sina grannar och sockenbor omkring sig. Han behövde aldrig annat än i undantagsfall känna sig vilsekommen, det fanns alltid bekanta ansikten omkring honom."Sammanhållningen måste därför rimligen ha varit mycket stark. Dessutom gav det ständiga knektehållet kronan en fantastisk kontroll över armén. I varje stund hade man mycket god översikt över hur många krigsmän man hade tillgång till, samt var de befann sig, och hur snabbt de kunde befinna sig någon annanstans för tjänstgöring.
Bönderna å sin sida slapp genom systemet tvångsutskrivningar när krigsmolnen drog ihop sig: de hade redan en soldat redo om det värsta skulle ske. När soldaten väl fått sitt torp och kommit igång med sin odling blev kostnaderna begränsade.
Men om en soldat av någon anledning slutade eller fick sluta sin tjänst, eller om han avled i fält, ålåg det hans rotebönder att ställa upp en ny soldat, även om de befriades från kravet att ordna med ny knekt under krigstid från år 1812.
Detta att ersätta avlidna soldater eller soldater som fått avsked med nya kan under tiden dessförinnan – och kanske emellanåt även därefter – ha utgjort en mycket tung börda för rotebönderna under de flerfaldiga krig som det ständiga knektehållets soldater genomled; inte minst var ju dödligheten astronomisk under det utdragna Stora nordiska kriget.
Tre månader hade rotebönderna på sig för nyrekrytering under fredstid. Lyckades inte bönderna ordna med knekt var det yttersta hotet att den bäste bonden skulle sättas i dennes ställe. Men hur svårt det var att rekrytera nya knektar verkar ha varierat över landet; som ett mått därpå hänvisar Ericson till att storleken på den ekonomiska ersättning en nyrekryterad soldat skulle få – legan – varierade stort mellan olika platser.
Dessutom hade ju rotebönderna att hålla ett öga på knektens familj när han var i fält och på övningar; dog knekten, kavalleristen eller båtsmannen var det fara värt att hela hans familj hamnade i socknens fattigvård, vilket också det medförde utgifter.
En fördel för soldaten själv med att söka bli soldat, var att någon kommen från en enkel bakgrund kunde komma till ett torp och själv dra sig fram.
Soldatens anseende i socknen verkar ha varierat geografiskt, men på många håll synes han ha setts på med viss respekt, vilket visar sig i att man gärna såg honom som fadder vid dop eller som gäst vid bröllop. Tillgång till en krigsman i grann uniform kan väl näppeligen ha skadat glansen vid sådana tillställningar. Visserligen kunde soldatens värv vara livsfarligt, men det gav också möjlighet till äventyr som få andra i hans omgivning varit med om maken till.
Ericson skriver:
"Med den indelta armén öppnades en ny och, i fredstid, relativt säker arbetsmarknad för tusentals unga män, som annars inte hade något annat val än att arbeta som dräng eller dagsverkare på någon bondgård. För dem framstod ofta det lilla soldattorpet som oändligt mera lockande och löftesrikt än drängstugan."
* * *
Den militära byråkratin är till stort gagn för sentida forskare som vill studera kronans män i allmänhet, eller någon särskild soldat i synnerhet. I princip alla soldater, berättar Ericson, som tjänstgjorde under indelningsverkets tid känner vi till namnet. Och ytterligare mer än så går ofta att få reda på, framför allt under institutionens senare skede.
Man kan således ofta få reda på allt från den enskilda soldatens längd till hur ofta han hämtade ut nya tjänstekläder. Man får veta, givetvis, när han varit i fält, men också när han – som ofta skedde under 1800-talet – kallades till tjänstgöring vid mer civila åtaganden, som olika byggnadsprojekt – arbetet på Göta kanal genomfördes exempelvis till betydande del av soldater.
Man kan rentav få ett hum om vad soldaten åt när han var iväg på exercis.
Ericson är väl medveten om det breda intresset hos folk att söka sina rötter. Därför är ett helt kapitel vigt åt att på ett ingående vis beskriva vilka källor man kan vända sig till för att söka information om sina egna förfäder som stod i kronans tjänst under det ständiga knektehållet.
* * *
Ericson berättar pedagogiskt om det ständiga knektehållet ur många olika perspektiv. Ibland är jag osäker på om en ordning som beskrivs i till exempel en 1800-talskontext också är giltig för perioden som helhet. Och ibland förlorar jag mig möjligen i de många enskilda livsöden som beskrivs, för det blir många namn som passerar revy. Men samtidigt ger de många nedslagen med personhistoria färg åt hela framställningen.
Prosan i Svenska knektar är kristallklar och innehållet oavbrutet intressant. De hundratusentals svenska soldater som nu vilar i jorden både hemma i Sverige och på slagfält runt om i Europa uppstår genom Ericsons bok ur sina gravar och berättar villigt om sina levandsöden, sina levnadsvillkor och om ett Sverige som inte längre finns.
– – –
Svenska knektar: Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred, Lars Ericson. Historiska Media 2004. ISBN för e-bok: 978-91-87031-96-0.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar