tisdag 8 oktober 2013

Bokrecension: De sista människorna | Otto Witt

De sista människorna är en roman skriven av Otto Witt (1875-1923). Den gavs ut för första gången år 1911. Witt var en föregångsman inom svensk Science-Fiction och De sista människorna förefaller vara hans första publicerade roman.

* * *

Det skulle måhända vara lätt, att göra sig lustig över De sista människorna. Den är svårt märkt av sin tid och ger i dag möjligen ett lätt pekoralt intryck. Men man får beständigt hålla i sinnet, att Science Fiction vid tillfället var något nytt i svensk litteraturflora och Witt bryter på så vis ny mark. Men än i dag finns det motiv i De sista människorna som biter sig fast.

Huvudperson är en viss Erling Svahn. Denne förälskar sig vid första ögonkastet i en kvinna som visar sig heta Mira.
"Som fjättrad stod han där och lät sina ögon fördjupa sig i hennes magiskt förtrollande blick. Han kände, huru deras själar i dessa korta ögonblick smälte samman, förenades för tid och evighet."
De separeras utan att hinna byta några ord, och Erling ägnar åtskillig tid och möda åt att på ett besatt sätt försöka finna henne. När han till sist gör det exploderar automobilen har far i, och han hamnar till följd av detta i koma, under vilken han vårdas av Mira, hennes fader och Erlings moder, i dennes villa.

Under sin medvetslöshet drömmer Erling. Eller möjligen transporteras han helt enkelt till mänsklighetens sista dagar. För en bärande, snarast kvasireligiös, tanke som är en premiss i berättelsen, är en något komplicerad reinkarnatorisk idé.

Den ser i sammandrag så ut: När en människa dör far hennes själ ut ur kroppen och transporteras genom rymden intill dess att den efter långliga tider på en annan planet kolliderar med ett ett befruktat ägg av en ras närbesläktad med människan. Genom ägget återföds individen. Och med sig från jorden har även själen med sig de tankar som tänkts efter den dödes bortgång: om människan varit angenäm: idel goda tankar. Om människan varit ond: negativa tankar.

Dessa tankar formar sedan förutsättningarna för denna människas nya liv på den nya planeten.

Erling transporteras dock under sin medvetslöshet — om det nu inte enbart är en dröm, vilket är en möjlig läsning — åter till jorden, på så vis, att hans själ snart lämnar den planet där den skulle återfödas, eftersom fostret genomgår missfall. Så strålar själen alltså åter tillbaka till den jord den lämnat, och anländer långt efter att den lämnat den förra gången.

Erling kommer tillbaka till jorden i en tid, då de sista människorna lever, år 20 301. Och på något otillfredsställande förklarat sätt dyker även snart den åtrådda Mira upp där.

* * *

Och de sista människornas tillvaro är det som starkast stannar kvar i mig efter läsningen.

Witt målar upp en parallell: liksom en individ föds, frodas och åldras, så föds, frodas och åldras även mänskligheten. De människor Erling möter är till utseendet groteskt gamla: rynkor sitter vid rynkor även på ungdomarna: vårtor sitter mellan rynkorna. Inget hår finns längre kvar. Jorden kan endast bebos utmed ett smalt bälte runt ekvatorn, där öknen finns: i övrigt är jorden täckt av is.

De sista människorna lever blaséartade liv, utan upphetsning, ilska, eller större glädjeämnen. Allt är enahanda. Mänskligheten bidar sin långsamma förtvining och undergång. Fem miljoner människor finns kvar. Och de är samtliga av samma etnicitet: de är judar.

Men med Erlings ankomst gjuts hopp i de åldrade, ännu levande människorna. Han tas som hövding och planer börjar smidas för att åter göra jorden grön, för att åter väcka passion i tillvaron, för att vända utvecklingen.

* * *

De sista människorna är bräddfull av konstruerad dialog, sliskig romantik, manschauvinism, kvasireligiös filosofi, tekniknörderi, naturvetenskapliga detaljuppgifter och en och annan halsbrytande osannolikhet. Och Witt nöjer sig inte med att sätta upp ett hisnande scenario: han vill också förklara hur det teoretiskt är möjligt att ett sådant scenario skulle kunna vara verklighet. Trots det är det förvisso svårt att avgöra, om det Erling upplever är en dröm — eller verklighet.

Det må nu vara som det vill med det: boken är en produkt av sin tid.

De trötta människorna i de yttersta tiderna stannar likväl kvar och hemsöker mig. De som mist all framåtrörelse, blott äter sina flytande lösningar, och vars kolonier omges av väldiga sandöknar. Det är något mycket oroande i den bild av mänskligheten som Witt målar upp. Och den förmågan att beröra mig som läsare, är det som stannar kvar hos mig efter läsningen.
– – –
De sista människorna, Otto Witt. Åhlén & Åkerlunds förlag 1911. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

0 kommentarer: