onsdag 29 maj 2013

Bokrecension: Guitarr och dragharmonika | Gustaf Fröding

Gustaf Fröding 1896
Guitarr och dragharmonika är Gustaf Frödings (1860-1911) första publicerade diktsamling. Den utgavs första gången 1891.

* * *

Nog får Fröding kallas en av våra mest folkliga poeter! Något av en föregångare till Nils Ferlin, men med mer svärta, mer melankoli, mer natur, men med samma förkärlek för den ofta korthuggna men väldisponerade och lättflytande rimmade versen.

När jag läser Guitarr och dragharmonika — en titel Fröding själv tydligen inte var särdeles förtjust i; han hade själv önskat titeln Mixtum pictum compositum — mer än 120 år efter att den först kom ut är det mesta mycket fräscht och levande. Något av den rigor mortis som lätt drabbar äldre poesi har inte alls spritt sig mellan raderna, även om nog många av  talrika referenserna till antikens Grekland i dikterna går mig förbi. Det kan jag dock enbart skylla på min egen bildningsbrist på området.

* * *

Mycket av poesin är rotad i den värmländska naturen. Så har Fröding i "En hög visa" gjort en pastisch av Bibelns Höga visa, och lyft in hela kärlekskvädet i en mycket värmländsk språkdräkt:
"Min kära är såsom en smärt gran,
såsom en sjungande vattubäck
och såsom en ung ros..."
På så vis blir det överlastade bildspråket från Bibeln åtminstone något mindre överlastat och mer tillgängligt för oss skogsvarelser.

Trots att dikterna uppenbarligen är så välkomponerade med uteslutande av allt slagg, har Fröding lyckats förmedla en lekfull känsla i texterna: han synes leka med ljudbilden, och ord och nästan-ord blandas i ett för dikten välljudande ackord. Inte heller drar sig Fröding för att med utsökt språkkänsla i texten blanda in ords dialektala stavningsvarianter.

* * *

Mest känd av dikterna i Guitarr och dragharmonika är månne "Våran prost", som handlar om bondsonsprosten som är "rund som en ost / och lärd som själve den onde", som gärna super och äter och är som folk är mest, men som samtidigt å söndagarna kan predika med svavel så att både han själv och församlingen faller i gråt. Det må vara hänt, för:
"...vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade 'välkomna
till smörgåsbordet och supen!'"
Vid sidan av "Våran prost" kan såsom särskilt välkänd dikt nämnas "Jan Ersa och Per Persa", de två bönderna som ständigt ligger i dispyt med varandra, startar processer och bråkar, och går i graven okvädandes varandra...

* * *

Vi märker också av ett eko av emigrationen som år 1891 pågick för fullt. I "Farväll. En sorgens ton från Amerka" talar "mister Johansson", som blivit en herreman i nya landet, till kvinnan han en gång försökt vinna, och tadlar henne gråtande för att hon valde en annan, istället för honom, ehuru han då fortfarande var fattig skräddargesäll. Hade hon blott valt honom, hade hon nu
"...gått i hatt och hansker
ibland tjangtila amerikansker
och lefft på gåsfett, rebbenspjäll..."
Med spe uttalar mister Johansson, att han hoppas att hennes "Erk" förmår ge henne bröd för dagen och kaffe från staden.

* * *

Mest gripande ur flera aspekter tycker jag dock dikten "Elin i Hagen" är. Däri möter vi Elin, som bor i en stuga med far sin, vars enda dotter hon är. Hon var en glad och lycklig flicka, som kärar ner sig i en främling:
"...han mötte Elin i skogen tidt,
ock det gick rykten omkring i bygden,
och stackars Elin blef vild och galen
– i våras dränkte hon barnet sitt."
Resultatet av romansen med främlingen blev alltså en graviditet; vi anar att den främmande mannen sedan försvunnit och barnet omsider fötts, varvid den ensamstående unga kvinnan ej finner på annat råd i sin förtvivlan än att ta barnet av daga. Hon döms, säger dikten, till fyra år. Och hennes far är kvar i stugan:
"Han var en gubbe, som log beständigt,
– nu är hans ansikte skyggt och mulet..."
Och med Elin borta blir fadern folkskygg, "och gråter bittert, när ingen ser".

Vad vi möter i diktens form, är här den sociala krisen som blev följden av lönskaläge med efterföljande graviditet: det vill säga, att ha sex utanför äktenskapet som resulterar i att bli med barn med frånvarande fader. — Skammen var nog så stor för många verklighetens Elin, att det syntes rimligt att döda barnet, hellre än att möta folks förakt. — Genom mötet med en sådan flicka här i Frödings dikt, kan vi känna oss lyckliga, som åtminstone kommit långt ifrån den typen social skuldbeläggning, som hellre såg ner än stödde upp i en svår situation, inte minst ekonomiskt.

* * * 

Fröding var ju inte en alldeles munter person alla gånger. Något av hans ångest inför livet möter vi i den mycket vemodiga men också starka "En ghasel", där han beskriver hur han ser på världen omkring sig "genom gallret", ett galler som han inte kan slita sig ifrån:
"– det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själf är smidt och nitadt gallret..."
Så nog torde, om dikten talar sant, Fröding känt en distans till yttervärlden, trots att han såg den så väl genom sitt galler, vars borttagande också skulle borttaga honom själv.

Vemodet känner vi också påtagligt i dikten "Döden", där snarast framstår som en möjlig befriare:
"Allt, som fordom mig bränt och grämt och tärt,
kylande, svalkande glömska släckte,
tomhetens slöjande mörker täckte
allting, som förr var mig godt och skönt och kärt."
Och i "Vänner vid sjukbädden" utlåter sig skaldens diktjag över vänner som kommer för att besöka en sjuk man med "köksmoralens senapsdeg" för att trösta; han vill inte ha med det att göra, det ropar bara "flyg! på den, som brutit vingen!", och så avslutar han: "...jag vill ha tröst af ingen!"

Men måhända finns även antytt i dikten "Ett Helicons blomster" hur man kan komma åt huvudets kramper:
"Så vill jag förhärda mitt hjärta och dricka
dag ut och dag in och i kruset blicka,
mitt öde i dräggen se
och ändå le."
* * *

Guitarr och dragharmonika är en vacker diktsamling, och en mycket tillgänglig sådan. Det bör också särskilt nämnas, att ej avhandlat i denna text om samlingen är den avdelning i boken som heter "Stämningar och stämningsbilder" som innehåller mycket tilltalande naturlyrik. Dikterna där om skogar och skogstjärnar är mycket suggererande.

För mig, som tidigare inte särskilt läst Fröding, mer än någon dikt eller text här och där, var detta ett mycket angenämt möte, och jag ser fram mot att göra Frödings fortsatta bekantskap genom att ta del av än fler av hans böcker. Fröding må vara död sedan över hundra år, men hans poesi liver, och det även utöver Mando Diaos mycket vackra tonsättning och framförande av "Strövtåg i hembygden".
– – –
Guitarr och dragharmonika, Gustaf Fröding. Albert Bonniers förlag 1891. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

2 kommentarer:

Kjell Nordenstam sa...

Bra recension. Jag har nyligen tonsatt ett tiotal av dikterna, mest de tidiga värmlänska där många är både komiska och realistiska och i min melodiska tappning får karaktär av shillingtryck.

Creutz sa...

Tack!

Vad intressant! Och vad roligt att Frödings texter ständigt hålls aktuella och får förnyat liv genom arbete sådant som ditt!