Tidningsklipp: Predikosjuka på Trandared | Blekings-posten 1877

Tidningsklipp om en predikande kvinna på Trandared i Borås, ur Blekings-posten tisdagen den 9 oktober 1877. Styckebrytningar införda.

* * *

"Predikosjuka. I Borås Tidning läses följande:  

En qvinna som i sofvande tillstånd predikar, har nyligen uppträdt i Trandared, i stadens närmaste granskap [sic] med tvenne föredrag, ett på för- och ett på eftermiddagen. Enär hon föregåtts af ryktet om sitt uppträdande inom Hällstads, Wings, Rångedala och Loarps socknar, hade nyfikenheten utlockat stora menniskomassor för att åhöra henne. 

Hon predikar endast, som det säges i sofvande tillstånd, en sak som litet hvar torde storligen betvifla. Hon skall enligt egen uppgift vara från Saleby i Skaraborgs län och hafva erhållit på med predikande i 3 års tid, till att börja med icke så regelbundet som nu, då hon hvarje söndag och torsdag mellan kl. 9–11 f. m. och kl. 4–5 e. m. uppträder.  

Hon ser ut att vara omkring 40 år, har ett ganska tarfligt utseende och blekgul hy. Hon reser ingenstädes af egen drift men personer finnas alltid, som hemta henne. Hon uppträder icke inom hus.  

Vid nu ifrågavarande fall satt hon i sätet på en vagn, uppdragen å en liten bergsklint, insvept uti en rödrutig sjal, lutad mot en gumma, som oaflåtligt under den med skrikande röst framrabblade ordströmmen, dervid ansträngningen höll hennes hufvud i ständig darrning, torkade henne med en näsduk om mun och ansigte, under det såväl på morgonen som eftermidagen [sic], åhörarna stodo till flera tusental, hufvud vid hufvud, tysta och lyssnanda [sic] rundt omkring henne. 

Hon uppgifver att hon, under den tid hon tjenade i Härna prestgård, en gång fallit i mycket djup långvarig sömn, hvarur ingen fick väcka henne, och att hon derunder erhållit uppenbarelse af 'Herren', som bjöd henne att resa omkring och predika. 

Hennes föredrag är alls intet utmärkt. Det liknar en hejdlöst framforsande utanlexa af inpluggade bitar ur särskilda predikningar, inmängd med det ständiga ropet af 'kära menniska! kära menniska!' Hon afslutar sina predikningar med 'Fader vår' och 'Herrans välsignelse.' —  

Något allvarligt intryck tycktes hon emellertid ej göra på flertalet af sina åhörare, hvilka väl blott meddelande sig till hvarandra i undertryckt ton, men ur ögat lyste tvifvel och kring munnet lekte ett sardoniskt smålöje, som på hemvägen öfvergick till högljudt skratt, blandat med spefulla anmärkningar om hvad man nyss åhört."

* * *