 |
| Baron d'Holbach |
* * *
Bon Sens ("Sunt förnuft") är i själva verket författarens populariserade och koncentrerade version av sitt mäktiga och konfiskerade verk Système de la Nature ou Des Loix du Monde Physique et du Monde Moral (1770), som på grund av sin radikala materialism och ateism väckte mycket ont blod. Kyrkan reagerade, men även Voltaire — med sin deism — tog avstånd från den.
Bon Sens består av 206 kapitel eller stycken, logiskt följande på varandra, där d'Holbach med sylvass penna kritiserar religion i allmänhet och kristendom i synnerhet, samt lägger ut texten om materialismen — och inte minst om den onda allians som uppstår, när religiösa idéer tränger in i det världsliga regementet, och påverkar furstar.
I stället vill d'Holbach se, att ett sunt förnuft, baserat på vad som konkret båtar medmänniskorna och vad som konkret kan observeras, får stå i första rummet, både i de lärdas och de styrandes filosofi.
Låt oss i det följande titta lite på vad baronen hade för revolutionerande idéer. —
* * *
Föreställningen om Gud löser inga problem, och gör inget klarare. Tvärtom, menar d'Holbach, skapar föreställningen om Gud fler frågor än vad den besvarar: ting blir bara än mer svårbegripliga, om man adderar en eller flera gudar till ekvationen.
d'Holbach frågar sig, hur en människa kan få för sig, att det som är mest svårgripbart, och det som till och med teologerna menar är ogripbart med tanken, kan anses vara det mest essentiella, det viktigaste i människans liv.
Själv ser han en slags existentiell fruktan som nyckeln till förståelsen för de religiösa mekanismerna: människan skapar sig en Gud, eftersom hon hyser en existentiell fruktan. Och till detta bidrar hennes okunskap om hur världen är:
"Ignorance and fear are the two hinges of all religion."Men själva mystiken torde utgöra en särskild lockelse, får att få folk att stanna i religionens sfär. Ja, d'Holbach menar, att hade religionen rört sig med klarare begrepp, så hade den inte längre varit lika attraktiv för folket, som hellre håller sig till det otydliga, till det obskuranta, än till verkligheten själv.
I den betydelsen ser d'Holbach sin samtids människor som stora barn: de nöjer sig med de religiösa förklaringarna som sagor. Samtidigt är kärleken till det enkla och klara något han bara finner hos ett fåtal, hos dem vars fantasi är styrd av studier och reflexioner.
* * *
De kristna teologernas gud, ger inte d'Holbachs mycket för. Han ställer sig frågande till, varför man över huvud taget bör sysselsätta sig med spekulerande kring något, som ändå per definition är onåbart för sinnena och förnuftet. — Nej, den metafysiske guden, menar han, skapar bara förvirring och dispyter. Och rent konkret kan teologerna inte veta mer om Gud än vilken troende som helst: den metafysiske guden måste vara onåbar för både tanke och sinne.
Så snart man börjar tala om Gud, snurrar man in sig i motsägelser, och på så sätt, skriver d'Holbach, river teologin ständigt ner med ena handen vad den byggt upp med den andra.
* * *
En av teserna d'Holbach driver, är att religion i första hand är en ärftlig företeelse. Folk blir i allmänhet religiösa, eftersom de fostrats att bli religiösa. Detta är ju något – för övrigt – som finner stöd i modern forskning också. Religösa personer har i regel haft religiösa fostrare.
"All children are born Atheists; they have no idea of God."Idén om Gud måste således inympas i barnen, för att de ska kunna förhålla sig till honom. d'Holbach menar, att få människor hade blivit religiösa, om de inte fått religionen med sig sen barnsben. Ja, han uttrycker till och med, att fromhet är en störning som man ådrar sig i barndomen; att den vuxne fromme mannen är en hypokondriker, som bara ökar sitt elände genom de (religiösa) botemedel han tar.
* * *
Etiken har ingen användning av en Gud. Skulle man utgå från en efterföljelse av hans gärningar, såsom de beskrivs i Bibeln, hade vi sannerligen inte haft ett gott samhälle. Nej, det är nog att basera sina etiska överväganden på sunt förnuft:
"Let us persuade men to be just, beneficent, moderate, sociable; not because such conduct is demanded by the gods, but, because it is pleasant to men."Etikens fokus skiftas här effektivt och tydligt från vad som kan behaga gudarna eller gud, till vad som behagar människorna själva. Och om en viss etisk föreställning inte gynnar mänskligheten, äger vi rätt att förkasta den.
Etiken blir fokuserad på människans väl som det primära: inte på vad någon okänd gud antas ha dikterat eller velat. Det är inte av Gud människan skall söka förlåtelse när något går snett i mellanmänskliga relationer: det är hos medmänniskan försoning ska sökas.
* * *
Men även om Gud hade funnits, så är det ingen smickrande bild av honom vi får av de kristna teologernas beskrivningar och antydningar och den värld vi ser omkring oss. Om man förutsätter att Gud har omsorg om människorna genom sin försyn, så är världen inget gott exempel på denna hans omsorg, menar d'Holbach.
Nog är en och annan lycklig. Men en enorm mängd människor går under och förtvivlar under förtryck och elände. Ja, hur kunde saker och ting vara värre för en stor del av mänskligheten, om i själva verket en demon bytte plats med Gud på himmelens tron...?
Gud förser inte människan med någonting.
"...without his own labour, man could subsist hardly a day. To live, he is obliged to sweat, toil, hunt, fish, and labour without intermission."Vad som i själva verket är fallet, menar d'Holbach, är att människan om något beskyddar sig för gudens omsorg, i det att hon sliter för att ändra på det öde som blivit hennes, om hon inte själv sörjt för sin överlevnad.
I själva verket ser d'Holbach ingenting i tillvaron, som tyder på att någon intelligent varelse hade legat bakom världsstyret. Och även om det fanns en Gud — om vi bedömer honom utifrån hur han styr den här världen: kan vi då ha ett rimligt hopp om att han gjort nästa värld bättre...?
Lägger man därtill föreställningen om ett helvete, som kyrkan i allmänhet fortfarande trodde på under d'Holbachs tid, blir betyget för den kristne guden inte bättre:
"How can we love a being, of whom all that is said tends to render him an object of utter detestation?"De som hittade på helvetet, skriver han, gjorde av Gud den mest avskyvärda varelse.
"Nothing but the most savage barbarity, the most egregious roguery, or the blindest ambition could have imagined the doctrine of eternal punishments."Men det räcker med att se på ondskan i denna världen, för att få en allt annat än tilltalande bild av den kristne Guden. d'Holbach dissekerar läran om människans medfödda syndafördärv ordentligt, liksom den absurda föreställningen om Jesu försonande blodsoffer, men jag ska inte gå in på det här. Dock:
"To tolerate evil, when one has power to prevent it, is to consent to the commission of evil."Detta syftar — på Gud.
* * *
Vad d'Holbach vill hålla sig till, är den konkreta och påtagliga verkligheten. Han ser i naturen inte någon gudomlig kraft, utan dess egen kraft, styrd av sina egna och inte av gudomliga lagar. Förklaringarna till verklighetens själva väsen, hittar han inom världen. Världen är sig själv nog, och det finns ingen anledning att ta till religiösa förklaringar, som ingenting förklarar i sak, utan bara lägger en okänd storhet, omöjlig att undersöka, till vad som är klarare utan den.
"You think to elucidate what is obscure, by doubling the obscurity: to solve difficulties, by multiplying them."Istället för att förutsätta någon sorts Gud (som av en händelse väl också råkar vara den kristna versionen) som första orsak, räcker det att anta, skriver d'Holbach, att naturen är sin egen orsak: Världen har alltid funnits, skriver han. — Månne skulle vi i dag vilja omformulera det till, att den fysiska verkligheten är sin egen orsak: att vi inte behöver söka förklaringar till den bortom densamma. Vi kommer, menar d'Holbach hursomhelst, aldrig att finna svaret på gåtor om världen i någon tänkt tillvaro utanför världen.
Och vad gäller närperspektivet — så slår samma friska materialism igenom också där. Människan och djuren skiljer sig inte åt, fastän religionen velat göra djuren till varelser utan känslor. Liksom inte djuren har någon själ, finns det ingen anledning att anta att människorna skulle ha någon sådan — vad det nu kan vara för nåt. Och döden är lika naturlig, som den naturliga världen:
"Nothing is more natural and simple, than to believe, that the dead man no longer lives: nothing is more extravagant, than to believe, that the dead man is still alive."Det finns nämligen ingenting bortom kroppen som kan komma till en lycklig — eller olycklig — existens efter att kroppen dött: att hävda att människan lever efter döden, skulle vara som att påstå att människan ska "se utan ögon, höra utan öron" — och så vidare.
Vi får underordna oss tanken, menar d'Holbach, att vi inte ska finnas för evigt, ty sådan är naturens ordning.
* * *
d'Holbach söker bana väg för den upplysta människan. Folket, den stora massan, hyser han inte mycket hopp om. De anpassar sig blott efter sed och auktoritet. Deras fördomar kan inte justeras alla på en gång. — Och – visst kan människor vara uppriktigt religiösa, men det betyder inte att deras uppriktighet är förenad med kunskap.
Men den reflekterande och utbildade eliten bör kunna gå att vinna för ateismen, tycks han mena. Och därmed får man en världssyn som ligger i samklang med den värld vi erfar med våra sinnen.
Kampen är dock inte lätt, menar d'Holbach. Att bekämpa religion är som att döda knott med svärd: så snart man slagit till, kommer knotten tillbaka. Ja, han konstaterar, att alla religioner är lätta att bekämpa, men svåra att utrota. Men uttrycker ändå en önskan, om att prästerna, istället för att förkunna sina obegripliga dogmer, månde bliva:
"...apostles of reason, the defenders of liberty, and the reformers of abuses."Och så tänker sig d'Holbach, synbarligen med sorg, vilka snillen som förslösat sin tid på obegripliga religiösa diskussioner, när de kunde ägnat sig att föröka kunskapen om det som är begripligt och viktigt för mänskligheten.
* * *
Baron d'Holbach var verksam i en brytningstid. Fortfarande kunde han inte publicera mycket av vad han skrev under eget namn. Men en ny världsordning mullrade redan i fjärran: Upplysningstiden med svidande kritik mot religion och gamla ordningar svepte fram.
Sedan dess har fantastiskt mycket hänt. Ingen skulle längre — åtminstone i vår kultursfär — höja särskilt mycket på ögonbrynen i förvåning för att någon vågat publicera en ateistisk stridsskrift i eget namn. Sekulariseringen har — åtminstone i vår kultursfär — rivit upp de flesta lagar som haft sin grund i religiösa föreställningar. Och kyrkan har inte tillnärmelsevis samma betydelse idag, som den hade för tvåhundra femtio år sedan.
Men ändå finns stora befolkningssegment kvar, som håller fast vid de föråldrade uppfattningarna om syndaskuld, blodsoffer på kors, gudagiven etik, helvetesläror och odödlighetsföreställningar. Trots att detta, som d'Holbach skrev på 1700-talet, är lika sant nu som då:
"The existence of a God is the basis of all Religion. Nevertheless, this important truth has not as yet been demonstrated..."Visst är d'Holbachs Good Sense i vissa stycken föråldrad. Hans kritik av hur furstar påverkas av religion och präster kan svårligen appliceras på vår tids folkvalda statsministrar och presidenter.
Men mycket av grundkritiken mot religionen som sådan, är lika aktuell i dag, som då. Fortfarande motiveras Guds existens och vilja med de mest hårresande dunkla resonemang. Fortfarande lever många människor i fruktan för en straffande Gud. Fortfarande finns de, som vill ha kreationism på skolschemat.
Så kampen är inte över.
Knotten surrar fortfarande.
– – –
Good Sense without God: or Freethoughts Opposed to Supernatural Ideas, baron d'Holbach (1772). Översättare okänd. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar