* * *
Ett av de stora problemen när man ska skriva om den historiske Jesus, är att i princip alla som nalkas ämnet har ett stort batteri förutfattade meningar kring denna gestalt. Är det dessutom så, att man själv av diverse skäl antar att denne Jesus är Guds son, är de förutfattade meningarna än mer besvärande, om man försöker nå bortom den gestalt som de religiösa föreställningarna skapat.
Men låt oss nu hiva de religiösa med sina religiösa överlagringar överbord, och med Söderberg nalkas Jesus med religionshistorikerns ögon, med filologens ögon, med mytologens ögon, snarare än med den troendes ögon. Låt oss behandla texterna om Jesus som vilka antika texter som helst!
Då blir det betydligt mer spännande. Och kanske kan man rentav lära sig något som grundas på historiska slutsatser, snarare än religiösa sådana.
* * *
Söderberg, tillika med mig själv, anser att Jesus har funnits som en historisk person.
"Kristendomens uppkomst kan således naturligast förklaras, om den Jesus, som är huvudpersonen i evangelierna, är en historisk person, som har uppträtt som messias och vunnit anhängare som sådan."Men denne person har sedan av sina anhängare tillskrivits en mängd uppfattningar och hela metafysiska proportioner, så att personen Jesus smält samman med föreställningen om Jesus Kristus, Guds son. Det gäller då för historikern att skära igenom dessa överlagringar, och finna sandkornet längst inne i pärlan.
Evangelierna "äro alla i hög grad otillförlitliga, men i dem alla ha uppgifter av historisk betydelse insmugit sig", skriver Söderberg. Så den skicklige filologen kan, om han hanterar evangelierna med stor försiktighet, hitta saker av äkta värde för en historiker i texterna.
Den Jesus som då träder fram har inte mycket nytt att säga i läroväg, faktiskt. Han har "i allt tyckts dela sin tids och sitt folklagers religiösa föreställningar. Han har i intet fall varit någon religiös nyskapare."
* * *
Söderberg har, på grundval av olika emellanåt översedda texter och vad han menar vara översedda, äldre traditioner inom den allra första kyrkan, satt upp en hypotes, om att Jesus och Jesus Barabbas ("faderssonen") var samma person, och att Jesus därmed den där dagen alls inte korsfästes, utan på anmodan av den uppretade folkskaran faktiskt släpptes. Den källa Söderberg i synnerhet lutar sig mot, är ett kristet tillägg till en slavisk översättning av Josephus Om det judiska kriget.
Jag delar inte Söderbergs slutsats. Den kräver alltför många antaganden för att kännas sannolik.
Men det intressanta blir ändå, hur Söderbergs argumentation för denna linje, uppenbarar hur lös sand även de traditionella uppfattningarna om Jesus vilar på, och hur lite som blir kvar av gestalten Jesus, om man textkritiskt nagelfar uttalandena i evangelierna, och rensar bort sådant som sannolikt inte kan ha sagts av den historiske Jesus, utan som lagts i hans mun av urkyrkan, och som alltså talar till en annan tid och ett annat sammanhang, än vad Jesus borde ha gjort runt år 30 e.Kr. Den Jesus som talar i Matteusevangeliet talar alltså i själva verket i stor utsträckning till den kristna kyrkan av år 80 e.Kr., och adresserar de problem som kyrkan hade då.
Och den rudimentära teologi som börjat uppstå i Jesu mun i de senare evangelierna, kan blott ha uppstått efter att Jesu korsfästelse omtolkats som något annat än nederlag.
* * *
Mer sannolik är dock en andra hypotes av Söderberg, nämligen att Jesus sannolikt var en ordinär messiasgestalt. Och med "messias" avses då inte någonting som kan jämföras med vad predikanter måhända lägger in i ordet idag; inget av världens frälsare eller något sådant, således. Med messias avses helt enkelt det som judar avsåg med ordet omkring år 30 e.Kr., nämligen en person som på ett mycket konkret sätt förväntades återupprätta kung Davids konungadöme på jorden.
Efter att romarna fullkomligt krossat Israel några decennier efter Jesu verksamma år, upphör messiasdrömmen att attrahera, och ett nytt motiv tar dess plats: föreställningen om en yttersta dom. Och Jesusgestalten mytologiseras allt mer.
"'Evangeliet om Jesus Kristus, Guds son' är den mytiskt ombildade och legendariskt utsmyckade berättelsen om en messias, som har fått ett tragiskt slut, och som av sina anhängare troddes ha uppstått från de döda."Söderberg tror att messiasskapet var den historiske Jesu syfte med sin agitation, men att Jesus misslyckades med sin uppsåt, och därefter försvinner i historiens dimmor, möjligen för att helt kort bryta ytan i Alexandria ett tag senare. Och det synes rimligt, som Söderberg anför, att Jesus knappast blev en nagel i ögat på de styrande på grund av att han gick omkring och predikade kärlek.
Predikade han däremot att han var messias, en upprorsman som vill återupprätta den judiska staten, då faller saken i ett annat ljus. Lägger man därtill de indicier som talar för att Jesus ville avskaffa den allmänt rätt illa omtyckta offerdjursordningen, blir det än klarare: med dessa förutsättningar blir man snart ogillad av både romare och judiska skriftlärda.
"Jesus har varit en messias i detta ords enda för honom och hans samtid kända betydelse; han har stått i spetsen för en messiansk frihetsrörelse mot romarväldet, och han har således icke utan all begriplig orsak blivit dömd till döden som 'judarnas konung'."Samtidigt som Jesusgestalten mytologiseras, omtolkas också alltmer det Gamla testamentets profetior och sånger. Fastän det är "mer än osäkert om det i hela gamla testamentet finns en enda messiansk profetia i den meningen, att den ursprungligen har varit tänkt som en sådan", börjar de kristna nu läsa in sin Jesus i var och varannan mening i de gamla skrifterna. Man felciterar och kapar citat: allt för att få det att passa ihop. Någorlunda. Man använder Jesus som "språkrör för sina egna och församlingens meningar." Och man tar kända judiska lärdomar från judisk tradition, och lägger dem i Jesu mun.
Och man tar intryck av de överallt uppblommande mysteriekulterna, sällskap där man talar om dop, om heliga måltider och hade "förvärvande av odödlighet som syfte". Och med tiden har Jesus gått från upprorsman — "messias" — på vilken ingen hade några förväntningar om någon ny lära, till en gudom som i betydelse hotar att överflygla Gud Faders egen. "Den gamle Jahve hade abdikerat till förmån för sin son", skriver Söderberg. "Och med den verkliga kristendomen – messiastron – var det förbi. Den hade gått udner och försvunnit i ökentrakterna öster om Jordan.
* * *
Även om man nu inte delar Söderbergs uppfattning om att Jesus möjligen aldrig korsfästes och dog, så visar Söderberg på ett elegant sätt, hur evangeliernas skildringar – dessa hårt redigerade skrifter, bestående av samlingar från olika källor – knappast har någon högre tillförlitlighet för den som begåvats med ett historisk-kritiskt sinnelag, eller övat upp en sådan förmåga.
Samtidigt visar han, hur man med rätt vetenskapliga metoder – filologiska och textkritiska sådana – ändå kan röra vid texterna, och få dem att tala om mer än vad kanske den redigerande författaren avsett. I gliporna tittar nämligen den oredigerade historien möjligen fram här och var... Och man anar, om än på ryggen, den historiske Jesus och kanske den historiske Johannes Döparen i skuggorna.
Det är det som är bland det mest intressanta i Den förvandlade messias, ett verk som åldrats med värdighet och med Söderbergs oefterhärmliga stilsäkerhet intakt.
– – –
Den förvandlade messias: Jesus Barabbas II, Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers förlag 1932. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.se.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar