onsdag 5 december 2012

"Dö skall ditt fä, • dö dina fränder"

En mycket vacker vers ur Hávamál, som man hittar i den äldre Eddan, är den som ibland får nummer 76. Nedan följer texten i original, och sedan i ett antal tolkningar.

Fornnordiska:
Deyr fé,
deyja frændr,
deyr sjalfr it sama,
en orðstírr
deyr aldregi,
hveim er sér góðan getr. 
Erik Brate översätter texten på följande vis (1913):
Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermälet
aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit.
Edvin Thall å sin sida tolkar den så här (1912):
Dö skall ditt fä, • dö dina fränder,
   döden ock drabbar dig själv;
men domsfrejden • dör aldrig
   för den som dömdes gott.
Går vi till Åke Ohlmarks, så skriver han (1948–56):
Fä dör,
fränder dör,
en dag dör ock du,
   men eftermälet
   aldrig dör
om den som ett vackert vann.
Björn Collinders tolkning lyder (1957):
Fänaden dör, fränder dö,
själv dör du likaledes;
men har man vunnit ett hedrat namn,
då kan det aldrig dö.
Ivar Mortensson-Egnund tolkar versen till norska på detta viset (1928):
Døyr fe;
døyr frendar;
døyr sjølv det same.
Men ordet um deg
aldri døyr
vinn du eit gjetord gjævt.
Innan dess hade G. A. Gjessing gjort denna översättningen (1899):
Fæ, det dør,
frænder dør,
saa en selv og dør;
men ærens ry,
det aldrig dør
for hver, som navn opnaar.
* * *

Det är notoriskt svårt att tidsbestämma materialet i den äldre Eddan. Detta eftersom att man menar att texten förmodligen fästes på pränt på 1270-talet, men innan dess levde i den muntliga traditionen, och kan så ha gjort mycket länge. Men just vad gäller Hávamál brukar man geografiskt placera den i Norge, och uppkomsten till någon gång på 900-talet.

Texten är full av visdomsord av både esoterisk och mycket handfast slag. Bara av den ovan återgivna versen anar vi något av den förkristna synen på döden. Det talas om dödens ofrånkomlighet: att både djuren, släkten och du själv ska dö. Men något överlever den enskildes död: nämligen minnet som blir kvar efter honom — ryktet. Det är alltså något eftersträvansvärt.

Om något liv efter döden i annan mening är de gamla texterna tysta. I stor utsträckning var den hedniska metafysiken föga besvärad av spekulationer av det slaget: det var livet här och nu som var det relevanta. — Ack, så gott!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vilket härligt inlägg! Love it! Både jämförelsen mellan de olika översättningarna och avsaknaden av efterliv i Eddan.

//Bokfetischist-Fredrik

Creutz sa...

Kul att du gillade det!