torsdag 29 november 2012

Bokrecension: Asar, vaner och vidunder | Åke Ohlmarks

"Tor och berget", J. C. Dollman.
Tor i samspråk med jätten Utgårda-Loke
Asar, vaner och vidunder: Den fornnordiska gudavärlden — saga, tro och myt är skriven av religionshistorikern och översättaren Åke Ohlmarks (1911–1984).

* * *

Man kan nog säga, att Asar, vaner och vidunder är ett försök att på ett tillgängligt men uttömmande sätt beskriva den fornnordiska mytvärlden: dess gudsläkter och världar, dess monster och berättelser. Och dess historia.

Som källor tar Ohlmarks kort sagt allt relevant källmaterial som går att komma över: givetvis den äldre Eddan, med dess mytologiska sånger och hjältekväden, men i stor utsträckning Snorre Sturlasons yngre Edda, vari finns en enorm mängd stoff om mytologin, såsom Snorre försökte förklara och förstå den.

Dessutom använder Ohlmarks utomeddiska kväden som bevarats, hela eller i fragment, och givetvis de isländska sagorna, som ju även olika utsträckning utspelar sig utanför Norden.

* * *

I Asar, vaner och vidunder möter vi alltså i stort sett hela den Nordiska mytologin i dessa väsentliga delar. De flesta myter är återberättade, liksom också stora delar av Snorres kommentarer till dem. Citaten från Snorre sträcker sig emellanåt över flera sidor.

Jag vill mena, att om man läst Asar, vaner och vidunder, så har man fått en mycket god orientering i hur den fornnordiska religiositeten och föreställningsvärlden tedde sig.

* * *

Det är viktigt att minnas, att den gamla mytologin i stor utsträckning inte kodifierades förrän i kristen tid. Innan dess var den muntlig. Det har underlättat dess dynamiska tendens: olika gudar har under olika tider varit olika viktiga, och i den stora gudomsskaran med dess emellanåt mycket komplicerade släktband ser vi hur egenskaper och attribut överlappar varandra. Liksom man i olika myter ser, hur olika traditioner helt enkelt lagt sig på varandra.

Så menar, som exempel, Ohlmarks att man i undergångsskildringen i den profetiska Völuspa i d.ä. Eddan i själva verket kan ana två olika myter: en hur världen går under efter en alldeles särdeles lång och hård vinter, och en där världen går under efter slaget mellan gudamakterna och kaosmakterna, varefter jorden bränns i eld.

Resultatet av dessa varandra överflyglande traditioner, är att nu båda motiven finns med i samma berättelse: först skall vintern komma, sedan striden och undergången.

* * *

En egenhet som Ohlmarks har, är att han kan ta till ganska vidlyftiga förklaringsmodeller när han försöker spåra gudarnas och myternas historia bakåt i tiden.

Emellanåt upplever jag dessa hypoteser som ansträngda, eller i vilket fall vilande på ytterst tunn grund, rent källkritiskt. När Ohlmarks talar om egyptiska myters relation till nordiska drar åtminstone jag åt mig öronen och funderar på vad som är rimligast: att mytmotiv bevarats sedan en samindoeuropeisk tid, eller att liknande myter på ett naturligt sätt uppstått oberoende av varandra.

* * *

Boken är uppbyggd på så sätt, att Ohlmarks i varje kapitel tar upp antingen en gud eller en typ av gudar. Således har Oden ett kapitel, Tor har ett, Njord har ett — och så vidare. I åtminstone kapitlen om de större gudarna,  försöker han spåra gudomens historia bakåt i tiden: när guden växte fram, och dess mytologiska förhistoria. Det är i regel här man hittar det mer rejäla hypotesbyggandet.

Vi kan titta lite närmare på Ohlmarks utredning kring guden Tor.

Ohlmarks driver sin tes mycket hårt, att föreställningen att Tor skulle varit en åskgud rimligen är falsk.

Detta belägger han med en mängd etymologiska och språkliga exempel. Ohlmarks anför, att det endast på en plats i de norröna källorna talas om Tor på så vis, att man kan tyda det om han hade särskilt med åskan och blixtar att göra. Ohlmarks menar dock, att detta ställe i beskrivningen av Tors kamp mot jätten Hrungner, blott är att anse som en metaforisk dramatisering av torshammarens verk.

Ohlmarks skriver:
"Ju äldre och bättre våra källor blir, ju närmare hedendomen de står, desto mer träder den rena åskgudskaraktären tillbaka för ett komplex av andra mytiska drag."
Likaså menar Ohlmarks, att föreställningen om att Tor dras av bockar är — i stor utsträckning — felaktig. Det torde snarare, menar han, ha rört sig om mindre hästar, av sådant slag som man icke red på, utan drog vagn efter. Hammaren är vidare inte en hammare av slaget man snickrar med, utan en stridsyxa, alltså ett slags kastvapen.

Sammanfattningsvis vill Ohlmarks leda i bevis, att de ursprungliga traditionerna om Tor är mycket gamla.

Detta till skillnad från traditionerna om Oden, som är förhållandevis unga, i synnerhet föreställningarna om Oden som en typ av allhärskare. Ohlmarks menar, att det är sannolikt, att Torsgestalten (*Thunaraz på urgermanska) stammar redan från den tid då indoeuropeerna tog sig uppåt Norden i form av båtyxefolket, omkring 2000 år f.Kr.

Tors kamp mot jättarna tyder då Ohlmarks, som en mytgestaltning av båtyxefolkets kamp mot det äldre folket som redan var på plats: stenkammargravbönderna. Därefter går Ohlmarks in på att detalj söka paralleller mellan det man vet om båtyxefolket och traditionerna om Tor. Till exempel ser Ohlmarks i själva båtyxan en direkt parallell till Tors egen hammare.

* * *

Asar, vaner och vidunder är inte en systematisering av den fornnordiska mytologin. Ohlmarks själv gör indirekt en poäng av att boken inte är det.

Det går nämligen inte att systematisera de gamla nordmännens föreställningsvärld; de fragment av den som bevarats till våra tider spretar åt olika håll och motsäger varandra.

Redan Snorre Sturlasson försökte systematisera, men i sitt val av en läsning, tvingades han således välja bort en annan, motsägande läsning. Att systematisera den fornnordiska mytologin är således inte möjligt, utan man får betrakta den som den är: en samling myter och traditioner som under hundratals och kanske tusentals år påverkat varandra, förändrats och muterats i kontakten med andra kulturer.

Eftersom traditionerna inte skrevs ner förrän i sen tid, hade myterna friheten att utvecklas och invecklas; det fanns inget annat att hålla sig efter, än de äldre traditionerna och riterna, som förmedlades genom ord och nog handling. Och det är fantastiskt spännande!
– – –
Asar, vaner och vidunder: Den fornnordiska gudavärlden — saga, tro och myt, Åke Ohlmarks, Bonniers 1963. 304 sidor.

måndag 12 november 2012

Bokrecension: Spåren av kungens män | Maja Hagerman

Spåren av kungens män: Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid är skriven av vetenskapsjournalisten Maja Hagerman (f. 1960). Boken blev belönad med Augustpriset för faktaböcker 1996.

* * *

Spåren av kungens män är en brett upplagd historisk exposé över tiden då Sverige bildades som rike, hedendomen fördrevs och kristendomen stadfästes som landets religion.

Anslaget är populärvetenskapligt, vilket gör texten mer tillgänglig än vad dylika genomgångar brukar vara — i synnerhet när det gäller en så oerhört omdebatterad tidsperiod som här undersöks: tiden omkring och närmast efter det första tusenårsskiftet.

Av Hagermans bok får vi en bild av hur ett stort geografiskt område, uppdelat främst i västgötar, svear och östgötar, forceras samman till kärnan av det som skulle komma att bli Sverige.

Denna process sker med hjälp av kontinentala symboler och inte minst den kontinentala religionen: kristendomen. Med hjälp av kristendomens maktstrukturer kan konungar med tiden utses och få sina kröningar bekransade med gudomlig auktoritet.

Från ett sammanhang, där de första konungsliga gestalterna kunde tillsättas likväl som vräkas av folket, blev det en sak för kyrkan att bekräfta en ny konung, likväl som att avsätta honom genom bannlysning.

Det går således inte att separera den världsliga makten från dess nära allierade — den andliga makten i form av den katolska kyrkan.

* * *

Man vet inte mycket om svensk historia mellan åren 1000 och 1200. Källorna är få. Ännu har de skriftliga dokumenten inte blivit vanliga. Därför blir också utrymmet för antaganden och hypoteser större.

Det gör utforskandet av perioden både spännande och vanskligt, och man får ta arkeologiska fynd och utländska utvecklingar i samma kulturella tidsfas till hjälp för att skapa sig en bild av hur det rimligen kan ha varit och sett ut här.

Likväl har vi handfasta och ovedersägliga historiska fakta att basera teorierna på. Vi kan se hur städerna börjar växa fram: sällan naturligt, oftare anlagda. Kyrkor springer upp i centralbygderna i närmast obegriplig omfattning. Härskare börjar pröva sig på myntprägling för att få igång en penningekonomi.

Komplexiteten i den tidiga svenska medeltidens historia gör därför området nästan omöjligt att förhålla sig till för en lekman. Hagerman ger en gedigen orientering för den som är intresserad av detta vanskliga forskningsfält. Sina läsefrukter har hon systematiserat och satt i relation till varandra. Och resultatet är just denna bok.

* * *

Det som griper mig mest i hela boken är dock något som läsaren möter mycket tidigt i skildringen. Det är i bokens första avdelning, "En värld tusen år yngre än vår", när hon under rubriken "Genom skogen" målar en mycket stark bild av skogens betydelse för gemene man — för tusen år sedan.

Hon berättar målande, om hur en människa då inte hade några kartor. Inte anade några städer — för sådana fanns inte — och knappt såg några vägar mellan by och by, blott stigar. Hon beskriver hur de små gårdarna är svåra att få syn på: de har gräs på taken och är låga.

Det tog tid att färdas landvägen, genom de oländiga skogarna. Hon beskriver, hur det tog fem dygn att resa med båt från Skåne till Mälaren. Skulle man försöka sig på landvägen, kunde det ta en månad. Än i dag ser vi resterna av dessa gamla skogsgenomkorsande stigar. Vi kallar dem hålvägar. Vanligen ligger de halvt glömda ute i skogarna, som diken nedtrampade av tusentals fötter och hovar.

Skogen framstår som — och var — det stora Okända, men också ett outtömligt förråd av virke, bär, bränsle, svamp... "Skogen är den horisont som omringar, skyddar och isolerar människornas värld", skriver Hagerman.

Och in i bilden kommer då osökt Yggdrasil, världsträdet i den nordiska mytologin... Det får en parallell i vanan att på enskilda gårdar ha ett eget vårdträd, vars öden kunde sättas i relation till gårdens öden.

De sidor som behandlar skogens betydelse för den nordiska, tidiga medeltidsmänniskan är superbt författade.

* * *

Jag är inte tillräckligt inläst på området "Sveriges kristnande" för att kunna ha en kvalificerad uppfattning om Hagermans vederhäftighet i sin skildring av detta det svenska rikets spädbarnstid. Mitt intressefokus ligger strax före den tidsperiod som är huvudämnet för Spåren av kungens män. Men jag uppfattar boken som en god populärvetenskaplig grundkurs i det allmänna forskningsläget vad gäller denna del av Sveriges historia.
– – –
Spåren av kungens män: Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid, Maja Hagerman, Rabén Prisma 1997. ISBN: 91-518-2927-4. 435 sidor.

lördag 10 november 2012

Dissonant syntes: De ogudaktigas lott

Säll är den man som icke vandrar i de ogudaktigas råd
   Söker någon genom bedrägliga medel 
och icke träder in på syndares väg,
   hotelser eller löften om timliga fördelar 
ej heller sitter där bespottare sitta,
   förmå annan till affall från den evangelisk-lutherska läran
utan har sin lust i Jahves lag
   vare förfallen till böter
och tänker på hans lag både dag och natt.
   eller fängelse

* * *

Härovan: den världsliga makten och de andliga påbuden förenade till en dissonant syntes.

Texten stammar ur Psaltaren 1 och kungligt förordnande av den 16:e november 1869.

torsdag 8 november 2012

Det snopna i att lägga ifrån sig en bok innan den är utläst

Det känns alltid lite snopet att lägga ifrån sig en bok innan den är utläst. Men jag har ändå inga hangups när det gäller sådant: en bok som gör mig less, som jag retar mig på, eller som inte ger något igen, lägger jag gärna ifrån mig. Fastän det känns lite snopet.

I dag gjorde jag det igen. Den här gången rörde det sig om en något äldre facklitterär bok i ett ämne som jag är någorlunda bevandrad i. Och den annars välrenommerade författaren gör sådana makalösa hypotetiska skutt i resonemangen, att det till sist underminerade hela framställningen — och jag tröttnade.

Sånt här händer ibland.

Nåt liknande hände för någon månad sedan. Då läste jag en annan facklitterär bok, också då i ett ämne som jag är någorlunda bekant med. Och jag lyckades lokalisera tre, fyra sakfel på lika många sidor. Då fick de kvarstående hundratals sidorna helt enkelt vara. Förtroendet för framställningen var underminerat också där.

* * *

Jag läser av två skäl — för njutningen och för att öka på min bildning. Om jag inte får ut någotdera av det i tillräcklig grad, så får det vara. En skönlitterär bok som är träig kan jag möjligen tvinga mig igenom, om det är så att jag bedömer att bildningsvärdet är tillräckligt högt. Och även om bildningsvärdet är lika med noll, kan en synnerligen njutbar bok vara mer än värd att läsa.

Men det blir givetvis alltid en avvägning. Vare sig det nu gäller fack- eller skönlitteratur.

När tiden är begränsad, och böckerna är oräkneliga, får man ta sig friheten att välja och vraka.

tisdag 6 november 2012

Bokrecension: Pingstbruden | Tage Aurell

Pingstbruden är en novellsamling av Tage Aurell (1895–1976).

* * *

Tage Aurell blev inte känd för monumentala romaner med prunkande blomsterspråk. Han är den typen av ideals raka motsats. Hans texter är laddade. Varje ord passar in i de korta texterna som ett stenblock i en liten medeltidskyrka.

Texterna är fulla av antydningar, och berättelserna som helhet fungerar som pussel: man lägger bit för bit allteftersom man läser stycke efter stycke, och först när man nått slutet ser man hela bilden, hela sammanhanget.

Tills alldeles nyligen var Tage Aurell i princip okänd för mig, förutom att jag kände till att hans stil var ordknapp. I dag är jag beredd att sätta honom i mitt personliga författarpantheon. För där hör han hemma. Han är nämligen en stilist av Guds nåde, som drivit ordknappheten och meningsladdningen av varje mening så långt det rimligen förmås göras, utan att för den sakens skull bli dunkel.

* * *

Samtliga de texter som ingår i samlingen Pingstbruden gör på mig ett liknande intryck som när jag hör Gammal fäbodpsalm på orgel: det är en dyster, kanske rentav tragisk, begravningsstämning över dem. Det är inga muntra historier Aurell här har komponerat.

Dessutom känns de nästan frigjorda från tiden. De är väl tänkta att utspela sig i samtiden — samlingen gavs ut 1952 — men kargheten gör att de lika gärna kunde tagit plats på 1800-talet, intill dess att ett par glasögon eller en bil bryter illusionen och för läsaren till rätt kontext.

Pingstbruden består av fem noveller, nämligen titelnovellen, "Levande livet", "Till och från Högåsen", "Jeriko ros" och "Sommarspel". Alla texterna är mycket kraftfulla, som hämtade de sin tyngd direkt ur de värmländska skogarnas sten, skog och mylla. Men ett särskilt intryck gör just "Pingstbruden", som långsamt men obevekligt skildrar en ung kvinnas insjuknande efter en danskväll i alltför kyligt väder, ända fram till och förbi hennes begravning.

Det inte ofta jag känner, omedelbart efter att ha läst ut en bok, att nu vill jag läsa den igen. Tage Aurells Pingstbruden är dock en av dessa sällsynta böcker. Den bjöd på en sällsynt stark läsupplevelse.
– – –
Pingstbruden, Tage Aurell, Albert Bonniers förlag 1952. 203 sidor.

söndag 4 november 2012

Bokrecension: Den fornisländska poesien | Peter Hallberg

Den fornisländska poesien är skriven av litteraturhistorikern Peter Hallberg (1916–1995). Boken gavs ut första gången 1962, och i en andra, utökad upplaga 1964. Det är ett omtryck av denna senare version som jag har läst.

* * *

Den fornisländska poesin är många gånger mycket dunkel. När den träder oss till mötes i eddakvädena och i olika diktverk av skalder är den hårt formbunden och många gånger överlastad av kenningar — dessa den fornnordiska litteraturens särskilda form av metaforer.

Det gör poesin många gånger otillgänglig utan tillräckliga bakgrundskunskaper. En hel del sådan nödvändig kunskap skänker Hallberg läsaren i Den fornisländska poesien.

Boken är en kronologisk genomgång av fornnordisk dikt, från de verk vi hittar i Eddan, och vidare fram via skaldediktning en bit in i kristen tid. Därpå följer en skiss över poesin såsom den levt vidare ända in i den tid då boken kom till.

* * *

Eddadikterna är i regel anonyma, skriver Hallberg, och rör sig nästan uteslutande med motiv ur fornnordisk mytologi och hjälteberättelser. Skaldedikterna, som vi möter i diverse sagor och krönikor är å andra sidan ofta mer kontextbunden, och kan till exempel utgöra ett hyllningskväde till någon hövding eller konung. Men i båda fallen är dessa rebusartade kenningar ofta närvarande i någon grad.

Ett annat typiskt drag i fornnordisk dikt är alliteration och inrim. Slutrim, såsom vi känner dem, är något i princip okänt: de framstod sannolikt som en relativt torftig diktteknik för de nordiska skalderna med deras betoning på hela textens bundenhet i just alliterationer och inrim.

Ett av de äldsta exemplen på denna förkärlek för alliterationer finner vi på ett guldhorn, som sannolikt tillverkades nån gång i början på 400-talet, och som hittades på Sönderjylland. Hallberg citerar inskriften på detta horn (här med några diakritiska tecken uteslutna):
"ek HlewagastiR holtijaR horna tawiðo"
vilket skall uttydas:
"jag Hlégestr från Holt förfärdigade hornet"

* * *

Kenningarna är många. Några exempel som Hallberg ger är de följande: "sköldens troll" är svärdet, "båtskjulens häst" är båten, "blodets svan" är korpen. Hallberg konstaterar att denna metaforteknik redan finns på plats "i de äldsta prov på skaldepoesi som hittats" i norröna sammanhang.

* * *

Jag ska dröja lite vid Hallbergs undersökning av eddakvädena. Just för att jag tycker att dessa är särskilt intressanta. Värt att notera då, är att med Eddan här avses "den äldre Eddan" eller "den poetiska Eddan", inte Snorris Edda.

Vår kännedom om eddakvädena stammar till största delen från en handskrift från slutet av 1200-talet, som brukar kallas Codex Regius. Man har kunnat konstatera, att handskriften i själva verket är en avskrift av ett äldre original.

Vem som en gång samlade de gamla muntligt traderade dikterna i denna samling är dock okänt. Ett antal blad saknas i Codex Regius, men bland annat genom citat i Snorris Edda har det försvunna materialet någorlunda kunnat rekonstrueras, åtminstone till konturerna.

En ständig stridsfråga har varit, hur gamla dikterna är. Nå, Hallberg visar, att dikterna sinsemellan är av mycket olika ålder. Vissa sannolikt inte mycket äldre än den tid vari de nedtecknades, och andra betydligt äldre: vissa innehåller, som han säger, "reflexer" från folkvandringstiden — så är gestalten Atle i Eddans hjältedikter en reflex just av Attila. Men själva de färdiga dikterna som sådana har tillkommit senare:
"Numera är forskarna i stort sett ense om att eddadikternas tillkomst sträcker sig över en avsevärd tidrymd, kanske från omkring 800 till 1300."
Man gör ett fatalt misstag, om man menar att Eddan skulle varit en slags motsvarighet till de kristnas bibel; det finns inga kanoniserade dikter, bara en något spretig flora av olika texter. Därför är det givetvis helt på sin plats, att man numera till de dikter som samlades i Codex Regius för andra eddaliknande dikter, som hör hemma där, såsom Balders drömmar eller Rigstula.

Eddan är indelad i två huvuddelar. Den första är av utpräglat mytologiskt slag: det är berättelser om gudar och deras förehavanden som presenteras, och det kosmologiska perspektivet. Hallberg menar att denna del är utpräglat nordisk till sin karaktär.

Den andra delen består av hjältekväden. Dessa finner sina motsvarigheter i andra germanska områden. Det finns således beröringspunkter mellan Eddadiktningens hjältekväden och kung Arthur-legenden, och i än större grad med Nibelungenlied, som en viss Wagner gjorde opera av.

* * *

I stor utsträckning består Peter Hallbergs framställning av litterära analyser, stundom ganska tekniska sådana med åtskilliga åskådliga exempel, av de enskilda kvädena som har bevarats. Till synes obegripliga verser låser han upp, och med imponerande kunskap ger han sina tolkningar till dessa textstycken.

Överlastade metaforer är något som jag i vanliga fall vänder mig starkt emot. Men Hallberg går till rätta med läsare som har denna uppfattning, eftersom det vore helt anakronistiskt att anlägga våra smakideal på dikt som är tusen år gammal, och följer helt andra regler och hade helt andra andra förutsättningar än den dikt som skrivs i dag.

Och för min del: det som gör att min fascination inför kvädena kvarstår, trots de överlastade kenningarnas mystik, är den kontakt texterna sätter mig i, med en kultur som sedan länge är borta, tillsammans med den mytologi, som man behöver vara hemtam i för att få ut så mycket som möjligt av kvädena. Peter Hallberg gjorde därför genom sin bok alla läsare av fornnordisk dikt en stor tjänst. Genom hans försorg förstår läsaren mycket mer av vad de gamla skalderna en gång ville uttrycka.
– – –
Den fornisländska poesien, Peter Hallberg, Norstedts Akademiska Förlag 2005. ISBN: 91-7297-598-9. 200 sidor.