måndag 30 april 2012

Text: Borås fjärde stadsbrand | Post- och Inrikes Tidningar 1827

På dagen ett sekel efter Borås andra stadsbrand utbröt i Borås den fjärde. Det var den 14 juli 1827. Elden spred sig från en snickarverkstad på Sandgärdsgatan, inte många meter från där jag nu jobbar på dagarna. Branden kom att bli den mest omfattande dittills. Mer om stadsbränderna i inlägget: Borås brinner!

Den 21 juli 1827 rapporterar Post- och Inrikes Tidningar följande.

* * *
Uti underdånig skrifwelse af den 16 dennes, som i dag ankom, har Landshöfdingen i Wenersborg inberättat, att, enligt med Erprès ingången tidning, Borås Stad åter ligger i aska efter en förhärjande wådeld, utbruten Lördagen den 14 förutgående; att af publike byggnader qwarstå endast Kyrkan, Presthusen, Skolhuset och Stadsfängelset, samt af private hus, efter ögonwittnens uppgift, 30 a 40; att elden lärar hafwa uppkommit genom oförsiktighet wid oljekokning; att, oaktadt all ordning och ansträngning, släckningsanstalterna wisat ringa werkan, i anseende till den starka blåsten; att några personer skola blifwit dels innebrännde, dels skadade; att flere bland inwånarne förlorat nästan hela deras lösa egendom, samt att Landshöfdingen, som ärnade skyndsamt begifwa sig till Borås, emedlertid föranstaltat derom, att ett parti Råg från Länets undsättningsförråd genast må till orten transporteras, och förmalas, till de fattigare brandskadades räddning från hungersnöd.

Wid emottagandet af denna rapport, har Kongl. Maj:t, med Nådigt gillande af Landshöfdingens ofwannämnde åtgärd, derjemte täckts i Nåder auktorisera Landshöfdingen, att af under händer hafwande medel, mot framdeles ersättning, till en början anwända en wiß summa för sådana brandlidandes understöd, som deraf finnas i werkligt och intygadt behof; hwarom, på Kongl. Maj:ts Nådiga befallning, Landshöfdingen blifwit genom extrapost underrättad. Stockholm den 19 Julii 1827.
* * *

Poesi: "Antinous" | Viktor Rydberg



Antinous anses ha varit kejsar Hadrianus älskare. Han drunknade emellertid runt nitton år gammal i Nilen, varvid kejsaren blev förstörd av sorg. Kejsaren reste statyer över Antinous över hela romerska imperiet, och gjorde honom omsider till gud.

I Viktor Rydbergs dikt nedan, får en staty av Antinous symbolisera den ungdomliga skönheten, kontrasterad mot de vanliga dödligas åldrande.

* * *

Antinous

Än ses han, där i tusen år han stod
med blicken stirrande i tidens flod,
som speglar än hans väna lemmars glans,
hans pannas vemod och hans lotuskrans.

Och unga släkten i oändligt tåg
å snäckor glida fram på tidens våg
med purpurflagg och blomstersmyckad stam
vid sång och strängalek och skämt och glam.

Men när de nalkas, när de honom se,
då smyger genom glädjen dunkelt ve,
då tiga cittrorna, som ljödo nyss,
på varma läppar domna skämt och kyss.

Ty evigt blommar stranden där han står,
kring honom ler en oförgänglig vår;
men genom våren hän går hans färd
mot okänt mål bakom en höstlig värld.

Han genomspanar i det djupa blå
den gåta, varje släkte grubblar på
och varje släkte ännu olöst fann,
när det vid solnedgångens bryn försvann.

Vad ser han då, som fängslar så hans syn?
Vad bådar under kransen vemodsskyn?
O, om hans sorgest blida anlet är
en spegel för det varandes mystär!

Och hjärtat gripes av oändligt ve.
Med utsträckt famn de hän mot stranden se:
"O vakna, gosse, vakna ur din dröm!
Säg vad du ser djupt under tidens ström!

Säg oss om livets gåta vad du vet!
Giv oss ditt skönhetslivs odödlighet!" —
Men förrn han vaknat ur sitt drömmeri,
ha de med floden drivit långt förbi.

— Viktor Rydberg (1882)
* * *

söndag 29 april 2012

Poesi: Ingenstans | Karin Boye


Karin Boye hittades död vid en sten på Nolhagaberget i Alingsås, lördagen den 26 april 1941. Hon hade då varit död i två eller tre dagar. I dag besökte jag platsen.

* * *
Ingenstans

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.

Ur alla marker springer bäckar och källor.
Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror
dess sakrament.

Och rymderna svämmar över av heliga floder.
Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta
av vita extaser.

Men ingenstans, ingenstans...

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.

— Karin Boye, ur "För trädets skull" (1935)

lördag 28 april 2012

Bild: Der Bücherwurm | Carl Spitzweg

 "Der Bücherwurm" (detalj)
Carl Spitzweg 1808–1885

Text: Jobbansökan | Borås Tidning 1863

"Observera!
En yngling med hedrande betyg söker plats antingen som biträde i handel eller som informator för mindre försigkomna gossar. På lön göres mindre afseende. Reflekterande behagade snart wända sig till Joh. Fr. Ström
Borås den 13 Juli 1863."
— Jobbansökan i Borås Tidning 14 juli 1863.

Bokrecension: Minnen | Torgny Lindgren

Minnen är skriven av Torgny Lindgren (f. 1938).

Lindgren blir uppmanad av sin förläggare att skriva sina hågkomster för utgivning. Lindgren förnekar energiskt att han alls har några minnen. Visserligen har han alltid skrivit dagbok, men minnena, säger han, finns inte där. Försiktigtvis lyckas dock förläggaren dra ur Lindgren ett minne — av när han sjöng till Allen Ginsbergs munspelande... Och så begynner det...

Fragmentariskt och styckevis rullar bilder ur författarens förflutna fram, från uppväxtens Västerbotten, vidare ut över alla resor, och alla mer eller mindre kända kulturgestalter han mött, samtalat med, varit finurlig med, intill dess att författaren åter sitter med förläggaren, med det färdiga manuskriptet framför sig.

* * *

Vi får inte veta vad som är sanning och vad som är lögn. Rättare: vad som är sanning och vad som är dikt. Dimmiga minnen från barndomen kanske har rekonstruerats, gjorts skarpare i konturerna. Men hur var det egentligen: kopierade Lindgren, ovetande, kartmaterial åt Wennerström under sin militärtjänstgöring? Och träffade han verkligen gipskonstnären som gjorde Wennerströms dödsmask?

Och bad Per Engdahl, den gamle nazistledaren, verkligen Lindgren att skriva hans biografi, i avsikt att avslöja för världen hur han själv låg bakom allt storartat under kriget? Och den märkliga episoden, när Lindgren får för sig att besöka en gudstjänst, och prästen — ovetande om att Lindgren är på plats — i sin predikan talar om Lindgren som "en svensk författare som sannerligen äger tron"? — Lindgren vill försvara sig, men lämnar efter en stund ceremonin, går därifrån.

* * *

Prosan är utomordentligt njutbar. Småputtrande som kaffe som just bryggs. Men exakt som en nålspets mot huden. Lindgren vet precis vad han gör när han skriver: han har språket i sin hand. Och jag tycker om det fragmenterade sättet att skriva, som han använder sig av i Minnen. Livet är ändå sådant: minne vid minne, vid minne. Orsak och verkan är inte alltid uppenbara, om de ens finns, vilket även Lindgren är inne på.

Minnena är öppenhjärtiga. Författaren beskriver till exempel sin rädsla och respekt för Erik Lönnroth, när han träffar på honom under Albert Camus porträtt i Börshuset i Stockholm. Och en av de mest gripande passagerna i hela boken, blir för mig när han försöker att skänka sin sjuka hund en värdig död. Det är text som kramar om, i all sin stillhet. Emellanåt går texten upp på metanivå, och författaren skriver i boken om skrivandet av boken. Texten blir ett pågående samtal med läsaren, med rekapituleringar, med interfolierade små berättelser i själva berättelsen.

* * *

Minnen är en läsupplevelse. Lite vemodig sådan, jodå, men det är lätt att göra sig hemmastadd i texten, att ta den till sig. Texten är generös. Inte bara för skärvorna av Lindgrens minnen som finns däri, utan också för den vackra språkhanteringens skull.
— — —
Minnen, Torgny Lindgren, Norstedts 2010. ISBN: 978-91-1-302485-1. 213 sidor.

Citat: Skriva in i döden

"Once writing has become your major vice and greatest pleasure only death can stop it." 
– Ernest Hemingway

tisdag 24 april 2012

Text: "En sorglig olyckshändelse" | ur Borås Tidning 1863

När jag i dag besökte Borås stadsbibliotek och läste gamla nummer av Borås Tidning, fastnade jag för följande gripande och tragiska historia. Den återfinns i Borås Tidning, 28 juli 1863, sid. 1. I den citerade texten har jag för läsbarhetens skull infört vissa styckebrytningar.

* * *
"Upsala. En sorglig olyckshändelse timade d. 11 dennes omkring kl. 1 i trakten af Ärna bro.

En liten flicka, 9 år gammal, hade stigit ned uti en båt och klädt af sig, för att tillika med sin litet äldre syster 'twätta sig'. När den äldre systern gått upp i land, blef båten genast af en på stranden warande något swagsint pojke utskjuten i ån, som tycks wara omkring 8 alnar djup, hwarwid flickan i förskräckelsen hoppade i wattnet, förmodligen i hopp att komma till land, men detta mißlyckades fullkomligt, ity att barnet genast förswann i djupet.

Sedan derefter systern först härom underrättat sin mor och denna en stund med en stör gjort, som man kan tänka sig, onyttiga försök från land att finna barnet, blefwo några herrar från det närbelägna Ärna, hwilka på något afstånd derifrån badade, genom rop underrättade om olyckan.

En mycket skicklig simmare bland dessa gjorde ansträngande dykningsförsök för att finna barnet, men måste slutligen uppgifwa hoppet i synnerhet som man icke kunde få någon säker underrättelse om stället, der flickan sjunkit och det på sådant djup icke war möjligt att fullkomligt undersöka ett större område; så att man nödgades med en från Ärna hämtad dragg börja nytt sökande, hwilket snart nog kröntes med framgång, men tywärr för sent, ty den möda som anwändes genom borstning, ålderlåtning, försök med artificiel respiration, war onyttigt förslösad, så att man efter något öfwer en timmes arbete måste uppgifwa allt hopp.

Fadren till barnet, som hette Charlotta, är torparen Eklund, boende på torpet Faxan under Ärna.

Hjertslitande war att under tiden för dykning och draggning, höra den arma moderns klagorop på stranden, hwilken i förrgår begrafde sin af sjukdom aflidna 19 år gamla dotter, så att detta nu war den andra dotter, hon nu under en wecka mistat.

Reflexionerna öfwer att den galna pojken får gå lös utan tillsyn göra sig sjelfwa."
* * *

måndag 23 april 2012

Text: Tidning för Wenersborgs Stad och Län | 3 juli 1863

Häromdagen skrev jag om en ögonvittnesskildring av Karl Johan Karlsson Heds avrättning sommaren 1863, i samband med att jag besökte avrättningsplatsen. När jag bläddrar i gamla tidningar ur Kungliga bibliotekets digitala samlingar, hittar jag en artikel om halshuggningen i fråga. Således blir detta inlägg en pendang till "Text: Ögonvittnesskildring av halshuggning på Fristad galgbacke 1863".

Tidning för Wenersborgs Stad och Län skriver på sidan tre i sin upplaga för den 3 juli 1863 följande — med införande av styckebrytning för läsbarheten:
"= Afrättning. Sistliden fredag uppfördes på den omkring 1 1/2 mil från Borås belägna Wedens härads afrättsplats det hemska skådespelet af en halshuggning, då nemligen före fästningsfången Hed der undergick sitt straff för det under förliden oktober månad föröfwade mordet på skolläraren Hedlund.

Hed, som warit wäl beredd och nöjd med sin dom, tycktes med mycket lugn gå sitt öde till mötes. Han hade en kort stund före afrättningen begått den hel. nattwarden, och derwid med innerlighet bedt Gud och menniskor om förlåtelse för hwad han mot dem förbrutit.

Den nyutnämnde skarprättaren Bergendahl skulle nu för första gången förrätta sitt dystra wärf, och säkerligen war det ej så få bland de talrika åskådarne, som med en wiß ängslan emotsåg utgången af exekutionen'; men — ett hugg war nog. Hed, som nu war omkring 30 år, lärer ej hafwa wistats mer än 17 år af sitt lif på fri fot. (B. T.)"

söndag 22 april 2012

Bokrecension: Seder och bruk vid livets slut | Lars Bondeson

Rekonstruktion av likvaka.
Fonus begravningsmuseum, Falköping

Seder och bruk vid livets slut är skriven av prästen Lars Bondeson.

* * *

Jag har saknat en bok av det här slaget. Som begravningsentreprenör och historiefantast försöker jag läsa så mycket som jag kommer över om begravningshistoria och begravningskultur. De mer omfattande etnografiska eller mentalitetshistoriska studierna är i regel utförda i andra länder i Sverige.

Men här har Lars Bondeson sammanställt en koncis bok som koncentrerar sig just på svenska begravningsseder, med fokus på tiden från 1600-talet intill 1900-talet. Den håller sig på en förhållandevis konkret nivå: Vad gjorde man faktiskt? När gjorde man det? Hur gick det till? Varför gjorde man som man gjorde?

Därmed blir boken en litet källsprång av god kunskap för den som vill fördjupa sig i svensk begravningskultur.

Och eftersom jag nu inte kan låta bli att dela med mig lite av det som Bondeson berättar om, tillåter jag mig att dröja vid ämnet.

* * *

Först och främst — innan döden. Det verkar, enligt Bondeson, varit en utbredd föreställning att man genom diverse varsel kunde bli varse att döden var på ingång. Varslen såg man i naturen omkring sig — och i nästan allt som bröt av från det vanliga. Fegljuset är ett sådant fenomen, som återkommer i olika skildringar av folktro kring döden.

När någon skulle dö, menade man ofta, att man kunde se detta fegljus. Och feg här betyder inte brist på mod, utan skall förstås i betydelse av "döende". Och detta lilla ljus, denna låga, skall man ha kunnat se där någon låg döende, eller också kunde man se det förflytta sig från kyrkogården. Eller på någon plats som hörde ihop med den person som skulle dö — till exempel dennes trädgård.

Men också ovanliga ljud eller hur djur rörde sig kunde tas som tecken på att döden skulle komma.
"I regel tolkade man allt ovanligt, allt som avvek från det vardagliga, som varsel."
Något annat som också förekommer i berättelser, är att man gav akt på ljusen i kyrkan under gudstjänsten. Om händelsevis ett ljus slocknade i predikstolen, kunde man vänta sig att prästen skulle dö. Slocknade ett ljus längre ner i kyrkan, var det någon av allmogen som stod på tur. Bondeson berättar om en händelse i Svenljunga kyrka, där ett ljus 1854 slocknade på altaret under julfirandet, varefter prosten var död inom ett år. I den närbelägna Revesjö kyrka slocknade samma jul också ett ljus — och komministern var också han död inom en kortare tid.

* * *

Nå, men så dog en människa. Man hängde då vita lakan för fönstren — man får betänka att det i gamla tider inte var vanligt med gardiner. Klockan stoppades i regel. Och man såg till att ett av fönstren dessutom var öppet, så att själen kunde ta sig ut. Man borde iakktta stillhet när dödsfallet inträffat, och undvika stoj och gap.

Ur rummet där den döde låg togs färgglada dukar bort, i den mån de fanns. Borden täcktes med vita dukar istället, eller med vita lakan. Glänsande ytor, i synnerhet speglar, täcktes över. 

Inom en eller två dagar efter dödsfallet skall kroppen tvättas. På 1800-talet, berättar Bondeson, genomfördes tvagningen i regel av de andra i huset boende. Om ett barn avlidit, borde faddrarna göra tvagningen. Rent praktiskt lades kroppen ofta på en avhängd dörr eller liknande, vilken placerades på bockar. Fanns det möjlighet, flyttades kroppen efter tvagning ut på logen.

I bygemenskapen aktiverades de förr vanliga gravlagen, som bar ansvaret för att ombesörja det praktiska kring begravningen och de traditioner som hörde därtill — till exempel grävning av grav, ringning i kyrkklockorna och så vidare. Man får minnas, att anställda kyrkvaktmästare är en ganska sen inrättning. Det var upp till församlingsborna själva att sköta mycket av det som i dag utförs av kyrkpersonal och begravningsentreprenörer.

Snarast borde man försöka få till själaringning. Man ringde vanligen med start klockan 10 i en timme, om det var en äldre person. För yngre ringde man kortare tid. Prästerna var väl förr inte så förtjusta i denna katolska rest, skriver Bondeson, men man lät ändå församlingsborna hållas. Fortfarande förekommer själaringning förhållandevis frekvent på landsbygden, även om den — väl av praktiska skäl — i mer tätbebyggda områden upphört. Och man ringer inte längre i en timme. Tio minuter torde vara vanligare.

* * *

Kistor är ingenting som alltid förekommit vid begravning. Med tanke på att begravning följde tätt på dödsfallet i gammal tid, var det inte lika nödvändigt, som det kom att bli när begravningsdatumet sköts längre på framtiden än vad som tidigare varit sed. Det dröjde framåt slutet av 1600-talet, innan kistor började bli vanligare. Det var bysnickarens uppgift att sköta om sådant, och helst skulle han tillverka kistan i själva sorgehuset. Det sågs som illavarslande om kistan blev för stor eller för liten, så noggrannhet var viktigt.

Den vanligaste kistfärgen har traditionellt varit svart för vuxna, och vitmålad — eller annan färg — för yngre.

När så den döde blivit tvättad, sveptes han och lades i kistan. Detta skedde i regel dagen före begravningen. Och eftersom begravningar hölls före söndagens högmässogudstjänst, blev alltså kistläggningen vanligen planerad till lördagen. I äldre tid ombesörjde de närmaste kistläggningen, men det kom att bli allt vanligare att en kvinna i byn fick ansvaret för detta, en så kallad "liksveperska".

Vad man haft på sig i kistan har varierat med tiden. Det har dock varit vanligt att allmogefolket haft på sig det finaste man ägt — i regel brudutstyrsel för kvinnor och bröllopsskjortan för männen. Över ansiktet kunde en svepduk läggas — något som förekommer fortfarande. Men i gammal tid ville man att snibbarna på den fyrkantiga lilla duken skulle sticka ut ur kistan. Händerna lades i äldre tid utmed armarna, men på 1800-talet började de läggas i kors ovanpå täcket.

* * *

När den döde väl var lagd i sin kista, kom, skriver Bondeson, byfolket gärna och såg den döde — barn som vuxna. Gärna skulle man röra vid den döde. Folktron föreskrev även, att om en död rörde vid en del av de levandes kropp, där han eller hon hade ont, så kunde man därigenom få bot.

Dagen före begravningen borde man hålla likvaka, och alltså hålla liket sällskap. Dylika vakor höll man en bra bit in på 1800-talet. Det var framförallt en privat tillställning, och prästens närvaro var inte nödvändig.

* * *

På begravningsdagen samlades begravningsdeltagarna i sorgehuset, där också den döde var. Det var förr alltid på en söndag, och först mot slutet av 1800-talet började det bli vanligt med begravningar även på andra dagar. När man samlats, åt man tillsammans. Vanligen samlade kring den döde.

När man var redo att ge sig av, stängdes kistlocket, som varit öppet, och de som skulle bära kistan lyfte den. Helst borde kistbockarna varpå kistan vilat sparkas omkull, och kroppen skulle alltid föras med fötterna före. Bars den döde med huvudet först kunde man råka ut för spökerier. Kistan placerades på en bärbår, som sedan bars i sin tur, med kistan på, eventuellt med ett bårtäcke över.

Det ansågs länge vara en hederssak att bäras hela vägen till graven. Oavsett avstånd. Det innebar att en hel del bärare emellanåt fick kallas in, så att man kunde byta av varandra. Helst borde man inte stanna med kistan, innan man kommit utanför den dödes ägor. Under inga omständigheter borde kistan ställas ned på marken. Måste man stanna, så skulle kistan ställas på medtagna bockar, eller då man använde bärbår, på bärbårens ben.

Med tiden började man istället använda hästskjuts. Inte utan motstånd, berättar Bondeson — just eftersom man verkar ha ansett det vara en hederssak att bli buren. I somliga västgötska socknar hade hästskjutsen inte slagit igenom ens på 1890-talet.

* * *

När begravningsföljet nådde kyrkogården inväntande man att klockorna skulle ringa. Eventuellt öppnade man återigen kistan för en sista visning av den döde. Därefter gick man direkt till graven. Begravningsgudstjänst inne i kyrkorna är av relativt sent datum; det blev allmänt först i början av 1900-talet. I kyrkolagen av år 1686 var det till och med uttryckligen förbjudet med begravningsgudstjänst inne i kyrkan, om man nu inte hade sin grav där. I övergångsskedet blev nog klassamhället tydligt: kyrkan tog ut en avgift för att kyrkan skulle få användas till lokal för begravningsgudstjänsten. Alltså kunde rika bönder vara inomhus, medan fattigare torpare och backstugusittare hade sina begravningar direkt vid graven.

Efter att kistan sänkts i graven, och prästen kastat jord tre gånger på kistan, gick de anhöriga fram och kastade i mull även de. Sådant kunde man se så nära vår egen tid som för hundra år sedan. Sedan fylldes graven igen, om man inte väntade med det till dess att de anhöriga gått in i kyrkan för att vara med på den ordinarie gudstjänsten. Det var då sed, att man som sörjande inte reste sig under hela gudstjänsten, inte ens då resten av församlingen stod upp under de föreskrivna momenten i ritualet.

* * *

Bondeson skriver i Seder och bruk vid livets slut mycket mer om begravningsanknutna saker. Avsnittet om svensk kyrkogårdshistoria är kanske särskilt intressant. Han berättar även om hur man hanterade självmördare och mördare, om eldbegängelsens historia och om mängder av olika mer eller mindre lokala seder, anknutna till olika typer av folktro.

Det är dock beklämmande, att han i sin exposé i princip har uteslutit de yrkesmän och -kvinnor som under de senaste drygt hundra åren arbetat mer med begravningarnas praktiska sidor än några andra: begravningsentreprenörerna. Deras historia återstår att skriva. De gånger yrkesgruppen förekommer i Bondesons bok, är det aldrig positivt, ibland neutralt, och någon gång negativt: våra förslag på verser i dödsannonser är av dålig poetisk art, och vi har lämnat traditionen med svarta begravningsbilar bakom oss för ljusare färger, vilket man får intrycket av att Bondeson tycker är illa gjort.

Någon gång reagerar jag över att motsatser uttrycks: i olika stycken hävdas varandra motstridiga fakta. Men man får väl då hålla i minne, att begravningsseder knappast är enhetliga fenomen. Det märker jag än i dag: det som är självklart i ett geografiskt område, kan i ett område bara någon mil bort vara mycket ovanligt.

Som avdankad akademiker saknar jag fotnoter, slutnoter eller åtminstone källhänvisningar. De hade varit ett värdefullt komplement. Men det är samtidigt inte Bondesons avsikt att skriva en vetenskaplig studie, utan mer en orientering. Fotnoternas avsaknad är förståelig, även om jag saknar dem.

Emellertid — jag vill varmt rekommendera och lovorda Seder och bruk vid livets slut till var och en som intresserar sig för döden som kulturfenomen och i synnerhet för begravningskultur och -historia. I Bondesons bok har man mycket att hämta, och allt är skrivet med en klar och tydlig prosa.
— — —
Seder och bruk vid livets slut, Lars Bondeson, Verbum 1987. ISBN: 91-526-1426-3. 131 sidor.

fredag 20 april 2012

Bokrecension: Järn och människor | Pär Lagerkvist

Franskt anfall
Första världskriget

Järn och människor är en tidig novellsamling av Pär Lagerkvist (1891–1974). Samlingen utkom 1915, när Lagerkvist alltså fyllde 23 år, tre år efter debuten med novellen "Människor" (1912).

Trots att vi i Järn och människor alltså möter en mycket Lagerkvist, är texten som sådan genuint lagerkvistsk. Visst finns viss utsmyckning, men på det stora är prosan kärv, huggen, lakonisk — och oändligt träffsäker. Det är inte beskrivningarna i sig som skapar känslor i relation till karaktärerna, utan just det som händer dem — uttryckt ofta på kortast möjliga sätt, så pregnant som det bara går.

Lagerkvist lär haft Gamla testamentet, Koranen, Eddan och de isländska sagorna som språkliga förebilder. Och efter att nyss ha ägnat mig lite åt just isländska sagor, kan jag bara nicka instämmande, åt att han verkligen lyckats göra deras uttryckssätt till sina egna. Det är inte dekorationerna som driver berättelserna. Det finns ingen snickarglädje mellan händelserna. Det är bara den ena råa, utsökta, poetiska tegelstenen bredvid den andra, alla med perfekt passform.

* * *

Samlingen innehåller fem noveller. Samtliga är skrivna som en reaktion på det stora Kriget, som ju bröt ut 1914. Alla berättelserna har på något vis med Kriget att göra; kanske kan man rentav säga, att Kriget är huvudpersonen, den agerande, den som förändrar, härdar och förstör människorna i novellerna. Ty det är inga blida öden Lagerkvist låter dem vederfaras. Järnet i titeln är vapnens järn, ett järn som sårar, dödar, skadar — människorna.

Och människorna skadar varandra, med järnet som verktyg. Många stycken i novellerna är särskilt gripande. I ett av dem är järnet särskilt närvarande. En äldre man, som förlorat sina söner i striderna, finner en samling uppspolade, sargade fiendesoldater på stranden. En av dem lever; mannen dödar honom. Ur samtliga deras kroppar river han vapensplittret för att ta det med till ammunitionsfabriken, där de återigen kan bli delar i hämndvapen.

Vi får inte veta var novellerna utspelar sig — även om en av titlarna, "Maurice Fleury", ger franska vibbar. Platserna är inte det viktiga. Nationaliteterna inte heller. Det är Kriget som sådant som skildras, och vad Kriget gör med människorna.

* * *

Järn och människor berör mig. Jag känner ångest när jag läser om krigets iskalla verkningar, järnets förstörande makt: hur dessa yttre ting omformar människornas inre, och gör dem också iskalla, gör dem också förstörande. Det är sällan jag erfar en så rent kroppslig reaktion när jag läser litteratur. Nu gjorde jag det. Och det måste vara ett gott betyg.
— — —
Järn och människor, Pär Lagerkvist, Albert Bonniers förlag 1964. 108 sidor.

onsdag 18 april 2012

Bokrecension: Borås — som vi minns | Philip Josefson

Stadsparken, Borås. Vykort postgånget 1907.

Borås — som vi minns är författad av Philip Josefson (1903–1991), och illustrerad dels med äldre fotografier och dels med teckningar av boråskonstnären Sven Angborn (1925–2002).

Vad vi får del av i Borås — som vi minns är en samling nedslag i ett förgånget Borås. Fokus ligger någonstans kring senare delen av 1800-talet och 1900-talets första decennier. Boken trycktes 1974, så Josefson, som boråskännare, har haft goda möjligheter att intervjua personer som antingen rentav var med när det begav sig, eller som är barn till personer som haft särskilda roller att spela i Borås historia.

* * *

Borås har förändrats en hel del från seklets början fram till bokens utgivning — och än mer sedan dess. Borta sedan länge är de absolut flesta gamla träkåkar och ståtliga villor som redan Josefson skriver lätt drömskt om. De moderna staden gjorde sitt intåg, och äldre bebyggelse har fått rivas och försvinna, för att bara bli kvar i minnen, på foton, i teckningar.

Och det Borås vi har kvar i dag, är i mycket en produkt av 60-talsarkitektur. Alltså en arkitektur som i dag är lika föråldrad, som den arkitektur tillhörde det förgångna, som Josefson beskriver. Onekligen känns dock det tidiga seklets låga trähus i centrum mer pittoreska, än våra fyrkantiga betongbyggnader som i mycket dominerar stadens utseende i dag — kompletterat med en motorväg rakt genom alltihop. Borås domineras av asfalt och betong. Det kan inte ens Viskan — med ett namn som stammar från fornsvenskans ord för "den snabba" — eller Stadsparken ändra på.

Desto skönare då, att genom Josefsons beskrivningar, de gamla fotona och Sven Angborns vackra teckningar drömma sig tillbaka en stund.

* * *

Så vi får oss beskrivet ett alternativt Borås. Ett Borås — som det var. Med sina många färgerier utmed ån som ringlar sig genom staden. En stad som återhämtat sig efter 1800-talets två förödande stadsbränder, som fått till följd att gårdar växt upp i stadens utkanter.

I vart och ett av de tjugotre kapitlen tar Josefsson upp ett särskilt tema — som en byggnads historia, eller något om idrottens historia, eller teaterlivets historia. Skildringen är aningens lismande. Det är mycket "fabrikören" hit och "majoren" dit. Men nog är det uthärdligt.

* * *

Några exempel på dessa Josefsons nedslag i den boråsiska historien. —

Vi kan börja med Stadsparken, oasen mitt i staden, som kanske lever upp som mest numera, under sommarmånadernas torsdagskvällar, då den fylls med folk i samband med dessa dagars evenemang, artisteri och uteliv.

Nå, parken kom officiellt till 1897. Men redan innan dess användes utrymmet som rekreationsområde. Där fanns små odlingsområden och en del lusthus. Men nu hade man det uttalade syftet, att skapa ett område för små naturnära promenader för stadsbefolkningen. Med tiden revs färgeriet Kilen och de bostäder som var kopplade till fabriken. Lusthuset på berget mitt i parken, som tillhörde en viss J. P. Pomp kom väl också att rivas ned. Och Josefson beskriver, hur man började hålla sig med musik i parken, och viss servering — vilket innan tillstånd gavs tydligen lett till en del debatt i stadsfullmäktige.

* * *

En gripande skildring ges också av Borås fattigvård i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Vid Krokshallstorget, i närheten av dagens Centralen och än närmare Sven Ericson gymnasiet och biograf Röda Kvarn, fanns fattighuset. Det hade uppförts under förra delen av 1800-talet, och revs till sist 1930.

Belysningen skall ha varit dålig för de inneboende. "I fattighuset ruvade en skymning där hjonen rörde sig som skuggor", har en informant meddelat Josefson.

Det var en inte alldeles obetydlig mängd personer som fick sitt uppehälle genom fattigvården. Vid årets slut 1906 uppgick de till 115 stycken. Den egentliga fattigvården hade då börjat bedrivas på annan plats, men i fattighuset fick ändå de nästan medellösa möjlighet att bo till en mycket låg hyra.

Josefson citerar också ur en översikt av fattigvården i Borås 1905. Det berättas där, att man bland fattigvården funnit "11 män och 2 kvinnor" som varit arbetsföra, och alltså sattes de att göra dagsverken. De elva männen kom bland annat att under året tillverka sextiotvå likkistor. Och var de särskilt flitiga kunde de månatligen få del av "flitpenningar".

Och i synnerhet barnen som sköttes om av fattigvården, kom att utackorderas till landsbygden. Men även ett fåtal åldringar.

* * *

Jag tycker om att känna till lokalhistoria. Det ger mig en känsla av en fördjupande dimension i tillvaron. När jag går en lunchpromenad och passerar Stora torget, så ser jag inte enbart de affärer och skulpturer som står där nu. Jag kan fundera över obelisken som rests på torget på 1800-talet, men som flyttades till annan plats på 1940-talet, när fontänen skulle byggas. Och kanske kan man fundera över, att prygelstraff faktiskt utförts på samma plats, som flanörer i solglasögon nu traskar fram. Och Stora Brogatan, som passerar torget, kan man gott veta om, är stadens äldsta gata med bevarat namn.

Genom Philip Josefsons texter — ehuru emellanåt svårsmält hagiografiska — Sven Angborns teckningar och de många gamla fotografierna sätts ytterligare lite substans till historien. Det är, inte minst, guld värt, att en sådan som Josefson tog sig tid att nedteckna gamla minnen och detaljbilder av livet i hans egen stad, innan de för alltid skattat åt förgängligheten.

Philip Josefson och Sven Angborn vilar båda i sina respektive gravar sedan några år. Men genom texterna och teckningarna, har de lämnat ett värdefullt arv efter sig, förankrat bakåt i historien, som även kommer oss senkomna intresserade tillgodo.
— — —
Borås — som vi minns, Philip Josefson, teckningar: Sven Angborn, AB Borås Tidnings Tryckeri 1974. 104 sidor.

tisdag 17 april 2012

Text: "Hemskt morddrama" | ur Kalmar 1912

Den 17 april 1912 stod följande notis införd i tidningen "Kalmar".

* * *
"Hemskt morddrama.

B o r å s den 16. Vid 8-tiden i morse utspelade sig ett uppskakande drama i Fritsla. En omkring 60-årig [yrke] [namn] sökte under rusets inflytande döda sin hustru och sina barn. Han högg hustrun flere djupa sår i magen. Hon lyckades det oaktadt att fly till närmaste grannar, dit äfven barnen sprungo.

Mannen dödade därpå sig själf genom att skära sig i halsen. När folk anlände var han redan död. Han hade på sista tiden lefvat oregelbundet och hotat personer med revolver.

Någon fara för hustruns lif lär icke föreligga."
* * *

Bakom denna lilla artikel göms givetvis himlastormande känslor, slitningar, våld, blod. Vi anar hustruns och barnens rädsla. Grannarnas miner och oro. Vi undrar över orsaken till mannens desperation. Vi funderar kring vilka som tog sig in i huset, och fann mannen. — Men här är skeendet komprimerat till telegrammets knappa och precisa prosa.

Jag tycker om att läsa gamla tidningar, om personer som varit borta länge, om strider där stridsdammet för längesen lagt sig, om möten ingen längre minns. En fridens behagliga dimma har lagt sig kring allt som en gång upptog människornas tid. Pekoralt, kanske. Men likväl.

Text: Ögonvittnesskildring av halshuggning på Fristad galgbacke 1863

Vedens härads afrättningsplats — Fristad galgbacke

Ibland blir historien särskilt närvarande.

I dag besökte jag Fristad galgbacke, egentligen "Vedens härads afrättningsplats", och kom att tänka på en text ur Lars Levanders klassiska bok Brottsling och bödel, som jag recenserade häromsistens. Texten visar sig beskriva den sista avrättningen på just Fristad galgbacke.

Det gäller halshuggningen av den 28-årige sjömannen Karl Johan Karlsson Hed, den 26 juni 1863.

Karlsson avrättades för mordet på byskoleläraren och knallen Karl Hedlund, från Brämhult — numera en stadsdel i Borås. Karlsson Hed kom från Kalmar. De närmare omständigheterna kring mordet är okända för mig.

Levander citerar Folkliv och Folkminne I, av Klas Olofsson. Det följande anges vara en ögonvittnesskildring. Jag har infört viss styckebrytning för läsbarhetens skull.

* * *
"Den livdömde kom, sittande jämte prästen, från häradshäktet. Länsman kom till mötes och red, klädd i uniform och med en lång stav i handen, före uppför den sandiga gången till stupstocken. Efter kom nu prästen, ledande den livdömde vid armen. Fången vinglade och gick ostadigt.

Då de kommit inom spetsgården, höjde länsmannen sin stav och läste högt och tydligt domen. Fången faller på knä framför stupstocken. Prästen knyter en bindel för hans ögon, läser en bön över honom samt böjer och bringar honom ned mot stocken, på vilken fången utan motstånd lägger sitt huvud, och prästen ordnar och rättar till, så att halsen ligger an mot stocken.

Mästermannen, svartklädd med vita handskar, kom som en blixt, fick upp yxan, blank som silver, och högg av huvudet med ett hugg. Därpå gjorde han ett drag med yxeggen över stocken, där hugget fallit. Kroppen krympte till med ett rasslande, och det gjorde ett litet tjutande i huvudet. Därpå lade mästermannen yxan ifrån sig och tog upp en vit näsduk. Med denna drog han av handskarna, kastade näsduken med handskarna i graven och gick ut ur spetsgården.

Strax kom rackaren, tog den halshuggne i skankarna och välte ner honom i graven. Huvudet skrapade han ner med foten. Så hov han igen graven, tog yxan och gick."
* * *

Jag är obekant med när historien kom på pränt. Jag är obekant med vem som är sagesman. Det källkritiska läget är alltså minst sagt vanskligt.

Skriften som Levander citerar, Folkliv och folkminne I av Klas Olofsson, kan jag som tidigast hitta utgiven 1928. Då hade det gått 65 år sedan den sista avrättningen på Fristad galgbacke. Det är många år. Men det är samtidigt fullt möjligt, att en person som kanske varit i tjugoårsåldern och närvarat vid avrättningen låtit Olofsson skriva ner minnena av den där sommardagen. Möjligheten finns givetvis också, att det Olofsson skriver om i sin bok, sedan tidigare varit nedskrivet av sagesmannen eller annan person.

— Oavsett den faktiska tillförlitligheten i den citerade texten ovan, ger den emellertid en god uppfattning av hur det kunde ha gått till, även om vi inte med absolut säkerhet kan säga att det var just så det egentligen gick till.

* * *

Men i dag besökte jag alltså platsen, där vi vet att Karl Johan Karlsson Hed halshöggs den 26 juni 1863. Det var en fredag. I dag är avrättningsplatsen en glänta i skogen. Grusvägen som går strax förbi är knappt körbar med bil; jag promenerade den sista biten. Och där i gläntan finns en informationsskylt. Man har gjort i ordning en bänk att sitta på. Och mellan bänken och skylten finns ett hål i marken, inramad av stenväggar.

Någonstans där, stod stupstocken. Någonstans precis invid, måste graven ha varit, där bödelns hjälpreda sparkade ner huvudet och där bödeln själv hade kastat ner sina vita handskar.

Ja, ibland blir historien särskilt närvarande.

* * *

 Tillägg: Text: Tidning för Wenersborg Stad och Län  |  3 juli 1863

måndag 16 april 2012

Artikel, 1912: "Crowds Throng Bulletins" | New-York Tribune

För hundra år sedan stod det mycket om Titanic i de amerikanska tidningarna. Längst ner i en spalt i New-York Tribune, hittar jag följande korta text, som på ett målande och direkt sätt skapar en bild av hur det var på Broadway — på dagen för ett sekel sedan.

* * *
CROWDS THRONG BULLETINS

Reserves Called to Clear Broadway, Stunned by the News.

When the news of the Titanic's disaster was posted on the bulletin boards of newspaper offices along Broadway huge crowds gathered, and the police reserves were called to many spots to regulate the thousands who stretched themselves across the thoroughfare and blocked traffic.

As other bulletins were posted the crowds increased, and after the theatre performances hundreds of richly gowned women and their escorts joined the waiting throngs and eagerly read the news.

The terrible news seemed to stun Broadway, which, notwithstanding the tremendous crowds, was unusually quiet.

— New-York Tribune, tisdagen den 16 april 1912, sidan 4.

fredag 13 april 2012

Tips: "21 Hilarious How-To Books" | Huffington Post

Någon på nättidningen Huffington Post torde läsa den utsökta bloggen Fantastiskt Aparta Bokjävlar i Udda Categorier (FABUC), där vi får ta del av de knepigaste böckerna man kan tänka sig. För Huffington Post har nu lagt ut en lista med tjugoen mer eller mindre märkliga guideböcker: 21 Hilarious How-To Books.

Bland dessa:
The Manly Art of Knitting av Dave Fougner

How to Date a White Woman: A Practical Guide for Asian Men av Adam Quan

How to Write a How to Write Book
av Brian Piddock
Tipset om artikeln hittade jag hos Dagens Nyheter: Guideböckerna du inte trodde fanns.

Text: Engelbrektskrönikan om Openstens förstörelse

Openstens fästning på 2000-talet.

I Engelbrektskrönikan, skriven mot slutet av 1430-talet, vittnas det i några strofer om fästningen Opensten, vars ruiner ännu kan skönjas i min hembygd. Opensten, beläget på Husberget strax utanför Limmared i Tranemo kommun, lär ha uppförts på 1350-talet, och brändes ned hösten 1434 under Engelbrektsupproret.

Så står det skrivet:
"Engelbrekt drogh til Opensten,
han fik thet huset utan men.
Thet fästa hafde greffwa Hannus,
han war ej siälff uppa thet hus.
Thet hafde en thydsk af honom i tro
och han het Merten Grabo.
Han daghtingar sik aff i samma stund
och slottet brändis nider i grund."
Och så har texten återigen skapat en brygga mellan seklerna.

torsdag 12 april 2012

Text: Nidingsverk | Äldre Västgötalagen

Det fanns i våra gamla lagar en typ av brott, som ansågs särskilt allvarliga — så allvarliga att de inte kunde sonas med böter, utan där förövaren dömdes till fredlöshet, och alltså kunde dräpas av vem helst som så önskade, utan att dräparen behövda riskera repressalier. Dessa brott kallades nidingsverk.

I Äldre Västgötalagen finns ett antal sådana nidingsverk listade, nämnda "Urbotamål".

Äldre Västgötalagen bör ha nedtecknats på 1220-talet, och det äldsta manuskript vi har kvar är från år 1280. Jag citerar nedan dessa listade nidingsverk, i översättning av Natanael Beckman (1868–1946), först publicerade 1924.

Men först en etymologisk bakgrund till själva ordet nidingsverk.
"nid (i t. ex. nidvisa): av isl. níð hån, samma ord som lågty. nít hat, avund (ty. Neid), varav 1 n i t. Härtill niding: fsv. niþinger, isl. niðingr ärelös man; nidingsdåd, -verk"
— Elias Wessén, Våra ord: deras uttal och ursprung
* * *
Dräper någon en annan i kyrkan, det är nidingsverk, urbotamål.
§ 1. Dräper någon en annan på tinget, det är nidingsverk.
§ 2. Bryter någon lejd eller avslutad förlikning, hämnas han för tjuv, hämnas han för straff, ådömt på ting, med sår, med dråp eller med brand, det är nidingsverk; han har förverkat fast och lös egendom.
§ 3. Hugger någon båda händerna av någon, dräper någon en sovande, det är nidingsverk.
§ 4. Det är nidingsverk att bära sköld över 'tångbrink'; härjar någon i sitt eget land, han har förverkat jord, rätt att bo i landet och lösören.
§ 5. Binder någon en annan vid träd i skogen, det är nidingsverk.
§ 6. Skjuter man in genom taköppning och dödar någon, dödar man någon i bad eller bastuga, dödar man honom, då han gör sin tarv, sticker man ut båda ögonen, skär man ut tungan ur huvudet på någon, hugger man av båda fötterna, dödar man en kvinna, detta är allt nidingsverk. Kvinnan har alltid fred till möte och till mässa, hur stor strid än må råda mellan män.
§ 7. Dräper någon sin husbonde, det är nidingsverk.
§ 8. Dräper man någon i ölbänk, då man delar kniv och köttstycke med honom, det är nidingsverk.
§ 9. Hugger man en annans boskap, gör sig till 'gorvarg' på den, det är nidingsverk.
§ 10. Löper någon på härskepp och gör sig till sjörövare, står någon på framstam och plundrar en annan, det är nidingsverk."*

* * *

* Text från Äldre Västgötalagen, övers. och kommentarer av Nat. Beckman, Västergötland, Bidrag till landskapets kulturhistoria och naturbeskrivning, B 3. Skara 1974. Sid. 30f, "Urbotamål."

onsdag 11 april 2012

Bokrecension: Hans nåds testamente | Hjalmar Bergman

Hans nåds testamente är en roman författad av Hjalmar Bergman (1883–1931).

Romanen är inte lång. Men på de drygt tvåhundra sidorna lyckas Bergman prestera inte bara en intrig med driv i, utan också ett charmigt persongalleri, vars karaktärer får verka, samverka och motverka varandra under de få sommardagar varunder berättelsen utspelar sig.

Det är så, att den aningens virrige, tillika excentriske och gravt aristokratiske friherre Roger Bernhusen de Sars skall upprätta sitt testamente. Han har för avsikt, att testamentera huvuddelen av sina tillgångar och egendomar till tjänstefolket Tonis och fru Enbergs son Jacob, en yngling på nitton år, som dagligen drar omkring på godset och inte gör så mycket mer än att umgås med baronens femtonåriga oäkta dotter Blenda. Villkoret i testamentet, är dock att Jacob skall äkta denna Blenda, för att komma i besittning av arvet.

Och testamentet avser baron Robert offentligen underteckna på sin sextiofemårsdag.

Detta aningens oväntade upplägg för baronens sista vilja upprör hans syster, änkedomprostinnan Julia — av baronen kallad Jullan.

Och där har vi intrigen i ett nötskal. För det intrigeras, det fars ut i ideliga skärmytslingar, det manipuleras, allt för att få baronen att agera si eller så. Och emedan baronen är aningens obestämd, vänder sig hans uppfattningar än hit och än dit. Och hur är det egentligen — är Blenda ens intresserad av att gifta sig med sin bäste vän, Jacob?

* * *

Förutom av baron de Sars, siste manlige ättlingen till den stolta släkten, och de ovan nämnda färgstarka gestalterna, finns i spelet även med sådana personer som den beskedlige och korrekte betjänten Vickberg, alltid redo att utföra baronens önskningar, vi har häradshövding Björner, som är satt att utforma testamentet, men likväl gärna skickar bud till änkedomprostinnan, vi har änkedomprostinnans två sinsemellan olika söner — med flera.

Hela berättelsen utvecklar sig till något av en polerad fars. Baronen själv talar som en blandning av hur man kan tänka sig att en egensinnig aristokrat talar i en pilsnerfilm och hur greven i Åsa-Nisse har för vana att lägga orden. Baronen om sin svåger:
"—Nå, nu har ju salig domprosten fått sluta, det är alltid en lättnad. Han – Skål! – Mja, mja – den är för söt, vasa? Är den inte? – Jo, det äger sin riktighet. Han var en skränfock."
Flickan Blenda blir en sinnebild för en ung, naiv och bortskämd flicka. Änkedomprostinnan Julia framstår som fåfängan och den listiga ondskan personifierad. Och rätt som det är dyker den aningens försupne betjänten Johnsson upp och uttalar några dräpande iakttagelser.

* * *

Men Hans nåds testamente halkar inte ner i låg stil, trots den farsartade intrigen. För det finns ett litterärt djup. Bergman skriver gott, mycket gott, och på ett sätt som fungerar även drygt hundra år efter att den först publicerades — år 1910. Till och med den småputtrande humorn känns inte främmande att fortfarande uppskatta; den har inte blivit för gammal för att uppskatta.

Och det finns djup också i karaktärerna. Baronen är visserligen en virrig aristokrat som gärna far ut mot sitt tjänstefolk, men man anar också en slughet bakom alla orden och fasaden. Änkedomprostinnan är inte bara mån om att förskansa sig förmögenheten — utan att försöka gynna sina barn, nu sedan hon själv blivit änka i ett gifte med en ofrälse.

Flickan Blenda är nästan outhärdligt naiv, men blir på så vis också en bild av en oförstörd människa, uppvuxen utan att konfronteras med någon annan värld än den hon själv lever i. Nej, hon tvekar kanske i att gifta sig, men det för att inte hennes drömmar om ett sagoliv skall förvandlas i krass konkretion, som husfru med barn och eget tjänstefolk.

Och minst farsartad av alla gestalterna, är nog ynglingen Jacob, som håller Blenda kär, och som går omkring i sitt svårmod, känner styng av svartsjuka samtidigt som han känner den djupaste respekt för den unga kvinnan som baronen vill se honom gift med.

Så det finns ändå flera nivåer i Bergmans roman. Det är inte bara fråga om ett humoristiskt lustspel. Det finns en ton av allvar och kanske rentav anar vi en ton av tragik under lustigheternas fasad.

Och prosan är, som jag var inne på, ett enda nöje att ta del av — den flödar naturligt.
— — —
Hans nåds testamente, Hjalmar Bergman, Albert Bonniers förlag 1965. 234 sidor.

Textkommentar: Marcus Birro | "Vägen till undergången är en väl upplyst boulevard med neonskyltar"

Marcus Birro fortsätter sin kristna agitation i Expressen — nu i krönikan "Vägen till undergången är en väl upplyst boulevard med neonskyltar".

Det enklaste vore att bara avfärda texten rentav; den är så substanslös, att det lätt låter sig göras. Men ändå, jag läser den och flikar några kommentarer till den.

* * *

Birro gör flera antaganden och beskyllningar i sin krönika. Förutom av en kanonad av metaforer och högstämd stil, består texten av ett antal uttalanden som knyter an till den konkreta verkligheten, och därför kan kritiseras på ett vis som ett poetiskt framställningssätt inte tillåter sig att göra.

* * *

Birro skriver:
"Begreppet moral har helt blivit kidnappat i Sverige."
Birro definierar inte konkret vad han menar med det. Han uppger inte vem eller vilka som kidnappat begreppet, och på vad sätt det kidnappats, förutom att han låter några luftiga meningar följa, om att moral inte handlar om vad som sker i hemmets lugna vrå, utan att "Moral är alla revolutioners moder".

Nåväl, Birro må väl få hålla sig med en egensnickrad definition av vad moral är. För egen del tänker jag mig moral som något i stil med de handlingar vi bör eller inte bör göra utifrån en viss etik. Det kan givetvis innebära att den privata etiken påbjuder revolutionära åtgärder, men den kan lika gärna påbjuda smärre handlingar — som att återlämna en tappad plånbok, om nu ens etik har något att säga om något sådant.

* * *
"Sverige riskerar inte sönderfall, Sverige står mitt i det."
Inte heller nu får vi veta på vilket sätt Sverige konkret står mitt i ett sönderfall. Den ständiga tekniska och idémässiga utvecklingen gör på det stora hela att allt blir bättre och bättre: medellivslängden ökar, informationsutbudet tillgängliggörs och förmeras, sjukvården finner nya och bättre metoder. Naturligtvis finns det de som far illa. Men samtidigt får vi lov att konstatera, att ur ett längre perspektiv och för de allra flesta, är det så oändligt mycket bättre för människan att leva i ett Sverige av år 2012 än 1912.

Likväl så traskar svenskarna mot undergången, utan att se "bojorna runt deras händer" och utan att "känna stanken av svavel". Kraftfulla bilder — men utan någon som helst förankring i den konkreta verkligheten utanför diktarens papper.

* * *

Sedan blir Birro något mer tydlig. Det som möjligen antyds vara orsaken till detta påhittade sönderfall, är att svenskarna lämnat "sin kristna grund" — vad nu det är. Vi kan emellertid vara lyckliga, menar Birro, för denna mystiska "kristna grund" bär även den som inte vill ha med Gud att göra. På vad sätt det yttrar sig är också något otydligt uttryckt. Eller, nej. Det uttrycks inte alls.

Den kristna grunden är tydligen en kraft mot ytligheten. Jag är böjd att anse det vara tvärtom. Vilken skenhelighet ryms inte bakom den kristna grunden, när den antas och försvaras av dem som inte har någon egentlig tro? Hur många känner sig inte bundna vid en läpparnas bekännelse till en kristen etik, men föredrar i själva verket en individualiserad etik, i samklang med tiden. En etik som inte fastnat i 1800-talets Sverige eller i ett Palestina omkring år 30.

Kristendomen är inte ett bålverk mot ytligheten; den är en själens ytlighet, ett enkelt försanthållande av en föråldrad mytologi. Tillvarons djup kan vi hellre finna där det verkligen finns djup: i kulturen, litteraturen, konsten... I filosofin, i det ivriga studiet av den verklighet som vi har omkring oss.

I detta sök efter djup behövs ingen Gud. Det innebär inte att vår "världsbild är begränsande och statisk". Jag har svårt att tänka mig något mer nedsättande eller förringande att säga, om den kultur som inte förutsätter en guds eller gudars existens, än dessa Birros tomt ekande ord.

Emellertid, Birro föreslår en väg ut ur denna ytlighet, en enda väg — och det är tydligen att älska varandra och vara kristna. Nåväl, att vara kärleksfull, och att älska med hela själen och hela kroppen är inget kristendomen äger ensamrätt till; snarare har väl få västerländska ideologiska system satt hårdare band på en fri och god och flödande kärlek än det kristna.

* * *

"Utan vår kristna tro som grund har vi ingen grund alls."

I näst sista stycken kommer så detta intellektuellt diskvalificerande yttrande. Birro underkänner här inte bara andra religioners möjlighet att utgöra grund, men också alla tvivlare och ateister och gudlösas ansträningar att lyckas nå fram till sinnesro i en grund de funnit själva — inte övertagit av en mångtusenårig institution, förvaltad av präster och läroivrare.

Birro avslutar med ett: "För Sverige i tiden." Och det kan jag i alla fall hålla med om. Det är dags — det var för längesen dags — att lämna det förgångnas ideologier bakom oss, och välkomna det nya samhället, med nya förutsättningar och nya utmaningar.

tisdag 10 april 2012

Reflexion: Bibel och bekännelse

Fänneslunda kyrkoruin

"De kristna kyrkorna vårda sig knappast längre om att bevara ruinerna av de framfarna släktenas trosbyggnader. Kvar står i de olika kristna länderna en organisation, en mer eller mindre officiell institution, som lever sitt liv i hägn av tröghetens lag."
— Torgny Segerstedt

* * *

Efter Betnér direkt i går följde livliga diskussioner på Twitter och Facebook om bibeltexternas betydelse, och flera gånger läste jag, att ateister är fundamentalister, när de påpekar kristnas brist på tilltro till bibelordet.

Jag vill därför aningens vindlande skissa lite på hur jag — som ateist — ser på frågan om bibelsyn och ateistisk fundamentalism. Det är i allra högsta grad en fråga om reflexioner kring text och texts betydelse och texts tolkning.

* * *

Kristendomen är en samling försanthållanden. Mängden försanthållanden varierar. En biblicistisk kristendom säger saker som "Bibeln är sann i allt den uttalar sig om". Det är bland dessa vi finner kreationister och andra typer av fundamentalister. Dessa befinner sig på ena sidan av spektrat. På andra sidan finner vi den postmoderna skolan, eller den relativistiska skolan, som frigör sig från bibeltexternas absoluta auktoritet, hänvisar till relationen med Jesuspersonen och föredrar att tala om tolkningar i mycket större utsträckning än om försanthållanden.

Jag menar att den senare skolan frigör sig inte bara från bibeltexterna och den ursprungliga kristendom som dessa bär vittnesbörd om i Nya testamentet, utan också frammanar en relativism som gör, att intet i kristendomen kan betraktas som fast eller definierbart. Kristendomen blir hos dem — ogreppbar.

* * *

Men ett antal dogmer kanske man kan slå fast att kristendomen måste bestå av, för att äga någon sorts likhet med den historiska kristendom som vi känner från Sveriges tusenåriga kristna historia, och vara identifierbar som just kristendom.

Den apostoliska trosbekännelsen kan äga vikt som en grundsten i en sådan tro. Det är den tro som prästen frågar dopbarnets föräldrar om de vill att barnet skall uppfostras i. Det är den bekännelse som konfirmanderna får bejaka vid konfirmationsgudstjänsten. Det är den tro som präster avkrävs ett offentligt bejakande av vid prästvigningen.

Och den lyder, som bekant:
"Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv."
Här görs uppenbarligen en mängd försanthållanden:
1. Det finns en Gud.
2. Fadern är allsmäktig.
3. Fadern skapade himlen och jorden.
4. Jesus Kristus har funnits.
5. Jesus Kristus är Faderns Son.
6. Jesus Kristus är de kristnas herre.
7. Jesus Kristus avlades genom den heliga Anden.
8. Jesus Kristus föddes av jungfrun Maria.
9. Jesus Kristus pinades under Pontius Pilatus, samt avrättades, dog och begravdes.
10. Jesus Kristus nedsteg till dödsriket.
11. Jesus Kristus uppstod från de döda på tredje dagen efter sin död.
12. Jesus Kristus steg därefter upp till himlen.
13. Jesus Kristus ska komma tillbaka från himlen för att döma levande och döda.
14. Den helige Ande finns.
15. Det finns en helig, allmännelig kyrka.
16. Det finns ett de heligas samfund.
17. Synder kan förlåtas.
18. De döda skall återuppstå.
19. Det finns ett evigt liv.
Denna bekännelse — eller någon av dess mer omfattande credosyskon — upprepas vid varje ordinarie söndaglig gudstjänst i Svenska kyrkan.

Vi måste därför dra slutsatsen, att detta är vad Svenska kyrkan lär — uttryckligen. Kyrkoordningens portalparagraf lyder:
"Detta är vad Svenska kyrkan baserar sin lära på.
Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och
apostoliska skrifter,
är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den
oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530,
är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593,
är förklarad och kommenterad i Konkordieboken
samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument."
Följaktligen kan en kristendom som inte innehåller trosbekännelsens dogmer kallas ett avbräck från kristendomen såsom den är bejakad i Svenska kyrkans egen kyrkoordning — dess eget program — och i dess kultpraxis.

Vi kan alltså utgå ifrån, att varje präst i Svenska kyrkan officiellt står för dessa dogmer. Inte bara på grund av kyrkoordningens ord, utan också på grund av att dogmerna är något som de bekänner vid sina respektive prästvigningar. Det bör därför vara rimligt, att anta att detta är den tro de också förmedlar till sina församlingsbor, såsom kärnan i den kristna förkunnelsen.

* * *

Den kritiske, empiriskt lagde skeptikern kan möjligen fås att överväga två av dogmerna i Apostoliska bekännelsen, såsom beskrivande någorlunda verifierbara eller sannolika fakta: det kan ha funnits en person som Jesus rent historiskt, och det är inte omöjligt att han pinades och korsfästes under Pontius Pilatus och sedan begravdes.

Resten är antaganden, baserade på den kristna traditionen, som har sin grund i bibeltexternas utsagor. Alltså innebär även den mest avskalade kristendom, som endast cirklar kring den kanske mest centrala bekännelseskriften, antaganden om en mängd övernaturliga och ursprungligen bibelbaserade dogmers sannfärdighet.

Likväl är det ateister som beskylls för att vara fundamentalister, när de påpekar bristen på konsekvens, när många präster och andra kristna väljer och vrakar bland sina sanningar — som när de erkänner vissa exceptionella händelser och inte andra. Jag kan dock omöjligen förstå hur ett bibelställe som detta:
"Medan [Jesus] välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen."
(Luk 24:51 — Dogm 12)
kan äga större trovärdighet än detta:
"En gång drev [Jesus] ut en demon som var stum. När demonen for ut började den stumme tala, och folket häpnade."
(Luk 11:14 — Ingen dogm...)
Och nu kommer en halmgubbe. Det är min fördom, att få biskopar i Svenska kyrkan och kanske rentav få i prästerskapet frimodigt skulle uttrycka, att Jesus de facto och rent historiskt drev ut en fallen ängel ur en stackars människa på det sätt som beskrivs i det senare citatet. Få, det är också min fördom, skulle dock våga sig på att avfärda himmelsfärden, emedan den ingår i första huvudbekännelsen.

Men! De två händelserna är lika fast förankrade i urkunden. Och kritikerns fråga blir — hur väljer en kristen människa, vilka bibelställen som är värda att ta på allvar — vilka skildringar av övernaturliga händelser uttrycker en konkret sanning? Hur fäller man avgörandet, att det senare stycket kanske skall tolkas som "poesi" eller som en "liknelse", men det första är att betrakta som "dogm"?

* * *

Ytterligare ett exempel. Det går an att säga att Jesu promenad på vattnet är att betrakta som en sorts poesi, eller en sorts liknelse. Men man gör sig då skyldig till en genreförvirring. Texten är knappast avsedd att betraktas som poesi; den är rå, krönikeartad prosa.
"Strax före gryningen kom [Jesus] till dem, gående på vattnet, och han var på väg förbi dem."
(Mark. 6:48b)
För att meningen skall kunna förstås som något annat än en historiskt berättande text, måste man inte bara tolka den — man måste omtolka den, begå våld på texten, lägga in något där, som inte ursprungligen kan skönjas där. Och det blir ungefär lika meningsfullt, som att lägga in nån sorts poetisk eller djupare existentiell betydelse i följande passus:
"Då Caesar avreste till Italien, sände han Servius Galba med den tolfte legionen och en del av rytteriet till nantuaternas, veragrernas och sedunernas land."
(Caesars Kriget i Gallien 3:1)
Jag menar, att man bör avmystifiera bibeltexterna, och låta dem förstås så som de av allt att döma var menade att förstås. Det är en sak när Psaltaren svämmar över av svulstiga dikter. De är och skall läsas som poesi. Men det är en helt annan sak — en helt annan genre — när evangelisterna försöker sig på en tidig historieskrivning, för att bevara Jesu ord och gärningar för eftervärlden. De avser att bli tagna på allvar, de avser att övertyga.

Liksom Caesar vill berätta hur det gick till när han vid ett tillfälle avreste till Italien, berättar evangelisten i Markusevangeliet ovan på samma sätt, hur det gick till när Jesus gick på vattnet strax före gryningen. Ett sådant förhållningssätt är att respektera texterna för vad de är. Inte att, som Helle Klein sade i Betnér direkt, begå våldtäkt på texterna. Det är tvärtom. Att lägga in betydelser i texterna som inte funnits där ursprungligen, är att böja dem till något de ursprungligen inte alls sade.

* * *

Jag kan därför inte göra annat, än att tycka det är märkligt, när ateister anklagas för att vara fundamentalister, när de bara ställer sig frågande inför, hur kyrkliga företrädare kan välja att sätta tilltro till vissa övernaturliga fenomen som beskrivs i bibeln, men lättfärdigt avfärdar andra.

På så vis är en Siewert Öholms kristna religiositet mer konsekvent än en Helle Kleins religiositet — såsom dessa kom till uttryck hos Betnér direkt.

Öholm är mycket medveten, naturligtvis, om att det är dårskap för världen att tro att Jesus gick på vattnet. Men eftersom han bejakar vissa övernaturliga dogmer, kan han inte gärna — på grund av deras övernaturlighet — avfärda andra övernaturliga trossatser, som har samma grund i urkunden som de i dogmat ingående. Han tar steget fullt ut, och sätter större tilltro till bibeltexternas ord, än något annat — än det vi känner till om hur världen ter sig och fungerar.

Men att låta sin kristendom reduceras till minsta möjliga dogmatism, så att den rent konkret är omöjlig att definiera eller att ringa in — förvillande lik en allmänreligiös existentiell filosofi — tjänar ingen annans nytta, än dens som önskar vara undflyende och grumlig. Man lägger an några stråk av kristen tradition i sin livsåskådning, och etiketterar sin synkretism som identiferbar med den historiska kristendomen.

Flyr från konkreta definitioner gör den, som inte vill göra klart vad man konkret menar. En kristendom med så få dogmer som möjligt må vara intellektuellt lockande — men är det då alls någon kristendom? Och, varför skulle någon vilja något annat än att vara tydlig — i så viktiga ting som religion och filosofi?
"Det som överhuvudtaget låter sig sägas, låter sig sägas klart; och om det som man inte kan tala, därom måste man tiga."
— Wittgenstein

måndag 9 april 2012

Bokrecension: Egil Skallagrimssons saga, Gunnlaug ormstungas saga

Egil Skallagrimsson. Detalj ur bild från 1600-talet.

Två av de yppersta isländska sagorna är den omfattande Egil Skallagrimssons saga och den kortare Gunnlaug ormstungas saga. I min volym är sagorna översatta av Hjalmar Alving (1877–1958).

Båda sagorna rör sig inom samma geografiska områden och följer på varandra i kronologisk ordning. Egil Skallagrimssons saga utspelar sig i huvudsak på 900-talet, och Gunnlaug ormstungas saga utspelar sig något senare, omkring kristnandet av Island.

Det bör kanske bli sagt, att begreppet "saga" i det här sammanhanget är att betrakta som en genrebestämning, snarare än att det ska antyda, att berättelserna skulle vara uppdiktade. I själva verket är båda berättelserna i mycket släktkrönikor, och vi bör nog tänka oss dem som just "krönikor" snarare är fantasiprodukter.

Berättelserna bör ha cirkulerat som muntliga berättelser från det att de inträffade, intill dess att de skrevs ner, rimligen på 1200-talet. Vi vet inte vem som fäste historierna på papper, men som översättaren Hjalmar Alving menar, är det nog troligt att en viss Snorre Sturlassons satt vid pennan. Åtminstone vad gäller Egil Skallagrimssons saga. Sturlasson var släkt med myrasläkten, som är central i krönikorna, och bodde dessutom i området.

* * *

Via sagorna får vi tillgång till en annan värld än den vi är van vid. Trots att de sannolikt filtrerats genom den kristne Sturlassons redigering, erbjuder de ändå ett fönster till ett förflutet som i mycket känns genuint beskrivet. Vi anar en förkristen kultur.

Miljön är karg. Människorna är i regel hårda som sten. Rätt skipas inte främst genom någon myndighet, utan genom sedvänja och blanka vapen. Samhällets grundläggande enheter är ätten. Ätten och de egna bragderna i kombination slår fast vilken position en människa har bland andra. Religionen är, framför allt i Egil Skallagrimssons saga hednisk; Egil själv har för vana att hänsyfta på Oden, den opålitlige gudafursten, som var krigarnas och dödens och vishetens gud.

Man håller för visst, att somliga personer är kunniga i trolldom, och att en del kan anta djurhamn — det vill säga, att de kan förvandlas till djur. Om somliga starka krigare sägs, att de är bärsärkar, och alltså i besittning av en alldeles särskild kampstyrka och ett särskilt stridsraseri.

* * *

Egil Skallagrimssons saga skildrar fyra generationers liv. Den börjar omkring år 850 i Norge, och slutar omkring millennieskiftet. De fyra huvudgestalterna är de följande:
1. Kvällulv, far till
2. (Skalla-)Grim Kvällulvsson, far till
3. Egil Skallagrimsson, far till
4. Torstein.
Men mest tid ägnas åt titelpersonen Egil.

Egil har blivit en mäktig man, som har sitt huvudsäte på Island, efter att släkten kastats ut ur Norge efter förväxlingar med kungen därstädes. Egil reser emellertid emellanåt tillbaka till Norge, han reser även till Danmark, till senare svenska områden och till England.

Som person ger han inte ett särskilt helgonlikt intryck; den typen av värderingar var inte åtråvärda för hans tid. Istället handlar det om att försvara sin heder och stå för sin rätt. Om någon går ens rätt förnär eller förolämpar en, är det ens plikt att justera den oförrätt man lidit. Till exempel genom att ha ihjäl sin fiende — i holmgång eller på annat sätt.

Och berättarens röst skildrar det hela i en utsökt, kärv och mycket koncentrerad form. Är det så att Egil hugger huvudet av någon, så är det också det man får veta, utan omsvep eller förhärligande.

Under Egils Värmlandsfärd hamnar han i delo med en bonde, Armod, hos vilken han tar in. Armod förefaller ha försökt undvika att bjuda Egil och hans mannar på den mat han har. Men till sist ställs den goda maten fram, gästabudet börjar. Om Egil berättas frampå kvällen:
"Han steg upp och gick tvärsöver golvet, dit där Armod satt, tog honom med båda händerna i axlarna, klämde honom upp mot högsätesstolparna och stötte upp en stor spya rakt i ansiktet på honom, i ögonen, näsan och munnen, så att det rann ned på bröstet. Armod var nära att tappa andan. När han förmådde andas igen, sprutade han upp spyan."
Men Egil var inte färdig med Armod för det. Han kände sig bedragen av bonden, som inte ville bjuda honom, som då var kungens sändebud, på sitt öl och sin mat. Efter att ha sovit, träder han in hos Armod med sitt svärd och rycker honom ur sängen. Armods hustru och dotter ber för hans liv, och Egil lovar att skona honom, men:
"Därpå skar Egil av honom skägget vid hakan, sedan krökte han fingret in i ena ögat på honom, så att det låg ute på kindbenet. Därefter gick Egil från honom och till sina färdkamrater."
Det var en rå och farlig tid.

* * *

Så fortsätter Egils äventyrliga och blodbestänkta liv, intill dess att han gammal, skröplig och blind går bort, efter att ha gömt en del av sina rikedomar på okänd plats. Och något om fornnordisk begravningssed får vi här — och på andra platser i texten — veta:
"När Egil var död, lät Grim kläda honom i goda kläder och sedan flytta honom ned till Tjaldanäs och där uppkasta en hög. I denna lades Egil med sina vapen och kläder."
Där får dock inte Egil vila i frid. Det antyds i texten sedan, att benen flyttats till under ett altare i en nybyggd kyrka, varifrån de sedan flyttas till "utkanten av kyrkogården vid Mosfell".

* * *

Gunnlaug ormstungas saga är betydligt kortare än Egil Skallagrimssons saga. Huvudpersoner i denna saga är Gunnlaug, en krigisk man med poetisk ådra — liksom Egil brister han ut i kväden emellanåt — som förälskat sig i Egils barnbarn Helga den fagra. Emellanåt får han sig en rival i en viss Skald-Hravn. Och dessa kämpar sedan om att vinna Helgas hand i giftermål. För båda går det illa.

Gunnlaug ormstungas saga är således mer koncentrerad kring ett enda motiv: viljan hos två unga män att äkta Helga. Det patriarkala samhället återspeglas tydligt, i det att det är släkterna som gör upp om vem som ska gifta sig med vem: faderns tillåtelse är av allra största vikt. Giftermål verkar ha förhandlats fram mellan de båda släkternas huvudmän.

* * *

Under Gunnlaug ormstungas saga blir Island kristnat. En ny era träder in, bakom vilken det är mycket svårt att se. Men berättelser av den typ som dessa två sagor ger oss, skänker oss ändå en möjlighet att se bakom historiens förlåt. Det är en värld av trälar, av fruktansvärda kamper, av blod och kraft och mod. Av maktkamper och jakt på ära. Av ättestolthet och av asatro. Av trolldom och folktro. En värld som i all sin gåtfullhet och avlägsenhet ändå har en lockelse: i den mån denna värld även fanns bland nordmännen i det blivande Sverige — så är den också min historia.
— — —
Egil Skallagrimsson, Gunnlaug ormstungas saga, övers. Hjalmar Alving, Fabel 1989. ISBN: 91-7842-100-4. 319 sidor.

söndag 8 april 2012

Citat: Nietzsche om att vara sitt eget livs poet

"...wir aber wollen die Dichter unseres Lebens sein, und im Kleinsten und Alltäglichsten zuerst."

"Vi däremot vill vara vårt eget livs diktare, och först och främst i det minsta och alldagligaste."
(övers. Carl-Henning Wijkmark)
— Friedrich Nietzsche, Die fröhliche Wissenschaft, ur aforism 299.

Textanalys: Vid anhörigas död | L. M. Engström


Bland det mest traumatiska en människa kan vara med om, är när en nära och kär anhörig går bort. Någon som funnits där under lång tid, eller kanske rentav så länge man själv funnits till, finns inte längre kvar. Det är till dessa människor, som orden i L. M. Engströms skrift Vid anhörigas död: Trösteord till efterlevande riktar sig.

L. M. Engström (1867–1951) var en, under sin tid, känd präst, främst verksam i Bolstad, Dalsland, där han blev kyrkoherde 1914. Fortfarande hittar man hans skrifter bland konservativa lutheraner i landet — och hans namn har stadfästs i LM Engströms gymnasium i Göteborg, "en fristående gymnasieskola med kristen profil".

* * *

Läsaren kan ur Vid anhörigas död utläsa en hel del av Engströms teologiska profil. Den kristendom som framträder är rå och primitiv, utan några som helst nyanser. Den troende kan hoppas på att få komma till himlen, den otroende har helvetet att vänta, och livet på jorden bör vara en enda förberedelsetid inför det liv han menar kommer efter döden.

Vid anhörigas död är tänkt att sättas i händerna på någon som nyss mist en anhörig. Syftet är uttryckligen, att vinna de sörjande för Gud, eftersom i "den djupaste sorg" människorna många gånger då är "öppnast, tillgängligast för Guds Helige Ande". Engström menar, att hans ord i häftet är "Guds kärlekstankar".

* * *

Den sörjande uppmanas av Engström att inte gråta "förtvivlans tårar", och inte sörja "såsom dåren". Man bör hålla tyst med sin sorg, och yppa den för Gud, eftersom det bara är Gud som rätt kan "lisa och hugsvala". Ja, i själva verket är det så, berättar Engström, att om man sörjer på fel sätt, så riskerar man att hamna i helvetet: "Din sorg, orätt buren, blir ett fint, fördolt hinder för din frälsning."

Inte heller skall sorgen vara ställd gentemot den person man mist. Ack, nej. Man ska sörja över sina egna synder, så att man må ändra sitt sinne, och nå frälsningen. Och som en hjälp i den sorg man ändå känner, må man inte glömma
"...att hämta ljus, vederkvickelse, kraft ur våra härliga lidandes-, döds- och uppståndelsepsalmer."
* * *

Det är sant att en sörjande person är i ett alldeles särskilt sinnesläge. Detta sinnesläge vill Engström således utnyttja, för att vinna personer för sin religion. "Öppna hjärtesår äro ämnade att bli öppna hjärtedörrar för Herren", skriver han.

Det är upp till den sörjande att inse, att det som skett är i enlighet med Guds vilja. Man bör, som sörjande, be om förmåga att "undergivet lida" denna Guds vilja, att den anhörige skulle dö. Det är rentav så, att du inte förstår, att Guds kärlek ligger bakom din anhöriges död.

* * *

Är det så hemskt, att det är ditt barn som du förlorat, så ska man veta, att Gud haft "skäl av synnerlig betydenhet" för att beröva barnet livet. Om detta skriver Engström:
"Outsäglig trohet och kärlek å Guds sida ligga förborgade bakom denna skickelse."
Kanske agerade Gud som han gjorde, fortsätter Engström, för att han förutsåg att barnet senare i livet skulle utsatts för frestelser som barnet inte kunnat övervinna, och därför mist sin salighet, ja, kanske blivit "ett sorgebarn för Honom och för dig." Så mycket bättre då, menar Engström, att Gud dödade barnet i tid.

Glöm inte heller, att Gud förvisso "älskade ditt barn omätligt mycket mera än du", emedan du älskade barnet med "en kortsynt kärlek". Och skulle det varit så, att barnet fått leva, hade du som förälder ändå inte kunnat göra det lyckligt. Kanske hade du dessutom, om du fått behålla barnet, själv varit skuld till att det inte anammade den kristna religionen och ni båda hamnat i helvetet.

Alltså, skriver Engström, ska du inte sörja ditt barn. Utan tacka Gud för att han dödade det. Och tänka på hur bra barnet nu har det, när det får tjäna och se Gud. Och glöm inte, att barnet nu övervakar dig, så att du inte faller av från den kristna religionen, så att ni aldrig får träffas igen.

* * *

Som uppenbarast blir Engströms dödskult, när han skriver om hur man som sörjande bör utnyttja sorgetiden för att nå insikt om att också man själv ska dö, så att man ställer in hela sitt liv på att vara rätt beredd för sin egen död, för att man må nå frälsning. Man bör be Gud, att han varje dag skall förbereda en, för den egna döden.
"Du kan aldrig bereda dig för tidigt, för mycket, för allvarligt eller för länge för din hädanfärd."
Livet här är i själva verket inte mycket värt. Det är tillvaron ovanefter som betyder något:
"Lev din återstående tid så, att du lever för evigheten."
Man ska inte gå sin egen väg med sin sorg. Istället rekommenderar Engström att man ska böja sig, "stilla, undergivet, tillbedjande inför Gud". Det är bara att acceptera situationen, för så ville Gud att det skulle gå. Om den anhöriges död leder till att du alltså kommer i en rätt inställning till kristendomens dogmer, så är den vinsten "omätligt mycket större" än den förlusten du lidit.

* * *

För att nu inte falla ur denna nya inställning till de kristna uppfattningarna, behöver dock den sörjande underhålla sin nya religion. Det skall bedjas och det skall läsas i Bibel. Varje dag ska man ägna sig åt "bot och tro", och man ska be om "nåd att leva heligt", alltså utan synd. Och skulle man likväl anfäktas av rädsla inför döden, så finns det åtgärder att ta till:
"Tänk mycket på din Frälsare, som dött för dig. Inbädda dig dagligen i Hans genomborrade händer. Där finner du en trygg dödsbädd."
* * *

Efter allt detta tal om himmel och helvete, kan det ju hända, menar Engström, att man börjar fundera på sin bortgångne anhöriges situation efter döden. Nå, är man orolig ska man inte tro att man kan göra något åt det. "All din oro kan intet förändra eller förbättra". Det är bara till att bedja, och komma ihåg att Jesus ändå älskade den döde "mycket mer" än vad du gjorde. Försök inte heller att nå några svar om den dödes tillvaro genom spiritism eller annat, för då råkar man lätt "in under en farlig andevärlds inflytande och makt".

Man bör inte önska sin döde anförvant tillbaka till livet. Eftersom världen är så ond som den är, är det rentav klandervärt att önska tillbaka någon kär som dött. Det bästa som finns, är nämligen att dö i tron — för då kommer man till himlen och får del av "den outsägligaste glädje, den yppersta ära".

Kanhända har man dåligt samvete för något man gjort den som nu är död. Nå, menar Engström, desto större anledning att vara desto kärleksfullare mot de nära och kära man fortfarande har kvar; framförallt bör man ha särskild "själaomvårdnad" om dem, vilket väl snarast bör tolkas, som att man ska vara ivrig i att hjälpa de nära och lära till en rätt tro på de kristna idéerna.

* * *

Nåväl, vilket väl blivit uppenbart av denna genomgång av L. M. Engströms tankar kring död och sörjande, trycker han mycket hårt på de sörjandes skuldkänslor. Du ska inte sörja som du gör, för att du mist nån du älskat, utan för dina egna synder. Och har du mist ett barn, ska du inte sörja det, utan tacka Gud för att han dödade det, så att du inte fick möjlighet att fördärva det, så att det hamnar i helvetet. Gläd dig heller inte vid det jordiska livet, utan ju mer du tänker på ditt uppbrott härifrån, desto bättre. Hur en skrift som uttrycker dessa ting, kan få termen "trösteord" i sin undertitel synes något märkligt.

Den version av Engströms Vid anhörigas död som jag läst, är den elfte upplagan, och är tryckt 1961. Vem vet hur många tidigare exemplar av boken som spritts — på sjukhus av from personal, av kyrkpersonal vid förberedelse av begravning, och av religiösa anhöriga till andra anhöriga vid någon dem närståendes död. Det är beklämmande.

En dödskult och skuldkultur som den Engström här propagerar för och önskar inskjuta i sörjande hjärtan när de är som mest känsliga är direkt anstötlig. Jag är ingen psykolog, men anar ändå, att sörjande inte nödvändigtvis behöver höra att allt de gör, kunde de göra annorlunda, och att de inte bör sörja den döde, utan sin egen syndfullhet.

Ändå är den kristendom som L. M. Engström står för inte unik i sin extremism. Engström äger viss glans än i dag bland konservativa lutheraner i landet. Man kan tala drömskt om den tid då han fortfarande var verksam. Så den kristendomstyp som anas i Vid anhörigas död, som känns så föråldrad, vedervärdig och livsfientlig, är själv inte död. Och det, mina vänner, är nåt att sörja över.
— — —
Vid anhörigas död: Trösteord till efterlevande, L. M. Engström, Diakonistyrelsens bokförlag 1961. 29 sidor.

fredag 6 april 2012

Hednisk förbannelse ur Egil Skallagrimssons saga

I Egil Skallagrimssons saga har Egils hustru Asgerd lurats på sitt fädernesarv av Onund. Egil vill därför att saken ska avgöras inför tinget, dit också kung Eirik blodyx kommer. Kungen fattar dock inget beslut i frågan och det blir ett tumult som slutar med att Egil Skallagrimsson får fly iväg med sina mannar. Han uttalar sedan en förbannelse över kungen:
"Vrede gudar vräke
Eirik ur hans välde.
Odin hämne och alla
asar, att han mig rånat.
Frey och Njord, låt flykta
förtryckaren ur landet!
Tor, du mäktige, tukta
honom, som tingshelgd kränkt!"
Övers. Hjalmar Alving
Egil Skallagrimssons saga skildrar händelser som bör ha inträffat på 900-talet. Sagan, eller släktkrönikan, blev dock inte nedskriven förrän på 1200-talet, möjligen av Snorre Sturlasson. Autenciteten i sättet att formulera sig kan man därför sätta i fråga, både på grund av tidsavståndet, och på grund av att Sturlasson var kristen. Förbannelsen kan ju dock ge en liten uppfattning, om hur asagudarna kunde åkallas för att bestraffa ovänner.

söndag 1 april 2012

Bokrecension: Tusenårsstriden | Tom Holland

Påve Urban II verkar för genomförandet av första korståget.

Tusenårsstriden: Hur kristendomen segrade i Västeuropa
är skriven av författaren och historikern Tom Holland (f. 1968).

När jag skaffade Tusenårsstriden trodde jag att den skulle handla om kristendomens väg till makten under dess första tusen år. Så visade sig icke vara fallet. Den engelska titeln visar mer exakt på vad boken handlar om: Millennium: The End of the World and the Forging of Christendom. Det är alltså fråga om en bok som skildrar tiden runt det första millennieskiftet, de apokalyptiska tankegångar som var i svang då, och hur kristendomen under denna tid befästs som Västeuropas allenarådande religion.

Måhända har jag varit alltför okunnig om epoken, för jag märker av en viss förvåning hos mig själv, över hur mycket historikerna faktiskt vet om den här tiden. Åtminstone är det intrycket när man läser Hollands bok. Han lyckas i stor utsträckning liksom krypa under skinnet på de gestalter som befolkar de ledande kretsarna i Västeuropa under tiden mellan år 800 och 1100.

Texten är genomsyrad av samtida citat. De är infogade nästan utan sömmar och ofta utan källhänvisning i brödtexten. Källhänvisningen finns istället i de mycket omfattande slutnoterna. Det är för mig, som historiskt intresserad, först inte en alldeles bekväm lösning: jag vill veta vem som sagt vad. Men jag vänjer mig, och det är onekligen ett sätt att få större flyt i texten.

Det är vidare tydligt, att Tom Holland inte enbart är historiker, utan också romanförfattare. Trots textens omfattning, blir den aldrig torr. Den saknar huvudperson, men har ändå något av skönlitteraturens måleriska natur över sig. Holland lyckas blåsa sådant liv i dem han skildrar, att man i någon mån förförs att tänka, att det som skildras lika gärna kunde skett i ett nära förflutet, som för tusen år sedan.

Det är inte mycket av analyser läsaren får sig till livs i Tusenårsstriden. Texten är en krönika och går i kronologisk ordning igenom det ena geografiska området efter det andra. Frankernas välde under Karl den store och dess senare splittrade tre riken är i mångt och mycket i centrum, vid sidan av Påvedömets domäner. Men även Englands historia under perioden berättar Holland ingående om, liksom om Bysans och om vikingarna och deras ättlingar normanderna. Och andra.

* * *

Det blir uppenbart att min fördom är sann, om att kristendomens utbredande berott inte främst på evangeliets predikande, utan på politik och våld. För det handlar hela tiden om storpolitiska överväganden, taktiska allianser, härtåg och blodsspillan. Visst finns det fromma gestalter i Tusenårsstriden, men utan kejsares, kungars och furstars stöd hade de stått sig platt: kyrkan var beroende av svärdets makt för sin utbredning och sitt bestånd.

Påven hade makt att stödja endera sidan i en konflikt, och dra nytta av de vinster detta kunde innebära. Och gillade den världsliga makten inte vad påven hade för sig, kunde den försöka göra sig av med honom, utan att för den sakens skull mena sig lämna den kristna religionen. Hedniska furstendömen kunde inlemmas i den kristna kulturen med de fördelar detta innebar — just på villkor att de antog den kristna religionen. Så är religionen och politiken intimt sammansmälta vid denna tid.

* * *

Det kan vara en god idé, att, när man läser böcker med ett myller av namn, föra en liten lista på de mer vanligt förekommande, för att inte tappa bort sig i texten. Den här gången förde jag ingen sådan lista, och gick gång på gång bort mig bland kungar, furstar och kyrkliga potentater.

Mängden namn är alltså överväldigande. Och att hålla reda på vem som hörde ihop med vem, och vem som låg i strid med vilka känns emellanåt som en övermäktig uppgift, om man — som jag — inte är vidare bekant med perioden sedan tidigare. Säkert skulle jag få ut mer av bokens innehåll, om jag tog mig för att läsa om den... Men redan genom en läsning som den jag gjort — utan understrykningar! — tycker jag mig fått en bättre bild av medeltidens värld. Och att jag fått den genom att ta del av en så medryckande prosa som Hollands, gör inte saken sämre.

Jag brukar skriva att kungars liv intresserar mig föga i jämförelse med gemene mans historia. Det är sant. Men å andra sidan, i här föreliggande arbete, kunde det nog inte vara på annat sätt, än att just de makthavande skildras. Inte tillfrågades bönderna och allmänheten för övrigt om vad de tyckte om att byta religion eller vad de tyckte i storpolitiska ting... Kristendomens historia avgjordes knappast av personliga omvändelser på gräsrotsnivå, utan av politiska överväganden på högsta nivå.

* * *

Vill du ha en gedigen genomgång av Västeuropas historia med fokus på kristendomens befästande, kan Tusenårsstriden rekommenderas. Men var för allt i världen beredd på att du som läsare kommer att översvämmas av namn!
— — —
Tusenårsstriden: Hur kristendomen segrade i Västeuropa, Tom Holland, Leopard förlag 2009. ISBN: 978-91-7343-182-2. 460 sidor.