måndag 13 februari 2012

Text: ur karolinen Joachim Lyths dagbok

På posten fick jag en fin liten volym, vari Alf Åberg sammanställt tre karolinska dagböcker. En av dessa dagböcker är skriven av Joachim Lyth, från Gotland.

I redogörelsen skriver han mycket om varthän han marscherat, och hur långa marscherna varit. Men emellanåt bländar dramatiken igenom på ett slående sätt. Och krigets brutalitet blir uppenbar, även då det inte är fråga om regelrätta slag mellan arméer.

Så här berättar Lyth i en notering för den 20 september 1704:

"D. 20 September började armén skiljas åt, och gick Västmanlands regemente till staden Tomaszow, 3 mil. Under vägen voro 2:ne eremiter boendes. Denne stad var av fienden, innan vi dit kom, alldeles uppbränd, och låg ännu friska bränder och rökade, icke en människa var här att anträffa, utan allt öde, dock lupo kreaturen här och dör förvillade. [/]

In emot aftonen blev jag med 2:ne andra underofficerare vid namn Scheberg och Meenlös utkommenderade, att bespana om någon av bönderne med mera vore att anträffa, då vi ett litet stycke ifrån staden blevo varse ett litet barn, sittande vid vägen, helt över ludet, som en killing, svart och styggt, efter vårt omdöme, 2:ne à 3:ne år gammalt. Vi tilltalade och befrågade det om dess föräldrar, som oss med ett morrande besvarade, pekandes åt skogen, och i det jag bad fältväbel Scheberg stiga av hästen och uppgiva mig samma barn, tog det till ett par fötter åt fältet så snällt, att det inom några minuter var oss utur ögnesiktet. [/]

Marscherade så neder åt skogen, därest vi igenfunno några av våra furiderskyttar, ömkeligen mördade och i stycken parterade, vilka hade varit förr ut att göra kvarter i berörde stad för regementet. Funno fördenskull rådeligt sådant Herr översten att rapportera, som ocke skedde, då översten gav oss manskap med, skogen att rekognoscera, och ett kommando följde strax efter. [/]

Då vi åter kommit litet från staden, satt barnet på samma ställe, pekandes åt skogen, då vi det som förr ärnade upptaga, men språng åt fältet, och vart så intet mer sett. Avancerade fördenskull neder i tjocka skogen och efter noga lystrande och bespaning anträffade en stor myckenhet av bönder, som sig i tjocka skogen förskansat och fällt trän omkring sig. Vi grepo dem an, kastade granater och sköt salva på salva, som i förstone tycktes oss intet ville skyldige bliva, men dock omsider, sedan vi deras fällde trän överstigit, måste vända ryggen, då vi besköto en stor myckenhet, ungefär 100 st., och så många lågo ock på platsen ihjälskjutne, och fingo vi här en stor kvalitet av allehanda vivres och proviant, med myckenhet av hästar, oxar och annor boskap, som allt fördes till regementet, då vi utförligen fingo veta, huru vårt manskap var omkommet, som dem väl och riktigt efter förtjänst blev vedergullet, dock undslapp en stor del av dessa bovar, som sig under aktionen in uti villa skogar och moras retirerat."

Lyth kom med tiden att bli löjtnant, och tillbringade tolv år i fångenskap i Sibirien, efter svenska arméns nederlag. Han återkom till Sverige 1722, fick avsked från sin tjänst, och avled i Visby 1746, då 66 år gammal.

* * *

Källa: Karolinska dagböcker, Alf Åberg (red.), Natur och Kultur 1962.

2 kommentarer:

mimmimarie sa...

Det är så intressant. Jag har många anfäder som gav sig ut i kriget med Carl XII och aldrig kom tillbaka. Har såklart läst om Stålhammar, men dessa dagböcker lockar mig också.

Creutz sa...

Åh, Jon Stålhammar var inte jag bekant med. Tack för tipset!

Jag gillar dagboks- och brevformen. Jag upplever då, att man kommer särskilt nära de skrivande, rakt in i vardagen.

(Den riktigt ambitiöse karolinerintresserade, kan ju för övrigt dessutom försöka få tassarna på "Karolinska dagböcker", i en hel mängd band...!)